Än en dag, gossar! En enda dag än!
Icke i hvila förgingo nattens mörka timmar. Arbetet inom de grusade
murarna fortgick rastlöst. Innanför den bredaste muröppningen timrades
åter en ny förskansning, men nu blott för syns skull af löst hopfogadt,
lätt virke, hvilket på afstånd skulle se ut som ett fast bollverk. Under
denna förskansning anlades en mina, till hvilken åtgick största delen af
det lilla återstående krutförrådet. För musköter och karbiner sparades
endast tio skott per man, och äfven dessa måste laddas med småsten;
kulorna voro bortskjutna. Försvaret skulle föras med blanka vapen. Norra
delen af staden hade lidit minst, dess torn var det starkaste,
öfverbyggnaden af lerskiffer, grundvalen af granit. Här spärrades
gatorna med i hast uppförda bollverk, invid närmaste mur inreddes
betäckta gångar med skottgluggar, och för dem skulle de sista skotten
sparas. Hästarna började störta af foderbrist. De sämsta nedslaktades,
som en reserv mot hungersnöd.
Slange öfvervakade minans nedläggning. Det var i mörkret ett vådligt och
mödosamt arbete. Spioner fruktades; man var icke förvissad, att alla
invånarne lämnat staden. Minan skulle tändas med en krutlunta under
marken, tjugu alnar i längd; en längre kunde upprifvas af kulor eller
rubbas af hästhofvarna. Det gällde påtagligen tändarens lif.
Slange vände sig till befälet, som stod honom närmast.
-- Kinnemund, skicka mig en pålitlig karl, som icke aktar sitt lif mer
än en afbruten hästsko! Jag ansvarar ej för att han kommer lefvande
härifrån, men lefver han och har tändt luntan i rätta ögonblicket, icke
en sekund för tidigt eller för sent, har han en grads befordran och
hundra ungerska gyllen i handpenning.
-- Jag vet en, svarade Kinnemund.
-- Jag känner en annan, inföll Koschels.
-- Ännu ett! Han skall ha ögon att se genom väggen. Han skall se min
signal i krutröken. Min order skall vara utförd innan en katt hinner
blinka.
Officerarne tvekade. De hade pålitlige karlar, som kunde sälja sitt lif
för ett mässingsspänne, men hvar finna sådana ögon? Och _någon_
besinning behöfde alltid en nordbo.
Öfverste Gordon såg deras tvekan.
-- Jag har en sådan ni önskar, öfverste, sade han. Niemand, kom hit!
Niemand kom.
-- Du har icke far eller mor, som sörja dig, om du dör. Vill du våga
ditt lif och döda andra för samvetsfriden på jorden? Det är därför _vi_
strida.
-- Befall! svarade gossen.
-- Godt. Hör då öfverste Slanges befallningar, och utför dem så, som jag
vet att _du_ kan! Lefver du, skall jag minnas dig. Dör du, skall jag
bedja för dig.
Gossen afhörde stum sina order och gick därpå att välja en passande
grushög, där han inredde åt sig ett tryggadt gömställe.
Slange betraktade honom med ett deltagande, ganska ovanligt hos denne
vid blod och död härdade krigare.
-- Gör luntan tio alnar längre! befallde han. Det vore skada på pojken!
En timme före dagningen slogs reveljen. Alla hvilka ej tjenstgjorde på
vakt vid murarna kallades till torget och uppställdes i ordnade leder.
En bivuakeld var upptänd på torgets midt och belyste de mörka, trotsiga
lederna rundtomkring. Öfverste Gordon höll morgonbönen; här fanns ingen
fältpredikant. Det var en kort bön, konung Davids 130 psalm: »Ur djupen
ropar jag till dig, Herre!» Därefter fadervår och välsignelsen. Sist
Gustaf Adolfs krigspsalm, så välbekant från Lützens morgondimmor:
Förfäras ej, du ringa hop,
när fiendernes larm och rop
från alla sidor skalla!
De fröjdas åt din undergång,
men deras fröjd ej blifver lång;
thy låt ej modet falla!
När psalmens sista toner dött bort i den svala nattluften, vardt det
tyst på torget. Bivuakens lågor hade sjunkit i glöd, nattsvarta skuggor
föllo på de tigande lederna. Chefen, öfverste Slange, var en ordkarg
finne, som bättre förstod ett raskt hugg än talarens konst, men
ögonblicket var för afgörande för att gå stumt förbi. Han lät kasta mera
bränsle på elden, red mönstrande förbi lederna af desse oförfärade, åt
döden invigde krigare, höll slutligen stilla på sin stolta svarta häst
Breit, en erinran om Breitenfeld, och talade några ord till dem. Han
hade ej frågat dem, sade han, om de hellre ville kapitulera än slåss, ty
han kände dem godt från mången ärlig dust; han visste, att de kunde
segra och falla som tappre män. De skulle nu minnas, att hvarje timme de
här höllo ut var en timmes försprång för deras kamrater i hufvudstyrkan
och därmed en frisedel för kommande segrar. För dem själfve var det en
odödelig ära, att de redan i två dagar uppehållit en så stark och
stormodig fiende; de skulle nu visa honom tänderna en dag till, så vore
hären i säkerhet, och då ville chefen sörja för sina tappre. Dem skulle
intet vederfaras, som de ej mången gång pröfvat förr, men på deras
svärdsspetsar hängde nu fäderneslandets välfärd och krigets utgång.
Lösen är: Gud med oss! Än en dag, gossar, en enda dag än, och Neunburgs
namn skall gå med edert till eftervärlden!
»Gud med oss!» ljöd ett sorl genom lederna, vittnande mer än höga
hurrarop om krigarnes beslut att följa sin chef i döden. Den gamla
segervana lösen hade en förunderligt lifvande kraft. Tidigare på natten
hade vid bivuaken hörts halfhöga ord om fiendens stora öfvermakt och
omöjligheten att försvara sig inom så usla murar. Hur mången gång hade
ej myteri uppstått i ett belägradt fäste under mindre hotande faror! Här
slogs man icke för segern, icke ens för lifvet. För hvad slogs man? Det
visste chefen, och på honom kunde man lita. Till Erik Slange hyste
soldaten ett obegränsadt förtroende. Tyste, allvarlige, gingo hans
krigare att intaga sin post i den oundvikliga sista kampen om Neunburg.
I de kejserliges läger hölls sent på kvällen ett krigsråd. Otålig att
upphinna Banér och förutseende allt hvad här förlorades genom ett
dröjsmål, hade den krigserfarne Piccolomini från början yrkat på
fortsatt marsch med kvarlämnande af en obetydlig afdelning att observera
och uthungra Neunburg. Ärkehertigen var af motsatt mening och fick på
sin sida grefve de Suys. Han ansåg Slanges styrka betydligare än den i
verkligheten var och ville för intet pris lämna en så farlig fiende i
sin rygg. Denna mening segrade i krigsrådet. Vredgad lämnade Piccolomini
det kejserliga lägret den 10 Mars för att med sitt kavalleri upphinna
och slå Banér. Det är bekant, att endast få timmars försprång räddade i
Böhmen den svenska hufvudstyrkan från de rasande huggen af Wallensteins
bäste lärjunge.
Det kejserliga artilleriet hade på natten framförts knappt femhundra
steg från Neunburgs murar och började vid dagningen en eld, som tycktes
vilja bortsopa staden från jordens yta. Af den nya förskansningen fanns
om en half timme intet spår. Nya sträckor af muren föllo och med dem
långa rader af hus, så att man fram på morgonen kunde utifrån se in i
staden ända till torget. Nu ansåg ärkehertigen tiden vara kommen att för
sista gången fordra kapitulation.
Elden upphörde. En trumslagare afsändes med budskapet, åtföljd af en
officer. De närmade sig försiktigt den bresch, som i går kostat så många
offer, trumslagaren förut under ihållande hvirflar, parlamentären efter.
När de kommit på hörhåll, svängde officeren sitt hvita fälttecken och
ropade allt hvad han förmådde:
-- Kapitulation! Kapitulation!
-- Hvad nu? genmälde Slange, som stod i breschen. -- Skjut den hunden,
som gläfsar där nere!
En karbin blixtrade och den olycklige trumslagaren föll, midt i en
hvirfvel, med genomskjuten panna. Parlamentären, hvilken kulan
rätteligen gällde, kastade sig till marken och kröp på alla fyra
tillbaka till lägret.
-- Alle man på sin post! kommenderade chefen. Han visste hvad därpå
följa skulle.
Åter begynte kanondundret med en våldsamhet, som vittnade om fiendens
raseri. Han kastade nu äfven fyrbollar, som antände de återstående husen
och som försvararne förgäfves sökte släcka. På västra sidan hade de
intet annat skydd än kvarliggande grushögar; de läto, utsträckta på
marken, järnhaglet hvina öfver sina hufvuden, men äfven denna ställning
räddade dem ej från ricochetterande kulor och kringflygande
stenskärfvor. När de kejserlige sålunda uttömt sin första vrede öfver
trumslagarens fall, upphörde ånyo elden, och fram ryckte en stark kolonn
infanteri med kavalleri i spetsen till tredje stormningen. Denna gång
spred sig framför kolonnen en jägarekedja, hvilken siktade på hvarje
lefvande föremål, som rörde sig inom de nedskjutna murarna.
Stridens utgång berodde närmast på anfallspunkten. Skulle fienden taga
sin väg öfver minan, eller skulle han välja en annan punkt? Valet stod
honom fritt. Hvad hindrade honom? Icke ens ett gevärsskott mötte honom
mer. Han skulle endast marschera in, och Neunburg var hans.
Den underminerade västra sidan, där allt redan var nedskjutet, erbjöd
honom fördelen att vara fri från rök och brand, medan den öfriga staden
stod i lågor. Han valde således denna väg. Jägarekedjan inträngde först
för att rensa terrängen. Dess skyttar hade i friskt minne gårdagens
nederlag och närmade sig försiktigt spejande, beredde att gifva eld på
hvarje misstänkt föremål. De funno platsen utrymd, fattade mod och
spredo sig längre framåt. De hade icke upptäckt en gosse, som låg dold i
en af de stora grushögarna, till hvilken ledde under marken en lunta.
Vid deras signal, att ingången var fri, inryckte först det kejserliga
kavalleriet under öfverstarne Gayling, Gonzaga, Briganza och Kolbe,
tungrustade ryttare i svarta järnhufvor och blänkande harnesk. De delade
sig åt två sidor och höllo stilla innanför breschen för att lämna väg
och skydda infanteriet mot ett angrepp af samma art, som i går hade
blifvit så olycksbringande. Infanteriet följde i täta leder, nödsakadt
att tränga sig samman i mellanrummen mellan grushögarna och
förskansningens öfverallt kvarliggande spillror.
Då skakades marken af en fruktansvärd knall, ett moln af grus, stenar
och trästycken förmörkade luften, blandadt med eldslågor, och de
kejserlige skarpskyttarne, som hunnit ett stycke längre fram, sågo med
förfäran kavalleri och infanteri försvinna i grusmolnet.
Knappt hade den tunga svartgrå skyn af rök och stoft skingrats, innan
Slange på sin svarta Breit var öfver de stormande, likasom uppstigen ur
jorden. Mer härjande än någonsin rasade svärdet bland de förvirrade och
bestörta skaror, som undgått minan och flyende skingrade sig öfver
fältet. Äfven där förföljdes och nedhöggos de, intill dess att två af
deras yttersta fotregementen under behjärtade anförare formerade fyrkant
och, med bistånd af kavalleriet, tvungo Slanges folk att återvända till
staden.
Tredje stormen var afslagen med större manspillan än de förra. Det
återstod blott att rensa staden från de inträngande skyttarne. Men hvad
båtade denna nya framgång de segrande? Lågorna hade förtärt deras
bollverk och drifvit dem till ett hörn af staden. De voro kringrände,
utan ammunition, proviant och furage, utmattade efter tre dagars och tre
nätters strid. Slange betraktade solen; hon hade snart uppnått sin
middagshöjd. När hon sänkt sig så lågt i väster, att den fientliga hären
ej mer hade en timmes dagsljus öfrigt att förfölja Banér -- då ville han
kapitulera.
Han mönstrade och tackade sina trupper vid norra muren. Ännu stodo 1,200
man i ledet; det var många nog, det var mer än hälften. Af de saknade
1,000 hade några fallit eller sårats, andre sjuknat, de öfrige hade
under natten och stormningarna deserterat till fienden. Den stränge
öfverbefälhafvaren räknade lederna. Hans blick ljusnade, när han förnam,
att ingen af hans svenskar, finnar och skottar svikit sin fana. Det var
tyskarne som tröttnat vid denna hopplösa strid, tyskarne som ledsnat att
vara sitt lands bödlar. Krigslagen skulle ha dömt dem att arkebuseras;
en jury skulle ha svarat: icke skyldige.
En afdelning af de kejserlige bevakade norra stranden af Schwarzach, men
hade, till de belägrades lycka, hindrats af lågorna att deltaga i sista
stormningen. Klockan tre på eftermiddagen sände Slange en parlamentär
att erbjuda kapitulation. Det var hög tid; en ny stormning från alla
sidor förestod.
Han blef icke skjuten, den unge löjtnanten, som man kunde befara, till
försoningsoffer åt trumslagarens skugga. Ärkehertigen fordrade
kapitulation på nåd och onåd. Underhandlingen varade, som Slange
beräknat, flera timmar. Slutligen blef man ense om krigsfångenskap och
hedrande behandling. Officerarne fingo behålla sina hästar och Slange
sin stolte Breit, ett aktningsbevis för en tapper motståndare.
Svenska hären hade härmed förlorat 1,200 af sina bäste krigare och
tjugusex ryttarefanor, men de kejserlige hade förlorat mer: en afgörande
seger genom förstörandet af Banérs hufvudstyrka. Likväl hördes i deras
läger ett stort jubel: nu var ormen (die Schlange) fångad i klykan!
Solen närmade sig horisonten, när de afväpnade krigsfångarne under stark
eskort lämnade bakom sig den brinnande och förödda staden. En samtida
berättelse tillägger, att tre karosser med fruntimmer, sannolikt de
tyske officerarnes hustrur, medföljde tåget.
Af det lilla, engång så blomstrande Neunburg funnos endast svärtade,
sönderskjutna, rykande ruiner och dess olycklige, hemlöse, förskingrade
invånare kvar. Desse hade vid första rykte om kapitulationen skyndat
till staden för att, om möjligt, rädda en ringa återstod af sin egendom,
men funno sig förekomne. Roflystne marodörer, krigens hyenor, som alltid
följa härarnas spår, hade varit snabbare än de, trängt in i de ännu
brinnande husen och tillegnat sig allt som kunde äga ett penningvärde.
Äfven Slanges folk hade i sista minuterna plundrat allt hvad de medhunno
till en sparpenning i fångenskapen. Det var krigaresed, byte som byte!
De återvändande invånarne lyckades blott med bistånd af medlidsamma
bajerske vaktposter rycka än en halfsmält kittel, än en halfbränd
hufvudkudde ur plundrarnes händer. De hade i nöden, natten och brådskan
äfven kvarlämnat bräckliga gamla föräldrar och sjuka barn. Hvar funnos
dessa? Den sjunkande blodröda solen visste intet om den föregående
nattens skräck och hade intet svar på den sedan i tårar tillbragta
dagens tröstlösa frågor. Lågorna visste måhända mest af alla, men äfven
de hade nu slocknat, och glöden stirrade svarslös på de sökandes
darrande händer, som rörde i askan.
Medan fångarne, mera lifvade än nedslagna af vissheten att hafva undgått
en nästan säker undergång, tågade af till lägret, frågade Slange, som
red vid Gordons sida:
-- Hvar blef pojken?
-- Under gruset af minan, svarade Gordon lugnt.
Neunburgs hjälte glömde för ett flyktigt ögonblick segern och
fångenskapen.
-- Trettio alnar! ... Hvarför ej fyrtio? sade han vid sig själf.
Och solen gick ned öfver Neunburgs sista dag, öfver Johan Banérs
räddning, öfver så mycket blod och så många tårar, men ej öfver Erik
Klasson Slanges till Karuna rykte för eftervärlden. Sverige har fostrat
för många tappre män, för att det skulle missunna Finland dess bördsrätt
till »den svenske Leonidas».