Kom och tag dem!
Tre timmars rast. Kavalleriet sitter af, hästarna fodras med hvad i
staden kan öfverkommas. Vid daggryningen kallas alla invånarne till
torget. Ingen får lämna staden. Alla skola arbeta på murarnas
iståndsättande. Hugg ned den som tredskar! Allt brukbart användes, sten,
tegel, fasciner, stock, sand, mull. De närmaste husen rifvas, så många
som medhinnas, till material. Ni, ryttmästare Sigfridsson, anskaffar
foder, och ni, kapten Stamer, låter genomleta källrar och visthus för
proviant. Hittas vinfat, bevakas de. Ranson åt manskapet, men för ert
lif, ingen droppe till sköfling! Öfverste Gordon, ni tager befälet vid
murarna. Jag litar på er som min närmaste man. Ni vet, här är ingen tid
att förlora. Vi hafva förtruppen öfver oss två timmar efter
soluppgången.
-- Ännu kunde vi upphinna hufvudstyrkan, anmärkte John Gordon, en af
Gustaf Adolfs berömde skottar, för närvarande chef för en spillra af
Viborgs och Nylands infanteri.
-- Kavalleriet? Å ja. Men med fienden på hasorna göra vi bättre att
stänga porten i härens rygg.
Och uttröttad, som allt hans folk, efter en brådstörtad ridt genom
natten, kastade sig öfverbefälhafvaren på en halmkärfve i det hus, hvars
invånare han nyss uppskrämt och förjagat ur deras nattro. På sömn var
icke att tänka, i bästa fall några ögonblicks hvila, ständigt störd af
rapporter och begäran om order. Barnen i huset, bärgade på en vind,
gräto öfverljudt. Hundarna tjöto. Hästtramp och sorl hördes utanför på
gatan. Vaktposten vid dörren slog, skälfvande af köld, sina armar
tillsamman och kastade längtande blickar på en brasa i spiseln, upptänd
på sönderbrutna bänkar, stolar, bord och allt brännbart man i hast
öfverkom. Det var en kall, mörk natt i början af Mars 1641. Mellan
hotande snömoln glimmade karlavagnen långt i norr öfver det snöiga
Sverige, det aflägsna Finland.
Johan Banér stod vid slutet af sin glänsande segerbana. Han hade strax
efter nyåret, utan att akta den då stränga vinterkölden, företagit sitt
djärfva tåg från Thüringen mot Donau. Kejsaren och hans riksdag voro
församlade i Regensburg utan aning om faran. Hvilket praktfullt byte att
slå ned som en örn bland det romerska rikets furstar och öfverhufvud,
bortföra dem i klor af stål och nedsätta dem varligt vid stranden af
Östersjön eller i Stockholms slott! Det var redan andra gången det
svenska och finska kavalleriets hästar drucko ur Donau. Nu kunde deras
ryttare ropa till kejsaren öfver floden ett hörbart godmorgon; nu var
den starka floden fastsmidd vid sina stränder af isen och bar på sin
tama rygg Königsmark med en plundrande ströfkår af sexhundra man. Men
plötsligt kom töväder. Rörd af katolikernes böner, grät jungfru Maria
bort isen; från alla sidor tillströmmade kejsarens härar som vårfloder,
och Banér med sin underlägsna styrka måste rädda sig genom ett skyndsamt
återtåg, som blifvit berömdt i krigshistorien. Hans arriergarde, under
öfversten för lifregementet Erik Slange, försvarade återtåget med sådan
tapperhet, att det nu på natten, med fienden tätt i sina hälar, nödgades
kasta sig in i den lilla, svagt befästa bajerska staden Neunburg på
återtågslinien till böhmiska gränsen. Banérs order lydde: samla de
spridda trupperna och stöt till mig i Cham! Men innan Banér hann dit,
skulle han vara genskjuten af fienden. Man kan lyda order som en korpral
eller som en fältherre.
Gordon gick till sitt kvarter att på sitt sätt förfriska sig. Han lät
öfverskölja sig med iskallt vatten. Det var hans läkemedel mot sjukdom
och trötthet. Men han bar hos sig äfven ett annat, än verksammare, sin
lilla fickbibel. Han satte sig att läsa vid skenet af en fackla.
Någonting rörde sig i en mörk vrå af rummet. Gordon lyste med facklan
och såg en gosse liggande på bara stengolfvet, försjunken i sömn. Gossen
frös. Gordon, nyss klädd efter det kalla badet, tog af sig sin fältkappa
och bredde henne omsorgsfullt öfver den sofvande gossen.
Dagen begynte gry. Neunburgs skrämda invånare församlades redan på
torget. En sådan natt hade de aldrig upplefvat. Var mörkret uppfylldt af
fasor, kom gryningen åter med nya faror. Män, kvinnor och halfvuxna
barn, så många som kunde bära en sten eller draga en sandkärra, drefvos
till murarna. Ju mera det dagades, desto eländigare visade sig dessa i
sitt ramlande skick. Än här, än där redo ryttare in öfver dem: det var
enstaka förskingrade eller förvillade efterblifne af flera retirerande
svenska afdelningar. Man började rifva de närmaste husen och med deras
timmer eller stenar fylla murarnas luckor. Ingen tid var öfrig för
murslefven. Här en bjälke, där en stenhög, sand mellan dem, och den nya,
improviserade muren måste tjenstgöra så godt han förmådde.
Solen hade ännu icke höjt sig öfver de aflägsna topparna af Böhmerwald,
när redan en förtrupp fientligt kavalleri visade sig i väster på vägen
från Schwandorf. Erik Slange stod på muren med kikaren i sin enda
återstående hand, den högra, ty vänstra armen hade han förlorat några
månader förut i svältlägret vid Saalfeld.
-- Det är bajrare! sade han till de närmast stående. Bryn er icke om
dem, gossar; det är första myggsvärmen! Hade vi nu en enda kanon att
hälsa dem en frisk godmorgon!
Neunburg hade några gamla förrostade fältslangor, men ingen enda brukbar
kanon, och Slanges flygande kår medförde intet artilleri. De fientlige
ryttarne, vidpass tvåhundra till antalet, kunde obehindradt närma sig
staden och rekognoscera dess befästningar på föga mer än ett musköthålls
afstånd. Man såg dem utsända mindre ströfpartier, medan två man redo
tillbaka den väg de kommit, sannolikt med rapport till hufvudstyrkan.
-- Det är Mercys bajrare, fortfor öfverbefälhafvaren. Von Gerdten, där
klättrar en kvinna öfver muren!
Kapten von Gerdten ryckte geväret från sin närmast stående man, lade an
och sköt. Kvinnan föll, sökte resa sig, föll åter och blef liggande. Det
var af yttersta vikt, att ingen desertör från staden fick underrätta
fienden om den svenska kårens verkliga styrka.
De fientlige ryttarne besvarade muskötskottet med en salva ur sina
karbiner, men afståndet var för långt, kulorna nådde icke bröstvärnen.
Ett lätt rökmoln dref med västvinden öfver fältet. Från murarna hördes
intet gensvar.
Landsmännens närhet frestade stadens invånare att utsända en ny
rapportör. Icke fem minuter efter kvinnans fall upptäckte
öfverbefälhafvarens skarpa öga en pojke om fjorton eller femton år, som
hasade ned öfver murens ytterkant och försvann i den torra vallgrafven.
Skott föllo, men utan att träffa.
-- Niemand -- sade öfverste Gordon till en liten spenslig volontär,
hvilken ständigt var vid hans sida, hälften uppassare, hälften ordonnans
-- tag fatt pojken där, han kan göra oss skada!
I ett nu var Niemand öfver muren och ned i vallgrafven. En jagt begynte,
som tilldrog sig alla åskådares blickar. Rymmaren drefs ur sin gömma ut
på öppna fältet. Han sprang som en jagad lo mot den rekognoscerande
ryttaretruppen, snafvade, men kom åter på fötterna, hukade sig ned,
slank in i ett åkerdike, blef osynlig och drefs åter i dagen. Var han
snabbfotad, så var hans förföljare det icke mindre. Slutligen upphanns
han. Man såg båda pojkarne brottande tumla öfver hvarandra. Bajraren var
större och starkare, hans förföljare vigare. Fyra bajerske ryttare
närmade sig att bistå sin landsman. Slange utsände lika många från
staden. Skott växlades, pojkarne försvunno i krutröken. När man återsåg
dem, förde Niemand sin fånge, bunden med ett remtyg, till staden.
-- Hvem är den käcke pojken? frågade Slange.
-- Han kallar sig Niemand, Ingen, svarade Gordon. Jag fann honom på en
hamnbrygga i Finland, när jag förra sommaren fick order att hitföra mina
viborgare. Af denna kattunge kan blifva ett lejon, om kulorna unna tid.
-- Godt. Låt inskrifva honom i rullorna som korporal ... Kinnemund, låt
bortjaga kvinnor och barn från murarna! Taube, låt framföra bjälkar;
västra tornet behöfver förstärkas. Om en timme kunna vi vänta Mercy.
Klockan var omkring nio på morgonen, när general Mercys förtraf visade
sig på landsvägen och snart efterföljdes af starka afdelningar
kavalleri. Erik Slange följde med kikaren hvarje fiendens rörelse och
dolde icke sin fruktan. Skulle dessa ryttareskaror lämna honom oantastad
och fortsätta sin marsch i Banérs spår? Det var _detta_ han fruktade.
Eller skulle de invänta sin hufvudstyrka för att kasta sig öfver det
nästan obefästa Neunburg med en förkrossande öfvermakt? Det var _detta_
han hoppades.
Och hans hopp blef icke bedraget. Mercys kavalleri inväntade
infanteriet, som anlände vid middagstiden, och icke allenast Mercy, utan
efter honom ärkehertig Leopold Wilhelm, generalfälttygmästaren grefve de
Suys och general Piccolomini med den kejserliga härens hufvudstyrka,
omkring 20,000 man, alla på jagt efter Banér, som, med den till 10,000
man sammansmultna svenska hären och mindre än en dagsmarsch i försprång,
kastat sig in i västra Böhmen. Nu visade sig vikten af att de kejserlige
förblefvo i okunnighet om svenska styrkan i Neunburg. De trodde sig här
kunna fånga halfva svenska hären. Jagten afbröts, Neunburg kringrändes
på alla sidor.
Det var den 8 Mars 1641. Mot aftonen, när staden var kringränd, anlände
en officer som parlamentär från ärkehertigen och erbjöd Erik Slange att
dagtinga. Den svenske befälhafvaren borde inse omöjligheten af hvarje
försvar och gifva sig fången med hela sin afdelning.
Erik Slange hade låtit uppställa sitt folk så, att han kunde antagas
hafva minst en dubbel styrka mot hans verkliga, och mottog budskapet vid
porten. Han framräckte högra armen och svarade med sitt trygga finska
lugn, att så länge han ännu hade denna ena arm, skulle han och hans folk
försvara Neunburg.
Parlamentären invände:
-- Hans höghet ärkehertigen erbjuder nu hedrande villkor, men tvingas
han till en stormning, kan han ej garantera pardon. Han fordrar, att
Neunburgs besättning genast nedlägger vapnen.
-- Kom och tag dem! svarade Slange med Leonidas' berömda ord vid
Thermopyle.
-- Herr general! -- utropade parlamentären, som trodde sig stå, om ej
inför Johan Banér, så dock inför hans närmaste man -- ni skall ångra
detta svar.
-- Tror ni det? genmälde Slange, som ändtligen brusade upp med finnens
sena vrede. -- Jag skall så litet ångra mitt svar, att därest hans
höghet skickar mig ännu en sådan budbärare, skall han besvaras med en
kula.
Parlamentären gick. I Neunburg hölls intet krigsråd; där frågades ingen
om han var sinnad att dö eller lefva. Hvad angick det desse 2,000 om de
föllo, endast den segervana svenska hären, endast Banér och de 10,000
finge rådrum till räddning? Murarna iståndsattes med fördubblade
ansträngningar; alla armar släpade sand och tegel, kavalleriets hästar
användes som dragare. Här fanns föga proviant och än mindre furage, men
detta betydde heller intet; hästarna kunde slaktas till föda åt
människorna, och sålunda voro alla betryggade.
Redan samma dag begynte lätt fältartilleri spela mot murarna. Det var i
soldaternes ögon ärter och hafregryn, gjorde ej heller synnerlig skada.
Först på natten skulle det tunga artilleriet anlända, och på dess
hårdhändta hälsning måste man vara bättre beredd.
Slange befarade en nattlig öfverrumpling. Halfva hans styrka sändes att
sofva tre timmar i full rustning och därefter aflösa den andra hälften,
som stod i gevär vid murarna. Alla arbetare underkastades samma order.
Ve den, hvars arm dignade af trötthet eller hvars ögonlock föllo
tillhopa för tyngande sömn. Fredens lycklige dagkarl, som efter dagens
mödor kastar sig ostörd ned på sin torftiga bädd, förstår ej krigets
rastlösa, skoningslösa kraf på järn i människomuskler.
Natten förgick dock stilla nog; äfven de kejserlige funno en hvila
behöflig efter den ansträngande marschen. Men vid daggryningen, klockan
fem på morgonen, slogs alarm. Fyra regementen bajerskt infanteri,
understödda af en stark reserv, försökte en stormning, i hopp om medhåll
af sina landsmän i staden. Där funnos icke få af Tillys veteraner bland
de anfallande, och desse fruktade krigare visade sig värdige sitt gamla
rykte. Landsmän skulle befrias, inkräktarne förjagas från Bajerns
gränser, kättarnes öfvermod nedslås i stoftet inför den heliga jungfruns
fötter. Och bajrarne slogos som man slåss för sitt land. De klättrade
oemotståndligt öfver vallgrafven och öfver de svaga, låga, förfallna
murarna, hoppade ned på gatorna, förenade sig med de modigaste bland
stadens invånare, som gripit till gömda vapen, och läto redan höra sitt
skallande victoria, när de anföllos af Slange i spetsen för rytteriet.
Där stod icke mer den tappraste mot. De inträngande redos ned, stupade
för pikar och svärdshugg eller jagades tillbaka öfver murarna; en ringa
återstod räddade sig i husen, hvarifrån de sköto på svenskarne. Gordon
med afsutne ryttare och en liten infanteritrupp af tvåhundra man
försvarade med framgång östra sidan af staden. Den fientliga reserven
hade kunnat förändra utgången, men rörde sig icke, sannolikt för att
låta bajrarne ensamme återtaga sin stad. Klockan sju på morgonen var
första stormningen afslagen, och fienden drog sig på alla punkter
tillbaka.
Hvilken förödelse! Döde och sårade, blodiga gator, kringströdda vapen,
vild oreda, klagan och jämmerskri. Där låg ett barn ihjältrampadt af
hästarna; där en munk med svärd i handen, men klufvet hufvud; där en
kvinna genomborrad af pikar. En skara af de förskrämde invånarne bultade
förtvifladt på kyrkodörren, som tillreglats af andra flyktingar, hvilka
före dem uppnått den helgade fristaden. Vid några gator rasade hejdlös
plundring, hvilken befälet ej kunde förekomma, emedan där skjutits från
husen på svenskarne och några af de stormande där sökt gömställen. Desse
olycklige framdrogos ur källrar och vindar, gjorde med böjda knän
korstecknet, bådo om lifvet och blefvo dock på stället nedhuggne. En
ståndrätt dömde dem bland invånarne, som förenat sig med de stormande,
och domen blef kort: delinkventen mot väggen, fyra gevärsmynningar, allt
var färdigt.
Sådan var krigets och sådan Banérs skola. Trettioåra kriget hade mycket
förvildats, sedan den store Gustaf Adolf ej mer höll tillbaka dess
bloddrypande gissel. Vid Johan Banérs med rätta så frejdade namn låda
mörka fläckar af omänskliga härjningar, särskildt i Bajern. Här, där det
katolska bigotteriet ansåg sig frikalladt från hvarje förskoning mot
kättarne, ansågo sig äfven desse fritagne från alla mänskliga känslor.
Öga för öga, tand för tand. Neunburg behandlades bättre än mången annan
stad, som vid en afslagen stormning visat fienden medhåll. Här var ingen
massaker i massa, ingen allmän plundring; ingen kvinna förolämpades,
intet barn spetsades. Olycksfall bland de värnlösa under striden kunde
ingen förhindra. Van vid rof, tog soldaten hvad han öfverkom. För honom,
som lefde i dag och föll i morgon, hade lifvet knappt något värde mer.
Han tog andras lif såsom han gaf sitt eget, liknöjd, känslolös. Hvad
angingo honom trasor af människolycka? Det enda, för hvilket det lönade
mödan att lefva, var segern.
Ännu fortforo plundringen, ståndrätten, klappandet på den stängda
kyrkodörren; ännu hade segrarne ej funnit luft att andas eller en bänk
att hvila på; de sårade hade ej förbundits, de spridda skarorna ej
hunnit ordnas i leder, när redan det grofva kejserliga artilleriet
begynte från två under natten uppförda batterier spela helt nära mot
murarna. Det var inga ärter mer, det var tunga järnklot, som träffade
allt och krossade allt. Torn och bröstvärn hasade ned i vallgrafven;
murarna remnade och föllo i stycken; deras försvarare måste skyndsamt
söka ett säkrare skydd. Öfverbefälhafvaren var beredd därpå. Han lät
rensa gatorna och bortsända invånarne till husen och källrarna.
Krigarnes leder ordnades och fördelades; deras nya arbete blef att
innanför hvarje bresch i muren timra en ny förskansning. När denna var
nedskjuten, uppfördes i dess ställe åter en ny. Så fortgick det hela
dagen. Men när solen började sänka sig mot sin aftonhvila, hade icke
allenast murar och förskansningar fallit på långa sträckor; äfven de
hus, som stodo i skottlinien för muröppningarna, hade blifvit
nedskjutna. Man förutsåg en ny stormning, och den uteblef icke. Äfven
därpå var Slange beredd.
Mot aftonen tystnade artilleriet plötsligt, och starka bataljoner
infanteri ryckte fram öfver fältet. De hade ej lång marsch, de hade,
likasom batterierna, kunnat uppställas på föga mer än ett musköthåll
från staden, där de hade inga kanoner att frukta. Stormkolonnen anryckte
mot den bredaste fallna mursträckan, medan ströfkårer företogo
diversioner i de belägrades flanker och rygg.
Försvaret af sistnämnda hotade punkter öfverlämnades åt Gordon och hans
infanteri med vidpass hälften af kavalleristerne, som här stredo till
fot. Slange själf och hans fullrustade ryttare, vidpass sexhundra man,
afbidade anfallet vid sidan af stora breschen. De stormande funno
breschen öppen och inryckte med dånande härskri under de kejserliges
välkända fältrop: Jesus Maria! Detta afgörande ögonblick, när de
anfallandes leder upplöste sig under klättrandet öfver murens
kvarlefvor, hade Slange beräknat. Nu kastade han sig med hela tyngden af
sitt kavalleri så våldsamt från sidan in på de stormande, att allt
stupade i hans väg och trampades ned under hästarnas hofvar. Hela
anfallskolonnen sprängdes i spillror, såsom af en inskjuten kil, och
remnade i två delar, en inåt, en utåt. Den del, som skingrades inåt
staden, upphanns af ryttarne och nedhöggs på gatorna. Den åter, som
trängdes tillbaka utåt breschen, stötte här på sina efterföljande
kamrater, som ännu ej hunnit upp, och spred oordning i deras leder.
Slange begagnade förvirringen, red öfver breschen med en del af sitt
kavalleri, som stod honom närmast, och högg in på de kejserlige utom
murarna. Allt skingrades eller flydde. Det kejserliga rytteriet, som
hoppats förblifva lugne åskådare af stadens intagande, anryckte
ändtligen till de sinas bistånd, och Slange vek undan för öfvermakten
till den med döda och sårade fyllda muröppningen. Men nu inbröt mörkret,
och de kejserlige funno det rådligast att afbryta striden.
Neunburg är beläget på södra stranden af en liten flod, Schwarzach, ett
af Donaus vidt utgrenade tillflöden. På norra sidan var således staden
tryggad af floden. Sidoanfallen från öster och söder hade icke varit af
någon betydenhet. Den andra stormen var sålunda lyckligt afslagen. Den
hade kostat föga blod på försvararnes sida, men desto mer på de
anfallandes. Kanondundret hade upphört, de uttröttade krigarne fingo
några ögonblicks hvila. De som ej sofvo eller stodo på vakt begagnade
rasten att spoliera sista återstoden af proviant, öl och furage: hvilken
ryttare tänker ej på sin häst? Och hvartill tjenade mer att spara?
»Låtom oss äta och dricka, i morgon skola vi dö!»
Hvilken natt af blod, mörker och suckar, förgården till den graf, som så
snart skulle öppnas för dagens segrare! Ingen af desse krigare, som
sutto vid bivuaken kring en eld, upptänd på timret af nedskjutna hus,
ville gifva en bajersk kopparslant för en kamrats eller sitt eget lif
tjugufyra timmar därefter. Och likväl kunde de skämta ännu på sitt sätt,
desse råe, förvildade kämpar. En hade funnit hos de fallne, plundrade
bajrarne en bild af madonnan; en annan hade funnit en mässbok, den
tredje ett silfvergehäng, den fjärde en guldring, den femte och
lyckligaste en börs med guld. Allt vanns och förlorades på ett
tärningskast. Vinet, ja det var drucket till sista droppen, och nästa
bägare skulle Slanges krigare söka i Wien eller i paradiset.
Vid en af bakportarna syntes facklor och rörelse. Öfverbefälhafvaren
hade gifvit order att bortsända stadens invånare, hvilka ej mer kunde
förråda hvad fienden redan personligt fått erfara. Där var brådska,
förvirring, frågor och misstag. Några hade velat medföra sin dyrbaraste
egendom och upptäckte vid porten, att de medfört ett handkläde, en
afbruten slef eller en sprucken kruka. Andra hade kvarglömt ett barn, en
sjuk, en blind eller en halt af sina närmaste anhöriga. De bådo med
knäfall och tårar om anstånd att återvända, men därtill var icke tid.
Stora skaror strömmade ut i den mörka natten för att uppsöka landsmän
och tillflyktsort. De hade förlorat allt, utom ett uselt lif utan fäste
och bärgning, men detta lif skulle de dock få behålla, när deras stad
var dömd till en viss undergång.
Öfverste Gordon satt vid sin engelska bibel i kvarteret, genom hvars
nedskjutna tak man kunde se stjärnorna. Han öfversatte stycken ur
skriften för sin unge liftjenare, Niemand, den nye korporalen, som i dag
laddat karbinerna vid hans sida. Det var profeten Micha, fjärde
kapitlet:
»Kommen, låtom oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds hus, att
han må lära oss sina vägar och vi må vandra på hans stigar, ty ifrån
Zion skall lag utgå och Herrens ord från Jerusalem. Och han skall döma
mellan många folk och skipa rätt åt talrika hednafolk i fjärran land.
Och de skola smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till
vingårdsknifvar. Folk skall icke lyfta svärd mot folk och icke mer lära
att örliga. Och de skola sitta enhvar under sitt vinträd och under sitt
fikonträd, utan att någon stör dem; ty Herren Zebaots mun har talat. Ty
alla folk må vandra hvart och ett uti sin Guds namn; men vi, vi skole
vandra i Herrens vår Guds namn evinnerligen.»
-- Förstår du detta? frågade Gordon.
-- Nej.
Gossen hade hört bibeln läsas i Kaskas torp och längesedan glömt orden,
likasom han glömt bokstäfverna. Han hade åtföljt ryttarne, som
eskorterade herr Åke till kyrkan, men stannat med dem på kyrkbacken
utanför porten. Guds ord bodde icke i Gerknäs' stall. Härute i kriget
flydde det krutröken. Soldaten, som hvar dag umgicks med döden, behöfde
äfven dagligen umgås med Gud, såsom han gjorde i Gustaf Adolfs tid,
såsom han gjorde i Oliver Cromwells tid, ur hvars rot Gordon uppvuxit.
Men i Banérs härskaror var det närmare till svärdet än till altaret,
närmare till en svordom vid bägaren än till Guds namn i skriften.
-- Du skall snart bära ett svärd, fortfor öfverste Gordon till gossen
Niemand. Minns då, att vi lefva i eländets tid och strida för att hvarje
folk må vandra i _sin_ Guds namn och icke vara domare öfver andras
samveten. För denna sak döda vi utan förskoning och dö utan fruktan. Det
är hårdare att döda än att själf dö, men ogräset måste uppbrännas i eld:
den goda säden växer bäst ur askan. Minns, hvarje gång du drager detta
ditt nya svärd ur slidan, att du drager det för Guds ära och människors
samvetsfrid! Inskrif dessa orden med ditt blod på svärdet, och vet, att
om du drager det utan dessa ord, är du en mördare! ... Gå, du har tre
timmars hvila. Vi behöfva i morgon all vår kraft.