Du skall få läsa.
Hagar reste med Lydik Larsson till Åbo. Våra dagars järnväg är
Mefistofeles med hans mantel: dit, och man är där! Man sofver sig fram,
landskapet ilar tomt, intryckslöst, spårlöst förbi, människorna uppdyka
som stumma dvärgar, kupén är världen, vägen är intet, målet allt. En
fotvandring eller en långsam resa med häst i Juli månad är geografi,
etnografi, naturkunnighet, estetik. Ett vaket barn lär där på en dag
mer, än på ett år ur böcker.
Hagar vaknade, när hon befann sig på vägen till Åbo. När hon begynte
räkna kyrkorna, sjönk Kaskas torp bakom horisonten. Nya intryck
undanträngde de kända gamla. Det förekom henne, som vore dessa berg
högre, dessa dalar djupare, byarna folkrikare, hjordarna mera välfödda,
människorna klokare. Sommarluft och omväxling förskönade allt. Hagar var
åter förvandlad. Hon drack luften som ur en hälsobägare. Här vågade hon
andas, här var hon icke sämre än andra; ingen visste här, att hon var
ett tattarebarn.
De voro icke en mil från torpet, innan Hagar öfverraskade sin beskyddare
med sin frimodighet. Hon var lika språksam och glad, som hon nyss förut
varit tyst och nedslagen. Hon skrattade, sjöng, berättade, frågade.
Hvarför var sjön så blå? Hvarför sprang räfven öfver vägen? Hvarför hade
den ena kyrkan en tupp på tornspetsen och den andra ett kors? Hvarför
gick den gamle soldaten på krycka? Hvad skulle Lydik Larsson göra i Åbo,
och hvad skulle hon själf göra där?
Hofrätten låg öfver tullnären med hela tyngden af författningens sjunde
bud. Han behöfde förströelse, han nedlät sig att höra och besvara de
efterhängsna frågorna. Bakom dem låg ju stundom mer än ett barns
nyfikenhet. Denna blandning af naivitet och klokhet kunde vara
förtjusande. Hvilket lif på Turholm, om Hagar blifvit tullnärens
fosterdotter!
-- I Åbo, sade tullnären, är en stor helgdag. Man skall inrätta en
_academia_.
-- En _academia_? Hvad är det?
-- En stor lärdomsskola.
-- Får jag gå i academian?
-- Du får beskåda henne utanpå, det är icke förbjudet.
-- Å så! Får jag böcker i Åbo?
-- Du skall få hela trojanska kriget och trojanska freden med, om du
vill.
-- Lefver _Cannabis_?
-- Han lefver och har fått sina böcker tillbaka. Han har nu börjat läsa
latin med en tam kråka.
Hagars ögon blixtrade.
-- Jag ville hellre vara tokig som _Cannabis_, än skratta åt honom!
Tullnären betraktade henne förvånad. Hon hade verkligen blifvit tre år
äldre.
Resan hade fortgått på tredje dagen, när de nalkades Åbo. Lydik Larsson
erinrade sig, att hans guddotter borde förberedas på besöket hos
presidenten.
-- Har Dordej förtäljt dig något om din mor?
Svaret dröjde. Den brännande frågan, namnstämpeln, ärefrågan, var åter
där.
-- Vi ha fallit från stjärnorna, svarade Hagar afvärjande.
-- Hm ... ja, en föll, men det var din mor, och hon dog af fallet. Om nu
hans nåd presidenten vill se dig, lofvar du att vara lydig och ej
misshaga honom med sådana konster, som sist i torpet?
-- Kan han ej lida, att fåglar tala?
-- Ställ dig ej enfaldig! Han kan ej lida, att fattiga barn visa sura
miner.
-- Håller han hvad han lofvar? frågade Hagar med en ny blixt ur de mörka
ögonen.
-- Hvad vill det säga?
-- Jag menade, att han är så förnäm och jag så fattig.
Nej, tänkte tullnären misslynt, det var fuller bäst, att jag icke tog
flickan. Hon blir mig för slug.
De anlände till Åbo på tisdagen, när trumpetaren på torget utblåste
onsdagens fest. Petrus Luth hade anskaffat ett härberge i utkanterna af
den folkfyllda staden. Hörnet af en trång stuga var nog för den rike
svågern; Hagar fick en sofplats på vinden. Petrus Luth var nu vorden
student och en af den stora dagens hjältar, ty de förste studenternes
antal steg ej högre än till fyrtiofyra.
Det var icke lätt att i detta festvimmel få audiens hos en så betydande
person som presidenten Jöns Kurck. Men hvad förmådde icke en klingande
handtryckning hos hofmästaren Antonius Pape? Lydik Larsson fick en kvart
timmes företräde redan på tisdagsaftonen. Mottagandet var icke det mest
uppmuntrande. Där förnams en sträng skrapa för efterlåtenhet vid
tulluppbörden och gällde intet mindre än tjenstens förlust.
Generalguvernören var uppbragt öfver de begångna underslefven. Tullnären
skulle dock få nytt företräde torsdagsmorgonen klockan sju för att
erhålla vidare anvisning om processen i hofrätten.
Dåliga nyheter! Lydik Larsson bugade sig i djupaste ödmjukhet för att
försvinna, när presidenten, som var känd för sitt utmärkta minne, sade
till honom:
-- Hvar har jag sett eder förr?
-- Alltför stor ära för en så ringa tjenare som jag, genmälde tullnären.
Det var för tretton eller fjorton år sedan i Karis. Ers nåd täcktes med
sin höga närvaro behedra två fattiga barns döpelse.
-- I Karis? Var det mäster Sigfrid som döpte barnen?
-- Ja, ers nåd. Jag hade lyckan vara tillstädes då.
-- Var fältmarskalken Tott också tillstädes vid samma läglighet?
-- Ja, ers nåd.
-- Han rappellerade något därom för två år sedan. Det var en gosse?
-- Ja. Och en flicka.
-- Fältmarskalken tog vård om gossen. Vet ni något om flickan?
-- Ers nåd täcktes bekosta hennes underhåll i ett fattigt torp. Hon är
begåfvad med sällspordt förstånd och har följt mig till Åbo ... för att
beskåda högtiden i morgon.
-- Tag henne med er om torsdag. Farväl. Glöm ej att medföra
tullspecialerna!
Lydik Larsson bugade allerödmjukast och gick. Han skulle ej vågat ett
ord om guddottern, därest ej den högmäktige herrn själf fattat i tråden.
Festdagen randades vid kanondunder, och Åbo liknade ett böljande haf vid
en regatta med tusen brokiga vimplar. Hvilken ny värld för en
trettonåring, född och uppvuxen i ett aflägset skogstorp! Hagar var ute
klockan fem på morgonen, förvillade sig bland gator och folkmassor,
hörde allt med två spetsade öron och såg allt med två flygande ögon. Hon
stod, halft ihjälklämd, på bron, när processionen anlände i båtar från
slottet. Intet ljud i det stora sorlet undgick henne. De kringstående
beledsagade hvarje landstigande med sina anmärkningar: »Där är grefven i
röda jackan! ... Hvad? Grefven? Det är ju hofmästaren ... Där är Carl
Lindelöf, som stack ihjäl Hans Jönsson i Borgå! ... Där är Gustaf
Stensson Tavast, som lät piska ihjäl sin landbonde på Kurjala! ... Där
är gubernatorn i Viborg Carl Mörner, som lät fastläsa sin länsman vid
väggen så högt, att tårna med nöd nådde till golfvet ... Nu komma
studenterne! Där är en, som bär på brickan en röd kjortel ...»
-- Petrus! Petrus! ropade Hagar. Han hörde henne icke. Petrus Luth var
fullt upptagen af det ärofulla förtroendet att bära i processionen
magnifici rektors röda sammetskåpa, som betecknade rangen af en romersk
kardinal. Efter kåpan gingo en adjunkt med akademins sigill, en notarie
med dess matrikel och räntmästaren med två silfverspiror. Åskådarne
fortforo att än beundra, än kritisera. Grefve Brahe, som ensam i sitt
led följde efter silfverspirorna med en lifvakt af tolf bardisanbärare,
sex på hvardera sidan, var populär bland folket.
-- Skapar han sig inte så milder som kung David i psalmboken! utropade
en bondhustru från Masku. Si, när fogden i våras tog vår andra ko, sedan
han tagit den första för samma gäld, gick farsgubben till hans nåde,
och, Gud signe honom, kon kom tillbaka, hon, men fogden fick sitta i Åbo
torn.
-- Nå, så taga vi honom till kung. Hvad göra vi med kvinnfolk? föreslog
en munter sjöman, som redan hunnit tömma ett krus för mycket till dagens
ära. -- Tycken I, att den här skulle duga att styra riket?
Och för att illustrera sitt rebelliska tal, fattade han den
bredvidstående Hagar om lifvet, ställande henne under åhörarnes skratt
på brons ledstänger.
Icke förr blef detta bemärkt, innan en invalid på träben neddrog med
vänstra armen den förskräckta flickan från hennes upphöjda plats, medan
han med högra handen och kryckan gaf talaren ett kraftigt rapp öfver
skuldran.
-- Hvem dristar att bruka lasteligt tal om kung Gustafs dotter? röt den
uppbragte gamle krigaren.
Det artade sig, midt under festens ståt, till tumult på bron.
Lyckligtvis tilldrog sig processionen allas blickar, och så många näfvar
höjdes mot den fritalige sjömannen, att han fann rådligast maka sig
undan. Drottningen, fröken Kerstin, var ock folkkär för hennes store
faders skull, hvilken lefde i folkets minne. Ingen konung har varit så
älskad i Finland, som den store Gustaf II Adolf.
Trampad, knuffad, med rifna fållar, blossande kinder och fladdrande hår,
drogs torpflickan från Karis i den ohjälpliga trängseln med till
akademihuset, dit folkmassorna strömmade efter processionen. Hon hade
kunnat undkomma vid ett gathörn mot torget, men hon lät vidare knuffa
sig framåt. Skulle hon icke se, skulle hon icke höra allt hvad ses och
höras kunde?
Under de lärda talen där inne roade sig åskådarne att begapa krigsfolket
och i synnerhet de täta lederna af rytteriet, som uppfyllde alla
angränsande gator och öppna platser, så långt ögat nådde. Det var icke
en af nutidens lysande parader med hvarje knapp knäppt och hvarje
bantler på pricken så buret, som det skulle bäras. Uniformernas tid var
icke kommen ännu. Man igenkände truppafdelningarna på deras lika
beväpning. Ryttarne buro dels gult, dels svart kyller, dels half
rustning: stormhufva, bröst- och ryggharnesk, läderhandskar, svärd och
den af Gustaf Adolf införda piken om elfva fots längd, som han förkortat
från femton eller aderton fot. De som ej buro pik buro öfver axeln en
kort karbin med det då nyss uppfunna flintlåset. Musketörerne till fots
buro längre gevär. En brigad eller ett regemente fick väl stundom namn
efter färgen, men denna berodde mest af fanor och fälttecken. De berömda
gula och blå regementena i svenska hären kallades så efter färgen på
sina lifrockar. De finska trupperna, så kavalleri som infanteri, buro
mest den välbekanta inhemska, föga paradmässiga grå färgen. Det var till
största delen ungt folk, som snart skulle sändas att fylla luckorna i
Johan Banérs snabbt glesnande leder. Veteranerne stredo i Tyskland, men
en kader af dem var i hemlandet för att inöfva reserven. Det beridna
borgerskapet deltog i festen och presenterade en brokig anblick af olika
färger.
Här kan tilläggas, att detta år 1640, när man hade råd att inviga en
akademi, uppställde Finland 17,380 fältrustade krigare, eller ungefär
hvar åttonde vapenför man af dåvarande befolkning, nämligen 13,780 man
infanteri och 3,600 man kavalleri. Af denna styrka stodo 8,048 man utom
landet och 9,332 inväntade i hemlandet order att rycka ut.
Efter talet på akademihuset följde gudstjensten i domkyrkan. Vakt stod
vid portarna; icke många bland den stora skaran af nyfikne lyckades
tränga sig in, men in kom Hagar. Trasor och skråmor, hvad mer?
Från kyrkan strömmade folkskaran nedåt Slottsgatan för att se de
inbjudne gästerna aftåga till drottningens middag. Klockan var åtta på
aftonen, när Hagar efter många villovägar letat sig fram till sitt
härberge. Men i hvilket skick! Grå af damm, öfverstänkt af gatornas dy
från hästhofvarna, brunsvart af språnget och julisolen, skorna
nedkippade, -- hon hade fått skor i Åbo -- håret som granens hängande
mossa. Af helgdagsdräkten, den förr så beundrade tyskullskjolen,
återstod en oigenkännlig ruin.
Och _du_ skall till hofvet i morgon bittida klockan sju! utbrast
tullnären. Marsch i badstugan!
Ingen badstuga hade i dag eldats i Åbo.
-- Så marsch till brunnen!
Värdinnan, en skräddarehustru, förbarmade sig öfver trasungen. Hagar
fördes i tvättstugan, afkläddes, öfversköljdes med ett par ämbar kallt
vatten ur brunnen och ikläddes sitt andra rena linne; hon hade ju
medfört två i knytet. Natten och skräddaren anlitades för att göra
flickan presentabel vid hofvet, d. v. s. hos presidenten.
Denne mäktige herre bebodde öfra våningen af ett ansenligt stenhus vid
torget, där hofrätten var inlogerad i nedra våningen. Han hade icke
samma bekvämlighet här, som på sitt rymliga Laukko; han nödgades med sin
andra maka, Sofia De la Gardie, och elfva barn, hvaraf blott de fem
yngsta hemma, nöja sig med elfva eller tolf rum.
Torsdagsmorgonen på slaget sju stod tullnären med sin skyddsling i
presidentens förrum, anmäldes och fick inträde, medan Hagar kvarlämnades
med de galonerade kammartjenarne utanför och använde tiden att betrakta
det ännu böljande folkvimlet på torget.
Audiensrummet var stort och praktfullt, rikt beklädt med väfda franska
tapeter, gardiner och mattor. Dess förnämsta möbel var ett af
tidehvarfvets med dyrbara sniderier utsirade skåp för böcker och
dokument, en make till Georg Härtels mästerverk, hvilket staden Nürnberg
förärade Gustaf Adolf och som kostade 9,750 gyllen. Det likaledes
konstrikt utsirade skrifbordet var inlagdt med mosaik. Bland dess
prydnader sågs ett obekvämt, kolossalt skriftyg af röda koraller,
föreställande en trana[23] och på tranans stjärt ett bläckhorn af
slipadt glas, föreställande en sköldpadda. En fin doft af rosenolja
parfymerade rummet. Presidentens morgondryck, mandelmjölk försatt med
ingefära, stod halfdrucken i en silfverpokal. Han själf, i morgonrock af
rödt siden, satt vid bordet i en finsvarfvad karmstol utan dynor och
stoppning, men med sitsen i rutor af olika kostbara träslag. Notarien
Hans Ekholt och skrifvaren Krister Thomson disponerade hvardera ett
mindre bord i samma rum.
Lydik Larsson erhöll, stående, besked om sitt ärende i hofrätten och
aflämnade sina papper till skrifvaren. När detta var beställdt, frågade
presidenten efter flickan från Karis.
Svaret blef, att hon i förrummet väntade hans nåds befallningar.
-- Godt ... Pape! och presidenten ringde. Ringklockan var af guld med
handtag af bernsten.
-- Lämna flickan därute i hushållerskans vård. Hon skall skickas till
Laukko i nästa vecka ... Hon är ju fattig, Lydik?
[Fotnot 23: Släkten Kurcks gamla finska familjenamn var _Kurki_, som
betyder trana.]
Tullnären förklarade, att flickan visserligen var utfattig, men man hade
hos hennes döda mor funnit ett par smycken, som kunde användas för
barnens behof. Förmyndaren anhöll ödmjukeligen att fä öfverlämna detta
barnens arf i hofrättens förvar, om ej hans nåd funne skäl att genast
föryttra egendomen för barnens räkning.
Halmskrinet framvisades och öfverlämnades åt notarien Ekholt. Thomson
tillsades att med honom bevittna inventeringen.
Notarien afklippte segelgarnen, öppnade skrinet och återlämnade det åt
presidenten, som kastade på detsamma en likgiltig blick, i förmodan att
det innehöll någon bondgrannlåt.
-- En hårnål af silfver! -- Och han granskade med kännaremin det fint
arbetade smycket. -- Hvarifrån har kvinnan fått denna nål?
Omöjligt att besvara.
-- Nålen, fortfor han, är ett konstverk af _Claude Ballin_; hans märke
står graveradt på liljans blad. Fältmarskalken Tott hade en nål af
alldeles samma arbete och förärade den åt grefvinnan Brahe. Det troddes,
att denna nål var den enda i sitt slag ... Är här något annat? Låt se!
En liten näfverdosa visade sig, öppnades och befanns innehålla en
guldring, inlagd i ull. Presidenten syntes öfverraskad, påtog ett par
glasögon med guldbågar, gick till fönstret och höll ringen uppmärksamt
mot dagern. Han vände sig till tullnären.
-- Ni sade, att flickan är fattig?
-- Ja, ers nåd. Ingen vet annat. Moderns kvarlåtenskap blef förseglad.
-- Nå, utfattig är man icke med tre sådana ädelstenar. De två mindre
torde värderas till ett par tusen daler stycket, men den stora i midten
lärer näppeligen säljas för mindre än tolf tusen. Barockt! Att infatta
en sådan sten i en ring, som kan tappas bort med en handske, i stället
att därmed pryda ett diadem eller en _collier_! Infattningen är mediocre
och arbetet en gesälls. Förste ägaren har varit antingen groft rik eller
plumpt dum, kanske _tous les deux_ ... Har ni anställt efterspaningar om
moderns härkomst?
Tullnären omtalade tilldragelsen i torpet.
-- Singuliert! En kvinna i December på landsvägen? Icke kan hon ha
fallit från månen.
Lydik Larsson understod sig tillägga, att hon troddes ha varit en
tatterska. Barnen inbillade sig, att hon fallit från stjärnorna.
-- Kalla hit flickan.
Hagar infördes och undergick mönstring. Hon såg tåpig ut i den nya,
slamsiga klädningen, som man icke haft tid att profva. Dittills hade hon
burit kjol med lifstycke eller tröja och kände sig nu olycklig i en
helklädning, som gick upp till axlarna.
Den höge herrn tog henne, icke ovänligt, under hakan, såg henne i de
stora bruna ögonen och frågade hvad hon hette.
-- Hagar.
-- Det är ett hebreiskt namn. Tatterska är du icke. Antingen har din far
eller mor varit af judisk härkomst.
Tullnären anmärkte, att flickan liknade sin moder. Namnet hade hon fått
af mäster Sigfrid.
-- Nå, hvad skall jag göra med dig? Vill du blifva kammarpiga i staden
eller hjälpa dejan på Laukko?
Hagar rodnade starkt.
Åter dristade tullnären ödmjukeligen anmärka huruledes barnet hade en
besynnerlig håg att läsa.
-- Så? Du kan läsa? Hela katekesen?
Hagar teg.
-- Om ers nåd tillåter mig svara för flickan -- återtog Lydik, modigare
blifven af den höge herrns nedlåtenhet -- kan hon den heliga skrift
utantill samt därtill räknekonsten och hvad en djäkne kan lära.
Presidenten betraktade småleende det rodnande barnet och behagade
skämtsamt fråga, om hon också kunde djäknens latin.
-- Till det minsta kan hon trojanska kriget. Hvad hette den karlen,
Hagar, som skrifvit en bok om det där? _Gilibus_, tror jag.
-- _Virgilius._
-- Så, du har läst Virgilius? -- Och presidentens hand hvilade på
skrinet, som låg öppet framför honom. I handen föll ett sammanviket
papper, som han upptog och tyst genomläste.
»Nådens åhr 1626 den 8 Decembris undfingo i Kaskas torp af Nyby
skattehemman i Karis socken gossen _Ben-Oni_ och flickan _Hagar_,
tvillingsbarn af okända föräldrar, thet heliga dopets sakrament genom
underskrifven pastor i Ekenäs stad. Tillstädhes voro som vittnen
konungens troman, ståthållaren i Åbo, vählbohrne herr Jöns Knutsson
Kurck, öfverstelieutenanten välbohrne herr Åke Henricsson Tott,
tullnären i Helsingfors, välachtade Lydikh Larsson, torparen ärlige och
välfrejdade Thomas Kask sampt dygdesamma hustru Dorothea Johansdotter.
Som intygas. Ekenäs then 10 Decembris samma åhr. Gud förhjelpe barnen
till ett christeligt lefverne och en salig ändalycht. Amen.
_Sigfridus Aronus_,
Pastor.»
Nedanför var antecknadt:
»Viljandes jag härmedh till ähro och åminnelse för the förnämlige herrar
och kronones högtbetrodde män, som thessa barnens döpelse af christelig
barmhertighet bevittnat, sanfärdelighen intyga, at herr Åke Henricsson
hafver gunstigt uthlofvat gossebarnet Ben-Oni till sigh tagha och honom
christeligen uppfödha till hans myndighe åhr, sampt at herr Jöns
Knutsson likaledhes samma gunstiga benägenhet sigh påtagit vidkommande
flickebarnet Hagar. Som skede förbemählte 8:de Decembris
thersammastädhes. Gud Allsmächtig vedergälle the ädle herrar för
fadherlig omvårdnad, at thesse barnen måga växa til hans nampns lofh,
som them under märkeliga himmelens tecken födhas låtit. _Datum ut
supra._
_Sigfridus Aronus._»
(Sigill.)
-- Ekholt, sade presidenten eftersinnande, försegla åter detta skrin med
dess innehåll, som ni och Thomson kunna attestera. Det skall förvaras i
hofrättens _archivum_ till gossens myndiga år. Skrif ett kvitto därtill
åt förmyndarens ombud, Lydik Larsson. Jag håller för rådligast --
fortfor han till tullnären -- att dessa _pretiosa_ nu intet försälja,
medan det här och i Sverige är så ondt om reda penningar, utan låta vi
därmed anstå till lägligare tid. Där förmyndaren gifver sitt samtycke
till, vill jag taga flickan om händer. Hvad säger du därtill, barn?
Hagar hade förstånd nog att kyssa sin nye beskyddare på handen. Det
ljusnade för hafvets drifvande spån, som funnit en strand. Och det
klarnade än mer, när beskyddaren tillade:
-- Vet du väl, att du är född samma natt som drottningen? Du skall få
läsa.