Där bo bestier!
Om tidehvarfven kunde förflyttas som tablåerna i ett skådespel, om
nittonde seklet sutte som åskådare i salongen, förhänget rullades upp
och sjuttonde seklet blottades där bakom i sin väldiga storhet, hur
ogenomträngligt mörkt, hur dystert allvarligt, hur groft tillyxadt i
sina massor skulle det icke te sig för åskådaren från ett annat
tidskifte! Men äfven detta mörker hade sina glimmande ljuspunkter, äfven
detta allvar sina gladare mellanstunder och denna grofva tidskoloss sina
fint utmejslade spetsar. Det vi kalla natt ansågo de då lefvande som en
dag, och skymdes dagen af moln med härjande hagelskurar, såg man dock
stundom solen. Invånarne på planeten Mars med dess svagare dagsljus
skulle troligen ej vilja byta med jordens invånare, och sjuttonde
seklets hårdt betungade folk skulle sannolikt betänkt sig mer än en
gång, om någon erbjudit dem att flytta till nittonde seklet.
Axel Oxenstjerna hade sagt om sitt besök i sydvästra Finland: där bo
bestier! Per Brahe upptog ordet såsom en varsel, såg botemedlet i att
statuera en _academia_ och ryckte denna som ett halfslukadt ben ur
krigets hungriga gap. När hans _academia_ ändtligen kom och funderades
genom Kristinas kungliga bref af Nyköping den 26 Mars 1640, utlade
biskop Rothovius i sitt cirkulär till prästerskapet, att detta vore den
största välgärning, som vederfarits Finland sedan världens begynnelse.
Enär Finland troligen icke stod att igenfinna på kartan vid världens
begynnelse, var den första och största välgärningen rimligast den, att
landet nu fanns till. En biskop borde icke heller ringare uppskatta
införandet af kristen tro eller dess reformation. Men med dessa lofliga
reservationer hafva två och ett halft sekel framåt icke mycket att
afpruta på den kraftige, nitiske och välmenande biskopens hjärtefröjd
öfver denna märkliga tilldragelse. Akademin har aldrig varit _allt_,
icke ens vid sin stiftelse, lika litet som kunskapen är allt; men
akademin har varit och är oberäkneligt _mycket_ för ett land, som i sin
politiska svaghet söker ett fäste i arbetet för sin kultur. Förgäfves
har akademin från sin första början draperat sig i sin rektors
purpurmantel för att inför de olärda upphöja lärdomen på samtidens
kungliga tron. Hon stod med sina rötter för djupt in i folket för att
någonsin lyckas afkläda sig vadmalsjackan, och detta blef hemligheten af
hennes stora civilisationsarbete. Ju folkligare hon blef, desto
mäktigare samlade hon i sig folkets vaknande intelligenta kraft och
klarnande medvetande. Kyrkan har varit äggeblomman, ur hvilken det nya
lifvet begynt pulsera, men akademin har varit den unga mot samtidens
höjder stigande folkandens första vingar.
Och akademin år 1640 var kyrkans lydiga dotter. Icke allenast biskopen,
äfven Per Brahe räknade, jämte bokliga konster, utbredandet af ett
gudeligt lefverne och skickeliga seder bland det nya läroverkets
förnämsta ändamål. Folket ansåg akademin för en prästskola. Ännu hundra
år därefter, 1740, stod teologen främst och dugde till allt, likasom i
vår tid generalen. 1840 hotade tre andra fakulteter att öfverflygla den
högvördiga, som med gammal häfd intog första rangen, och fyrtio eller
femtio år vidare framåt i tiden, när gudeligt lefverne icke mer anses
nödvändigt för skickeliga seder, står akademins prästskola i mångens
ögon kvar som en skuggornas gengångare från sextonhundratalet.
Om få förstodo akademins betydelse vid den tid när hon stiftades, ville
dock styrelsen göra allt för att rätt tydligt inprägla dess vikt. Redan
en månad förut påbjöds i alla landets kyrkor en allmän böne- och
tacksägelsefest på invigningsdagen, onsdagen den 15 Juli 1640. Alla
förnämliga personer, adel och ofrälse, inbjödos till Åbo, och många
infunno sig. Det blef stort jubel och stor ståt i Finlands dåvarande
hufvudstad.
En af Åbo akademis förste professorer, den berömde Michael Wexionius,
adlad Gyldenstolpe, har omständligt skildrat invigningsfesten. Dess
ceremoniela program var på förhand noggrant bestämdt i alla detaljer.
Stor uppvaktning klockan sju på morgonen hos hans grefliga nåde i Åbo
slott. Därefter procession till landningsstället vid Aura å i lika många
afdelningar som sånggudinnorna. Därifrån på grant utsirade, vimpelprydda
båtar en färd till bron. Där åter landstigning och procession till
akademihuset. I spetsen gingo trumpetare och härpukor, »de där sin
tjenst lustigt med all flit gjorde». Men att fredens verk invigdes under
ett stort brinnande krig, därom erinrades man icke blott af
slottskanonernas och pukornas dån, utan ock genom den imponerande
eskorten af 1,000 ryttare i full rustning, hvaribland mången veteran
från Breitenfeld och från Lützen.
Det oansenliga akademihuset, gymnasiets förra lokal i skuggan af
domkyrkan -- fem kalla och låga rum -- var praktfullt smyckadt med
purpurfärgade tapeter och mattor. Här skedde musik, tal af grefve Brahe,
fundationsbrefvets uppläsande, prokanslers och rektors beklädande med
deras insignier, sång, tal af två professorer och slutligen en students,
unge Johan Stålhandskes, »_gratulatoria oratio_ med synnerlig
lyckönskan».
Därefter gudstjenst i domkyrkan och predikan af biskopen, kanondunder på
kyrkogården närmast utanför, muskötsalvor af kavalleri och infanteri
samt höga fröjderop af den till tusendetal församlade folkmassan inom
och utom kyrkan. »Gud och hela naturen, säger Wexionius, syntes hafva
förenat sig att öka och höja dagens fest; ty icke allenast luften
förblef klar och mild, utan en ljufvelig fläkt, som framdref de smyckade
farkosterna, gaf anledning till ett skönt skådespel. Pukor och trumpeter
ljödo från vatten och land, hvaraf skallet återkastades, likasom under
bifallsyttringar, af omgifvande berg och boningar.»
Dagen afslutades med en bankett på slottet, en middag, där alla på
hennes kungliga majestäts bekostnad »blefvo härligen tracteradhe och
plägadhe» vid den ovanliga timmen klockan fyra. Ehuru berättelsen därom
tiger, torde få antagas, att gästerne efter nio timmars oafbrutna
mödosamma vandringar, båtfärder, tal, predikningar, musik och
krigsdunder från klockan sju på morgonen till fyra på eftermiddagen icke
saknade aptit att göra heder åt kronans anrättningar. Två dagar därefter
uppförde akademins förste unge medborgare i det större auditoriets sal
ett sedelärande skådespel, kalladt »Studenterne», däri framställdes
»huruledes somlige föräldrar visa sig mycket knappe att bestå penningar
åt sina söner, hvilka då gemenligen blifva flitige; men andra bestå dem
allt hvad de åstunda, hvarigenom sönerne blifva försumliga, ohörsamma,
förlorade» o. s. v.
Den ståtliga invigningen kunde förliknas vid ett rikt bröllop i
fattigmans hus. I dag öfverflöd på alla lyckans håfvor, i morgon en hård
brödkant, en skopa vatten. Akademin var så fattig, att när arrendet icke
inflöt från de till dess underhåll donerade, ofta själfva utblottade
krono- och skattehemmanen, fingo lärare och lärjungar hjälpa sig bäst de
kunde. Allt kronans mynt rann ut i kriget som i en tratt. Det som ännu,
fastän allt knappare, fanns att tillgå i penningens ställe, var kronans
räntor och jordagods. Därmed aflönades mången gång officerare och
tjenstemän, därmed betalades skulder, därmed underhöllos de tre
akademierna i Upsala, Dorpat och Åbo. En ny akademi var ett nytt gapande
hål i en tom rikskassa. Hvarför kunde ej akademin, ett sekularverk,
invänta freden? frågade rikshushållarne. Ja, hvarför kunde ej det
fattiga, mörka torpet invänta julmorgonen utan ett ljus i fönstret? Per
Brahe hade redan besvarat frågan till Jöns Kurck. Folken lefva i
årtusenden och hafva likväl stundom brådt att uträtta i dag det som
kunde uträttas i morgon. Äfven historien kan stundom fjäska, men endast
när åkertegen ännu ej är beredd för utsädet. Morgondagen står lika litet
i folkens hand som i individens. Krig följde på krig, så långt man
mindes tillbaka. Hvarför skulle framtidens hyddor skuggas af fredens
palmer? Och Finland beboddes af »bestier». Det blödande, mörka, förgätna
landet stirrade på sin första bleka ljushärd i Åbo, såsom dess yttersta
nordbo stirrar i Januari på den efterlängtade solens första röda strimma
i morgonmörkret borta i öster.
Den första ljusningen var ännu långt ifrån dager. Hvilka drifvor att
smälta! Hvilka sophögar att bortrensa! Hvilken issörja af tröghet och
hvilken natt af okunnighet! Det var ett långsamt, mödosamt, ihärdigt
arbete att bryta igenom seklernas gruslager, och det varade äfven i
hundrade år, innan man trängt genom skalet, men när man hunnit så långt,
fann man därunder icke den hårda, ofruktbara sandmon, utan en bördig
lergrund, som lönade odlarens möda.
* * * * *
Samma dag, när fredens stora verk invigdes i Åbo, afsomnade krigets
väldige kämpe, den oförfärade Åke Henriksson Tott, snöplogen, på sin
egendom Lavila i Euraåminne socken, fyrtiotvå år och två månader gammal.
Bruten af krämporna redan i flera år, hade han förra sommaren insjuknat
på Ekolsund, men kände sig följande vår nog återställd att kunna
öfverresa till Finland. Ridten gick icke snabbt då mera; färden varade
med hvilotider från den 26 Maj till den 4 Juli, då han nästan döende
ankom till Lavila. Den hårdhändte slagskämpen dog som en kristen.
Den 29 September 1640 blef han med tidehvarfvets krigiska ståt begrafven
i Åbo domkyrka. Fyra kompanier, tillhopa 480 man, af de frejdade finske
ryttarne redo i spetsen för processionen från slottet till kyrkan. Efter
dem följde djäknarne, studenterne, prästerne, professorerne och
biskopen. Därefter marskalken Melchior von Falkenberg. Efter honom en i
svart taft klädd stridshäst. Därefter hufvudbaneret, buret af Jöran
Boije. Därefter likkistan, buren af sexton adelsmän, och på hvardera
sidan den dödes fäderne- och mödernevapen, burna af adelsmän. Därefter
åter studenter och professorer, köpmän, tjenstemän, hofrättens
assessorer. Därefter sorgefanan och sorgehästen, inhöljd i svart kläde
med hvitt atlaskors. Därefter de förnämste af adeln och tjenstemännen,
borgmästare och råd, borgerskapet och fyra kompanier infanteri. Efter
dem grefve Brahe med fyra lakejer och två kuskar. Efter honom fruntimmer
i åtta vagnar och sist borgerskapets hustrur. Sorgetåget torde, utom
åskådarne, räknat mer än 1,400 personer. Utfärdspredikan hölls i Åbo
slott af hofpredikanten Nils Martini öfver Rom. 10: 9-12 och likpredikan
i domkyrkan af biskop Rothovius öfver Rom. 14: 7-10. År 1678 lät Åke
Totts änka, Kristina Brahe, för hans hviloställe inreda det ännu i
domkyrkan bevarade, nyligen restaurerade Tottska grafkoret.