Taga flickan? Det var så dags! Tullnären stoppade vresigt brefvet i
rockfickan och beslöt att icke göra sig därmed vidare omak. Han hade
engång begärt barnet, och Dordej hade svarat: »Taga _henne_ ifrån mig!
Vet ni, att Thomas är hennes laglige förmyndare?»
Några dagar förgingo, men Lydik Larsson lyckades ej slå ur hågen Dordejs
prent. Var han ej flickans gudfar? Hade han ej beundrat hennes sällsynta
naturgåfvor? Skulle hon ej göra honom heder, om han gåfve henne
uppfostran? Nej. Hvad skulle Betty säga därom? Och hans eget barn? Platt
ingen reson att numera upptaga en fosterdotter.
Händelsevis kom en trasslig rättegång att öka tullnärens bekymmer. Till
adelns privilegier hörde nämligen rättigheten att tullfritt utskeppa
sina landtbruksalster och införa vissa varor för eget behof. Denna
rättighet gaf anledning till grofva underslef. Helsingfors' borgare
klagade hos generalguvernören, att kringboende adelsmän i sitt namn
utskeppade och införde andras varor, hvarmed de gjorde lika förfång åt
stadens handel som åt kronans tull. Generalguvernören grefve Per Brahe
var icke den man, som ville göra intrång i adelns rättigheter, men han
höll strängt på ordning i landet. Han upptog klagomålet, lät anställa
räfst och befallde rättegång inför Åbo hofrätt, efter ju adelsmän ej
kunde dömas af lägre domstol.
I denna trassliga sak invecklades Lydik Larsson som tulltjensteman och
var tvungen se till huru han själf kunde två sina händer rena. En vecka
sedan han mottagit Dordejs bref såg han sig nödsakad att resa till Åbo,
landvägen för att ej fördröjas af motvind på sjön.
När han närmade sig Karis, fick han anledning att ihågkomma sin
guddotter.
-- Jag vill se till, hvad jag kan göra för henne, tänkte han vid sig
själf. Hon blir fjorton år, hon kan få tjenst som barnflicka, men icke
hos mig!
Torpet fanns på sin plats. Det såg bofälligare ut, tiderna hade blifvit
sämre. Barnen voro ute i arbete. Dordej spann, Thomas murade bakugnen,
som hotade instörta.
-- Guds fred!
-- Goder dag, Lydiken! Det var hederligt; jag visste han skulle komma.
Sitt ned!
Och Dordej afröjde tegelstensgruset från bänken, medan Thomas, utan att
afbryta arbetet, bortlade stillatigande mössan från sitt hufvud, som
började gråna.
-- Nå, hur är det? Dåliga tider, prack och bekymmer hvart man vänder
sig! Hagar gör eder omak, Dordej?
-- Gör hon? Jo men. Inte kunde jag tro det, Lydiken, den tiden ni var
beskedlig mot barnet. Men si, man skall inte mena sig vara visare än
Gud. Han vet hvar det fåfängliga hjärtat sitter; dit siktar han, och där
träffar han bättre än skyttens pil. Fröjdebarn kan bli sorgebarn. Var
hon inte mitt pärlegull och mitt silkesbarn, förmer än de egna
matvargarna? Gud signe dem, de folka sig hvad de hinna. Var inte Hagar
den trägnaste förr i alla sysslor, så träffeligt kloker och händig i
allting? Det var förr, det, ser Lydiken. Från den dagen hon kom från
Helsingeland, var hon, Gud tröste, ett bortbytt barn. Hvad ha ni för
bergstroll på Turholmen eder? Af hela flickan fanns stort intet annat än
stafvarna kvar, de latinska stafvarna, Lydiken! Inte har hon håg mera
för karda och spinna, härfva och refva, baka och byka, det går allt som
i drömmen. Jag säger: gå efter vatten till brunnen, Hagar! Ja, så står
hon där och ser huru solen skiner på istapparna ... Fålla din kjol,
barn, ... den där tyskullskjolen, ni vet! Ja, så sitter hon och låtsar
sömma, men har glömt att träda tråden på nålen .... Hagar, läs
aftonbönen med barnen! Läser hon inte? Visst läser hon, men det är
bordsbönen. Så har det nu varit i tre vintrar och två somrar. Det enda
hon hugfälles är att lära fågelspråk och valla kräken, som hon nu mest
har för händer, för där får hon stafva i mossan på bergen.
-- Har hon fått böcker att läsa?
-- Hvad för böcker? Hon har de tre, som äro lärdom nog för en fattig
stackare. Från prästgården har jag lånat en finsk postilla, och kan ni
tro, Lydiken, barnet predikar nu finska rätt som en präst från
Tavastland! När hon hittat andra böcker i byn, har jag eldat ugnen med
dem. Vet jag hvad prent hon smusslat i sänghalmen? Inte med min vilja
skall hon läsa mer än godt gör för människans salighet. Det finns lika
många fåfängliga böcker som löst tal här i världen.
-- Och hvad ämnar ni nu företaga med Hagar? Icke kan hon komma till mig;
jag är nu gift och har egna barn. Det var annat för tre år sedan.
-- Så, ja, lycka till! Jag trodde ni var gudfar hennes.
-- Kan jag annars göra något för flickan? Hon är snart i den ålder, när
fattigt ungt folk söker tjenst. Jag vill bekosta åt henne en omgång nya
kläder och lägga till några hårda daler för underhållet, tills hon blir
femton år eller sexton.
-- Tackar för gunstig god vilja. Med oss och de många barnen är det så,
att vi råkat i skuld och ha inte bröd för dem, som inte arbeta. Jag
tänkte ni skulle taga henne, inte för vår, men för barnets skull. Inte
vånnar jag om att jag själfver äter agnar till middagen och tegelstenar
till kvällen, om den stackaren ej får svälta, för hon ligger mig som ett
kyrktorn på hjärtat, ser Lydiken. Men si, den dromedaren ryms inte i
mitt bo, sa' sädesärlan, när hon kläckte ut gökungen. Hagar ryms ej i
vårt bo, ser Lydiken; det likar sig inte för henne att tjena heller.
Antingen är hon ett tattarebarn, eller är hon af herrefolk, korp eller
örn, Gud vet, det ligger i blodet; det visar sig nu, när hon snart blir
fullvuxen.
-- Dordej -- sade Lydik Larsson eftersinnande -- mäster Sigfrid var
fuller af den mening, att modern, som dog här i torpet, ej var en
tatterska. Hon bar hos sig två kostbara smycken, som ju höra barnen till
och kunna försäljas för deras utkomst. Finnas de kvar?
-- Hvad skulle ej de finnas? När mäster Sigfrid var döder och Thomas
blef förmyndare, fick Thomas skrinet med barnens egendom att förvara.
Det är försegladt med mästarens eget signet. Hvad skulle vi töras bryta
det, vi?
-- Däri ha ni gjort rätt, men blott för en tid. Förstår ni ej, Dordej,
att barnens egendom ligger där utan ränta, nu när de bäst tarfva ett
underhåll. Hvar är gossen?
-- Han, tuppkyckling? Ja, det veta svalorna bättre än jag. Såsom utsädet
är, blir skörden. Bennu har vuxit upp bland herr Åkes gudlöse ryttare;
nu har han skjutit en karl på Gerknäs och måst rymma till Tyskland. De
voro här på jagt efter gossen, men folk trodde, att det var bara för
syns skull. Alla tyckte om Bennu, ingen själ ömkade Greger Andersson.
Greger fick en opasslig kula genom kindbenet, och snedmundt blir han, så
länge han lefver, men det tros, att han repar sig.
-- Nåväl, är det ej bäst, att Thomas som förmyndare upplåter skrinet och
jag betygar som vittne hvad däri finnes?
-- Hvad säger du, Thomas?
Thomas nedlade murslefven, strök sig med afviga handen om näsan och lät
förnimma, att han ej skulle öppna skrinet förrän i barnens egen närvaro,
när gossen blef myndig.
-- Det vill säga om sju år, genmälde tullnären misslynt. Vi två äro ej
gula om näbben mer, och gossen är ute på farliga stigar. Ung eller
gammal, ingen af oss bär signet på lefnadens tid i sju år. Nu lida
barnen nöd, och vi lefva. Hvarför töfva med det, som hör en förmyndare
till?
Thomas förblef obeveklig. Skulle han taga skäl och vansläktas från sitt
folks kardinaldygd?
-- Nåväl, sade Lydik Larsson, då står ett förslag åter. Jag reser till
Åbo och skall i aller ödmjukhet uppvakta presidenten i hofrätten, herr
Jöns Kurck. Vill ni, mot vederbörligt kvitto, öfverantvarda skrinet till
mig, så skall jag låta öppna det i presidentens och vittnens närvarelse.
Sedan jag förvisso vet värdet af barnens egendom och, där presidenten
det tillråder, tagit en part ut för barnen, skall jag åter låta försegla
skrinet med hofrättens signet, och det beror då af förmyndaren, om han
vill förvara skrinet hos sig eller lämna det mot kvitto i hofrättens
förvar. Detta senare vore säkrast. Ert torp kan brinna eller plundras af
tjufvar.
Ny rådplägning. Hvad allt de lagfarne hitta på! Den okunnige torparen
hade en vidskeplig vördnad för alla signeter, men det han höll i sin
hand tycktes honom vara säkrare än det han lämnade ifrån sig. Thomas
svarade nej.
Hans klokare hälft var af annan mening.
-- I fars tid, sade Dordej, sköflade krigsmännen allt hvad de
öfverkommo. I vår tid göra fogdens tjenare mångenstädes detsamma. Minns
du i vintras, när Mannu var ensam i stugan och drog en eldbrand ur
spiseln i halmen på golfvet? Du var med barnen vid läsförhöret, jag
klappade byke vid vaken på isen. Hade Gud ej skickat mig in efter dina
skjortor, hvad hade det blifvit af stugan, af Mannu, af Hagars och
Bennus arf? Skicka skrinet till hofrätten! Det är ett sextipunds-lass
att ansvara för andras egendom.
Lydik Larsson anmärkte, att presidenten Kurck stått fadder för barnen.
-- Ja, ser du? instämde Dordej. Passar inte Gud den saken som hake till
märla? Slå fast haken, Thomas, så är barnens egendom bakom lås. Han, som
är hofrättens öfverman, måste vara den lagfarnaste här i landet.
Sara kallade sin man Abraham herre, men Abraham fann sig oftast väl af
att lyssna till Saras råd. Thomas framtog ur den lästa ekkistan under
sängen ett litet skrin, knappt större än en vår tids cigarrlåda. Det var
konstrikt inlagdt med färgad halm, utan lås, men väl ombundet med starkt
garn och försegladt med mäster Sigfrids sigill, Helsingfors', hans
födelsestads vapen, båten, med en stjärna däröfver.
Skrinet öfverlämnades åt Lydik Larsson mot kvitto med sigill öfver
mottagandet. Medan kvittot skrefs, upprann i tullnärens förslagna hufvud
en plan att göra guddottern en tjenst, som på samma gång befriade honom
själf och fosterföräldrarna från bekymret om flickans framtid.
-- Hvad sägen I, föreslog han, om jag tager Hagar med mig till Åbo?
Presidenten är hennes gudfar; han torde låta sig henne föreställas och
kanske göra något för henne.
Detta förslag mötte intet motstånd. Hvar var Hagar? Hon var med de yngre
barnen i rian. De hade åter för sig något slags fågelspråk.
Dordej gick till rian, men mötte barnskaran på vägen. De voro utom sig
af jublande fröjd, de skreko om hvarandra:
-- Han kan tala!
-- Hvem kan tala?
-- Trastungen.
Barnen förde med sig en bur af videkvistar, i hvilken satt en ung, nära
fullvuxen koltrast, Hagars skötebarn. Hon hade upptagit honom som späd
unge ur ett öfvergifvet bo, hvars föräldrar blifvit snarornas offer,
vårdat och matat honom, gjort honom så tam, att han åt ur hennes hand
och satte sig på hennes högra skuldra, när hon ropade: Tätti! Hagar hade
läst i sina böcker, att vissa fåglar kunna lära sig eftersäga människors
ord. Alltså företog hon sig att studera språk med Tätti, såsom hon själf
studerat latin för _Cannabis_. Mer än ett halft år hade hon nu hvar dag,
när de voro ostörda, upprepat två korta språkläxor för Tätti och sett
honom göra misslyckade försök att forma sin näbb efter de ovana ljuden.
I dag hade han, till barnens obeskrifliga förvåning, för första gången
uttalat orden: _Tätti dum._
Skaran instormade i stugan med denna viktiga nyhet. Tätti skulle tala,
men, lik mången annan talare, kom Tätti af sig vid åsynen af de talrika
åhörarne. Buren ställdes åt sidan; här var ett annat tal än fåglalåt.
Lydik Larsson mönstrade Hagar med en rest af den forna vänskapen. Hon
var förändrad, men ej till sin fördel. Ärtstängeln hade skjutit upp, men
slokade gänglig i brist på stöd.
-- Räknar du ännu himmelens trappor? frågade tullnären.
Hon teg med nedslagna ögon. Denne beskyddare hade svikit henne. Han hade
lofvat henne lärdom, lycka och fadersömhet. Huru hade han hållit sitt
löfte?
-- Vill du följa mig till Åbo och se en stor stad, en stor, ny gudfar?
-- Skynda dig, barn! inföll den alltid praktiska fostermodern. Lägg hop
dina kläder, dina två linnen, dina strumpor och tyskullskjolen, som du
kan fålla i Åbo. Lydiken har brådt och vill taga dig med sig. Hvarför
suras du, dumma flicka? Pussa gudfar på granna handen!
-- Får jag ej stanna hos er, mor? frågade Hagar skyggt.
Huru hade hon icke brunnit af längtan att flyga ut i den vida, okända
världen! Men denne man hade en gång svikit henne; han kunde andra gången
göra det om igen. Hennes tårar begynte tillra på kinden.
Dordej visste knappt själf huru lätt hon veknade som ett vax för
älsklingsbarnet.
-- Visst får du komma tillbaka och blifva hos oss, om du ej får något
bättre. Se så, lipa nu inte, barnet mitt; lägg hop dina kläder!
-- Låt mig gå, låt mig gå i den villa skogen! snyftade Hagar. Det
bittra, förödmjukande intrycket af att kastas ur hand i hand
öfverväldigade allt hennes mod.
Då hördes från buren vid väfstolen ett snattrande ljud, liksom ur en
barntrumpet: _Inte ledsen nu!_ Det var den andra språkläxan, som Hagar,
till tröst i sina ensliga sorger, stafvat för koltrasten och som nu för
första gången lyckades trilla ur trastnäbben.
Situationen förändrades; alla smålogo. Hagar flög till buren, lockade ut
favoriten, lät honom sitta på högra skuldran och uppmanade honom att
säga om de beundrade, muntrande orden. Men den nye talaren hade redan
glömt dem, flaxade kring i sin lyckliga frihet och lät nu förnimma:
_Tätti dum._
Hastigt vidtogos de få nödiga förberedelserna för Hagars resa.
Fosterföräldrarna och hela barnskaran sågo tullnären instufva sin nya
barfota bytesvara i höet på den fyrhjuliga bondvagn, som borgerligt folk
brukade vid sommarresor före schäsarnas och åbokärrornas tid. Hästarna
legdes för fyra mil eller för hela resan. Mellan Åbo och Helsingfors
fanns i grefvens tid en början till gästgifvare och skjutslega, en
lättnad för bonden, af hvilken adeln härintills trugat sig fri skjuts.
Torparefolk är sällan sentimentalt vid afsked, men här låg i luften en
förkänsla af att skilsmässan skulle blifva lång. Tommu snöt sig gång
efter gång; det var något som tagit en orätt väg från ögonen. Sigfrida
hämtade buren med Tätti, Hagar skulle än en gång klappa sin gunstling på
de mjuka, svarta fjädrarna.
Dordej sade:
-- Du mitt hjärtebarn och mitt sorgebarn! Räfvarna hafva sina kulor och
fåglarna sina nästen, men en vet jag, som före dig icke hade en sten att
luta sitt hufvud mot. Res, om Gud vill; kom igen, om Gud vill! Befall
honom dina vägar, och han skall finna också åt dig en kvist att sitta
på!
-- _Inte ledsen nu!_ bjäbbade trastungen. Åkdonet rullade bort, och den
andra spånen flöt ut på det strandlösa hafvet.