Den dromedaren ryms inte i mitt bo.
Hagars stjärna hade gått ned öfver Turholm. När vintern kom, sedan Lydik
Larsson bortskickat flickan, i afsikt att ännu ett år betänka sig, innan
han tog en fosterdotter, kände tullnären sig åter ensam under de långa
kvällarna. Han bodde nu i staden. Det föreföll honom, som blefve mörkret
med hvarje år svartare, huset tomare, han själf knarrigare och de vackra
silfverdalrarna i hans kassakista allt mera spöklikt pockande. Han
ledsnade att beständigt höra dem skramla: mera! mera! Att de ej blygdes!
De voro ju redan många nog för en ensam man. Inträdde han i stugan, hade
Lisbet Wolle glömt att tända brasan. Gick han i mörka förstugan,
misstänkte han en tjuf bakom dörren. Sökte han tjenarne, funnos de icke
där de skulle finnas, och deras arbete befanns försummadt eller
slarfvigt uträttadt. Spinnrocken stod med nedhasadt snörband, lintotten
frågade: hvar är värdinnan? Väfstolens ränning skrek efter inslag,
spolen hittades under skåpet som leksak för katten. Lisbets gröt var
vidbränd, fisken halfkokt och mjölken surnad. Husbondens toilett befann
sig i ett allt annat än vårdadt skick; knapparna bortfallna, strumporna
söndriga, tullnärens skjortor i skrifvarens kista, skrifvarens skjortor
i tullnärens draglåda. Själfva tullens dyrbara långa kolumner lågo ej
där de skulle ligga; det hemgjorda bläcket, kokt på galläpplen, blef
allt brunare och obeskrifligare; gåspennan tycktes doppad i talg. Det
gick icke. Hela huset förenade sig med den föregående talaren,
lintotten. Alla dammiga vrår, alla odiskade fat, alla sopor och sysslor
instämde i samma förtviflade fråga: hvar är värdinnan?
Tullnären stod icke längre ut. En solskensdag på vårsidan 1638 klädde
sig Lydik Larsson i sin bästa blå rock med de gula mässingsknapparna och
anmälde sig som friare hos Betty Luth. Fick han korgen? Visst icke.
Ingen holländare hade snabbare klarerats vid Turholms tullbrygga. Samma
dag visste hela staden, att fattiga Betty, som väfde hemspunnet lärft
för sex öre alnen, numera kunde kläda sig i finaste kammarduk. Lika
hastigt följde bröllopet tre veckor därefter. Petrus Luth utpinade af
alla de nio muserna ett latinskt fröjdekväde, och Sara kallade sin man
Abraham herre. Allt aflopp lyckligt; fattig blef rik, och rik blef
rikare. Lärftsväfverskan fick en knarrig, men godsint änkling; änklingen
fick en husesam hustru.
Två år därefter, i början af sommaren 1640, förnams på Turholm den späda
rösten af en nykomling, en dotter. Lydik Larsson fröjdade sig åt en
arftagerska och tänkte vid sig själf: hvilken bondtur, att jag icke drog
tattareflickan till huset!
Snart skulle han dock påminnas om tillvaron af ett barn lika rotlöst som
snöflingan, där hon sväfvar mellan himmel och jord. Han stod på sin
tullbrygga, mönstrande in- och utseglande fartyg, när en fiskare från
Snappertuna räckte honom ett bref. Det var skrifvet på ett groft,
skrynkligt papper, som luktade starkt ingefära och lät förmoda, att det
i sig förvarat denna omtyckta krydda, hvilken användes som ofelbart
hälsomedel mot många slags krämpor. Utanskriften lydde:
»Til Wälachtade Lydikhen i Helsingeland thetta.»
Handstilen var prentadt prydlig och brefvets korta innehåll, när man
korrigerat några snedsprång i stafningen, följande:
»Lydikhen skulle nu taga flickan; intet får jag händer med henne.