Och kejsarens döttrar, de kommo från Rom,
de hade en påse med läkedom,
de hade lavendel och rosmarin,
guldkäraste min!
Sigfrida stod där med stäfvan och betraktade förvånad de främmande
barnen. Det var Hagar och icke Hagar, Bennu och icke Bennu.
De voro upptäckta; det stod ej att hjälpa. Hagar fattade raskt sitt
beslut.
-- Känner du icke igen oss? Tyst, tala icke om för någon kristen själ,
att du sett oss här! Jag har lånat min kjol åt Bennu för att elaka
människor söka honom, och nu måste han bort, långt bort! Spring fort
hem, tag min helgdagskjol eller låna mig den sämsta du har; Bennu måste
få sina kläder tillbaka. Vänta ... han är hungrig. Gif honom brödet, som
är för min morgonvard! Jag möter dig på skogsvägen. Fort, säg åt ingen;
jag skall sedan tala om det för mor!
Sigfrida var fjorton år, äfven hon, men hur olik dessa två! Ljushårig,
from, god, blomstrande frisk, oskyldig, vek, hjärteglad, utan lärdom,
utan sorger, vuxen i skog och mark som en bofink i fredadt bo. Hon
visste ej huru kär hon haft Bennu, förrän hon saknade honom. Nu såg hon
honom så underlig åter. Men hon frågade icke, hon räckte honom ej sin
hand, hon fällde stäfvan, där brödet låg instucket, hon föll honom om
halsen, kysste honom, rodnade med detsamma starkt och sprang utan ett
ord sin väg för att uträtta Hagars ärende.
Gossen i flickkläder såg förundrad efter henne. Han förstod icke kyssen,
han förstod blott, att de förr varit goda vänner. Sedan han flydde från
Kaskas torp, hade han glömt hvad kvinnlig ömhet var, till dess att han
på Lavila kände någonting varmt kring sitt hjärta, och värmen kom den
gången nästan så högt som från solen.
-- Ät och drick mjölk! sade Hagar. Vi ha två mil till Skuru.
Bennu intog sin systers plats som vallflicka, medan hon gick att möta
Sigfrida. Han åt, men det smakade icke. Det rasslade i skogen; han vände
sig darrande ditåt. Tramp hördes af hofvar ... nej, det var en fåle, som
i sin glada ungdomsyra tog sig för att galoppera i beteshagen. Intet
ljud af förföljarne. Den annars så oförfärade gossen var rädd för ett
fallande löf. Han hade för första gången gjort bekantskap med den
fruktansvärda makt, som beherskar äfven den modigaste, äfven den mest
förhärdade -- samvetets makt.
Hagar återvände, ånyo förvandlad till flicka, med broderns kläder i ett
knyte, och nu var det två systrar, som vågade sig öfver genvägar ut på
den farliga landsvägen till Pojo. Vandringen lyckades utan äfventyr. Man
erfor sedan, att förföljarne från Gerknäs tagit vägen åt Lavila.
Hagar hade öfverlämnat åt Sigfrida omsorgen om korna och följde
flyktingen ända till Skuru. Där återtog Bennu sin manliga dräkt.
Syskonen uppsökte fartyget, som låg segelfärdigt till Stralsund. Hagar
förde underhandlingen med skepparen Hendersson. Gossen skulle öfver till
Tyskland.
-- Hvarför icke? svarade Hendersson. Sex daler för frakt och kost.
-- Sex daler för en så flink skeppsgosse, som gör nytta för en matros?
Ni skulle fråga hvad han begär i månadspenning!
Skepparen skrattade.
-- Pysen går ju så bredbent, som ville han rida på bogsprötet. Men får
gå för fem daler. Vill han icke? Nå, fyra daler, det är mitt sista pris.
Underhandlingen slöts med tre daler i passagerareafgift. Bennu hade
således tre daler kvar att söka sin lycka i den okända världen. Ingen
huld eller skyld, icke ens en bekant, skulle räcka den fader- och
moderlöse sin stödande hand. Han var hafvets flytande spån, utan strand
eller fäste, prisgifven åt alla vindar och böljor i den stormiga tiden,
när svallvågen bortsköljde länder och riken, klippfasta borgar och de
tryggast rotade existenser i den mänskliga tillvaron.
-- Gå till Stålhandske eller Wittenberg! förmanade systern. Jag har hört
sägas, att de äro hemma från våra trakter; de skola mottaga dig.
-- Men om de fråga mitt namn ... min faders namn? Om de kalla mig
tattare? invände Bennu, och hela hans kropp skälfde af blygsel vid
hågkomsten af det misstänkta dunkel, som låg öfver hans namnlösa
härkomst.
Hagar bleknade. Där var den stora frågan vid fjorton år, denna fråga,
som redan länge kastat sin mörka skugga öfver de båda syskonens unga
lif, fastän ingen af dem ännu vågat vidröra henne. Nu kom hon och
fordrade svar.
Ännu i nittonde seklet, när den egna förtjensten mer och mer träder fram
som den ende rätte mätaren af personligt värde, fortfar ett aktadt namn
att vara det rikaste arf en man eller kvinna efterlämnar åt sina barn.
Sextonhundratalet var så genomträngdt af bördstraditionen, att äfven den
högsta adeln, som numera bar släktnamn, fortfor att tillägga faderns
dopnamn till sonens eller dotterns. Namnlös var mer än vanbörding,
hvarmed adeln ville beteckna en ofrälse; namnlös var ärelös. De oäkta
barnen, hvilka hela sitt lif igenom buro sin moders namn som en skymf,
hade dock något att stödja sitt dopnamn vid. Men hvad voro de, som icke
ens buro sin moders namn, som, likt hundar och kattor, ej buro något
tillnamn alls?
Man mognar brådt, när man bär något sådant på hjärtat. Hagar var icke
ett barn mer, när hon hårdt tryckte sin broders hand och sade till
honom:
-- Du skall göra dig ett namn! Tag dig ett! Välj dig ett namn, hvar du
finner ett, från dagen eller natten, från stjärnorna eller från kriget!
Lydiken har berättat mig, att vi äro stjärnornas barn. Har du sett
stjärnorna falla? Vi ha fallit ned med någon af dem.
-- Jag vill heta _Ingen_, svarade gossen sorgset, under det förkrossande
intrycket af sin öfvergifna belägenhet.
-- Nej, välj något annat! Du skall ej vara ingen, du skall vara allt.
Men hvad namn du än tager dig, Bennu, så minns, att du gör det stort och
berömdt! Det finns intet förmer, än att vara stor och berömd. Du skall
icke vara Ben-Oni, du skall vara mer än Ben-Jamin, du skall vara Josef,
för hvilken solen, månen och elfva stjärnor bugade sig. Si, då skall
ingen fråga din faders namn. _Ditt_ namn, som du själf gjort, skall vara
mer än faders och moders; det skall gå genom världen såsom ett
stjärnfall. Och då, Bennu, skall du minnas en, som aldrig kan blifva
stor och berömd för annat än att hon är _din_ syster ... Farväl!
Hon räckte brodern sin hand till afsked.
En underlig, främmande man, en lång, skäggig krigare, stod lutad mot
balustraden på landningsbryggan. Han sade till Bennu:
-- Hvad heter du?
-- Ingen.
-- Jag menar, hvems barn ären I?
-- Ingens.
Mannen vände sig till Hagar:
-- Hvad säger gossen? Äro edra föräldrar döda?
-- Vet icke. Vi ha inga föräldrar.
-- Skall gossen till Tyskland?
-- Ja.
-- Till hvem?
-- Det veta vi icke.
Den främmande betraktade Hagar med forskande blickar.
-- Kan du läsa?
-- Ja.
-- Har du läst om Tobias' ledsagare?
-- Ja. En ängel.
-- Jag skall blifva för gossen hvad ängeln var för Tobias.
Nu var det Hagar, som forskande och förvånad betraktade den främmande
mannen. Aftonsolen sken i hans underligt djupa ögon. Han ingaf
förtroende. Hagar fick mod att fråga om han var skickad från stjärnorna.
-- Kanske, sade främlingen. Jag skall ledsaga gossen. Kom, Ingen!
Och han ledde den halft motsträfvige unge flyktingen öfver landgången
ombord på skeppet.
Nu fick Hagar ej dröja längre. Sorgsen vände hon åter på väg till
torpet. Hafvets våg, som ryckt med sig den ena flytande spånen, kastade
den andra tillbaka mot stranden. Skulle de någonsin mötas mer i tidernas
strömdrag?