Så mycket hjärta hade de.
Det var ensligt där borta vid bergets sluttning. Björkar, aspar, sälgar,
rönnar, här och där en ung gran eller en gammal lind, lågo fällda på
sveden för att torka i solen. O, de vackra, hvita, högstammiga
björkarna, i hvilka vårens första gök så ofta galat, de skulle snart med
sin aska göda den steniga marken. Deras löfrika kvistar hade blifvit
inbärgade till vinterföda åt fåren. Mellan deras stympade grenar reste
sig ännu stundom ett strå epilobium eller ett knippe blåbärsris.
Spindeln spann sina trådar mellan dessa bekväma fästen från gren till
gren; myran fann här byggnadsämnen för stacken; guldflugan, nyss krupen
ur puppan, pröfvade sina första florslika vingar; ollonborren kröp öfver
stammen och gjorde misslyckade försök att flyga. Allt lefde och gladdes
åt lifvet, allt utom denna härjade unga skog, som stupat för yxan och
skulle gifva sin märg åt sädeskornet.
Det var tidigt på morgonen i början af Juni -- så tidigt, att skyn i
nordost ännu var fållad med guld -- två år efter herr Åke Totts gästabud
för grefve Brahe på Lavila. Sveden tillhörde Kaskas torp. Två magra kor
och en kviga afbetade här och där på höjdsluttningen några tarfliga
grässtrån. Fyra får, begåfvade med ett bättre födgeni, företogo vågsamma
språng på skogens slagfält och funno mellan stammarna orörda grästufvor.
En flicka om tretton eller fjorton år satt på berget ofvanför sveden,
vallande hjorden. Hennes morgontoilett var så enkel och fattig, som den
ju kunde vara: ett groft linne, en snäf kjol. Inga skor, ingen duk.
Ovårdadt långt svart hår, solbrynta kinder, bara armar och fötter, så
bruna som de mattor, hvilka Dordej i sina välmaktsdagar färgat med
stenmossa. Det var Hagar, som _icke_ blifvit den rike Lydik Larssons
fosterdotter.
Hvad skulle Dordej, fostermodern, hafva råd att kläda Hagar i tyskull!
Hon hade nu åtta egna slitvargar, och tiderna blefvo allt sämre.
Missväxt och foderbrist kommo att öka krigets utpressningar. Tredje och
fjärde kon hade gått i mät åt fogden. Blacken stampade, gammal och
utsliten, ensam i stallet. Trosshästen, som ficks i utbyte mot Pilen,
befanns redan följande året värdig en klubba. Liksom herr Åke, begynte
Thomas känna fältlifvets efterdyningar. Lyckligt, att de två äldsta
barnen, Tommu och Sigfrida, nu voro föräldrarnas högra och vänstra arm,
ty på Hagar var ej mycket att räkna mer; hon hade sin värld för sig.
Hon satt på berget och läste. Hvad läste hon? Torpet ägde tre böcker:
bibeln, psalmboken och katekesen. Det var ingen af dessa, det var biskop
Erik Erikssons finska postilla, tryckt i Stockholm 1621; hon hade med
lock och trug fått låna denna digra bok i två volymer af en ny ung
adjunkt i prästgården. Hagar förstod endast svenska, som största delen
af folket i Karis, men finsk befolkning var kringströdd i socknen; hon
hade hört språket talas. Hvad mer? Hagar lärde sig finska ur postillan,
ty ingen grammatika, ingen ordbok, endast några få tryckta andliga
böcker hade ännu vidrört de outvecklade vingarna af den finska nordens
jungfruliga språk. År efter år sade mon till sin fura: förstår du mig?
Ja, sade furan, du talar ju ur mitt hjärta. Dag efter dag sade insjöns
vågor till strandklippan: förstår du oss? Huru skulle jag ej förstå
eder? svarade klippan; jag förstår ingen annan. Tungan, som gaf en själ
åt naturljuden, frågade örat: förstår du mig? Ja, sade örat, men hvad
säger ögat? Ögat svarade: tälj mig stafvar, att jag må se de ovana
ljuden! Detta var bristen. Stafvarna voro ännu mycket sällsynta och
ovant tillskurna; i hela Finland fanns ju icke ett boktryckeri. Äfven
svenska språket var ännu ett outveckladt, stapplande barn i skolåldern.
Krig fanns ej då mellan hjärtats och tankens två uttryck i detta land;
förstodo de icke mer, så förstodo de att älska hvarandra.
Hagar hade vuxit, men icke så, som trädet växer i skogen, stam, grenar
och märg i harmonisk utveckling. Medan hennes kropp tilltagit tre tum i
längd, hade hennes själ vuxit tio eller tolf tum. Hon var den omogna,
gröna karten, som utvecklar sig till en frukt, men hvars smak är bitter.
Hon var den gängliga, hållningslösa flickan på fjortonde året, hvilken
hvarken kan uppbära sin längd eller styra de fladdrande fjärilstankar,
som rysta sina växande vingar för att utflyga i världen. Tålmodig väntan
tillhör endast de fromma, de godsinta, de saktmodiga i denna kartens
tjusande vår; de lifliga och energiska uppresa sig mot äfven de ömmaste,
äfven de mest berättigade band, hvilka kännas som fjättrar. Hagar var
upprorisk mot sig själf och mot hela den trånga värld, som omgaf henne.
Denna törstande, stormande, brinnande själ, som slöts i ett äggskal, hur
skulle ej hon flaxa som fågeln mot fönsterrutan! Hvad betydde det
okända, omätliga djup af gåfvor och frågor, som böljade inom hennes unga
hufvud? Och denna starka, bevingade ande, som sträckte sin famn mot
oändliga höjder, medan tillvarons former hängde som bly vid dess fattiga
barfot, hvar fann han en kvist att sätta sig på?
Intet svar!
Borta var _Cannabis_, som hon ej fått återse, borta voro dessa frestande
böcker på lärdomens språk, åt hvilka hon en kort tid så hungrande
hängifvit sig. Icke för något pris skulle Dordej ha tillåtit en så
papistisk villfarelse i sitt hus, äfven om det otroliga händt, att Hagar
fått låna latin från prästgården. Men sträng skyddstull uppfostrar
alltid smugglare. Hagar hade öfverkommit på Nyby några af dessa
litteraturens vindfällen, som sluta sin bana på väggspringorna -- rifna
tryckta blad af Olof Bures _arithmetica instrumentalis_, tryckt 1609,
och Marcus Helsingii _compendium astronomicum_, tryckt 1597. Det var
fynd utan början och slut, men det var räknekonst, det var
stjärnkunskap, det var latin! Tyska böcker hade här och där kvarlämnats
af hemkomne krigare. Hagar förstod icke ett ord tyska, men hvartill
funnos böcker, om ej för att läsas? Hon stafvade sig fram, hon fann ett
ord som liknade svenskan, gissade, jämförde, gissade åter meningen af
enstaka ord och enstaka ord af meningen, till dess att hon här, som i
finskan, lärt sig hjälpligt förstå sina böckers innehåll. Det var icke
barnsagor hon sålunda öfverkom, det var lärda kommentarier af skriften
och vidlyftiga utläggningar af augsburgiska bekännelsen, troligen tagna
vid någon plundring i Tyskland och sedan bortkastade af plundrarne som
onyttigt skrymmande gods.
Hagar hade af dessa lärda verk på sitt sätt inhämtat »skriftens rätta
förstånd», som hon för två år sedan så ifrigt efterlängtat. Det var
påtagligen redan för mycket för hennes år och erfarenhet, men det hon
inhämtade var endast bokstafvens lärdom, som dödar, det var icke andens
lärdom, som gifver lif. I hennes lilla hufvud samlade sig en oordnad
massa af bokstafslärdom, utan samband, utan öfversikt, utan metod. Den
barnatro, med hvilken hon förr läst sin bibel från perm till perm,
söndersmulades till stoft af teologernes utläggningar. Hvad visste detta
med all sin beläsenhet så okunniga barn om troslärornas kamp, om otrons
drakslingringar alltifrån apostlarnes tidehvarf eller om dess mäktiga
bundsförvandter i ett förrädiskt människohjärta? Hon stafvade med
förvånade barnögon de invecklade stridsfrågorna om Kristi personliga
eller symboliska närvaro i nattvarden, om den helige Andes utgång af
Fadren allena eller af Fadren och Sonen. Hon hade icke något begrepp om
Andens gång genom världshistorien eller om dess allt pånyttfödande kraft
i en troendes själ. Hon gick som i drömmen fram mot hopplösa tvifvel,
men äfven för tviflet var hon ännu alldeles för mycket barn; hon kunde
endast känna sig fridlös, olycklig, dödande tom ...
Nu satt hon vid biskop Erikssons postilla och vände blad efter blad,
utan att rätt veta hvad hon läste. I denna bok återljöd ännu
reformationstidens lifsvarma tro, som så snart skulle förblöda i det
kropps- och själsmördande kriget för att efterträdas af den dödfrusna
ortodoxin. Erikssons postilla var icke fritagen från sin tids pedantiska
utläggningslusta, men där fanns så mycken sann fromhet, en så hjärtevarm
kärlek till Gud och människor, att Hagar kände sig besviken i sitt hopp
om utredning af de svårfattliga stridsfrågorna. Hvad betydde kärleken
till Gud och människor mot lösningen af ett teologiskt problem? Hagar
tröttnade.
Solen steg högre, uppsög daggen och vidrörde med brännande kyssar
berget, sveden, ljungen, det svartlockiga hufvudet, de bruna armarna, de
bara fötterna. Morgonsvalkan gick öfver i sommardag. Bromsarna surrade,
sommargyllingen galade i skogen, Silfverblommas koskälla och fårens
bjällror klingade enformigt i dalen. Biskopens postilla gled omärkligt
ned i mossan, jungfru Marias nyckelpiga kröp öfver dess blad, och Hagar,
som tillbragt en halfvaken natt vid fållan med korna, nedsjönk i sömn
mot den hårda hällen.
Hon hade sofvit en kvart eller två, när ett prassel i lingonriset väckte
henne ur hennes lätta slummer. Hagar sprang upp och såg en främmande
pojke, svartlockig som hon, solbrynt som hon, barfota som hon, men vild,
smutsig, med blodiga fötter och sönderrifna kläder, stirra på henne.
Innan hon ännu hann hämta sig från sin första öfverraskning, hörde hon
från gossens läppar en tvekande fråga:
-- Hagar?
-- Bennu! svarade hon. Hon hade igenkänt rösten.
De båda syskonen hade icke sett hvarandra sedan fyra år, när Bennu
flydde med Pilen från Nyby gård. De fortforo att vara hvarandra så lika
som två blåbär på samma kvist, men Hagar hade nu skjutit upp nära ett
halft hufvud högre än brodern.
Och nu föllo de gråtande i hvarandras armar. Så mycket hjärta hade de
dock, och hade de icke haft det, skulle de icke ha varit nattens barn,
de skulle ha varit dess missfoster.
De satte sig bredvid hvarandra på berget. Systern tog först till ordet.
-- Hvad är det, Bennu? frågade hon, i det hon med oförställd häpnad
betraktade hans blodiga fötter och förvildade utseende. -- Hvarifrån
kommer du?
-- Från Gerknäs.
-- Så du ser ut! Hvarför kommer du hit?
-- Jag har skjutit ihjäl Greger Andersson.
-- Å så! Tokprat!
-- Jag har skjutit ihjäl honom. Icke visste jag, att musköten var
laddad.
-- Hvad du säger! Greger Andersson?
-- Han var en stygg karl! Lars Palikka var alltid beskedlig mot mig. Så
fick jag afsked af lille herr Klas. Så kom jag till Gerknäs. Greger
Andersson var stallmästare där. Han var förr en af rättarne som redo
efter mig, när jag rymde med Pilen.
-- Det är så länge sedan vi hört af dig. Så? Greger var stygg mot dig?
-- Han tog Grebben, som herr Åke gaf mig att rida, när Klas fick Pilen.
I stället fick jag ett halt sto. Det blef i mossen. Greger sa': nu skall
du köra oxarna. Svarta tjuren var ilsken, ja, han stångades så, så! Jag
hade yxan, jag slog benet af honom. De satte mig i hundstallet ... Fyra
dagar satt jag i hundstallet och fick intet annat än hundarnas mat. Så
bröt jag mig ut och låg gömd på hövinden. De skulle skicka sex ryttare
till Lavila. Matts Lång sa' till mig: kom ut, Bennu, gör musköterna
rena! Ja, jag kom ut, jag satt på bakgården med musköterna, när Greger
kom med piskan emot mig. Är du där, din tattarehund? sa' han; jag skall
lära dig rymma! ... Kom icke hit! sa' jag och höll musköten emot honom.
Han kom ... jag sköt ... han föll ... jag sprang. Göm mig, Hagar, göm
mig! De äro efter mig; jag sprang hela natten.
-- Du skulle ha klagat för herr Åke ... skrifvit!
-- Skrifvit?
-- Jaså, du kan icke skrifva. Kan du läsa?
-- Mor lärde mig stafvarna förr, men dem har jag glömt.
-- Hvad kan du, Bennu?
-- Rida, fäkta, skjuta, jaga, dressera hundar, kasta kronvägg, tärningar
...
-- Å, sådant där! Hvart tänker du rymma?
-- Vet inte. Kanske till Åbo. Jag har fått en nål af grefvinnan ...
Hagar eftersinnade. Hennes lärdom dunstade bort som en dimma för den
öfverhängande faran. Hon var beslutsam och djärf som brodern, men mycket
mera utvecklad till sitt förstånd.
-- Ja, de skola förfölja dig, de skola söka dig här. Du kan ej rymma
till Åbo, det är lång väg, de skola hinna fatt dig på vägen. Men till
herr Åke ...
-- Herr Åke ligger svårt sjuk på Lavila. Klas är där.
-- Då finns det ej annan råd, än att rymma till Tyskland. Vid Skuru i
Pojo ligger Henderssons transportskepp, som endera dagen skall segla
till Tyskland. Dit måste du för brinnkära lifvet. Har du penningar?
-- Jag har sex daler insydda i min jacka. Herr Åke gaf mig dem, när jag
skickades bort från Lavila.
-- Det är bra, mycket bra; jag har icke en kopparslant.
-- Men om de komma nu ... nu? -- Och gossen betraktade skogen med
skrämda blickar.
-- Gå, tvätta dig först vid bäcken, dina fötter blöda af språnget. Lämna
där din jacka och dina byxor. Jag kläder mig i dem och lämnar åt dig min
kjol. Komma de, skola de taga _mig_.
-- Men de slå dig, Hagar, de binda dig, de bortföra dig.
-- Sicken, hvad skola de göra med mig? Sinka ej nu, fort! Sigfrida
kommer att hämta mjölken. Jag har legat med korna vid fållan i natt.
Gossen följde rådet. Om en stund voro båda barnen förvandlade, han till
flicka, hon till gosse. Flickans kjol släpade långt ned till fötterna;
gossens spinkiga benkläder räckte ej långt nedom knäet. För att
fullborda toiletten kammade och benade Hagar sin brors hår med en
tallkvist. Man kan hjälpa sig utan kam.
Medan hon var upptagen därmed, erinrade sig Bennu något i hans tanke
högst betänkligt.
-- Icke kan jag rymma i flickkläder till Tyskland! Icke taga de emot en
flicka på skeppet!
-- Å så! Jag springer hem efter min helgdagskjol ... Nej, jag går hem i
linnet. Du skall få dina gosskläder i ett knyte.