Segern aftorkar många tårar.
Efter hemkomsten från jagten var herr Åke nödsakad aflägsna sig en stund
för att taga ett bad på porsris. Hans förnäma gäster hade spridt sig i
grupper, de äldre i samtal, de yngre i lekar. Utom de redan nämnda och
flera onämnda sågos här presidentens döttrar Kristina och Beata Kurck;
friherrinnan Brita De la Gardie från Lemsjöholm; fru Beata Uggla, född
Wachtmeister, från Brödtorp med sin son Klas; fru Katarina Bjelke, född
Fleming, från Svedja; fröknarna Karin och Sigrid Horn från Åminne;
fröknarna Sara Skytte och Elsa Duvall; den nu nittonårige Herman Klasson
Fleming till Villnäs, sedan amiral och riksråd; Arvid Göransson Horn
från Kankas och unge kornetten Henrik Hansson Lindelöf till Kärkis,
hvilken dessa dagar skulle afsegla till Tyskland. Grefve Per och
presidenten Kurck sutto i ett af tälten, fördjupade i ett samtal om
Finlands styrelse.
-- Välan, sade grefven, ni känner er assessor i hofrätten Henrik Teit.
Jag designerar honom till den förste bergmästare här i landet. Se där
unge Lorentz Creutz. Ett ord, Lorentz! Man säger, att du en dag ämnar
stiga högt i världen.
Ynglingen bugade sig och svarade småleende:
-- Med ers nåds tillåtelse vill jag göra mitt bästa. En gammal häxa från
Tyrvis har spått mig, att jag en dag skall flyga i luften med ett
linieskepp.[1]
-- Godt. Jag vill förekomma detta genom att skicka dig ned i de djupaste
grufvor du kan påträffa. Gör dig redo att i nästa vecka resa ut för att
leta bergmalmer. Nå? Hvarför tror du att Gud bäddat detta landet så
hårdt på berg, om ej för att lägga något uti dem?
Ynglingen förklarade sig genast färdig. Han dugde till allt, kanske
minst till riksamiral.
-- Detta land -- fortfor grefven till herr Jöns -- gifver mera varor
ifrån sig, än det själf någonsin behöfver emottaga. Där annat sker, kan
slik hushållning aldrig försvaras. Det ligger nu för fäfot, men ställ
det i skick, och det skall förliknas vid ett af de icke mindre
konungariken i Europa.
-- Eders nåd har gjort där en god början till, genmälde presidenten
aktningsfullt. Den förste landtmätaren uppgår sin rå, den förste
jägmästaren tager vara på skogar och villebråd. Och -- behagar ers nåd
kasta en blick ditåt? -- den första postens kurirklocka klingar på
landsvägen!
Det var verkligen den första posten, införd i Sverige 1636 och i Finland
1638, som skramlade förbi i sin rankiga kärra från Åbo till Björneborg.
Samtidigt infördes de första gästgifverierna. Denna oansenliga,
skramlande postkärra år 1638 var ett bevingadt steg framåt för två
sekler.
[Fotnot 1: Lorentz Creutz, sedermera landshöfding i Åbo, riksråd och
amiral, flög i luften med amiralsskeppet Kronan och åttahundra man i
sjöslaget vid Öland den 1 Juni 1676.]
-- Salig kungen, Gud löne honom, har lagt fundamentet med hofrätten,
skolorna och fyra städer, svarade Brahe med sin lugna, blida och kloka
blick. -- Där jag kan foga en hörnsten till, vill jag med Guds hjälp
försöka't. I kunnen själfve jugera hvad här för aspecter stå att
förvänta. Detta landets folk är dågse i krig, och där någon kommer
utomlands, uträttar han mer än tre andra, men här hemma snarka de bakom
ugnen, så det knakar i stockväggen. Min mening är, att först skola de få
hela bibeln på finska, och sedan skall här statueras en _academia_,
annars blir aldrig folk af dem.
-- Där nådelig Gud unnar oss fred och bättre tidsens lägenhet, anmärkte
presidenten betänksamt.
-- Ja, smålog grefven, så sägen I, gode herrar, så månge I ären. Menen
I, att vår värd, fältmarskalken, där han låg giktbruten i hängbåren,
införväntade tidsens lägenhet, innan han gick i badet? Eller inväntar ni
tidsens lägenhet för att låta i vett och adelig idrott uppfostra er son
Knut, som nu, vill jag minnas, är sexton år. Nej, undskyll, min bäste
president, jag tror för visso, att ni skickar honom hellre i dag än i
morgon under skolmästarens tukt. Detta folket må väl ock kallas sexton
år, efter det sådan armkraft visat i rikets tjenst. Och det är nu, fast
mer än eder Knut, en _rudis indigestaque moles_, ett obarkadt timmer,
där det dock kan blifva en furubjälke i rikets grundval. Så skicka det,
som er son, att barkas, utan att fråga om tidens anlete visar regn eller
solsken!
-- Prästerskapet här i landet tål allt vid hyfvel och skurbalja, medgaf
herr Jöns. Hade vi nyss icke ett mål före i hofrätten, där kapellanen
Andreas slagit sin klockare blodvite och kastat sin hustru i brunnen för
att hon skällde honom en fylletratt?
-- Präster och domare, fogdar och bönder, tag den ene för hufvudet, den
andre är dessolik! Ser ni där borta på ängen! Stå de icke fulle i en
skock och skjuta till måls på hvarandra med pilar? Och röken där öfver
ryttarnes stormhattar? Är det en stockeld de tändt för att värma sig
midt i sommaren? Tobakspipor är det, som de marodörerne fört med sig
från Tyskland. Och nu lära de bondpojkarne dricka tobak[2] som
skorstenar. Sådant går i dem flinkare än tio Guds bud. Statuera en
_academia_; för bestier hjälper här intet mindre.
-- De skråla icke mer, de lyssna på en karl, som uppklifvit på stenen.
Han förtäljer något för dem ...
-- Låt oss höra hvad han förtäljer! återtog grefven. Att döma af
kyllern, är karlen en af Åbo läns ryttare.
Den halfrusiga skaran på ängen -- afsuttne ryttare, betjening och
landtfolk -- hade förlustat sig med ett nöje i tidens smak. Ännu
brukades bågar ofta vid jagt för att inbespara krut och bly. Nu sköt man
till måls på hvarandra med trubbiga träpilar, och för att göra nöjet
fullständigt, omlindades pilen med blår, som antändes vid afskjutandet.
Än en, än en annan uppställde sig frivilligt till måltafla och värjde
ansiktet med den bästa sköld, som låg närmast till hands: ett byttlock,
en granruska, en hösäck. Ju flera skrubbsår, brända jackor och svedda
skägg, desto muntrare. En pilt var lekens hjälte. Spenslig och vig,
försmådde han annat värn än en kråkskramla som sköld; hans öga var så
säkert, att han förutsåg pilens riktning, böjde sig undan och träffades
endast två gånger. Ena gången sveddes hans haka, andra gången hans högra
hand. Det var svidande sår, men gossen låtsade som hade ingenting händt.
När pilen hven oskadlig förbi hans fladdrande svarta hår, skramlade han
triumferande med sin improviserade sköld, och åskådarne instämde med
höga jubelrop.
[Fotnot 2: Första uttrycket för röka tobak.]
Snart uppträdde en manligare kämpe, en skäggig, knubbig, axelbred
korporal af Åbo läns kavalleri, Taavi benämnd, hemma från Eura, där han
nu omgafs af gamla bekanta. Hemsänd på värfning, ståtade han i sin
svarta läderkyller och full mundering för att imponera på pojkarne.
Sedan denna svarta krigskråka skrattande mottagit några brinnande pilar
utan annat värn än armbågen och kyllern, uppmanades han att berätta
något från kriget, klef på en sten och församlade kring sig en lyssnande
skara. Han var en af stormfåglarna i tidens luft, en stänk af
hagelskuren där borta, ett eko af dessa fjärran trumpetstötar, som kommo
Europas luft att skälfva, men som här förlorade sig i en sorglustig
folksaga.
De höge herrarne hade, obemärkte af talaren, banat sig väg till hans
grannskap och hörde honom fortsätta på munvig finska, med en
förvrängning af namn, som vore alldeles obegriplig utan noter till
texten.
-- Ja, gossar. Där stodo vi i en stad, som het Parkki eller Pirukas[3],
jag minns ej så noga, i Mäkelä[4] var det. Hatzen[5] och sachsarne stodo
vid Pirilen[6] i byttan med lock på och en pinne för. Nosa hit litet,
sa' Panéren[7] till Hatzen, så får jag se om du har surmjölk i byttan.
Hvad skulle han! Jag mår bäst här i smöret, sa' Hatzen. Nå så, vi
svulto, vi. Bonden bökade i jorden efter en rutten rofstjälk, soldaten
fick ett mögligt halft rågbröd, sura äpplen och regnvatten så mycket han
orkade dricka. Vare då; äpplen har man ej alla dagar. Tyskarne, som voro
med oss, kände lukten af korf från byttan och började rymma. Det bär åt
Helsingland, sa' Panéren; han tyckte mera om vin än regnvatten, han.
Gossarne, sa' han, behöfva något att äta. Så togo vi Vaaveli[8] och
skrapade mössmat från golfvet af spannmålslårarna, men somlige åto
agnar.
[Fotnot 3: Parchim.]
[Fotnot 4: Mecklenburg.]
[Fotnot 5: General Hatzfeld.]
[Fotnot 6: Perleberg.]
[Fotnot 7: Johan Banér.]
-- Si, fortfor Taavi, då tyckte Hatzen och vursten[9], att vi hade det
alldeles för godt, och gingo oss i vägen på Kräkken[10]. Nu skall
töffelen[11] taga dem, sa' Panéren, vi marsera till Kräkken. Var inte
hull'[12], sa' Pekka och Paavali[13], Lessle och Lennarten[14] mente: gå
på gossar! Ja, vi frestade på ... Vänta lite, jag skall klara det för
er. Här är senten i olle patall[15], här står Lessle med skottar,
tyskar, svenskar och Viborgs fotfolk. Där vid hafrelandet är högra
flygeln, där rida Panéren och Lennarten och jag med Åbo läns
valleri[16]. Pelten och Wittenpers[17] het' våra öfverstar, Gud bevare
herr öfversten, inte voro de blyga! Här vid gården är vänstra flygeln
under Tålhanse och King[18] med nylänningarne. Si nu, vid Kräkken var
ingen öltunna, som här, där var enris och våta mossar, för Tålhansen
skulle svänga rundtom Kräkken och bita dem i ryggen, som visade oss
tänderna. Serven[19] står där bakom landsvägen ... Räck hit kruset,
Antero; jag har fått krutrök i halsen.
[Fotnot 8: Havelsberg.]
[Fotnot 9: Kurfursten af Sachsen.]
[Fotnot 10: Schreckenberg, väster om Wittstock.]
[Fotnot 11: Der Teufel.]
[Fotnot 12: Hullu, galen.]
[Fotnot 13: Per och Pål.]
[Fotnot 14: Skotten Lesslie och Lennart Torstenson.]
[Fotnot 15: Centern i _ordre de bataille_.]
[Fotnot 16: Kavalleri.]
[Fotnot 17: Thure Bjelke och Johan Wittenberg.]
[Fotnot 18: Stålhandske och skotten King.]
[Fotnot 19: Reserven.]
-- Nå ja -- fortsatte talaren, sedan han nedsköljt krutröken -- Hatzen
stod där vid berget, han och vursten med tjugutre tusen man, och vi hade
sextontusen. Där är Kräkken, förstå ni: kanoner, oj, oj, som veden
sprakar i bakugnen och lågan slår öfver muren ut! Vi svängde åt rian,
fotfolket klef på Kräkken. Ena handen geväret, andra handen buskarna,
rötterna, hala såpan var det, än kuperkeikka på magen, än upp med karlen
på fötter igen. Huj, så föll hela kråkboet öfver oss, tre mot en; där
kom en bra karl fortare ned, än kan kommit upp. Hugg in! sa' Panéren; vi
höggo in. Hugg än en gång! sa' han; ja, general! Tredje gången; Panéren
red med oss. Fjärde gången; Lennarten red med oss. Femte gången; Panéren
och Lennarten redo med oss, hitåt, ditåt, yxan på sveden, lian gick
öfver hårdvalls äng. Eld kom i skogen rätt bakom oss ... där bakom
hafrelandet! I och hi, pikar framför, kulor bakom. Lessle red in med
senten till hjälp. Puh, ja, nu fingo vi andas jämt så länge en häst
dricker ur brunnen. Sjette gången hugg in! Ja, general. Sjunde gången
... tuhat tulimmaista; hästarna löddrade hvita skummet! Åttonde gången
... ryttarne kipade luft som smedens blåsbälg. Alla blödde, jag blödde,
pik genom axeln, hästarna blödde ... Brita, där föll han, Heikki, pojken
din, raska gossen, bra karl, ärlig dragon, föll som en brudgum i dansen
för bruden ... Hör hit, sa' Panéren: hvem vill dö med mig för drottning
Kristina och gamla Sveriget? Ja, general, eläköön Sveriget och gamla
Finland! Nionde gången ... hästarna snafvade öfver döda och döda och
döda ... ryttarne segnade ned ur sadeln ... Tionde gången ... icke voro
vi hundra af tusen kvar ... Slut med Taavi, svart för ögonen, föll som
järpen från granens topp. Antero, har du legat under en död häst?
... De redo öfver oss, där vi lågo fallna i blod. De ropade: toria!
toria![20] Och det började skymma på kvällen, blodet rann, regnet föll,
natten kom: toria! toria! ... Men på Kräkken blef anskri. Ha ni sett
vargarna rusa in i en fårskock på trädesåkern? Sveden kommen! Sveden
kommen! Sveden kommen![21] Tålhansen var där med Kingen ... allt
öfverända, allt fötter, fötter, fötter, slut med torian! Serven kom ...
så vi upp i sadeln igen, söndertrampade, ledbrutna, blodiga ... Ja,
gossar, vi voro ännu några, som kunde lyfta ett ben i stigbygeln! Så ut
i mörkret efter Hatzen och fårskocken ... Gud med oss! Sveden kommen!
Piken i ryggen ... där en, där två, där fyra ... När det var så mörkt,
att vi höggo i träden, vände vi om. Men när dagen grydde, redo vi alla,
som hade en häst, med Tålhansen och togo fångar, fanor, byte. Vursten
red undan, purr, purr, så det skrek i hans runda mage! Aldrig den
vursten ridit så kvickt, sedan han rymde från Reitele[22]. Vi togo
silfverkannorna, nammade allt hans skummande öl ... si det var öl,
gossar! ... Alla deras kanoner, trossen, maten, penningarna, hundra
fanor ... tjugu gula dukater fick Taavi för en ... och så kommo goda
dagar, fläsk, öl, vin, och Panéren drack, och Tålhansen drack, och Taavi
drack, men regnvattnet läto vi rinna. Si det var toria, gossar! Det var
lustigt. Vi skrattade påfven, skrattade Hatzen, skrattade vursten ...
Lefve drottningen! Nå, hvem vill blifva en käck karl och förtjena tjugu
guldpenningar för en sliten silkestrasa?
[Fotnot 20: Victoria!]
[Fotnot 21: Die Schweden kommen, svenskarne komma!]
[Fotnot 22: Breitenfeld. Taavis berättelse gällde Johan Banérs blodiga
och glänsande seger vid _Wittstock_ den 24 September (4 Oktober) 1636,
där svenska hären förlorade i döde och sårade inemot 5,000 man, medan de
kejserlige och sachsarne förlorade 11,000.]
Ja, lefve drottningen! Talaren nedsteg, under åhörarnes jubel, som en
segerherre från stenen, halft lustig, halft gråtögd, något mjuknad af
öl, men mera af slagfältets blodiga minnen, viss om att vara förstådd
och kanske äfven att fylla en eller annan lucka i de glesnade lederna af
sin skvadron, som nu stod i Pommern. Åhörarne, liksom han under
inflytande af dagens välfägnad, hade förlorat sitt trumpna finska lugn;
man såg dem ömsom skrattande, ömsom gråtande öfverhopa ryttaren med
vänskapsbetygelser och nya ölkrus. Han var dock en af deras egna; alla
hade sett honom gå för plogen, förrän han ikläddes kronans mundering och
fick upplefva så märkvärdiga ting. Ja väl, af de tjugu, som utgått med
honom från Euraåminne, var han den ende som återvände; några hade han
sett falla vid sin sida i striden, andra hade han förlorat ur sikte i
fältlasarettet eller i fångenskapen. Men han var dock en kvar, och
hvilken ära, hvilka rikedomar hade ej _han_ vunnit! Hvarför kunde icke
en annan blifva hvad han blifvit? Skada blott, att så få unga män funnos
kvar att klifva i kronans sadel! Piltarne under aderton år beslöto
ofördröjligen göra det.
De två herrarne återvände till gården med blandade känslor. Båda för
detta krigare, förstodo de uppskatta intrycket af en seger, men båda
numera riksråd och statsmän, visste de äfven hvad krigen kosta.
-- Det är annan touche i trumpeten nu, än här var efter Nördlingen,
anmärkte Brahe betänksamt. Krigslyckan är en snöfästning i Mars;
garanterar ni frost eller tö? Såg ni modern, för hvilken karlen omtalade
hennes sons fall? Var det ej så ni tolkade det för mig? Hon såg ut som
ett fattighjon, men jag kunde ej upptäcka en tår på hennes vissnade
kind. Var kvinnan förslöad af sorg och elände? Kanske, kanske icke.
Segern aftorkar många tårar. Räknade ni de unga karlarne där, som
återstodo för plogen? Jag räknade dem: de voro bland de två hundra
människorna tolf eller femton. Det är landets ruin, Kurck. Skaffa oss
fred!
-- Rikskanslern sköter utrikesärendena i Tyskland efter sitt _bon
plaisir_, svarade presidenten med en axelryckning. Kurck var, likasom
Åke Tott, en af Axel Oxenstjernas motståndare i rådet.
Brahe teg. Han skickades ju till Finland för att ej blifva det
Oxenstjernska partiet i Stockholm för öfvermäktig.
Herr Åke hade piskat bort gikten med porsris. Han visade sig åter bland
sina gäster som den uppmärksammaste värd. En friare måste uppträda ung
och galant.
Aftonmåltiden serverades klockan sju med konstfärdigt anrättad elgstek
af dagens byte. Större delen af gästerne skingrade sig för att genom den
ljusa sommarnatten återvända till fränder och vänner. Hvar skiljes
ungdom utan varmare känslor? Henrik Lindelöf sade till Sara Skytte: ett
minne af eder till kriget, och jag skall vara osårbar! Lorentz Creutz
sade till Elsa Duvall: en slagruta af eder, och jag skall finna guld i
alla Finlands berg! Skickelsen, hvilken så sällan trycker sitt
imprimatur på ungdomens drömmar, lät båda desse unge män med en
missräkning köpa lifvets lycka. Henrik Lindelöf stupade sju år därefter
i kriget som ryttmästare, men icke förr än Sara Skytte blifvit hans
maka. Lorentz Creutz fann intet guld i Finlands berg, men han hemförde
redan år 1639 Elsa Duvall som sin lyckliga maka.
Grefve Brahe och presidenten Kurck med sina familjer kvarstannade öfver
natten på Lavila. De sutto efter aftonmåltiden i tältet med herr Åke och
lille Klas, som, sjuk af förargelse och konfekt, hade blygts att visa
sig förr än nu. Stallmästaren Lars Palikka inträdde och framräckte åt
grefvinnan med militärisk honnör hennes förlorade bukett med vidhängande
guldkedja och silfvernål.
Grefvinnan, angenämt öfverraskad, frågade hvem som funnit buketten.
-- En gosse i unge herr Klas' tjenst fann blommorna vid bäcken, där ers
nåd red öfver till jagten.
-- Kalla hit honom!
Bennu framfördes. Han bar ännu märken af de brinnande pilarna på handen
och hakan.
-- Du är i tjenst hos unge herr Klas?
-- Jag har fått afsked.
-- Redan? Det var bittida. Hvarför har du afskedat honom, Klas?
-- För att han är dum. För att han icke lyder, när jag befaller, svarade
det hoppfulla ämnet till en blifvande kavaljer af första rangen.
-- Hvad säger du? inföll fadern, fältmarskalken.
-- Jag har afskedat honom, för att han är dum, upprepade sonen trotsigt.
-- Hvad nu, Klas? Ni ha ju varit de bästa vänner. Han har lärt dig rida,
karl, och dessutom är han min gudson. Hur var det, Palikka? Var det icke
någonstädes i Tavastland? Och stod icke hans nåd presidenten fadder vid
samma tillfälle?
Stallmästaren bekräftade detta någonstädes hvar som helst. Presidenten
kunde icke påminna sig någon gudson i Tavastland.
-- Jag skulle också ha glömt det -- smålog herr Åke med en af sina
bistra grimaser -- om jag ej haft det missödet att rida omkull min ärade
frände i snödrifvan och sedan druckit förlikning med honom i ett pörte i
Satakunta.
-- Nu minns jag det, återtog presidenten, samlande sina tankar. -- Det
var i Nyland, i Sjundeå, tror jag, eller i Lojo. Medgif, min älskvärde
frände, att ni red som en kroat. Jag var icke litet förvånad att hafva
armar och ben i behåll, och min hofmästare kan intyga i dag, att er son
Klas brås på sin tappre far ... Ja, så var det. Den berömde mäster
Sigfrid inbjöd oss till ett torp. Han kristnade ett par tvillingar, tror
jag. Skulle gossen vara en af dem?
-- Ja, sade herr Åke. Klas, förlik dig med pojken, han är en bra
ryttare!
Lille Klas besinnade sig. Fadern var svag för honom, såsom en sjuklig
ädling är för ende ättlingen af ett lysande namn, det visste gossen
mycket väl, men fadern var icke heller att leka med, när han vardt vred.
Klas skulle låtit blidka sig, om här ej funnits åskådare, för hvilka en
ung adelsman om åtta år ej kunde förödmjuka sig. Alltså lät han förstå,
att om Bennu ville kyssa hans hand och bedja om förlåtelse, ville han
låta nåd gå för rätt.
-- Kyss hans stöfvel! Icke blir du sämre för det, skrattade
fältmarskalken.
Den som icke kysste hvarken hand eller stöfvel, det var Bennu. Han
förklarade, att han intet ondt gjort, och berättade tilldragelsen.
-- Är det så, Palikka?
Stallmästaren svarade försiktigt, att Pilen skenat och blifvit hejdad af
Bennu. Herr Klas hade hållits i sadeln som en hel dragon, men han skulle
ej längre förmått styra den skrämda hästen.
-- Marsch till din sofkammare! befallde herr Åke sin unge ättling.
Gossen lydde vresigt, efter en sirlig, i Stockholm inlärd bugning för
gästerne i tältet.
-- Hvad heter du? frågade grefvinnan den orädde tolfåringen, som
behagade henne.
-- Bennu.
-- Hvad är din far?
-- Torpare. -- Bennu hade ofta hört, att hans far varit tattare, men
alltid svarat på detta tillmäle med knytnäfvarna.
-- Du har bränt dig på hakan? Och på handen? utropade grefvinnan.
-- Vi lekte på ängen med brinnande pilar.
-- Och detta kalla de barnlek! Ers nåd -- och grefvinnan såg bönfallande
på herr Åke -- gossen får ju stanna kvar i er tjenst?
-- Efter ni önskar det, ja. En vildbasare är han, och mina ryttare ha
icke gjort honom tamare. Jag skall skicka honom till Gerknäs. Pojkarne
äro styfve, det är bäst att de skiljas. Såg ers nåd Klas till häst? Han
rider ej illa för sina år. Hvad tycker ers nåd?
-- Å ja, han lyckades verkligen få hästen att skena.
-- Men han hölls i sadeln! Pilen hade kunnat afkasta en gammal ryttare.
Sådan _verve_, sådan eld! Fäste ers nåd sig vid Pilens bogar?
Grefvinnan, som icke fäst sig vid Pilens bogar, tillkallade än en gång
Bennu, hvilken pligtskyldigt inväntade vidare order utanför tältet.
-- Du har hittat en guldkedja. Hvarför behöll du ej henne? En guldkedja
är dyr.
-- Jag visste, att ers nåd tappat kedjan, svarade gossen okonstladt.
-- Och du begär ingen hittarelön?
Bennu rodnade, det hade han icke tänkt på.
-- Med fältmarskalkens tillåtelse kan du behålla denna silfvernål som
hittarelön och som minne af mig. Råkar du engång i nöd och jag kan
hjälpa dig, så framvisa denna nål; han är ensam i sitt slag, jag skall
igenkänna honom.
Bennu mottog nålen med högröda kinder. Sedan han skildes från torpet,
var detta första gången en kvinna -- och en så vacker, så förnäm dam --
hade sagt honom ett vänligt ord. Han böjde sig ned, som han sett andra
göra, och kysste grefvinnans klädningsfåll.
-- Förblif redlig och trofast! sade den högborna damen och strök med sin
fina hand den tårögde gossens långa svarta hår.
* * * * *
Lavilas förnämste gäster sade följande morgon farväl, grefven och
grefvinnan för att fortsätta resan till Björneborg, presidenten Kurck
med döttrar på återresa till Åbo. Det är icke sannolikt, att det
gästfria mottagandet på Lavila inverkat synnerligen på grefvens svar i
friarefrågan; troligare är, att gamle Jacob De la Gardies förord afgjort
svaret och att förbindelsen med fältmarskalken Tott dock slutligen
befunnits nyttig för Brahesläktens politiska ändamål. Ty redan söndagen
den sjunde därpå följande Oktober 1638 firades Åke Henriksson Totts
bröllop med högborna och dygdesamma fröken Kerstin Abrahamsdotter Brahe,
grefvinna till Visingsborg, friherrinna till Rydboholm och Lindholm, med
stor ståt på Riddarholmen i Stockholm. Äktenskapet blef kort och
barnlöst. Bruden fick en morgongåfva motsvarande hennes höga rang;
brudgummen sökte en värdinna för lysande fester och fick en
sjukvakterska, som höll stigbygeln i hans hjältemodiga ryttarekamp mot
den sista fienden, döden. Kerstin Brahe, själf glömd, men högt aktad för
husliga dygder, öfverlefde i många år sin berömde make.