Tiden var krigisk ända in i bakverken.
Läsare, ser du det fattiga torpet? Ja, det är lågt, mycket lågt och
obemärkt. Låt en stormil eller en eldslåga plåna det ut från jordens yta
och i nästa by skall man ej mera veta, att det ens funnits till. Folket
därinne är lika obemärkt. Barnen? Hvem tänker på de tusen ljusgröna
plantor, dem vandrarens fot förtrampar i vildmarken? Och de skola dock
en dag blifva furor, om de få lefva, de skola blifva en högvuxen skog.
Detta låga tak aftecknar sig mot en hög horisont, uppfylld af åskmoln.
Dessa fattiga barn känna i sig ett stort tidehvarfs hjärta klappa. Gå
dem icke liknöjd förbi; de ha engång andats och lefvat, såsom du själf!
Åren på 1630-talet gingo som en vält öfver mellersta Europa, krossande
hvad där ännu återstod af välstånd och människolycka. Här i norden
herskade ett lugn, som kunde förliknas vid dalens stillhet bakom bergen.
Stormens dån förnams som en fjärran hörsägen, men han kräfde sin skatt
af blod och trångmål. År efter år utsändes några tusen unge män i
krigstjenst till Tyskland, och af tio som drogo dit återvände omsider en
eller två, någre som krymplingar, andre betäckte med stolta ärr. Landets
must förrann i okända djup, man visste ej hvart. Man såg ingen fiende,
men man sporde i luften hans hotande närvaro. Tyskland kände ju alla
till namnet; alla hade hört talas om Weichseln, Elbe och Rhen; man
begynte höra talas äfven om Donau. Invaliderne hemförde fältkartor i
grofva träsnitt, där man fick läsa ortsnamnen för de berömdaste
fältslagen, och höllo i byarna fria föredrag om sina segrar. Ännu låg
allt detta någonstädes bortom himlaranden i morgontöcknen. Men en liten
skymt af världen begynte småningom klarna bortåt södra sidan om
Östersjön. Där fanns verkligen något annat än kejsaren och påfven i Rom,
mot hvilkas illistiga anslag böner lästes i kyrkorna. Där funnos kristna
människor, som ledo förtryck och hvilka man måste hjälpa, för att ej
påfven och kejsaren skulle komma till oss och blifva oss öfvermäktiga.
_Vi_ måste hjälpa dem; hvem skulle annars göra det?
Riksdagsmännen återvände från Stockholm med mer eller mindre dunkla
föreställningar om kardinalen i Frankrike och Europas jämvikt. _Vi_
måste upprätthålla den. Så kommo rykten om segrar: _vi_ hade segrat;
rykten om nederlag: _vi_ hade blödt. Öfverallt _vi_. Och dock sutto _vi_
här i så ostörd ro, som skatter och utskrifningar tilläto. Ingen brist
var på frågor och tårar; till båda funnos dagliga anledningar. Men rågen
fortfor att växa på sveden, grytan fortfor att koka på elden, yxan
fortfor att hugga i skogen, väfspolen hade icke saktat sin pilsnabba
flygt mellan ränningens trådar. I det yttre syntes föga förändring, om
ej här en förvildad åkerteg eller där en folktom, förfallen stuga, som
förr sett kraftige män och fyllda brödspett under det sotiga taket.
Förändringen var en inåtgående. Folket begynte, utan att veta huru, växa
in i Europa.
Kriget var ingenting nytt, det hade nu utkräft sin blodskatt nästan utan
afbrott i mer än sjuttio år. Men detta nya krig var ej som de förra mot
moskoviten, polacken, dansken; mot dem hade man försvarat egna
hemknutar; nu ville man försvara tro och frihet i hela världen. Detta
lyfte ett litet folk. Häfdatecknarne må tvista, om trettioåra kriget var
i sin rätta grund en kamp för herravälde eller en kamp för tro: det
finska folket visste blott ett, att det stred för tron. Hvad angick
herraväldet ett folk som aldrig gått ut på eröfringståg, aldrig ofredat
sina grannar, sedan det själf fick kristen tro, aldrig rest sig, kämpat
och blödt för annat än eget försvar?
Ett land, som fört krig mot fiender i sjuttio år och krig mot frosten så
långt det mindes tillbaka, var icke bortskämdt af goda dagar. Det såg
icke allestädes så ut som i det bördiga och jämförelsevis folkrika
Nyland. Död var bondens barske beskyddare, nionde Carl; död var den
store Gustaf II Adolf, som ordnat riket, förrän han drog ut att ordna
Europa. I de stora, folktoma ödemarkerna herskade rofdjuren, i de
aflägsna utkanterna adeln och fogdarne. Herrarne togo bondens arbete
efter behag, redo öfver hans växande sved, körde ihjäl hans hästar och
kastade honom i fängelse, när han vågade knota. Fogden tömde hans
sädeslada, utmätte hans ladugård och fordrade om igen hvad han redan
fått. Mönsterherren tog hans söner till ledet och utsände dragoner att
fånga dem som lupit till skogs. Landshöfdingen hade vant sig att årligen
få en silfverkanna af fogden; domaren betraktade partens utsträckta
fingrar, och hvarje finger betydde en silfverdaler. Prästen, som ock
skulle lefva, tog sedan hvad öfrigt fanns och svarade den höge herre,
som tillsatte pastor, amen. Detta i utkanterna, icke allestädes. Men
präster funnos från yttersta dagens högra och vänstra sida: sådana som
svulto med folket i försakande nit och sådana som uppträdde illa
beskänkte i predikstolen eller hårluggades sig emellan och stämde
hvarandra till rätta för grofva okväden.
Finland var fattigt på allt, utom på tappre krigare, lefvande kraft och
brinnande tro. En öfverherde importerades från Sverige att ordna den
halft förvildade kyrkan och grep in med sitt tidehvarfs hårdhändta
kraft. I nio år hade Isak Rothovius rensopat västra Finlands altaren
såsom med en skurtvage, när en statsman af första ordningen, Axel
Oxenstjernas berömde medtäflare och motståndare, riksdrotset grefve Per
Brahe, landsteg vid Åbo den 21 November 1637 såsom Finlands
generalguvernör och i verkligheten såsom dess vicekonung. Hans tid har
fått ärenamnet »grefvens tid» såsom motsats till en annan, illa beryktad
grefvetid under Gustaf Vasas regering.
Fältmarskalken herr Åke Tott befann sig sommaren år 1638 på sin egendom
Lavila i Euraåminne socken, när han förnam, att grefve Brahe, som under
vintern gjort sin första ryktbara resa genom landet till Kexholm, ville
företaga en ny, kortare utfärd från Åbo till Björneborg. Lavila gård låg
strax till vänster om vägen, ej långt från Totts öfriga förläningsgods,
Irjanti och Vuojoki. En så mäktig herre och gammal krigskamrat kunde ej
obemärkt resa Lavila förbi, äfven om herr Åke ej haft en enskild och
viktig anledning att bevisa grefven all den ärebetygelse som stod i hans
makt.
Alltså befann sig herr Åke vid midsommar i Åbo för att inbjuda grefven
med hans husfru till Lavila och på samma gång vidtaga nödiga
förberedelser. Lavila var det minst försedda af herr Åkes omväxlande tre
residens. Ekolsund var det nyaste och ståtligaste, Gerknäs det
förnämligaste som arfvegods och båda därtill ägande alla förmåner af en
förtjusande natur. Lavila, med oansenliga byggnader och utsikten öfver
enformiga åkerfält, kunde endast för sina goda jagtmarker förtjena
uppmärksamhet. Ett jagtparti skulle således ingå i festens program.
Hvilken skada, att tiden ej medgaf öfverförandet från Ekolsund af de
rådjur och dofhjortar, som där underhöllos för jägarnes kulor! Lavilas
skogar kunde vintertid erbjuda en ringad björn samt lodjur och räfvar
alla årstider, men sommartid fanns intet annat värdigt villebråd än dess
elgar. Årstiden var så olämplig som möjligt för elgjagt. Hvad ville man
göra? Af fruktan att elghjordarna glesnat under föregående årens
skoningslösa jagter utsändes i god tid stallmästaren Lars Palikka med
sitt folk att förvissa sig om de ståtliga djurens närvaro och, såvidt
möjligt, bevaka de pass, genom hvilka de kunde förmodas flöja bort till
aflägsnare, mera fredade skogsbygder.
Palikka med sina trettio man till häst fick ett mödosamt arbete. Elgarna
hade på sommaren skingrat sig åt alla håll, åt Kumo, åt Säkylä, åt
Yläne. Han skulle ej lyckats drifva tio af dessa skygga djur till den
bestämda jagtmarken, om han ej medfört en pojke, som lärt sig att härma
lätet af alla skogens invånare. Den lille spenslige pilten om tolf år
var den oförvägnaste ryttaren af de trettio. Han banade sig väg genom
kärr och snår, där ingen annan kom fram; han efterapade elghonans
lockljud till hanen, moderns till ungarna och ungarnas till modern så
förvillande likt, så genomträngande långt, att skogens stolta högdjur
läto bedraga sig och återvände åt Lavilas nejder, där de förnummo den
falska signalen. På tredje dagen kunde stallmästaren rapportera, att han
trodde sig säker om trettio elgar.
-- Godt, sade fältmarskalken, i morgon gäller det. Jag antager, att sex
äro stadiga i vår skog. En dukat för hvar elg, som vi fälla öfver sex,
men fälla vi mindre än sex, må du akta din hals.
-- Jag afstår guldet och repet åt Bennu, svarade stallmästaren torrt.
Utan honom hade ers nåd fått sikta på kråkor.
Lavilas festdag grydde med mulen himmel, som så ofta i högsommaren bådar
en solklar middag. Klockan tio, när tåget från Åbo närmade sig,
skingrades molnen. Det var ett långt tåg af vagnar och ryttare. Per
Brahe var ingen slösare, hans sparsamhet gick ofta i mångens tanke för
långt, men när han uppträdde som magnat, förstod han att göra det. På
vinterresan genom ödemarkerna till Kexholm följdes han icke af flera än
som bekvämt kunde få natthärberge i ett rymligt pörte. På sommarresan
till Björneborg eskorterades han af sextio ryttare, uppvaktades af tolf
adlige pager, medförde en furstlig betjening samt därtill sin grefvinna,
Kristina Katarina Stenbock, ledsagad af Åbotraktens talrika adel och
flera andra inbjudna högställda gäster, hvaribland presidenten i
hofrätten, herr Jöns Knutsson Kurck. Var Kurck förnäm, så var den nye
generalguvernören ett hufvud högre, och underhöll Kurck ett hof i Åbo,
så inristade Per Brahe i sina förfäders minnesvårdar på Visingsö:
_»rexit», han regerade_.
Detta lysande tåg af mer än tvåhundra gäster mottogs vid Lavilas
gränsegrind af fältmarskalken med en krigares enkelhet. Sjuklig och
grånad i förtid vid sina fyrtio år, satt han till häst, ehuru plågad af
gikt; han behandlade gikten som han behandlat polackerne: vräk dem i
diket, framåt! Till fots gick herr Åke numera med krokig rygg och
släpande ben, men engång i sadeln, satt han ännu som gjuten i brons; här
var han ännu den forna snöplogen. Unge herr Klas, hans son, nu åtta år
gammal, red Pilen, sin favorithäst, och Pilen, dresserad i tidens bästa
ryttareskola, kråmade sig under den lätta bördan, som hade han platt
förgätit sin ringa härkomst från Kaskas torp. Lars Palikka med sex
ryttare i gårdens bästa munderingar ledsagade fältmarskalken.
Brahe åkte med sin grefvinna i den tunga, med fyra hästar förspända och
med gyllene grefvekronor öfversållade täckvagnen. Han var då i blomman
af sin kraft, trettiofem år, högrest, kraftfull och blid, med det
intagande uttryck af ädelhet, klokhet och mildhet, som målarens pensel
och skulptörens mejsel bevarat åt eftervärlden. Det långa, benade håret
föll i rika böljor ned öfver spetskragen, och resmanteln sammanhölls vid
halsen af ett enkelt guldspänne. Grefvinnan var fyra år yngre, med
Stenbockska släktens energiska, men behagliga drag. Hon följde modigt
sin make på hans vida ödemarksresor i Finland.
Tåget höll stilla. Enligt hofsed skulle värden ha nedstigit af hästen
för att kyssa grefvinnans hand, men herr Åke satt kvar. Aldrig hade ett
pikstygn af gikten kommit mera olägligt. Den ceremoniösa
välkomsthälsningen blef kort. Färden fortsattes under äreportar och
fladdrande standar, begapad af halfva Euras befolkning som åskådare.
Alldeles utan äfventyr uppnåddes icke Lavila gård. Lille herr Klas
befanns utomordentligt road att för detta lysande sällskap visa sin
ryttarekonst och borrade sina små sporrar så tappert i Pilens sidor, att
den unga hästen, yster och ovan vid ett så talrikt följe, förlorade
tålamodet. Hans ryttare lät honom dansa vid den grefliga vagnens sida,
då olyckligtvis Pilen råkade i en obehaglig beröring med vagnshjulen och
företog sig att skena framåt landsvägen på fältmarskalkens eget välkända
sätt, utan förskoning för allt som hade armar och ben att förlora. Oreda
uppstod, skrik hördes bland åskådarne. En af betjeningen blef kullriden
och upptogs med ledbruten arm. Det var presidentens grant utstyrde
hofmästare, Antonius Pape.
Lars Palikka fick en vink att eftersätta den skenande hästen. Då hördes
en hvissling: Pilen stannade fnysande, skrapande sanden med högra
framhofven. Åter en hvissling, och det skrämda djuret, ännu darrande i
alla leder, lät taga sig utan motstånd. Bennu klappade favoriten på
halsen och ledde honom fredligt vid tygeln. Men lille Klas gjorde
invändningar:
-- Släpp tygeln! Jag håller mig nog i sadeln, jag reder mig själf!
Bennu lydde icke befallningen och fick ett rapp af den lilles ridspö.
Det gällde båda piltarnes ära inför en stor publik. Bennu fattade
ridspöet, slungade det långt bort öfver gärdet och fortfor att leda
Pilen vid tygeln. Utom sig af vrede och blygsel, hoppade lille Klas ur
sadeln och anföll sin unge stallmästare med näfvar och naglar, till icke
ringa förlustelse för de talrike åskådarne.
Gossen från Kaskas, fyra år äldre, hade förstånd nog att värja sig
endast med armbågen som en sköld, men icke slughet nog att hålla god
min. Lille Klas såg honom skratta med alla de kringstående och skrek med
de åtta årens djupt sårade ärelystnad:
-- Gå bort! Gå bort! Jag afskedar dig, du får icke mera vara min
stallmästare!
Lars Palikka fattade utan vidare Pilens tygel och ledde honom till
gården. Kanondunder och smattrande trumpeter begynte hälsa Finlands
generalguvernör välkommen till Lavila gård. Ingen tänkte på två trätande
pojkar.
Lavila hade sina skäl att stå klädt i bröllopsskrud, med praktfulla tält
uppslagna på den rymliga gården. En hedersvakt af tolf dragoner och
tjugufyra man Åbo läns infanteri mottog gästerne. Herr Åke klef med möda
ur sadeln och räckte sin hand åt grefvinnan vid vagnssteget. Pager af
Finlands äldsta adel höllo stigbyglarna. När gästerne infördes till
boningsrummen för att ordna sin resdräkt, framburo andra pager
silfverhandfaten.
Där fattades likväl något vid mottagandet; där fattades en värdinna på
Lavila. Herr Åkes första husfru, Sigrid Bjelke, hade gått ur tiden för
fyra år sedan, efter att hafva gifvit sin make tre söner, af hvilka
endast en, lille Klas, lefde kvar. En i historien okänd gammal faster,
fru Elin, tjenstgjorde för tillfället som husmoder i herr Åkes gård, men
drog sig blygsamt tillbaka vid gästernes ankomst. Hon var en af de
gammaldags fruar på landet, som aldrig lärt hofseder, talade dålig
svenska och kunde uttrycka sitt hjärtas mening endast på sitt modersmål
finskan.
Herr Åke hade nogsamt insett denna betänkliga brist i ett välordnadt hus
och, trots sina krämpor, redan ett par år gått i trägna friaretankar.
Ryktet visste berätta, att unga finska fröknar, hvilka på närmare håll
sett den bistre änklingen krokna för sina krämpor, funnit honom mera
passande för sadeln än för brudstolen och, utan respekt för hans
hjälterykte, tilldelat honom en bleklagd korg. Men herr Åke var icke den
som lät sig förskräcka. Han lyfte oförfärad sin blick till ett af de
förnämsta partier i Sverige, till ingen mindre än den högättade, då
tjuguåttaåriga Kristina Brahe, syster till grefve Per och för närvarande
vårdarinna för dennes i Sverige kvarlämnade barn. Fröken Kristina var en
äkta Brahedotter. I denna mäktiga släkt underordnades alltid hjärtat
under statsklokhetens beräkningar, och alltså öfverlämnade hon åt sin
broder att svara friaren. Grefve Per öfvervägde och fann fältmarskalken,
herr Åke Henriksson Tott, med allt hans kungliga blod, något för lätt.
En Brahedotter borde skrifva _rexit_ äfven på sin mans förfäders
grafvar. En Tott kunde väl åberopa Erik XIV och drottning Karin, men
just om drottning Karins krona och legitima arfvingar hyste den svenska
högadeln vissa betänkligheter.
Herr Åkes frieri till Kristina Brahe hade hängt på grefveläppar mer än
ett år, när det nu på Lavila gällde att ställa magnat mot magnat. I
rikedom stod Lavilas herre långt under herrn till Visingsborg och kunde
ej ens mäta sig med herr Jöns Kurck till Laukko. Men något för något.
Sparsamhet hörde ej till en krigares dygder.
Klockan var elfva, den vanliga middagstimmen. Tyngda af rätter,
inväntade långa bord på gårdens gräsplan bordsbönens och psalmens slut.
Mat och dryckesvaror beräknades icke för falska smuttare. Allt var
stadigt, såsom det skulle vara för ett tidehvarf som grep Europa i
kragen. Af herr Åke Totts middag finnes ej en sådan lång viktualielista
kvar, som vi läsa från månget annat sextonhundratalets gästabud, men
köksmästaren från Stockholm hade ej sparat på tidens smak, som fordrade
bastanta, starkt kryddade rätter. Drottningssoppan på gäddor serverades
med hårdkokta äggulor, mandelbollar, lök och nejlikor. Oxsteken hade
legat ett dygn i hvitt vin, försatt med citron, innan han fräste på
spettet och frambars pepprad, starkt späckad, med champignoner och
kapris. Äfven den kokta laxen var späckad med fläsk; tjädrarna,
dufvorna, kapunerna, kokta i tolf timmar, inburos med öfverflödande
garnityrer af timjam, johannislök, persilja, pomeranser, oliver och
körsbär. Hemvuxna musseroner och på tråd torkade murklor garnerade fisk
och stek. Vildpastejen af renkött och rapphöns fick icke saknas, ehuru
man inväntade jagtens rikare byten. Desserter framburos af många slag,
äfven syltade törnrosblad med smultronvin; andra viner runno i strömmar.
Tiden var krigisk ända in i bakverken, som, med en smickrande
anspelning, föreställde Würzburgs belägring år 1631, där samma kanonkula
öfverhöljde konungen och grefve Brahe med grus.
Musik hade hämtats från Åbo. Tre hvitklädda morianer från Ekolsund
betjenade grefven, grefvinnan och presidenten, en bakom hvarderas
högkarmade stol. Två dvärgar från Tavastland iskänkte sekt i
silfverpokaler. Grefvinnan fann vid sitt kuvert en bukett af de dyraste
holländska tulpaner, sammanhållen af en fin guldkedja, tagen vid någon
plundring i Polen och fäst vid tulpanerna med en fint arbetad
silfvernål, föreställande en lilja, och likaledes ett krigsbyte. Värden
föreslog under kanondunder i tre korta, styfva tal välgångsskålar för
hennes majestät drottningen och hennes tappra armé, för grefven,
grefvinnan, presidenten och de öfrige gästerne.
Den talrika sviten undfägnades på en äng invid gården. Hästarna betade i
ett af dessa hafrefält, som Lars Palikka kallade jordbruksskräpet.
Efter en timmes rast smattrade åter trumpeterna, jagten skulle begynna.
Gästerne, äfven damerna, stego till häst. Men den som ej lyckades klifva
i sadeln, det var den berömdaste ryttaren bland dem alla, herr Åke
själf. Han hade slösat med sina jättekrafter, som hans kunglige morfar
med herr Eskils gemak, skattkammaren. Det vissaste bytet från hans
fälttåg, gikten, hade icke kommit väl sams med det spanska vinet och
krökte den väldiges knäveck i nästan lika spetsig vinkel som Euras
snöplog. Kämpen från Grebin brottades med sin fiende så, som blott Åke
Tott kunde det; han röt som i spetsen för sin brigad, men i sadeln
lyckades han icke komma.
-- En hängbår!
Och kort före den tid, då Johan Banér i sin hängbår gäckade alla
kejsarens härar, bars en annan af den store konungens lärjungar, lika
bruten, men lika obesegrad, till jagten vid Lavila.
Jaga stod på dagens program, och jaga skulle man. För mycket statsman
för att älska krigarens vilda lek, var grefve Brahe dock ädling nog att
icke förakta sporten. Hundarna löskopplades, elgarna drefvos till de
pass, där jägarne väntade dem. Hjorden nalkades, skotten fyllde luften
med ljusblå bollar af rök, ekot återvände mångfaldigadt från bergen. I
ett nu voro de skygga djuren försvunna i småskogen, där deras
månggreniga horn söndersleto kvistar och snår. Blodspår utvisade, att
flera kulor träffat. Jagtens ära var räddad, men icke bytet. Endast en
ståtlig elgtjur blef på platsen, fallen för grefvens kula.
Herr Åkes stämma, där han låg på hängbåren, oförmögen att lyfta geväret,
öfverröstade trumpeternas skall:
-- _Chargez! Poursuivez! Par force! Ici, Diana, ici!_ -- och
fältmarskalken pekade åt det håll, där hjorden försvunnit. Än en gång
igenkändes den stämma, som kommenderat vid Grebin: »hakkaa päälle», hugg
in!
Jagten flög fram i sporrstreck åt det anvisade hållet. Men Lavilas skog
var oländig och elgarna mera hemvana där än ryttarnes hästar. Efter två
timmars ansträngande kamp mot kullfallna stammar, snår och bergsklyftor,
återvände jägarne, uttröttade, med endast två skjutna elgar, den ena af
dem en halfvuxen kalf.
Herr Åke lade intet band på sitt vresiga lynne.
-- Jag skall hänga den skurken Palikka i den högsta gran, som burit ett
bastrep. Trettio långbenta räklar lofvade han mig i ärligt skotthåll.
Jag skall spika hans öron öfver mitt hundstall.
-- Vår jagt har utfallit excellent för denna årstid, anmärkte grefve
Per, beredvillig att förklara nederlaget som seger. -- Min bäste
fältmarskalk, jag vill hålla Visingsborg mot ert Lavila, att vi i Mars
eller Oktober skulle hafva nedlagt trettio högdjur på denna superba
jagtmark.
En rörelse uppstod omkring grefvinnan. Hon hade burit middagens bukett
vid sin barm och under ridten tappat detta dyrbara minne, jämte dess
guldkedja och silfvernål.
Man sökte utan framgång. Jagten hade långtifrån utfallit så lysande som
dess tillställare hoppats, men en krigare måste vara beredd på lyckans
omskiften. Det borde dock räknas såsom en seger, att den förnämste
gästen återvände som pristagare.