Hufvud hade hon, det visste han mer än väl, men hade hon hjärta?
Det var långt lidet på sena hösten, när tullnären Lydik Larsson åter
satt ensam vid den stora öppna spiseln i Turholms sal. Mörkret stirrade
så nattsvart in genom rutorna, att det kunde skäras med knif; granveden
i brasan sprakade som muskötskott; en skalbagge, som lefvat inkrupen
under barken, drefs ut af lågorna och sökte sig, oroligt springande upp
och ned långs vedträet, en utväg till flykt. Tullnären kände åter en
änklings enslighet; än en gång öfvervägde han det brydsamma valet mellan
en hustru eller en fosterdotter. Tiden var kommen att fatta beslut: han
skulle i morgon inflytta till staden och därefter företaga en längre
resa.
Betty Luth eller Hagar? En af de två.
Han räknade på fingrarna, den gamle räknemästaren. Betty såg icke
oskaplig ut, var beskedlig och ärbar. Tjugufyra år var hon, han
femtioett. Tjugusju år mellan sommar och höst, däri låg intet otänkbart.
Men antag, att han, Lydik, lefde ännu i tolf år och Betty skulle blifva
änka vid trettiosex år, så skulle hon gifta om sig, och någon ung odåga
skulle anamma det mödosamt hopsparade innehållet i tullnärens
kassakista. Vidare -- ty det fanns ett vidare, kanske flera -- behöfde
brodern, Petrus Luth, penningar för sina studier. Så funnos tre
oförsörjda systrar, som skulle underhållas ...
Hagar var snart elfva år, hon skulle tolf år härefter vara tjugutre.
Fosterfadern skulle utse åt henne en bra man, en burgen man, som ej
skulle tära på hennes hemgift. Och hon var kvick, hon var läraktig ...
maken till hufvud fick man söka. Nu, sedan hon lärt sig räkna, hade hon
användts att summera tullspecialerna och på en timme hunnit med mera, än
tullskrifvaren på tre. Voro de icke slarfvar, alla dessa snedögde,
skrymtaktige lurifaxar till skrifvare? På Hagars siffror kunde man lita.
Nå ja, barn var hon, späd som en ärtvinda, men lofvade hon ej att blifva
vacker? Hennes bruna ögon och smekande röst kunde ingen emotstå. Låt
henne blifva femton år, och hon skall styra huset som en prinsessa ...
Vågskålen tyngde så djupt för Hagar, att valet var nästan afgjordt.
Lisbet Wolle hade inträdt med sin vanliga syssla att duka aftonmåltiden.
Hon såg ovanligt bekymmersam ut i dag. Hon bar någonting på sitt hjärta,
men tullnären brydde sig ej om att fråga. Förmodligen var det åter en ko
som sinat.
-- Käre far, sade hushållerskan.
-- Nå, hvad är det?
-- Just ingenting. Jag ville fråga, om Hagar ...
-- Jaså. Är det åter ett loftal? Bra, Lisbet, jag tycker om flickan och
ser gärna, att alla göra det.
-- Det är inte allt guld, som glimmar.
-- Så? Nå, hvad är det som glimmar i dag?
-- Hon läser.
-- Mycket bra. Det har hon förstånd till; därför har jag låtit henne
läsa för Petrus Luth.
-- Men hon läser mest hela dagen och stundom på nätterna. Hon läser
underliga böcker, som ingen förstår, och försummar sysslorna.
-- Måtta skall det vara med allt, Lisbet. Lägg för henne vissa timmar,
hälften åt böckerna, hälften åt hushållet!
-- Det är inte allt, käre far. Hon är ute alla morgnar med Anders i
skogen. Skräddarens Margit har sett henne på Hertonäs hos den tokige
skolmästaren.
Tullnären rörde skrattande om brasan, så att gnistorna flögo från
granveden.
-- Hos _Cannabis_! Se på ett sådant illmarigt stycke! Det är henne likt,
det hade jag bort gissa, så snart hon engång fick lukt på latinet. Och
Anders, den åsnan, följer henne rätt som en stallgumse. Det är ock likt
henne, hon lindar eder alla om fingret.
-- Inte mig, vill jag tro, invände Lisbet Wolle förnärmad. Det är ännu
inte allt, käre far.
-- Jaså. Det är ännu icke allt? Kanske företager hon sig att förhäxa
gröten?
Lisbet började gråta.
-- Att käre far kan tokas med så bedröfliga saker! Det måste ju gå en
barmhärtig människa till sinnes att se ett barn uppväxa i stygga
hedniska konster och mista sin fattiga själ. Är inte Cambis, eller hvad
han må heta, besatt af djäfvulen? Håller han inte skola med albuskarna?
Läser han ej katekesen med stenarna? Lita på, han får dem att svara, och
det får Hagar med. Priska berättar, att när Hagar kommer i ladugården,
se korna så underligt på henne. Hon tänker läsa katekesen med dem också,
bakfram, det förstås.
-- Hör nu, Lisbet, det där är enfaldigt prat. Jag skall tala med flickan
om _Cannabis_. Han är tokig, som hvar man vet, och icke vill jag, att
han skall förvrida hufvudet på vår flicka. Säg henne det!
-- Men det är ännu inte allt, käre far. Ni har kanske hört, att hon är
en tattarunge? Det sitter i blodet, det går inte ur henne, lita på det.
Ingen vet hvems hon är och hvarifrån hon kommit. Simon Berg har
berättat, att hon är hittad i snödrifvan, hon har fallit från mån. Hon
kan bibeln och psalmboken utantill, men hvar vers bakvänd. Är något
borta, så hittar hon det, och väntas främmande, säger hon: nu komma de!
Si om detta inte är tattarekonster, vill jag aldrig koka en ärtsoppa
mer. Och därför -- hon hade svårt att få ordet fram -- och därför kan
käre far behålla Hagar, men jag vill tjena i ett kristeligt hus ... jag
och Priska och hennes man och Lena och Ulla och Lisa ... och är det så,
att flickan blir kvar, så måste vi alla uppsäga tjensten.
-- Uppsäga tjensten? Hvad är detta för tokprat? Är flickan bortskämd,
hvem har skämt bort henne, om icke ni? Hvem har klemat med henne och
låtit henne få sin vilja i ditt och datt, som holländarne säga, om icke
just ni, Lisbet, ni och alla de andra? Sickingen, edra skvallertaskor,
ha ni icke beprisat henne som ett mönster för kloka ungar? Och när ni
kammat henne om morgnarna, Lisbet, har ni icke inbillat henne, att hon
är något slags Askunge, som en dag skall gå klädd i gyllenduk?
-- Ja, snyftade Lisbet, det ha vi alla gjort, men si Priska säger, det
är just den rätta tattarekonsten, som öfvergår alla andra, att vända
folks ögon så, att det svart är blir hvitt och det fördömeligt är blir
öfver all måtta älskansvärdt! Det är rätt åt oss, käre far, för ni har
varit en god husbonde, men si vi stå inte längre ut. Snart är
allhelgona; vi lämna städseln tillbaka.
-- Gå er väg, Lisbet, och sof på den dårskapen! Kalla hit Hagar!
befallde tullnären strängt.
Det fanns likväl något i hushållerskans enfaldiga anklagelseakt, som
bragte husbondens redan nästan afgjorda beslut att vackla. Han anade,
att sammansvärjningens trådar utgått från fogdens hustru och gingo ut på
att jaga från huset en rival om makten. Men han kunde icke dölja för
sig, att ju de två barnens härkomst var ganska tvifvelaktig. Och därtill
mäster Sigfrids spådomar! Skulle han, Lydik Larsson, upptaga i sitt
ansedda, välordnade hus ett fosterbarn af så tvetydigt rykte och för
hvars framtid siaren förutsagt så oberäkneliga, ja så hotande
tilldragelser?
Hagar inträdde. Hon var blek, måhända af för mycken läsning vid så unga
år. Hennes blick var skygg och frågande; man kunde nästan misstänka ett
ondt samvete. Det förekom tullnären, som hade flickan sedan tre månader
vuxit, magrat och mognat.
-- Du har läst latin för _Cannabis_?
-- Ja, Petrus ville icke mera läsa med mig.
-- Jag har lofvat dig läsa för Petrus, men icke för _Cannabis_.
-- Käre far har icke förbjudit det.
Tullnären betänkte sig. Hon hade rätt.
-- Mycket som ej är förbjudet är ej därför tillåtet. Hvarför har du ej
frågat mig?
-- Käre far var bortrest.
-- Hm ... jag kom ju tillbaka. Nå, det var väl bara hick och behej med
den tokige karlen? Han lärde dig, som han lärde stenar och albuskar?
-- Han gaf mig böcker och läxor. Han frågade och förklarade alla ord.
Han var alltid klok från sex till nio på morgonen.
-- Såå? Lärde du något?
-- Grammatikan, _Eutropius_ och _Cornelius_. Därefter gaf han mig
_Virgilius_, som jag nu stafvar på. Käre far må tro, att Virgilius vet
mer än en präst! Jag tycker om _Æneas_, han var en hjälte från det
trojanska kriget.
Hon lyckades locka ett löje på den stränge domarens läppar. Lydik
Larsson hyste, såsom de fleste olärde män, en till vidskepelse gränsande
vördnad för lärdomen.
-- Jaså, du har kommit in i trojanska kriget. Det var väl icke i går
det. Sköto de ihjäl hvarandra med muskedundrar och stora kanoner?
-- Nej, de kastade spjut.
-- Aha, det var lansknektar. Nå, hvad togo de i tull för en tunna sill i
Troja?
-- Det står ej i boken.
Åter smålog den stränge domaren. Det är smickrande för en olärd att
förbluffa den lärde med en snärjande fråga, som icke får svar.
-- Nåväl, jag förlåter dig, barn, att du gifvit dig i krig utan min
vetskap, men gör icke om det! _Cannabis_ går i trasor, jag skall skicka
till honom ett par stöflar och en vinterpäls. Vi flytta till staden i
morgon, och om en vecka följer du mig tillbaka till Kaskas torp. Din
fostermor väntar dig.
De stora bruna ögonen betraktade honom förvånade, men alldeles icke
gladt öfverraskade. Hagar hade i öfverflödet på Turholm nästan förgätit
det fattiga torpet.
-- Får jag ej läsa mer för _Cannabis_? frågade hon.
-- Vi få se nästa sommar. Skicka hans böcker tillbaka, jag skall
förskaffa dig egna i staden.
Tullnären hade ändrat beslut. Han beundrade detta barn, han höll henne
mera kär, sedan man velat jaga henne från huset. Men upptaga henne till
sin, det vågade han icke ännu. Han ville betänka sig än ett år, och
vågskålen började sjunka för Betty Luth.
Följande dag flyttade Turholms sommargäster med båt till det nära
belägna gamla Helsingfors. Sammansvärjningen hade lyckats och
misslyckats. Hagar skulle resa, men samtidigt fingo fogden Berg och hans
hustru Priska sitt afsked ur tjensten.
För egen person gjorde tullnären en omväg och medtog Hagar. Han ägde ett
tegelslageri på Estnäsudden, där nu det nya Helsingfors är beläget.
Halföns hårda berg, i vår tid så rikt öfverbyggda, voro en fullständig
vildmark år 1637. Öde klipphällar, bevuxna med tät barrskog, som gick
intill stränderna; en smal, djup hafsvik i öster och norr; öppna
fjärdar, lika skogbevuxna klippöar, i söder och väster; en smal
landtunga, sammanbindande halfön med fastlandet, utan spår af väg eller
broar, sådan var nejden. När isen ej byggde broarna, skedde all
samfärdsel med båt. Vid södra och norra hamnarna voro notvarp, som
besöktes af kringboende fiskare. Sillen, då ännu allmän i Östersjön,
innan dess portar förknappades vid Bälten och Öresund, höll sig ute i
öppna hafvet och lämnade vikarna till disposition åt sin förkrympta
afkomma, strömming och hvassbuk. Här och där sågs en nothängare eller
ett båthus vid stranden. Hafvet gick upp till nuvarande Kaserntorget och
strömmade genom nutidens esplanader till Tölö vik, hvarigenom allt
område söder om detta sund var en kringfluten ö.
Lydik Larssons tegelslageri låg ungefär där finska senaten i våra dagar
rest sitt palats. En tegelugn, en torklada, ett par låga boningshus,
täckta med torf, se där palatsets föregångare! Lera hämtades från det
kärr strax invid, där nu fyra eller fem våningars stenhus balansera på
pålverk. En plats var afröjd ungefär till halfva Senatstorgets bredd,
men där universitetet nu rest sina murar, hoppade ekorren muntert i
granarnas grenar.
Tullnären hade ledsnat vid tegelbruket och stod i underhandling med en
köpare. Han hade ej tid att vänta ett par hundra år på en bättre affär.
Hagar medfördes för att beundra en jättegryta i bergsluttningen, där nu
biblioteket anlagt _sin_ jättegryta för seklernas lärdom. Tullnären
tilltrodde Hagar numera allt, äfven lösningen af naturens gåtor. En
sådan var jättegrytan: hon ansågs svarfvad af forntidens resar.
När båten landade vid bryggan, låg där en galeas, som lastade tegel. En
bondkvinna satt på bryggan och stickade strumpa. Hon uppgaf ett rop af
öfverraskning, och nästa ögonblick kramades Hagar så stadigt af Dordejs
armar, att en hög rodnad uppsteg på barnets kinder.
-- Si jag har dig ändå, jag har dig, min svalhöna, mitt smöröga, och du
är inte bergtagen, du är inte såld åt den lede fienden! Så de kunnat
ljuga på dig, det illgärdsfolket! När jag fick höra det af smeden, som
var till Helsingestaden att köpa järn och träffade Simon Berg vid
tullbryggan, sa' jag till Thomas: tvi mig, Thomas, sa' jag, det står jag
aldrig ut med att höra sådant träffeligt tal om min flicka. Jag tager
Tommu med mig och far till Helsingeland, här går en skuta i morgon dit
med torsk och skall taga tegel från Lydikens bruk till barlast på
hemresan. Si så hittade jag dig som ett aspfjun för vinden! Är du inte
min egenhändiga lintott, som jag skall spinna det finaste garn af? Är du
inte min nattmara, otäcking du, som inte gifvit mig någon fred nu i
femton veckor, sedan jag lät lista dig från mig? Och dig skulle jag
lämna i Helsingland, landrymmerska, som flaxar från mor din med ...
jaså, där är gudfar! Goder dag, Lydiken, jag såg eder inte strax. Bry
han sig inte om mitt enfaldiga tal, nog vet jag han varit gifmilder som
nyjäst öl. Barnet är ju klädt som en majstång. Sådan väf i den kjolen!
Trolle mig, den är inte af Kaskas får, det är tyskull, det där. Och
tröja med knappar! Riktiga kängor med remmar och herrfolks strumpor,
halsduk och hufva! Fattiga knyte, hvar skall du få sådant på Kaskas? För
si nu tar jag henne, Lydiken, som katten tog trastungen, det blir intet
kraklamente om den saken.
Dordej fortfor under en ström af ord och känslor att nypa den bestörta
flickan i alla fållar och veck. Hon ville äfven se linnet, det gick ej
af för mindre, det måste framdragas under halsduken. Därefter följde
granskning af föremålets person, hvilket skedde handgripligt därmed, att
flickan togs i båda axlarna och uppställdes till mönstring.
-- Så! Jaså! Litet vuxit och litet magrat. Inbilla mig inte, barn, att
du svultit hos gudfar! Har du haft frossan, stackare? Har du läst? Du
har läst, jag ser det på dig. Är det gudliga böcker, Lydiken? Ni lofvade
barnet kläder som fattigt folk, och så kläder ni henne i tyskull. Äro
edra böcker också af främmande får?
Samvetsfrågan blef obesvarad. Lydik Larsson hade tagit det ena liksom
det andra tämligen lätt. Han omtalade sin afsikt att nästa vecka föra
flickan tillbaka. Dordej kunde ju gästa några dagar i staden och följa
dem åt.
-- Tackar för husrum, i morgon seglar Hans Mickelsson, jag tager flickan
med mig ombord. Det är inte att sinka i denna årstiden. Far och ungarna
vänta, Sigfrida räcker inte till allt, och Silfverblomma skall kalfva
... Tommu, har du ej tagit Hagar i granna handen?
Tommu stöflade fram med uppsyn af en martyr och räckte Hagar den grofva
handen. Hon mottog den utan ett ord. Modern, som märkte allt, märkte ej
flickans förlägna tystnad under detta oväntade och hjärtliga möte, men
tullnären frågade sig själf, om ej Dordej och hennes barn för mindre än
fyra månader sedan varit för Hagar allt. Hufvud hade hon, det visste han
mer än väl, men hade hon hjärta? Hon hans fosterdotter? Kanske var det
klokast att icke förhasta sig.
Dagen därpå följde Hagar sin fostermor till Kaskas torp.