_Animus_ har äfven en feminin form, som heter _anima_.
Hagar hade börjat räkna för Petrus Luth och borrat sig genom _quatuor
species_, förrän en annan ännu lärt tabulan. Läraren hade ämnat göra
halt vid divisionen af hela tal såsom det högsta tänkbara mått för
kvinnlig räknekonst, men om få dagar var gränsen öfversprungen och
marschen fortsatt in på bråkens område. Här gick det framåt med samma
hejdlösa fart. Oförväntadt befann man sig midt inne i _regula de
tribus_, och så fortgick det vidare, vidare, till dess att den andfådde
läraren slutligen måste bekänna sig hafva uppnått gränsen för sina
aritmetiska kunskaper. Men hade Petrus Luth gifvit ett finger, så tog
hans lärjunge hela handen. Steg för steg såg han sig inledd på nya
kunskapsfält. Han uppritade kartor i sanden och invigde sin åhörarinna i
elementerna af geografin. Nästa steg ledde till det lilla man då visste
om naturens riken. Ett steg vidare, och man var inne i bibliska
historien. Därifrån kom man till kejsar Augustus och Rom, därifrån till
ytterkanten af metafysiken. Det gick som ett trolleri. Gåtans enkla
lösning var den, att en djäkne i högsta klassen af 1600-talets skola ej
skulle fylla måttet för andra klassen i nittonde seklet, med undantag
dock af latin och grekiska, där han kunde prata kull en nutidens
professor. När den brydde unge läraren såg sitt eget kunskapsförråd taga
ett hastigt slut och kände sig stå allt mera svarslös gent emot
närgångna frågor, förklarade han sina lektioner afslutade.
Mellan ett begåfvadt barn och dess intresserade lärare uppstår snart en
förtrolig vänskap. Djäknen och hans elev sutto under den gamla eken på
Turholms gårdsplan. Hagar bröt kvistar från eken, ifyllde gåsört och
lejontand, som växte på gården, band hop en krans, lade kransen kring
djäknens bruna hatt, såg honom smilande i ögonen och sade honom med sin
mest bevekande röst, som icke var alldeles fri från koketteri:
-- Lär mig latin!
Petrus Luth tog till flykten med hastiga steg. Han litade ej på sin
ståndaktighet. Denna efterhängsna snärta, ännu i den ålder när barn få
ris, var oemotståndlig. Hvar hade hon lärt sig detta? Icke i Kaskas
torp, än mindre i Turholms ladugård.
Tidigt på morgonen dagen efter hade Hagar fått lof att gå med Anders
Hackspet att vittja fågelsnaror i skogen. Fångsten var lycklig, den
gamle knekten råkade vara vid bästa lynne. Han bar, utom järparna, äfven
en ståtlig tjäder, fallen med ära för hans säkra lod.
De satte sig att hvila på en kullfallen fura vid stranden och framtogo
sitt medhafda matförråd, torrt bröd, jämte en träflaska fylld med mjölk.
Den första septembersolen glittrade i det våta gräset och försilfrade
ett sakta strömdrag i Hertonäs sund. Tusen brokiga svampar, årstidens
barn, betäckte i yppig färgprakt skogsfruns mossgröna klädningsfållar.
-- Anders, sade Hagar, hur har du fått ett så besynnerligt namn?
Hackspet!
-- Det skall vara _spett_, icke _spet_, svarade knekten med det lustiga
grin, som stundom upplyste hans barkade fysionomi.
-- Hvarför skall det vara _spett_?
-- Det var nu där vid Moskva under herr Jakob. Nej, vid Troitska var
det. Vi stodo fyra man till häst på utpost vid floden. Två skulle vakta,
två rasta. Det var kallt, vi gjorde upp eld. Hade metat laxöringar.
Ville steka dem. Brukade svärden som stekspett. Hack, sade korporal
Bjugg, när har du sist tvättat din skjorta? I julas, sa' jag. Och nu är
det snart Marie, sa' Bjugg. Vi tvätta våra skjortor, Hack, sa' han, så
länge vi rasta. Godt, sa' jag, de torka vid elden ... Vi stodo som Gud
skapat oss, när två af Sapiehas kosacker kommo rännande emot oss. Bjugg
till att varsko posten, jag fick de etterormarna öfver mig. Ryckte
spettet ur elden, så hett det var, där satt en bränd fisk kvar på det.
Ryggen fri mot en lind. Parerade spjuten med rödheta spettet. Svedde
kosackernes skägg, så det fräste i dem ... Si, till den dagen hette jag
Hack, men sedan kallade skvadronen mig Hackspett.
Hagar skrattade. Hon hade velat se kosackernes svedda skägg!
-- Men, sade hon, det finns andra underliga namn än Hackspett.
_Cannabis_ ... hvad är han för en?
-- Cambis? Han är en tassig karl på Hertonäs. Bor här vid sundet.
-- Anders, här är en ekstock, låt oss ro öfver! Jag vill se _Cannabis_.
Det sägs, att han slår ihjäl biskopar med latin.
-- Nej, är han så grym? Det har någon ljugit på honom. De säga, att
ibland är han klok, men så kommer det öfver honom, att han slår
stenarna.
Det gick Anders Hackspet liksom alla, hvilka råkade inom Hagars
trollkrets. Han stod ej emot. Han erinrade sig, att på Hertonäs bodde en
utmärkt sadelmakare, och fuxen behöfde ny grimma. De rodde öfver det
smala sundet med dess lilla klippö.
Hertonäs, en variant af det gamla namnet Hertugnäs, var ett af de många
gods, som under Gustaf Vasa öfvergått från kyrkan till kronan. Vid tiden
för denna berättelse ägdes gården af två bröder, Henrik och Thomas
Lydikssöner Jägerhorn, som allodialsäteri om 1-1/8 mantal.
På stranden vid sundet låg ett fiskartorp, där man byggt en ny sjöbod
för fiskredskapen. Den gamla förfallna boden stod ledig och uppläts till
sommarbostad åt en utfattig, afsigkommen och sinnessjuk skolmästare,
hvilken socknen inackorderat i kost och underhåll hos fiskarefolket.
Hvad namn denne usling i tiden burit visste knappt någon mer, om icke
prästen och kyrkoboken, men det spenamn, som skolpiltarne fordom gifvit
honom, trotsade tiden. _Cannabis_, eller förkortadt Cambis, hette han
numera i folkets mun -- _Cannabis_, hampa, detta var inseglet på ett lif
som hemfallit åt glömskans stora inkognito. Hvaraf han fått namnet var
likaså obekant, ty af hampans sega trådar fanns intet kvar i denna
trådslitna, söndersmulade tillvaro, om icke möjligen en seg lifstråd.
Troligen hade skolmästaren engång trakasserat en pojke med deklinerandet
af detta alldeles icke svårlösta latinska ord, och så hade det klibbat
vid hans person för hela hans återstående lif.
Dörren till gamla sjöboden stod öppen och tillät en blick i eländets
bostad. Ingen eldstad, intet husgeråd, intet fönster, endast en öppen
glugg. Väggarna likasom öfverlimmade med fiskfjäll, golfvet betäckt med
torkadt sjögräs. Gräset var ej från i går och tjenstgjorde som sänghalm.
Här och där sågs en afrifven bokperm eller ett fläckadt enstaka blad af
en bok fläkta för luftdraget, som strömmade in genom gluggen.
Vid stranden satt skolmästaren på en sten -- ruinen af en lärd man,
nedsjunken under nivån af den okunnigaste. Hans magra gestalt skyldes
knapphändigt af trasor, hans långa, tofviga grå hår var en lekboll för
vinden, hans bara fötter buro märken af hvassa stenar och törnbuskar.
Likväl fanns någonting mänskligt kvar i denna aplika hamn. Han var en af
desse stilla grubblare, hvilkas ande tär på sig själf, i brist på
bränsle från världen därute. Nu begrundade han något som tycktes
uppfylla honom med glädje och segervisshet.
-- Ja, sade han vid sig själf, jag har funnit det. _Eureka!_ Samma
_paradigma_! Samma _syntaxis_! Samma _prosodia_! Det finnes icke mer än
en deklination och en konjugation, men två _numeri_, förstår du, det
komma vi icke ifrån. Du för dig och jag för mig, men båda tillsamman äro
vi flera. Latin som grekiska, det är intet annat än munarter. Latinet
från grekiskan, grekiskan från koptiskan, koptiskan från hebreiskan och
så vidare, du förstår? Det finnes icke mer än ett språk -- urspråket,
det som var före Babels torn, och det har _jag_ funnit!
Han lade tonvikt på detta _jag_, uppreste sig från stenen och stod där
stridsfärdig mot alla vedersakare, i sin egen tanke ett föremål för
världens beundran. Hemligheten af hans fall låg förborgad i detta _jag_,
som brutit så många starka andar i förgudningen af sig själfva. Ingen är
så lärd, så stor, så upphöjd öfver människors vanliga mått, att icke en
afgrund öppnar sig under hans fot i detta samma försåtliga, allt
förtrampande, allt förnekande, gudatrotsande _jag_.
-- Men -- tillade _Cannabis_, i det han uppmärksamt betraktade en
nätstolpe, som troligen skulle föreställa en solvisare -- det är tid att
vi börja skolan. Klassen intager sina platser. Ostiarie, huru många
_absentes_?
Och han beväpnade sig hotande med en färla af rötofs, kastande en sträng
blick på stenarna, alarna, enrisbuskarna, nätstolparna, hvilka stodo där
talrika nog att föreställa en manstark klass.
I detsamma fick han sikte på Hagar, som förvånad betraktade honom, medan
hennes följeslagare gått att uppsöka sadelmakaren. Fantomen försvunno,
anblicken af en lefvande varelse, ett barn i skolåldern, återförde honom
till besinning. Han for med handen öfver pannan, antog uppsynen af en
välvillig lärare och frågade om Kajsa ville gå i skola hos honom.
Hagar var rädd, hon vågade icke svara.
-- Så, så, sade _Cannabis_ uppmuntrande, äst du ett flickebarn? _Taceat
mulier_ ... Vi måste räkna två _genera_: _masculinum_, _femininum_ och
därtill _neutrum_. Men det hindrar oss ej att ha ett _commune_.
_Scholaris_ och _studens_ äro _communis generis_. _Animus_, själen, har
äfven en feminin form, som heter _anima_, lifvet. _Morte carent animæ_,
lifsgnistorna kunna icke dö. Och om någon säger dig, Kajsa, att du ej
får gå i skola för att du är en flicka, så svara dem, att icke allenast
alla dygder, utan äfven så lärda ting som _scientia_, _eruditio_,
_doctrina_, _facultas_, _humanitas_, _litteræ_ och många andra äro
_feminini generis_. Skola vi börja nu genast?
Den ur sin rot uppryckta anden, som förtärde sig själf, hade nu fått ett
stycke bränsle utifrån. Detta nya skolbarn skrattade icke åt honom, som
alla de öfriga, åt hvilka han erbjudit sin föraktade skola. Hon ingick
på hans fixa idé, hon tog den för allvar, och detta gjorde honom
lycklig.
Hagar betänkte sig. Läsa för honom? Om han icke vore så afskyvärdt
trasig! Om han icke inbillade sig, att hon var en sten! Skolan var allt
annat än inbjudande. Men det var dock en skola, och en latinskola! Om
hon skulle försöka? Tullnären var borta på resor ... Ensam tordes hon
icke ... Men om Anders Hackspet ...
-- Jag skall komma i morgon, svarade Hagar.
-- Klockan sex! Det är bäst på morgonen. Jag är stundom så tung i
hufvudet, de många pojkarne göra mig så mycken förtret. Har du böcker?
Har du grammatika? _Eutropius? Cornelius Nepos?_
-- Nej.
-- Vänta litet! Du skall få låna af mig. Men tala ej om det! Förstår du?
Tala ej om det!
_Cannabis_ såg sig försiktigt omkring, gick till sin sjöbod, afröjde i
ett hörn sjögräset, lyfte en lös stock i det otäta golfvet, framdrog
därunder en halfmurken kista och valde därur två böcker, som han lämnade
Hagar med ny förmaning om tystlåtenhet. Det var grammatikan och
Eutropius. Den fattigaste bland fattige hade också en dold skatt, som
han omsorgsfullt gömde för allas blickar. Det var hans kära gamla
skolböcker.
Och nu hade han fått det som han i långa år efterlängtat, det som han så
länge förgäfves sökt, en verklig elev, som kunde hvad dessa stenar och
buskar icke kunde: höra, tala, förstå, lära. Den trasige stackarens
magra ansikte lyste af glädje. Han skulle uppbjuda all sin
skolmästarekonst för att göra något af denna elev.
Frågan var blott, om icke stenar och buskar åter skulle tränga sig fram
mellan mästaren och den lefvande, talbegåfvade lärjungen. Lyckligtvis
hade han själf insett, att hans hufvud var klarast i tidiga
morgonstunden.
Hagar lyckades öfvertyga sin Hackspet, att snarorna borde hvarje morgon
efterses. Antingen de gåfvo fångst eller icke, låg alltid ekstocken
tillreds vid sundet, och kort därefter hade skolmästaren sin elev vid
sjöboden. Den eländigaste, den mest förtorkade, den af alla stoftets
maskar förhärjade, af alla vandrares fot förtrampade grenen från
kunskapens träd hade ännu bevarat ett grobart frö, som slog rot i ett
annat, nästan lika skyddslöst, åt alla vindar prisgifvet människoväsen.