Får jag ej räkna himmelens trappor?
Det nuvarande Helsingfors, som vid början af denna berättelse var en öde
bergsudde, omgifves på tre sidor af en stormig hafskust, öfversållad med
öar. Den grå graniten, dess underlag, liknar en fattig mor, hvars enda
rikedom består af kraftiga, glada, vackra barn. De äro hennes stolthet
och förtjena att vara det. Ingenstädes framträder civilisationen
behagligare för ögat, än där hon steg för steg eröfrat ödemarken. Lägg
två och ett halft sekels kultur till trettioåra krigets tidehvarf, och
naturens skaplynne är detsamma ännu i dag.
Den största och bäst odlade ön är Degerö. På dess nordvästra kust är
Turholm, hvilket omtalas redan i Erik XIV:s dagar och anslogs efter Carl
XI:s reduktion till kaptensboställe vid Nylands infanteri. I Johan III:s
tid tillhörde Tulholm eller Tullholm, som det då kallades, borgmästaren
i Helsingfors Lars Mickelsson och öfvergick efter honom med ett
kungabref af den 20 Maj 1614 till hans son, tullnären i Helsingfors och
Borgå Lydik Larsson, mot rusttjenst till kronan. Men naturen har här
icke tänkt på krig, hon har tänkt på att brodera ett vackert mönster.
Samla inom ett litet område den älskvärdaste omväxling af berg, parker,
fjärdar, vikar och uddar, som i vår tid omkransa Finlands nya
hufvudstad, ställ vid sidan af Turholm dess grannar Jollas och Stansvik,
och begär icke mer af en finsk skärgårdsidyll!
På Lydik Larssons tid var denna del af Degerö för det mesta en vildmark.
Hafvet gick två och en half aln högre än nu, en lummig ekskog betäckte
stränderna, medan barrskogen i sitt nordiska allvar rotade sig i
bergsskrefvorna och här eller där en äng, ett åkerfält rödjat mark i de
bördiga dalgångarna. En smal körväg ledde till Degerö gård; en stor, väl
underhållen båtbrygga betjenade samfärdseln till sjöss och tjenstgjorde
som tullstation för Helsingfors, emedan segelleden till gamla staden
gick här förbi. Åbyggnaderna voro af enklaste byggnadsstil, men vittnade
om vård och välstånd. Boningshuset af furu, beläget på den kulle i
öster, som nu intages af drifhus och ladugård, inrymde stuga och två
kamrar samt en folkstuga, som tillika var kök. Huset bestod sig icke
allenast sex prydliga glasfönster, två rutor i höjden och två i bredden,
utan äfven den sällsynta lyxen af ett tak belagdt med röda holländska
tegel, som lyste långt ut på fjärden. En rödmålad förstugukvist, en grön
gårdsplan, prydd af en väldig hundraårig ek, fruktträd och en liten
kryddgård för odling af kål, timjam, persilja och lök gåfvo stället ett
inbjudande utseende.
Lydik Larsson bodde i gamla Helsingfors, men tillbragte den vackra
årstiden på sitt landtställe Turholm. Tullstationen vid hans egen brygga
tillät honom sköta sin tjenst på samma gång som sitt sommarnöje.
Det var en stormig eftermiddag i början af Augusti, kort före
mörkningen, då tullnären, uttråkad af sina kunder vid bryggan, återvände
till gården. Han kände sig ensam, den rike änklingen. Dag efter dag
trillade silfverdalrarna ned i hans kassakista för att en annan dag åter
vandra ut på förtjenst och återvända i fördubbladt sällskap. Deras klang
hade länge varit hans enda musik, men det gafs stunder, då de förlorat
sin tjusning och droppade ned i kistan med ett skrällande ljud, som
tycktes begabba deras lycklige ägare. Han behöfde välljudet af en
mänsklig stämma som icke mäklade med siffror och tullinlagor, en stämma
som kunde värma hans hjärta, hvilket började att förtorka. Hvar finna en
sådan hjärtelisa? Icke var det hushållerskan, beskedliga Lisbet Wolle,
hvars hela varelse uppgick i matos och strumpstickor. Icke var det f. d.
kusken, numera gårdsfogden Simon Berg, eller den snedögde tullskrifvaren
Sjöholm, eller Turholms f. d. ryttare, Anders Hackspet, som numera
botade gårdens hästar för kvarka i stället att bota moskoviten för
snufva. Eller var det kanhända den fattige djäknen Petrus Luth, som gick
på rote i bygderna och hedrades för sin lärdom med en plats vid
husbondens sida öfverallt hvar han satt vid ett gästfritt bord? Nej, den
rike Lydik Larsson behöfde någonting annat, han behöfde en värdinna i
gården.
Det var kulet i stugan, vinden blåste in genom de otäta fönsterposterna.
Tullnären frös. Han lät tända en brasa och satte sig i en grof, tung
karmstol vid elden.
Skulle han gifta om sig? Han var ju en kry änkling om femtio år och
kunde försörja en hustru. Lisbet styrde huset, och Lisbet var ärlig som
rågmjölsgröt, men bakom Lisbet stod gårdsfogdens hustru, Priska, och
tullnären misstänkte, att det var i Priskas hand som den husliga
styrelsens hemliga trådar sammanlöpte. Således ... hvar finna en
passande hustru?
Rike Kedinghs dotter Agneta förde penningar med sig i boet. Hm ...
penningar kunde aldrig regna för tätt, men det var icke dem han behöfde.
Fattiga jungfrur funnos många ... Maria Bruse? ... Betty Luth, syster
till djäknen? ... Han skulle icke få korgen. Men om de gifte sig med
hans kassakista? Om de toge sig för att snegla på arfvet? Nej, hellre
frysa ensam, ensam långleds och ensam dö.
Det började skymma. Dagern från fönstren stred allt mattare med
eldskenet från den stora, halfrunda, öppna spishällen. Snart hade
björkvedens fladdrande låga eröfrat salen och belyste med flämtande sken
de massiva ekbänkarna, skänkskåpet, matbordet, tenntallrikarna på hyllan
och det stora, af en holländare inköpta vägguret, som var så
konstfärdigt inrättadt, att göken framträdde vid hvarje timslag och
galade tiden. När göken galade åtta, inträdde jungfru Lisbet att duka
aftonmåltiden.
-- Hvar är Hagar? frågade tullnären.
Hagar hade nu bott två veckor på Turholm, ätit och sofvit med
tjenstefolket, blifvit husvarm och uppklädd af Lisbet Wolle. Flickan
hade varit så föga välkommen i huset, som ett fattigt påhänge vanligen
är, men hon hade öfverträffat förväntan. Hon befanns flitig, lydig,
läraktig och begåfvad med en förunderlig talang att göra sig omtyckt.
Icke många dagar hade förgått, innan Lisbet Wolle skickade henne att
plocka äpplen i trädgården; huspigan fann henne skicklig att mjölka
korna; Anders Hackspet tog henne med sig att rykta hästarna. Endast
fogdens hustru Priska misstänkte med afundens skarpa blick en blifvande
gunstling och därmed en farlig medtäflarinna.
När sysslorna voro undangjorda, flög Hagar ut kring berg och backar,
ingen visste hvart. Hon hade ingen jämnårig lekkamrat, och ensamma barn
få underliga infall.
-- Hvar är Hagar? upprepade tullnären med högre röst, ty jungfru Lisbet
var lomhörd.
Svaret lydde:
-- Ute i backarna. Jag har ej sett henne, sedan hon var med Ulla i
ladugården.
Lydik Larsson hade hittills haft föga tid att tänka på guddottern. Nu
stod han upp, tog sin käpp och gick ut att uppsöka henne.
Det var redan halfmörkt. Han letade vid det stora djupa kalkbrottet, där
ett barn kan falla och slå ihjäl sig i mörkret. Ingen Hagar. Han gick
utåt körvägen och ropade flickan. Förgäfves. Slutligen, när han befann
sig vid gränsen af sina utmarker, hörde han hennes röst och fann henne
sjungande på det höga berg, som i sydväst reser sig på Turholmens mark
mot Hållviken. Han igenkände en välbekant psalm:
I himmelen, i himmelen,
där är klarhet fin,
så att den klara solen
hon ej så klara skin,
som den klarhet i himmelen är,
som den klarhet i himmelen är,
när Herran Zebaot!
Utaf den klarhet i himmelen,
människan skina skall,
allt som den klara solen
vidt öfver stjärnor all,
änglomen fast mycket lik,
änglomen fast mycket lik,
för Herran Zebaot.
Af Turholmens nu med stor kostnad anlagda promenadvägar sågs vid denna
tid och länge därefter intet spår. Tullnären klef pustande uppför en
oländig gångstig till toppen af berget och fann Hagar på dess högsta
klint, betraktande stjärnhimmelen, som skådade i det första höstmörkret
ned öfver det oroliga hafvet. Kvällen var klar, men stormig. By efter by
från den mörka Finska viken i söder kastade sig öfver de grå klippor,
som sedan skulle bära det stolta namnet Sveaborg, fann dem vara
oböjliga, öfverstänkte dem med skum, hvirflade öfver Kronbergs fjärd och
trasslade in sig vid stränderna i furornas tofviga hår. Flickans gestalt
aftecknade sig tydligt mot himmelen. Hennes kjol fladdrade för vinden;
hennes långa svarta flätor hade befriat sig från sina band och blifvit
en lek för stormen; sitt högra pekfinger hade hon utsträckt mot en stor
okänd stjärna, som tycktes betrakta henne och kvarlämna i hennes ögon en
sällsam återglans. Barngestalten på berget hade i mörkret, stjärnljuset,
vindens hvinande och vågornas brus något så ensligt sorgset och så
underligt trolskt, att tullnären tänkte på mäster Sigfrids planeter och
nattens barn.
-- Hvad gör du så sent i mörkret på bergen?
-- Jag räknar stjärnorna.
-- Räknar stjärnorna? Hvad är detta för dårskaper?
-- Esaias säger, att Gud för höjdens här fram efter tal och kallar dem
alla vid namn.
-- Stackare, vill du göra hvad Gud gör?
-- Å nej då. Men Amos säger, att Gud bygger sina trappor i himmelen. Får
jag ej räkna himmelens trappor?
-- Kom ned! Här blåser själen ut som ett ljus.
Och tullnären tänkte vid sig själf, att flickan var bara barnet. Endast
ett okunnigt barn eller en stor kännare af himlakartan företager sig att
räkna stjärnorna.
De åtföljdes på ojämna stigar till boningshuset. Den vanlige gästen,
djäknen Petrus Luth, hade anländt -- en af desse trådslitne,
halfsvultne, alltid hungrige ynglingar, som för ett brödstycke
kringvankade i bygderna, stundom så talrike och efterhängsne, att de
blefvo en landsplåga. Man måste för hvarje skola anvisa hela socknar,
där djäknarne hade rättighet att kringvandra; för Helsingfors sträckte
sig distriktet ända till Hauho i höga Tavastland. Stormodige djäknar
betraktade detta område som sitt hertigdöme, dem gifvet till plundring;
andre inträdde med en psalm genom bondens olästa dörr och hade ett ben i
beredskap att muta herrgårdens hund. Folket gaf hvad det förmådde.
Hvarifrån skulle det annars få en präst på sin predikstol?
Ett vackert drag i folklynnet var, att ingen djäkne anmälde sig eller
mottogs som tiggare. Unge Petrus Luth, en af de frimodige, men icke
stormodige, satte sig obesvärad att dela aftonmåltiden.
Något rann Lydik Larsson plötsligt i hågen.
-- Petrus, sade han, är du redobogen att göra mig en tjenst?
-- Allt hvad i min makt står, svarade djäknen.
-- Här är en fattig flicka i elfte året. Hon har godt minne och en
besynnerlig lust att lära. Vill du läsa med flickan? Jag tänker, att du
kunde behöfva en ny jacka.
Petrus kastade en blick på sin nötta vadmalsjacka, där högra armbågen
snart skulle skåda dagens ljus, och svarade, att han ville pröfva på.
Hagar inkallades.
-- Barn, sade hennes beskyddare, vill du lära dig räkna himmelens
trappor?
Svaret blef en stum, glänsande blick, som ännu hade någonting kvar af
stjärnan.
-- Hvad vill du lära?
-- Först himmelen, sedan jorden, svarade flickan med hela tvärsäkerheten
hos den ålder, då man tror sig i stånd till allt, äfven att räkna
stjärnorna.
Tullnären skrattade.
-- Så, så, ingenting mer? Läsa och skrifva kan du, men hvad säger Petrus
om räknekonsten?
Djäknen förmenade, att räknekonsten vore en stor lärdom för mången man,
än mer för en flicka. Hagar skulle få börja med två gånger två.
-- Får jag gå i skolan med gossarne? frågade flickan.
Tullnären upprepade Dordejs åtbörd med flata högra handen emot den
vänstra. Djäknen svarade, att detta icke lät sig göra. I skolan lästes
latin.
-- Låt mig läsa latin!
-- Du?
Och äfven ynglingens bleka, allvarsamma drag upplystes af ett godt
smålöje, när han svarade:
-- Det fanns verkligen en flicka, som läste latin, och icke allenast
latin, utan äfven grekiska och mycket annat därtill. Hon var den enda i
Sveriges rike, men hon var ock ett riksråds dotter. Hon hette Vendela
Skytte.
-- Blef hon mycket berömd?
-- Öfver hela riket. Hon dog ung för åtta år sedan.
-- Å så! Men hon blef ändå mycket berömd?
-- Jag har hört sägas, anmärkte tullnären, att vår nådiga unga drottning
äfven läser latin.
-- _Hon_ är drottning! svarade djäknen.
-- Du hör det, Hagar! Hvarför är du icke en drottning eller till det
minsta ett riksråds dotter? Men eftersom ingen vet hvad din far var, kan
man ju tänka om honom hvad som helst. Antag, Petrus, att denna fattiga
flickas far varit en kejsare, och lär henne läsa latin!
-- Det kan jag icke, svarade djäknen rodnande.
-- Hvarför kan du icke? Är du för högmodig öfver din lärdom för att
nedlåta dig till en så ringa lärjunge?
-- Nej, fader Lydik. Hvem är ringa, om icke jag? Hvem är fattig, och jag
skulle anse mig vara för mer? Jag skall lära flickan räkna och hvad jag
annat vet, men begär ej, att jag skall lära henne latin!
-- Hvarför icke latin?
-- För att -- ynglingen tvekade på ordet, han nästan blygdes att utsäga
det -- för att hon är flicka.
-- Det var en annan sak; se det hade jag åter glömt! Nej, barn, slå bort
sådana griller; icke kläcker man örnar ur hönsägg! Det är platt
oresonligt, att du vill läsa latin.
Djäknen var icke fullt ense med sig själf; han kände behof att gifva
skäl för sitt afslag.
-- Det är så, fader Lydik, utlät han sig, att änskönt en kvinna icke
anses skapad för lärdom, kan ju hända, att Gud understundom gifver henne
Vendela Skyttes förstånd, vare sig att hon födes i gemaket eller
torpstugan. Om sådan stor hug till gagn leder, lämnar jag fuller osagdt.
Där Gud gifver god jord, må såningsmannen icke säga: där är ett
stenröse! Men latinska språket är kommet till sådant högt äreställe som
lärdomens modersmål och konungakrona, att det näppeligen får kastas på
landsvägen för himmelens fåglar. Det är med det som med prästkragen: lag
säger, att honom kommer icke en kvinna vid. Och där någon af oss djäknar
skulle få rykte om sig, att han lärt en flicka latin, där skulle all
hans egen latin inte kunna förhindra, att han aktas såsom den där
oskärat visdomens privilegium, ovärdig själf att bekläda ett lärdt
ämbete. En vet jag, som törs och kan, men han har sina hakar.
-- Väl icke _Cannabis_?
-- Nå ja. Han bor på Hertonäs, några stenkast från Turholm. Han kan slå
ihjäl en biskop med Ciceros långhandskar.
-- En tokig skolmästare! Skäms du icke?
-- Undskyll! Man måste ju vara galen för att lära en flicka latin. Låt
mig veta när jag skall börja räkna med Hagar. Och tack för i dag! Jag
önskar eder en rolig god natt, fader Lydik!
Djäknen begaf sig till en afplankad skrubb på vinden, där han var van
att finna en dyna med rötofs och en kruka med vatten, som
tillfredsställde hans måttliga anspråk på ett sofrum för natten. Hagar
bortskickades, andra gången afvisad från lärdomens förgårdar. Hon skulle
få räkna två gånger två. Det var för en flicka mycket nog. Hvad behöfde
_hon_ veta?
Tullnären måste le åt sig själf. En sådan lismerska! Hade ej denna
trasunge från landsvägen redan två gånger förledt en praktisk man att
inlåta sig på dåraktiga lärdomsgriller? En flicka gå i skola! Och kanske
blifva präst!
Han tände sin lykta och företog den vanliga nattronden. Gården var tyst,
all eld släckt, allt sof, allt var så som det skulle vara. Endast det
sömnlösa hafvet fortfor att i vanmäktig vrede nagga strändernas klippor.
Endast den okända, stora stjärnan, som lämnat någonting kvar i flickans
ögon, fortfor att skåda ned på de ensliga bergen. Lydik Larsson undrade,
om detta himmelens tindrande ljus var Hagars stjärna, som mäster Sigfrid
förutsagt. Ja, hvad allt utgrunda icke de lärde? Men hvad uträtta de
därmed? Bärga de ens sitt dagliga bröd? Svälta, som djäknen, det är
deras lott, när de ej därtill frysa, som mäster Sigfrid. Hvartill tjenar
böckernas visdom? Det kan ingen så noga säga; något vördnadsvärdt är
det. Och likväl! Hellre en brygga med grundliga tullintrader, än all
världens lärdom med skrikande mage.