Hvad behöfver hon veta?
Tullnären Lydik Larsson hade ej mindre än de höge herrarne haft mycket
annat att tänka på än fattiga barn i ett aflägset torp. Han hade haft
trassel af alla slag, sedan det stora kriget i Tyskland begynt uppsluka
alla slags varor och lägga embargo på skeppen för nödig transport.
Holländarne hade blifvit oregerlige, sedan konungen vunnit nya stora
kuststräckor vid Östersjön och gjort intrång i deras indräktiga handel
på Danzig. Kom så därtill att Lydik Larsson åtagit sig betydande
leveranser till kronan, hvilka, på samma gång de fyllde hans penningpung
och ökade hans anseende som affärsman, inkvarterade en hel myrstack af
nya bekymmer i hans förslagna hufvud.
Nu hade han varit på resa till Ekenäs i ändamål att uppköpa humle för
kronans räkning. Soldaten, som slogs så tappert, förtjenade ock att
stundom få muntra sig med en remmare öl. Men förrådet af humle var
medtaget i Ekenäs, och tullnären begaf sig, på återresan, till
prästgårdarna för att där ifylla hvad han behöfde för leveransen.
Så hände sig, att Lydik Larsson, sommaren efter den tilldragelse, som
förändrade lille Bennus öde, inträdde i den stora stugan på Karis
prästgård och fann kyrkoherden Petrus Mathiæ Tavia i tal med en
bondkvinna, som åtföljdes af en liten flicka.
-- Hvad är det ni säger, mor Dordej? frågade med rynkad panna
själasörjaren, som just den dagen råkade vara öfverlupen af ostar och
sommarsmör från alla sina rökar. -- Hvad är det ni säger? Böcker? Hvad
skall ni göra med böcker?
-- Det är för flickan, vördige far, svarade torparhustrun. Hon ligger
öfver mig dag och natt, att jag skall låna henne böcker från
prästgården, för vördige far kan väl förstå, att fattigt folk ej har råd
att bestå sig så dyr lärdom.
-- Gif henne katekesen!
-- Den kan hon utantill från perm till perm. Vördig far minns nog
läsförhöret.
-- Så gif henne psalmboken!
-- Den kan hon också utantill. När jag sjunger i kyrkan och hon sitter
bredvid mig i bänken, minns hon hvar vers och på hvilken sida den står.
-- Så gif henne bibeln, om ni har någon bibel! Jag tänker, att där har
hon och vi alla nog att begrunda för alla våra lifsdagar.
-- Vördig far har rätt, det har jag många gånger sagt henne. Men si
Hagar är en sådan en, att hon aldrig får nog. Hon har läst igenom hela
den heliga skrift, efter vi ju lade oss till den välsignade boken, som
vördig far minns, med barnens underhållspenningar. Hvart präntadt ord
minns hon där, Mose och alla profeterna, för hon började läsa af sig
själf, när hon var fem år gammal. När jag sade till henne: det där är A,
visste hon redan alla stafvarna. Tröste mig, om vintern läser hon vid
brasan och pärtstickorna; sommartid, när jag vaknar, sitter hon återigen
vid sin bok. Hvad i all världen skall jag göra med barnet? När hon har
läst något, vill hon också ha uttolkning på det, efter där ju är mycket
som går öfver mitt och hennes förstånd. Och så har jag tänkt, att det
skulle vara nyttigt för henne, om hon får låna af vördige far sådana
kristliga böcker, som lära ett rätt förstånd af skriften.
-- Hör nu hvad jag säger, mor Dordej; ni ser ju, att folk väntar på mig,
jag har ingen tid med dårskaper nu. En sådan lystnad att veta rätta
förståndet af allting är af ondo. Vore barnet en pojke, skulle jag råda
er att skicka honom till skolan i Helsingfors, om ni har råd, och har ni
ej råd, så skulle ni göra honom till en ärlig gårdsdräng, det kan vara
godt nog och för godt, efter jag hör, att de där barnen sägas vara
tattareungar. Men eftersom barnet är en flicka, så är hennes lystnad
efter rätta förståndet ingenting annat än ormens svek i paradiset vid
kunskapens träd. Ni minns, att jag predikade i våras om syndafallet.
Skäms icke en sådan fattig stackare, och därtill en flicka, att vilja
lära skriftens förstånd? Gif henne ris och icke böcker! Hvad behöfver
hon veta? Lär henne sköta korna, baka bröd och skura golf, det är för
henne lärdom nog.
-- Men vördig far, det kan hon allt, bättre än någon vid hennes ålder!
invände Dordej halfgråtande. Hon är så skicklig nu redan och trägen i
sysslorna, att det hon läser, det listar hon sig i löndom till på
mellanstunderna och på söndagarna. Vördig far skulle nu vara så
beskedlig och låna henne någon kristlig postilla, som vördig far icke
själfver eftertraktar till att predika ur; det kan, Gud hjälpe mig, inte
vara af ondo.
Petrus Tavia betraktade den lilla läshungriga flickan, som stod där röd
af blygsel med nedslagna ögon, uppfångande hvarje omildt ord från hans
läppar.
-- Jaså, sade han, är det du, som läst genom hela bibeln? Nå, säg mig,
hvad var det, som Israels folk kallade ett _klangår_?
-- I tredje Mose bok, 25:te kapitlet, 11:te versen, står: »Ty det
femtionde året är edert klangår.»
Kyrkoherden uppslog sin bibel, ty han mindes icke versen, och fann
svaret riktigt. Den vördige mannen blinkade och fortsatte:
-- Nå, efter du minnes så bra, kan du berätta för mig, hvilka judar
hemkommo med Serubbabel från babyloniska fångenskapen?
-- Det står i Nehemia bok, 7:de kapitlet, 7:de och ända till 64:de
versen: Jesua, Nehemia, Asaria, Raamja, Nahamani, Mordechai, Bilsan,
Misperet, Bigvaj, Nehum, Baana ...
-- Håll, det är nog! Jag märker, att du reder dig skäligen bra. Det där,
kära barn, är godt minne, det är ännu långt ifrån godt förstånd.
-- Vördig far har alldeles rätt, inföll Dordej, det är det jag har sagt
henne. Men då svarar hon, att just därför vill hon lära ett godt
förstånd.
Nu förlorade kyrkoherden tålamodet.
-- Och jag har sagt eder, att sådan lystnad hos kvinnfolk är djäfvulens
påfund. En kvinna skall tjena, vara sin man underdånig och uppföda sina
barn i tukt och förmaning. En kvinna skall vara Sara och icke Eva. Minns
det, farväl!
Dordej gick bedröfvad med oförrättadt ärende. Vid dörren stod tullnären
och hviskade till henne:
-- Vänta mig vid grinden, jag vill tala med er!
Lydik Larsson frambar det ärende som fört honom till prästgården. Han
fick höra åtskilligt tal om de dåliga tiderna, krig och missväxt. Men
Karis råkade vara välsignadt med goda humlegårdar, och tjugu säckar
fylldes för tullnärens räkning. Hela denna nejd exporterade humle, för
hvilken Ekenäs var den förnämsta marknaden.
Vid grinden väntade Dordej och flickan. Tullnären hade igenkänt henne,
hört samtalet och förnummit en obestämd känsla af försummad pligt, när
han erinrade sig, att han, jämte de höge herrarne, stått fadder åt
nattens barn. Man hade då ännu icke lärt sig att taga denna väntjenst
mot värnlösa så lätt som i våra dagar.
Han erfor nu barnens korta lefnadshistoria. Pilens bortröfvande och
Bennus försvinnande hade varit en märkedag i torpets enformiga lif.
Sedan fogdens rättare på Nyby redogjort för sin jagt efter rymmaren,
hade Thomas Kask med sin äldste son begifvit sig till Gerknäs att
återbörda pojke och häst. Han hade lika så gärna kunnat bedja en stenmur
om rättvisa. Hemma som borta lefde herr Åke i fält, och i fält anammas
ett byte utan appell. Torparen hade hardt när bekommit sitt svar af
stallmästarens ridspö, förrän det uppdagades, att han tjent som ryttare
under Evert Horn, hvilken var allas, äfven Torsten Stålhandskes, äfven
Åke Totts herre och mästare. Att afstå Pilen kom icke i fråga; kungen
själf, om han lefvat (och här saluterade herr Åke af gammal vana) skulle
ej dristat röra en häst i Gerknäs stall; men efter Thomas Kask varit
Evert Horns ryttare, skulle han i utbyte mot Pilen få välja åt sig den
bästa arbetshästen i stallet.
-- Huru många trosshästar ha vi, Lars Palikka?
-- Angår mig icke, ers nåd; fogden sköter om jordbruksskräpet. Det vet
jag, att här på Gerknäs ha vi trettiosex hästar, munderade för
skvadronen, tjugufyra på Lavila, tjugufyra på Ekolsund.
-- Godt, Palikka. Låt karlen här få en trosshäst, med eller utan
spatten. Pojken behåller jag; han får rida in Pilen, jag har låtit
spänna korta stigbyglar åt hans spinkiga ben. Är han icke min gudson?
Och har han icke redan lärt min Klas att klifva på hans axlar i sadeln?
Dordej suckade, när hon för tullnären beskref denna viktiga
tilldragelse, då hennes Thomas fick en kasserad, gammal slöhofvad
ridhäst i utbyte mot Pilen.
-- Gossen stackare är nu herr Åkes. Vildsinter var han förr, skengalen
blir han på Gerknäs med de ogudaktige ryttarne. Thomas hade ondt af att
mista Pilen, men si han skulle därtill ha gifvit Blacken med, om herr
Åke låtit honom behålla Bennu.
Tullnären åhörde tålmodigt den långa berättelsen och frågade hvad Dordej
nu ämnade företaga med Hagar.
-- Hvad fattigt folk företager med ännu fattigare. Arbeta för lifvet och
mager kost. Frysa behöfver hon icke, och om någon skall svälta, blir det
jag.
-- Flickan vill läsa?
Dordej strök sin högra flata hand mot den vänstra med en åtbörd af
förakt.
-- Ni hörde hvad vördig far sade. Hvad skall en flickunge göra med
skriftens rätta förstånd? Hvad behöfver hon veta?
-- Det kan allt vara skäl i sådant, Dordej, eftersom lärda böcker äro
skrifna för manfolk. Men Hagar är ej som andra barn. Hörde jag icke
själf huru hon svarade vördige far, så att håren reste sig? Han skulle
ju hålla god min för värdigheten, men jag såg, att det klack i honom.
-- Nå hvad sedan? Mycket regn faller i sjön, mycket solsken värmer upp
hälleberget. Det skall vara penningar till lärdom, och sedan, kan jag
hjälpa, att Hagar är flickebarn? Hon får tjena som piga på Nyby. Kanske
blir hon, som jag, en torpares hustru. Värm upp hälleberget!
-- Vet ni, Dordej, hvad mäster Sigfrid sade den natten, då barnen kommo
till världen? Han sade, att barn af den natten få stora gåfvor. Det
likar sig rätt för Hagar, Dordej. Där är intet hälleberg, som ni säger,
där är den bördigaste åkerjord, som någonsin väntat plogen och
sädeskornet. Skicka flickan i skola!
Åter gjorde Dordej sin åtbörd med flata handen.
-- Skola? En tattareunge i skola! Ni har kanske hört, att barnen ha
sådant rykte om sig. Vet jag det? Gud vet det. Underligt var det. Kanske
har modern varit fattigt folks barn, som andra, men råkat ut för en bof
... Skola! Och _hvar_ vet ni en skola för flickebarn, om inte för
katekesen och läsförhöret?
Anmärkningen var ovedersäglig. I hela Finland funnos, utom
klockareskolorna för innanläsning och katekes, endast fyra eller fem
lärda skolor, och alla dessa för gossar. Långt efter Hagars och Dordejs
tid hade fäderneslandet intet annat svar på vetandets törst i ett
kvinnohjärta än det urgamla, järnhårda, obevekliga: hvad behöfver _hon_
veta?
Lika svarslös stod tullnären Lydik Larsson. Han betraktade den
elfvaåriga flickan, som satt sig på dikeskanten vid vägen och plockade
sönder en ängsnejlika, vuxen vid gärdet. Hon undersökte roten, stjälken,
bladen och blomkalken så uppmärksamt, som ville hon utgrunda plantans
byggnad. Hon skulle kallats ett vackert barn -- så kloka, bruna ögon, så
fint bildade drag, så svart hår i två långa flätor -- om icke den tunna
kjolen varit så snäf, de bara armarna så tattarlikt bruna. Tullnären
försporde åter en ovan känsla i sitt affärsmannahjärta. Han var änkling,
barnlös och rik. Om han skulle upptaga denna fattiga värnlösa, så
ovanligt begåfvade flicka som sin? Var icke äfven han en gudfar för
nattens barn?
Men Lydik Larsson var en försiktig man; han ville icke köpa grisen i
säcken.
-- Dordej, sade han, säg mig uppriktigt hvad ni tycker om flickan! Jag
menar ej hennes förståndsgåfvor, jag menar hjärtelaget. Hurudan är hon?
Dordej gjorde en af dessa okonstlade gester, som brukas i hennes stånd;
hon snöt sig med fingrarna, plirade småslugt på den frågande och
svarade:
-- Som folket är mest.
-- Hvad vill det säga? Visar hon odygder? Är hon styfsint, olydig,
uppstudsig? Ljuger hon, Dordej? Är hon falsk? Är hon lat i arbetet?
Aldrig kan jag tro, att hon snattar?
Dordej skrattade.
-- Ser hon ut att snatta? Om hon hade lof att bortgifva sin slitna sko
eller sin lappade kjol, skulle hon kläda dem af sig, när hon ser en
annan gå oklädd. Ljuga ... latas? Hvar skulle hon lärt det? Inte i vår
stuga. Lyda har hon lärt från att hon kunde krypa, men besvär har det
kostat mig. Ena stunden är hon styfvare än en träsko, andra stunden
mjukare än en lintott. Riset, ja, det är för Hagar och Bennu värre än
glödhett järn. Det skulle ni se! När kvasten får släppa till sina
kvistar för de andra barnen, ulfvar Hagar, som sved det på hennes egen
rygg. Si jag vet hennes konster. Jag säger: »Nu skall du göra det eller
det så bra, som ingen annan kan görat'.» Gör hon det inte? Jo si det gör
hon! Kantänka, ungen tycker om ros och berömmelse. Sinnelaget, det
skiftar ofta om, men stormodigt skall det vara, det är inte lappdockor
som duga åt Hagar, det skall vara det högsta berg och den finaste
grannlåt, om det ock vore lysmaskar från ängen eller kattguld från
kiselstenarna.
-- Efter allt hvad ni säger, Dordej, är flickan oregerlig och gör eder
omak. Jag tänker ni vore glad, om någon toge stackarn ifrån eder?
-- Taga henne ifrån mig? _En_ kunde göra det, och det är far hennes, om
han lefver, men kommer han, må han akta sin rygg för kvastkäppen. Taga
Hagar ifrån mig? Hvem skulle då göra mina sysslor och få makt med de
ostyriga barnen? I somras hade Bennu fått dem med sig till mossen att
plocka hjortron. Först sjönk han ned till öronen, så skulle Sigfrida
hjälpa honom och sjönk till armarna. Tommu visste intet bättre råd än
att springa en fjärdingsväg hem efter hjälp. Hvem drog upp dem? Hagar.
Hon släpade fram en kullfallen björk. Hvad skulle de _två_ drunkna! På
dem biter hvarken eld eller vatten ... Taga _henne_ ifrån mig!
-- Hvad säger ni om ett förslag, Dordej? Jag är ju flickans gudfar, jag
tager Hagar på några veckor med mig till Turholm, kläder upp henne i
nytt linne, kjol, tröja och skor, förskaffar henne de böcker ni
förgäfves begärt låna af vördige far och hämtar henne tillbaka till
allhelgona, när jag åter måste fram denna vägen förbi edert torp.
Dordej betraktade honom misstänksamt med ett par stora svartsjuka ögon.
-- Jaså, ni vill taga henne, ni? Vet ni, att Thomas är barnets laglige
förmyndare?
-- Men ni får ju flickan tillbaka. Har ni henne så kär, som ni säger,
Dordej, så måste ni unna barnet att se sig litet omkring. Betänk: kläder
och böcker!
Ja, kläder och böcker, dessa två argument blefvo slutligen afgörande.
Motvilligt gaf Dordej sitt samtycke under två förbehåll: fattigmans
kläder och kristliga böcker! Dordej hade en dunkel aning om att icke
allt pränt var af godo. Och Hagar följde med nyfikna barnögon sin nye
beskyddare på besök till Turholm.