Och en sådan krabbsaltare skickar man ut!
Tullnären Lydik Larsson hade tillvitat de höge herrar, som i December
1626 besökte Kaskas torp, att icke se mer än det som för ögonen var.
Äfven en tullnär kan misstaga sig, enär han ju för mången tyckes enkom
skapad att luras, men denna gång hade han gissat rätt. Herr Jöns
Knutsson Kurck och herr Åke Henriksson Tott hade annat att tänka på än
fattiga barn från landsvägen. Herr Jöns hade från Åbo slott flyttat som
höfding till Viborgs slott och därifrån åter till Åbo som president för
hofrätten. Därtill stod han som riksråd med ena foten i Stockholm och
bar på sina skuldror ett europeiskt krig. Herr Åke hade blifvit general,
riksråd och slutligen fältmarskalk. Han hade tröttnat att ploga väg för
svenska hären genom Polen och Tyskland, lefde nu mest i furstlig prakt
på Ekolsund nära Enköping i Sverige, men jagade däremellan björnar i
Finland på Gerknäs och Lavila.
Nattens barn uppväxte obemärkta i torpet, delande sina fosterföräldrars
tarfliga bröd. Dordej hade regelbundet hvartannat år skänkt sin man en
blifvande dräng eller piga; hon hade ju icke råd att förse honom med två
i gången. Oaktadt denna sparsamhet var torpet icke illa försedt, ty när
vi nu återse dess låga torftak tio år efter föregående händelse, funnos
där sju egna barn och med fosterbarnen summa nio. Detta talrika sällskap
var begåfvadt med en förträfflig matlust och en lika beundransvärd flit
att fort slita hål på sina små oumbärliga klädesplagg, hvilka sommartid
inskränkte sig till det grofva, hemväfda linnet, men vintertid behöfde
åtskilliga tillägg, för att gossarne skulle kunna utlägga harsnaror i
skogen och flickorna biträda sin mor vid brunnen och ladugården.
Allt hade gått skäligen väl i lås, så länge herrarnes
underhållspenningar ännu hördes skramla i läderpungen och silkesbörsen.
Där hade till och med kunnat öfverst afläggas priset för Gustaf II
Adolfs nya vackra bibel, som flitigt lästes morgon och kväll. Men nu
skramlade sedan länge intet silfver mer i lädret, silket var tom
grannlåt, herrarne voro långt borta och hade ej låtit höra af sig. Hvar
var då mäster Sigfrid, barnens förste vän och gynnare? Han hade redan
1627 gått bort från denna mörka jord till sina lysande stjärnor, såsom
han själf förutsagt. Ingen annan ville belasta sig med vården af två
tattarebarn, om hvilkas härkomst eller anförvanter man icke lyckats få
ringaste upplysning, och så hade torparen Thomas Kask blifvit
vederbörligt förordnad till de främmande barnens förmyndare.
Torpet var bördigt, och Thomas Kask arbetade så flinkt med sin ena arm,
att han de första åren betslade två hästar i sitt stall, medan hustrun
mjölkade fyra kor i ladugården. Men så kom kriget, det stora kriget! De
små krigen efter 1617 hade nöjt sig med halfva skörden, halfva
manstyrkan. Det stora kriget begärde mer, det artade sig att begära
allt, fastän det icke fick allt; det hängde sig som en blodigel vid
arbetarens fot, det utsög hans märg och blef aldrig mätt. Ryttaren på
den röda hästen red öfver världen i blodig härskrud och tömde torparens
sädeslår, sedan han tömt bondens lada, frälsemannens stall, borgarens
fickor och prästens tionde. Kaskas torp lydde under Nyby, och Nyby
råkade vara ett af de få skattehemmanen i dessa trakter, där det mesta
var frälse. Skattebonden var fri jordägare, men denna frihet fick han
betala dyrt, ty på honom hvilade tyngsta bördan. Så hände sig en dag på
sensommaren år 1636, när allt tillgreps för att godtgöra de lidna
förlusterna i Tyskland, att kronans fogde med två rättare infann sig på
Nyby gård för att utkräfva spannmål för de nya truppernas utrustning och
hästar för trossen, hästar för kavalleriet.
Thomas Kask hade en ung hemfödd hingst på fjärde året, Pilen benämnd,
ett ståtligt djur, som redan ansågs för ortens snabbaste trafvare och
väckte grannarnes afund. Bonden på Nyby förplägade fogden, stack ett par
dalrar i hans hand och visade honom till Kaskas torp. Där gjordes kort
beslag. Pilen anammades mot ett kvitto, som i dessa tider betydde
ingenting, och fördes till Nyby för att därifrån sändas med andra hästar
till mönstringsplatsen i Lojo.
Men nu var Pilen, alltifrån sin första lyckliga barndom som föl, en
förklarad gunstling till den tioårige Bennu, som mäster Sigfrid kallat
Ben-Oni, smärtans son. Desse två voro oskiljaktige. Bennu hade fått
förtroendet att ensam vattna och fodra Pilen; Bennu hade varit den
förste ryttaren på Pilens rygg, så snart denne förmådde bära hans lilla
lätta person, och Pilen lydde i blinken Bennus hvissling. Gossen råkade
i förtviflan, när han vid återkomsten från sina snaror i skogen fann
Pilen bortröfvad.
Fosterföräldrarna höllo råd om hästen och barnen. Dordej sade:
-- Jag vånne vi blefve af med Bennu, den olyckspojken. Thomas, du håller
honom för mer än dina egna barn, du låter honom göra allt hvad honom
lyster. Si så förträffligt arger han åter kan vara! Sanna mina ord,
Bennu är ett tattarebarn, han skall bringa ofärd i torpet!
Thomas svarade:
-- Är han ett tattarebarn, så är Hagar det ock, men henne vill du inte
mista för tjugu ungnöt.
-- Tala inte om Hagar! Hon är ett lyckobarn, maken får du söka i tre
kyrksocknar. Läser hon inte redan i bok bättre än jag? Är hon inte den
flinkaste i sömnad och alla husliga sysslor? Får hon inte makt med
Sigfrida och alla de andra, bättre än du och jag? Hvart skulle jag taga
vägen med de många barnen, om jag ej hade Hagar? Ha vi ej råd att föda
dem alla, så låt oss skicka Bennu till Gerknäs, efter herr Åke lofvat
oss det, men si Hagar behålla vi. Jag tänker herr Jöns minns icke mer af
flickan, än hans jagthund minns det lingon han trampat i fjol på räfjagt
i skogen.
-- Jaså, sade Thomas saktmodigt, är nu tiden kommen, att också vi skola
kifvas? Behåll Hagar, jag håller Bennu! Får gå, han är oregerlig, får
gå, han gör dumheter, men krut är i pojken, lita du på en krigsmans ord!
Pilen? Ja, »ota hännestä kiinni», tag fast honom i svansen, bruka
finnarne säga. Sörjer icke Bennu kräket, som hade det varit hans egen
hundvalp? Det där förstår jag. Märk huru pojkbytingen piskar i argheten
brunnshinken med sitt hasselspö, som hade han för sig fogdens breda
rygg! Sådant fängkrut! Jag ville icke vara i fogdens ställe, om _han_
vore brunnshinken.
Föremålen för denna rådplägning, de båda fosterbarnen, stodo vid
brunnen, omgifna af torpets legitima afkomlingar. Pilens bortröfvande
var dagens stora tilldragelse, och Bennu, som låtit sin första vrede
rasa mot den toma spiltan i stallet, stod nu på gården, ursinnigt
piskande hvad han först kom öfver, som råkade vara brunnen.
Han såg käck ut, det lilla spensliga brushufvudet, smärt som en
rönntelning, vig som en ekorre, blixtrande bruna ögon, svart hår,
glödande kinder och hela pysen mest lik en raket, som icke fått makt att
stiga i höjden, men uttömmer sina sprakande gnistor i gröna gräset.
Tommu, tre år äldre och mer än hufvudet högre, understod sig att
skratta. I blinken sprang Bennu mot honom och lät sitt hasselspö utan
hejd hagla ned öfver fosterbroderns hufvud och rygg.
Sigfrida började gråta. Hagar kastade sig emellan och mottog de rapp,
som ämnades Tommu.
-- Är du karl du, som slår oskyldiga? Slå fogden!
Och systern såg på honom med sina stora ögon, lika mörkbruna och lika
blixtrande som hans egna. De voro, med sina ännu ej fyllda tio år, så
lika hvarandra, att ingenting annat än könet och dräkten skilde dem åt
-- två vackra bär, sprungna ur samma kvist, två fattiga, förgätna
ranunkler, vuxna ur samma rot på heden. Måhända var systern en tvärhand
längre, och hennes bestämda hållning röjde tidigare utvecklade
själsgåfvor.
-- Fogden? upprepade Bennu.
-- Ja, svarade Hagar. Han är med sina hästar i Nyby.
Bennu betänkte sig några ögonblick, flög Tommu om halsen, snyftade ett:
förlåt! och tog därpå till flykten, allt hvad hans lätta ben förmådde --
barfota, barhufvad, med det enda nödvändiga plagg, utom skjortan,
hvilket en ung man om tio år icke skickligt kan umbära ens i skogen,
därifrån Bennu kommit.
Barnen sågo förundrade efter honom.
-- Jag går med! ropade Tommu, medan hans kind ännu bar ett rödt märke af
hasselspöet. -- Bennu springer till Nyby att gifva fogden stryk.
Hagar följde honom.
Det var endast några stenkast till Nyby gård. När Bennu nalkades gården,
såg han hästarna beta i hagen, medan fogden rastade. Bennu förändrade
plan. Han satte två fingrar till läpparna och hvisslade två gånger. Vid
första hvisslingen upplyfte Pilen sitt stolta hufvud och lyssnade. Vid
den andra sträckte han i galopp öfver hagen, flöjde öfver gärdet och
stod inom mindre än tre minuter muntert fnysande vid gossens sida. Bennu
förstod, att Pilen endast kunde räddas genom en snabb flykt, lika godt
hvart, klef på en sten och satt snart, med ögonen strålande af
förtjusning, på favoritens rygg. Han red till landsvägen, en ridt så god
som en annan, utan mössa och skor, utan betsel, tyglar, sadel och
sporrar. Det var mer än ett nöje, det var seger, det var triumf!
Hagar och Tommu sågo den lille ryttaren spränga på landsvägen västerut.
Icke många minuter därefter sågo de fogdens två rättare skyndsamt rida
samma väg, och desse två voro bättre munderade, utom att de därtill voro
beväpnade.
-- De taga honom, de slå ihjäl honom! ropade Tommu och sprang till
föräldrarna med budskap om faran.
-- Ingen hinner upp Pilen! tröstade honom Hagar, nästan lika förtjust
som brodern, och knep hop sina läppar till en hvissling, som liknade
Bennus.
Huru nu denna jagt skulle hafva aflupit, är, oaktadt Pilens snabbhet, ej
lätt att gissa, då häst och ryttare gjorde utan mål sin första utflygt i
världen. Men Bennu hade icke hunnit långt, innan han på landsvägen mötte
en västerifrån kommande talrik skara af vagnar och ryttare i långsam
tågordning. Bennu klappade sin Pil på halsen -- enda medlet att styra
honom -- och sprängde i pinkarrier inåt sveden på sidan om vägen. En
sats, och Pilen snafvade med frambenen öfver en stubbe; hans manhaftige
ryttare gled öfver hästens hals ned på sveden.
Skaran på landsvägen förnam ett kommando och gjorde halt.
-- Hvad är det för en byting, som rider en sådan häst lytt öfver
stubbarna?
Åter var det ingen ringare person än numera fältmarskalken herr Åke
Tott, stadd på en af sina vanliga resor att jaga vid Gerknäs. År och
blessyrer hade omsider tvungit den väldige herren att på längre resor
åka i vagn. Men näst en tapper ryttare och ett godt svärdshugg kände
herr Åke i denna världen ingenting beundransvärdare än en stolt trafvare
sådan som Bennus Pil.
Gossen framfördes, röd af ridten, men oförfärad och trotsig. Han trodde
sig fångad af fogdens folk. Herr Åke lät framleda hästen, som till all
lycka befanns oskadad.
-- Mina herrar -- behagade fältmarskalken yttra till sina adeliga
svenner -- har någon sett en stoltare bog eller vackrare knäveck? Talen
icke om de polska springarnes smäckrare ben; hagel i mitt kyller, de
hålla icke ut hvad de där labbarna hålla! Hvad tron I det var för en som
jag red vid Grebin? Finsk ras, mina herrar, ackurat som den där.
Stålhandske red icke en bättre vid Breitenfeld. Det kan göras något af
den där bondkampen, han måste bli min.
-- Han är min, svarade lille Bennu.
Herr Åke mätte pojken från hufvud till fot, och den distansen var icke
lång.
-- Din? Och en sådan krabbsaltare skickar man ut att fördärfva en sådan
häst! Hvad nu, pyssling? Rider du utan sadel och betsel?
Och fältmarskalken skrattade, såsom han icke skrattat, sedan han sist
var i färd med Isolanis kroater.
Bennu stod svarslös vid detta jättelöje. Han stirrade med nyfiken
beundran på de präktiga sadelmunderingarna.
-- Af dig kan Lars Palikka göra en bra ryttare, när du fått ben till
sadeln, återtog fältmarskalken i blidare ton och ruskade om den lille på
ett sätt, som kom Bennus små skuldror att knaka. -- Du kan följa till
Gerknäs och blifva stallmästare åt min lille Klas. Hästen anammar jag,
som fan tog Wallenstein.
-- Pilen är fars och min häst, skrek Bennu, åter utom sig vid denna
hotelse. -- Fogden röfvade Pilen ifrån oss!
Vid dessa ord hade fogdens förföljande rättare uppnått de resande och
kallades fram till fältmarskalken. De berättade händelsen: hästen hade
tillhört Kaskas torp.
-- Godt, sade herr Åke. Så är han kronans, och jag tager honom. -- Man
gjorde icke många omständigheter den tiden med en torpares häst.
Tåget fortsattes, och Bennu fick rida Pilen, som leddes i grimma af en
bland ryttarne.
När man passerade Kaskas torp, sade Lars Palikka till sin herre:
-- Det var här ers nåd för tio år sedan stod fadder åt tattarungarne.
Herr Åke hade längesedan glömt denna obetydliga tilldragelse. Han skulle
ej heller nu hafva fäst sig därvid, om han ej ihågkommit herr Jöns
Kurck, med hvilken han mången gång varit i delo.
-- Tattarungarne! upprepade han. Fråga pojken där, huru gammal han är!
-- Nio år, rapporterade stallmästaren.
-- Det slår in. På tionde året. Kunde se det på korpgluggarna. Men där
är ryttarefart i den slyngeln, han må vara min gudson.
-- Det var där jag såg den döda, hans mor, som jag sett engång förr,
dristade stallmästaren tillägga med en gunstlings obesvärade sätt. -- Nu
minns jag hvar jag sett henne. Det var vintern förut i Marienburg, kort
efter dusten vid Wallhof, där ers nåd med ett hugg klöf polacken från
stormhatten till sadelbommen. Salig kungen skulle till Stockholm, där
var gästabud före afresan. Så kommo förnäma fruar och jungfrur från
Riga. En var helt ung och fager under ögonen, hon blänkte som ett
solsken af ädelstenar från håret till skärpet. Ers nåd, det var den döda
i torpet ... det var tiggerskan!
Herr Åke skrattade.
-- Det där kan du berätta en regnig höstnatt vid bivuaken och
fältflaskan. Huru många remmare tömde du med dina stallbröder vid
konungens gästabud?
-- Två, svarade Lars Palikka lugnt. Och resan fortsattes till Gerknäs.