Så som du gått, hafva dina barn kommit.
Mäster Sigfrids hvila stördes af ett nytt pärtbloss, som upptändes i
stugan. I hans drömmar förbytte sig detta till Jupiters glans, och han
somnade åter vid den hänförande tanken på planeternas konung. När han
vaknade före daggryningen, såg han till sin förvåning torparehustrun
upptagen af vården om två nyfödda barn, hvilka hon badat, lindat och
omsorgsfullt inbäddat i en gammal korg, uppfylld med ull.
Han betraktade henne en stund under tystnad. Den unga hustrun hade varit
ett af hans skriftskolebarn och ett af de bästa. Hon kunde sin katekes
som ingen annan, och vete himlen hvar hon lärt sig den då bland hennes
gelikar så ytterst sällsynta konsten att skrifva. Hon stod så hurtig och
rådig där i sin hemväfda grå tröja och sin randiga yllekjol; han såg
henne, sedan hon skött om barnen, uppgöra eld i spiseln och ställa på
elden en gryta med rofvor åt mannen, som redan var ute i skogen att köra
hem ved.
Mäster Sigfrid läste sin morgonbön, uppstod och betraktade barnen i
korgen, såsom en gubbe vid gränsen af lifvet betraktar lifvets början.
Det var ett par vackra, välbildade barn, men så eländigt små, att de
nästan kunnat få plats i torparens träskor, som stodo vid sängkanten.
-- Hvar har Dordej fått de rara gudsgåfvorna? frågade pastorn. Aldrig
kunna de vara egna?
-- Har inte råd, lydde svaret. Jag har två förut. Tommu är nu på tredje
året och Sigfrida sju veckor. Hon har ju fått namn efter eder, mästare,
och får dela sin mat med dessa uslingarna. Hvad skulle jag göra med
flera, och därtill två på en gång?
-- Är det tvillingar i korgen? Och huru har Dordej fått dem? Jag såg
icke till dem i går.
-- Ja, stackare hon där borta, hvad skulle hon hit att dö i den kalla
vinternatten? Men det var Guds vägar, kan jag förstå, och så får jag väl
taga vård om ungarna, till dess att någon förbarmar sig öfver dem.
Vördig mästaren kom nu som efterskickad att kristna barnen.
-- Hvad säger Dordej? Är deras mor död?
-- Gud tröste, ja. Här ligger hon.
Och därvid pekade Dordej, lysande med blosset, på ett undanskymdt hörn
bakom väfstolen. Mäster Sigfrid trädde närmare och såg vid eldskenet
gestalten af en kvinna, utsträckt på halmen. Det var tiggerskan, som
fått härberge i torpet.
Den gamle pastorn var en lika anlitad läkare som själaherde och spåman.
Han fattade kvinnans hand, undersökte pulsarna, lyfte något litet de
slutna ögonlocken och öfvertygade sig, att detta lif hade flytt från
jordens elände för att icke mer vända dit tillbaka. Så tyst, så ensligt
hade det flytt, att af sju som sofvo i stugan hade värdinnan ensam
förnummit dess sista suck.
Det måste hafva skett för knappt en timme sedan, ty den döda var ännu
varm.
-- Men hvarför blef jag ej väckt, medan det ännu var tid? frågade nu den
gamle läkaren, upprörd öfver en sådan likgiltighet.
Tårarna begynte tillra på Dordejs kinder.
-- Vördig mästaren förstår, att detta är kvinnfolks göra. Så fort gick
det; jag måste ju taga vård om barnen, och när jag åter såg till henne,
hade Gud fått sitt.
-- Hvem var hon? Hvarifrån kom hon?
-- Fråga den vind som blåser om natten på sveden, hvadan han kommer och
hvart han går! Utsockne var hon, så mycket vet jag, och bröt på utrikes
tungomål. Tiggare ha vi sett Gudi nog; nödigt går här en dag förbi utan
en eller flera. Hon, stackare, var ej som de andra, utom att hon var
eländigare än någon af dem. Hon klappade på vår dörr en stund förrän
mästaren kom. Det var en rädd klappning; jag trodde det var ett barns.
Så kom hon in som i drömmen, tog några stapplande steg på halmen och
sjönk ned vid väfstolen. Icke åt hon, och icke var det vån om att fråga
henne. Det enda jag förstod var att hon i mörkret blifvit kullriden af
ryttare på landsvägen.
Tullnären Lydik Larsson, hvilken omsider vaknat, hörde de sista orden
och anmärkte sömnigt, att detta var herr Åkes ryttare likt.
Torparen inträdde, stampande snön af sina tunga själskinnsstöflar. Som
nästan alla vuxne män i Finland vid denna tid hade Thomas Kask tjenat i
fält och därtill mist en arm under Evert Horns befäl emot moskoviten.
Lyckligtvis var det den vänstra. Han kom med underrättelsen att herrarne
i Nyby gård rustade sig till aftåg.
Rådplägning hölls, och mäster Sigfrid förklarade sig villig att döpa de
nyfödda.
-- Detta, menade han, är min kristliga pligt, men något kommer ock
herrarne vid. De hafva vållat den fattiga moderns ofärd, och hvad de ej
mer kunna återgälda åt henne, det skola de återgälda åt hennes barn. Jag
går till Nyby att bjuda dem hit till faddrar.
Sagdt. Och upprörd af våldsbragden begaf sig den gamle genast på väg.
Dagen grydde, men stugan var ännu mörk, af det enkla skäl, att dess enda
lilla fönsterruta befanns söndrig och tillstoppad med blår.
Dordej hade med nöd hunnit undanstöka det mesta af halmen och putsa sin
lille Tommus sotiga näsa, när herrarne inträdde med ett par af sina
tjenare, som mottogo deras kappor och handskar. Tullnären och mäster
Sigfrid kunde nu vid skenet från spiseln närmare betrakta desse myndige
män, hvilka på sin tid räknades bland landets ypperste, den ene i fred,
den andre i krig.
Båda voro i sin kraftigaste ålder, herr Jöns Kurck trettiosex, herr Åke
Tott endast tjuguåtta år gammal. Båda voro resklädde, hvarför man af
tidehvarfvets bekanta gustavianska dräkt nu knappt urskilde mer än de
korta kragstöflarna och den bredbrättade hatten. Men äfven i resdräkt
skilde sig hofmannen märkbart från krigaren. Kurck var snarare kort än
högvuxen, en herre med fina, intelligenta drag och så förnäm, att när
han sedan som ståthållare uppvaktades i Åbo slott, kallades detta att
»gå till hofvet». Hans långa hår var omsorgsfullt benadt; hans lifrock
af sämsk sågs vintertid fodrad med hermeliner och sammanhölls med
knäppen af guld; i hans bälte glänste en venetiansk dolk med en stor
safir i knoppen af fästet. Tott var nästan ett hufvud högre, kraftigt
byggd, med ovanligt långa armar och ben, så enkom skapad för hästryggen,
att han stående uppbar illa sin längd och syntes sjunka ihop. Han bar
för tillfället kortklippt hår, som var bekvämare för en stålhufva, men
finnes senare afbildad med en lång, brun, vårdslöst hängande lugg. På
resor och i fält hade han lika litet vårdat sina långa mustascher och
sitt raggiga pipskägg som sina fläckade stöflar och dito handskar. Den
höga pannan och ansiktets regelbundna oval, hvilken hans moder ärft af
sina vackra föräldrar, hade hos sonen antagit någonting kantigt bistert,
som ökades af den smala hakan, de hopknipna läpparna, magerheten och
vanan att göra grimaser i både skämt och vrede. Han var så litet
kammarherre, hvilket en tid varit hans syssla, och så alltigenom en af
desse barske finske ryttare, hvilka först konungen, sedan tyskarne
kallade »hackapeliter», att själfva hans bredbenta gång förrådde mera
bekantskap med sadeln än med hofvens gemak.
Herr Åke stöflade i sin otålighet in före ståthållaren, utan afseende på
dennes högre rang, hvilken missaktning under andra förhållanden kunnat
föranleda ett fredsbrott mellan två stormakter. Han sparkade undan
Tommu, som trillat i vägen, och lät oförtydbart förstå, att han hade
brådt; prästen kunde läsa sitt fadervår öfver bytingarna och därmed
_punctum_.
-- När den högvördige mäster Sigfrid visat oss den hedern att inbjuda
oss, vilja vi höra formuläret till slut, i hopp att han har undseende
med vår brådska, tillfogade ståthållaren höfligt.
-- Förvisso, svarade mäster Sigfrid, hafva de ädle herrar icke visat oss
nåden tillstädesvara för min ringa persons skull, utan af kristelig
barmhärtighet för de elända på jorden. Intet vissnadt löf i en
vinterdrifva är mera hjälplöst än dessa fattiga barn, hvilkas okända
moder i går afton blef kullriden af ryttare på landsvägen och till följd
däraf miste sitt lif, när hon gaf barnen deras.
-- Hvad är detta för käringprat? snäste herr Åke med rynkade ögonbryn.
-- De läppar som sagt det äro stumma för alltid, genmälde den gamle
pastorn lugnt, men man visar dock aktning för en döendes ord. Behaga nu
de ädle herrar närvara som vittnen, skall jag döpa barnen och vara så
kort som min pligt tillåter. Det är tvillingar, en gosse och en flicka.
Dordej, bär först fram gossen!
Mäster Sigfrid behöfde ingen handbok, han kände sin dopritual. Herrarne
intogo sin plats bredvid torparefolket och tullnären. Barnen vattenöstes
med få, men kraftiga ord.
-- Jag döper dig, _Ben-Oni_, smärtans son, under bön till Gud, att din
fader engång må kalla dig _Ben-Jamin_, lyckosonen. Jag döper dig,
_Hagar_, ty du äst en främling på jorden. I Guds, i Fadrens, Sonens och
den Helige Andes namn. Amen.
Herrarne hade visat sig tålmodige. Anblicken af dessa vackra, späda
barn, så skyddslöst utkastade i den oblida världen, hade ej lämnat
världsmannens, ej ens krigarens hjärtan känslolösa. Aldrig hade herr
Åke, ogift och barnlös som han då var, egnat den aflägsnaste tanke åt
något så värdelöst som ungar i linda. Men hvarför skulle just hans
hästar och ryttare, kanhända hans egen bruna klippare, beröfva dessa
värnlösa deras enda stöd? Ja, hvem bad en landstrykerska springa i
mörkret för hästfötterna? Men att det dock skulle vara just dessa
barnens fattiga mor ...
Herr Åke lät förnimma något under mustascherna:
-- Jag tager pojken till min och skall göra en bra soldat af honom. Sköt
om honom, tills han får ben att klifva i sadeln, och skicka honom sedan
till mig! Här har ni kostpenningar!
Med dessa ord tryckte han en smutsig läderpung med silfverdalrar i den
förvånade Dordejs händer.
-- Och jag -- sade herr Jöns, som icke ville vara mindre frikostig --
jag skall sörja för flickan. Tag detta förskott för första åren, och
sedan, om jag lefver, skall jag se till hvad jag kan göra för henne.
Herr Jöns' gåfva var ingen läderpung, det var en silkesbörs, som han
lade i Dordejs hand.
»Om jag lefver!» ... Fredens man, som med ytterlig omsorg vårdade sin
dyrbara hälsa, tänkte på vanskligheten af ett människolif, men krigaren,
hvilken hvarje dag var beredd att bortkasta sitt som en trasa, _han_
tänkte icke därpå. Kurck blef sextiotvå och Tott fyrtiotvå år gammal.
Mäster Sigfrid tackade å barnens vägnar med en djup vördnadsbetygelse.
-- Gud löne de ädle herrar för deras barmhärtighet och gifve dem hugnad
af dessa barnen! Jag skall, dem till erinran, anteckna de ädle herrars
nådiga löften på dopattesten.
Resan skyndade på. Herrarne återvände till sina slädar utan ens den kopp
kaffe, som i våra dagar det fattigaste torp skulle bjudit till undfägnad
vid ett sådant tillfälle.
Vid utgåendet sade stallmästaren Lars Palikka till sin herre, riddaren:
-- Såg eders nåd den döda?
-- Nej, svarade herr Åke likgiltigt.
-- Jag såg henne, och jag har engång sett henne lefvande i förnämligare
skepnad, men jag kan icke minnas hvar.
-- Du drack för mycket öl i går afton, Palikka.
-- Tror icke, ers nåd.
När herrarne voro gångne, försporde tullnären Lydik Larsson i sin
ordning en ansats af ädelmod.
-- Höge herrar, sade han, tänka på det som närmast för ögonen är. Hvad
skulle de bry sig om huru den döda kommer i jorden! Se här, godt folk,
två daler till en kristlig begrafning. Människan må nu hafva varit
tatterska, det angår mig icke, hon skall få kristlig begrafning.
Tullnärens trumfige, hittills stumme körsven Simon Berg uppfattade ett
ord, som skulle få långt eko, och lät förnimma, att en tatterska borde
begrafvas i hästhagen.
-- Håll din trut! svarade husbonden. Hvad angår det oss, om hon varit
svart eller rosenröd? Törhända har hon något hos sig, som kan vara af
nytta för barnen?
Tullnären böjde sig ned öfver den unga kvinnan och utdrog ur hennes hår
en fint arbetad nål af silfver i form af en lilja. Den bar ett främmande
märke. Han fattade hennes vänstra hand och anmärkte, att hon bar på
underarmen ett inbrändt blått märke, liknande en staf, omlindad med en
orm. Därpå afdrog han från det afmagrade fingret med lätthet en ring.
-- Mäster Sigfrid! utropade han öfverraskad. Det är en juvelring! Sade
jag icke, att hon var en tatterska? Hon har stulit ringen.
Mäster Sigfrid gick till den söndriga rutan, lät dagsljuset falla in och
betraktade ringen.
-- Ja, sade han, det är en ring af besynnerlig form. Tre stora diamanter
i infattningen. Jag skulle förlikna dem vid de tre stjärnor, som kallas
Orions bälte.
-- De äro då mycket dyrbara?
-- Jag tror ej, att ni eller jag skulle kunna utlösa dem. Denna ring är
en bikt. Jag skall försegla nålen och ringen för barnens räkning.
Än en gång stod den gamle siaren, försjunken i tankar, vid tiggerskans
bleknade stofthydda. Han såg henne bättre nu, när en strimma af
dagsljuset föll på hennes älskliga drag, där hon låg utsträckt på
halmen. Hon måste ha varit mycket ung, nästan ett barn själf; hon såg
icke ut att hafva fyllt sina tjugu år. Knappt ett spår af lidande kunde
förmärkas, om ej i läpparna, som stelnat i ett halft bittert, halft
vemodigt smålöje, liksom öfver ett sviket hopp, ett lif bedraget på dess
renaste känslor. Hvem var hon? Hvarifrån kom hon? Onyttiga frågor! Döden
hade bortkysst svaret från dessa slutna läppar.
Mäster Sigfrid lutade sig öfver den döda och strök det rika svarta håret
från hennes hvita panna. Han märkte nu, att en fin spetslinning stack
fram under kanten af hennes grofva ylletröja. Hon var icke den hon
syntes vara.
-- Okända, olyckliga och måhända inför Gud oskyldiga, hvem du ock är, du
har blifvit bedragen på lif och lycka! I ljus och fröjd är du kommen
till världen, i mörker och sorg har du bortgått ur världen. Herren
dömer. Gåtan af ditt lif skall engång varda uppenbar. Såsom du gått,
hafva dina barn kommit; såsom du kommit, må de en dag gå bort!
Hästarna voro förspända. De resande sade farväl åt torpets gästfria
inbyggare.
-- Se om de små, tills laglig förmyndare utses! förmanade mästaren. Jag
bevarar till dess deras dopattest och tillhörigheter. Låt tacka för den
döda i kyrkan och brådska ej med begrafningen, om tilläfventyrs någon
efterfrågan hörs af. Jag skrifver till kyrkoherden; hon skall få vigd
jord, hon är ingen tatterska.
-- Nå, mästare -- yttrade Lydik Larsson, när de åter sutto i släden --
ni sade i går, att detta var en märkelig natt. Hvad säger ni nu om
nattens barn?
-- Jag säger, att Han, som styr de villa vågor i hafvet, styr lika
förunderligt människors vägar. Stjärnorna anvisa början och stundom
loppet, men änden är Herrens. Förvisso är vågsam den nattens rot, men
Herren är den som växten gifver. Bed för dessa barnen, Lydik, ty de
behöfva det! Min tid är räknad; jag skall icke upplefva nästa vinters
snö.
Vid vägkrökningen, där Kaskas torp försvann ur de resandes åsyn, vände
sig mäster Sigfrid ännu engång tillbaka och bad: _Advigila, Domine!_
Därefter tillade han med en blick på herrarnes medspår i snön:
_Advigilate, domini!_