Advigila, Domine!
Läsare, du som står med handen på dörrvredet, beredd att gå ut i den
mörka natten, hvarför stannar du ej i ditt varma, ljusa bo? Ännu är tid.
Ännu brinner lampan, ännu sprakar brasan, ännu utbreder hemmet mot dig
sin trygga, kära, förtrogna famn. Gå icke ut i den okända natten! Du vet
icke hvad eller hvem som möter dig där. Här är din rot och den korta
minut, i hvilken du andas. Natten där ute är mörker bakom och mörker
framför, forntid och framtid, emellan hvilka den flyktiga gnistan af ett
människolif glänser och slocknar ...
Du går? Du vill icke gå långt, du vill stanna vid trappan, du vill ankra
din farkost vid samtidens kända kust och låta den svaja endast så långt
som fånglinan räcker. Välan, gå, jag vill följa dig genom _det ena_
mörkret till det förgångna, som ligger bakom oss -- genom _det andra_
mörkret, som ligger framför oss, lede dig Gud med blida stjärnor. Märk,
att man kallat historien om det framfarna »ein rückwärts gekehrter
Prophet».
Det första mörkret är öfverväldigande och uppslukar världen.
Vinternatten betäcker allt som en sköld af stål. Men äfven stålet kan
glänsa, och du upptäcker efter hand, när pupillerna vidgas, en rad af
konturer mellan himmel och jord.
Framför dig ligga oöfverskådliga isfält, omgifna af skuggor. Skuggorna
antaga bestämdare linier: stränder och skogar omgärda på två sidor det
nyss ändlösa isfältet. Snart kan du upptäcka deras behagfulla bukter,
slingrande sig i mjuka, markerade ramar kring den hvita taflan.
Hvar är mörkret? Det finns icke mer, det är genomskjutet af tallösa,
darrande pilar, ljusglimtar, från snön, från luften, från det praktfulla
hvalf som omsluter jorden. O, dessa tysta, lugna, tindrande stjärnor,
som vittna om skapelsens storhet och Skaparens allmakt, de troddes ju
länge vara till allenast för att upplysa jordens natt! Ännu i dag tycker
sig hvarje betraktare af oändliga världar stå i skapelsens medelpunkt.
»Men när jag ser dina himlar, Herre, dina händers verk, månen och
stjärnorna, som du har beredt, hvad är människan, att du tänker på
henne, och en människas son, att du låter dig vårda om honom?»
* * * * *
Öfver det hvita isfältet buktar sig en fin, knappt märkbar strimma af
körvägen. På denna urskiljes vid reflexen af snön en mörk punkt, som vid
närmare granskning befinnes vara en bred åksläde, dragen af två hästar.
Förutom körsvennen inrymmer släden två män, insvepte i fårskinnspälsar.
Kölden är skarp och skulle sannolikt närma sig kvicksilfrets fryspunkt,
om termometern vid denna tid varit uppfunnen. De uppdragna pälskragarna
äro, likasom hästarnas manar, betäckta med tät rimfrost. Snön knarrar
under medarna med en hvass klang af stål. Isfältet tyckes, likasom
himmelen, vara besålladt med stjärnor.
Så! Nu stå vi på det förgångnas mark och igenkänna dess grundlinier. Vi
befinna oss i Nyland, Karis socken, och se framför oss en frusen sjö,
benämnd Högbensjön. Tidehvarfvet är Gustaf II Adolfs. De två männen i
släden äro Finlands förste vetenskapsman, den berömde pastorn i Ekenäs
Sigfrid Forsius, och tullnären i Helsingfors Lydik Larsson, hvars namn
af en slump råkat kvarstå i tideböckerna. Båda äro stadde på resa från
sistnämnda stad till Ekenäs.
Tullnären, en välförfaren, väl ombonad och språksam man om fyrtio år med
en ansenlig vårta på hakan, tilldrog fastare sitt långa resbälte och
sade till sin långe, magre sjuttioårige följeslagare, som i sin tarfliga
päls tycktes darra af köld:
-- Kryp under fällen, mäster Sigfrid, ni fryser ihjäl! Vi ha ännu en
half mil till Nyby gård och aldrig kan jag taga på mitt samvete att
skjutsa en så lärd man som ni stelfrusen till Ekenäs.
-- Gör ingenting, var den andres svar. Fattiga lifsgnistan håller nog
ut, så länge Gud blåser på den slocknande glöden. Jag har bättre
sällskap, som det nu är, än under er varma fäll.
-- Detta är en stor heder för mig, mäster Sigfrid, genmälde tullnären;
men heder nog, att ni velat dela min släde, efter jag ändå skulle den
vägen fram. Ni är en stor man, ni, och jag är en olärd kronans
tjensteman, som förtjenar mitt dagliga bröd på salt och sill, när jag ej
råkar få göra ett godt beslag på holländarens lärftspackor. Lita på, att
mig lurar han icke så lätt, och kommer det an på att rusta häst och
karl, efter jag har kunglig majestäts bref på Turholm, så har min Anders
Hackspet visat moskoviten och polacken hvar David köpte öl. Men lyd nu
mitt råd, kryp under fällen, ty själen fryser till mos i detta hundväder
... Se, där föll en stjärna! Folk säger, att detta betyder töväder, men
det vet ni bättre.
Den lärde mannen aktade icke nödigt att svara härpå. Han fortfor att
oafvändt och med tänderna skallrande af köld betrakta stjärnhvalfvet,
som i den torra, genomskinliga vinterluften tycktes gnistra och spraka.
Utsikten öfver isfältet var så vidsträckt han kunde önska, men vägen
gick i bukter och tvang honom att stundom vända sig för att behålla i
sikte de konstellationer, som närmast ådragit sig hans spända
uppmärksamhet. Slutligen bröt han tystnaden och utropade nästan med
häpnad:
-- _Advigila, Domine, hac nocte nascentibus!_
-- Hvad är det ni säger? frågade Lydik Larsson nyfiket. Skam få mitt
olärda tullförstånd; jag förstår ej mera latin än en rospiggs hund.
-- Jag säger, svarade mäster Sigfrid: Herre, haf vakt om de barn, som
födas i denna natten! De varda stora i gåfvor och skina som ljus, men
råka i mycken frestelse och kunna slockna i mörker.
-- Och det kan ni läsa i stjärnorna? frågade tullnären med oförställd
undran.
-- Människan spår och Gud rår. Här se vi endels såsom i ett mörkt tal,
men när det kommer, som fullkomligt är, vänder det åter, som endels är.
I samma stund en människa födes till denna världen, är hon världens
ordning underlagd, och intet finnes så stort eller så litet, att det
icke är i densamma infogadt. Hvad då världens ordning är i den samma
stunden, det är den samma människans rot eller _ingenium_, som då födes.
Men den roten växer olika under olika jordens väder, som styras af
Herren, och så varda af enahanda rot olika träd, dock alle af samma art.
Stjärnorna äro att betrakta som solvisare för världens gång, änskönt
solen icke rättar sig efter visaren, utan visaren efter solen.
-- Hvad kan det då vara för märkligt, som nu regerar på himmelen?
-- Denna natt förer Jupiter regementet med så undransvärd makt som
sällan tillförene, och detta betyder gemenligen stora gåfvor. Men bakom
honom skönjes Saturnus, som intet är till att tro, och menar jag, att
han drager till undergång det som annars till ära stämdt vore. Det likt
är blifver i hans sken olikt, och många farligheter förestå, dock mest i
sinnets omskiftelse. Är nu ock kristmånaden inne, och solen går ur
Skyttens tecken in i Stenbockens. Skyttens barn äro godartade, men
Stenbockens barn hafva en sött talande tunga, lofva mycket och hålla där
litet af, berömma sig öfver måttan och söka människors pris mera än
Guds. Summa: det som nu födes är stort födt, men intet varaktigt, där
som det intet mera hör Skytten än Stenbocken till. Lägg märke därtill,
Lydik, efter ni torde lefva längre än jag.
Tullnären, som delade hela sin samtids tro på stjärnornas inflytande,
hade på sina läppar en ny fråga om nattens hemligheter, när vid en
krökning af vägen två andra slädar kommo i vild fart åkande mot dem. I
den första tungt lastade släden sågs en ensam, kortvuxen karl i polsk
skinnmössa af alla krafter piska de löddriga hästarna. I andra släden
hade en kvinna och en skjutskarl all möda att följa den första.
-- Halfva vägen för kronans tjensteman! ropade tullnären myndigt, i det
hans körsven med knapp nöd hann vika åt sidan i drifvorna.
-- Hol' dich der Teufel! svarade karlen, ursinnigt svängande piskan, och
var inom få ögonblick försvunnen med sina följeslagare.
-- Hästtjufvar! mumlade tullnären förargad. Jag vill aldrig salta en
strömming, om icke äppeltysken där hade något otaldt med krona och
länsman.
Han skulle snart få bevittna ett tydligare bevis på vägarnas osäkerhet.
Släden åkte nu från isen upp till en smal vinterväg, som snart mynnade
ut i allmänna kustvägen genom Karis till Pojo och Ekenäs.
På denna senare, af drifvorna hopträngda väg hade uppstått ett väldigt
tumult. Tolf ryttare, kommande från väster, hade mött ungefär dubbelt så
många slädar, kommande i en rad från öster, och ingen ville gifva väg
för den andra. Ett otåligt, barskt kommando förnams från ryttarnes led:
-- Vräk de svinen i drifvan, och stjälp kull deras slädar!
I blinken red en af de främste ryttarne kull den främsta slädens hästar,
och hans föredöme följdes snabbt af de öfrige.
En vild oreda uppstod. Slädarnas öfverraskade folk var tre gånger så
manstarkt som ryttarne, men fann sig snart öfverändakastadt i snön,
hästar, åkdon och människor öfver hvarandra. Skogen genljöd af rop och
hotelser. Månen, som nyss uppstått och hängde silfverglänsande i
granarnas toppar, kastade sitt ovissa sken öfver den hjälplösa
villervallan.
De sista slädarna i raden hade emellertid fått rådrum att vändas tvärt
öfver vägen och bilda en barrikad, som hindrade ryttarne att bryta
igenom. Flyktingar, som sökte rädda sig ur tumultet, mötte tullnärens
släde, hvilken nödtvungen höll stilla ett stycke bakom de stridande.
-- Vänd om, Lydik, vänd om, det är röfvare, utropade den fredälskande
mäster Sigfrid.
Tullnären, som rustade häst och karl åt kronan, kände sig mera
manhaftig.
-- Hade jag Anders Hackspet här, skulle jag lära alla nattskojare
_mores_, mumlade han åter, inom sig stolt att dock hafva uppsnappat ett
ord latin mer än en rospiggs hund. -- Vore icke herr Åke på Gerknäs i
färd med polackarne, skulle jag hålla tio mot ett, att det är han och
ingen annan som för ett sådant regemente på landsvägen. Den herrn ger
icke väg, han, om det ock vore för kungens farmor.
Knappt var detta sagdt, innan en smärt ung man i galonerad hatt och
pälsrock med bäfverskinnskrage kastade sig handlöst i tullnärens släde
och sade:
-- Kör, bonde, kör!
-- Hut, karl! röt den manhaftige tullnären. Hvad är ni för en kruka, som
tager till harpasset, när ni hellre skulle försvara er mot stigmän på
landsvägen? Ären I icke tre mot en?
-- Det är moskoviter, som anfalla oss, två eller trehundra man! jämrade
flyktingen. Hans nåd ståthållaren är på resa till Åbo, och fienden har
infallit i landet för att taga honom och allt hans följe till fånga.
-- Moskoviter? Är han galen? Sedan nio år ha vi fred från den sidan, och
komma de, så icke komma de västerifrån, det borde ett nöt begripa. Är
det hans nåd ståthållaren, så akta er hals, karl, om ni förlöper
tjensten. Jag känner herr Jöns; han är rik nog att kläda alla sina
dagdrifvare i bäfverskinn, och i lärdom har han allenast en öfverman här
i landet. Tag hatten af er, här sitter hans öfverman! Men herr Jöns har
varit ryttmästare, karl! Han låter hänga en rymmare vid sin portstolpe,
det är krigsmans sed ... Det blir tystare nu på vägen; må tro de
förlikas i godo?
En oväntad stillhet hade inträdt i det nyss så skriande larmet. Orsaken
var, att ryttarnes anförare plötsligt befunnit sig ansikte mot ansikte
med en välkänd man och ståndsvederlike, hvilken det icke var rådligt att
stöta för hufvudet -- konungens troman, för detta ryttmästaren vid
finska adelsfanan, nyligen utnämnde ståthållaren i Åbo, herr Jöns
Knutsson Kurck.
-- Är det ni, frände? utropade ryttarnes förman i en ton mellan vrede
och öfverraskning. Han var en dotterson till kung Erik, det kostade
honom möda att dämpa sitt heta Vasablod.
-- Jag var säker därpå, att det ej kunde vara någon annan än Åke Tott,
som på detta sätt öfverfaller fredlige resande, genmälde ståthållaren i
samma retade ton.
Han misstog sig icke. Det var verkligen Gustaf II Adolfs berömda
»snöplog», som här for fram mellan vinterdrifvorna. Hans härvaro
förklarades däraf att han hemskickats från vinterkvarteren i Polen för
att värfva till hären ett nytt kompani af sina berömde finske ryttare.
-- Hade det varit någon annan än ni, sade herr Åke, skulle han nu stå på
hufvudet i snön för att lära sig skillnaden mellan bönder och
kavaljerer.
-- Och hade det varit någon annan än ni, svarade herr Jöns, skulle han i
morgon fått lära sig i Åbo torn att hålla fred på landsvägen.
Herr Åke strök rimfrosten från sina morska mustascher, svor öfver
mörkret och lät slutligen förstå, att trätan kunde förlikas vid ett godt
bord på Gerknäs, dit man hade knappt mer än en mil och där hans
stallmästare Lars Palikka kunde servera spanskt vin som preservativ mot
vinterkylan.
Herr Jöns hade ock sina skäl att icke räkna så noga ett snedsprång af
konungens gunstling och lät förstå, att det vore nu för sent på kvällen
att resa till Gerknäs. Han hade beställt nattläger i Nyby gård ej långt
härifrån, och om herr Åke ville hedra honom med sitt sällskap där öfver
natten, kunde han försäkra, att hans hofmästare Antonius Pape skulle
servera ett ungerskt vin, som ej gaf det spanska efter i värmande
egenskaper.
Fred afslöts, och stryk var behållna gåfvor. Hästar och slädar vältrades
till rätta med förenad armstyrka; på knuffar och skällsord var ingen
brist. Flyktingarne återvände; hofmästaren Antonius Pape kröp skamflat
ur tullnärens släde och fick befallning att tillreda ett gästabud efter
tidens lägenhet. Snart befann sig det talrika sällskapet inlogeradt i
Nyby gård, herrarne med sin adliga svit vid vinbägaren i stugan, ryttare
och tjenare vid sina ölkrus i den rymliga, för tillfället eldade rian.
Allt var på fältfot; fruar eller kvinnlig betjening sågos icke i
karavanerna.
För tullnären och hans följeslagare återstod intet annat val än att söka
sig nattkvarter i ett närbeläget torp, benämndt Kaskas. Äfven detta hade
redan som nattgäst mottagit en kringvandrande tiggerska. Halmen på
golfvet erbjöd åt alla ett gästfritt läger, medan enda sängen afstods åt
den öfverallt kände och vördade pastorn från Ekenäs. Men icke ens
trötthet och köld kunde för den gamle mästaren fördunkla hans kära
stjärnor. Ännu länge satt han vid det fladdrande skenet af ett pärtbloss
fördjupad i studium af den urblekta stjärnkarta, som han alltid bar hos
sig och där han nu med ett cirkelmått utmärkte de planeters underbara
lägen, hvilka han denna natt iakttagit på himmelen. I ljudet af de
sofvandes andedräkt blandade sig ännu hans hviskande bön: _Advigila,
Domine!_ Och nederst vid kartans rand hade han, sig till minne,
antecknat datum: _Den 7-8 December 1626._