STOCKHOLM.
Albert Bonniers förlag.
STOCKHOLM.
Alb. Bonniers boktryckeri 1899.
FÖRSTA DELEN.
NATTENS BARN.
Vulgata.
För knappt mer än fyrtio år tillbaka var den lärda skolan i Finland
närmast inrättad för blifvande präster. Latinet flöt öfverst med en
bottensats af grekiska och hebreiska. De högre klasserna skulle
öfversätta Nya testamentets grundtext från grekiskan till svenskan och,
när det skulle vara rätt lärdt, till latin. Hvad eleverne därpå vunno,
icke var det vördnad eller tillgifvenhet för böckernas bok, bibeln, som
blef för dem en besvärlig läxa. Man deklinerar och konjugerar icke
lifvets högsta sanningar med risk att få plaggor. Det var med grekiska
Nya testamentet som med skolornas tvungna kyrkogång: -- ve den, som
efter gudstjensten ej kunde redogöra i skolsalen för predikans innehåll!
När den lyckliga tiden kom, att en gosse afskuddat skolans damm, tänkte
han med en suck af lättnad: Gud ske lof, att jag icke mer behöfver gå i
kyrkan!
Att på rak arm öfversätta grekiska till latin, det var ett lärdomsprof i
förfädrens smak! Men som denna uppgift stundom var benig nog, fann jag
mig, vid den förhoppningsfulla åldern af tretton år, synnerligen
angenämt öfverraskad, när jag en dag bland skräpet på någon bortglömd
hylla upptäckte en gammal latinsk bibel. Hvilken skatt! Ingen nöd
numera! Här var öfversättningen.
Jag företog mig att studera denna pretiösa bok. Hon var icke
tilldragande i sitt yttre: gulgrå, nött af ålder och slitning. Med sina
massiva träpermar, sin tjocka skinnrygg, sina mässingsbeslag och dito
knäppen, vägde hon minst ett halft lispund. Underliga sirat voro
inskurna i permarna: Moses med de tio budorden, David med harpan,
jungfru Maria, trampande på hufvudet af en orm, som slingrade sig kring
jordklotet. Bandet hade för sin tid varit ett praktband, och den tiden
var icke i går, ty på det väl bibehållna titelbladet lästes med tydligt
tryck: _Lugduni Batavorum_ (Leiden) _anno Domini MDLXX_ (1570).
Det var alltså den rättrogna romersk-katolska bibeln i sin enda erkända
latinska utstyrsel, _versio vulgata_ eller, som den vanligen kallades,
_vulgata_, den allmänneliga, ehuru bibeln fick läsas endast af
kardinaler, präster och munkar. Äfven en skolgosse kunde begripa, att
denna latin från år 400 efter Kristus icke var Ciceros, långt därifrån,
men detta betydde föga, det lärda språket skulle flyta som vatten vid
öfversättningen i skolan; man skulle blott hurtigt ramla på.
Snart upptäckte jag, att icke blott bandet, utan äfven trycket måste för
sin tid hafva varit en praktupplaga. Titelrubriker och kapitlens
begynnelsebokstäfver voro grant utsirade. I texten funnos icke mindre än
bortåt tvåhundra större och mindre träsnitt inpassade. Här sågos i
tämligen grofva teckningar, utan skuggor och perspektiv, de förnämsta
bibliska personer och tilldragelser afbildade, från skapelsen, där den
stackars konsten alltid kommer till korta, ända till det nya Jerusalem i
Johannes Uppenbarelse, hvilket ämne lika ihärdigt trotsar all
konstfärdighet. Bäst hade tecknaren redt sig med Gamla testamentet,
hvilket fått brorslotten af bilder, medan Nya testamentet äfven i våra
dagar är, till större delen af sitt innehåll, ett otacksamt fält för
tecknarens ritstift. Dess hufvudfigur är för hög, anden bortdunstar ur
den sinnliga framställningen. Icke ens Gustave Doré har lyckats göra
något af Pauli epistlar. Dessutom kan en konstnär icke lefvande
åskådliggöra mer, än hvad han själf genomlefvat, och det heliga måste
vidröras med rena händer. Bibelns afbildningar äro som orgelns musik: de
protestera, när de misshandlas till profana ändamål.
Denna bok måste hafva gått genom många händer. Insidan af permarna och
det till hälften afrifna gulnade bladet framför titeln voro nästan
fullskrifna med ägarnes eller läsarnes namn, de flesta slutande på _us_,
men äfven några med mindre klassisk ändelse. Midtpå titelbladet lästes i
stora, styfva siffror årtalet 1642, och däröfver sågs en kunglig
namnstämpel, ett krönt, sammanflätadt C. R. Hvad kunde detta betyda? Jag
kände ingen lust att därpå slösa onödiga gissningar. Äfven på sidornas
smala marginaler fanns här och där en latinsk anmärkning, skrifven med
bläck och urblekt af ålder. De flesta gällde förklaringar öfver texten
eller olika läsarter.
Mera anslogo mig de talrika bilderna. I dessa kantiga, sträfva gestalter
var något förtjusande för en fantasi, hvilken ännu icke blifvit
nogräknad med artistiska anspråk. Goliath och David, häxan vid Endor,
Makkabéernes strider -- hvilka segrar och hvilka syner! Slagfältet med
de kringströdda benen, som vid Herrens ord till Hezekiel fingo kroppar
och lif -- Uppenbarelsebokens glashaf med eldpelaren, solen där öfverst
och kring henne regnbågen -- de sju inseglen och de sju basunerna --
hvilka ämnen för vakna drömmar!
Vid Uppenbarelsebokens sjette kapitel såg man i bilder de sex första
inseglen brytas. Efter ryttaren på den hvita hästen sågos de tre
efterföljande ryttarne, han på den röda, han på den svarta och han på
den blacka hästen, bryta löst öfver jorden. Han på den röda hästen
syntes mig vara den mest förskräckande. Jag uppslog texten och läste:
»_Och där utgick en annan häst, som var röd, och åt honom, som satt
därpå, vardt gifvet att borttaga friden på jorden, så att de skulle
slakta hvarandra, och honom vardt gifvet ett stort svärd._»
Den trettonårige gossen stirrade på orden och förstod dem blott endels.
Han förstod, att den röda hästen betecknar _kriget_, men han förstod
icke, att detta kunde vara en straffdom. Huru? Kriget, som fostrar
hjältar och segervinnare; kriget, som uppskakar folken ur deras dåsiga
dvala; kriget, som är den frie mannens ädlaste yrke och tappraste bragd;
kriget, som uppfyller historiens skönaste blad och hastigare än något
annat för ett namn till odödligt rykte, skulle _det_ vara en straffdom?
Skulle _det_ vara jämförligt med en ärelös strådöd af hunger och pest?
... »Borttaga friden?» Mesarnes frid? ... »Slakta hvarandra?» Skulle
_det_ vara hjältars födkrok? ... Och medveten om sitt högre mannamod,
öfvertygad om sin bättre insikt i världshistorien, tillslöt skolans unge
latinare den tunga bokens massiva träpermar med ett öfverlägset förakt.
* * * * *
Gå, skägglöse domare öfver människors handlingar och gudomliga rådslut;
lifvet skall lära dig sofra domen. Vet du hvad kriget är? Kriget är den
mänskliga lidelsen, ordnad i massor. Kriget är hat och mord. Kriget är
nöd och död. Kriget är lögn och svek. Kriget är den starkes öfvermod och
den svages förödmjukelse. Kriget hånar Guds lag och förtrampar
människors. Dess fana är våld, och dess fältlösen, lika osann som
orättfärdig, är Napoleons sats, att Gud är alltid med de flesta
kanonerna, de starkaste bataljonerna. Kriget är människan förvandlad
till vilddjur. Kriget är den brutala själfviskheten, som trampar på
tallösa offer. Kriget förnekar alla kulturformer och missbrukar alla
vetenskaper. Kriget är Kain med klubban och genomgår alla tidehvarf som
ett vittne om människans fall.
Du, som förherrligar kriget, har du sett ett slagfält under och efter
striden? Känner du fältlasarettet? Ja, de döda ha ro, men har du räknat
krymplingarne och rågat ett mått med de öfvergifnas tårar? Vet du den
kraft som förspillts och det slösade bröd som ryckts från de hungrandes
läppar? Förhärjade fält kunna åter besås, nedbrända städer och byar
kunna åter bebyggas, men långt genom det då lefvande släktets glesnade
leder inbränner kriget ett bredt brandmärke af förvildning och
sedefördärf.
Förherrliga icke kriget, antag det, som Herren antog
äktenskapsskillnaden, för människornas hårdhets skull! Kriget måste ju
finnas, så länge den ena människans själfviskhet uppreser sig mot den
andras. Utrota jordens befolkning på två individer när -- ställ den ena
på Cordillerernas sluttning, den andra i Himalayas dalar, och kriget
skall ännu vara ett faktum i världshistorien.
Afväpning? Neutralitet? Afväpna passionerna, utplåna ärelystnaden,
maktlystnaden, vinningslystnaden, afunden, ofördragsamheten, öfvermodet,
begärelserna; uppfyll de tio budorden enligt kärlekens lag, och tala
sedan om neutralitet! Intill dess kunna folkrätten och fredsligorna
möjligen minska, aldrig upphäfva krigets elände. Sköna drömmar om den
eviga freden, längtande suck, som genomgått tidehvarfven alltifrån
släktets första barndomssaga, hvarför gäckas de ständigt ånyo, hvarför
dränkas de ständigt åter i strömmar af blod? Därför att profetens
hänförande syn af den tid, när engång hjorden skall beta vid lejonets
sida och barnet sticka sin hand i en huggorms hål, förutsätter, att
»Herrens kunskap uppfyller allt land, såsom vatten betäcker hafvet». För
oss dit, Ande, som styr världen, och den eviga freden skall icke vara en
saga mer!
Intill dess, gå, barthuggande svärd, som första gången drogs vid
paradisets stängda portar; uppfyll ditt värf som gissel och
tuktomästare! Och när du drages för att försvara en evighetstanke eller
en hög idé, som för oss närmare slutändamålet, minns, att du drages som
en protest mot kriget, ej som ett intyg för dess berättigande! Minns,
att äfven du bär rostfläckar af oskyldigt gjutet blod, och sänk ödmjuk
din udd inför den »frid på jorden», hvilken äfven du mot din vilja i
striden förnärmat!
Ryttaren på den röda hästen fortfar att rida. Hästens hofvar förtrampa
den gröna jorden, hans näsborrar frusta eld öfver det blå hafvet.
Ständigt är han sadlad och ständigt rustad. Stundom saktar han sin gång,
tyglarna hänga slappa, ryttaren tyckes sofva som hunnen på hästryggen.
Men han sofver icke, han begagnar en liten tids rast till att slipa sitt
svärd och spänna fastare sina sadelremmar. I den stund som är sitter han
dag och natt fullrustad mer än någonsin förr och bidar signalen från
någon aflägsen punkt i östern. Hvarför skulle han sitta till häst, om ej
för att strida? En dag, när man minst väntar det, ljuder trumpeten,
sporrarna borras i hästens sidor, härjaren nalkas, i ett nu är han öfver
oss. Bort, fagra tal om mänsklighetens framsteg, om civilisationens
århundrade, om frihet, jämlikhet, broderskap! Bort, lätta lek med dagens
små nöjen, bekväma njutningar och partiernas halmlågor! Den vällustiga
valsen förstummas, vinet rinner i sanden, valurnan kullstörtas,
tribunerna vackla, tryckpressen kedjas, kanonen åtager sig skipa lag.
Ryttaren på den röda hästen är den ende domaren, och hans lag lyder: _væ
victis!_
Allt detta till en tid. Kriget, som förtär och förnekar allt, utom
styrkan, kan icke umbära bränsle. Det måste åter organisera, åter så för
att åter inbärga nya krafter. Folken äro spänstiga, de bota refvorna,
bygga ånyo och börja ånyo att andas, ifall de ej redan hunnit förblöda.
Ryttaren på den röda hästen rider med slappa tyglar, men fortfar att
rusta till nästa kappridt. Han begagnar den tid, som kallas fred, men
som blott är en vapenhvila, för att utsuga folken med de stående
härarna. Han begär folkens blomma, han nöjer sig icke med förbrukade
redskap. Så och så många unge män i lifvets bästa kraft. Så och så många
droppar af arbetarens svett, af mödrars och makars tårar. Så och så
många procent af folkens sparpenning. Så och så många existenser,
bestämda för ändamålet att tillintetgöra andra existenser. Ryttaren på
den röda hästen låtsar förgäta, att om medborgaren är solidarisk i
staten, är staten solidarisk i mänskligheten.
Så rider han framåt och framåt i tiden, väl vetande, att hans framsteg
för hvarje språng är ett steg mot hans egen tillintetgörelse. Efter
språnget de slappa tyglarna, efter de slappa tyglarna åter språnget.
Mycket nytt och bättre uppspirar måhända under hofvarna af hans häst;
äfven stormen har sin mission att rensa luften. Men stormen tillhör
endast de växlingen underkastade lägre regionerna af tillvaron. I de
högre är lugn.
Kriget har intet annat förnuftigt mål än att förneka sig själf. Ryttaren
på den röda hästen rider mot tidernas ände, när stridens båge
sönderbrytes, allt krig med storm och blodig klädnad uppbrännes i eld
och intet folk mer skall lyfta svärd mot det andra.