Han gick fram och tillbaka, av och an. Till slut såg han på klockan. Hon
var redan halv tio. Han hade ej sett på läxorna. De hade latin på
morgonen; Virgilius. Han slog upp boken, kastade en blick i den och
slängde den med ett uttryck av obeskrivligt äckel från sig på golvet.
-- Jag ger fan i den!
Han började åter gå av och an.
-- Och för resten är det väl troligt att vi får fritt från latinet i
morron. Smygaren ska väl ha studenterna -- -- -- Alltid _en_ tröst!
* * * * *
Smygaren uppträdde verkligen nästa morgon i frack. Men studentexamen
skulle ej börja förrän klockan åtta. Sjundenedristerna fingo alltså
endast fritt den sista morgontimmen.
Svordomar! Förbannelser!
Stellan var den förste, som fick frågan. Till en början trodde han, att
det berodde på en alldeles särskilt satanisk otur. Han haltade sig genom
skanderingen.
-- Det där går inte vad man kallar precis lysande, Petréus.
Stellan svarade ej.
-- Har du inte skanderat genom det hemma?
-- Jo.
-- Nå, översätt då!
Stellan stammade fram någonting. Plötsligen gav han upp varje försök att
rädda situationen. Han blev ond. Inom honom mumlade det: -- Fan också,
när han ser att jag inte kan! Vad bråkar han för? Alltid ska man
behandlas som en barnrumpa. Aldrig ska man behandlas som en vuxen
mänska.
-- Du har inte läst på?
-- Nej.
Det blev tyst en stund. Slutligen sade Smygaren:
-- Ja, kära Petréus, jag behöver inte fråga dig, _varför_ du inte läst
på. Den, som använder hela eftermiddagen att gå ut och kurtisera
flickor, den går det till sist på tok för. Och det gör det med dig!
Stellan blev plötsligt blodröd i ansiktet. Någon längre ned i klassen
fnittrade. Han vände sig om för att upptäcka, vem det var. Hela klassen
satt och log över detta oväntade frispektakel. Han såg på Smygaren.
Också han log, ett helvetiskt, infernaliskt elakt leende.
Plötsligen stod Stellan raklång i bänken:
-- Det har lektorn inte rätt att säga!
Också Smygaren blev blodröd. Han bet sig ett slag i mustascherna och
sade med en mycket mjuk, leende röst:
-- Vad är det jag inte har rätt att säga, Petréus?
-- Lektorn har ingenting och göra med, om jag kurtiserar flickor eller
vad jag gör om eftermiddagarna.
-- Nå, då kan jag upplysa Petréus om, att han kommer att få se, hur
mycket jag har att göra med det, när betyget kommer.
-- Det är en annan sak. Det hör inte hit. Lektorn kan få ge mig vilket
betyg som helst, men lektorn har inte rätt att göra mig och mina känslor
till ett åtlöje för klassen. Så handlar inte en gentleman.
Nu hoppade Smygaren jämfota flera gånger:
-- Ut med dig, drummel! Ut med dig, lymmel! Ut! Ut! Ut!!!
Han pekade på dörren med en hand, som skälvde.
Stellan gick långsamt och värdigt mot dörren, medan han med ett
segermättat leende lät blicken glida över sina kamrater.
I den långa, öde korridoren blev han stående vid ett av de höga fönstren
och såg ned.
Han andades djupt ett par slag. Han kände sig egendomligt lugn och kall.
Han hade hävdat sig själv. Han hade uppträtt som en gentleman. Liksom en
gång med Kalle Möller hade han i sista stunden visat, att han vågade.
Och medvetandet om att ej ha svikit sin innersta princip fyllde honom
med en befriande förnimmelse av egen kraft. Vad Rose än hade att anmärka
på honom, hans brist på konstnärlighet och färgsinne, hans barnsligheter
och dumheter: när det verkligen gällde, när det var frågan om att visa,
vad man innerst inne var, då svek han inte, då handlade han som en man,
utan att fegt och småaktigt tänka på följderna.
Han hade gett Smygaren en läxa, han _aldrig_ skulle glömma. Han skulle
nog hädanefter akta sig för att rota i andras känslor och privatliv!
Trodde Smygaren att han kunde behandla sjundenedrister som barnrumpor,
så visste han i alla fall _nu_, att det fanns _en_, som visat, att det
inte gick för sig!
Där nere började de blivande studenterna samlas i frack, vit halsduk och
nya vårrockar.