-- Det får vi visst inte! Vi _ska_ se!
Och så kysstes de. Det kunde inte hjälpas: dessa kyssar försonade
mycket, ehuru de stodo i fullständig strid med både hans dröm om
kärleken och hans principer. Så småningom började han tycka, att de voro
underbarare än de kyssar, de växlade utan att ha grälat. Det
fördärvbringande i dem gav dem en särskild bouquet. Det låg över dem en
särskild hets, den nakna, skamlösa njutningens hets. Han hade känslan av
att de innehöllo ett långsamt dödande gift, att de så småningom skulle
leda till förfallet, lidelsens och lustans hemskt sköna förfall. De
kommo honom att tänka på Ludvig den femtonde och hans mätresser och
också på löjtnant Ekenström. Och han förstod dem båda två, den franske
kungen likaväl som den svenske löjtnanten. Han _kände_ den sällsamma
lockelsen i förintelsen, i den medvetna njutningsundergången. Aningen om
en katastrof gjorde den endast dubbelt hemskt ljuvlig.
* * * * *
Och katastrofen kom, långt tidigare än Stellan tänkt sig.
Kvällen innan den utspelades, hade han varit nere hos Josef. Stellan
ansåg sig, trots allt det, som förefallit mellan honom och Axel, vara
skyldig att avlägga detta besök. Det var på sätt och vis en
avskedsvisit. Dagen efter skulle Josef upp i studentexamen.
När Stellan knackat på dörren och släppts in, bröt han isen med att
säga:
-- Jag ville bara komma ner och önska dig lycka, Josef.
Axel satt tyst och trumpen. Men Josef visade sig vara vid ett ypperligt
humör. På en krok i väggen hängde fracken. Under soffan stod ett par nya
resårkängor. På byrån låg ett stort söndagsblad. Vid sidan om det en hög
krage och en vit halsduk och en flaska eau-de-cologne.
-- Ja, sade Josef, medan han med sin rytmiska gång vandrade fram och
tillbaka på golvet:
-- Ja, pojkar! I morron är detta helvete slut! Och från och med i
morron eftermiddag hetter jag inte Josef Nilson längre utan Josef
Nihlén. Det är under det namnet som -- -- -- Nå, det ska vi inte tala om
_nu_. Sådant _talar_ man inte om. Sådant _visar_ man i handling.
Han strök med händerna över det röda, nyklippta håret. Och så lät han
dem fortsätta i en gest upp mot himlen:
-- Tänk att det verkligen är slut! Det är min själ som en dröm! Jag ska
säga dig, att jag ibland måste gå fram och _hålla_ i de där paltorna
(han pekade på frackkostymen), för att jag ska tro, att det är riktigt
sant, att det inte är en Morgondröm, jag menar inte en Frödingsk
morgondröm utan en annan, en, som är fan så mycket skönare och
betydelsefullare.
Han sträckte ännu en gång armarna i en darrande, entusiastisk lovsång
mot höjden; och samtidigt log han, ett leende, som om han framför sig
skymtat en syn av övermänsklig skönhet:
-- Kors i Jesu namn! Att tänka sig, att det är slut! Slut för alltid!
Och ni, era stackars djävlar, ni har ett helt år framför er. Jag ska
säga er en hemlighet, mina ärade herrar, det året ni har framför er är
det längsta i en mänskas liv. _Jag vet det!_
En stund satt Stellan tyst och lyssnade. Men plötsligen reste han sig
upp och rusade ut på gården. Han kände det som om han skulle kvävas.
Han gick fram och tillbaka på sitt rum, av och an, som ett lejon i en
bur. Det rasade inom honom. Hans bröst var som ett världshav, där
stormen piskade upp skyhöga vågor.
-- Ett år, ett år, ett helt långt år -- -- --
Om det bara hade funnits något gift, så att man kunde domna bort, till
dess någon kom och väckte en och sade: -- Här är frackkostymen, här är
skorna -- -- -- lycka till -- -- --
Eller om han kunde tillbringa dessa tolv helvetiska månader med att
kyssa Rose, med att ligga i hennes armar, krama henne, till dess armarna
domnade, en tolv månaders Morgondröm -- -- --