Plötsligen ryckte han till. Det hördes steg i stentrapporna. Det var
rektorns röst.
Han tog skyndsamt upp en näsduk och höll den för näsan och munnen.
Nu kom rektorn upp i korridoren i sällskap med vaktmästaren.
-- Vem är det, som står där, ropade han.
Stellan vände sig om.
-- Vad gör du där, Petréus?
-- Näsblod -- -- --
-- Gå då ner till pumpen och stå inte här och skräpa, när censorerna
kommer.
* * * * *
Uppträdet mellan Stellan och Smygaren hade ej fått den relief, som under
normala förhållanden skulle ha kommit det till del. Dagens stora
evenemang, studentexamen, fördunklade allt annat, till och med en
händelse av uppträdets proportioner. Man diskuterade det endast helt
flyktigt i klassen under rasterna, lämnade det så att säga likt en
efterrätt att tagas fram efter de stora festligheterna. På sin höjd
betraktade man Stellans uppträdande som en onödig dumhet, när han kunnat
skylla från sig med en så enkel förklaring som att han hört sägas, att
latinet blivit inställt på grund av examen. Stellan förfäktade
emellertid sin egen uppfattning och ej utan framgång. Särskilt fick han
en oväntad bundsförvant i Percy Anderzén, som funderade på att bli
officer på artilleriet, om de nu skulle ta emot honom, eftersom hans far
bara var specerihandlande i staden. Percy Anderzén ansåg det ridderligt
och gentlemannamässigt handlat av Stellan.
Men allt som timmarna gingo, fylldes Stellan av en känsla av osäkerhet.
Han började allt mer och mer att ge den allmänna meningen i klassen
rätt. Han var visserligen ännu fullkomligt övertygad om att han handlat
i överensstämmelse med hederns bud. I alla händelser hade hans
uppträdande varit rätt. Att stämpla det som en dumhet ansåg han alltför
starkt. Men kanske han burit sig en smula olämpligt åt. Han hade varit
en smula onödigt utmanande. Han började också undra över, vad följden
skulle bli och det var stunder, då han tröstade sig med att tack vare
studentexamen och censorsmiddagen hela saken skulle glömmas bort.
Han träffade Rose på skolplanen, där halva staden väntade på att de
nybakade studenterna skulle komma ut. De växlade bara ett par ord. Hon
föreföll ovänlig, och då han frågade om orsaken, svarade hon med ett
kort: -- Det ska du få veta sen! Möt mig i bulevarden klockan fem.
Olyckligtvis var han försenad. Han hade följt Josef hem, blivit
presenterad för hans föräldrar och bjudits på ett glas vin av fru
Johanson. Man hade druckit Josef Nihléns skål, man hade hurrat för
laudaturstudenten, som i sin ordning tackat vid ett andra glas. Och så
hade det dragit ut på tiden.
* * * * *
Rose såg bister ut och redan vid åsynen av henne stack det till inom
Stellan: hon var en black om foten på honom; helst skulle han ha velat
sitta och dricka madeira inne hos Josef och drömma, att det var han
själv, som blivit student, att det var han, som äntligen sluppit
lös -- -- -- Det blev också för mycket med dessa dagliga promenader.
Det stod med ens för honom som alldeles nödvändigt, att han måste sköta
sig i latin de återstående timmarna. Det var alldeles nödvändigt,
annars kunde det gå åt skogen. Han var säker på att Smygaren skulle
klämma åt honom alldeles förbaskat och söka pressa ner hans AB i latin
till ett slätstruket godkänt.
Rose var mycket purken.
-- Jag har gått här i tjugu minuter.
Han bad om ursäkt för sitt dröjsmål. Men resultatet var dåligt.
Plötsligen sade hon:
-- För resten bär du dig alltid dumt åt. Vad är det du sagt om mig i
skolan?
Han såg på henne:
-- Ja -- -- -- ag -- -- -- sa -- -- -- agt om dig?
-- Ja, tror du inte jag vet det. Jag fick höra det på skolplanen av en
av flickorna och hon hade hört det av sin bror, den där Pelle Stenberg,
som går i samma avdelning som du. Du hade sagt något till lektorn i
latin om dina känslor för mig.
Och hon tillade skarpt:
-- Sådant där undanber jag mig, ska jag säga dig. Jag vill inte gå som
ett åtlöje i den här lilla brackhålan.
Han såg på henne i stum och gapande förvåning. Med ens kände han ej
endast, att hon behandlade honom orättvist, utan också att han innerst
inne var _rädd_ för henne, att han fruktade henne som man fruktar en
högre auktoritet, en far, en målsman.
Han försökte förklara för henne, hur det _verkligen_ gått till, hur han
gett Smygaren en läxa i gentlemannaskap, han aldrig skulle glömma. Han
sökte visa henne, hur _absolut_ rätt och gentlemannamässigt han handlat,
hur han, i stället för att prisge deras kärlek, i stället gjort det enda
manliga, han kunde, för att i ett enda slag täppa till munnen på alla
belackare.
Men Rose förstod ej. Ju klarare han sökte framlägga saken, ju skarpare
kom hennes svar:
-- Asch, du bär dig så dumt åt. Varför kunde du inte helt enkelt ha
sagt, att du inte läst på läxan i stället för att komma dragande med
dina känslor. Nu ska man behöva gå här som ett åtlöje hela sitt liv.
Varför kunde du inte åtminstone ha tänkt på _mig_! Är du så dum så du
inte förstår, att mänskor ska skratta åt mig. Och om historien kommer
fram till pappa och mamma, så blir det just trevligt. Pappa och mamma,
som är så stränga i sådana saker. Du ska inte tro, att bättre
judefamiljer är som vanliga kristna, som låter sina flickor löpa på
gatorna. Det kan mycke väl hända, att pappa till och med piskar mig, om
han får höra, att jag är en visa i hela stan. Varför tänkte du inte på
det?
Han gick med böjt huvud. Han hade ingenting att svara.
-- Och för resten! Du kommer alltid med att du är en gentleman. Det _är_
du inte! _Det_ ska jag bara säga dig! För en gentlemans första plikt är
att skydda en kvinnas heder och inte göra henne till en visa bland
mänskor. Man behöver inte ha läst Ibsen och Nietzsche för det. Det kan
du läsa i vilken engelsk missroman som helst.
Han gick tyst vid sidan om henne bulevarden fram med blicken ned på
gruset.
Plötsligen stötte hon honom i sidan:
-- Se opp!
Han såg på henne:
-- Vad är det?
Men det var redan för sent. Han hörde någon vid sidan om sig ropa:
-- _Petréus!_
Han vände sig om. Några steg ifrån stod Smygaren. Stellan förstod ej med
samma.
-- Hör du inte! Jag vill tala med dig.
Han gick långsamt fram. Med ens gick sammanhanget upp för honom.
Smygaren hade gått förbi dem och han hade inte sett -- -- --
-- Varför hälsar du inte?
-- Jag ber om ursäkt, men jag såg inte.
-- Nå, då får väl rektor och kollegiet lära dig att se upp.
Smygaren, som fortfarande var i frack och på väg till censorsmiddag,
snurrade om på klacken och gick.
Stellan blev stående länge kvar. Det surrade i hans hjärna. Det susade i
hans öron.
Slutligen vände han sig om för att hinna upp Rose. Han såg henne ej i
bulevarden. Hon hade gått. Han sökte henne med en stirrande blick.
Plötsligen fick han syn på henne. Hon sneddade över gatan och försvann
in i en tvärgata.
Och hon vände sig om och såg på honom, ett snabbt, skyggt ögonkast över
axeln, som om hon vore rädd att han skulle följa efter ... att han
skulle hinna upp henne...
* * * * *
Hans far var som vanligt ej hemma den kvällen. Stellan åt sin kvällsvard
ensam med husföreståndarinnan som så många hundra gånger förut.
Efter en stund gick han ut och drev omkring på gatorna och nere i
parken. Den var full av folk, Sommarrestaurangens alla fönster och
verandor strålade i olikfärgade ljus. Nere i restaurangträdgården hängde
kulörta lyktor. På en av verandorna lyste de nya vita mössorna. På en
annan sutto officerarna. Vid småborden i trädgården höll borgerskapet
till. Regementsmusiken spelade studentsånger, marscher och operetter.
Det sjöngs och applåderades, hölls tal och hurrades.
Men Stellan kände sig stå utanför allt detta. Han drev omkring i parkens
utkanter, där den ljusa majnatten låg som silver på de grusade gångarna.
Han var Varg i Veum, ensam och övergiven. Han hade burit sig "onödigt
dumt åt". Han upprepade orden för sig själv med ett bittert leende. Ja,
han hade burit sig onödigt dumt åt! Det var så världen dömde hans
handling. Han hade inte låtit sig behandlas av vem som helst hur som
helst. Han hade värnat om sitt mänskovärde. Han hade försvarat sitt
känslolivs helgd. Och för detta skulle han straffas av rektor och
kollegium. Han skulle alldeles säkert få nedsatt sedebetyg, kanske
skulle de till och med relegera honom. Och den person, för vilken han
gjort allt detta, den person, vilkens mänskovärde och känsloliv han
velat skydda lika mycket som sitt eget -- -- -- hon hade smitit från
honom -- -- --
Vilka mänskor! Vilken värld, han levde i! Han hade burit sig onödigt
dumt åt! Sådant var mänskornas omdöme. Sådan var världens dom: nedsatt
sedebetyg, kanske relegering!
Han drog djupt efter andan och medan han gick gången framåt deklamerade
han:
-- Gudakärngar, Gudagubbar!
Åter igen började musiken spela upp. Från studentverandan skrålades:
Sjung om studentens lyckliga dar...
Stellan kunde ej längre uthärda all denna bekymmerslösa ytlighet. Vad
visste dessa mänskor uppe på verandan om livet, dess ohyggliga allvar?
Vad visste de om det hårda öde, som vilade på den, som var olik andra?
Hade de redan glömt en Sokrates, en Giordano Bruno, en Galilei?... Hade
de glömt giftbägaren, dödsdomarna, landsflykten, som blev de stora
sanningssägarnas arvedel?
Han andades åter djupt.
Och här gick han själv, ensam, övergiven, utan att veta, om han i morgon
dag skulle relegeras från skolan eller vad som skulle hända honom. Han
kände sig i släkt med hela denna långa rad av historiens store kättare
och sanningssägare. Han var en av dem, en i den långa kedjan, den siste
och den yngste...
Han hade lämnat parken och på måfå gått en gata fram, som ledde ut ur
staden. Nu stod han på den långa järnbron och stirrade ned i den
sammetssvarta strömfåran. Maderna till vänster lågo i vårnattens dimmor
som lätta, vita moln. Men över ån var det klart. Stjärnorna speglade sig
som ringlande guldband i det snabba förbiflytande vattnet. Han stod och
såg ned på dessa gyllene band. En skjuts for i trav över bron och kom
den att svikta och gunga. Borta från parkrestaurangen spelades en vals:
Donauwellen.
Stellan såg sig omkring, på madernas lätta vårmolnsdimmor, på
stjärnorna, som flöto i vattnet. Han kände gungningen i brons
järnkonstruktion, hörde valsens toner borta från parken...
Och plötsligen andades han ett djupt, djupt andetag. Det kom en underlig
ro och styrka över honom. Det var, som om han befunnit sig uppe i den
gungande etern, med moln och stjärnor under sig, som om han hört
sfärernas harmoni.
_Han såg livet!_ Han kände det med hela sin varelse. Hur smått var allt,
Rose, Smygaren, katastroferna, inför detta: att se, att känna livet,
inte som en mening eller som ett mål, inte ur världsåskådnings- eller
mecenatsynpunkt, utan som _liv, liv, liv_ -- -- --
Han rös till av lycka. Hans kropp darrade, som om också den försatts i
gungning av etern, svajat i rytmen från sfärernas harmoni. Liv, liv,
liv, jag älskar dig! Jag känner dig! Jag ser dig!
Och så, plötsligen, sköt det som en blixt genom hans hjärna. Tanken
formade sig ögonblickligen i ord, som han mumlade för sig själv:
-- _Vi är ej skapade av en Gud! Men vi skola bli Gudar!_
Det var vad Nietzsche menade med sin övermänska. Det var detta, han
åsyftade med sitt poetiska språk. Vi skola bli Gudar! Vi skola utveckla
oss och bli som Gudar.
Han rös på nytt till av en outsäglig lycka. Sanningen, han såg, föreföll
honom så lysande klar, att den tycktes blända honom. Han höll händerna
för ögonen. Han kände sig så outsägligt lyckligt matt. Det var som om
benen ej ville bära honom.
Och plötsligen, medan han stod där med händerna för ögonen och med
sviktande knän, var det som om något inom honom ropat: Paulus! Paulus!
Uppenbarelsen!
Han blev liggande med överkroppen över broräcket. Hans kropp skakade i
konvulsioner. Han hade funnit den, Sanningen, Livets Sanning! Han,
Stellan Petréus, hade funnit -- -- -- Han hade fått en filosofi, en
religion! Vi skola utveckla oss till att bli Gudar -- -- --
* * * * *
Han gick sakta in mot staden, irrade ännu länge omkring på gatorna. Han
log, hela hans ansikte lyste som förklarat! Rose, kärleken -- -- -- vad
betydde det! Smygaren, ett nedsatt sedebetyg, relegering -- -- -- hur
meningslöst inför detta, att ha funnit Sanningen, en Filosofi, en
Religion -- -- --
Han gick sakta hemåt. Nu visste han, att han skulle få kraft att uthärda
också ett helt långt år, tolv helvetiska månader. I detta tecken skulle
han segra, i Livets och Sanningens tecken.
_In hoc signo vinceres!_
Hade han för resten inte alltid, innerst inne känt det?! Hade han inte
vetat det redan som barn, då han trott sig vara Josef!
In hoc signo vinceres.
Han såg upp mot stjärnorna. De tindrade som om det varit ögon som
blinkat åt honom...
Det är Gudar vi skola bli.
Han blev stående på trappsteget till trappuppgången en stund och
kastade en sista blick på himlavalvet.
Så vände han sig om och gick in i förstugan, tände en tändsticka och
gick uppför trappan.
Plötsligen stannade han. Där i trappsvängen, satt hans far med näsan i
knät och sov. Han hade tydligen trasslat in sig med sporrarna i mattan,
fallit och blivit sittande...
Stellan smög sig förbi honom utan att väcka eller försöka hjälpa honom.
Han blev stående mitt på golvet i sitt rum. Han andades häftigt. Han
höll händerna för ansiktet som för att undgå en ohygglig syn.
Plötsligen föll han med ett kvävt skri framstupa på sängen.
-- Ärftlighetslagen, ärftlighetslagen, mumlade han.
Det var som om ordet slagit eko inom honom och kom tillbaka djupt ur
hans innersta varelse. Han blev sittande upprätt, lyssnande, som han
sökte höra sin far ute på trappan.
Fanns det någon likhet mellan honom själv och hans far, som förspillt
sitt liv och som nu förfallit till en drinkare? Hade kanske också han en
gång i tiden varit som Stellan? Hade han brottats med samma problem?
Hade han också varit allvarlig, haft det svårt och lidit? _Någonting_
måste det ju ha funnits hos honom, eftersom Stellans mor kunnat bli kär
i honom?...
Skulle det gå likadant med honom själv? Skulle han liksom fadern stanna
på halva vägen, trots allt vad han genomgått, trots de krafter, han känt
leva inom sig? Skulle han också en gång ratas, bli förbigången, trampas
under andras hälar, därför att han inte var stark nog, när det gällde?
-- -- --
I denna stund hade alla barndomens och ungdomens stora frågor förtätat
sig i en enda, i ett enda stort tvivel: Var han olik alla andra? Voro de
i grunden alla lika? Var det hela en inbillning, att man var för mera än
andra?
Där nere, andra sidan gårdsplanen, låg Axel Ahlberg och sov. _Han_
trodde att han skulle bli en stor skald. Stellan visste, att Axel aldrig
skulle kunna bli det. Han skulle alldeles säkert sluta som apotekare.
Det fanns inte något tvivel därom. Och ändå trodde Axel det själv.
Skulle det gå likadant med honom själv? Var det hela en inbillning, som
skulle räcka några år och sedan försvinna. Man skulle bli student och
några år efter skulle man ratas och förbigås som hans far...
Var det livet? Var det kanske därför de vuxna prisade barndomen och
ungdomen som sina lyckligaste år; de hade trott på något, de hade drömt
att bli märkesmänskor i en tid, då det tusenåriga riket skulle bli
verklighet... Var det därför de ansågo sig ha varit så lyckliga?
Var detta livet...
Han satt och stirrade framför sig mot den blå rullgardinen. Det susade
för hans trumhinnor, som om hela världen varit ett snäckskal vid hans
öra, en oavbruten, monoton och sövande susning...
Han spratt till. Där ute i trappan hörde han sin far röra på sig, som
om han försökte resa sig upp.
Några ögonblick blev Stellan stående med klappande hjärta. Så rätade han
upp sig och gick ut.
Fadern såg på honom med en tung och slö blick.
-- Förlåt, sade Stellan, jag tyckte det hördes, som om pappa hade fallit
över sabeln. Det är så mörkt i trappan.
-- Tack ska du ha -- -- -- satans mörk -- -- --
Stellan tog honom under armen och hjälpte honom in. Han hade känslan av
att det var sig själv han hjälpte, sig själv sådan han en gång skulle
bli. Fadern sjönk ned i en länstol. Så sluddrade han:
-- Hör du, min pojke, med -- -- -- an du ä i fart -- -- -- en,
ökkk -- -- -- a din god -- -- -- het mä att dra av mig ridsss -- -- --
tövlarna.
Stellan drog dem av honom.
-- Tackkk -- -- -- ska du ha -- -- -- Och så förrr -- -- -- låt
mig -- -- --
Stellan böjde sig fram över honom:
-- Pappa, jag har något att be dig om förlåtelse för också.
-- Fadern spärrade upp ögonen och stirrade på honom:
-- Vva står på -- -- --
-- Jag blir kanske relegerad -- -- --
Faderns huvud sjönk åter ned mot kolettkragen:
-- Dä reder sig nog -- -- -- Alll -- -- -- ting red -- -- -- er sig här
i värld -- -- -- en -- -- -- Misss-ter du en ssstår dig tusss -- -- --
ende åter -- -- -- Blir man sssparrr -- -- -- kad ur en skola ssså
ssstår en tusss -- -- -- ende åter, mmman bbbara inte gör som din dddum
-- -- -- bbbom till farbrorrr: rrrymmer -- -- --
Plötsligen sträckte han ut sin hand:
-- Rrrym inte fffrån mig, vad du än gggör. Dddu ä den ende, jag harrr
att leva för! Lova mig det!
Stellan tog hans hand. Han kramade den hårt.
-- Och om du vissste, hur lllika vi ä varrr -- andra. Du serrr prrecis
ut som jag, nnnär jag varrr ung! Vi ska hållll -- -- -- a sammannn
-- -- -- du och ja -- -- -- ag! Men rrrymmm inte!
-- Nej, pappa!
-- Och tttala inttte om för fffarmor, när du kommmer till Lllund som
ssstudent att jag sssuper lite för mmmycke -- -- -- Lllova det!
-- Ja, pappa!
-- God natt med dig dddå! När dddu blir äldre ffförssstår du dddet här
bbbättre.
-- Ja, pappa.
-- Mmmen kkkom ihåg, inte ett ord till mmmamma -- -- --
Stellan gick in på sitt rum. Han blev stående mitt på golvet och
stirrade framför sig. Och plötsligen log han, ett undrande, bittert
leende. Hans far hade bett honom att inte sladdra, som om han varit ett
barn... Underligt...
Blev man aldrig vuxen? Blev man alltid som ett barn?
Var det detta, som var hemligheten med livet -- -- --?
Och åter susade det för hans trumhinnor, samma monotona, sövande
susning.