* * * * *
Den tjugonde maj skulle Rose komma tillbaka från Stockholm.
Till sin förvåning konstaterade han, att underrättelsen beredde honom
varken glädje eller sorg. Han erfor snarare en slags lättnad. Nu skulle
han inte behöva skriva kärleksbrev längre. Han hade också klart för sig
att han skulle behandla henne gentlemannamässigt. Men han hade dessutom
intalat sig själv, att om den roll, han nödgades spela, fästmannens och
kavaljerens, blev alltför besvärlig, skulle han alltid kunna hålla sig
undan genom att skylla på läxor och repetitioner nu så här i slutet av
terminen. Och ett sådant skäl _borde_ hon förstå.
Det kom naturligtvis ej i fråga att han mötte henne vid stationen. Men i
sitt sista brev hade hon stämt möte med honom på Västra Storgatan
klockan halv fem.
Till sin ytterligare förvåning konstaterade han emellertid också, att
han befann sig på Storgatan redan klockan fyra. Han kunde heller inte
undgå att lägga märke till, hur hårt hans hjärta klappade. Han gick och
undrade, hur hon skulle se ut, om hennes bröst blivit större, hur hon
var klädd och vad hon skulle säga. Kanske när allt kom omkring att det
ej skulle visa sig så svårt att behandla henne som en fästman och
kavaljer anstår? Kanske han till och med älskade henne, på ett särskilt
sätt, inte som han älskade Greta, men på ett lägre, mera osedligt sätt.
Han kände sig med ens het, när han tänkte på att han om en halvtimme
skulle kyssa henne. Framför honom låg ett perspektiv av hetsande,
lockande dagar, ända till dess han själv skulle resa till Särö: varje
eftermiddag skulle han kyssa en kvinna -- -- --
Tjugu minuter över fyra kom hon! Han såg henne på långt håll på motsatta
trottoaren. Han blev allt rödare i ansiktet, allt svagare i benen. Det
var som om all kraft runnit bort från honom. Han kunde inte säga, hur
hon var klädd mera än att hon hade en vit stråhatt på de svarta burriga
lockarna och han hade en angenäm allmänkänsla av att hon var vackrare
och stiligare klädd än alla andra flickor i stan. Han tyckte sig också,
så här på långt håll, ha en förnimmelse av att hennes bröst ej vuxit,
men att hon själv blivit nämnvärt större. Hon såg ut som om hon vore
fullvuxen.
Ett ögonblick befann han sig i en ytterst pinsam situation. Han visste
ej, hur han skulle bära sig åt för att träffa henne. Att gå rakt fram
till henne, tvärs över gatan, föreföll honom olämpligt. Alla skulle
lägga märke till det ögonblickligen. Alla skulle genast förstå, att de
voro förlovade. Han saknade mod att så här den första dagen ge deras
hemlighet till pris åt offentligheten. Å andra sidan närmade de sig
varandra från motsatt håll. På så sätt skulle de aldrig träffas,
åtminstone inte om de fortsatte att gå på olika trottoarer. Han gick och
funderade på ett sätt att övervinna denna olyckliga tillfällighet: han
kunde till exempel gå _mycket_ sakta, stanna framför butikfönsterna
långa stunder, till dess hon, efter ett par slag fram och tillbaka på
gatan, till sist skulle hinna upp honom. Och då kunde de träffas som man
borde, av en slump, av en den allra naturligaste tillfällighet...
Nu var han mitt emot henne och tog av sig mössan. Hon stannade och såg
på honom. Också han stannade. Han _kunde_ inte fortsätta och låta henne
stå där, på motsatta trottoaren, och se på honom.
Förvirringen drev blodet till hans ansikte.
-- _God da, Stellan,_ ropade hon med en klingande röst, som hördes över
hela gatan. Kommer du inte och hälsar på mig.
Han gick sakta över gatan, fram till henne:
-- God da, sade han.
-- Ja, det är så dags nu! _Såg_ du mig inte?
-- Jo, jag såg dig på långt håll.
-- Varför kom du inte och hälsade då?
Han viskade:
-- Låt oss gå! Jag ska berätta det sedan. Låt oss gå.
-- Vart ska vi gå?
-- Utåt landet som vanligt.
Hon gav honom en granskande blick:
-- Är du rädd för att gå här? Har du flirtat med andra, sen Greta reste?
-- Jag har inte flirtat med Greta.
-- Det sa jag väl inte heller. Jag sa: sen Greta reste.
Nu såg han henne i ögonen:
-- Nej, det har jag _inte_. Vem skulle jag ha flirtat med?
-- Du bär dig alltid så besynnerligt åt. Inte komma över gatan och
hälsa, när vi i alla fall stämt möte! Ja, låt oss gå då.
Han gick vid sidan om henne utan ett ord. Han var inte sorgsen, snarare
kallt bitter. Vilket underligt öde, som svävade över honom. Skulle
_aldrig_ någonting bli som han tänkt. Här hade han gått Storgatan upp
och ner och längtat efter henne, känt sig het över hela kroppen vid
tanken på, hur de skulle kyssas. Och så förstod hon honom inte. Och inte
bara det: hon ställde sig att gräla på honom... Kunde detta kallas
kärlek? Det var åtminstone inte vad han menade med kärlek, varken den
rena eller orena.
De hade kommit utom staden och gingo på en väg, skyddad på ena sidan av
en hög järnvägsbank, på den andra av ett sankt albuskkärr.
-- Ska vi gå så här och tiga länge? frågade hon.
-- Nä-ää -- -- --
-- Är du inte glad över att jag kommit?
-- Jo.
-- Varför kysser du mig inte?
-- Jo.
-- Ja, du behöver inte tro, att jag _tigger_ dig!
-- Det har jag väl aldrig sagt!
-- Nå, kyss mig då!
De stannade båda. Han såg sig omkring och så kysste han henne, såsom han
aldrig kysst henne förra julen. Hans kyliga bitterhet var borta. Han
kände det som om hennes mun varit en djup, mörk brunn, ur vilken han
sugit själva livets berusande vatten. Hennes burriga hår kittlade hans
panna och tinningar. Han tryckte hennes kropp tätt intill sig. Hans
armar kramade hennes midja så att det värkte i dem. Och han drog sig
undan henne med ett vacklande steg.
De fortsatte under tystnad. Till sist, då Rose hämtat andan, sade hon
till honom, med en blick, som lyste likt en stjärna, som speglar sig i
ett vatten:
-- Ibland är du så dum. Och ibland är du så stilig. Varför kan du inte
alltid va stilig?
Han såg sig åter omkring och stannade:
-- Rose, hör på vad jag säger. Jag ska berätta dig, varför jag inte
stannade.
Hans pupiller hade mörknat. Han talade. Han berättade, varför han inte
stannat. Och han berättade mycket mera: hur han älskade henne, hur han
längtat efter henne, hur han gått och tänkt på denna stund, då de skulle
träffas och han skulle kyssa henne...
Och i detta ögonblick talade han sanning. Greta var så långt borta.
Alla, allting var så långt borta, allt utom hennes mun, de fylliga,
litet fuktiga läpparna.
Nej, han ljög inte. Han kände det nu, när han kysste henne. Detta var
inte något bedrägeri.
-- Tror du mig inte? frågade han.
-- Jo, visst tror jag dig. Varför skulle jag inte göra det. Du är bara
så dum och barnslig ibland.
Och de kysstes igen...
* * * * *
Men det blev ej som han tänkt. Nej, det blev aldrig som han innerst inne
drömt om.
Varje eftermiddag gjorde de långa promenader utåt landet. Ibland voro de
goda vänner. Och då kysstes de. Ibland voro de ovänner och grälade. Och
då kysstes de i alla fall, till sist. Dessa kyssar efter ett gräl stredo
ej endast mot hans dröm om kärleken, även den orena kärleken: de stredo
också mot hans allra innersta _principer_. Det hjälpte ej att hon
skrattade åt honom och förklarade, att man mycket väl kunde kyssas efter
ett gräl och att man strängt taget _måste_ göra det. Han hade icke desto
mindre en instinktiv känsla av att dessa kyssar voro på ett eller annat
oförklarligt sätt fördärvliga.
Det vill säga: det var mest Rose, som grälade. Själv svarade han nästan
aldrig. Han drog sig in i sitt skal, i en kylig bitterhet och teg.
Ibland var det någon småsak, hon inte tyckte om hos honom. Halsduken
till exempel. Den passade inte. Till en grå kostym skulle han inte ha en
grå halsduk. Han hade inte något färgsinne. Varför var han så
okonstnärlig?
Och varför skulle han ha mössan på huvudet såsom han bar den, långt nere
i pannan. Det ansågs visserligen fint i en bondhåla som den här, men i
Stockholm hade gymnasisterna mössan käckt i nacken och med kullen
tillbakadragen.
Hon visade honom, hur den skulle sitta. Han vred sig inne i kläderna,
som om han velat skruva sig ur dem och protesterade i tysthet. Kunde han
inte få ha sin mössa som han ville? Men han fogade sig till sist. Ensam
i hela gymnasiet gick han med mössan på nacken och såg ut som en
sjöbuse. Och dagen efter, när de möttes, skrattade hon:
-- Du är så dum! Varför skulle du bråka i går, när jag ville du skulle
ha mössan som gymnasisterna i Stockholm. Nu har du den ju i alla fall
så.
Han såg på henne förnärmad:
-- _Bråkade_ jag -- -- -- Jag sa ju inte ett enda ord.
Hon skrattade på nytt:
-- Tror du inte jag har ögon att se med?
Deras allvarligaste och långvarigaste dispyt gällde emellertid hans
levnadsbana. En dag nämnde hon något om, hur stiligt det skulle bli, när
han fick uniform på sig.
Han svarade lågt och saktmodigt:
-- Ja, men jag ska inte bli officer.
Hon stannade och såg på honom:
-- Vad säger du! _Ska du inte bli officer?_
-- Nä, det ska jag inte -- -- --
-- Jo, det ska du visst!
De fortsatte en stund under tystnad. Till sist gav hon honom ett snabbt
Ögonkast:
-- Vad ska du då bli?
-- Jag ska till Lund och studera filosofi och estetik.
Nu tvärstannade hon:
-- Nä, hör du, håll i mig! Varför ska du studera filosofi?
-- Därför att jag vill det.
-- Du tänker väl inte bli skolfux heller? För då vill jag bara säga
ifrån att -- -- --
Han ryckte på axlarna. Hennes brist på _verklig_ bildning plågade honom:
-- Vem har sagt, att jag skulle bli skolfux? Kan man inte studera
filosofi utan att man ska behöva bli lärare?
-- Men vad ska du då med filosofin och göra?
-- Jag ska bli mecenat.
Hon stirrade på honom. Han log:
-- Du har kanske inte reda på vad en mecenat vill säga.
Hon skrattade, ett högt, hånfullt skratt.
-- Ja, det kan du inbilla dig! Jag som har flera släktingar i Stockholm,
som är mecenater och som ger statyer till Nationalmuseum och till alla
möjliga inrättningar.
Han teg. Efter en lång tystnad frågade hon:
-- Och var ska du få pengarna till att bli mecenat för?
-- Min morfar -- -- -- när han dör -- -- --
-- Nä, vet du, Stellan! Vet du vad det kostar att va mecenat? För att
bli mecenat måste man förtjäna _millioner_. Du kan väl inte leva på att
bara ge bort din morfars pengar? Då har du ju ingenting själv. Ska du
_ge bort pengar_ till Nationalmuseum, så måste du ju förtjäna åtminstone
tio gånger så mycke. Tror du mina släktingar som är mecenater ger bort
vartenda öre till museer och inte har något själv.
Rose triumferade, som alltid. Stellan gick tyst. Slutligen sade han, i
en pinsam förnimmelse av att ursäkten ej skulle gälla:
-- Ja, men jag tänker inte ge bort pengar till Nationalmuseum.
Hon ryckte på axlarna:
-- Asch, du ska bli officer.
Gång på gång kom hon tillbaka till detta: han _måste_ bli officer, hon
_ville_ se honom i uniform, annars så -- -- --