RENÄSSANSEN

Sommaren var slut. Han hade kommit tillbaka hem, gått genom våningen i

en obestämd förhoppning att finna den förändrad, suttit vid sitt

skrivbord en stund som om han prövat dess lämplighet för fortsatta

studier och meditationer. Det tycktes ännu duga. Det tycktes vara starkt

nog att bygga upp en världsåskådning på.

Med en känsla av vemod över tidens snigelgång konstaterade Stellan, att

inga nämnvärda förändringar skett.

Gamle Swärd, majorens betjänt, hade tagit avsked och flyttat. I stället

för en ny betjänt hade majoren skaffat sig en tjänsteande, som bättre

kunde tillgodose hans behov: en sjuksköterska. I Swärds bostad nere på

gården hade en änkefru Johanson flyttat in. Det påstods att hon skulle

ha skolpojkar inackorderade hos sig.

Gamla Kerstin hade också blivit synbart äldre. Hans far talade om

möjligheten att sända henne till en sinnesvårdanstalt. Hennes fixa idé

att vara övergiven av alla mänskor hade utvecklat sig till

förföljelsemani. Hon hade också anträffats tiggande av officerare på

gatorna och förklarat att löjtnant Petréus inte gav henne tillräckligt

understöd.

Eljest var allt sig likt där hemma, vemodigt oförändrat.

Stellan gjorde på eftermiddagen en inspektionspromenad genom stadens

gator. Också den var sig lik. Han hälsade på farbröder officerare, som

solbronserade i hyn åkte cykel längs Storgatan på väg till sina

tjänstgöringar med sabeln fastspänd vid styrstången och framhjulets

gaffel. Han mötte kamrater och skakade hand med dem i en vag förväntan,

som upplöstes i intet.

-- God da!

-- Tjenis!

-- Nu börjas det igen!

-- Ja, nu börjas det!

-- Har du tittat på ferieläxorna?

-- Håller på.

Och så ingenting mera. Man skildes.

Senare på eftermiddagen, då skymningen föll på, då lyktorna tändes och

butiksfönsterna strålade, gick han en halvtimme på Västra Storgatan,

gymnasisters och skolflickors rendez-vous.

Han gick där nu med full rätt: han var själv gymnasist.

Han såg på flickornas brunbrända ansikten och av havsbaden blekta

flätor. Då och då hälsade han. Där var Märta Gyllencrantz och Anna

Ekenstjerna och Ebba Boberg ... hela raden. Liksom gymnasisterna gingo

de i par eller tre i led. De två könen hade ännu ej hunnit beblanda sig

med varandra. Det var säsongens första dag. Men man möttes med snabba

ögonkast, som tycktes fråga: Har du blivit stiligare sen förra terminen?

Är det dig jag ska svärma för i höst i brist på den _riktiga_, den

okända, hon som nu går någonstans på en gata i en stad långt, långt

härifrån?

Han mötte också Rose. Hennes hy var ej brunbränd som de andras, fastän

han var säker på att hon varit på landet. Hon hörde till överklassen,

till den, som inte ligger i stan om somrarna. Hennes far var för resten

redan pamp i samhället. Motvilligt hade man nödgats ge honom plats och

släppa fram honom, till dess han visade sig oumbärlig.

Rose var som sagt ej brunbränd som de andra. Hon var ett söderns barn

och hennes hy krävde hetare strålar. Men i stället lade han märke till

något hos henne, som kom hans hjärta att klappa och också väckte hos

honom en känsla på samma gång hetsande och oangenäm. Hon hade fått bröst

som en vuxen kvinna. Hennes blus var fyllig och rund över bysten. Det

var som om all sommarens sol hos henne koncentrerat sig på denna

kroppsdel.

Han kände sig förvirrad och rodnade svagt, då han tog av sig mössan och

hälsade. Hon nöjde sig ej med att svara med en knyck på huvudet som de

andra flickorna. Hon stannade och sade: -- God dag, Stellan, hur står

det till, har du haft livat i sommar, jag har haft så rolit, ska du tro

och nu reser jag till Stockholm för att börja mina musikstudier på

allvar.

Den lätta rodnaden på hans kinder försvann. Hennes ordflöde verkade som

en kalldusch på honom. Varför skulle hon alltid stå i och prata så

förbaskat? Hennes tilltagsenhet stod stick i stäv mot _hans_ uppfattning

av hur en flicka skulle uppföra sig. _Hans_ ideal skulle hålla sig tyst

och stilla, vandra vid sidan om honom med en skygg, rädd, undrande blick

och inte stå och glo en mänska rakt i ögonen och slå käft så att munnen

kunde gå ur led.

När hon slutat svarade han endast med ett kort:

-- Jaså!

-- Ska du inte önska mig lycka till!

Nu rodnade han igen, men av ilska. Hon fick genast övertaget över en,

hon manövrerade det alltid därhän, att man i sin rättmätiga vrede

förgick sig, blev ohövlig och drullig.

-- Lycka till, sade han.

Men då hade hon redan gått sin väg.

Stellan lämnade i en obehaglig stämning denna gata, som från och med i

dag var hans rättmätiga promenadplats. Han hade gjort fiasko. Och det

förtröt honom. Det hjälpte ej att han för sig själv förklarade, att han

inte gått på Storgatan för att leta ut, vem han skulle kurtisera. Han

hade bara gått dit _för att se_. Han hade viktigare saker att tänka på

denna termin än flickor. Han skulle skaffa sig en världsåskådning.

Men känslan av fiasko ville ej försvinna. Hela kvällen tänkte han på

Rose. Först tänkte han på hennes överlägsenhet. Men så småningom samlade

sig hans tankar kring någonting annat hos henne. Han blev het i

kinderna. Hon hade redan bröst... Det på samma gång lockade och stötte

honom bort. Han hade en förnimmelse av att denna rundning över bysten

var opassande och att hon på något sätt, med ett eller annat medel,

borde söka dölja den. Men det kunde inte nekas, att hon var olik alla de

andra flickorna, olik dem på ett sätt, han ej tyckte om, men som i alla

fall lockade och hetsade.

Dagen efter gick han tillbaka till Västra Storgatan under den

gymnasistfashionabla halvtimmen. Han sökte efter henne. Han hade

föresatt sig att han i kväll skulle stanna och tala med henne. Men hon

visade sig inte. Han gick gatan upp och ner, till dess butikerna

stängdes. Men utan resultat.

Hon hade redan rest... Han tog hennes försvinnande som ett gott omen.

Nu fanns det ingenting, som kunde bringa hans tankar på avvägar från det

stora målet: världsåskådningen.

* * * * *

Det hade varit upprop. Man stod nere på skolplanen, klassvis och i

smågrupper och diskuterade schemat och lärarna. Nu skulle man ha rektorn

i historia och svenska. Fy fan! Han var sträng. Stellan undrade, om han

ännu kom ihåg att han en gång gett honom klasstryk. Och

klassföreståndaren var en skit. Han var ointroducerad adel och

fisförnäm.

-- Du får nog medhåll hos honom, Stellan, var det någon som sade.

-- Varför tror du det?

-- Därför att din far ä kapten. Han fjantar för knektarna.

-- Men såg ni den där lilla fan, vi ska ha i latin. Den nye!

-- Ä det den, vi ska ha i latin?

-- Den där som ser ut som han släppt en smygare och försökte skylla

ifrån sig?

-- Visst! Visst fan! _Det_ ska han hetta! Smygaren! Djävla bra namn!

Smygaren!

Ett par av klungan detacherade sig ögonblickligen för att sprida nyheten

i vidare kretsar.

Den nye lektorn hade fått sitt namn för den återstående delen av sitt

liv.

Stellan drog sig så småningom hemåt.

Då han svängde in på sin gata såg han Axel Ahlberg ett stycke framför

sig. Han ropade på honom:

-- Bor du på den här gatan?

-- Ja! Jag har flyttat. Jag bor i Björkmans gård.

-- Ja, men där bor ju jag också!

Ahlberg såg på honom bråkdelen av en sekund och svarade:

-- Det hindrar väl inte, att _jag_ kan bo där också?

-- Nä, jag bara menade, att jag inte visste, var i gården du bodde.

-- Hos änkefru Johanson.

-- Ack, ja visst. Det var livat!

-- Man får röka där, svarade Axel kort.

Det blev tyst en stund. Till slut sade Stellan:

-- Vill du inte komma och titta upp till mig någon gång?

-- Det kan jag väl göra.

Någon bakom dem ropade: -- Axel!

De vände sig om. Det var Josef Nilson. Han gick i sjunde nedre och hade

klumpfot. Fördenskull kallades han lord Byron.

-- Bor han också där?

Axel stannade och nickade. Också Stellan blev stående och väntade på

Josef, som närmade sig med de kokett rytmiska stegen hos en person med

klumpfot. Han nickade kort och avmätt åt Stellan utan att bevärdiga

honom med ett ord.

Alla tre gingo i sällskap in genom porten till Storegård.

-- Bor du också här? frågade Josef.

Stellan pekade upp på sitt fönster:

-- Där har jag mitt rum. Kom upp och hälsa på mig.

Josef värdigades ej ens svara.

Stellan kände sig förlägen och för att något säga kastade han fram:

-- Ja, på den här gamla gården har man haft mycke roligt i sina dar.

Men så fort han sagt det, ångrade han sig och blev ännu osäkrare. Det

lät så dumt.

Josef gav honom också ett leende, som ögonblickligen reducerade honom

till hans enklare beståndsdelar och gick in i den lilla förstugan, som

ledde till fru Johansons bostad.

Axel Ahlberg följde efter som ett eko.

Stellan gick sakta över gården uppför trappan till sitt rum. Det stack

till inom honom. Varför hade de varit så ovänliga? Han kunde förstå

Josef. Han var en klass över Stellan. Men Axel? De hade varit

klasskamrater ända sedan fjärde klass. Stellan hade aldrig haft något

otalt med honom. De hade visserligen aldrig heller varit närmare vänner.

Men Stellan hade alltid hyst en alldeles särskild respekt för Ahlberg,

en respekt så stor, att han under en kort period av sitt liv ansett

honom vara en av de få verkligt predestinerade i klassen. Och i grunden

var det denna respekt som hindrat Stellan från att söka närma sig honom.

Instinkten förbjöd honom. Han var _rädd_ för Axel Ahlberg, rädd att han

själv vid närmare bekantskap skulle nödgas erkänna sin egen

underlägsenhet. Men nu var denna känsla helt och hållet försvunnen. Han

hade känt sig uppriktigt glad över att bli granne med Axel. Han skulle

gärna vilja vara hans vän. De två och så Pelle Stenberg voro i alla fall

de tre bästa i klassen, inte i kunskaper, men på något sätt han _kände_,

utan att närmare kunna förklara känslan. De voro de bästa, var och en på

sitt sätt.

Han blev stående länge vid fönstret till sitt rum och såg ned i fru

Johansons bostad. Han tyckte sig kunna se Josef och Axel röra sig där

inne som skuggor.

Han kände sig djupt och orättmätigt sårad. Och han blev blodröd i

ansiktet vid tanken på att han sagt det där om hur roligt han haft på

den gamla gården.

Hur hade han kunnat säga något så idiotiskt! Kanske sutto de just nu och

skrattade åt honom där nere... Han hade känslan av att redan ha

blottat sig inför Axel, visat hur idiotisk han innerst inne var. Och det

_var_ han inte. Det var bara hans förlägenhet som gjort att han släppt

dumheten ur sig. Men det kunde ju inte Axel veta.

Sutto de och skrattade åt honom...?

Han blev het över hela kroppen.

* * * * *

Axel Ahlberg kom ej upp och hälsade på Stellan. Ibland hade de sällskap

till eller från skolan. Men oftast gingo Josef och Axel tillsammans. Och

då höll sig Stellan försynt undan.

Han stod emellertid ofta om eftermiddagarna och såg ned på deras fönster

med en underlig känsla, som ej riktigt ville forma sig inom honom. En

blandning av bitterhet och besvikenhet, av begär att hämnas och behov av

vänlighet. Närmast kände han sig som Lya måste ha gjort, då hon kommit

emot honom viftande med svansen, fått en spark i stället och dragit sig

tillbaka med en djupt sorgsen blick och med svansen fortfarande i en

vänlig viftning. Det var närmast så han kände sig, då han från sitt rum

stod och såg ned på deras fönster.

För resten drev han om eftermiddagarna en timme på Storgatan med andra,

världsliga kamrater, han i grunden föraktade. Barndomsdrömmen,

löjtnantsdrömmen, som han för alltid bjudit farväl terminen innan,

började åter vakna. Den gjorde sig särskilt påmind de eftermiddagar, man

haft lektioner i fäktning. Då gick han och andra världsliga

klasskamrater längre än vanligt på Storgatan med floretterna instuckna

under ärmen.

Han började längta efter en sabel...

Det gick allt mer och mer åt skogen med hans världsåskådning. Till en

början kände han det som ett brott mot plikten. Men efter några dagar

slog han bort samvetskvalen med frågan: Vad ska man med en

världsåskådning? Är det nödvändigt att skaffa sig den just nu? Har jag

inte tiden framför mig?

Och varje eftermiddag, han promenerade på Storgatan, tänkte han på Rose.

Nu när han ej längre hörde hennes svada eller hade obehag av hennes

överlägsenhet, älskade han henne, älskade henne på ett sätt, han aldrig

känt förr, ett alldeles särskilt, hetsande sätt.

* * * * *

En eftermiddag gick han emellertid ned och hälsade på Axel Ahlberg. Han

ville göra ett sista försök. Stötte de bort honom också nu, skulle han

aldrig mera besvära dem.

Han tog till förevändning att fråga, hur långt de hade i Norbecks

teologi.

Rummet var fullt av piprök. Axel satt vid ett bord med några papper, som

han smusslade under ett skrivunderlägg, då Stellan visade sig i dörren.

Josef Nilson låg i ett rökmoln på en soffa.

De bjödo honom ej sitta ner eller stanna kvar. Men han drog ut på

visiten med en massa frågor.

Josef Nilson reste sig upp och började gå av och an på golvet med sina

rytmiska, koketta steg. Han strök sig i sin stora rödlockiga man. Han

liknade ett lejon, som legat och dåsat i sin bur och väckts av ett

pladdrande barn.

Josef gick, som redan nämnt, i sjunde nedre och var för övrigt två år

äldre än Stellan. Men ej nog härmed: i sin egenskap av son till en

folkskollärare var han utpräglat demokratisk med ett särskilt förakt för

krigsmakten.

-- Du ska naturligtvis bli knekt? kom det efter en stund ur rökmolnet.

-- Nä!

-- Då ska du bli jurist!

-- Nä.

-- Det va väl fan också. Va ska en sån som du bli då?

-- Det vet jag ännu inte.

Det blev en stunds tystnad, innan Josef med särskilt eftertryck på

rösten sade:

-- Nå, du har ju tiden på dig.

Det blev åter en lång paus. Samtalsämnet tycktes, vad Josef beträffade,

redan vara uttömt.

Men Stellan gav sig ej. Han frågade:

-- Va ska du bli?

Josef stannade, gav honom en snabb och förvånad blick:

-- Va _jag_ ska bli! Naturvetenskapsman naturligtvis! Det finns

ingenting annat som duger. Fakta! _Fakta!_ Det ä det, vår tid behöver.

Det ä det, som gör susen. Åt helvete med alla fria fantasier.

Han strök sig över sin höga, välvda panna, där pannbenen lågo som

järnband för att hindra suturerna från att sprängas. Och med samma

handrörelse passade han på att skingra rökmolnen som samlats kring hans

hjässa.

-- Naturvetenskap! _Och så demokrati!_ Det ä _det_, som behövs. Men det

ena ä strängt taget bara ett korrolarium till det andra.

Stellan hade omärkligt glidit ned på en stol. Han satt alldeles stilla.

Så hade han aldrig hört någon tala förr, inte ens farbror Nils, som var

professor i Lund.

-- Om det sen ska bli parlamentarism eller socialism blir en senare

fråga. Men parlamentarism, en verklig folkrepresentation och inte en

parodi på den, _det måste vi ha först_, om vi också ska slåss för den.

Han gav Stellan ett flyktigt ögonkast. Den beundran och andakt, som stod

att läsa i Stellans ansikte, väckte Josefs inspiration ur den något

vresiga halvdvala, den tack vare fridstörarens inträde befunnit sig.

Josef Nilson gick fram och tillbaka på golvet. Ibland var hans olympiska

huvud insvept i tobaksmoln, ibland skingrades röken och hans rödlockiga

hjässa stack fram som ett berg.

Han talade länge. Han berörde _allt_: vetenskap och religion, olika

levnadsbanor, politiska åskådningar, mänskans ursprung, tillståndet i

Frankrike före revolutionen, jorden och solsystemet, moralens

utveckling, den svenska nykterhetsrörelsen, folkundervisningens

anpassning till den moderna kulturen, industrin och kvinnofrågan...

Stellan satt alldeles förkrossad. Han tyckte sig känna, hur han gradvis

krympte samman. Han blev så obeskrivligt liten. Han tänkte på dessa

problem, Josef framkastade och förklarade. Han jämförde dem med de

frågor, han själv sysslat med under konfirmationsläsningen. Hur

betydelselöst, hur smått, hur löjligt det föreföll nu, det som han

ängslats för, våndats under, rasat mot och hatat...

Men samtidigt som han kände sig så oändligt liten, som han aldrig förr

gjort i sitt liv, erfor han egendomligt nog ingen skamkänsla. Han

fylldes av en djup och tacksam tillfredsställelse, så stark att han rent

fysiskt kände den som en angenäm, nästan dövande kittling i nerverna. Nu

visste han, att han trots allt skulle nå det mål, han föresatt sig. Tack

vare Josef Nilson skulle han skaffa sig en världsåskådning. Det var inte

längre frågan om att _beundra_ Josef. Han erfor en glädje av ett

alldeles nytt slag: glädjen över att en sådan man som Josef

_existerade_, att han fått träffa honom, höra honom tala och

förklara...

Till sist tystnade Josef. Han hade för tillfället ej mera att säga. Han

strök sig för sista gången över pannan och sade:

-- Nä, det här duger inte. Här går man bara och pratar skit. Och jag har

en engelsk stil till i morron.

Stellan reste sig upp. Han kände sig så underligt trött och lycklig. Och

på samma gång var det åter som om någon med ett lillfinger kittlat hans

hjärtspets. Han rös till i en sällsam lustkänsla, blandad med den

tillfredsställda åtråns ljuvt tacksamma vanmakt.

Han satt senare på kvällen uppe vid sitt fönster i mörkret och

betraktade den blå rullgardinen, bakom vilken Josef andades och levde.

Plötsligen slog tanken ned i honom: _Om jag aldrig träffat honom!_ Vad

skulle ha skett då? Ett nytt perspektiv öppnade sig för honom; han

tyckte sig plötsligen se själva den punkt, där slumpen grep in i den

långa, logiska kedjan av orsak och verkan. Hade inte majoren varit

greve, skulle han aldrig haft en betjänt. Och om Swärd ej varit så

gammal, skulle han inte ha flyttat. Och om greven inte funnits till

-- -- --? Han kände det som om den gamla majorens existens endast

tjänat ett enda syfte: att han, Stellan Petréus, skulle få göra

bekantskap med Josef Nilson, tack vare vilken han nu satt här, fylld

av tacksamhet och såg en glimt av all tings sammanhang.

Omedvetet såg han upp på den himmelstriangel, som svävade över

Storegård. Aldrig hade han förstått de blinkande stjärnorna såsom i

kväll. Det var som om han kommit dem närmare...

När han till slut tände lampan och tog itu med Norbeck, hyste han ej

längre något tvivel om nödvändigheten av att skaffa sig en

världsåskådning. Han till och med redan kände all den förborgade glädjen

bakom den.

* * * * *

Också på Josef Nilson hade denna eftermiddag haft ett visst välgörande

inflytande. Ytterst få mänskor äro helt och hållet okänsliga för en

brinnande beundran. I alla händelser hörde Josef ej till dem. Det var ej

nog med att han lärde sig tolerera Stellan, som nu så gott som varje

eftermiddag gjorde visit. Han började till och med anse honom för en i

grund och botten hygglig pojke, varken så högfärdig eller så oemottaglig

för högre intressen, som han enligt Josefs demokratiska teorier borde

vara.

Men såsom Josef Nilson talat den första eftermiddagen, talade han till

Stellans stora sorg aldrig mera. Det var som om han sagt sitt sista och

definitiva ord. Vad som fanns att tillägga kunde på sin höjd endast bli

ytterligare betonanden av vissa punkter och detaljer av de redan förut

upplagda helhetsvyerna, framställda i en ny och ännu mera slående form,

som till exempel: -- Vår tid är inte teologiens eller teleologiens utan

vetenskapens. Eller: -- Vår tid stöder sig inte längre på pia desideria

utan på fakta, fakta, fakta!

I stället för att närmare inviga Stellan i en vetenskaplig

världsåskådnings hemligheter, blottade Josef för honom ett annat

mysterium: préférencens. I likhet med de flesta andra temperament, som

livnära sig av fakta, var Josef en lidelsefull spelare, passionerat

hängiven hasardens alla nycker. Helst skulle han ha velat spela riktig

hasard. Men hans verklighetssinne förbjöd honom att göra detta utan

pengar på bordet. Och det hade varken han eller Axel Ahlberg råd till.

Han nöjde sig därför med priffen och dess blandning av slump och metod,

den metodiskt utnyttjade hasarden.

Tack vare Stellan kunde han på ett synnerligen bekvämt sätt få sig en

träkarl ungefär när han ville. Det var bara att öppna fönstret och

vissla en given signal ut på gården.

Och så kom Stellan.

Axel Ahlberg gick det också att efter vederbörlig stimulus driva fram

till spelbordet. Av skäl, på vilka vi senare skola få en förklaring,

hade Axel intet som helst sinne vare sig för hasard eller priffe. Men

den respekt, han hyste för Josef, var i allmänhet tillräcklig att tvinga

honom ned på stolen.

Stellan kände sig till en början en smula besviken över Josefs

världsliga passion. Den var ej värdig en man som han. Men han trängde i

alla fall beredvilligt in i spelets finesser så gott han kunde. Dels gav

det honom en känsla av att vara fullt vuxen, dels visade sig

priffespelandet ej fullt så ändamålslöst i fråga om anskaffandet av en

världsåskådning, som man vid ett ytligt bedömande skulle kunna tro. Även

det att spela kort med en person av Josefs andliga dimensioner är

lärorikt och kan helt oväntat leda till utvikningar från det fastslagna

programmet, som visa sig vara av den allra största betydelse.

En eftermiddag, då Josef för Stellan utrett maskandets subtila teori,

sade denne:

-- Jag önskar jag visste vad du vet.

Josef, som var i färd med att ge, såg på honom ett ögonblick med det

tunga, massiva huvudet på sned, för att röken ej skulle komma in i det

vänstra ögat:

-- Det måtte väl för fan inte va någon konst att lära sig maska.

-- Jag menade inte det precis. Jag menade i andra saker.

Josef Nilson log. Och detta leende förkunnade tydligare än långa

förklaringar, att därhän skulle Stellan _aldrig_ komma.

Stellan kände sig ej kränkt över leendet. Han var ödmjuk. Hans strävan

sträckte sig ej längre än till en världsåskådning. Han begärde ingenting

mera än att få veta livets mening. Han hade ingen som helst tanke på

självständiga spekulationer.

-- För resten, sade Josef, om du är _verkligt_ intresserad av

vetenskapliga frågor, kan du ta reda på rudimenten i Verdandis

småskrifter.

Stellan såg på honom:

-- Står det där?

-- Fan va du ä barnslig i somliga saker. Där står inte _allt_! Jag sa

_rudimenten_, om du vet va det betyder?

Stellan gjorde ej flera frågor. Men medan han ordnade sina kort, mumlade

han för sig själv: Verdandis småskrifter, Verdandis småskrifter.

När spelet var över sade han stillsamt och som i förbigående:

-- Man kan få dom i bokhandeln, de där småskrifterna?

-- Visst fan! Ge nu och sitt inte och prata skit.

Stellan gav och under tiden erkände han tyst för sig själv att han ännu

var en smula barnslig i vissa saker. Han hade ej vuxit upp bland böcker.

För honom var ordet litteratur ännu ett svävande och på det hela taget

intetsägande begrepp. Skolböckerna hade ej gett honom någon större

kärlek till Gutenbergs berömda uppfinning. Topelius, J.O. Åberg och

indianböckerna hörde till det förflutna. Singoalla, som de hade hemma i

praktband på salongsbordet och i vars kvinnliga huvudfigur han sett Rose

skymta fram, hade också upphört att tillfredsställa hans växande

verklighetskrav. Den siste atenaren hade han läst, därför att han hört

det skulle vara nyttigt för svenskan men utan intresse. Då hade Braun

och Wadman, som fanns i faderns bokskåp, gjort ett starkare intryck på

honom. Det fanns till och med dikter hos dessa båda skalder han en tid

kunnat utantill. Det som hittills gripit honom mest var emellertid den

del av Wallis världshistoria, som beskrev det sedliga fördärvet under

Ludvigarna 14 och 15. När han läst om dem hade han tänkt på farbror

Ekenström, och mätresserna hade kallat fram för honom bilden av

majorskan Gyllencrantz. Och med en rysande beundran hade han otaliga

gånger studerat skildringen av Ludvig den femtondes likfärd: han hade

varit så upprutten av ett sedeslöst liv, att ingen velat följa honom

till graven. Stellans hjärta klappade. Tänk att ha levat ett sådant liv!

Hur hemskt skönt!

Av faderns övriga lilla bibliotek hade ingenting satt hans fantasi i

rörelse. Det fanns ingenting, som hade tillämpning på honom själv.

Hos morfars fanns det också en del böcker. Men de voro alla så fint

inbundna att de stodo inlåsta i skåp med blå rullgardiner fördragna i

vardagslag. Och hos farmor funnos alla farfars böcker. Men det var mest

teologi.

Stellan spelade sin omgång dåligt och vid dess slut reste han sig. Han

skyllde på att han måste upp och läsa läxor, och inför denna force

majeur böjde sig slutligen Josef, dock ej utan invändningar.

Stellan gick direkt till bokhandeln.

-- Jag ska be att få Verdandis småskrifter.

-- Jaha! Vilka får det lov att vara?

-- Alla.

Bokhandelsmedhjälparen såg på honom med ett älskvärt, ehuru alltför roat

leende:

-- Det finns åtti utkomna.

Stellan rodnade:

-- Ja visst! Får jag se på dom.

-- Vi har en lista här.

Stellan fick den.

Hans blick for över förteckningen, medan hans hjärta bultade. Här fanns

allt, det han sökte efter, _allt_! Mänskans ursprung, Istiden, Skolans

ställning till religionsundervisningen i olika länder, Från

mänsklighetens barndom, Tillståndet i Frankrike före revolutionen 1789,

Voltaire i hans strid mot fördomarna i religion och samhälle, Jorden

och solsystemet, Syndafloden, Socialdemokratien, Slumpen,

Moralens utveckling, Socialismen, Socialism och individualism,

Naturvetenskapernas betydelse för världsåskådningen, Bildning, Astronomi

och Kultur -- -- -- allt, _allt_!

Det ryckte till i honom för varje ny titel han upptäckte. Han kände sig

som en guldgrävare i de äventyrsböcker, han lämnat bakom sig: Se där, se

där, ett fynd, se där ett nytt! -- -- --

Han blev het av iver. Han glömde allting omkring sig. Den där måste han

ha! Och den också! Alldeles nödvändigt! Och den där!

Han gick genom listan på nytt och bestämde sig för tjugufem häften.

-- Var god och skriv opp dom på kapten Petréus.

-- Jaha: Det ska ske!

Stellan gick direkt till Josef och Axel. Han _måste_ visa dem. Han hade

knappast tid att knacka på dörren. Han slet upp omslaget och mumlade:

-- Se här ska ni få se!

Axel kastade en blick på det översta häftet utan att säga ett ord och

drog sig åter igen tillbaka inom sin slutenhet. Josef log och gav

samtidigt sin rumskamrat en överlägsen blick. Men han gick genom

häftena, långsamt, bläddrade i dem, lade då och då ett åt sidan, medan

han mumlade:

-- _Det_ har jag haft! _Det_ har jag också... Det har jag inte -- -- --

_Det_ har jag läst -- -- --

Till slut sade han:

-- Har du köpt dom nu?

Stellan nickade:

-- Jag va och tog dom på kredit.

Josef gav åter Axel en lång blick. Så började han gå av och an på

golvet. Till slut stannade han och stoppade sin pipa:

-- Kan du köpa så mycke böcker du vill?

-- Ja visst!

Josef slängde tändstickan mot kakelugnen, sträckte armarna mot skyn,

gäspade och sade:

-- Jo, somliga har det bra!

Han gav Axel en sidoblick, bräddad av äckel över förmögenhetens ojämna

fördelning i ett odemokratiskt samhälle.

Rytmen i Josefs gång fram och tillbaka i det lilla rummet blev allt

hastigare. Han stack med korta mellanrum fingrarna genom den röda,

lockiga manen.

Stellan såg på honom oroligt. Han började förstå. Han blev stående

alldeles orörlig vid bordet med de många häftena, som under granskningen

kommit i oordning. Han kunde ej få för sig att lägga dem till rätta och

slå in dem i omslagspapperet. Han skämdes. Han skulle inte ha visat dem.

Men nu kunde Josef ej gå fortare: rummet var för litet. Nu måste han

säga sin mening rent ut. Han började tala, såsom han aldrig förr talat

till Stellan. Hans lilla mun med det gulvita fjunet på överläppen var

förvriden i ett bittert leende.

-- Ä det underligt, han vände sig till Axel Ahlberg, ä det underligt,

att man tvingas till och bli socialist, hur mycke individualist man än

ä, när man ser sådant här. Här ä nu den här ynglingen. För en halvtimme

sen satt vi här och spelade kort och han hade inte den blekaste aning om

va Verdandis småskrifter vill säga. Han hade aldrig hört ett ord om dom.

Och nu kommer han här och triumferar med ett helt vagnslass. Varför?

Därför att hans far har pengar. Kan man inte bli socialist och anarkist

och nihilist, när man ser sådant. Ä det inte ynkligt! Han har förstånd

som en höna. Jag ger mig fan på att han inte förstår ett smack av vad

han läser. Men böckerna har han! Det är han som har dom och inte vi! Och

vi som förstår, vi som -- -- -- ä det inte så att man kan spy kattor! En

sån där kan springa i boklådan och ta vilken bok han vill och här sitter

vi och -- -- -- vi som förstår, vi som kan begripa va vi läser -- -- --

vi, vi kan inte springa i boklådan -- -- --

Han såg åter på Axel:

-- Ä det inte rätt, vad jag säger?

Axel nickade borta i sitt soffhörn.

Stellan stod fortfarande stilla med händerna på den oordnade högen. Han

vågade ej se upp. Han kunde ingenting svara.

Till slut sade han, fortfarande utan att se upp, utan att röra sig:

-- Om det ä några du vill ha, så ska du -- -- --

-- Jag ger fan i dina böcker. Tror du jag tigger av dig. Ta du och samla

ihop dem och gå hem till dig och bilda dig. Det behövs!

Stellan rafsade samman häftena, stoppade dem under armen och med

nedslagna ögon och ett ödmjukt god kväll gick han mot dörren.

Ingen svarade.

När han kom upp på sitt rum, blev han länge sittande vid skrivbordet med

händerna på skrivalmanackan och stirrade framför sig. Han var upprörd.

Och på samma gång kände han sig fullständigt hjälplös. Josef hade rätt.

Men vad kunde han själv göra? Skulle han avsäga sig sin morfars pengar,

när de en gång blevo hans? Skulle han inte köpa några böcker, därför att

Josef inte hade råd till det? Han förstod, hur orättvist det var

fördelat här i världen, när han kunde skaffa sig böcker och Josef måste

vara utan.

Han såg på häftena, bläddrade i dem, läste en rad här och där. Men han

gjorde det utan glädje, utan den heta iver, den guldgrävarentusiasm, han

känt inne i boklådan och på vägen hem. Det var som om han stulit sig

till denna skatt.

Han nämnde inte heller någonting till sin far om sitt nya förvärv. Han

stoppade häftena ned i en skrivbordslåda för att de ej skulle synas och

tog fram ett i sänder, med lådan öppen, så att han fort skulle kunna

gömma dem, när han hörde någon komma.

* * * * *

Tre dagar efter -- han satt då och läste om naturvetenskapernas

betydelse för världsåskådningen -- spratt han till. Nere från Josefs

fönster hördes préférencesignalen. Han blev sittande orörlig en stund

för att förvissa sig om att han inte hört fel.

Nu visslade Josef en gång till.

Stellan reste sig upp och såg ned över gården. Där, i fönstret stod

Josef och vinkade åt honom att komma.

Han lydde ögonblickligen.

När han stängt dörren om sig sade Josef:

-- Du har inte kommit.

-- Nej. Jag -- -- --

-- Du blev väl inte förbannad heller för va jag sa sist?

-- Nej.

-- För det förstår du väl, att det inte var dig personligen jag skällde

ut utan det va systemet. Du förstår. Man måste lära sig skilja på person

och sak. Annars kan man inte diskutera. Och det va saken och inte

personen, jag blev så förbannad på.

-- Jag förstår.

-- Nå, då drar vi väl en liten spader?

Stellan kände sig rörd och tacksam och under spelets gång formade sig

någonting inom honom till ett förslag.

Innan han gick, sade han:

-- Hör du, Josef, om det ä nån bok, du vill ha, så säg till, så ska jag

köpa den på kredit.

Josef teg en stund. Till slut sade han:

-- _Ha_ dom vill jag inte. Men du kan ju köpa dom, så får jag låna dom.

Stellan nickade.

-- Om du bara säger till, så -- -- --

-- Djävlit hygglit å dig. Som du förstår, jag va bara förbannad på

systemet, inte på dig.

Stellan nickade flera gånger och med lättare hjärta grep han sig an med

sin stora uppgift: förvärvandet av en världsåskådning.

* * * * *

Aldrig förr hade en termin flugit fram såsom denna. För varje vecka

tyckte sig Stellan genomgå en förändring så stor, att när han såg sig

tillbaka, det föreföll honom, som om han ej längre kände igen sig själv.

Var det verkligen han, den gamle Stellan Petréus! Han såg sig omkring i

rummet, där hela hans liv förflutit -- -- -- Där, på byrån, hade den

Underbara Hästen stått! Där funnos också hans barndoms amuletter mot

mörkrets makter ännu kvar: grisen och kaninen! Här på soffan hade han

legat och under tårar bett till en Gud -- -- -- Där nere på gården hade

han skojat med Köttlund! Var han verkligen densamme, han som nu satt vid

skrivbordet med händerna under huvudet och såg världsgåtan lösas med

varje ny bok, med varje nytt blad, han vände -- -- --

Det föreföll otroligt att han kunde vara densamme. Så stark, så

genomgripande tycktes honom förändringen, att han endast kunde likna den

vid förvandlingen från larv till fjäril. Han var någonting _alldeles_

nytt, utan förbindelser med det förgångna.

Den värld, han nu levde och rörde sig i, också den var fullkomligt ny,

fullständigt förvandlad. Ord, som blott för några månader sedan saknat

mening och betydelse för honom, visade sig med ens gömma på oändliga

krafter. Namn, som hittills aldrig nått hans öron, stodo plötsligen fram

som bärare av eviga sanningar, av idéer, som revolutionerade mänskornas

tänkesätt, av upptäckter och uppfinningar, som förändrade deras dagliga

liv, av tankar så djupa, att de först långa, långa tider efter skulle

bli förstådda av den stora hopen.

Och dessa mänskor, vilkas namn han först nu lärde känna, voro endast

döda sedan några år tillbaka eller de levde ännu, ej som sagogestalter

eller historiens krigare och statsmän, de levde _nu_, i detta nuet,

medan han satt och läste deras verk: Darwin, Ellen Key, Nietzsche,

Ibsen, Strindberg, Fröding, Heidenstam. De åto som han, bodde i hus som

han, gingo på gatorna som han... Det var förunderligt. Det var trots

allt som en saga, fastän ännu underbarare än en saga. Han hade aldrig

förr ägnat några funderingar åt, hur världen styrdes, eller över de

personer, i vilkas hjärnor de tankar uppstodo, efter vilka den

regerades. Allt detta hade för honom sammanfallit med begreppet

historia, något avlägset och förflutet. Men det fanns mänskor, som ännu

levde och buro samtid och framtid inom sig, som _bestämde_, vad han och

andra tänkte och trodde. De funnos i Stockholm, Paris, Berlin -- -- --

inte i gravkor och på kyrkogårdar utan på gatorna och i husen. Han

undrade, hur det skulle kännas, att en gång möta en sådan mänska, som

bar världen inom sig, en av dem, som tänkte de tankar, han och alla

andra om någon tid skulle tänka. Han tyckte, att han rent fysiskt

skulle kunna känna deras närhet på en gata, att även om han ej kände

igen dem från porträtt, han skulle förnimma deras närvaro som en

klarhet, ett mera strålande ljus, en snabbare puls. Togo mänskorna av

sig hatten för en Strindberg, en Nietzsche, en Ibsen, en Ellen Key? Det

vore gudlöst, om så inte vore fallet.

Och han själv?

Nu kunde han följa sin utveckling ända från den stund hans far befruktat

ägget i hans mors inre. Han hade redan i sin moders liv genomlevat

hundratusentals års utveckling: från cell till mänska. Och långt, långt

tillbaka i tiden hade hans stamföräldrar varit gorillor i Afrikas

urskogar.

Det var förunderligt, överväldigande.

Men i all sin överväldigande förunderlighet föreföll det honom så

enkelt, så påtagligt, så klart, att det ibland tycktes honom

besynnerligt, att man först nu börjat tänka sådana tankar. Men denna

känsla ingav honom ingen förtvivlan över den något genanta långsamhet,

med vilken mänskor lösa till och med de enklaste och påtagligaste

problem. Tvärt om fyllde detta faktum honom med stolthet, blev honom en

källa till ständigt ny och frisk glädje. _Nu_ hade i alla händelser

upptäckten skett! Det var en _ny_ tid, han levde i, alldeles olik alla

andra. Nu hade sanningen uppdagats! Nu hade alla villfarelser, all

vantro skingrats! Nu skulle det ej vara långt borta till den stunden

kom, då mänskligheten trädde in i det tusenåriga riket!

Och själv hade han förunnats att leva just nu, mitt i denna underbara

tid! Själv skulle han få vara med om det tusenåriga rikets tillkomst.

Själv skulle han räknas bland en av dem, som hjälpte till att skapa det.

I vad slags kapacitet hade han ännu ej bestämt sig. Ibland funderade han

starkt på att utbilda sig till mecenat, att vara en av dem, som med sina

rikedomar understödde en Darwin, en Strindberg, en Nietzsche. Han skulle

utbilda sig till en av världens välgörare.

* * * * *

Ställningen som mecenat kunde visserligen tyckas tämligen blygsam vid

sidan om den, en Josef Nilson en gång i tiden skulle nå. Men Stellan

insåg, att också denna uppgift, om den togs på det rätta sättet, ej var

så lätt, som den för ett ytligt betraktelsesätt kunde förefalla. Han

ville bli en _framstående_ mecenat. Han ville förstå _allt_. Han helt

enkelt _måste_ förstå allt för att veta, _vem_ han skulle understödja

och uppmuntra. Låg det ej genialitet också i detta, att kunna avgöra, om

en sak var värd understöd eller inte -- -- --

Det var en lycklig tid...

Endast då och då förmörkades den strålande rymd, under vilken han levde,

av ett svart och hotande strömoln: tanken på nyåret, då

bokhandelsräkningen skulle komma. Han vågade inte ens tänka på, för hur

mycket pengar han på Josefs inrådan tagit böcker på kredit. Han vågade

inte ens ha böckerna hemma. De prydde Josefs och Axels bokhyllor. Själv

lånade han en volym i taget och gömde den i sin skrivbordslåda.

Det blev heller ingen fridfull jul nere i det långa vita huset vid

Svanegatan i Lund. Plötsligen kunde han spritta till vid tanken på att

det där hemma i brevlådan låg ett kuvert med en bokhandelsräkning. Han

blev het över hela kroppen. Och uppe på det lilla gavelrummet om

kvällarna, då bokhandelsräkningen hindrade honom från att sova,

anställde han betraktelser över sitt liv, som väckte ångesten inom honom

upp från de döda. Han hade genomlevat detta en gång förr, för länge

sedan hade han känt samma hjärtpressande ångest... Då hade det gällt

frimärken. Nu var det fråga om böcker. Då hade det funnits en farbror

Ekenström. Nu fanns det ingen...

Och hade han inte då, för många år sedan, när farbror Ekenström hjälpt

honom, lovat sig själv, att han _aldrig_ skulle göra så mera?

Han blev sittande kapprak i sängen med svetten i pärlor på pannan. Hade

han inte förändrats mera än så? Var han ännu densamme? Var han

fortfarande likadan som han varit många, många år tillbaka i tiden?

_Blev_ man aldrig förändrad? Bar man sig alltid lika dumt åt, lika

tanklöst, lika brottsligt? Blev man aldrig vis av erfarenheten? Hjälpte

det ej att veta sig vara i besittning av en världsåskådning, att känna

till mänskans ursprung, hennes utveckling från cell till skapelsens

mångsidigaste varelse? Hade all denna kunskap, dessa oerhörda perspektiv

intet som helst inflytande på en, så att man åtminstone ej begick samma

dumheter som man begått i andra?

På alla dessa avgrundssvarta frågor hade han intet svar att ge. Men den

ångestfyllda tanken att han trots allt _aldrig_ skulle förändras,

kallade fram en annan skugga från det förflutna: farbror Ekenström...

Skulle det gå likadant med honom själv? Skulle detta oförklarliga, som

drev honom att begå dumheter och brott, till sist också driva honom i

döden, nu när han ingenting högre önskade än att få leva, att se det

tusenåriga riket förverkligas?... Skulle han ... just nu...

* * * * *

Bokhandelsräkningen hade ännu ej kommit, då hans far och han vände

tillbaka hem.

Dag följde dag. Varje timme var bräddad med ångest. Jämt och ständigt

gick han till brevlådan, öppnade den för att se, om brevet, som låg där

inne, var från bokhandeln. Varje gång han kom hem från en promenad,

frågade han ängsligt:

-- Ä pappa hemma?

-- Nä.

Och så gick han in på sin fars rum, snokade bland papperna för att bland

skräddare-, spritbolags-, skomakare- och cigarräkningarna upptäcka

bokhandlarens. Men den dröjde. Det var som om denna ångest aldrig skulle

taga slut.

Till sist en dag, då han kom hem från skolan till frukosten, sade hans

far:

-- Hör du, där har kommit en räkning från bokhandeln.

Han blev blodröd i ansiktet. Svetten bröt fram på pannan. Han kände sig

plötsligen så trött, att det föreföll som om benen ej skulle kunna bära

honom.

-- Ja, sade han lågt.

-- Det var bra många böcker det där.

-- Ja -- -- --

-- Var har du dom?

-- Nere hos Josef Nilson.

-- Varför har du dom inte på ditt rum?

-- Josef ville gärna läsa dom.

Fadern tog upp räkningen och gick genom den. Det var tre sidor.

-- Har du läst allt det här?

-- Ja.

-- Det var fan! Läser du Strindberg och Ibsen och Ellen Key?

-- Ja.

-- Läser du inte Kata Dalström också?

-- Nä, inte ännu.

-- Förstår du vad du läser?

-- Ja.

-- Det var fan! Det må jag säga: det var fan! Och så ser jag att du köpt

en bok som heter Stänk och Flikar utav Fröding? Är det den, som det

skrivits om i tidningarna och som det talas så mycke om?

-- Ja.

-- Är det den, som konfiskerats?

-- Ja.

-- Har du läst den också?

-- Ja.

-- Har du förstått den med?

-- Ja.

-- Det var fan! Hur kom det sig att du köpte den?

-- Josef Nilson talade om -- -- --

-- Den där Josef Nilson tycks vara en försigkommen herre.

-- Ja.

Det blev en lång och pinsam tystnad. Fadern bet sig i mustascherna för

att dölja ett roat leende. Till sist sade han:

-- Du ska ta och flytta upp böckerna på ditt rum. Josef kan komma till

dig och låna, om han vill.

-- Ja.

-- I kväll ska böckerna vara på ditt rum. Har du förstått?

-- Ja.

Samma eftermiddag flyttade Stellan sitt bibliotek. På kvällen gjorde

hans far ett inspektionsbesök. Han gick genom volymerna, en efter en,

och behöll slutligen Frödings Stänk och Flikar.

-- Den här behåller _jag_!

-- Var så go!

Stellan återsåg den aldrig mera. Den fanns inte i faderns bokskåp. I

själva verket gick den ur hand i hand bland regementets officerare och

damer.

* * * * *

Men faderns val av just denna bok gjorde ett djupt intryck på Stellan.

Sedan kapten Petréus gått, blev han stående kvar vid bordet länge. Det

kom ett lodrätt veck i hans panna. Hans mun drog sig till en bitter

grimas. Det fyllde honom med äckel och harm att fadern tagit just denna

bok. Med rätt eller orätt tyckte han sig förstå, att för denna boks

skull förlät honom fadern att ha köpt alla de andra. Han tyckte sig i

ett enda slag ha sett rakt in i sin fars allra innersta. Det var

vidrigt! Nu satt han där inne och läste Morgondrömmen. Hans far, en

gammal man på fyrtifem, fyrtisex år, satt nu och läste dikten med samma

känslor, som han själv gjort, med bultande hjärta, med pulsarna

trummande mot tinningarna, med en brännande törst i strupen...

Det var vidrigt! Hans egen far!

Om han bara förstått det _sköna_ i dikten! Men hur skulle han kunna! En

gammal man!

Stellan kände det, som om han aldrig mera skulle kunna högakta sin far.

Han gick i sjunde nedre.

Åter kröp tiden fram med snigelgång. Ännu hade han två långa år kvar.

Skulle de aldrig taga slut? Skulle han verkligen en gång få uppleva den

dag, då han för alltid lämnade detta enahanda helvete bakom sig, då han

skulle få störta ut ur skolan som om han fruktat att bli innebränd,

slita gymnasistmössan i stycken och kasta den ifrån sig som en boja, man

brutit?

Det sprängde i hans bröst vid blotta tanken.

Hur hade gamla mänskor kommit till den föreställningen, att barndomen

och ungdomen varit deras lyckligaste år? Kanske förhållandena varit

annorlunda förr i tiden! Hur hade de kunnat finna någon glädje i

skoltimmarna, som ödsligt släpade sig fram så långsamt, att det ibland

föreföll, som om tiden plötsligen stannat och man måste smussla klockan

ur fickan för att förvissa sig om att tio minuter verkligen förflutit,

sedan man sett på den sist? Och eftermiddagarna och fritiden! Kunde det

kallas glädje att ständigt gå och vänta, att längta sitt hjärta sjukt

till den stund, då man skulle släppas ur fängelset? Kunde det kallas

lycka?

Hade de vuxna glömt sin egen barndom och ungdom? Eller sökte de proppa

en full med lögner för att man ej skulle göra revolt? Eller var det ett

ännu större helvete att vara vuxen???

* * * * *

Priffepartierna nere hos Josef hade numera inskränkts till

lördagseftermiddagarna. Josef hade ej längre tid. Han hade under

höstterminens första veckor genomgått en lång och allvarlig inre strid.

Frågan gällde, huruvida han skulle ta det sista året med lugn och ro

eller klämma till på allvar för att bli primus och laudaturstudent. Båda

alternativen hade skäl för sig.

Å ena sidan stod det faktum, att laudaturstudenter icke alltid visat sig

bli så framstående män som deras studentbetyg gett anledning att hoppas.

Å andra sidan kunde man ej helt och hållet undertrycka en naturlig

längtan efter att äga ett för alla tydligt och påtagligt bevis på ens

egen överlägsenhet. Svårigheten låg i att söka förena dessa båda

synpunkter. Om man _visste_ med sig, att man med en smula ansträngning

kunde skaffa sig ett laudatur, kunde det då ej sägas ligga något av

hålen i filosofens mantel att _medvetet_ sträva däremot? Och dessutom:

fanns det ej i historien exempel på att också laudaturstudenter blivit

högst framstående män?

Med andra ord: Josef beslöt sig för att bli primus och läsa överkurser.

Han ville därför störas så litet som möjligt. Och för att bereda honom

allt det lugn, hans uppgift krävde, brukade Axel hålla till uppe hos

Stellan om eftermiddagarna. De läste läxor, rökte cigarretter och mätte

tidens snigelgång.

Det hade, som förut nämnt, alltid existerat en känsla av spänning mellan

de två, en odefinierbar rivalitet. Någon på fullt objektiva och

ofrånkomliga fakta baserad rangskala hade tyvärr ej kunnat upprättas

mellan dem. Stellan visste ej vad Axel i grund och botten tänkte om

honom. Ansåg han honom i grund och botten vara en skit? Eller vad?

Utsikterna att hemligheten någon gång skulle blottas föreföll också

ytterst ringa, åtminstone för åtskilliga år framåt, eftersom de ännu ej

börjat använda sig av alkoholstarka drycker.

Resultatet av denna spänning visade sig framför allt däri, att ingen

vågade blotta sig för den andre. Man läste all nyutkommen litteratur.

Men man diskuterade den ej. Man vågade ej öppet säga, vad man tänkte om

den bok, man nyss slukat. Man var rädd...

Situationen var så mycket ömtåligare som man ännu ej uppdelat världen

sinsemellan. Också på denna synnerligen viktiga punkt svävade man i

okunnighet om varandras innersta tankar: ingen ville komma direkt ut med

vad han tänkte bli. Möjligheten fanns att man här strävade mot samma

mål, ett förhållande som endast kunde skärpa känslan av rivalitet.

Axel hade visserligen anförtrott Stellan, att han skulle bli skald. Men

Stellan fäste sig mycket litet vid sådana förflugna och högtflygande

planer. Innerst inne skrattade han åt dem. Axel Ahlberg skald! Hur fan

skulle han kunna bli det! Det var visserligen sant, att han skrev vers.

Men den, som skulle bli skald med tiden, fick inte se ut som Axel

Ahlberg. Inte var han något geni! Hans panna hade inte den nödvändiga

volymen. Då var Stellans betydligt högre! Alltså kunde _han_ själv med

ännu större rätt hysa förhoppningar om att bli skald. Och för resten:

var Axel så förbannat dum, så att han trodde, att någon, _han_, Stellan,

kände, skulle kunna bli en stor skald? Trodde verkligen inte Axel att om

han varit en Strindberg eller en Fröding eller en Nietzsche, Stellan

skulle ha märkt det med samma...?

Varje gång Axel visade honom några vers han skrivit och läste upp dem,

rodnade Stellan å hans vägnar. Han hade den obehagliga känslan av att

hans vän hade en skruv lös.

Och dessutom: när talet föll på vad yrke man skulle välja, svarade Axel

alltid:

-- Jag ska bli apotekare.

Stellan skrattade invärtes, så att han kunde kikna. Hade man nånsin hört

på något mera dårhusmässigt! Här var en kurre, som trodde sig skola bli

en stor skald. Och så tänkte han bli apotekare! Stellan kunde ej förstå

sammanhanget mellan dessa båda yrken, förrän Axel en dag i vredesmod

utbrast:

-- Se på Ibsen!

Stellan stirrade på sin vän:

-- Va menar du? Ibsen! Va fan har han med det att göra?

Men nu var det Axels tur att triumfera. Han log en lång stund, ironiskt,

överlägset. Till sist sade han:

-- Du ä så djävla okunnig. _Vet_ du inte, att Ibsen till en början va

apotekare?

Stellan stirrade med ännu mera vidöppna ögon på Axel:

-- Du menar -- -- --?

Axel rodnade. Till slut sade han:

-- Och för resten! Du, som går och inbillar dig att du ska bli en djävla

slags Mecenas, som förstår allt. Det ä så man kan spy...

De båda vännerna sågo varandra stelt i ögonen utan att växla ett ord.

Två minuter efter hade Axel gått...

Stellan satt vid skrivbordet, egendomligt tom och öde, medan han mumlade

för sig själv:

-- En sån idiot! Har den inte en skruv lös, så vore det väl fan! Ibsen!

Apotekare! Ä mänskor fullkomligt galna!

Axel kom ej mera tillbaka...

* * * * *

Men innan dess hade någonting annat hänt. På sommaren hade den gamle

majoren samlats till sina grevliga fäder. Och den första oktober

flyttade bankdirektör Möller in i våningen över kapten Petréus.

Stellan mötte då och då sin gamle fosterbrors föräldrar i trapporna.

Kalle Möllers båda yngre bröder hade övertagit Storegård, där han en

gång härskat suveränt. De hade upptäckt majorens stall, som numera stod

tomt och tagit det i besittning med unga rövares till en början

sordinerade men så småningom allt fräckare och högljuddare rätt. De hade

också dragit en hel del andra pojkar in i sitt eldorado, där de efter

ytterligare en tid installerade fyra kaniner, som ibland rastades ute på

gården.

Stellan satt ibland och såg ned på dem från sitt fönster. Och med ett

visst vemodsfullt förakt konstaterade han, hur tiden förändrats, sedan

han en gång själv var barn, hur fantasilösa och oridderliga pojkarna

Möllers lekar voro jämfört med hans egna. Vilken glans det legat över

_dem_! Kaniner -- -- -- Vad kunde det vara för nöje att leka med sådana

dumma djur?

Det blev ingen resa till Lund den julen. Hans farmor var sjuk. Några

dagar var det tal om att fara till Göteborg och fira helgen där. Men

slutligen beslöt kapten Petréus att man skulle stanna hemma.

Ett par dagar före julafton kom Kalle Möller hem från sjökrigsskolan i

Stockholm. Stellan skulle just gå ut, då han såg honom komma från

stationen, omgiven av föräldrar och småsyskon. Han var i uniform och

beväpnad med stickert. Stellan nickade åt honom. Kalle skildes från sin

familj, gick fram till honom, drog av sig handsken, skakade hand och

sade:

-- God da, god da, Stellan, här går du fortfarande och traskar.

-- Ja, sade Stellan. Farmor ä sjuk, så det blev ingen resa till Lund.

-- Ja, det va inte på det viset jag menade det. Jag menar, att här går

du ännu och traskar.

Stellan nickade. Kalle hade rätt! Han kände sig med ens så överbliven,

mossbelupen, möglig. Ja, här gick han fortfarande. Och här skulle han gå

ännu ett och ett halvt år. Men ögonblicket efter blev han ond. Han

tänkte säga med ett hånleende: -- Vi kan ju inte bli kadetter alla. Men

nu var det för sent. Kalle hade redan gått tillbaka till de sina.

Stellan vände sig om och såg på honom. Stickerten dinglade vid hans

vänstra sida. Stellan kände det, som om den riktats rakt mot hans

hjärta. Och samtidigt började det klappa hårdare, som om det velat ut,

bort, långt bort.

Han blev stående på gatan en lång stund. Han visste plötsligen inte vad

han skulle taga sig till. Vart skulle han gå? Vad var det han skulle

göra ute? Ingenting. Han hade ingen annan plan än den att gå ett par

slag på Västra Storgatan.

Han vände sakta om och gick tillbaka hem. Skulle det aldrig taga slut

detta? Fanns det ingen möjlighet att komma bort?

Han blev sittande vid skrivbordet och stirrade framför sig, medan

olusten grävde i hans bröst.

På eftermiddagen kom Kalle på besök, i kadettjacka, stärkskjorta och

nedvikt krage. Det låg en melankolisk osäkerhet över mötet. De hade ej

sett varandra på ett par år. Om somrarna hade Kalle varit till sjöss

och jularna hade Stellan tillbringat i Lund. De båda fosterbröderna

visste ej riktigt vad de skulle tala om. Stellan berättade om gamla

kamrater, som Kalle låtsade sig ha glömt och som han plötsligen föregav

sig minnas med ett: -- Jaså den, jaså han, ja, nu kommer jag ihåg

-- -- -- Kalle å sin sida ville helst tala om sjökrigsskolan.

Till slut sade Stellan:

-- Tycker du inte jag har förändrats bra mycke, sen vi sågs sist?

Kalle Möller såg på honom förvånad:

-- Förändrat dig? Inte ett djävla penal. För resten, varför skulle du ha

förändrat dig, du, som gått här och stampat hela tiden.

Stellan log ett stilla, invärtes leende. Kalles anmärkning sårade honom.

Och på samma gång fylldes han av ett överlägset medlidande med sin förre

fosterbroder. Hur litet han förstod av det som _verkligen_ händer, av

den djupa förändringen...

-- Men, sade Kalle, den, som förändrat sig, det ä _jag_! Du har ingen

aning om vad militärlivet sätter sprätt på en! Men det får du nog se

själv, när du blir volontär en gång i tiden.

Stellan log:

-- Jag ska inte bli officer.

Kalle såg på honom med stora, runda ögon:

-- Varför inte det? Ä det något fel med dig?

-- Nej, sade Stellan och log åter. Så skakade han flera gånger sakta på

huvudet:

-- Nej, det ä inte något fel med mig, åtminstone inte på det viset _du_

tror.

Det blev tyst. Kalle såg sig omkring, upptäckte de många böckerna och

log. Till sist reste han sig:

-- För fan! Jag får ge mig i väg! Min syster kommer med

eftermiddagståget. Tjenis! Kom upp och hälsa på!

Ögonblicket efter var Kalle försvunnen. Stellan satt ensam kvar. Nu var

det hans tur att le. Kalle hade gett sig i väg precis som han brukat i

gamla tider. Och så ansåg han sig förändrad! Stellan log på nytt... Det

var något fel med mänskorna. Axel trodde, att han en gång skulle bli en

Ibsen. Kalle ansåg sig förändrad. Voro mänskorna i grund och botten

galna?...

Men Stellan gick ej upp och hälsade på Kalle. Hans besök hade gjort

honom på samma gång djupt melankolisk och bittert avog. Han hade en

känsla av att Kalle valt den säkrare och tryggare vägen. Han visste

redan vad han skulle bli. Och han själv, Stellan, vad skulle det bli av

honom, mera än det att han skulle brottas med höga och vanskliga

uppgifter, livets gåta och mening? Han hade redan en bitter känsla av

att sysslandet med mänskotankens högsta problem ej enbart skänker

glädje. Nietzsche hade blivit vansinnig på kuppen. Fröding satt redan på

hospital. Och Josef Nilson hade berättat, att också Strindberg förlorat

förståndet. Han försökte göra guld nere i Paris. Och Josef Nilson hade

varnande tillagt: -- Så går det, när man inte håller sig till rent

vetenskapliga fakta.

Ja, det var en törnbeströdd bana, han valt. Hur mycket bättre hade inte

Kalle Möller det! Han skulle visserligen kunna omkomma på sjön. Men det

var också det enda ovissa i hans liv...

Juldagarna voro också så tysta och trista. Hans far och han sutto mest

ensamma. Ej ens julklapparna gjorde något intryck på Stellan. Allt som

oftast hörde han pianospel uppe hos bankdirektörens. Ibland sjöng man

också och dansade kring julgranen. _Så_ firades julen hos dem, som valt

den tryggare och säkrare vägen, hos dem, som visste vad de skulle bli.

-- Ska du inte bjuda några kamrater till dig en kväll? frågade hans far.

-- Nej tack! Vilka skulle det för resten va? Och va skulle vi göra?

Men nu blev kapten Petréus ond:

-- Känner du ingen kristen själ i hela stan?

-- Jo, det gör jag visserligen -- -- -- men -- -- --

-- Nå, prata inte smörja då! Du går omkring och ser ut som om du gjort i

byxorna. Spotta upp dig, gamle man! När jag var vid dina år, skulle jag

inte låta tigga mig två gånger, om jag varit erbjuden att bjuda hem

kamrater.

Stellan vände plågad sin far ryggen. Han svalde en grimas. Alltid

detsamma: när jag var ung, den lyckliga tiden -- -- -- Högt sade han:

-- Men om jag nu inte _vill_ bjuda någon -- -- --

-- Jag ger sjutton i vad du gör. _Men du ska se glad ut!_

Stellan log bittert. Att man aldrig skulle bli förstådd...

* * * * *

Annandag jul kom Kalle åter på visit.

-- Jo, hör du, sade han, utan att sätta sig ner, mamma och pappa frågar,

om du inte vill komma till oss klockan sex i kväll, om du inte har nåt

annat för dig?

-- Tack, sade Stellan, men jag tror inte jag ä i det humöret. Jag känner

mig inte glad och jag kommer bara att förstöra glädjen för andra...

Kalle såg på honom ett slag, skyggt och snabbt:

-- Va fan står på med dig?

-- Jag vet inte. Det ä ingenting. Jag känner mig bara inte glad.

Kalle blev stående en stund och såg åter igen på böckerna.

-- Ä du kär? frågade han till sist.

Stellan rätade upp sig inför förolämpningen:

-- _Kär!_ Vem skulle jag va kär i?

-- Inte vet jag! Men jag bara trodde det. Och då skulle jag ha gett dig

ett råd. _Skit i det!_ Det finns andra flickor än i den här lilla hålan!

Stellan skakade på huvudet:

-- Nej, jag ä inte kär.

Kalle gick. Stellan började gå av och an på sitt rum. Helst skulle han

ha velat gråta över det tunga öde, som vilade på honom. Han tänkte på

sin mor. Om hon hade levat?... Men han skakade på huvudet. Hur skulle

det ha kunnat förändra något? Hur skulle den omständigheten att hans mor

ännu var i livet kunnat hindra honom från att viga sitt liv åt de allra

högsta problemen? Nej, han insåg det nu. Han var till och med tacksam

mot försynen, som låtit henne gå bort. Hur skulle hon inte ha sörjt över

att se honom så här melankolisk och sorgsen! Och hur förtvivlad skulle

hon inte ha blivit över att känna sig inte kunna trösta honom, över att

se sig stå alldeles hjälplös inför det öde, som vilade på honom. Nej,

det var bättre att hon vilade i sin grav! Tusenfalt bättre!

Det knackade igen på dörren. Det var Kalle Möller, som kom tillbaka:

-- Jo, mamma och pappa har sagt, att nu hjälper det inte, utan nu ska du

komma, om du också ska hämtas med mannakraft. Och jag har för resten

själv talat med din pappa.

Stellan blev blodröd i ansiktet. I samma ögonblick visade sig också

kapten Petréus i dörren, medan Kalle gjorde stramt ställningssteg:

-- Den unge sjömannen här säger att hans föräldrar bjudit dig upp till

sig och att du inte vill gå? _Nu går du!_ Har du förstått!

-- Nå! Laga dig i ordning då!

Kapten Petréus och kadetten Möller drogo sig tillbaka under samspråk som

mellan två militärer. Det skar Stellan i hjärtat. Aldrig talade hans far

med _honom_ som med en vuxen. Men en idiot som Kalle, en fosterbror, som

svikit sina löften, som i grund och botten var en feg filur, honom

behandlade fadern på ett annat sätt, bara därför att han bar uniform.

Vilka mänskor! Hur ytliga de voro!

Han gjorde i alla fall en omsorgsfull toalett, prydde sig med alla de

presenter han fått i konfirmationsgåva: klocka, kedja, medaljong med sin

mors porträtt, guldknappar till manschetter och skjortbröst och en

kråsnål med pärlor.

Han hällde också rikligt med Eau de Portugal i håret.

Och så följde han Kalle Möller uppför trappan.

-- Din pappa ä en djäkla stilig karl, sade Kalle.

Stellan svarade ej.

När han bakom sin värd trädde in i salongen, föll hans blick först av

alla på -- Rose.

Ej heller henne hade han sett, sedan den eftermiddagen hon sagt adjö

till honom på Västra Storgatan.

* * * * *

Det hände ej ofta att Stellan var bortbjuden. Barndomens

födelsedagskalas hade vid fjortonårsåldern tagit ett abrupt slut, som om

minnesdagen ej längre var värd att firas. Hemma var det sällan några

gäster, på sin höjd en herrmiddag med kortspel efter. Men i allmänhet

föredrog hans far mässen eller Sällskapet. Några damer förekommo aldrig

i hemmet. Det saknades ju en riktigt representativ värdinna.

Kalle Möllers föräldrar togo mot honom på ett sätt, som om han på samma

gång varit en gammal bekant och en ny intressant bekantskap. Särskilt

fru Möller var ytterst vänlig, på ett alldeles särskilt sätt, Stellan ej

kunde klassificera, därför att han aldrig känt sin mor. Han blev nästan

förälskad i henne med detsamma. Hon var vacker och såg mycket ung ut,

lång och smärt, med milda, blå ögon och rikt blont hår. Och dessutom låg

det något drottninglikt över henne: i öronen hade hon nämligen två

pärlor.

Också Kalles far och direktör och fru Davidson togo honom hjärtligt och

hemlighetsfullt deltagande i hand. Han förstod, att han omedvetet använt

en synnerligen verksam taktik genom att första gången avböja Kalles

inbjudan genom att hänvisa till sin bristande glättighet. Och Rose nära

nog strömmade över av välvilja: -- Nej, se god da, Stellan, ja, vi

behöver inte presenteras för varandra! God jul!

Han såg på hennes bröst. De hade vuxit. Och så hade hon fått uppsatt

hår.

Det blev emellertid en underbar kväll. När han kommit tillbaka ned på

sitt rum blev han sittande länge och sökte klargöra kvällens alla

intryck. Han kunde knappast föreställa sig att endast ett golv skilde

dessa två världar, bankdirektör Möllers och hans egen.

Först var det rummen: den av sidenlampskärmar dämpade belysningen,

kuddarna och överdragen, tavlorna på väggarna, statyerna på hyllorna och

på piedestaler, nakna kvinnofigurer... De voro så nakna, att han till

en början knappast vågade se på dem, kastade endast då och då en snabb

och skygg blick på dem, samtidigt som han rodnade.

Och så hade man suttit runt bordet i salongen med russin och mandel,

konfekt och nötter och punsch, i vilken man doppade kärnorna. Framför

kakelugnen lågo Rose och Kalles stora syster på kuddar och sågo

drömmande in i den nedbrunna brasans glöder. Allt var så underligt och

skönt stilla. Man talade med låg röst, som om de gula lampskärmarna

dämpat rösterna. Han visste ej att man var slö och trött efter allt

julfirandet. Långa stunder var det alldeles tyst, en stilla, skön

tystnad. Så var det någon som sade:

-- Rose, spela något!

-- Vad ska jag spela?

-- Vad som helst utom dansmusik. Något gediget! Chopin, sade Kalles

syster.

Rose reste sig och gick fram till pianot, medan Kalle galant och

chevalereskt tände de skärmprydda ljusen.

Och så började Rose att spela. Stellan kunde ej tro sina ögon. _Hon

spelade utan noter_. Rose, som han med en blandning av förakt och

skamlig lockelse tänkt på för hennes brösts skull -- -- -- nu satt hon

här och lät fingrarna löpa över tangenterna. Han hade aldrig förr hört

en sådan musik. Han förstod ej, vad hon spelade. Men det väckte till liv

inom honom något, han inte kunde förklara. Det var, som om han vaggats

fram och tillbaka med rytmen som av vågor vid stranden i Särö. Efter en

stund brydde han sig ej längre om att försöka komma underfund med vad

det hon spelade skulle föreställa. Han följde endast detta svall av en

dunkel längtan, som vaggade honom.

När hon slutade blev det tyst en lång stund. Han var alldeles torr i

strupen. Bankdirektören applåderade diskret. Fru Möller sade till fru

Davidson:

-- Hon har verkligen utvecklat sig oerhört. Hon kommer att gå långt.

Stellan skakade till ett slag, rös som i en plötslig frossa. Och liksom

han för många, många år sedan i skymningen suttit inkrupen i gamla

Kerstins kjolar och darrat inför hennes spökhistorier, så tiggde det nu

också inom honom: mera, mera...

Och så spelade hon igen, precis som om hon hört Stellans stumma

viskning.

Han blygdes över sig själv, över att han gått och tänkt på Rose så som

han gjort: för hennes brösts skull. Nu beundrade han henne. Han kände

sig med ens så liten i jämförelse med henne. Hon hade visserligen ingen

världsåskådning som han. Men hon kunde spela, spela utan noter och göra

det så, att han kände sig, som om han låg och vaggade på vågorna; hon

kunde spela så, att det väckte all möjlig längtan till liv inom honom,

en oförklarlig blandning av glädje och melankoli. Det var visserligen

icke detsamma som att ha en världsåskådning, att känna livets underbara

vägar från cell till mänska, att veta skillnaden mellan individualism

och socialism. Men det var i alla fall _något_. Och detta något var

vackert.

Och för resten: kunde hon hjälpa, att hon hade bröst som på en vuxen!

Med den kännedom han numera ägde om alltings uppkomst måste han säga sig

att hon fått dem i arv efter sin mamma: fru Davidsons byst var så

obeskrivligt stor. Och varför var det något opassande med bröst? Var

det inte vetenskapligt sett rent naturligt! Och vidare: där, mitt över

salongssoffan, hängde en stor tavla, som föreställde en kvinna liggande

naken vid en strand med en slöja över midjan. Och hon hade bröst minst

lika stora som Roses. Och där i hörnet, på en piedestal, stod en naken

kvinna, och också hon hade bröst, visserligen inte så stora som han

föreställde sig Roses, men i alla fall. Och allt detta var konst, skön

konst.

Han blygdes över sina sinnliga och orena tankar, över sin smutsiga

fantasi. Han satt och såg förstulet på dessa nakna kvinnokroppar och det

slog honom med ens att alla kvinnor, inte bara Rose, voro nakna under

kläderna. Han hade aldrig tänkt på det förr, åtminstone inte på detta

slående estetiska sätt. Rose, Kalle Möllers syster, hans mor och fru

Davidson, nej, inte fru Davidson, men de andra tre -- -- -- de voro

nakna under kläderna, sköna som statyen och kvinnan vid stranden. Att

han aldrig tänkt på detta förut! Hur kom det sig, att då han i fantasien

tänkt sig en kvinna utan kläder han alltid tänkt på henne så fult, så

simpelt, gett hennes kroppsdelar de allra fulaste och vidrigaste namn?

Var han själv så smutsig? Eller var det därför att det hemma hos honom

-- han tänkte sig sitt eget hem så underligt långt borta -- ej fanns

några statyer eller tavlor med nakna kvinnor, utan bara hästar,

kopparstick med slagfält och färgtryck med jaktscener? Det steg upp inom

honom en plötslig motvilja mot fadern: varför hade de inte gula

sidenskärmar för lamporna, vackra kuddar och överdrag som direktör

Möllers? Varför hade de inte allt detta, som var skön konst? Pengarna

fattades ju inte? Och hans morfar, som var så rik: varför hade han bara

landskap och hav och strandpartier på väggarna och inga nakna kvinnor?

-- Nu ska du sjunga, Greta, sade Rose.

Kalles syster reste sig från kuddarna framför den slocknade brasan. Hon

stod i denna mystiska konstnärliga belysning från de gula lampskärmarna

på pianot. Hon var lång som sin mor, men smärtare, med samma rika,

blonda hår. Nu vände hon profilen till och började sjunga, medan Rose

ackompanjerade. Hon sjöng något på tyska. Det lät ej så vackert som när

Rose spelade. Men hon själv var skön. Hon var ännu mera lik statyn på

piedestalen och hennes bröst voro ej så stora som Roses. Han kände sig

med ens sorgsen över att ha sett henne. Han kunde ej låta bli att

jämföra henne med Rose. Hon var skönare. Hon var som en staty. Och hon

var ljus. Han hade aldrig tyckt riktigt om mörkt hår på kvinnor. Det var

inte svenskt. Varför hade han sett henne? Det var henne och inte Rose

han älskade. Han visste det nu...

Det blev supé. Vid bordet talades det om operor, teatrar, musik. Nu,

liksom då han de första dagarna suttit lutad över Verdandis småskrifter,

var det åter nya namn, han aldrig förr hört, namn, som förmodligen också

innefattade var för sig en värld, fastän på konstens och inte på

världsåskådningens område. Och Rose deltog i diskussionen som en vuxen.

Stellan tyckte ej om det. Alltid skulle hon ta munnen full. Nej, han

var inte kär i henne. Hon kunde aldrig hålla tyst. Hon var inte som en

flicka skulle vara. Varför var hon inte som Kalles syster, som satt

tyst. Ett slag började hon till och med disputera med sin mamma om någon

musiker, som efter vad Stellan kunde förstå på namnet måste vara fransk.

Och plötsligen sade hon:

-- Det där begriper du inte lilla mamma, du ä inte modern nog!

Nej, hon var omöjlig, Rose.

Men efter supén svängde samtalet om. Fru Möller sade:

-- Säg, Karl, var det inte med Stellan Petréus du gick över ån, den

gången du fick klasstryk?

-- Jo!

-- Det måste ni berätta, sade fru Davidson.

Och Kalle berättade allt, till och med om kökshandduken i byxorna.

-- Ja, sade Kalles far, men där tycker jag, att Stellan bar sig

stiligare åt än du.

Stellan rodnade. Alla sågo på honom. Äntligen kom upprättelsen.

-- Jag tycker han var dum, svarade Kalle. Men minns du, när vi ga

Köttlund ricinolja i ölflaskan?

-- Vad för slag, skrek fru Davidson. Ricinolja i ölflaska?

-- Ja, det gjorde vi visst!

-- Berätta, berätta!

Kalle berättade om hur han och Stellan kommit överens att ställa till

med en försoningsscen med Köttlund. De skulle bjuda honom på en halva

öl som ett tecken på att de aldrig mer skulle skoja med honom. Och så

hällde de för tio öre ricinolja i flaskan och satte en ny kork i den.

-- Och han drack, skrek fru Davidson.

-- Visst drack han och morronen efter -- -- --

Men nu grep fru Möller in:

-- Nej, vet du, Karl, nu får det va slut på den historien.

-- Ja, men mamma, jag tänkte bara berätta, att när Stellan skulle gå i

skolan morronen efter, så sto Köttlund i porten och fick tag i nacken på

Stellan och klådde honom och sa: djävla häraskrivare, jag har sprungit

hela natt -- -- --

-- Nu ä det tillräckligt med detaljer.

Kalle slutade. Alla skrattade, fru Davidson så att hennes byst hoppade.

Och samtidigt suckade hon:

-- Sådana rackerunger! Sådana rackerunger!

Hon var infödd tyska och hennes uttal slog slint, när hon greps av en

häftig sinnesrörelse.

Plötsligen, i tystnaden efter skrattet, hörde Stellan Rose säga:

-- Aldrig kunde jag tänka mig, att _du_, Stellan, var med om sådant!

Hon gav honom en lång, mörk, eldigt beundrande blick, en blick som en

_svart_ blixt. Han blev alldeles blodröd. Han såg på sina händer:

-- Åjo -- -- -- jag -- -- --

De äldre gåvo varandra leende ögonkast.

-- Den ungdomen, den oskuldsfulla ungdomen, sade fru Davidson.

Stellan satt och vred sig på stolen.

Men nu kom fru Möller, som var värdinna, till hjälp:

-- Karl säger, att Stellan har så många böcker, ett helt bibliotek.

Han såg skyggt på henne:

-- Jag har några stycken.

-- Några stycken! Det ska du säga! Sitt inte och skryt! Det var Kalle

som talade. Det ser ut hos honom som hos en professor.

-- Nej, det var roligt, ropade Kalles syster. Då kan jag få låna av er.

Jag stannar hemma i vår. Vad ä det för böcker ni har?

-- Å, det ä Strindberg och Ibsen och Ellen Key och Darwin och Fröding

och Heidenstam, lite utav varje -- -- --

-- Jo, jag tackar jag, sade direktör Davidson. Det är att följa med sin

tid.

Stellan hade återfått sitt mod. Nu ryckte han på axlarna:

-- Man gör så gott man kan för att följa med det, som rör sig ute i

världen och livet.

-- Naturligtvis, naturligtvis, instämde direktör Davidson.

Stellan hade allas blickar riktade mot sig. Han hade en känsla av att

Kalle satt och vred sig. Och det gladde honom. Här hade han suttit i sin

kadettjacka och skrutit över barndomssynderna, som om han ensam utfört

bravaderna. Nu var det _hans_ tur.

Och plötsligen reste sig Kalle upp och gick.

-- Vart ska du gå, Karl?

-- Jag kommer tillbaks om en halvtimme, för nu vet jag att Greta börjar

tala böcker och det intresserar mig inte. Kom in i salongen, Rose, och

spela en vals!

Rose reste sig lydigt och följde honom. Men Stellan erfor ej det minsta

sting av svartsjuka. Greta Möller hade börjat tala om böcker. Och

plötsligen ropade hon:

-- Tyst med klinket där inne! Nu ska vi be Stellan Petréus läsa en dikt.

Han blev blodröd i ansiktet och mumlade någonting till svar.

-- Jo det kan ni visst det! Ni har suttit tyst hela kvällen! Vi har alla

gjort, vad vi kunnat. Rose har spelat. Jag har sjungit. Kalle har

berättat sina rövarhistorier. Nu är det er tur!

Och plötsligen fick Stellan mod. Han visste ej, varifrån det kom. Men

han kände det fylla sitt bröst som någonting rent fysiskt. Hans hjärta

klappade. Det susade för hans öron. Här hade han känslan av att kunna

tala fritt, här, där konsten hade sitt hemvist. Han tänkte på vad han

skulle läsa. Och med ens -- med ett leende -- slog det honom, att han

skulle visa fru Davidson, att så oskuldsfull, som hon föreställde sig

ungdomen, var den _inte_, åtminstone inte _han_. Nu skulle de få veta,

vad han bar inom sig, han, som suttit så tyst -- -- --

Han reste sig upp, stod med darrande knän och höll sig i stolens

ryggstöd. Nu visste han, vad han skulle läsa! Han skulle deklamera den

dikt, han under höstterminen velat läsa upp i skolan, men som

förbjudits. Lokes smädelser -- -- -- Den skulle han -- -- --

Han började:

-- Gudakärngar, Gudagubbar -- -- --

Hans röst blev säkrare. Han slungade ut Strindbergs förbannelser. Här

bland dessa mänskor, som _förstodo_, bland dessa naket sköna statyer och

tavlor sade han öppet och med rungande stämma ifrån, vad han tänkte om

världen, om lärarna, om sin far, om alla dessa mänskor, som aldrig

förstått honom...

Hans panna var våt, när han slutade. Han visste ej riktigt, hur han

kommit tillbaka på stolen. Det var, som om den lyfts upp under honom,

och åter sakta sänkts ned på golvet. Han hade bara förnimmelsen av att

han genom ett underverk satt på den.

Det var alldeles tyst, absolut tyst. Han såg ej upp. Med näsduken

torkade han sig länge över pannan. Slutligen var det någon som harklade

sig. En stund efter sade direktör Möller: -- Skål! Man drack. Det blev

åter tyst, ända till dess direktör Davidson frågade:

-- Ja, apropå det! Hur står Anderbergs affärer egentligen. Är det sant

som jag har hört sägas -- -- --

Rose började åter spela en vals.

Men när Stellan samtidigt med Davidsons tog farväl, sade fru Möller:

-- Ja, det var riktigt roligt att Stellan kom upp. Kom nu så ofta

Stellan har lust. Stellan är lika välkommen objuden som bjuden. Och de

där smädelserna försvinner nog, när man inte sitter så mycke ensam.

Men nu rätade Stellan upp sig. För första gången under kvällen sårade

honom fru Möllers leende. Tog hon honom inte på allvar? Och för att

övertyga henne om att hon misstagit sig, svarade han:

-- Smäda hoppas jag jag alltid kommer att göra.

-- Nå, då kan det inte hjälpas. Men Stellan är välkommen i alla fall.

Glöm inte det!

Han bugade och gick.

* * * * *

Från och med denna kväll var hans liv kluvet i två delar. Här nere, i

hans hem, existerade det i all sin materiella riklighet karga

vardagslivet. Och en våning högre upp, hos Möllers, låg skönhetsvärlden,

dess konstrika draperier och kuddar, dess dämpade belysning och nakna

kvinnor på väggar och piedestaler.

Han gick dit upp varje eftermiddag. Han tog som förevändning att lämna

Greta en bok eller gå ut med Kalle. Men när det kom till det verkliga

avgörandet om, vart man skulle gå, lyckades han på ett eller annat sätt

ställa det så, att man stannade där man var. För det mesta höll man till

i Gretas rum. Det var det konstnärligaste.

Rose kom också som oftast.

Man låg på kuddar framför brasan och lät den ensam lysa upp rummet. Man

levde i en ständig klärobskyr. Långa stunder sade man ingenting. Man

satt och såg in i lågorna, som slickade veden, med ansiktena då och då

flammande till. Och så, minuten efter, var det som om de åter igen

plånats ut, då lågorna sjönko och tynade: ansiktena förvandlades till

någonting otydligt, matt lysande, kropparna blevo till skuggor. Och då

var det, som om man kommit varandra riktigt nära, som om man omärkligt

glidit tillsammans likt skuggor, som gå upp i varandra.

Men Kalle stod ej länge ut med denna estetiska klärobskyr. Plötsligen

sträckte han upp händerna, gäspade som en Sankt Bernhardshund och sade:

-- Nej, här blir man bara dåsig. Kom går vi ut, Stellan, och drar ett

slag på Storgatan.

Stellan svarade ej. Han höll sig tyst som en hund, som inte vill höra på

lystringsordet.

-- Asch, ska ni nu sitta och prata om böcker igen. Nå, du, Rose! Du gör

mig sällskap?

Och det gjorde Rose.

Stellan kände det som en lättnad, när Rose reste sig från braskudden och

följde Kalle. Först när han hört dem slå tamburdörren igen bakom sig,

blev det på allvar högtidligt inne i Gretas rum.

-- Tycker ni om att sitta så här och drömma framför brasan? frågade hon.

-- Ja, viskade han.

Och så blev det åter tyst.

Han tyckte sig aldrig ha levat, levat _riktigt_, förrän nu, sedan han

mött Greta. Till och med så höga uppgifter som en världsåskådning

föreföllo honom intetsägande och torra i jämförelse med denna estetiska

tillvaro, denna klärobskyr av tankar och känslor. Framför allt känslor.

Han älskade Greta, älskade henne med hela sin själ. Det var visserligen

en hopplös kärlek: hon var tjugu år och hemligt förlovad med en

skulptör, ett riktigt geni, som nu låg i Paris och skulle bli

världsberömd. Det var han, som gjort alla de nakna kvinnofigurerna i

våningen.

Men hopplösheten i hans känslor gjorde hans kärlek endast dubbelt skön.

Han var ej svartsjuk på skulptören. Hur kunde man vara svartsjuk på en

konstnär, som skapade nakna kvinnor och som var ett geni!

Stellan _älskade_ sin hopplösa kärlek, han vårdade sig om den, som man

vårdar sig om en sjuk, man aldrig vill, att den skall tillfriskna. Han

skulle alltid älska Greta, också då hon blev gift. Han skulle älska dem

båda, till och med skulptören. Han skulle bli deras verklige och ende

vän. Han skulle aldrig heller förråda sin kärlek till henne utan kanske

en gång, långt fram i tiden, då skulptören dog och han följde Greta från

graven. Och då de båda stodo i det tomma sorgehuset och hon begrät sin

ensamhet och sin sorg, då hon klagade över att hon nu stod övergiven i

livet, då skulle det ske -- -- -- Han skulle säga, stilla och ödmjukt:

-- Och jag, finns inte jag? Och då skulle hon se på honom och i ett enda

ögonblick skulle hon förstå hans långa, tysta kärlek, och hon skulle

falla i hans armar.

Och den dag, då de som nygifta flyttade in i hans hem och han visade

henne sängkammaren, skulle hon stanna på tröskeln och förvånad se sig

omkring. Rummet var fullt av nakna kvinnostatyer, som föreställde

_henne_. Och hon skulle fråga: -- Har du haft dem länge? Och han skulle

svara: I alla dessa år. Jag har köpt dem av din man på villkor att han

inte skulle säga något till dig. Det var en hemlighet oss emellan. Och

han lovade att bevara den, på villkor att _jag_ aldrig med en blick

skulle låta dig förstå, hur gränslös min kärlek var.

Och då skulle hon åter igen falla i hans armar.

Ja, så skulle det gå till... Hur torr och innehållslös var inte en

världsåskådning, frågan om mänskans ursprung och moralens utveckling i

jämförelse med detta!

Och deras våning! Han hade redan möblerat den i tankarna: gula

sidenlampskärmar, kuddar och draperier, konst överallt, nakna

kvinnor... Sådant skulle deras gemensamma hem vara...

Han kunde också tala med henne om allting. Inför henne var han inte rädd

för att blotta sig som inför Axel. Han kände att hon förstod honom. Det

han sade lät ej längre så dumt. Han kunde ibland fälla yttranden om

böcker, som kommo honom att tänka: varför sa jag inte det till Axel? Hon

gav flykt åt hans tankar. Om han bara kunde sitta tillsammans med henne

varje dag skulle han kanske en gång i tiden kunna bli någonting mera än

en Mecenas. Han kände sig så full av möjligheter, när han talade med

henne. Hon skrattade inte åt honom, när han berättade om sin

konfirmation. Han frågade henne, om hon inte ens fann det en smula

löjligt eller överdrivet. Men hon bara skakade allvarligt på huvudet och

sade:

-- Inte är det löjligt att ta sådant på allvar.

Och en gång svarade hon ingenting, utan tryckte hans hand länge.

Han berättade för henne hela sitt liv utom en sak: frimärkshistorien;

den hemligheten ville han inte yppa. Och Greta lyssnade till hans

berättelser med händerna i knät framför den slocknade brasan. Och när

han slutat, sade hon sakta:

-- Ett så underligt barn, du måste ha varit, Stellan. Så vek och så fin

i dina känslor.

-- Tycker du, viskade han.

-- Ja, det tycker jag. Du har inte varit som andra pojkar.

Han rös till av lycka.

-- Åtminstone inte som Kalle, den vildbasaren, tillade hon.

Han kände ett litet sting i hjärtat, då hon nämnde Kalle. Han hade helst

önskat, att hon jämfört honom med fästmannen, skulptören, geniet...

Men så kommo Rose och Kalle tillbaka från sin promenad på Västra

Storgatan.

-- Va det inte som jag sa, Rose! Här sitter di ännu i mörkret och

dillar.

Och så tände han utan vidare lampan. Till och med det dämpade,

estetiska, gula ljuset verkade på Stellan som om man krossat en dyrbar

kristallskål.

Och så kom Rose in, sedan hon tagit hatt och kappa av sig. Och hon

pratade! Hur hon pratade i ett enda sträck: -- En sån bonnhåla! Det är

den fulaste stad jag sett. Det finns ingenting annat än parken här. För

resten bara mader runt kring hela stan.

-- Min fästman, sade Greta, sa, när han var här ett slag förra sommaren

på ett par dar. Vet ni, vad han sa? Jo, han sa, att nu förstår jag,

varför den här stan inte fött en enda konstnär till världen, varken

skulptör eller målare. Va inte det bra sagt?

Nu grep Rose in:

-- Väldigt! Och inte finns det heller några riktigt stora affärsmän, som

kan sätta sprätt på hålan utan bara några futtiga sillstrypare och

brännvinsgrossörer. Knektar och brännvin, det är hela stan, brukar pappa

säga. Om du visste, Greta, hur mamma och pappa led det första året,

innan de blev bekanta med dina föräldrar. Mamma va alldeles förtvivlad.

Hon måste resa ända ner till Köpenhamn för att höra ordentlig musik,

annars dog hon. Hon höll på och kvävas i denna brackhåla med bara

högfärdiga officerare och brackor. Inga andliga intressen! Inte ett

dyft!

Stellan satt och lyssnade. Han kände en hemlig glädje över att de

skällde ut hans stad. Nu förstod han bättre, varför han gick omkring och

längtade bort. Det var skönhetssinnet inom honom, de andliga

intressena...

-- Usch, låt oss inte tala om det, sade Greta. När jag tänker på att jag

ska stanna hemma hela våren och att min fästman inte kommer förrän i

slutet på maj, vet jag inte, hur jag ska bära mig åt.

Stellan såg på henne, en blyg, bedjande blick. Och hon tillade:

-- Men, gudskelov, jag har träffat Stellan. Du får hålla mig sällskap,

så att jag härdar ut. Spela lite Chopin i stället, Rose.

-- Ni ä för djäkliga med ert chopängande, sade Kalle. Jag tror jag går

ut ett slag till.

Och han gick.

Rose spelade Chopin inne i salongen. Greta och Stellan blevo sittande

kvar på sina braskuddar och lyssnade. Musiken tog Stellan. Utan att

förstå vad den innebar, greps han av dess känslofrossande nyromantik,

de melankoliska drömmerierna, smärtan, nyckfullheten. Han kände, hur

svårmodigt allting var, livet, kärleken, i synnerhet kärleken... Men

det var ett skönt och lyckligt svårmod, det estetiska svårmodet inför

skönheten, vi längtande ana...

* * * * *

Dagen efter trettondagen reste Kalle. Stellan saknade honom inte. Snart

skulle också Rose fara tillbaka till sina musikstudier. Ej heller hennes

avresa skulle Stellan sörja över. Han tänkte på den med en hemlig

glädje: Greta och han skulle bli ensamma...

Men innan Rose lämnade brackhålan, skulle hon ge en bal hemma hos sig.

Den blev samtalsämnet i hela staden under långa tider efteråt. Allt vad

den ägde av manligt och kvinnligt dansant i gymnasiståldern hade fått

_tryckta inbjudningskort_. Någonting liknande hade aldrig hänt förut.

Redan i tamburen mottogs man av bankvaktmästare Bergstedt. _Han var i

frack_ och hjälpte av med ytterkläder och pampuscher. Och innanför

salongsdörrarna stod Rose i vitt; hon hade till och med _vita_ strumpor

och skor, precis som brudar och bättre lik. Och vid sidan om henne stod

hennes mamma i svart siden och med blixtrande juveler kring halsen. Och

för henne presenterade Rose sina gäster.

Och denna salong och alla de andra rummen -- -- -- Någonting liknande i

raffinerad lyx hade Stellan aldrig sett, inte ens hos sin morfar.

Tavlor, tunga sammetsdraperier med guldfransar, siden med förgyllda

drakar på väggarna, porslinsherdar och herdinnor på små hyllor,

förgyllda klockor på kakelugnarnas avsatser... Det var bländande...

Det var som på ett slott...

Direktör Davidson tog i sitt eget rum mot den manliga ungdomen. Det stod

en bricka med punsch och vatten på ett stort bord och stora askar

cigarretter på ett lågt bord med pärlemorinläggningar. Och direktör

Davidson skålade med alla och hälsade dem välkomna med några väl valda

ord.

Och musiken -- -- -- Det fanns inte mindre än tre musikanter, alla från

regementet -- Stellan kände igen dem -- två fioler och en vid pianot.

Och i all denna lyx öppnade Stellan balen med Rose. Han förstod, att om

Kalle varit närvarande, _han_ skulle ha gjort det. Men denna anmärkning

behöll han för sig själv.

Det blev till sist också gående supé _med scherry till glassen_.

Denna kväll skulle emellertid ej förflyta utan några uppseendeväckande

händelser.

Två sjundeövrister blevo fulla och måste avlägsnas och en sjätteövrist

rökte så många cigarretter, att han blev sjuk. Punschbrickan och

cigarrettaskarna trollades bort från direktör Davidsons skrivrum under

en vals och ersattes med vatten och konfekt.

Men innan denna katastrof inträffade, hade Stellan gått. Någonting hade

hänt. Han hade under hela kvällen ej dansat många danser. Han var ej

mera road av det slagets tidsfördriv. Det föreföll honom barnsligt och

simpelt efter de estetiska njutningar, han den sista tiden upplevat.

Dessutom: Greta var ej där. Hon var förlovad och kände sig för resten

för gammal.

Under en av pauserna kom Rose fram till Stellan:

-- Du dansar så sällan med mig?

-- Jag dansar knappast alls.

-- Varför inte det?

-- Det roar mig inte.

Hon såg på honom med sina stora, svarta ögon, med denna blick, han

aldrig vågade möta. Och så sade hon:

-- Minns du när vi dansade som barn i dansskolan?

-- Ja.

-- Och du gav mig frimärken?

-- Ja.

-- Vill du se min frimärkssamling?

Han nickade instämmande, av artighet. Han hade i verkligheten ingen lust

att se på dem. Han hade lidit alltför mycket av både dem och Rose. Men

han kunde ju alltid se på dem. På det sättet undgick han att dansa med

henne.

-- Kom med mig in på mitt rum.

Han följde henne.

Ett par, som förirrat sig dit in, rusade upp från kuddarna på Roses

schäslong som ett par rapphöns ur en rågåker och försvunno.

-- Här ä min samling, sade Rose.

Det var två stora, tjocka band i rött, med girlander, lokomotiv och

ångbåtar i guld på pärmarna.

-- Här ska du få se mitt dyraste frimärke.

Hon slog upp en sida och visade honom. Han kunde knappast se, vad det

skulle förställa, så överplottrat med stämplar var det.

-- Du tycker inte det är vackert! Du bryr dig inte ens om att se på det!

Han skakade trött på huvudet. Plötsligen sade han:

-- Vet du, Rose! Jag ska säga dig, att jag har haft så mycke obehag för

dina frimärken, så jag bryr mig inte om frimärken mera.

-- Vad dä då! Tala om det för mig!

-- Jo, för att ge dig de där frimärkena begick jag en dumhet.

Hon såg på honom:

-- Så du pratar!

-- Nej, det är sant! Berätta!

I detta ögonblick flög lögnens furste in i Stellan. Det föreföll honom

med ens, när han såg hennes spänning, att historien med frimärkena ej

var tillräcklig i sin verkliga gestalt. Den var alltför enkel, alltför

barnslig...

-- Jo, jag tog frimärkena på kredit hos Ebenezar Svenson. Och när jag

inte kunde betala dom, bröt jag mig in i min sparbössa och _stal_

pengarna.

Hon såg på honom länge. Han väjde för hennes blick, som om det varit

blixtar.

-- Så stiligt! Så stiligt gjort av dig, Stellan! Du är i alla fall bra

stilig, Stellan. Mycke stiligare än alla andra. Där går du och begår

brott för min skull och säger ingenting, inte ett ord! Det är _väldigt_

stiligt!

Han såg på henne, skyggt, snabbt. Han blev blodröd i ansiktet. Han var

brännande het. Och han frös.

Plötsligen tog hon ett steg fram mot honom:

-- Kyss mig, innan någon kommer!

Han kysste henne. Han kände hennes bröst genom den tunna vita

sidenklänningen mot sin kropp. Hennes läppar voro varma, fuktiga och

hennes kyss smakade som konfekt. Detta var ingen liknelse utan

bokstavligen sant! Han slöt ögonen, tog ett steg baklänges som

i yrsel -- -- --

-- Nej, nej, stammade han -- -- --

Hon gick skyndsamt ut ur rummet, utan ett ord. Han blev stående kvar

vid bordet med den sida uppslagen, där Roses dyraste frimärke fanns.

Hans kropp skakade. Han kände ännu hennes mjuka bröst mot sitt hjärta.

Det var som om benen inte längre ville bära honom. Mera, mera, ropade

det inom honom.

En stund efter hade han lämnat balen. Han hade smitit ut i tamburen,

ryckt till sig rock och mössa. Galoscherna glömde han kvar.

Han gick länge omkring på gatorna och talade halvhögt till sig själv:

-- Vad har jag gjort! Vad har jag gjort! Greta! Greta!

* * * * *

Han satt inne på sitt rum hela dagen. Han ville inte, han kunde inte

visa sig för Greta.

Vid fyratiden ringde det på tamburklockan. Husföreståndarinnan stack in

huvudet i hans rum och sade:

-- Det ä en ung dam, som vill tala med Stellan.

Han gick ut. Det var Rose. Han stängde dörren till våningen. Det gjorde

tamburen mörkare, så att hon ej skulle se, hur han rodnade.

-- Vart tog du vägen i går?

-- Jag kände mig inte riktigt bra...

-- Jag har väntat på dig hela förmiddagen.

-- På mig -- -- --?

-- Ja, är det inte du, som har glömt ett par galoscher. Det stod S.P. i

dom. Jag trodde du hade glömt dom med vilja.

-- Nä -- -- --

Det blev en stunds paus. Till sist sade hon:

-- Vad ska du hitta på nu?

-- Ingenting.

-- Kommer du inte upp till Greta?

Han skakade på huvudet:

-- Har inte riktig lust.

-- Då går vi ut och går, du och jag. Och så kan du hämta galoscherna

också.

Han blev med ens alldeles het. Han visste, att när det blivit mörkare,

skulle de kyssas. Det sprängde i bröstet på honom. Det bultade vid hans

tinningar.

-- Ja, ja, viskade han.

Med fumliga händer fick han rocken på sig.

-- Kom nu.

De stodo ute i förstun.

-- Tyst, sade han. Låt oss gå tyst! Så att Greta inte kan höra oss.

-- Hörs det upp, när man går i trappan? frågade hon viskande och kom

honom närmare.

-- Ja, tyst -- -- --

Och så kysstes de, länge. Han drog henne intill sig så hårt, att hon

till sist bad:

-- Inte så -- -- -- inte så -- -- --

Utan ett ord smögo de som tjuvar nedför trappan.

De gingo länge, utåt landet, i den tomma parken. De sade knappast något

till varandra. De förklarade ej sin kärlek. Men med korta mellanrum

stannade de som på ett kommando och kysstes.

Stellan tänkte på farbror Ekenström. Så hade det gått till! Det var så

han ruinerat sig och kommit i olycka, genom att kyssas, till dess det

svindlade för ögonen och törsten brände som en eld i strupen, törsten

efter kvinnoläppar.

Och så skulle det gå med honom själv. Han rös i känslan av undergångens

brännheta lycka. Att få sluta sitt liv i en kyss, ett famntag -- -- --

Han stannade. Hans pupiller lyste mörka.

-- Rose!

Hon stannade. Han kramade henne så våldsamt att hon skrek till...

* * * * *

Två dagar efter reste hon. De hade varit ute dagen i ände, vandrat långt

utåt landsvägarna, suttit i de avlövade bersåerna nere i parken, sedan

det blivit mörkt. Hon hade knappast haft tid att gå upp och säga adjö

till Greta. Och Greta hade frågat efter honom.

-- Vad sa du?

-- Jag sa, att jag haft brått med och packa och att jag inte sett dig.

Han nickade lugnad.

Den passionens våldsamma eld, som brann inom Stellan, hindrade honom

emellertid ej från att få influensa. Dagen efter Rose farit, överfölls

han av frosskakningar. På kvällen hade han feber.

De två dygn han tillbragte i sängen, voro likväl ej en förspilld tid.

Han till och med betraktade sjukdomen med en hemlig tillfredsställelse.

Han vilade sig, sträckte också andligen ut sig med händerna under

huvudet och gjorde ett överslag över sin ställning. Och när han åter kom

på benen, hade han klart för sig, att han ej älskade Rose. Tanken på

henne berörde honom obehagligt, som minnet av något lågt, någonting

honom ovärdigt.

Det var Greta han längtade efter.

Men han visste inte riktigt, hur han skulle kunna träffa henne igen. Han

hade besudlat sin kärlek. Så som det varit skulle det aldrig mera

förbli. Han hade varit otrogen. Inte precis henne, utan det som för

honom själv stod som ännu betydelsefullare: han hade varit otrogen sina

känslor för henne. Hängivenheten, han uppställt som sitt livs mening och

mål -- -- -- den var redan borta. Det var bittert att nödgas erkänna,

att de känslor, man drömt skulle räcka under en hel levnad, ej visat sig

kunna bestå provet längre än ett par veckor.

Han kände sig lumpen och usel.

Men han längtade efter henne som den besudlade längtar till renheten.

Han hörde henne spela piano där uppe. Hon var ensam nu, alldeles ensam.

Och endast för ett par dagar sedan hade han lovat henne och sig själv,

att han inte skulle överge henne.

En eftermiddag, då han åter hörde henne vid pianot, gick han långsamt

uppför trapporna och ringde på. Han kände sig skamsen och osäker. Men

han hade sin lögn färdig.

Hon reste sig upp från pianot:

-- Jaså, du kommer ändå till sist, rymmare?

-- Jag har varit sjuk. Jag har haft influensa och legat i flera dar.

Greta skrattade:

-- Ja, Rose hade också en förfärlig snuva, när hon reste.

Han blev alldeles blodröd. Han kunde ingenting säga.

-- Såna dumbommar! Varför sa ni inte till mig, hur det var fatt, så hade

ni ju kunnat träffas här och sluppit och springa omkring ute i det här

vädret. Jag skulle inte ha stört er. Men nu får du hålla till godo med

mig i stället.

De gingo in i hennes rum. De sutto tysta en lång stund... Till sist

frågade Greta:

-- Har du inte fått något brev ännu? Han skakade på huvudet.

-- Då ska du få se, att hon också ligger sjuk i influensa.

Det surrade inne i huvudet på honom. Hur hade Greta fått veta att Rose

och han varit ute och promenerat tillsamman? Var det Rose som skvallrat?

Var hon så fräck, att hon inte skämdes för att tala om att de kyssts?

Det översteg hans fattningsförmåga.

-- Nå, sade Greta efter ännu en lång tystnad, hur känns det att vara

kär?

Han skakade på huvudet. Han skulle vilja säga henne, att det var henne

och inte Rose, han älskade. Men nu var det omöjligt. Om han också haft

mod till det, skulle hon i alla fall ej tro honom. Hur kunde han då ha

kysst Rose? Han kände, hur ohjälpligt han smutsat sin kärlek till henne.

Hon sade:

-- Det svarar du inte på. Men, ser du, du får förlåta min nyfikenhet.

Men jag tänker på det så ofta, jag tänker inte på något annat än det.

Hur en kvinna känner det, när hon älskar, _det_ vet jag. För henne är

kärleken _allt, allt_! Det finns ingenting annat. Det existerar

ingenting annat. Men ser du, Stellan, det jag alltid undrar på är, hur

_han_ känner det nere i Paris. Känner han det som jag? Är kärleken också

för honom allt! Tänker han på mig som jag tänker på honom, _alltid_,

från morgon till kväll? Drömmer han om mig om nätterna som jag drömmer

om honom? Och gör han det på samma sätt som jag? Det var _det_ jag ville

veta.

Stellan svarade ej. Han kunde ingenting säga.

Hon fortsatte:

-- Naturligtvis: såsom _han_ kan du inte känna, inte ännu. Men i alla

fall. _Någon_ likhet måste det väl finnas.

Han satt tyst och såg på sina händer.

-- Det vill du inte svara på?

Han skakade på huvudet utan att se upp.

-- Vet du, jag läser hans brev, jag läser dom hundra gånger. Jag kan dom

nästan utantill. Och ibland är det ett uttryck i dom, en mening, som gör

mig alldeles stel. Det känns som om hjärtat hoppade upp i halsgropen på

mig och stannade. Känner han som jag? Tänker han som jag? Betyder hans

kärlek lika mycke för honom som min för mig? Du har ingen aning om, hur

förfärligt det känns, när de tankarna kommer på en! Det är ibland så

förfärligt, att jag önskar, jag aldrig mött honom, aldrig älskat honom.

Tänk om han skulle älska mig på ett annat sätt än jag älskar honom? Du

förstår inte vad det betyder.

-- Jo, jag förstår, viskade Stellan sakta, jag förstår -- -- --

-- Nej, Stellan, det kan du inte. Det kan bara en kvinna -- -- --

* * * * *

Det blev förvirrade månader, som följde. Varje eftermiddag kom han upp

till henne. De talade bara om ett: kärleken. Till en början var det mest

hon, som förde ordet. Greta var Ellen Keyare och förfäktade hennes

åsikter på ett sätt, Stellan av åtskilliga anledningar hade en smula

svårt att förstå. Dels räckte hans erfarenhet ej till. Dels berodde det

väl till en liten del på den form, i vilken Greta framställde dem. Och

kanske i någon mån berodde det också på Ellen Key själv...

Men orden hade en underbar klang, på samma gång svävande och brinnande

som de voro, framburna av en skälvande entusiasm i den slocknande

brasans klärobskyr eller i de gula sidenskärmarnas estetiska belysning.

Det lät så högtidligt och allvarsmättat, allt det Greta hade att säga om

kärlekens rätt, om den högsta sedliga moralen, om det estetiskt-etiskas

samlande och uppgående i en enda känsla: kärleken, om det borgerliga

samhällets föraktliga humbugsäktenskap och lagvigda prostitution.

-- Men sådant ska vårt äktenskap _inte_ bli, _aldrig_! Dick och jag har

kommit överens om, att den dag kärleken slocknar hos en utav oss, då ska

han eller hon bli fri. Om du visste, hur glad jag är, Stellan, över att

jag ska gifta mig med en konstnär och inte med en jurist eller en

officer eller en grosshandlare. En konstnär _förstår_ oss kvinnor. De

förstår den moderna kvinnans krav på en ny äktenskapsmoral, en ny

känsloetik. De förstår att vi moderna kvinnor inte nöjer oss med mindre.

Vi _vill_ komma ur den gamla slentrianen och vardagligheten i

känslolivet. Vi nöjer oss inte längre med den äktenskapliga

prostitutionen. Och det förstår en konstnär...

Eller också kunde hon förmana Stellan.

-- Vad du än gör, Stellan, fuska inte bort dina känslor! Plottra inte

bort dom! Kom ihåg att sådant hämnar sig. Det är precis som om du hade

tusen kronor och slösade bort dom i småsummor. Och så en dag, då du

träffar någon, som du skulle vilja ge _hela_ sedeln åt, så har du

knappast någonting kvar. Pengarna har försvunnit. Du har ingenting att

ge. Du står där tomhänt och fattig. Och framför dig står kvinnan med

hela sin rika, stora, översvallande kärlek, som hon bjuder dig med sitt

rika, stora hjärta. Och du kan inte ta emot hennes kärlek, därför att du

själv plottrat bort dina känslor. Jag menar inte bara på det allra

grövsta och ohyggligaste sättet, genom ett lösaktigt liv, men det är

lika lätt att fuska bort sitt känsloliv på så kallade ofarliga sätt, på

flirt och kurtis, sådant som man tycker egentligen inte gör så mycke.

Men du kan va säker på att det hämnar sig. Du ska va Rose trogen,

riktigt trogen. Och vet du, ibland tycker jag liksom, att jag har en

mission att fylla för dig och Rose. När du sitter här uppe hos mig om

eftermiddagarna, räddar jag dig från att gå och flirta på Storgatan. Och

hon tillade:

-- Ja, nu ska du inte tro jag tänker särskilt fult om dig eller att du

är flyktig. Men _frestelsen_ finns där i alla fall. Och du är så vek och

fin och känslig, att du lätt kan komma på villospår. Och vad skulle du

då svara Rose, när hon kommer tillbaka?

Efter dylika samtal blev Stellan sittande länge vid skrivbordet i sitt

rum, innan han kunde förmå sig att ta itu med läxorna. Tankarna surrade

i hans hjärna. Det kändes tungt och tryckande över bröstet. Det var, som

om han knappast kunde andas. Ty han förstod, att han var bunden vid

Rose. Han kunde inte överge henne. Sådant gjorde inte en hederlig

mänska. Han var visserligen ingen konstnär, han hade kanske inte den

rätta, den djupa synen på kvinnans krav på en ny känsloetik. Den skulle

han skaffa sig så småningom. Men en gentleman var han _redan_, en

gentleman skulle han alltid förbli.

Vilket sällsamt, underligt öde det vilade över honom. Han var bunden vid

Rose och han älskade Greta. Han skulle gifta sig med en kvinna, som bara

förmådde locka fram det låga, det fula hos honom. Och så skulle han

längta efter en annan, en lång och smärt gestalt, smärt som en statyett,

jungfrulig som Snöklockan. Vilket underligt liv! Vilket ironiskt öde!

Varje gång han kysste Rose eller höll henne i sina armar skulle han

sluta ögonen och se -- Greta... Och ingen av dem skulle få veta det,

varken Rose eller Greta! Vilket underligt liv. Vilket ironiskt öde!

Men det var inte alltid bara Greta som talade. Så småningom vågade också

Stellan ge uttryck åt det, som rörde sig inom honom. Han berättade för

henne, hur _han_ kände det, vilka förnimmelser _hans_ kärlek födde.

Det var så oändligt bittert ljuvt att kunna sitta så här i den långa

skymningen och förklara för henne, hur han älskade henne, hur han tänkte

på henne som på en statyett, hur han helst av allt endast skulle vilja

kasta sig för hennes fötter, utan ett ord, i stum tillbedjan. Och under

allt detta visste hon inte, att det var _henne_ själv han menade.

En gång försade han sig, då han talade om sin älskades hår.

-- Men Rose är ju mörk.

-- Ja -- -- -- visst -- -- --

När han efter en sådan kväll kom ned på sitt rum skrev han så ordagrant

han kunde ned allt, vad han sagt och sände det till Rose. Och när han

stoppade brevet i lådan log han, ett bittert ljuvt leende. Vilket

ironiskt öde! Vilket underligt liv!

Om han inte haft Greta visste han ej, hur han skulle kunnat släpa sig

genom terminen. Hemma hade en olycka hänt. Hans far hade blivit

förbigången till major. Hans liv var förfelat, meningslöst. Han var utom

räkningen, hörde till de levande döda, som släpa fram sina återstående

tjänsteår i en enda oavbruten missräkning. Nästa höst skulle han bli

tygofficer, en reträttplats för de förbigångna och nedtrampade, där de

sluppo att dag ut och dag in gå och lyda under en segerviss major, som

var yngre än de. På familjen Petréus gjorde slaget ett outplånligt

intryck. Lyxfågeln hade berövats sina vackraste fjädrar. Det kom brev,

många brev. Och en dag, då Stellan kom in i sin fars rum utan att knacka

på dörren, såg han honom ligga framstupa på soffan med huvudet inborrat

i kuddarna.

Han drog sig förskräckt tillbaka. En lång stund blev han stående utanför

den stängda dörren och lyssnade. Ej ett ljud hördes där inifrån. Stellan

kände det plötsligen, som om hans hjärta stannat. Kanske hans far gjort

sig illa? Kanske hans far gjort som farbror Ekenström? Han öppnade

försiktigt dörren. Fadern rörde sig ej. Stellan smög sig fram med

snabba steg.

-- Pappa, pappa, viskade han.

-- Pappa, pappa, ropade han -- -- --

Då ryckte hans far till och såg upp. Stellan ryggade flera steg

tillbaka. Han förstod, att hans far var berusad...

Senare under terminens lopp hörde han honom ofta komma hem sent om

nätterna med osäkra steg och sabeln slamrande mot uppgångens väggar.

Ja, om han inte haft Greta, visste han ej, hur han skulle kunnat uthärda

att leva. Denna tryckande stämning i hemmet. Och denna framtid med Rose

vid sin sida...

Greta var hans sol. Han dyrkade henne...

* * * * *

En eftermiddag, då han som vanligt gick upp och ringde på hos direktör

Möllers, svarade jungfrun:

-- Jo, fröken är hemma. Men jag vet inte -- -- -- jag ska fråga -- -- --

Han blev stående i tamburen och väntade. Till sist kom fru Möller själv

ut.

-- Greta kan inte ta emot. Hon är sjuk.

I flera dagar var Greta sjuk. Och så -- en eftermiddag, då han kom hem

från skolan -- låg ett brev på hans skrivbord. Han kände inte igen

stilen. Det fanns ej heller något frimärke på kuvertet. Han slet upp det

och läste:

"Kära Stellan! Jag reser om en timme med mamma utomlands. _Jag

tackar dig för allt! Jag skall aldrig glömma dig_. Jag är så

gränslöst olycklig. Jag önskar jag vore död. Dick har -- -- -- han

har brutit -- -- -- han lever med en modell -- -- -- hon har fått

-- -- -- ska få -- -- -- Vad du än gör: _krossa inte en kvinnas

hjärta!_ Var värdig din Rose -- -- -- Farväl!

_Greta_.

* * * * *

Hans första och naturligaste impuls var att skriva till Greta. Han

skulle öppna sitt hjärta för henne, tillstå, vilken komedi han spelat

dessa månader och som ersättning för hennes gränslösa sorg erbjuda henne

sin gränslösa, allt annat uppslukande kärlek. Han var visserligen en tre

år yngre än hon. Men hade åldersskillnaden i grund och botten någon

betydelse?

Hade hans äldsta farbror, som nu var biskop i Kalmar, inte gift sig med

hans faster, som var tio år äldre? Och voro inte de lyckliga? Hon var

visserligen en gammal gumma nu, men skillnaden i år hade aldrig märkts

på dem så mycket, därför att hans farbror alltid haft helskägg. Också

han själv kunde lägga sig till med skägg, om det skulle behövas.

Huvudsaken var att man älskade varandra.

Men medan han satt och sökte ge form åt dessa tankar, insåg han allt

tydligare, att det var omöjligt. Hon skulle inte förstå honom. Hon

skulle inte kunna tro honom. Till och med själva förklaringen, hans allt

annat uppslukande kärlek till henne, skulle ögonblickligen visa, vilken

lögnare han var. Och de sista raderna i hennes brev, detta brev, han

läst så ofta och så länge burit i sin ficka, att det började bli slitet

i kanterna, hade inte dessa sista ord varit en bön till honom att aldrig

krossa en kvinnas hjärta...

Vilket sällsamt öde, som ledde hans liv. Nu var _hon_ fri. Men själv var

han bunden på annat håll, bunden av några kyssar, av en massa

kärleksbrev, som voro ämnade åt henne, oupplösligt bunden av sitt ord

som gentleman.

Men kanske det låg någon mening också i detta, hur ironiskt meningslöst

det än kunde förefalla. Han hade ännu ej fått ögonen öppna för det

irrationella i livet; ej nog med att hans verdandistiska världsåskådning

tvingade honom att se det lagbundna i tillvaron: det strängt logiska,

den obevekliga Ananke -- som för övrigt var hans valspråk för tillfället

och som tjänstgjorde som ex libris i alla hans böcker -- tilltalade hans

brist på erfarenhet, hans ungdomliga krav på enkelhet, överskådlighet,

stora linjer.

Och detta, att vara bunden vid Rose, var _hans_ Ananke. Och mot ödet

strida till och med gudarna förgäves. Trots all dess påtagliga

meningslöshet _måste_ det ligga någon mening i detta ironiska spel, där

han uppbar huvudrollen. Varför skulle det annars just vara Rose, han

bundits vid? Låg det inte ett det obevekliga ödets röda tråd just i

detta, att det var hon och ingen annan, hon, för vilkens skull han en

gång lidit, hon för vilkens skull han en gång varit nära att begå ett

brott, hon, som han _aldrig_ älskat. Nu var det åter igen hon, som grep

in i hans liv, som _bestämde_ det. Sannerligen: detta kunde ej vara en

tillfällighet. Det _måste_ vara ödet, hans Ananke.

Och vem visste om inte detta hänt just nu, därför att ödet ville pröva

honom, komma underfund med vad slags mänska han i grunden var: en

lögnare eller gentleman. Nej, hans Ananke skulle ej behöva oroa sig! Han

skulle inte svika! Han skulle leva och dö som en gentleman. Sedan fick

det gå med allt annat, som det kunde: framtidsdrömmar om mecenatskap

eller vad det nu än skulle bli. Han måste förbli en gentleman.

Och för resten: vem visste om inte ödet till sist bara ville _låtsas_

pröva honom, fresta honom, för att till sist, när han visat sig

ståndaktig, som belöning skänka honom -- Greta! Kanske i alla fall, en

gång, långt fram i tiden, det skulle visa sig, att all denna ironi, han

nu stod mitt uppe i, varit till hans och Gretas bästa, en lång omväg

liksom i en roman, för att de så mycket klarare skulle förstå, hur

gränslöst de älskade varandra?

Ja, vem kunde veta -- -- --?

Han skrev som vanligt sina brev till Rose. Men inspirationen var borta,

dess källa sinad. Han visste ej mera, vad han skulle säga annat än: "Jag

älskar dig!" "Du ska inte tro, att jag är en sådan skurk som skulptören.

Jag avskyr det slagets mänskor." "Jag är en _gentleman_!"

Rose kunde ej undgå att märka skillnaden. Hon var i grunden en precieuse

med starkt krav på formen när den gällde andra, hon älskade

broderierna, när andra utförde dem. Och i ett av sina brev kunde hon ej

underlåta att påpeka förändringen:

"Hör du, Stellan, dina brev ha varit de stiligaste kärleksbrev jag läst,

men nu börjar de bli prosaiska tycker jag. Du är väl inte ute och går på

Storgatan om eftermiddagarna, nu sen Greta rest, för då kommer jag att

lugga dig, när vi träffas. Kom ihåg det! Och du behöver inte stryka

under med _tre_ streck att du är en gentleman. Det _vet_ jag!"

Stellan harmades över dessa anmärkningar. Helst skulle han ha velat

svara henne, att de brev, hon ansåg så stiliga, inte voro avsedda för

henne. Hon var helt enkelt inte värd så stiliga brev. Men han var en

gentleman och skrinlade planen. Ett par dagar var han också starkt

betänkt på att ge svar på tal genom att hänvisa till _hennes_ brev och

jämföra dem med hans egna, som skrivits sedan inspirationskällan sinat.

Också _då_ måste hon erkänna, att hennes voro betydligt underlägsna. Vad

handlade hennes brev om? Voro inte de prosaiska, så det räckte till? Hon

skrev ju aldrig om något annat än att vad hon hittat på under veckan...

Men också denna plan förkastade han. Det var hans skyldighet att leva i

jämnhöjd med sitt anseende. Han bemödade sig om att skriva så, som han

skrivit förr. Men det lyckades ej. Breven vållade honom allt större

ansträngning och det fanns stunder, då han önskat, att han haft en

avskrift av dem, han skickat henne, medan Greta ännu var kvar...

* * * * *

Och så kom våren.

Den kom över honom såsom den aldrig kommit förr. Det var som om en

stormflod vällt upp inom honom och ryckt honom med sig.

Studentskrivningarna voro redan förbi. Alla hade klarat sig. Stellan

stod om kvällarna vid sitt fönster långa stunder, innan han gick till

sängs, och såg ned på Josefs och Axels rum. Där nere lyste lampan vid

Josefs bord. Några veckor till och han var fri, fri, fri!

Det sprängde i bröstet på Stellan. Hans hjärta slog som om pulsen varit

hammarslag. Ett helt år till, ett helt, långt, evigt år till -- -- --

Hur skulle han kunna uthärda! Fanns det inte något sätt att förkorta

det! Kunde man inte ta något gift, som gjorde att man somnade in och

blev liggande i dvala till nästa vår? Tolv långa, eviga månader! Hur

skulle han orka! Vilket helvete! Vilket olidligt helvete! Det var som om

allt inom honom belagts med bojor, pressats in i en tvångströja. Hans

tankar snurrade kring i hjärnan som en ekorre i sitt hjul. Bröstkorgen

låg tung och tryckande över hans hjärta. Satan, vilket liv, vilket

meningslöst år, som väntade! Kunde han inte bli fri, fri, fri -- -- --

Han låg och drömde om mornarna att han var student. Han var fri. Ingen

skola mera, ingen morgonbön, inga läxor -- -- --

Och så vaknade han. Över honom stod jungfrun, yrvaken, rufsig i håret,

halvklädd:

-- Klockan ä fem minuter över sex! Choklan står på bordet.

Han satte sig upp i sängen med den underbara drömmen ännu som ett eko i

själen. Han såg sig omkring. På bordet stod chokladen och rök. Han

skulle aldrig i sitt liv mera dricka choklad.