Han blev med ens iskall. Han satt som förstenad inför tanken. Han kände
rent fysiskt dess förfärande sanning. Den var så klar, så logisk, så
_absolut_ logisk och klar. Hade han inte känt det hela denna tid?
Ingenting hjälpte. Vad han än gjorde var till ingen nytta av den enkla
anledningen, att _ingenting kunde hjälpa_. Han var predestinerad. Hade
inte Kristus själv sagt, att många voro kallade men få utvalda.
Han ryckte åter till. Hade han för resten inte alltid känt, att han var
predestinerad till fördömelsen? Hade han inte alltid haft klart för sig,
att det skulle gå honom som det gått farbror Ekenström, att det skulle
sluta illa?
Han hade rest sig upp, som om en röst kallat honom, en hård och
befallande röst utifrån mörkret, och han stirrade mot rullgardinen i
väntan att åter höra den.
Plötsligen sade han lågt till sig själv:
-- Äntligen har jag fått klarhet i allt detta.
Han kände sig ej förtvivlad längre. Han kastade sig ej ned på sängen och
grät. Det var som om han med ens blivit oerhört lugn och stark. Och i
detta lugn, i denna plötsliga styrka insåg han i ett enda slag, att hans
liv förändrats. Det låg en förbannelse över honom. Och med denna
förbannelse skulle han alltid leva. Hade han inte alltid hört till de
utstötta? Hade inte Rose -- -- --? Hade inte Kalle Möller -- -- --? Hade
inte rabulisterna -- -- --? Hade han inte alltid stått ensam, övergiven,
predestinerad?
Kunde någonting vara mera _absolut_ logiskt och klart?!
Han satte sig åter vid skrivbordet med huvudet i händerna. Hur
besynnerligt lugn han kände sig! Lugn och allvarlig. Hur skulle han
leva? Hur skulle han bära denna förbannelsens visshet, denna
predestination? Det visste han inte. Det kunde han inte svara på nu.
Men det var, som om klarheten i hans hjärna också så småningom lyst upp
och lättat hans hjärta, förlänat det liv och rörelse. Han behövde inte
gå omkring i ångest längre. Vad han än gjorde skulle i alla fall
ingenting hjälpa. Han kunde vara lugn. Vad som sedan skulle hända var en
annan fråga. För tillfället kunde han vara lugn. Han hade fått ro.
Men allt medan han satt försjunken i denna behagliga förnimmelse av att
ha löst konfirmationsproblemet, började en annan känsla stiga upp inom
honom: Luciferdrömmen, Sataninstinkten, behovet och stoltheten att känna
sig som Varg i Veum. Han var predestinerad. Han var en av de utvalda, en
av förnekarna, en av Gudaskändarna och tempelrånarna, en Boberg, som
mitt i Guds hus vågade ropa: _Det finns ingen Gud!_
Förnimmelsen fyllde honom med ett högtidligt allvar så starkt, att det
var som om han skulle sprängas inifrån. Nu såg han sitt liv framför sig.
Nej, han skulle inte sluta som farbror Ekenström, övergiven av ett
syndigt fruntimmer. Luther i Worms, armarna över bröstet, mitt inför
världens furstar och väldige! Så skulle han sluta, med en förbannelse
över sina läppar, en förbannelse som skulle eka genom tiderna.
Han började gå av och an på golvet. Om han bara vore några år äldre! Om
han bara vore student, så att han kunde träda fram inför allt folket
-- -- -- Om han bara hade tagit studentexamen, så att mänskor togo honom
på allvar! Ännu var det för tidigt. Man skulle inte tro honom. Han var
ännu för ung för att anses hysa sådana tankar. Om han bara vore student
-- -- --
Han gick till sängs allvarlig och högtidlig.
Under flera dagar höll sig denna stämning. Han såg på världen och
mänskorna med en ny blick. Det var som om han först nu fått system i det
honom omgivande virrvarret. Var den eller den av hans klasskamrater
predestinerad? Han använde ordet endast i betydelsen predestinerad till
evig fördömelse. Han satt under timmarna och studerade dem från denna
nya synpunkt. De föreföllo honom med ens mera förståeliga allesammans.
Han tyckte sig bättre kunna tyda deras sätt att ta skolan. Han gick
genom hela klassen, skilde fåren från getterna. Han kände sig stolt över
att inte höra till de bästa i klassen eller till plugghästarna. Och han
kom slutligen till det resultatet att det utom honom själv endast fanns
två kamrater, som voro _verkligen_ predestinerade: Axel Ahlberg och
Pelle Stenberg, vilka båda två -- händelsevis -- voro de två i klassen,
han hyste den största respekten för.
Det svårtydda livet hade plötsligen blivit klart och förståeligt.
Man var predestinerad.
Men också bakom predestinationslärans absolut logiska klarhet lurade
gåtor.
Redan efter ett par dagar började de skymta fram.
Varför voro somliga predestinerade och andra inte? I samma ögonblick han
uppställt denna fråga, fann han sin absoluta visshet vackla. Han var
ännu ej tillräckligt härdad i tanke och känsla för att draga de yttersta
konsekvenserna av läran: fatalismen. Liksom all annan i grunden sund
ungdom var han med liv och själ indeterminist, icke minst i sin känsla
av att vara förutbestämd till någonting stort och märkligt. Om det nu
verkligen förhöll sig så, att han var predestinerad, hade han ingen som
helst lust att skriva förtjänsten på någon annan än sig själv för sina
personliga egenskaper. Han kunde inte nöja sig med mindre.
Men det var just på denna punkt i hans skolastiskt spetsfundiga
resonemang dilemman öppnade sig. Han började nämligen hysa tvivel på,
att han redan kunde vara tillräckligt framstående för att vid så unga år
åtnjuta den utmärkelse, han förband med predestineringen till evig
fördömelse. Till den grad usel och dålig var han ännu inte. Han kunde
bli det med tiden. Det var till och med mycket troligt att han _skulle_
nå målet, men ännu så länge måste han innerst inne erkänna, att han på
det hela taget ej utmärkte sig framför de andra kamraterna i annat än
det allvar, han tillskrev sig själv.
Kanske låg anledningen till utmärkelsen hos föräldrarna?
Han tänkte på sin far... Och han skakade på huvudet.
Nej, han kunde omöjligt vara predestinerad. Det fanns två skäl, som
talade emot. Dels var fadern ej framstående nog. Inte framsläpade _han_
sitt liv under tyngden av en förfärande och ofrånkomlig förbannelse! Han
var inte _allvarlig_ nog. Han satt för det mesta om kvällarna på mässen,
och Stellan förstod att anledningen varför han höll sig mera hemma den
sista tiden var farmor: han _vågade_ helt enkelt inte hålla sig så
mycket från hemmet. Och den, som är predestinerad, _vågar allt_! Men det
fanns också en annan orsak, varför hans far ej kunde höra till de
utvalda: Stellan önskade honom ej dömd till den eviga förtappelsen. Ett
sådant framtidsperspektiv kan man tänka sig för sin egen del och tänka
på det med en viss kylig stolthet, men man önskar det ej åt sin far,
även när man fått ögonen öppna för hans små skavanker.
Hans mor då?
Det var otänkbart av en ännu enklare anledning: hon var redan död. Hur
skulle han själv kunna leva, om han visste, att hans mor sedan flera år
hörde till de evigt förtappade.
Han var åter slungad ut i mörker och ovisshet, och det kändes dubbelt
förtvivlat efter dessa dagar, som strålat i absolut logisk klarhet.
Men mörkret hade ej kommit förgäves. Det hade gett hans tankar en stöt i
en ny, alldeles ny riktning: hans mor.
En dag mindes han plötsligt vad Rose sagt en gång, den gången de varit
på kondis tillsammans och hon gråtit och frågat honom, om han inte
skulle kyssa henne. Hon hade sagt: Så synd om dig, att du inte har en
mor.
Var det däri felet låg? Var det därför, som allt föreföll så svårt?
Vad ville det säga, att ha en mor? Han visste det inte. Men nu stod det
klart för honom, att om hans mor bara levat, hela hans liv skulle ha
varit annorlunda, på något sätt han ej kunde förklara.
Ja, det var synd om honom. Han fylldes av ett djupt medlidande med sig
själv. Han kände på nytt en oförsonlig förbittring mot sin farmor.
Varför förstod hon inte, att det var fördenskull han blivit som han var,
fåfäng, falsk och högfärdig: _han hade aldrig känt sin mor!_
Han fördjupade sig i tanken på henne, _föresatte_ sig att tänka på
henne. Men han hade ej något minne av henne. Jo, kanske ett, svagt,
flytande, ohållbart: någonting i vitt och med regementsmusik...
Han visste hur hon såg ut från porträtten på faderns skrivbord, i
fotografialbumet och hos morfars och farmor. Men de sade honom ej
mycket: han tyckte mest hon såg besynnerlig ut, egendomligt gammaldags,
i kläder, som ingen mera använde. Det fanns också några, där hon satt
till häst, med hög hatt på huvudet och såg mera lustig ut än någonting
annat, och ett, där hon stod i vit klänning, brudslöja och med hans far
vid sidan i full parad: det var från deras bröllop. Av alla
fotografierna hade han, ända så långt bort han kunde minnas, tyckt bäst
om detta. Men det var sin far, han beundrat: attilan, képin i vänstra
handen, lacklädersskorna med silversporrar och de vita glacéhandskarna.
Han satt länge vid faderns skrivbord eller över albumet och stirrade på
fotografierna, till dess de blevo en dimma för hans ögon och hans tankar
flöto bort i en formlös undran: hur skulle det kännas att ha en mor?
Skulle hon ha kysst honom som farmor brukat göra? Skulle hon ha tagit
honom upp i sitt knä, då han var liten, och smekt honom som gamla
Kerstin gjort? Han såg på fotografierna, på det unga ansiktet, de stora
ögonen, munnen, som log. Nej, det skulle inte ha känts, som när farmor
närmade sitt gamla rynkiga ansikte mot honom eller som när Kerstin
klappade hans kind med sina hårda, valkiga, blåådriga händer. Kanske som
när Rose -- -- --? Eller hur?
Han såg åter på porträtten, på sin mors läppar. Jo, snarare det, snarare
som Rose -- -- --
Det strömmade varmt genom honom, en värme, han ej kunde förklara.
Och så gick han till Kerstin. Hon var i alla fall till sist den, han
kunde tala med om allt, därför att han ej skämdes för henne.
-- Berätta mig någonting om mamma?
Och Kerstin berättade. Hon talade om, vilken snäll och rättrådig kvinna
salig frun varit. Den, som kom med något ont om henne, den for med lögn
och sade inte det sant var. Nej, det gjorde den då visst inte. En sådan
snäll och rättrådig kvinna får en leta efter i hela Sveriges rike.
Stellan satt tyst och hörde på, tyst och lycklig. Jo, nu förstod han. Om
hans mor levat skulle hela hans liv varit annorlunda. Också han skulle
ha varit en god och rättrådig mänska. Det var som om hjärtat mjuknat
inne i bröstet på honom. Han hade en rent fysisk förnimmelse av sötma.
-- Berätta mera, Kerstin, sade han med låg röst.
-- Å när han föddes! Ja, aldrig glömmer ja _den_ dan i hela mitt liv,
fastän dä va nu en natt.
-- Berätta, Kerstin -- -- --
-- Ja har väl aldrig vatt mä om maken. Han föddes klockan fyra på
morronen och skräddare Kronquists fru, hon lå ju också i de sista
värkarna.
-- Va ä värkar?
-- Dä ä, när dä gör ont, innan en ska till och födas. Och fru Janson,
hon som va barnmorska på den tiden och som ä dö nu, hon sprang från sali
frun till Kronquistens och från Kronquistens till sali frun. Ja, dä va
ett rännande kan en tänka. Klockan tre va hon hos Kronquistens, då måste
ja springa dit och säga, att nu fick di minsann va färdiga mä sitt för
nu behövdes fru Janson hemma hos löjtnantens i röda momangen. Och när
ja sto där i köket och vänta, så sto ja mitt opp i alltihop. Men se
gick, dä gjorde ja nu inte. Ja sto kvar och sa, att ja inte rörde mig ur
fläcken förrän ja fått fru Janson mä mig. Och Kronquisten, han kom ut i
köket och så eländi ut och sa: här blir bestämt tvillingar. Men dä ble
dä nu inte. Karar har så många påhitt för sig, och klockan halv fyra
fick ja fru Janson mä mig och kom gjorde vi i grevens tid för en
halvtimme efter va han född. Ja, dä va ett elände. Och löjtnanten, han
va nu så dan, han svor och förbannade och sa, att om Kronquistens inte
va färdiga snart, så skulle han skjuta dom.
Stellan skrattade ej. Han inte ens log. Han hörde knappast på vad hon
berättade. Han var försjunken i sin mor.
-- Säg, Kerstin, gör dä mycke ont, när man föds?
-- Ja skulle mena, att dä gör ont! Jo, dä kan han lita på!
Han rös till. Han satt och bad sin mor om förlåtelse för att hon lidit
för hans skull. Och på samma gång fyllde honom tanken på hennes lidande
med ett sällsamt välbehag. Det var, som om han plötsligen kommit henne
_riktigt_ nära. Hon har lidit, hon har lidit för min skull...
-- Ja, å så va allting bra förståss! Och dä ska han tro, att en
lyckligare mor har ja _aldrig_ sett. Dä va riktit vackert till å se på,
sali frun, när hon lå där vit och fin mä dä lilla knytet på armen. Å hon
grät å bara glädje och ingenting kunde hon säga annat än: Ja har ett
barn, ja har ett barn, Kerstin! Ja har en gosse, Kerstin -- -- -- Å så
grät hon igen. Ja, ja ska _aldrig_ glömma dä, om ja så blir hundra år,
hur hon lå där och grät och sa: Kerstin, ja har ett barn, ja har en
gosse. Å dä va han!
Stellan satt alldeles stilla. Heta tårar rullade nedför hans kinder,
medan han bet tänderna samman över en viskning:
-- Jag älskar dig, mamma, jag älskar dig -- -- --
-- Ja, å så dog hon. Stackars, stackars salig frun. Och ja vet inte, hur
många gånger hon sa till mig: Varför ska jag dö så ung, Kerstin, varför
ska jag dö -- -- -- Å så ba vi till Gud, sali frun å jag å ja läste för
henne, när vi va ensamma -- -- --
Kerstin såg upp förfärad. Stellan hade kastat sig framstupa på soffan.
Hans kropp skakade under konvulsioner, han jämrade sig högt som i
smärta, och ur hans mun kommo lösslitna meningar:
-- Mamma, mamma, älskade mamma, bed för mig, bed till Gud för mig,
mamma, du som är i himlen, bed att han räddar mig, mamma, mamma -- -- --
Till sist hade underverket skett, underverket, han längtat efter.
Hän var förlossad. Han var frälst.
Det var Madonnan som frälst honom.
Kerstin satt tyst och orörlig och såg på.
* * * * *
Han _kände_ sin mor. Han förnam henne rent fysiskt, än hur hon hade
lidit för honom, då han kom till världen, än som ett vitt varmt leende,
som omvärvde honom likt en brudslöja, svepte hans hjärta i något varmt
och vitt och mjukt och genomskinligt. Han behövde bara gå in i salongen,
slå upp albumet med bröllopsporträttet, hålla ena handen över fadern för
att få en levande bild av henne, som hon varit, då -- -- -- då -- -- --
Detta leende på hennes brudansikte, som inte var likt leendet på de
andra fotografierna, strålade in över honom, övergöt honom med en värme,
som kom honom att rysa.
Han hade äntligen fått ro. Han var ej längre ensam. Det fanns ett väsen,
som lidit för honom, ett väsen i vitt med slöja och myrtenkrona, som
gråtit i glädje och sagt: Jag har ett barn, jag har en gosse -- -- --
Hur han älskade henne! Hon var det vitaste, som någonsin funnits. Han
behövde bara sitta och se på henne som brud, och hålla handen över
fadern, för att tårarna skulle tränga fram och han själv känna sig fylld
av en renhet och vithet i släkt med hennes. Han var nu övertygad om, att
bara hon levat, skulle han ha varit en god och lycklig mänska. Hur
skulle han ha _velat_ vara annat än god, om han varje dag hade kunnat
lägga huvudet i hennes knä, blivit smekt av henne, omvärvts av denna
vithet. Hur hade det varit möjligt annat!
Men också i denna lycka fanns det stunder, då det stack till inom honom
av avundsjuka mot fadern. Även när han på bröllopsporträttet höll sin
hand över honom, stack i alla fall hans svarta attilaärm med den vita
glacéhandsken fram över moderns arm. Det plågade honom, plågade barnets
längtan efter den obefläckade avlelsen. Tanken att han själv kommit till
genom synd gjorde honom blossande röd. Hur hade hon kunnat? Hur hade hon
velat? Hon, som var så vit och ren!
Men också häri fann han en tröst. Han var enda barnet. _En_ gång hade
hon -- -- -- nej, han kunde inte få ordet över sina läppar, knappast ens
utforma det till tanke. Men han var henne tacksam därför. En gång, för
att han skulle kunna födas. Och sen aldrig mera -- -- --
-- Jag älskar dig, mamma, jag älskar dig med hela min själ -- -- --
* * * * *
Han gick numera upp till Kerstin varje eftermiddag och bad henne tala om
moderns sjukdom, död och begravning. Och när hon slutat läste hon salig
fruns älsklingspsalm, den hon brukat läsa, då hon fått visshet om att
hon skulle dö.
Han började också taga för vana att varje eftermiddag gå ut till hennes
grav. Han blev stående och stirrade på den lilla kullen med blommorna
och gravvården, och han läste psalmen halvhögt för sig själv:
Min vilotimma ljuder
en gång, den sista gång,
och mig i jorden bjuder
en bädd så kall och trång.
Dock den mig ej förskräcker;
så sött jag sover där,
tills Herrens röst mig väcker,
då ingen natt mer är.
Men Herre Gud, bevara
min själ till evig tid
för syndasömnens fara,
för världens falska frid!
Här hjälp mig att fullkomna
mitt värv med tro och hopp!
Sen kan jag roligt somna
och stå med glädje opp.
Tårarna sökte sig nedför hans kinder. Han såg sig förstulet omkring.
Ibland kunde det hända, att någon gick och pysslade vid en grav i
närheten med en liten spade och en liten vattenkanna. Då fingo tårarna
torka av sig själva, till dess han kom fram till pumpen bakom
gravkapellet, där han vätte sin näsduk och strök den över ansiktet. Men
oftast var han ensam. De allra nyaste gravarna lågo mycket längre borta,
och det var mest där, folk gick och vårdade och ansade. Han kunde torka
sina tårar i fred.
Till sist -- efter ännu en blick omkring sig -- tog han av sig mössan:
-- Adjö, älskade mamma för i dag. Jag kommer till dig i morgon.
En eftermiddag, då han stod vid graven och läste hennes älsklingspsalm,
ryckte han till vid fotsteg mot gångens grus. Han såg upp. Det var hans
far, som kom...
Han vände honom ryggen och gick med stora steg in på en sidogång. Han
kunde knappast förklara varför han gick. Han ville vara ensam. Han
kände, att han och hans far ej sökte samma mänska härute, att de sörjde
olika personer. De älskade samma kvinna båda två, men på olika sätt:
fadern älskade det jordiska hos henne, han själv det himmelska.
Men efteråt ångrade han sig, och ju mera det närmade sig till
kvällsvarden blev han rädd, som om han ertappats med någonting
hemlighetsfullt och otillåtligt. Han var rädd att hans far skulle nämna
något därom.
När de möttes vid bordet, vågade han ej se honom i ögonen. Och fadern
nämnde ingenting om mötet.
* * * * *
Stellan närmade sig med stora steg hysterien. Han brast i hejdlös gråt
av de obetydligaste anledningar. Fiendskapen mot fadern ökades tack vare
Kerstin, som på sitt i hennes eget tycke beslöjade sätt lät Stellan ana
orsaken, varför hon en gång jagats ur huset. Nu föraktade han honom för
att han till den grad kunnat glömma hans mor. Det var upprörande,
vidrigt...
Hans nätter voro fulla av drömmar. Det fanns särskilt en, som åter och
åter kom tillbaka. En man och en kvinna hade en gång mördat ett barn.
Han, Stellan, var den ende, som visste något om mordet. Och nu kommo de
till honom och hotade att om han talade om det, skulle de mörda också
honom. De stodo alldeles över honom. Han sökte krypa undan, springa från
dem, men kunde ej. Han vaknade med ett ångestrop...
Dagen efter sådana drömmar kände han av en oförklarlig anledning oviljan
mot sin far ännu starkare.
Men plötsligen inträffade något, som med ens riktade hans hat mot en
annan person, prästen, som konfirmerade honom.
En dag efter konfirmationslektionen höllo läsbarnen ett sammanträde för
att tillsätta en kommitté med uppgift att välja en minnesgåva till
prästen.
Stellan hade -- av ej fullt klara anledningar -- varit övertygad om att
han själv skulle bli invald i denna kommitté. Men hans namn blev ej ens
föreslaget vid de något oregelmässigt förda förhandlingarna.
Han gick hem från mötet i en egendomlig, dov känsla. Han var inte
sorgsen. Ej heller förbittrad. Det föreföll honom som en dröm, som en
elak overklighet, att han ej blivit invald. Hur hade det gått till? Hur
kunde det vara möjligt? Hade de ingen aning om, vem han var, ingen aning
om, vad som under hela denna konfirmationstid försiggick inom honom? Och
om de också inte insågo och förstodo detta, borde de åtminstone veta,
att han var son till kapten Petréus och att hans morfar var ingen annan
än konsul Axelson i Göteborg, ledamot av första kammaren och kommendör
av Vasaordens andra klass.
Och så hade de som ordförande i kommittén valt Percy Anderzén, son till
speceri- och diversehandlanden på Västra Storgatan.
Hans första rediga tanke var att ej ge något som helst bidrag till
presenten, att helt enkelt inte nämna ett ord därom där hemma. På så
sätt skulle han kunna slå två flugor i en smäll: han skulle kunna visa
sitt förakt för kommittén och samtidigt undgå att tala om att han blivit
förbigången vid valet.
Senare på kvällen förkastade han emellertid denna plan, som för några
timmar förefallit honom så lysande. Den var inte värdig en sådan som
honom. Han var och ville handla som en gentleman -- ett av de nya och
något vaga begrepp han införlivat med sin föreställningskrets. Och en
gentleman bar sig inte åt på ett så futtigt sätt. Dessutom: han ville
vara med om presenten. Hans fåfänga var ännu inte tillräckligt
raffinerad för att tillåta honom lysa med sin frånvaro.
Vid kvällsbordet sade han:
-- Pappa, dä ska samlas till en present åt adjunkt Lundquist.
-- Jaså.
Hans farmor bröt ögonblickligen in:
-- Vem ska välja presenten?
-- Percy Anderzén ä ordförande.
-- Vem är Percy Anderzén?
-- Hans far ä specerihandlande på Västra Storgatan.
Nu vände sig kapten Petréus till sin mor med en glimt i ögat:
-- Herr Anderzén vill väl bli av med en av sina kristallskålar.
Stellan såg på sin far. Deras blickar möttes i två vuxna mänskors
leende. Han tyckte plötsligen om sin far, inte på samma sätt som han
älskade sin mor, utan kallt, på förståndets vägnar.
-- Hur mycket ska du ha?
-- Tjugu kronor ä dä högsta, någon fick ge. Annars mindre.
-- Aha! Då blir pappa Anderzén av med mer än en kristallskål.
Stellan gav åter sin far en blick fylld av beundran. Också hans far
föraktade kommittén. Och inte nog med det. Han hade ett skarpt huvud,
hans far. Han hade ögonblickligen förstått det djävulska spelet bakom
valet av ordförande. Så långt hade han själv inte tänkt. Nu förstod han
också, varför hans namn ej ens nämnts. _Hans_ far hade ingenting att
sälja. Och han var stolt däröver.
Dagen efter lämnade han de tjugu kronorna till Percy med en likgiltig
gest:
-- Här har du!
Percy var mycket viktig. Han drog upp en anteckningslista ur kavajens
innerficka och bad Stellan vända sig om, så att han kunde skriva bet.
för hans namn på ryggen. Stellan vände honom föraktligt ryggen, och
Percy skrev.
-- Nu kan du se själv att ja skrivit bet. för ditt namn.
-- Det bryr ja mig inte om.
Percy fortsatte:
-- Å så hade vi sammanträde hemma hos mig i går kväll, och vi kom
överens om å köpa en kristallkrona.
-- Var ska ni få den?
-- Jo, pappa har en, som han säljer för inköpspris, för den goa sakens
skull.
Stellan log; han försökte härma sin fars leende:
-- Jaså!
-- Va tycker du?
-- Ja bryr mig inte om va ni ger honom.
-- Ja, dä va bra dä! För pappa sa, att om dä va nån, som satte sig emot
dä, så ville han inte på nåra villkor -- -- -- Men billigare kan vi inte
få en kristallkrona hos nån i hela stan, inte ens hos plåtslagare
Svenson, för pappa säljer den till inköpspris.
Stellan log på nytt sin fars leende, vände honom ryggen och gick. Percy
Anderzén blev stående och såg efter honom.
-- Hör du, Stellan, ropade han, efter en stund: Varför skrattade du?
Stellan kastade huvudet bakåt och svarade:
-- Ja skrattade inte. Kan du inte skilja på skratt och hånleende, din
dumbom.
Men det blev ej någon kristallkrona. Vid nästa lektions slut höll pastor
Lundquist ett anförande, i vilket han nämnde sig ryktesvis ha hört, att
hans kära konfirmander som ett minne av den stora och viktiga milstolpen
på deras levnads väg tänkt skänka honom en gåva. Han hade -- också
ryktesvis -- förnummit, att denna för honom så dyrbara minnesgåva var
ämnad att taga formen av en kristallkrona. Han tackade dem på det
innerligaste därför, inte minst för det symboliska i gåvans form. Utan
tvivel hade de tänkt sig att denna kristallkrona, dä den vid högtidliga
tillfällen stod tänd och med sina många ljus lyste upp hans älskade hem,
skulle vara en sinnebild för det ljus, han hoppades ha tänt i deras
hjärtan. Men ledsamt nog hade han redan en kristallkrona, som han
erhållit i minnesgåva för några år sedan. Fördenskull, för att i någon
mån underlätta valet av en gåva, bådo han och hans hustru dem välkomna
på kaffe och dopp dagen efter klockan fyra. Han och hans hustru ville
därmed ej ha sagt, att de skulle komma enbart för denna sakens skull.
Tvärt om hade det alltid varit honom och hans hustru ett vackert bruk
och en innerlig glädje att en gång före konfirmationen se årets
konfirmander i sitt lilla hem.
Stellan satt och såg på honom, medan han farbroderligt leende höll sitt
långa anförande. Och plötsligen fylldes han av ett oerhört äckel.
Det var alltså för att få kristallkronor, som prästen konfirmerade dem!
Det var alltså detta, som låg bakom det hela!
Han blev het över hela kroppen av avsky och vrede. Han knöt händerna
samman i kavajfickorna, till dess det började smärta i fingrarna. Här
hade han gått alla dessa veckor och ängslats! Här hade han legat på knä
och under tårar bett Gud om räddning för sin själ! Och så var det en
minnesgåva det hela gällde! Han kände det som om prästen skändat honom,
bedragit honom på allt det, för vars skull han lidit...
Han hade ej längre ord för sitt förakt och sin vrede. Det knöt sig inom
honom till svordomar, som han satt och mumlade för sig själv bakom
sammanbitna tänder: -- Fy fan, en sådan satans präst! Fy fan!
Han förnam ingen skamkänsla inför dessa förbannelser, som han slungade
mot den, inför vilken han om några korta dagar skulle avlägga löftena.
Han hade tvärt om förnimmelsen av att den Högste gillade honom, att han
uppträdde å Hans vägnar, i en helig vredes namn.
De andra pojkarna samlades i en klunga efter lektionens slut för att
åter diskutera frågan. Man visste ej längre vad man skulle göra.
Kommittén med Percy Anderzén i spetsen hade uttömt sina idéresurser och
stod rådlös. Stellan stod och lyssnade på de många förslagen, som
kastades fram från annat håll och när någon föreslog ett par
silverborstar, gick han sin väg. Pastorn var nämligen skallig.
Han gick direkt ut till sin mors grav. Han kom denna gång ej som
Madonnans varma tillbedjare och hjärtupplöste älskare. Han hälsade ej
god dag. Han läste inte hennes älsklingspsalm, och han fällde inga
tårar. Han kom till sin mor så, som han mången gång skulle ha kommit
till henne om hon levat, med krossat hjärta och bröstet alltför
sprängande överfullt av lidna oförrätter. Med blicken på den lilla röda
pelargonian, som stod nedgrävd i sin kruka på kullen, berättade han om
allt som hänt. Utan att han visste det själv talade han halvhögt om för
henne, hur prästen bedragit och skändat honom, hur han i ett enda slag
slitit bort från honom det allvar, han med så många inre strider till
slut lyckats tillkämpa sig. Och på sin mors grav nedkallade han
helvetets eviga förbannelse över sin konfirmationslärare.
* * * * *
Dagen efter gick han emellertid med de andra kamraterna till adjunkten
Lundquists kaffebjudning. I motsats till sin make var pastorskan en
liten torr och mager kvinna med en hy som skinnet på ett skrumpet
julgransäpple. Där hon stod vid sidan om pastorn och tog dem i hand,
räckte hon honom ej ens till axlarna. Hon såg bokstavligen ut, som om
hon formats av ett av sin mans revben.
Stellan hade lovat sig själv att uppträda som en gentleman. Han gjorde
sin stelaste, artigaste, mest militära bugning och tog därefter en
överblick över kaffebordet: _bara fyra sorters småbröd!_ Och för de där
fyra sorternas småbröd skulle de ge något, som kostade lika mycket som
en kristallkrona!
När man druckit kaffet, tog hussynen vid. Man fördes in i salongen och
förevisningen började. Där hängde kristallkronan i taket, som erinrade
prästen om det ljus, han tänt i gamla konfirmanders hjärtan. Framför
kakelugnen stod en sidenskärm med drakar och storkar i guld och silver.
På byråar och bord stodo kristalluppsatser, silverkannor, silverbrickor,
silverljusstakar... Det hela var som guldsmed Dahlquists skyltfönster
dagarna före hästlöpningarna ute på exercisfältet.
Adjunkt Lundquist gick omkring, förevisade och förklarade: -- Detta är
en minnesgåva från konfirmanderna år -- -- -- låt mig se -- -- -- Han
satte pincenén på näsan och såg efter: Jo, det var som jag trodde år
1889, och den här silverbrickan är från -- -- --
Det kokade inom Stellan, Prästen visste inte ens vem han fått sakerna
från utan att behöva se efter! Han kände det som om allt detta silver,
alla dessa kristaller varit förrådda själar liksom han själv. Här voro
bönerna de bett! Här var ångesten! Här var allvaret! Silver- och
kristallpjäser. Kapplöpningspriser! Fy fan!
Hur hade han en gång kunnat tro, att en sådan mänska som prästen skulle
ha kunnat hjälpa honom fram till underverket, till aposteln Paulus'
bländande uppenbarelse! Han var ju som en av månglarna i templet, en av
dem, Kristus drev ut! Varför tilläts han att konfirmera? Varför lät
rektorn år efter år denne hycklare förråda själar? Eller var inte detta
det allvarligaste ögonblicket i ens liv? Det var fjorton dagar kvar till
dess de skulle avlägga löftena, som bundo för evigheten. Och nu skulle
de tänka på vad slags silverpjäs prästen saknade i sin salong eller på
sitt skrivbord! Fy fan! Fy fan!
Förevisningen var över. De kallades åter tillbaka till matrummet och
bjödos på saft och apelsiner. Pastor Lundquist passade i förbigående på
att berätta att knivarna, med vilka de skalade apelsinerna, voro en gåva
från minnesgoda och tacksamma konfirmander år, låt mig se -- -- --
Stellan stack kniven in i sin apelsin, så att saften sprutade. Han hade
fått tag i en blodapelsin. Det var likt blod, som sprutat ur den. Han
stack flera gånger. Och han njöt. Det var som om han stuckit i sitt eget
förrådda hjärta...
Ute på gatan höll man ett extra ordinarie sammanträde. Percy föreslog
att medan man ännu kom ihåg, skulle kommittén gå till hans pappas butik
och titta efter, om det fanns någonting, Lundquist inte hade. I annat
fall fick man gå till guldsmed Dahlquist.
Stellan gick långsamt hem, bräddad med hat mot prästen och skadeglädje
över att kommittén sprack.
Vid kvällsvarden var hans farmor full av nyfikenhet.
-- Nå, hur hade ni det hos adjunkt Lundquists?
-- Det fanns en massa silver där.
-- Nå, har ni bestämt er, vad ni ska ge.
Stellan skakade på huvudet:
-- Ja har ju inte mä saken å göra. Och den där Percy Anderzén förstår ju
ingenting.
Hans farmor blev ivrig:
-- Jag har då aldrig hört på maken. Kan ni inte fråga en äldre och
förståndig mänska till råds. Nu ska jag säga dig en sak: jag _vet_,
att pastorskan gärna skulle vilja ha en ny sockerskål med lock till,
en sådan där i rokoko, den finns hos guldsmeden, vad är det nu han
heter -- -- --
-- Dahlquist!
-- Just han, ja! Och den kostar inte mer än 125 kronor, och så kunde ni
sätta undan det som blir över till en konfirmationskostym åt någon, som
har ont om det.
Stellan såg på henne, bara såg...
-- Ja, det _vet_ jag. Men det begriper du väl, att hon eller adjunkten
inte kan säga från själva om såna saker.
Stellan nickade.
Mellan bönen och första timmen sökte han upp Percy Anderzén.
-- Vet ni, vad ni ska ge prästen?
Percy skakade på huvudet.
-- Nä, dä vet vi inte, och pappa sa, att dä var bäst å fråga adjunkten
själv.
Stellan stod tyst en stund och njöt av sin triumf. Till sist sade han:
-- Dä kan ni väl begripa att ni inte kan gå och fråga _honom_ om va
_han_ vill ha?
-- Varför inte dä?
-- _Varför inte dä?_ Ä du så dum? Förstår du inte en så enkel sak?!
Percy såg på honom med vidöppna ögon.
Stellan gjorde ännu en konstpaus för att ytterligare känna sitt oerhörda
övertag. Och så, slutligen, kom det, med tonvikt på varje ord:
-- _Men ja vet, va di önskar sig!_
Percy bara stirrade på honom. Först efter en lång stund fick han fram
ett:
-- Va då?
Stellan gjorde åter en paus, innan han svarade:
-- Pastorskan önskar sig en sockerskål med lock på, som finns hos
Dahlquists, å den kostar 125 kronor, å blir dä nåt över så ska dä
användas till en svart kostym åt nån som inte har rå.
De stodo båda och sågo på varandra, Stellan med sin fars leende på
läpparna, Percy med stirrande, beundrande ögon.
-- Hur vet du dä?
-- _Därför att ja vet dä_.
Nästa rast sammankallades kommittén, och vid frukostlovets början kom
Percy Anderzén till Stellan och frågade, om han ville vara med i den.
Stellan samtyckte. Han sammankallade på stående fot kommittén till
sammanträde _hemma hos sig_ samma eftermiddag, klockan fyra.
Och så gick han hem till frukosten. Äntligen hade de insett hans
verkliga värde! Äntligen hade de förstått, vem han var! Han log, sin
faders ironiska leende. Men han förhävde sig ej. Han föraktade Percy och
hela bunten, och han hatade prästen med ett hat, i vilket det låg
någonting av överlägsenhetens befrielse, den givandes överlägsenhet gent
emot den mottagande.
* * * * *
Men just nu, då han nått sitt mål, då han fått sin fåfänga
tillfredsställd, började han känna, att han var på väg att förlora
någonting annat, det viktigaste av allt: sin själ. Det stack till i
bröstet på honom: han tyckte sig ha kommit allt ohjälpligare bort från
det högtidliga allvaret, den kristliga sinnesstämningen. I hans egenskap
av kommitténs ordförande var det hans uppgift att till pastor Lundquists
överlämna sockerskålen, och hans tankar sysslade med det mest anslående
sättet. Inne på sitt rum inövade han ceremonien. Han höll en blomstervas
i handen, tog ett steg framåt, bugade, sträckte fram vasen och sade: --
Adjunkt och adjunktskan Lundquist! Som ett minne av denna, den
högtidligaste milstolpen i vårt liv, den för våra själar viktigaste
stunden i en mänskas liv, ber jag å konfirmandernas vägnar att till
adjunkten och fru Lundquist få överlämna denna lilla minnesgåva. Så
bugade han sig på nytt, tog ett steg tillbaka och satte blomstervasen på
dess plats. Och så blev han sittande en lång stund vid skrivbordet: han
kände sitt hjärta slå, hans panna blev het, han började till och med
tycka om prästen...
Men för varje gång han upprepade ceremonien, hade han förnimmelsen av
ett allt starkare äckel. Vart bar detta hän? Var det på detta sätt han
beredde sig till den stora stunden? Var det med tanken på en silverskål
han skulle avlägga löftena?
Han greps på nytt av ångest, över sin egen flärd, över prästens
världslighet, över all den fåfänglighet, i vilken det allvarligaste
ögonblicket i en mänskas liv förfuskades.
Det var endast tio dagar kvar. Hade han ännu tid? Var det inte redan för
sent?
Här gällde det att fatta ett beslut, ett snabbt beslut. Och han gjorde
det som en man. En morgon under frukostrasten fick han tag i Percy
Anderzén och sade:
-- Hör du, Percy, ja vill inte lämna skålen till prästen. Dä får någon
annan göra.
Percy såg på honom:
-- Varför vill du inte dä?
-- Samvetsbetänkligheter.
De sågo på varandra en lång stund utan att säga något, Percy undrande,
Stellan med ett uttryck av lugn och beslutsam stolthet.
Till sist sade Percy:
-- Vill du inte va ordförande i kommittén heller?
Stellan tänkte sig för ett ögonblick:
-- Jo, sade han, dä kan ja ju gärna va. Nu ä dä ju för resten inte mer å
göra, sen ja köpt skålen. Dä ä bara å ge pastorn den.
-- Men då får vi ha ett nytt sammanträde.
-- Ja, men ja kommer inte dit. Å för resten kan du komma å hämta skålen
hem till dig, nu när ja inte längre kan överlämna den. Du kan komma i
eftermiddag.
Stellan skildes från Percy och ställde sig vid ett av fönsterna i
korridoren. Den låg där, lång och öde. Han kände sig underligt ensam,
men det var en lycklig ensamhet, som om han i ett enda slag befriat sig
från världen och all dess flärd. Han tyckte sig rent fysiskt kunna
förnimma, hur allvaret, den högtidliga stämningen åter steg upp inom
honom, som om han stigit i ett varmt bad. Och medan klockan ringde där
nere, sade han halvhögt till sig själv:
-- Nej, dä ä inte för sent! Ja känner att dä inte ä för sent. Nu ä ja
snart redo.
På eftermiddagen, sedan Percy varit hemma hos honom och hämtat
sockerskålen, gick han ut till sin mor. Han blev länge stående vid
graven, läste hennes älsklingspsalm och stod för övrigt försjunken i sin
egen sinnesfrid. Han grät ej. Men frånvaron av tårar ängslade honom ej.
Han visste, att de skulle komma, i morgon eller dagen efter.
Han vände sakta tillbaka hem i en känsla av tryggt förväntansfull glädje
och upphöjt allvar.
Men vid kvällsvarden sade plötsligen hans far:
-- Hör du, min pojke, jag har varit inne hos skräddaren och sett ut tyg
till din konfirmationskostym. Du får gå dit i morgon eftermiddag och ta
mått.
-- Ja, pappa.
-- Du säger det som om det var en plåga för dig att gå till skräddaren.
-- Nej, pappa.
Han hade önskat, att han kunnat svara ja i stället. Han kände sig
plötsligen förrådd i sitt eget hem, utlämnad till världslighet och flärd
av sin egen far. Skulle han behöva tänka på kläder nu, när han av
samvetsbetänkligheter avsagt sig det andra? _Gällde det inte hans själ?_
Hade Kristi lärjungar haft svarta kläder, när de sutto till bords med
Frälsaren och nattvarden instiftades. Skulle man vara klädd på ett
särskilt sätt, när man böjde knä inför altaret?
Hans far såg på honom, på det plågade uttrycket i hans ansikte. Och han
blev ond.
-- Har du inte vett att tacka, när du får en ny kostym?
-- Jo-oo -- -- -- tack, pappa!
Det sjöd inom honom. Han kunde inte längre sitta stilla vid bordet,
mumlade en ursäkt, och gick in på sitt rum.
Var han den ende, som tog detta på allvar? Hans farmor hade kallat honom
högfärdig och fåfäng och falsk. Var det inte _han_, som gjorde allt för
att bli en god mänska, för att träda fram med den rätta
sinnesförfattningen? Och så kommo de med silverpjäser och skräddare! Var
det ingen, som förstod honom?
Han satte sig vid skrivbordet, med huvudet i händerna, i en dov vrede
och trött förtvivlan.
Han försjönk i funderingar, hur han skulle vilja vara klädd, då han
konfirmerades. Det skulle inte vara hans vanliga kläder, varken
vardags- eller söndagskläderna. Han skulle vilja vara klädd som en
tiggare i trasor, han skulle vilja komma barfota och nedböjd till
altaret. Han skulle vilja vara smutsig och illaluktande. Och de andra,
i sina nya, svarta kläder skulle förakta honom, och prästen själv
skulle visa honom bort från altaret. Och han skulle gå, gå sakta den
stora mittgången ned till dörrarna, medan alla sågo på honom med förakt
och avsky.
Men då, _då skulle någonting hända_...
Kristus, som stod i marmor över altaret, skulle plötsligen stiga ned och
ropa: -- Stellan, Stellan, välsignad vare du, välsignad vare du, den
ende som kommit till mitt bord i anda och sanning! Kom tillbaka till
mitt nattvardsbord, till min åminnelsehögtid! Kom, Stellan, kom!
Och så skulle han driva alla de andra, prästen, konfirmanderna och
församlingen ur kyrkan. -- Ut med er, I månglare och skrymtare, ut med
er, I, som förråden barnasjälar för silverskålar! Ut! Ut!
Och de skulle störta ut ur bänkarna, nedför den stora gången, och i sin
skräck skulle de trampa ihjäl honom, Stellan, där han låg ensam, klädd i
trasor, medan Kristus ropade: -- Stellan, Stellan! Kom till min måltid!
Hans huvud sjönk ned mot skrivbordet. Hans kropp skakade under stönande
snyftningar, innan gråten bröt fram -- -- --
Han märkte ej ens, att dörren sakta öppnats och att hans farmor stack in
huvudet och med förfäran åter försvann -- -- --
* * * * *
Tack vare den nya konfirmationskostymen hade Stellan åter kommit in i en
period av häftiga gråtattacker, omväxlande med lika häftiga anfall av
hat och helig vrede.
Ty nu kämpade han den sista avgörande striden, striden mot Djävulen
själv, mot den store Frestaren inom sig.
Först var det konfirmationskostymen.
Han stod och provade hos sin fars skräddare framför den stora spegeln,
som räckte ända ned till golvet.
En så vacker kostym hade han aldrig förut haft. Det svarta tyget var
fint och mjukt. Det låg över det en underbar glans. Skräddare Ström,
som lärt yrket i Köpenhamn och som för resten med sina svarta, vaxade,
uppvridna mustascher, sitt spetsiga helskägg och det pomaderade håret i
en hornliknande tupé påminde ej så litet om en Mefisto, som stångat ena
hornet av sig, stod med måttbandet över den prickiga sammetsvästen,
kritan i ena handen, knappnålarna i munnen och granskade honom med en
förförisk och smekande blick, medan han mumlade älskvärdheter: -- Nu ska
vi göra vårt _allra_ bästa för unge herrn, så att kostymen sitter
_riktigt_ bra, som gjuten på kroppen och ändå lös och ledig. Förmodligen
kommer unge herrn att använda den på många baler efter konfirmationen.
Och en konfirmationskostym är minsann ingen småsak. Den ska vara nobel
utan att verka prålig. Vad säger unge herrn, om vi skulle ta in en
_liten, liten_ smula här, ett litet _känn_ bara -- -- --
Och skräddare Ström skisserade det lilla kännet i veka livet med ett på
samma gång vårdslöst och målmedvetet kritstreck.
Stellan stod och betraktade sig själv i spegeln:
-- Jo, ja, kanske -- -- --
-- För se jag vill att när unge herrn visar sig ute i
officerssocieteten, så ska varje linje i den här kostymen va som en
annons: Ströms militär- och civilskrädderi. Det är det jag vill. Och vi
ska lyckas. Med unge herr Petréus' figur, en blivande löjtnantsfigur,
_ska_ vi lyckas.
-- Ja.
Stellan rodnade. Det var inte rätt att stå så här framför spegeln och
beundra sig själv, nu när det andra, det viktiga väntade. Men han
_kunde_ ej låta bli. Han tyckte sig rent fysiskt känna, hur fåfängan och
världsligheten svepte sig kring honom i något mjukt, svart. Han kunde
intet motstånd göra. Det var så mycket lättare och så oändligt mycket
skönare att låta sig föras med av all denna fåfänga och alla de bilder
den framkallade, danstillställningar, flickor, flirt, syndiga kvinnor,
majorskan Gyllencrantz, alla dessa tankar, han under dessa långa veckor
kämpat mot.
Men när han åter befann sig utanför skräddeributiken med en häftig
aprilskur svepande genom gatan, blev han stående med regnet piskande
ansiktet, som om han vaknat ur en angenäm dröm.
Han gick direkt ut till sin mor. Han läste hennes älsklingspsalm med en
järnhård vilja, en energi, som om det gällt att lära in en svår läxa.
Han koncentrerade alla sina tankar på hennes bild som brud. Men nu var
det, som om han såg henne i en balsal. Han dansade med henne, dansade
med ingen annan än henne, till dess hans far kom fram och tog henne
ifrån honom. Och hans far var ond och svartsjuk. Men när hon följde
fadern, vände hon på huvudet och gav honom, Stellan, en blick, en sådan
lång blick, som Rose en gång gett honom...
Han ryckte upp sig.
-- Va gör ja? Va tänker ja på? mumlade han halvhögt till sig själv. Hur
ska dä här sluta -- -- --
Men han kände ingen ångest längre, greps ej mera av panik. Dessa drömmar
voro så sköna. Det lät som musik inne i hans bröst. Och på vägen hem
föresatte han sig, att han dagen efter på allvar skulle samla sig till
den viktiga stunden, inte tänka på något annat än den. Det kändes skönt
att ha fattat beslutet och det kändes också skönt att ha framför sig en
hel kväll, under vilken han kunde hänge sig åt sina drömmar precis som
han ville.
Då konfirmationskostymen sedan två dagar hängde inne i garderoben och
den förlorat nyhetens behag åtminstone till den grad att han ej längre
tog fram den för att beundra den, kom ett långt brev från mormor. Hon
beklagade, att hon inte kunde komma ner för att övervara den högtidliga
akten. Men hans morfar låg ju vid riksdagen och själv kände hon sig inte
riktigt kry. Hon bad emellertid Gud välsigna och bevara sin älskade
dotterson. Hon hoppades, att den konfirmationslärare, han undervisats
av, gett honom den riktiga föreställningen om dessa dagars oerhörda vikt
för hela hans kommande liv. Ungdomen är minsann så tanklös och begiven
på nöjen nu för tiden, att det sannerligen behövs en lärare med ett
alldeles speciellt grepp om barnasjälen för att lära den inse
ögonblickets allvar och helgd. Och hon tillade: "För att du skall
förstå, min käre, älskade gosse, hur nära din morfar och jag äro dig i
tankarna i dessa betydelsefulla dagar och för att du ska ha ett också i
yttre måtto synligt bevis på, av vilken oerhörd vikt det steg är, som du
nu går att taga, sända morfar och jag dig samtidigt med detta brev i ett
särskilt paket några saker, som du för hela ditt återstående liv ska
bära som minne av denna betydelsefulla händelse. Och vi tro och hoppas
av dig, att du inte, när du blir äldre och kanske får smak för mera
lysande prydnader, skall slarva bort dem utan vårda dem som de vackraste
minnen du äger från en stund, som du, hur gammal du än blir, dock kommer
att uppskatta som den betydelsefullaste."
Detta brev kom dagen före konfirmationen. Det gjorde ett i dubbel
bemärkelse oerhört intryck på Stellan. Hans första tanke var: att hon
inte skämdes! Hur kunde hon hyckla så, hon som var världsligare än till
och med farmor. Skojade de med honom, mänskorna? Här hade han gått nu i
ett par dagar och förebrått sig själv att han tack vare
konfirmationskostymen inte kunde komma tillbaka till den höga och
allvarliga stämning, han levat i innan. Och så skickade hans mormor
honom ett sådant brev, hans mormor, som var världens världsligaste
mänska! Det kokade inom honom av harm. Han for åter ut i svordomar: --
Fy fan, sådana mänskor! Fy fan! Har de ingen skam i sig. Hon hade ju
inte behövt skriva ett så långt brev. Varför gjorde hon det då? Han hade
förstått tillräckligt av vad farmor sagt, att hans mormor inte brydde
sig ett dyft om det hela. Hon gick aldrig i kyrkan, aldrig till
nattvarden. En sådan satans humbug! Det fyllde honom med ett outsägligt
äckel.
Men med detta intryck blandade sig ett annat, som grep hans fantasi med
det okändas hela makt, lockade den ut på gissningar, som inga gränser
hade. Vad var det, hon hade skickat honom? Vad var det för slags
presenter, som voro sådana, att de kunde räcka ett helt liv och som han
skulle vårda sig om, också när han fått smak för mera lysande prydnader.
Vad kunde det vara? Det kunde inte vara pengar. Pengar kunde inte räknas
till prydnader. Någonting av guld kanske? En klocka? Den var en prydnad.
Men hon hade skrivit _saker_, några saker. Det måste alltså vara mera än
en klocka. Vad mera? Hans fantasi förlorade sig i gissningar. Han
_måste_ veta vad det var.
Till sist funderade han ut en plan. Han gick in till farmor:
-- Snälla farmor, ja fick ett brev från mormor.
-- Ja, jag såg det i morse då posten kom. Det vill säga, jag såg det var
avstämplat i Göteborg. Och så förstod jag ju.
Stellan såg på henne. Hon nämnde ingenting om paketen, som mormor skrev,
hon skickat samtidigt.
Han funderade en stund vidare. Om han erbjöd henne att läsa brevet och
hon alltså själv såg, att hans mormor skrivit om presenterna, skulle hon
ju inte kunna undgå att säga något.
-- Vill farmor läsa brevet?
Prostinnan Petréus önskade ingenting högre. Tacka för att hon ville läsa
Göteborgsbrevet! Hon hade hela morgonen glatt sig åt njutningen och
föresatt sig att i vidrigaste fall be sin son säga till Stellan, att hon
bra gärna skulle vilja se det. Hon sökte dölja sin förtjusning:
-- Det var riktigt snällt och omtänksamt av dig, mitt kära barn att låta
din farmor ta del av brevet. För brev man får _på en sådan dag_ är i
alla fall _familjeegendom_.
Stellan gick in och hämtade det. Han betraktade noga sin farmor medan
hon läste det. Han såg hånleendet sitta och darra allra längst inne i de
rynkiga mungiporna. Pupillerna lyste bakom glasögonen av en intensiv
skadeglädje. Han tyckte sig förstå detta hånleende, denna skadeglädje
bättre än om de varit uttryckta i ord. Och fastän han förstod och
gillade dem, fyllde de honom på samma gång med äckel för farmodern. Hon
harmades inte, som han gjort! Där satt hon och läste detta skamliga
hyckleri. _Och hon njöt av det!_ Hon tog inte brevet, skrynklade det
samman och kastade det från sig i avsky. Hon satt helt enkelt och hade
roligt. En sådan gammal satkäring! Han visste inte, vem han föraktade
och hatade mest, sin mormor eller sin farmor. I detta ögonblick föreföll
det honom, som om hans farmor i grunden var en sämre mänska än gumman i
Göteborg.
Hans farmor räckte honom brevet:
-- Ja, det var ju riktigt vackert och känsligt skrivet.
Han tog brevet. Hans händer darrade och han skrynklade papperet samman.
-- Men pojke, vad gör du?
Han bet sig i underläppen.
-- Ingenting...
Hans farmor vågade ej se på honom. Hon böjde sig över sin stickstrumpa.
Efter en stund sade Stellan:
-- Säg, farmor, paketen, har den kommit?
-- Ja, det har den.
-- Var ä den?
-- Den har jag låst in. Din pappa och jag har resonerat om det. Och vi
har kommit överens om att det allra bästa är, att du inte öppnar
askarna, förrän vi kommer hem från konfirmationsförhöret i morron. Vi
anser det bäst så. På en dag som den i morron, ska du inte låta dina
tankar förirra sig bort på världsliga ting, bort från det enda viktiga.
Förstår du, min gosse?
Han gjorde en tvär helomvändning utan att svara, gick in på sitt rum,
slog igen dörren med en skräll och reglade den så hårt att det skulle
höras in till hans farmor.
Han gick fram och tillbaka på golvet. Han rasade. Han knöt händerna.
Sådana mänskor! Sådana satans, föraktliga, dumma mänskor! Fanns det
ingenting annat än hycklare och bedragare här i världen. Sådana idioter!
De ville inte, att hans tankar skulle förirra sig bort från det enda
viktiga! Och så läto de honom gå här i ovisshet om vad som fanns i
askarna, så att han inte skulle kunna tänka på _någonting_ annat än det!
Voro mänskorna galna! Voro de alldeles från vettet, som gamla Kerstin
brukade säga! Fy fan! Fy fan!
Det knackade på dörren. Hans farmor sade:
-- Kära barn, jag vill tala med dig!
Han stannade ett ögonblick och svarade kort:
-- Ja vill helst va ensam nu.
Han fortsatte att gå fram och tillbaka så länge, att hans ben kändes
blytunga. Han sjönk ned vid bordet, utmattad av vrede och avsky, med
händerna döljande ansiktet. Han var trött. Gud vad han var trött! Om
bara allt detta var överståndet. Han längtade till nästa måndag, då han
åter skulle gå till skolan, som till en helgdag, en lovdag... Om han
bara kunde ta det, som förestod, liksom de andra: hyckla sig genom det,
humbuga sig fram...
Och så, plötsligen, stod tanken på innehållet i askarna åter för honom.
Var hade han mormors brev? Han sökte efter det och fann det i en ficka.
Det var tillskrynklat och han slätade ut det, läste de sista raderna
åter och åter. Det var alltså askar. Så mycket hade han fått ur farmor.
Vad slags askar kunde det vara? Kanske från en guldsmed. Smycken? En
ring kanske. Eller en kråsnål. Kanske båda delarna. Askar, hade farmor
sagt. Hur många? En kråsnål. En ring. Vilket skulle han helst vilja ha?
Han satt och övervägde, höll fram handen och såg på ringfingret. Det
skulle se stiligt ut. Och en kråsnål -- han tog med två fingrar om
halsduken -- det skulle också se snobbigt ut -- -- --
Plötsligen rusade han upp, gick av och an på golvet och mumlade för sig
själv:
-- Ja ä tosig! Ja ä alldeles tosig som tänker på detta nu! Hjälp mig,
Gud! Hjälp mig, Kristus!!! Varför hjälper ni mig inte! Ser ni inte att
ja lider!
* * * * *
Han satt i sin nya kostym bland de andra pojkarna på en stol framför
altaret. Han hade fått en fråga på salighetsläran och svarat rätt. Det
förundrade honom själv, att han kunnat ge det rätta svaret. Det föreföll
honom hela tiden, som om han vore på samma gång frånvarande och
närvarande, som om han satt ett stycke bort, uppe på läktaren och såg
ned på det hela som ett skådespel, en ceremoni. Ingenting undgick honom,
inte den minsta detalj. Han såg på adjunkten Lundquist, som stod
innanför altarrunden, som om han sett honom för första gången och lagt
märke till varje småsak i hans dräkt och utseende. Han hade klippt sitt
skägg. Han såg också renare ut, som om han tagit en badstu på morgonen.
Prästkragen satt en smula på sned. Och han visste det. Gång på gång
rätade han till den. Han hade tydligen klämt nageln på högra långfingret
dagen innan. Det var blått nere vid nagelroten. Han såg för resten
äckligt farbroderlig och vänlig ut. Och så var det pojkarna. Han
studerade deras kläder, deras ansikten. De voro alla nyklippta. Han
tyckte de sågo ovanligt dumma ut, där de sutto stela och raka i ryggen.
Han ryckte till. Nu svarade de alla med en mun:
-- Ja.
Vad stod på? Ack, det var konfirmationslöftena. Och han hade inte
svarat. Han blev blodröd i ansiktet. Och samtidigt var det, som om hela
hans inre lysts upp av en blixt. _Han skulle inte svara!_ Han skulle
inte avlägga löftena! Det skulle inte märkas. Och vem kunde hindra honom?
_Kunde någon tvinga honom att svara?_ Var det inte en sak mellan honom
och hans Gud? Stod han till svars för någon annan än sin Gud? Var han
inte ärligare, om han teg? Hade han inte räddat sin själ undan ett
brott, om han teg?
Nu kom det andra löftet som en djup ekande stämma från kyrkans alla valv
och vrår:
-- Tron I på Jesus Kristus, hans enfödde son, vår Herre, vilken är avlad
av den Helige Ande; född av Jungfru Maria -- -- --
Stellan bet ej samman läpparna. Han öppnade munnen för att ge sig sken
av att ha svarat. Men han drog endast ett djupt andetag -- -- --
* * * * *
Där ute väntade honom farmor och hans far. Farmor kysste honom upprepade
gånger, medan hon mumlade något han ej brydde sig om att lyssna till.
Han drog sig plågad undan hennes smekningar och såg sig skyggt och
skamset omkring för att upptäcka, om någon lagt märke till det.
De gingo tysta Storgatan fram. Vid en blomsteraffär stannade hans far.
-- Följ med mig in. Innan vi går hem, ska vi gå ut till mammas grav med
några blommor.
De stodo alla tre framför hennes grav. Stellan hade tagit av sig den nya
klassmössan och placerat en stor bukett röda rosor på kullen. Ingen av
dem sade något.
Plötsligen brast Stellan ut i gråt. Hans kropp skakade under våldsamma
snyftningar.
Det var som om han sagt farväl till sin mor, en sista gång tackat henne
för allt det, hon under denna tid av ångest och lidande varit för honom.
Han skulle aldrig, _aldrig_ glömma det. Så länge han levde skulle han
handla så, att han utan att blygas kunde visa sig inför hennes ansikte.
_Alltid! Alltid!_
Det var till sin Madonna, Stellan avlade konfirmationslöftena under
skakande gråtattacker.
Med näsduken för ögonen sprang han från graven.
Hans far och farmor följde tysta efter.
* * * * *
Han hade kommit hem långt före de andra och stängt sig inne på sitt rum.
Det knackade på dörren; det var hans farmor:
-- Stellan, mitt barn, kaffebordet är dukat.
-- Låt mig va i fred, låt mig va i fred, skrek han till svar.