Stellan och hans kamrater talade mycket litet om konfirmationen, sedan
den väl en gång hörde till det förflutna. Percy Anderzén, som gick vid
sidan om Stellan tillbaka från altaret, fällde endast den anmärkningen,
att om han inte fått vinskvätten, hade den där oblaten eller vad de
kallade det fastnat i gommen på honom.
Hemma nämndes ej heller någonting. Farmor reste åter tillbaka till det
vita huset i Lund med en viss nervös iver vid tanken på vårrengöringen,
och hans far andades åter i fulla drag friheten på officersmässen.
Men hos Stellan lämnade dessa två månader kvar en känsla av djup olust.
Det var en rent fysisk olustkänsla, som om han förätit sig på sötsaker.
Han kände sig tung och dåsig och allra längst inne hos honom fanns det
någonting, som skämdes, han kunde ej förklara riktigt varför. Han hade
en dov förnimmelse av att han föraktade sig själv, att han under hela
denna konfirmationstid burit sig löjligt åt. Tanken på att det var _han
själv_, som tagit det hela alltför allvarligt började forma sig inom
honom. Kanske när allt kom omkring, att det var _han_, som burit sig åt
som en humbug och inte de andra.
Det skulle väl ännu dröja många år, innan förljugenhetens och
självbedrägeriets problem stod klart för honom i hela sin försåtliga
gestalt. Men han _anade_ dess existens. Han liksom vädrade tillvaron av
en lögn, olik alla andra lögner, dem man slungar ut till lärare,
kamrater och ens närmaste för att klara sig undan ett tillfälligt eller
långvarigare obehag, en lögn mot någonting inom en -- -- --
Men de sista månaderna hade uttömt hans förråd av sinnesrörelser. Hela
hans väsen strävade efter balans, efter en nykter och varaktig vila.
Hjärtat hade fått sitt lystmäte och mer än det. Nu ville han ha ro.
Själva den sunda livsinstinkten hos honom sköt problemet åt sidan,
ställde det på framtiden.
För att emellertid ge ett rent yttre tecken på att han för alltid lämnat
en period av sitt liv bakom sig ändrade han sin hårfrisyr. Han lade bort
officersbenan mitt i pannan. I stället strök han håret rakt upp, som han
sett blivit modet i de allra högsta klasserna.
Redan samma kväll, den nya hårfrisyren anlagts, lade hans far märke till
den. Han kunde för övrigt ej med bästa vilja i världen undgå att märka
förändringen. Han sade:
-- Det var fan, vad du ser ut i kalufsen. Du ser ju ut som en bondpojke.
Vad ska den frisyren föreställa?
-- Jag ska ha uppstruket hår.
-- Kallar du det håret uppstruket?
Stellan svarade med ett ödmjukt leende:
-- Det kan väl bli.
-- Låt oss hoppas det.
Den nya koaffyren var emellertid ej endast i yttre bemärkelse det mest
utmärkande tecknet på att Stellan under konfirmationen blivit en annan.
Också för honom själv betecknade frisyren ett evigt farväl till ett för
alltid förflutet: mittbenans raserande betydde ingenting mindre än ett
avskedstagande till hans barndoms dröm och längtan: att en gång i tiden
bli löjtnant. Vad han skulle företaga sig, när han om några år tagit
studentexamen visste han ännu inte. Men _ett_ hade han klart för sig:
officer skulle han aldrig bli. Det var ett fåfängt och världsligt yrke.
Det förde endast till prål och ståt och prakt. Det ledde allt längre
bort från det väsentliga, det viktiga, vad nu detta i grunden var. Han
insåg, stödd på sitt eget livs erfarenheter, att officersbanan var det
billigaste och bekvämaste sättet att skaffa sig anseende. Man var
löjtnant. Man hade ett visst slags kläder, som utmärkte en framför alla
andra. Man hade rätt att befalla. Man _var_ någonting. Man var _någon_.
Man kunde husera i stan som man ville. När man kom till häst på gatan
eller i bulevardens ridbana, vände sig mänskor om och såg på en
beundrande. Nej, officer ville han inte bli. Det var ej på detta enkla
sätt -- genom att gå omkring i uniform -- han ville skaffa sig anseende
och makt.
Det som förvånade honom mest i hela denna förändring, han genomgått, var
lättheten, med vilken förändringen skett. Han kunde ej minnas den dag,
då han ej önskat att bli löjtnant. Hur långt han än gick tillbaka, hade
han alltid vetat vad han skulle bli: officer. Hela hans barndom -- han
ansåg sig redan vara jämförelsevis stor -- hade rört sig kring detta
enda: sablar, hästar, kaskar, sporrar, knektar. Och nu, sedan han blivit
äldre och hans tankar gingo till framtiden, hade han alltid tänkt sig
som löjtnant i denna stad, där han fötts och levat. Han var ute och red
i bulevarden eller på exercisfältet. Han gick med andra löjtnanter och
drack punsch och whisky på Stora Hotellet eller mässen eller Sällskapet.
Artillerister och underofficerare hälsade på honom. Han stod och
kommenderade inne på kaserngården. Han red med regementet eller
divisionen ut på fältmanövrer och skjutövningar. Stadens flickor vände
sig om och beundrade honom...
Och nu hade han sagt farväl till allt detta. Och -- vad som var det
underbaraste -- han hade gjort det utan att känna någon smärta. Den
vackra uniformen, den vidunderligt sköna képin med den svarta plymen,
lacklädersstövlarna med de försilvrade sporrarna -- allt hade han lämnat
bakom sig för evigt, utan saknad, utan sorg, utan smärta.
Han såg sig själv i spegeln -- på det uppstrukna håret, som ännu
strävade emot den nya sinnesförfattningen. Och han sade till sig själv:
-- Jo, du ä förändrad.
Men frågan var: vad skulle hans far säga? Förmodligen skulle han anse
honom ombytlig: först officer och nu någonting annat. Och han kunde ej
ens uppge, vad detta andra var. Skulle han bevara sin hemlighet, till
dess han blev student, och så -- plötsligen -- förklara allt. Men han
insåg risken i denna plan. Antag att hans far sade nej! Det bästa vore
att så småningom förbereda honom.
En dag efter middagen, då de sutto inne i skrivrummet, reste sig Stellan
och började gå av och an med händerna på ryggen.
-- Säg, pappa, sade han till slut utan att stanna -- han hade känslan av
att faderns svar skulle verka bestämdare, ofrånkomligare, om han
stannade:
-- Säg, pappa, skulle ja göra dig mycke ledsen, om ja inte blir officer?
-- Vad ska du bli då?
-- Ja vet det inte än. Men ja känner, att ja inte vill bli officer.
-- Jaså, du känner det?
Här stack faderns ironi åter fram. Man kunde aldrig tala allvar med
honom. Han hånlog åt allt.
-- Nå, det var det förståndigaste ja hört dig säga på långa tider.
Stellan stannade tvärt och såg på honom i häpen stumhet.
-- Ja, du ser på mig! Officersbanan är nog bra så länge man är ung och
tanklös. Den kan till och med vara bra ända till majorsfebern kommer.
Men sen -- -- -- Det är inte roligt, ska jag säga dig, min vän, att vid
fyrtifem års ålder bli förbigången, ställas på hyllan och veta, att hela
ens liv varit till ingen nytta. Jag vet fall, där det knäckt en mänska.
Ja, du behöver inte stå och stirra på mig, som om du fallit från
skyarna.
-- Nej.
-- Och så ska man ha munnen stängd. I annat fall får man tandvärk.
-- Ja.
Stellan var alltför upptagen med sig själv för att fullt förstå
innebörden i den tragedi, hans far vidrört, den tragedi, kapten Petréus
just stod i färd med att genomleva och vars utgång han redan var viss
om. Nej, Stellan var alltför upptagen av sig själv och sitt. Faderns ord
hade plötsligen skänkt honom en trygghetskänsla av ett alldeles nytt
slag: _han kände rätt_. Också när han inte i fullt klara meningar kunde
bevisa riktigheten av vad han ville, förstod han nu, att han innerst
inne hade rätt. _Inom honom fanns det något, som ej tog fel_. Han hade
med ens förnimmelsen av att det skulle gå honom väl här i livet, om han
endast följde denna röst i sitt inre, som aldrig tog fel.
Han gick långsamt och med händerna på ryggen mot dörren. På dessa korta
stunder tyckte han det var, som om han vuxit ut till sin slutliga längd,
som om han blivit man, riktigt man.
Han var redan vid dörren då hans far sade:
-- Hör du, min pojke, när fick du klart för dig att du inte skulle bli
knekt?
-- Å, en tid sedan.
-- Det var då du började skaffa dig bondkalufsen.
Stellan mötte sin fars ironiska leende utan att väja tillbaka eller
känna sig sårad och förlöjligad. Nu, när han visste, att rösten inom
honom ej kunde taga fel, log han tillbaka och sade:
-- Du hånar alltid, pappa.
Och så gick han in till sitt.
Nu hade turen kommit till kapten Petréus att gapa med vidöppen mun. Han
blev sittande en lång stund och stirrade mot dörren, Stellan stängt
bakom sig. Nu var det _hans_ ansikte, som speglade en häpen stumhet.
* * * * *
Det var i stort sett en lycklig tid för Stellan, dessa vårveckor, som
följde på konfirmationen. Syrener och jasminer i stadsparken doftade som
aldrig förr. Det var, som om de först denna vår av Skaparen försetts med
denna underbara doft. Göken gol från stadens alla utkanter. Näktergalen
hade börjat flytta in i träden på gamla kyrkogården och vid södra
folkskolan. Det var, som om den först denna vår fått sina toner.
Han tyckte sig ha _rätt_ att njuta av allt detta, nu sedan han levde i
denna trygghet, i denna känsla av att det inom honom fanns någonting,
som ej tog fel. Han försökte ej ens klargöra för sig, vari detta något
bestod. Men fastän han ej brydde sin hjärna med att söka analysera dess
natur, spekulerade han då och då över frågan: hur länge har det funnits
inom mig? Har jag ägt det länge. Fanns det redan, då jag föreställde mig
att jag var Josef? Är det detta, som gjort, att jag _alltid_ vetat att
jag är överlägsen alla jag känner, fastän det bara går skapligt för mig
i skolan? Är det det, som gjort, att jag vet att jag på något sätt är
bättre än andra?
Dessa spekulationer störde ej hans trygghet. De gjorde den endast
starkare. Och de skänkte honom egendomligt nog också en känsla av
Ödmjukhet. Det var inte _hans_ förtjänst utan en gåva. Från vem? Han
visste det inte. Kanske han i alla fall var predestinerad, men till det
goda. Och detta något, denna gåva befallde honom att vara ödmjuk, att
bekämpa de fel, med vilka han var bekajad, att förbättra sig, att
fullkomna sig.
Han lydde rösten i sitt inre. Han var lycklig.
Under dessa funderingar märkte han emellertid, att han ej längre hade
någon religion. Han visste ej, hur det gått till. Den hade försvunnit
lika smärtfritt som barndomsdrömmen om att bli officer. Frågan hade helt
enkelt upphört att intressera honom. Den hade upphört att ha någon
betydelse. Han insåg, att han måste skaffa sig en ny världsåskådning i
stället för den gamla, som så omärkligt trollats bort och blivit
betydelselös. Men inte nu. Inte än. Och inte under sommaren heller. Nu
ville han njuta av tryggheten, i känslan av gåvan inom honom. Han skulle
vila sig till hösten. Då var det tids nog att skaffa sig en
världsåskådning.
Efter skolans slut for han till morföräldrarna på Särön.
Han badade, stekte sig brun, spelade tennis, seglade och dansade. Allt
detta tillät honom rösten. Den drog endast gränsen för flirten och
sommarsvärmeriet. Han _kunde_ ha blivit förälskad denna sommar. Men han
ville det ej. Först skulle han skaffa sig en världsåskådning. Sedan
skulle han förälska sig. Men på allvar och för alltid.
Redan i mitten av augusti började emellertid tanken på världsåskådningen
oroa honom. Han kände allvaret, som väntade honom. Det infann sig
samtidigt med att han måste syssla en smula med ferieläsningen. Han
började vidtaga förberedande arbeten i och för världsåskådningen, en
kort överblick över, var han för tillfället befann sig. Trodde han på en
Gud? Nej! Förnekade han honom? Nej! Inte precis det heller. Trodde han
på Kristus? Nej! Förnekade han honom? Nej, inte det heller. Trodde han
på ett liv efter detta? Ja!
Men någon bestämd lära bekände han sig ej till. Den saken måste
uppskjutas till hösten.