Han satt ej längre och skakade i frossa. Han var het över hela
kroppen -- -- --
* * * * *
Det ringde till middagen. Han gick ned i en stämning av kallt och
högtidligt allvar. De tyckte inte om honom. De kallade honom falsk och
högfärdig. Han brydde sig ej om det mera. Han _var_ falsk och högfärdig.
De visste inte, hur han skulle leva och hur hans liv skulle sluta. Han
var ensam. Det var skönt att känna sig ensam. Han behövde inte ta några
hänsyn längre. Han var kvitt alla förpliktelser. De väntade sig inte
mera av honom. Hans farmor hade själv sagt, att det var för sent. Han
kunde göra vad han ville. _Han var fri!_ Det var en underbar känsla, som
om han plötsligen vuxit och blivit _riktigt_ stor. Han visste sitt öde,
visste, hur det skulle sluta... Och han var fri...
Han svarade kort på de vuxnas frågor om var han varit och vad han hittat
på. Vad hade de med honom att göra? De tyckte ju inte om honom. De sutto
hemma och baktalade honom, när de trodde han inte hörde dem. Varför
frågade de då? De sade, att han var falsk. Var inte hans farmor ännu
falskare, som nu satt där och kallade honom mitt älskade barn och
frågade, om han inte ville ha mera äppletårta. Han gav fan i hennes
äppletårta. Den kunde hon äta själv.
Efter middagen gick han åter ut i stan. Han sade, att han skulle gå och
hälsa på professorskusinerna. Men i stället drev han omkring på gatorna.
Han såg på mänskorna på ett nytt sätt, i synnerhet på kvinnorna. Han
kastade inte längre skygga blickar på backfischar. De intresserade honom
inte längre. Han såg på de vuxna, som ännu voro unga, sökte efter en
kvinna, som var så vacker, att hon kunde vara syndig. Han upptäckte bara
en, som tilltalade honom. Hon gick med en student. Han följde efter. Han
var inte svartsjuk på studenten. Honom skulle han nog kunna peta ur
brädet, när han en gång fick uniform på sig. Det var ingen konst.
Han gick bakom dem och såg på hennes svajande höfter. Och ju längre han
betraktade dem, ju längre han följde deras svängande rörelser, ju
osäkrare kände han sig. Han tvivlade inte på att han med sin uniform
skulle kunna peta studenten. Men han började bli rädd, rädd och varm vid
åsynen av dessa höfter, av de två vecken i kappan, som rörde sig snett
ned över ryggen för varje steg, hon tog. Han visste inte riktigt vad han
skulle säga henne, då han en gång gett studenten respass. Han hade en
känsla av att han inte skulle kunna säga någonting, bara falla ned
framför henne, med en present i ena handen och en revolver i den
andra -- -- --
Nu skrattade hon. Han ryste till. Det var som om någon kittlat hans
hjärta. Och i detta ögonblick visste han ännu säkrare, att det skulle
sluta med ett revolverskott.
Han följde efter dem, till dess de stannade utanför en port, där den
unga kvinnan gick in. Han såg inte hennes ansikte. Men över porten, där
hon försvann, stod det: J.A. Krooks Herrskrädderi.
Han tänkte på henne hela kvällen, på de svajande höfterna och vecken i
ryggen på hennes kappa, då hon gick. Han satt och tänkte på det till och
med, då farmor efter kvällsvarden läste aftonbönen i lilla förmaket. Han
hade redan beslutat sig för att när bönen var över skulle han gå upp på
sitt rum, lägga sig och tänka på höfterna och vecken i kappan.
Han kysste sin farmor på kinden. Men i stället för att kyssa honom god
natt, sade hon:
-- Stellan lille, vill du stanna ett slag. Jag vill tala med dig.
Han ryckte omärkligt på axlarna. Vad hade hon med honom att skaffa? Han
var ju ensam. Han var fri!
Ögonblicket efter fann han till sin förfäran att både tant Selma, den
döva sällskapsdamen, och Nilla, trotjänarinnan, smitit. Och de hade
stängt dörren efter sig...
-- Kom nu och sätt dig här i soffan hos farmor, så ska vi talas vid
_riktigt ordentligt_, riktigt på tu man hand.
Han satte sig bredvid henne. Hon tog hans hand.
-- Du förstår, lille Stellan, jag håller ju så obeskrivligt mycket av
dig, mera än av mina andra barnbarn, därför att du är mitt enda riktiga,
mitt enda.
-- Ja-a -- -- --
-- Förstår du det?
-- Ja, farmor.
Och så började hon, med låg och innerlig röst, medan hon smekte hans
hand.
För varje ord tyckte han sig bli allt mindre och mindre. Känslan av
frihet hade försvunnit. Det föreföll honom till sist, att han var så
liten, att han kunde sitta gömd i hennes knä...
Han lämnade henne alldeles förgråten. Hon hade talat med honom
oavbrutet. Han visste knappast vad hon sagt annat än om Gud och vår
Herre Frälsaren och om det enda viktiga här i livet: att rädda sin själ,
att bevara den undan världens fåfänga och prål och glitter.
Han bara storgrät. Han var alldeles upplöst av tårar. Han kramade hennes
hand och snyftade gång på gång:
-- Ä dä för sent, farmor? Säg, att dä inte ä för sent. Jag _vill_ inte
skjuta mig!
Hon såg förskräckt på honom:
-- Men mitt älskade barn, var får du sådana tankar från? Må Gud bevara
dig för sådana förfärliga tankar!
-- Jo, ja vet så _säkert_, ja _vet_, att ja kommer att skjuta mig, ja
vet dä _så säkert_ -- -- --
-- Men mitt älskade, älskade barn -- -- --
-- För ja _vill_ inte skjuta mig. Ja vill bli en god mänska. Ja vill, ja
_vill_! Ja vill älska Gud och Kristus -- -- -- Ja vill va god -- -- --
Ja ä så olycklig, så olyck -- -- -- liiii -- -- -- Ja vill inte bli rik.
Ja vill inte ha morfars pengar, ja vill -- -- --
Hon måste följa med honom upp på hans rum och lägga honom till sängs
som ett litet barn.
Där, på örngottsvaret, såg han en stor flottfläck från kosmetiken i sitt
hår. Den bruna fläcken fyllde honom med äckel och avsky. Jo, han var en
dålig mänska. Han var en förtappad varelse. Han frös så att hans tänder
skakade, då han klev i sängen. Hans farmor stoppade om honom, blev
sittande på sängkanten och läste ännu en bön. Han tog hennes hand och
började gråta på nytt:
-- Läs mammas psalm, läs -- -- -- mam -- -- --
Och prostinnan Petréus läste hans mors älsklingspsalm, den som hon
brukat läsa, innan hon dog.
Min vilotimma ljuder
en gång, den sista gång
och mig i jorden bjuder
en bädd så kall och trång.
Dock den mig ej förskräcker;
så sött jag sover där,
tills Herrens röst mig väcker,
då ingen natt mer är.
Efter en stund reste hon sig:
-- God natt med dig nu, min käre gosse. Sov nu gott. I morgon vaknar du
som en annan Stellan, pappas och farmors snälla, goda, rara Stellan.
Han höll kvar hennes hand. Tårarna kommo fram på nytt.
-- Dä blir så svårt, sade han.
-- Ja, men Herren hjälper. Ser du mitt lilla barn, det finns någonting
som heter underverk, Guds underverk med oss fattiga, syndiga
mänskobarn. Mänskorna nu för tiden rycker på axlarna åt det. Men tro du
din gamla farmor: underverket _finns_, det sker underverk _varje_ dag.
Utan underverk räddas ingen mänska. Tro din gamla farmor! Förlita dig på
Frälsaren i ödmjukhet och tro på underverket att det kommer. Nej, nu
måste jag gå ner. Nu kommer din pappa hem.
Stellan höll henne ännu kvar:
-- Säg, farmor, lova mig, lova mig att inte säga något till pappa
-- -- -- lova det -- -- --
-- Det ska jag visst göra, mitt barn. Sov nu gott.
Hon tände ett ljus och släckte lampan.
Han låg länge vaken. Han var så förgråten, att det kändes som om hans
inre endast varit en flytande massa. Och i denna flytande massa var det
som om tankarna simmat omkring snabbt som fiskar i ett ringlande stim.
Han tänkte på underverket, på farbror Ekenström, på allt han upplevat
denna dag, som föreföll honom lång som ett år. Och han somnade in vid en
sista förbiglimmande tanke på att farbror Ekenström varit en dålig
mänska. Hans far hade sagt något om farbror Ekenströms växlar, som
haglade över honom, som om han prenumererat på dem...
Under sig, i lilla förmaket, hörde han otydligt röster...
* * * * *
Han var åter tillbaka i sin hemstad. Vårterminen hade börjat. Till det
yttre var allt sig likt: hans eget hem, gatorna, husen, kamraterna,
skolan. Och ändock föreföll det honom som om allt under dessa korta
julveckor blivit åratal äldre, blivit gammalt, föråldrat.
Det var han själv, som förändrats. Den kväll, han suttit ensam med
farmor, hade han genomgått en som han tyckte fullständig förändring, som
om allt inom honom först lösts upp i tårar för att sedan samla sig i
alldeles nya kombinationer. Han längtade. Han gick och väntade på något.
Men drömmen, som levde inom honom, var en annan än förr: den sökte sig
inte längre mot fjärran länder och äventyr eller mot den avlägsna tid,
då han för alltid lämnat skolan bakom sig och kommit ut i livet med dess
lockande möjligheter. Det, han väntade, låg honom nära. Det fanns inom
honom. Han tyckte sig ibland kunna känna det rent kroppsligt, som en
sprängning i bröstet.
Det, han gick och väntade på, var underverket, farmor talat om, Guds
underverk.
Själva ordet hade satt hans fantasi i en häftig rörelse, gett den en
våldsam stöt framåt, i en som han trodde alldeles ny riktning. Han
visste ännu ej, att detta nya ej var någonting nytt, att det endast, i
en förändrad gestalt, var hela barndomens koncentrerade sagolängtan, som
med detta nya ord åter sökte sig fram till förverkligande: det våldsamma
kravet på den plötsliga förändringen. Underverket skulle ske: han skulle
bli en annan, inte genom en långsam och mödosam uppflyttning från klass
till klass, till dess han en gång blev stor, utan med ens, i ett enda
slag.
Han anade till och med, hur det skulle ske. Det skulle ej komma i form
av en yttre förändring, genom en yttre upphöjelse, en oväntad
utmärkelse, likt överräckandet av sagoprinsens krona och mantel.
Underverket skulle ske _inne i hans själ_. Det skulle komma ungefär så,
som det en gång visat sig för Saulus, en plötslig syn, så bländande att
den skulle tvinga honom på knä. Och i detta ögonblick, i denna blindhet,
skulle han bli _seende_. Han skulle förstå _allt_, han skulle i ett enda
slag lära sig tro på Gud, älska Frälsaren, bli god, bli helt och hållet
en annan.
Men underverket inträffade ej. Han gjorde i yttre måtto allt, som stod i
hans makt att underlätta dess förverkligande: han lade bort kosmetiken,
var hövlig mot Ida och tittade varje eftermiddag ett slag upp till
Kerstin.
Men det hjälpte ej...
Var det redan för sent? Hade farmor haft rätt, då hon sagt till hans
far, medan han själv stod gömd bakom dörren, att han redan var alltför
fången i flärd och fåfänglighet?
Han funderade mycket över detta. Kanske låg felet däri, att han en gång
skulle bli rik? Det stod någonting i Bibeln om den rike, kamelen och
nålsögat. Han insåg, att liknelsen ej fick tagas för bokstavligt:
Kerstins bokstavliga bibelutläggningar hade han för länge sedan lämnat
bakom sig; han visste att nålsögat var en port i Jerusalem. Men han
insåg också på samma gång den djupa symboliken i detta. Den som var rik
eller skulle bli rik måste lära sig ödmjukhet. Frågan var hur det skulle
ske. Han tyckte sig i yttre måtto ha gjort allt, som i den vägen
rimligtvis kunde begäras av honom.
Också på detta funderade han mycket. Med den medeltida skolastikens hela
skärpa staplade han som han tyckte ovedersägliga argument på varandra
för att klargöra för sig, att rikedomen i och för sig inte behövde
utgöra ett oöverstigligt hinder för underverket. Paulus själv hade ej
varit en fattiglapp utan en bildad man. Han hade gått i skola och varit
skriftlärd.
Och för resten: var det alldeles _nödvändigt_, att han skulle bli rik?
Kunde han inte helt enkelt avsäga sig sin morfars pengar? Kunde han inte
säga nej, då de kommo och erbjödo honom rikedomen, säga, att han inte
ville ha den och att de fingo göra med den, vad de ville?
Men ej heller detta beslut hjälpte. Ingenting hände... För några dagar
greps han av panik. Så blev allt åter lugnare inom honom, allt eftersom
den dagliga skolrutinen snörde in honom i sitt växlingsrika enahanda.
Veckorna gingo. Till slut låg drömmen om underverket endast som ett
halvt igenvuxet sår långt inne i bröstet på honom. Ibland stack det till
i en plötslig smärta, när han satt med böckerna framför sig på bordet
och han såg den ändlösa vägen, han hade att gå, innan han skulle bli
stor, riktigt stor... Och efter denna plötsliga smärta var det, som om
det kittlat i såret: han hade en dunkel och angenäm förnimmelse av, att
kanske, trots allt, underverket skulle ske, fortare än han nu anade...
* * * * *
En dag kom klarheten strömmande in över honom som ett plötsligt knippe
solstrålar.
En morgon efter bönen steg rektorn upp på katedern i bönsalen och
förklarade, att de av skolans lärjungar, som under terminen önskade
åtnjuta konfirmationsundervisning, skulle anmäla sig på
rektorsexpeditionen.
Han kände det, som om om han suttit och halvsovit och i ett ryck blivit
klarvaken av något, som värmde hela hans kropp.
Underverket -- det var konfirmationen! Det var genom den, det skulle
ske. Genom den skulle han förstå allt, sin längtan, sin egen själ...
Han hade förnimmelsen av en obeskrivlig lättnad. Äntligen -- -- -- Nu
hade han funnit vad han sökt. Nu visste han, vad han ville. Han skulle
inte uppskjuta konfirmationen till sommaren. Han _kunde_ inte gå en hel
termin och vänta på detta, som i ett slag skulle förändra hela hans liv.
Han var rädd för sig själv, misstrodde sig själv. Kanske när sommaren
kom, drömmen om underverket skulle helt och hållet ha försvunnit. Och på
samma gång skulle också flärden och fåfängligheten ha ytterligare flera
månader att arbeta sig allt längre in i honom.
Han gick hem till frukosten med snabbare steg än han gjort på länge.
-- Har inte pappa kommit hem ännu?
-- Nej!
Han gick av och an runt matsalsbordet och väntade. Till slut hörde han
sabelskrammel ute i tamburen. Han skyndade ut:
-- Säg, pappa, får ja lov och tala mä pappa ett slag.
Ivern hade gjort honom blossande röd i ansiktet. Och samtidigt såg han
mycket allvarlig ut.
Fadern gav honom en snabb blick:
-- Ska det vara med samma?
-- Ja tack!
-- Nå, kläm ur dig då!
Han kastade en hastig blick in i matsalen, där hushålls fröken redan
stod bakom sin stol.
-- Ja kan inte säga dä här. I enrum!
Fadern såg åter på honom ängsligt och skarpt:
-- Vad i Herrans namn står på? Har du hittat på några dumheter i skolan?
-- Nej, men dä ä viktigt!
Han gick före sin far in i skrivrummet och stängde dörren efter honom.
Kapten Petréus var ej längre säker på Stellan. Han och prostinnan hade
haft ett långt samtal nere i Lund en viss kväll. Pojken hade suttit och
pratat någonting om, att han inte ville skjuta sig. Kaptenen var i grund
och botten en smula rädd för honom. Likt de flesta andra vuxna vid hans
ålder hade han av sin barndom glömt det mesta, och han hade ännu ej
hunnit tillräckligt långt upp i åren för att åter minnas den. Han
förstod sig inte på Stellan.
Han såg en smula osäkert på sin son:
-- Nå, vad är det du vill?
Stellan fäste sin blick öppet i hans:
-- Jo, dä ä konfirmationen.
-- Nå?
Fadern besvarade hans blick ännu osäkrare. En plötslig aning for genom
honom: nu vill pojken inte konfirmeras; det är någon, som satt dumheter
i huvet på honom, och så blir det bråk och förtvivlan både i Lund och
Göteborg.
-- Jo, dä ä så att -- -- -- Ja kanske kommer och göra pappa och farmor
emot, och ja vill dä inte gärna, dä försäkrar ja pappa, men -- -- --
-- _Nå, kläm ur dig!_
-- Jo, får ja lov och konfirmeras nu i skolan under terminen i stället
för på landet i sommar?
Stellan såg sin far fortfarande allvarligt i ögonen.
Kapten Petréus vände sig om för att hämta sig efter förskräckelsen. Med
händerna bakom ryggen tog han några steg fram i rummet för att dölja ett
leende, i vilket låg lika mycket häpen undran som löje.
Stellan följde honom med blicken:
-- Ja vet att ja gör er emot, men -- -- --
-- Tjo-oo, det kan du väl få -- -- --
-- Då kan ja få anmäla mig på rektorsexpeditionen i dag?
-- Tja, det går visst för sig -- -- -- det ser jag inte något särskilt
-- -- --
Stellan bugade sig högtidligt och sade med säker och varm röst:
-- Tack, kära pappa.
Nu vände sig kaptenen om och såg på honom:
-- Vad är det som gör att du ändrat dig?
Nu var det Stellans tur att slå ned ögonen:
-- Dä ä svårt att säga -- -- --
-- Nå, då vill jag inte fråga.
-- Tack, snälla pappa.
-- Tja, då äter vi väl!
Stellan gick före honom ut i matrummet. Men kaptenen blev stående kvar
en lång stund mitt på golvet och såg rakt framför sig.
Samma kväll skrev han ett långt brev till prostinnan i Lund. Det kom
omgående svar, också ett mycket långt brev, adresserat till Stellan
själv. Hans farmor var mycket belåten över hans beslut -- allra mest
därför att hon segrat över konsulinnan Axelson, ehuru hon ej nämnde
någonting därom i skrivelsen till Stellan. I stället talade hon om
konfirmationens allvar och vikt. Hon skrev också om att hon själv skulle
komma i god tid för att bistå honom under dessa för hela hans framtid
och hans andliga liv så betydelsefulla veckor.
Både beslutet och farmoderns brev fyllde Stellan med ett högtidligt
allvar och en känsla av trygghet, som om han vandrat omkring i en värld
av vit bomull. Det föreföll honom som om alla mänskor plötsligen blivit
vänligare. Varje gång han mötte kristendomsläraren, som skulle
konfirmera honom, tog han av sig mössan på ett alldeles särskilt
vördnadsfullt sätt, och med en hemlig värme sökte han de kamraters
sällskap, som i likhet med honom skulle beredas till den för hela deras
andliga liv så betydelsefulla stunden.
* * * * *
Han gick sedan flera veckor och läste för adjunkt Lundquist.
Men intet underverk skedde. Den stora, hela själen genomskakande
Paulusuppenbarelsen inträffade ej, bländande med sitt övermäktiga sken,
tvingande honom på knä...
Han läste katekesen och Bibeln på nytt; han lärde sig en massa psalmer
utan att därigenom komma närmare Gud eller Kristus. Han kunde ej inom
sig upptäcka någon nämnvärd förändring annan än den att han allvarligt
bemödade sig att tro.
Den sista kvarten under varje lektion, sedan läxorna och
bibelutläggningarna traggats genom, brukade adjunkt Lundquist tala, som
han kallade det, "varmt och innerligt". Men ej heller detta gjorde något
intryck på Stellan. Han försökte göra sig riktigt mjuk och mottaglig för
vad prästen sade, riktigt öppna sitt hjärta för hans ord. Men det
lyckades ej. Inte heller nu kände han, att han levde i, genom och med
Frälsaren.
Kanske det redan var för sent. Utan att man var som ett barn, skulle man
ej kunna ingå i Guds rike. Och han var ej längre ett barn. Han var
femton år.
Han kastade sig in i diskussioner med sig själv, byggde upp stora
logiskt oemotsägliga tankesystem på grundval av vad prästen sade.
Konfirmationsundervisningens stora betydelse, brukade prästen säga,
bestod ej i att bibringa exakta kunskaper utan att leda det unga sinnet
fram till förståelse av och kärlek till vår Herre Frälsare. Kunskaper
båta föga. Ja, när kunskapen ställer sig i strid mot mänskans tro, hopp
och kärlek till Kristus, är den en förbannelse.
Var det däri felet med honom själv låg: _visste_ han redan för mycket?
Han försökte klargöra sin egen ståndpunkt. Trodde han på en Gud? Nej!
Åtminstone inte på det sätt, prästen menade. Förnekade han en Gud? Nej!
Trodde han på Kristus? Ja! Älskade han honom? Nej! Åtminstone inte på
det sätt, prästen menade. Trodde han på ett evigt liv? Ja!
Men var detta nog för att avge konfirmationslöftena? _Nej!_ Hade han det
rätta sinnet? Nej! Fanns det någon förutsättning att han skulle kunna få
det? Blev han inte med varje dag som gick allt äldre? Och försvann inte
för varje dag möjligheten för honom att skaffa sig det rätta
barnasinnet? Obetingat jo!
Det blev honom för varje dag allt klarare att han endast skulle kunna
räddas genom underverket, uppenbarelsen, som aldrig kom. Han sade sig
att också aposteln Paulus själv under en lång levnad varit en otrogen
och en hedning, högfärdig över sina saduceiska kunskaper. Och så hade
undret inträffat, bländat honom, tvingat honom på knä. Vandringen till
Damaskus hade varit _hans_ konfirmation.
Men var det inte redan för sent för honom själv? Det var inte mera än en
månad till dess han skulle avlägga löftena.
Han blev brännande het. Det stack till i honom av ångest...
Han sökte framtvinga underverket på egen hand. Han började bedja inne på
sitt rum. Han lade sig på knä vid sängen: -- Kristus, lär mig älska dig!
Kristus, visa mig vägen till räddning och frälsning! Kristus, ge mig ett
tecken att det inte är för sent! Jag vill inte ljuga för dig inför
altaret!
Ibland, medan han låg och bad, kunde det hända, att han föll i gråt. Då
kände han sig lättare. Det var som om han tyckte sig kunna skymta
Kristus genom tåreslöjan, som om han passerat förbi likt en ljus skugga.
Men då han på detta sätt skönjde honom, såg han också, och på ett ännu
mera levande sätt, framför sig den botfärdiga synderskan. Det var som om
hon helt och hållet skymde bort Frälsaren, fastän hon låg på knä. Och
hon var alldeles lik majorskan Gyllencrantz, som han ofta tänkte på med
avsky och lockelse därför att han hört, att hon hade funnits en
eftermiddag hos en ung löjtnant.
Men oftast kunde han ej gråta alls. Han upprepade bönen gång efter
annan. Det blev bara ord. De stego ej ur hjärtat. Och ändock var hans
hjärta inte kallt eller livlöst. Alltid hade han förnimmelsen av att
själen levde inom honom som om det varit för trångt inne i hans bröst,
som om den sakta och varsamt sökte sig en väg ut...
Han började med ett annat knep, genom vilket han kunde pressa fram
tårarna, nu när bönen ej längre visade sig ha någon verkan. Han tvingade
sig att tänka på någonting riktigt sorgligt. Han tänkte på sin kärlek
till Rose, på farbror Ekenström eller den isande ensamhet, han känt uppe
på gavelrummet hos farmor, då hon talat illa om honom.
Då greps han av ett outsägligt medlidande med sig själv: han var ensam,
alldeles ensam. Det fanns ingen, som brydde sig om honom; hans enda vän,
farbror Ekenström, hade skjutit sig. Tårarna började rinna nedför hans
kinder. Men Kristus visade sig ej. Han sjönk endast samman i en frysande
känsla inför mänskornas grymhet och orättvisa.
Han började bli nervös, retlig och otålig, den verkliga, djupa ångestens
förelöpare. Han ångrade att han inte väntat med konfirmationen till
sommaren. Nu var det så mycket som drog hans tankar till värdsliga ting,
så mycket som hindrade honom från att försjunka i allvaret. Där var till
exempel skolan. Vad hade geografi och tyska och latin och matematik att
göra med det, som väntade honom, den stora uppgörelsen? Och så var det
mänskorna omkring honom. Tog hans far sin egen sons konfirmation på
allvar? Hade han under hela tiden nämnt ett enda ord om den? Och där var
majorskan Gyllencrantz? Varför hade han just nu fått veta, att löjtnant
Gatenbergs uppasserska funnit hennes vigselring i hans säng?
Han kände äckel för allt detta, som drog hans tankar från det andliga
liv, han ville ägna sig åt: skolan, fadern, majorskan Gyllencrantz...
Han kände leda vid dessa mänskor för deras världsliga tanklöshet. Han
önskade ibland att han kunnat göra med dem, som Jesus med månglarna i
templet: driva ut dem...
* * * * *
Vid denna tid anlände hans farmor och fritänkaren Boberg till staden.
Först kom hans farmor. Hon infann sig med två svarta sidenklänningar,
ett halvt dussin svarta spetsmössor att ha på huvudet och Korta
Betraktelser för varje dag på året, utarbetade av Per Anders P:son
Petréus, adjunkt i moralteologi vid Lunds Kongl. Akademi.
Dagen efter sin ankomst avlade hon besök hos adjunkt Lundquists, bjöds
på eftermiddagskaffe och nagelfor under tiden adjunkten och hans fru,
kaffeservisen av silver, möblerna, prydnadsföremålen, allt -- -- --
Rummens inredning tilltalade henne ej. För mycket bjäfs och för litet
gammallutersk enkelhet, ehuru hon nödgades erkänna, att adjunkten
onekligen kunde göra sig bra vid altaret med sin resliga gestalt och sin
djupa stämma.
Hon avlade också visit hos stadens övriga prästerskap, av vilka hon från
föregående besök kände de flesta.
Den tredje dagen installerade hon sig vid ett litet fönsterbord i
salongen. Där stickade hon tjocka ullstrumpor, med vilka hon
olyckliggjorde sina barnbarn. När hon tröttnat på strumpstickningen,
lade hon patience, och ibland om kvällarna fick hon sig till sin stora
glädje en träkarl med sin son och husföreståndarinnan, som visade sig
vara ganska skicklig i konsten.
En halvtimme varje eftermiddag tog hon en promenad, iförd kapotthatt,
lång svart pälsfodrad kappa och ebenholtskäpp med silverkrycka, en gåva
till salig Petréus på hans sextioårsdag från tacksamma församlingsbor.
Färdigklädd till promenad påminde hon i mycket hög grad om drottning
Victoria på gamla dar. Ett par dagar i veckan gick hon på kafferep till
stadens prästfruar, och ibland blev hon också bjuden på en préférence,
ett tiondels öre poängen. Klockan halv nio läste hon i enrum aftonbönen
med Stellan och samtalade länge med honom. Hon sökte komma underfund med
vad han tänkte och kände. Men det var omöjligt att komma till någon
klarhet. Han satt tyst och såg på sina händer, eller också började han
promenera av och an på golvet och skruvade på axlarna, som om samtalet
plågade honom.
Hon kände sig besviken på honom. Hon hade väntat sig honom så mycket
mera känslig och mottaglig för de eviga sanningarna efter samtalet i
julas och med anledning av det brev, hennes son skickat henne. Men av
all denna sinnesförändring märkte hon ingenting. Stellan föreföll
alldeles okänslig. Ju mera hon talade, ju stelare blev han. För mycket
"Göteborg", tänkte hon och skakade för sig själv på spetsmössan.
Hon visste ej att Stellan föraktade henne, föraktade henne för hennes
världslighet och humbug. Kom hon inte från patiencen och kortlapparna
direkt till aftonbönen! Kunde det kallas att ta konfirmationen på
allvar? Var det detta hon menat, när hon sagt, att hon skulle komma för
att bistå honom vid den viktigaste och allvarligaste tidpunkten i hans
liv?
Han kände för henne samma äckel som för faderns och majorskan
Gyllencrantz' världslighet.
* * * * *
En vecka efter farmor kom gudsförnekaren Boberg till staden. Han
uppmanade i den "rabulistiska" tidningen stadens präster att möta honom
i öppen och offentlig diskussion i frågan om Guds existens, Kristi
gudom, Treenigheten och Jungfru Marias obefläckade avlelse.
Stellans farmor var upprörd. Hon rasade. Hon förklarade, att den
förtappade uslingen borde sättas inom lås och bom för livstid i stället
för att tillåtas fara omkring och sätta myror i huvudet på okunnigt
folk. Och hon hoppades till Gud, att ingen av stadens präster skulle
låna sig till ett sådant ohyggligt uppträde och bevärdiga en sådan
usling med ett svar.
Hon gick dagligen på kafferep till stadens prästfruar och kom tillbaka
fullproppad med nyheter.
Stellan levde i en oerhörd spänning.
Inte nog med att hans farmor rasade över gudsförnekaren. Också i skolan
under rasterna diskuterades han bland gymnasisterna. Man bildade små
grupper...
Stellan tänkte ej på något annat än ateisten.
_Hur vågade han!_
Hur vågade han förneka Gud och Kristus? Hur kunde han vara så _absolut_
säker på att en Gud inte existerade? Visste denne Boberg så mycket mera
än så många andra bildade och erfarna mänskor? Eller var det den rena
okunnigheten, som gjorde att han offentligen vågade förkunna sin
otrohet? Visste en sådan mänska egentligen vad hon gjorde? Var en sådan
gudsförnekare så alldeles viss på att han i alla fall inte till sist
skulle straffas, att inte någon gång något alldeles förskräckligt skulle
hända honom, det förskräckligaste av allt: den eviga fördömelsen?
Han visste inte, om han skulle beundra eller avsky honom, beundra hans
mod eller avsky hans okunniga fräckhet. Han undrade, hur en sådan mänska
såg ut. Han föreställde sig honom med ett stort svart skägg och långt,
illa vårdat svart hår. Till sin oerhörda förvåning fick han under en
rast höra, att gudsförnekaren hade ett slätrakat ansikte och mest såg ut
som en Waldenströmsk predikant. Det var en sjundeövrist, som berättade
det. _Och han hade själv sett honom_. Gudsförnekaren bodde i samma hus
som han, hos faktorn på den radikala tidningen.
Stellan tog reda på var faktorn bodde och gick utanför hans port en hel
timme i hopp om att få se ateisten. Men det lyckades ej.
På kvällen kom hans farmor hem i en ännu upprördare sinnesförfattning än
någonsin förr.
-- Kyrkoherden ska svara uslingen i morgon kväll klockan åtta på
missionshuset, sade hon. Först ska uslingen ha ordet. Sen är det
kyrkoherdens tur, och så ska de ha ordet en gång till var. Jag önskar
kyrkoherden inte hade gett sig in på det. Måtte det nu bara gå bra!
Stellan såg på henne. Han skulle ha velat fråga, varför hon var rädd.
Men han vågade inte. I stället sade han:
-- Ska farmor gå?
-- Jag skulle mena det, om jag också ska _bäras_ dit.
-- Får ja följa mä? frågade han så oskyldigt han kunde.
Hon såg på honom över glasögonen:
-- Det skulle bara fattas det!
Dagen efter höll sig Stellan under rasterna i närheten av gymnasisterna.
Annonsen hade stått i morgontidningen, med ett särskilt Observera! på
slutet: Skolungdom äger ej tillträde.
Men sjundeövristen, som bodde i samma gård som faktorn i den radikala
tidningen skulle dit i alla fall. Han skulle ta på sig plommonstop och
fälla upp rockkragen. För resten hade han redan en liten mustasch på
överläppen, han tänkte svärta med en sotad kork. Ingen skulle känna igen
honom. Det fanns flera stycken, som ville följa med. Men han betackade
sig. Det fanns gränser för solidariteten. Här dög det inte att uppträda
i klunga eller alltför många i spridd ordning. Man skulle spricka på
kuppen. Och det skulle fan utsätta sig för nedsatt sedebetyg i studenten
eller kanske helt enkelt relegering. Om andra tänkte gå, gick inte
_han_. Det var bara att säga från med samma. Var det någon, som ville
sänka sig så lågt att _plagiera_ honom, så var så god! Men han fordrade
uppriktighet i oärligheten. Han tog sig bara friheten påpeka för de
närvarande, att det var _hans_ idé. Dixi!
-- Men efteråt talar du väl om, hur det gick till?
-- Visst fan! Snålhet ä inte min dygd.
Den kvällen åt man kvällsvard hemma en timme tidigare än vanligt.
Klockan halv åtta hjälpte Stellan sin farmor på med ytterplaggen. Hon
var så upprörd, att hon glömde salig Petréus' ebenholtskäpp.
-- Ska farmor inte ha käppen med sig?
-- Jo, det ska jag visst. Och jag önskar jag kunde använda den också.
Och så gick hon.
Stellan drog sig tillbaka till sitt rum, satte sig vid skrivbordet med
den latinska grammatiken framför sig. Men han läste ej. Han tänkte på
Boberg och kyrkoherden. Nu var klockan snart åtta. Nu skulle
gudsförnekaren snart börja. Vad sa han? Stellan försökte föreställa sig,
hur det gick till. Sa han: Det finns ingen Gud och ingen Kristus! Stod
han med armarna i kors över bröstet, liksom Luther i Worms, då han sa:
Här står jag och kan inte annat, så Gud hjälpe mig. Amen! Men det sista
kunde han ju inte säga. Han förnekade ju Gud!
_Hur vågade han!_ Fanns det inte hos honom åtminstone ett _tvivel_? Hur
kunde han, i missionshuset, i Guds eget hus? Hur kunde han _absolut_
veta? (Absolut var ett av Stellans nya ord och han använde det med
förkärlek.) Nej, det kunde _ingen_ mänska absolut veta.
Han såg åter gudsförnekaren för sig, som Luther i Worms. Kanske var
landshövdingen där och generalen och borgmästaren, liksom furstarna
suttit och lyssnat till Luther -- -- --
Och inför alla dessa stod gudsförnekaren och sade:
-- Det finns ingen Gud -- -- --
Stellan lade själv armarna i kors över bröstet och upprepade med en
målbrottsstämma, som började nere i basen:
-- Det finns ingen -- -- --
Men plötsligen hejdade han sig. Han blev het över hela kroppen. Vad
gjorde han? Vad höll han på att göra -- -- --? Han skälvde till ett slag
i ångest och lutade huvudet i händerna.
-- Om bara gudsförnekaren inte kommit, mumlade han, om han bara inte
kommit.
Det föreföll honom, att han varit lyckligare innan hans tankar börjat
syssla med Boberg. Det hade varit svårt då också, men han tyckte nu, att
han bara för några dagar sedan i alla fall varit på rätt väg... Han
kände inte mera någon längtan efter underverket. Det hade blivit
meningslöst. Det fanns en annan fråga, som var viktigare: Finns det en
Gud? Just nu besvarades den frågan på missionshuset... Och han hade ej
fått lov att gå dit. Varför hade man nekat? Hade han, som om några
veckor skulle avlägga löftena till denne Gud, ej rätt att få veta
_allt_, mänskotanken visste om honom, tvivel, tro, kärlek, _allt_!
Varför voro de vuxna så dumma? Voro de rädda? Vad voro de fega för?
Sökte de med vett och vilja lura honom in i något, lura honom att
avlägga löften, han inte kunde hålla?
Han föraktade dem, sin farmor, adjunkten Lundquist... Han föraktade
dem mera än sin far och majorskan Gyllencrantz. De gåvo sig åtminstone
inte något sken... Han hatade dem.
Han blev sittande uppe och väntade på sin farmor. Han lyssnade spänt
efter ett ljud i trappan, en knäppning i ytterdörrens patentlås. Och då
hon äntligen, vid halvtolvtiden, kom, sprang han ut i tamburen och
öppnade dörren.
Hon såg mycket ond och allvarlig ut. Hon hade så bråttom att bli fri
från kapotthatten att hon glömde lösa upp hakknuten.
-- Är du uppe ännu, pojke?
Han såg på henne med en blick, som tiggde om ett svar, ett enda svar,
ett ja eller nej.
-- Ja satt och läste, svarade han lågt.
-- Läste så här dags! Klockan är ju över elva.
Hon sade ett kärvt god natt utan att ens kyssa honom.
Han gick sakta tillbaka till sitt rum och blev sittande länge vid
skrivbordet med huvudet i händerna. Ibland blev han het av vrede mot
alla dessa föraktliga, hatfulla, fega, dumma mänskor, som sökte lura
honom. Men minuten efter var det som om vreden smält inom honom till en
darrande fråga:
-- Finns det en Gud?
Dagen efter under morgonrasten var det ej svårt att se, var
sjundeövristen, som bodde i samma gård som faktorn, höll till. Han var
omgiven av en hel klunga gymnasister. Stellan sprang dit.
Sjundeövristen stod mitt i klungan och sade:
-- Dra åt helvete med er allesammans! Jag tänker inte hålla
cirkusföreställning.
Han banade sig väg ur skaran och räddade sig in bakom en dörr på vilken
det stod: VII:2.
Efter frukostlovet fick emellertid Stellan veta, vad sjundeövristen
sagt. Han hade yttrat sig på följande sätt:
-- De sprack skändligt både prästen och Boberg. De resonerade som
barnrumpor båda två.
Uttalandet fyllde Stellan med en hopplös förtvivlan. Nu, när allt var
ohjälpligt förbi, förstod han, hur mycket han hoppats av tvekampen
mellan prästen och gudsförnekaren. Han hade väntat på vissheten, på ett
svar att kunna hålla sig till, ett svar i endera riktningen, ett ja
eller nej, en vägvisare för livet...
Hemma nämndes ingenting om diskussionen. Men hans farmor gick på
kafferep flera eftermiddagar å rad, och om kvällarna talade hon med
Stellan om otroheten och gudsförnekandet, som rasade ute bland okunnigt
och halvbildat folk.
* * * * *
Nu var det endast tre veckor kvar till konfirmationen. Och ännu hade
underverket ej skett. Inom sig kände Stellan ingenting annat än en
stigande ångest, omväxlande med någonting, som föreföll honom ännu
värre: det var ibland, som om hans hjärta blivit stelnat och stenhårt.
Det låg inne i bröstet på honom som en tung, död klump. Ingen värme
strömmade därigenom. Och också hans fantasi tycktes lika livlös som
hjärtat.
Då greps han av panik. Hur skulle det sluta? Såsom han nu var, ömsom
ångestfylld, ömsom trött likgiltig, kunde han inte avlägga
konfirmationslöftena. Han kunde inte binda sig för ett helt liv till
något sådant, med ett kallt och livlöst hjärta. Någon bedragare ville
han ej bli, inte i en sak som denna. Han ville inte ljuga. Han kunde
inte böja knä vid altaret. Nu, i det viktigaste ögonblicket i sitt liv,
ville han ej vara falsk.
Och det var också detta: han var ej riktigt säker. En lögn _kunde_
straffas. Kanske inte nu, inte med samma. Men längre fram, en gång i
tiden, plötsligen, kanske just då han var som gladast. Då skulle
straffet kunna komma, förfärande, förkrossande. Man kunde ej vara säker.
I denna paniska ångest tog han åter till bönen. Han bad om straffet, nu,
innan lögnen uttalats, innan han avlagt löftena.
-- Jesus, straffa mig nu. Jag ber dig, straffa mig nu! Jag vill inte
vara en bedragare. Jag vill inte ljuga. Om du inte kan frälsa mig, så
straffa mig, straffa mig hårt, men nu, nu! Jag ber dig, Jesus!
Men det hjälpte ej. Svetten stod i pärlor på hans panna. Men hans ögon
voro torra och heta.
Var han verkligen förtappad? Var det för sent? Fanns det ingen räddning?
Skulle han _tvingas_ att bli en bedragare vid det viktigaste ögonblicket
i sitt liv?
En kväll, efter en lång tvekan, beslöt han att öppna sitt hjärta för
farmor. Han föraktade henne visserligen för hennes världslighet, men hon
var i alla fall den enda, han kunde tala med utan att behöva skämmas,
utan att känna sig löjlig.
Han sade snabbt och med osäker målbrottsstämma:
-- Farmor, ja tror inte ja kan konfirmeras -- -- --
Hon såg på honom: en skarp blick, skjuten över glasögonen:
-- Vad för slag?
-- Ja ä inte färdig -- -- --
-- Vad menar du med att du inte ä färdig?
-- Ja ä -- -- -- Ja ä inte redo -- -- -- Ja har inte dä rätta
sinnelaget -- -- --
-- Det har du visst det, mitt barn! Tro din gamla farmor!
Han satt tyst en lång stund. Till slut sade han:
-- Farmor -- -- -- Ja kan inte förklara dä, men ja kan inte tro på
Gud, ja kan inte _älska_ Kristus, ja kan inte _känna_ honom som ja
ville -- -- -- Ja kan inte förklara dä på annat sätt -- -- --
Han tystnade. Hans farmor sade ingenting. Det susade i hans öron, som om
hela världen blivit en jättesnäcka. Det var som om tid och rum
försvunnit.
Plötsligen reste sig den gamla, gick fram till honom, tog hans huvud i
sina händer med de höga, blå ådrorna. Han sökte vrida sig undan. Han
fylldes med ens av motvilja vid hennes smekning. Han tänkte: ämnar du
försöka med samma manöver som i julas, så går det inte, därför att jag
inte är sådan som jag var då.
Han vred sig inne i kläderna för att komma loss.
-- Mitt barn, du är på rätt väg, den enda rätta vägen. Ha bara tålamod.
Nu ryckte han sig fri. Han kastade huvudet tillbaka och såg på henne.
Han skulle ha tålamod! Han var på rätta vägen! Det var lätt för _henne_
att säga som redan var konfirmerad. Men _han_ hade bara några veckor
kvar. Och så stod hon där och talade om tålamod. Förstod hon inte vad
det gällde? Voro mänskor galna? Eller var det hela humbug? _Var han den
ende i hela familjen, som tog detta på allvar?_ Var det alltså sant
att de helt enkelt lurat honom, överdrivit som vanligt, skrämt
honom -- -- --?
Men av allt detta sade han ingenting. Han hade endast omedvetet skakat
på huvudet. Och hon hade märkt det:
-- Jo, mitt barn. Du är på rätt väg. Ha bara tålamod. Vänta så ska du få
se!
Nu reste han sig upp:
-- Farmor menar underverket?
Han log omärkligt. För första gången log han en _vuxen_ mänskas bittra
leende.
-- Ja, det gör jag. Jag menar den benådade stunden, den som öppnar
mänskobarnets hjärta.
I detta ögonblick _hatade_ han henne mera än någonsin för hennes prat.
Allra innerst i sitt hjärta kallade han henne en gammal skitkäring. Han
skulle ha kunnat slå henne av bara otålighet.
Han sade god natt. Hon kysste honom på kinden, medan det rös till inom
honom av motvilja, och han gick skyndsamt in till sig.
Han blev sittande vid skrivbordet med handen knuten som kring en kniv.
Hur han hatade henne! Och hur han föraktade dem alla, alla, _alla_
mänskor! Humbug! Fy fan!
Han grep till språkets allra brutalaste och vulgäraste ord, slungade ut
dem, meningslöst, i ett gränslöst förakt.
Plötsligen ryckte han till och blev sittande styv, kapprak. Var eller
hur tanken kommit för honom, visste han ej. Men plötsligen stod den där,
rakt framför hans ögon: _Calvin har rätt!_
Han hade omedvetet uttalat de tre orden högt. Och nu upprepade han
dröjande, som ett eko: Calvin har rätt...
Att han inte tänkt på detta förut! Somliga är predestinerade till
salighet, andra till fördömelsen.