Så långt tillbaka i tiden Stellan numera kunde minnas hade han och hans
far brukat fira julen hos farmor.
Liksom så många andra skånska prästänkor hade hon efter prosten Petréus'
död flyttat till Lund, där hon köpt ett långt, vitrappat envåningshus
mitt emot Parkbolaget.
Hennes man hade varit en verkligt evangeliskt-lutersk kärngubbe, som i
änkemannaståndet sett den säkraste vägen till helvetet: prostinnan
Petréus var hans tredje hustru -- de två första hade varit systrar --
och i det avlånga, vita huset vid Svanegatan hade hon uppfostrat, utom
sina egna två söner, två kullar styvbarn, tillsammans elva barn, av
vilka endast ett var av kvinnokön. Mellan den äldste styvsonen och
hennes egen yngste pojke, numera kaptenen Petréus, var åldersskillnaden
så stor, att kaptenen som barn haft den föreställningen, att hans äldste
halvbror fötts med skägg: han hade nämligen aldrig sett honom utan.
I fråga om barnen Petréus ägde det något ovanliga förhållandet rum, att
även om man visavi dem kunde hysa tvivel om, vem som varit deras mor,
kunde man däremot med bestämdhet påstå, att prosten Petréus varit far
till dem alla. De hade alla hans stora, runda, säkert och solitt byggda
sydskånska kranium.
Av de elva barnen hade endast ett kommit på villovägar. Det var
prostinnans äldste son, Erik, som i femte klassen i katedralskolan i
Lund hittat på någonting förfärligt -- Stellan visste inte vad -- gått
till sjöss och uppslukats av Amerikas millioner. Det var i alla fall
därifrån han sist låtit höra av sig.
För övrigt var förhållandet mellan syskonen Petréus det allra bästa. Man
hade tagit fasta på historien om spöknipporna, hållit obrottsligt samman
och bildat ett slags familjebolag, som till en början helt och hållet
bestått av växlar. De äldre hade hjälpt de yngre, till dess de alla
stodo på benen och voro män i staten. Utom den äldste, som numera var
professor i exegetik och påstods skola bli biskop med tiden, och den
yngste, Stellans far, voro de alla läkare, och, för att ej konkurrera
med varandra, specialister var på sitt område.
Kapten Petréus skulle på sätt och vis kunna kallas fjädern i bröderna
Petréus' familjehatt. Alla de övriga hade, var och en i sin stad, fått
förse sig med svettremmar. Men Gunnar Petréus var deras Benjamin. När
han kommit så långt i världen, att hans framtid skulle dryftas i
familjerådet, hade det beslutats, att man hade råd till en lyxfågel.
Gunnar skulle få bli vad han ville. Och Gunnar ville bli officer.
Förslaget tilltalade bröderna. På den tiden stod officeren högst på den
sociala rangskalan. Som de arbetsmyror de voro förbundo de sig att var
och en draga sitt strå till hans stack på två villkor: dels att han gick
in antingen vid artilleriet eller fortifikationen -- man höll styvt på
det vetenskapliga momentet också i lyxfågelstillvaron -- dels att han, i
tidens fullbordan, liksom de skulle välja en brud, som var tilltalande
även i ekonomiskt hänseende. Därmed menade de ej, att han skulle helt
och hållet bortse från hjärtats krav. Men de kunde samtidigt ej
underlåta att framhålla sanningen i det gamla ordspråket, att man lika
lätt kan förälska sig i en rik flicka som i en fattig.
Och så hade Gunnar Petréus blivit artillerist. Under flera år hade han
ur familjebolaget uppburit de tre tusen kronor om året, som utom
löjtnantslönen måste garanteras för att han skulle kunna komma in på
just detta regemente. Och i tidens fullbordan hade han valt sig en brud,
som i alla avseenden uppfyllde brödernas förhoppningar och
tillfredsställde familjebolagets önskningar.
* * * * *
Det långa vita huset, som den första tiden efter prostinnans inflyttning
mest bestått av sovrum, stod numera nästan tomt hela året om: det var
bara hon själv, som bodde där, med en gammal trotjänarinna, hon tagit
med sig från prostgården, och en "sällskapsdam", en avlägsen släkting,
som passade upp både henne och trotjänarinnan och på vilken prostinnan
för övrigt kunde utösa sitt dåliga humör utan att alltför mycket såra
henne: hon var nämligen ytterst döv.
Men om jularna blev det liv i det vita huset. Julafton och juldagen
fanns det aldrig mindre än fem av prostinnans söner med familjer
samlade. Lyckligtvis voro ej sönerna barnrika. Det var som om naturen
själv satt en gräns för faran, som hotade att översvämma hela provinsen
med Petréusar.
* * * * *
Dessa juldagar hade emellertid ej förflutit utan allvarliga moment. De
hade i synnerhet varit obehagliga för kapten Petréus. Man hade gått till
rätta med honom för hans brist på ambition. Tänkte han gå och slå dank
vid regementet hela sitt liv? Tänkte han gå och vänta sin tur i hopp om
att möjligen bli major en gång och så vänta igen i hopp om att sluta som
regementschef? Varför i Herrans namn, när det fanns genvägar? Varför
spottade han inte i händerna, tog ett karlatag och sökte komma in vid
generalstaben i stället för att stå i kön och vänta?
Kaptenen hade svarat, att det redan var för sent påtänkt och att han för
resten ej var ärelysten.
På denna invändning hade han fått till svar frågan, om han ej var en
Petréus.
Bröderna förstodo honom ej. De voro dåliga psykologer, så snart det ej
gällde bedömandet av en mänska _i aktion_. De insågo ej, att kaptenen
Gunnar var samma opportunist som de, att han, som de, följt lagen om
"least resistance" och att han hunnit så långt på ärans bana som han för
tillfället önskade.
Det hade emellertid varit obehagliga dagar icke bara för kaptenen.
Också prostinnan hade tagit kritiken åt sig, visserligen utan att säga
något, så länge styvsönerna voro närvarande. Men hon kände det, som om
anmärkningarna riktats också mot henne, som om det var _hon_, som spätt
ut och försvagat det starka blodet. Inte nog med att hon hade
olycksfågeln i Amerika på sitt samvete: skulle hon nu också behöva höra
kritik över Gunnar. Inte nog med att Gunnar var en lyxfågel: skulle han
nu också anklagas för att han inte kunde sjunga? (Liknelsen var hans
egen.)
När juldagarna voro över och hon befann sig ensam i huset med kaptenen
och Stellan -- kaptenen brukade ha permission till över trettonhelgen --
tog hon itu med honom på allvar. Vad gjorde han egentligen hemma hos
sig? Det var som hon sagt ända från början: han hade valt en världslig
bana. Hon hade aldrig varit riktigt med på det. Och om Petréus levat
skulle det aldrig ha hänt. Men han hade fått sin vilja fram. Och här var
resultatet: ingenting hade det blivit av hans glitter och prål och
vackra uniformer. Middagar, supéer, mässliv, uteliv, starka drycker och
kortspel, det var allt.
Kaptenen ryckte nervöst uttråkad på axlarna.
-- Ni kan väl inte begära, att jag ska vara någon Moltke heller!
-- Men, kära pojke, du har ett sådant gott huvud! Du är den mest
begåvade av allesammans. Och så blir det till ingenting.
-- Då tycker jag mor ska va glad över att jag är så begåvad och nöja
sig med, att mor är den enda som har reda på det. Det finns ingenting
roligare än att vara ensam om en hemlighet.
Hon kom ingen vart med kaptenen. Och i samma ögonblick hon insett, att
en direkt attack var lönlös, sökte hon anfalla honom från en annan sida.
Hon behövde ej söka efter den taktiska punkten. Det fanns Stellan.
Han var det enda verkliga barnbarn, hon ägde. Om olycksfågeln Erik hade
några barn visste hon inte. Och hela hennes liv hade varit en enda lång
uppfostringsprocess. En mångårig vana, ett överflöd på jämförelsepunkter
hade gett henne en psykologisk blick av sällsynt skärpa och framför allt
av större skärpa än värme, när det gällde att upptäcka gryende
karaktärsfel. Och hon var ej belåten med Stellan. För sig själv kallade
hon honom helt enkelt "Göteborgaren", därmed vräkande all skulden för de
förefintliga bristerna på hans möderne.
Under den förflutna hösten hade hon legat i en ständig brevväxling med
sin son angående Stellans konfirmation. Meningarna mellan henne och
Göteborg, i synnerhet konsulinnan Axelson, voro nämligen på denna punkt
mycket delade. Konsulinnan föreslog, att han skulle konfirmeras för en
på den tiden mycket känd hovpredikant, som vid västkusten om somrarna
befäste Göteborgs förgyllda ungdom i den rena luterska läran. Prostinnan
Petréus var upprörd. Hon hade över huvud taget ej mycket förtroende för
hovpredikanter, och hon visste dessutom, hur det gick till där uppe
under beredelsetiden. Man spelade ett nytt spel, som hette tennis, man
kurtiserade och hade för resten, som hon uttryckte det, alla slags
schåser för sig. Hellre då låta den stackars pojken förbli en hedning än
att taga den viktigaste händelsen i en ung mänskas liv till förevändning
för den mest upprörande flärd och fåfänglighet. I stället föreslog hon,
att Stellan skulle konfirmeras av en gammal vän till salig Petréus, en
man, som förkunnade underkastelse och ödmjukhet i en enkel och lantlig
prästgård söder om landsvägen. Den rena luterska läran, skrev hon i ett
brev till kaptenen, och därvid citerade hon salig Petréus egna ord, var
en bondereligion: den hade ingenting med rökelse och myrra att skaffa
och dess eviga sanningar inpräntades bäst i ett ungt sinne ute på
landet, bland bönder, i daglig beröring med bondens strävsamma och
pliktfyllda, av Gud och Hans nådegåvor -- solsken och regn -- avhängiga
liv.
Korrespondensen blev under höstens lopp allt ivrigare och gav samtidigt
gumman Petréus tillfälle att på omväg ge de världsliga göteborgarna
flera väl placerade tjuvnyp.
* * * * *
Av denna korrespondens hade Stellan genom sin far då och då fått några
smakbitar. Till en början hade han odelat ställt sig på sin mormors
sida. Hennes förslag tilltalade honom i alla detaljer: tennis, flickor,
promenader och så, då och då, ett litet förhör i katekesen och en och
annan psalm.
En dag hade emellertid hans far på sitt skrivbord glömt kvar ett av
herdabreven från Lund. Stellan tjuvläste det och förstod, att det var
hans farmor, som innerst inne hade den rätta -- och besvärliga -- synen
på tingen. Det stod plötsligen klart för honom, att konfirmationen var
någonting, som gällde hans själ...
Han hade under det sista året ej varit helt och hållet okunnig om att
han ägde en själ. Han befann sig i de första pubertetsårens svårmod, i
tiden för de dvaltyngda, förvirrade drömmarna före det långa, plågsamma
uppvaknandet. Han var otålig och nervös. Ibland greps han av ett
plötsligt missmod: han ville ej gå ut, han satt om eftermiddagarna inne
på sitt rum, olustig, orkeslös, modfälld. Och ibland åter igen längtade
han bort, långt bort. Den sista sommaren på Särö hade han drömt om att
bli sjöman. Havet hade med ens fått en mening för honom. Det var den
äventyrliga vägen, som ledde ut i världen, till stora städer med
främmande mänskor och farliga kvinnor.
Det fanns denna sommar för honom intet ord i det svenska språket, som
ägde en sådan hjärtsprängande klang som ordet jungman. Att vara jungman
på en fullriggare med vita segel, svartmålat skrov och vita kanonportar!
Han hade sett en under en utfärd till havs: den var på utgående med alla
klutar uppe och när solen gick ned var det, som om den seglat bort på en
ström av glittrande guld.
Då hade Stellan våldsammare än någonsin förr känt, att det inom honom
fanns en själ, som längtade att segla bort på en ström av glittrande
guld, bort till det ökända, det äventyrliga, de främmande männen och de
farliga kvinnorna. Och han hade skrivit hem till sin far och framställt
en darrande fråga, om han inte kunde få gå till sjöss och bli jungman.
Hans far hade svarat, att man fick tala vidare om saken, när han kom
tillbaka och det blev vinter och kallt. Och när Stellan kom tillbaka
till skolan hade han av sig själv låtit planen falla. Han insåg, att han
som jungman ej kunde bli officer, rida på hästar och gå omkring i
artilleriuniform...
Men minnet av fullriggaren på guldströmmen satt kvar. Den levde som en
symbol i hans hjärta. Hans själ hade vaknat. Ibland ryckte den till inne
i honom som ett foster. Det sprängde i bröstet på honom och han sjönk
samman inom sig själv i en spleenfylld modfälldhet över alla de år, som
ännu lågo framför honom, innan han blev stor, riktigt stor. Och ur denna
modfälldhet steg missnöjet, hatet mot det närvarande.
Men detta hat gällde ej honom själv. Det gällde mänskorna och den med
snigelgång framkrypande tiden. Han _visste_, att han skulle bli
någonting, ingen annan än han själv kunde ana. Men det var så långt till
dess, fyra, fem oändliga år, som lågo som en öken framför honom. Och ej
nog med dessa ökenår: det fanns också mänskorna omkring honom, som ej
förstodo honom, som ej kunde begripa, att han en gång skulle sluta som
Josef i Egypten, på ett eller annat sätt, han ännu ej hade klart för
sig själv. Men detta insågo ej mänskorna, därför att han ej satt bland
de översta i klassen och ej på något sätt intog en ledareställning bland
kamraterna.
Han visste alltså att han hade en själ. Och på det hela taget var han
tämligen belåten med den.
Nu, sedan han läst farmors brev, stod det emellertid klart för honom,
att han måste syssla betydligt mera med denna själ än han hittills
gjort. Han förstod, att det bakom hans sätt att sköta sig i skolan och i
det dagliga levernet fanns någonting annat: ett inre liv. _Och detta
inre liv var det viktigaste_. På detta inre liv berodde inte bara hela
hans framtid utan också hans själs salighet.
Ett nytt perspektiv öppnade sig för honom. Men det var ett perspektiv
_inåt_. Det kändes, som om han inom sig gick och bar på en djup, mörk
brunn, från vilken locket i ett slag lyfts av. Hurdan såg hans själ ut?
Var den beskaffad på det rätta sättet? Det var detta som skulle visa sig
under konfirmationen. Däri låg konfirmationens betydelse. Han insåg det
nu.
Och med denna insikt följde också en annan: hans farmor hade rätt. Han
försonade sig med hennes plan, idealiserade den, byggde upp på den en
romantisk idyll: den gamla prästgården, överväxt med vildvin, i en
trädgård med gamla fruktträd. När han inte läste för den gamle
vitskäggige prästen, skulle han hjälpa arrendatorn med lantbruket: det
vill säga han skulle åka överst på hölasset, köra och hämta posten i
trillan, och på kvällarna skulle han sitta på bänken under en stor
kastanj. Kanske det också fanns en flicka i närheten, kanske arrendatorn
hade en dotter, inte en sådan som grosshandlareflickorna i Göteborg,
utan en riktigt enkel flicka...
Jo, det tilltalade honom. Det var mera passande, enklare och
högtidligare än tennis och hovpredikanter.
* * * * *
Plötsligen förlorade emellertid också denna lilla konfirmationsidyll sin
mening. En dag insåg han, att också den ingenting annat var än det
farmor kallade flärd och fåfänglighet. Han förstod, att det, som väntade
honom, var någonting mycket tungt och allvarligt.
Det var dagen före trettonafton. Han hade tagit sig en promenad på
Bullis i Lund, gått gatan fram som man går i en stad, där man ej är
bosatt, med en främmande klassmössa på huvudet: skolflickor ha betraktat
den med något av nyfikenhet och undran i blicken, och inför dessa
blickar klappar hjärtat snabbare; man sträcker upp sig och ger sig sken
av att man kommit långt, långt borta ifrån, att ha rest genom dagar och
nätter; och nu går man här, bärare av oanade öden och upplevelser...
Och plötsligen spränger det i ens bröst. Man önskar man var stor,
riktigt stor, att man var löjtnant vid artilleriet och klädd i uniform,
att man kom ridande in i denna stad med kanoner dundrande mot
stenläggningen... Och man drömmer vidare, att det är krig och att man
just skall draga ut i fält för att försvara fosterlandet och alla dessa
flickor... Och man drömmer ännu vidare, att man kommer som segrare
tillbaka: trottoarerna äro fullpackade med mänskor, som kasta blommor åt
en, där man sitter brunbränd och manöverdammig på en svettig, fradgande
och illa ryktad häst...
Det var från en sådan promenad Stellan just nu återvände till det vita
huset vid Svanegatan.
Dörren mellan tamburen och salongen stod på glänt. I lilla förmaket
innanför salongen hörde han sin fars och farmors röster, medan han tog
av sig ytterkavajen. Då han hängde upp mössan, blev han plötsligen
stående med mössan på hängaren och handen hållande i skärmen. Han hade
hört sin farmor nämna hans eget namn... De talade om honom...
Hans arm föll sakta ned längs sidan, och han kröp bakom dörren med
återhållen andedräkt och lyssnade.
-- -- -- luktar kosmetik om honom långa vägar. Om det roar dig, kan du
gå upp på hans rum och se på hans huvudkudde. Den är alldeles nersmord,
fastän örngottsvaret byttes i förrgår morse. Och att han är högfärdig,
det _kan_ du väl i alla fall inte komma ifrån. Men det är inte det
värsta, fastän högfärd går före fall. Men det värsta är, att pojken är
_falsk_. Han har ingen ärlig karaktär. Ja, försök inte och komma med
invändningar. Han är inte det första barnet, jag har haft och göra med i
mitt liv, som du vet. Jag har ögonen med mig. Jag har sett det länge.
Och jag är inte den enda. Du kan ju fråga dina svägerskor och bröder,
om du inte tror din gamla mor. Han är nog artig och uppmärksam mot dig
och mig och alla, han anser "fina". Men vet du, hur han behandlar
jungfrurna eller gamla Kerstin? Sist jag var hemma hos dig, hade jag ett
långt samtal med henne. Fråga henne får du höra! Pojken är falsk, sanna
mina ord. Och får han fortsätta länge på det sättet, gitter jag inte
tänka på, hur det ska sluta. Det är inte nog med att ha eller få pengar.
Pengar kan försvinna. Det har hänt förr. Och all denna flärd och
fåfänglighet hos honom! Det är ynkligt bara att se på det. Och så säger
du, att jag tar det där med pojkens konfirmation _för allvarligt_. Jag
har väl aldrig hört på maken. Jag tar pojkens konfirmation _för
allvarligt_! Min käre gosse, det är en Guds innerliga lycka, att Petréus
ligger i sin grav och inte hör dig. Är det inte fråga om pojkens själ
och salighet! Kan man ta Gud och Hans enfödde son _för_ allvarligt! Nej,
vet du, Gunnar! Och så mycke har jag sett på honom, att han är bra långt
från Gud och Frälsaren redan. Han är redan fången i glitter och prål, så
jag fruktar att det redan är för sent. Och det har du Axelsons att tacka
för -- -- -- Ja, du behöver inte rycka på axlarna. Men tänker de
mänskorna på annat än -- -- -- Ja, du behöver inte va rädd, jag vet, vi
ska inte tala om det. Jag ska heller ingenting säga mera, men -- -- --
jag vill bara säga dig det, att om du tycker att jag tar pojkens
konfirmation för allvarligt, får jag säga dig, att din gamla mor tycker
du går _bra_ långt.
Gumman Petréus hade talat så fort, som om hon andats med hjärnan i
stället för med lungorna.
Men nu blev det tyst inne i lilla förmaket, alldeles tyst. Stellan smög
sig uppför trappan till gavelrummet så sakta, så ljudlöst, att de gamla
trappstegen knakade under honom.
För första gången i sitt liv hade han hört mänskor tala om sig, då han
själv inte var närvarande. Han hade visserligen fått anmärkningar förr,
av sin far, av gamla Kerstin, av Ida, i skolan. Men han hade aldrig
tagit dem på fullt allvar. Överdrifterna i dem hade varit alltför
påtagliga, allt för tydligt avsedda att genom själva sin överdrift
framkalla ett önskat resultat.
Men det, han nu hört, var någonting helt annat.
Han reglade dörren bakom sig och blev stående mitt på golvet. Han kände
sig plötsligen iskall. Det var som om frossan ätit sig in i honom, ända
in i hjärtat. Han skakade till ett par slag. Han var ensam, alldeles
ensam i hela världen. Han hade ingen, han kunde lita på, ingen enda.
Inte ens hans far hade tagit honom i försvar. Han var utan vänner, utan
någon, som tyckte om honom.
Det kändes som om det lilla gavelrummet så småningom vidgats och blivit
till en isande kall rymd, i vilken han stod, ensam, skakande av frossa.
Och utanför denna isande kalla rymd låg världen, där mänskorna gingo
omkring utan att bry sig om honom, utan att bekymra sig om att han stod
här ensam och frysande -- -- --
I lilla förmaket under sig hörde han sin far och farmor tala. Han kunde
ej uppfatta deras ord, och han var ej längre nyfiken.
Han satte sig på sängkanten, sammankrupen i sig själv som skydd mot
kylan. Att en mänska verkligen kunde vara så ensam som han...
Han gick genom hela sitt förflutna. Det ena halvt förborgade minnet
väckte det andra. Alla hade svikit honom, inte bara farmor och pappa.
Där var Kalle Möller, hans fosterbror, som han blandat blod med -- -- --
Och där var Rose, som lockat honom att köpa frimärken -- -- -- Och där
var rabulisterna, som sökt smita från honom den första maj -- -- --
Alltid detsamma, alltid hade han stått där besviken, ensam, lurad,
övergiven...
Han hade bara haft en enda riktig vän, en som förstått honom, genast och
på det rätta sättet. Och det var farbror Ekenström. Och han hade skjutit
sig.
Skulle han själv också en gång behöva skjuta sig? Han tyckte sig i denna
stund förstå farbror Ekenström bättre än nånsin. Han hade skjutit sig,
därför att han varit så här ensam. Han hade suttit på ett hotellrum i
Köpenhamn precis som Stellan satt här. Mänskor hade promenerat förbi
nere på gatan. Han hade hört ljudet av deras steg, och de hade gått
förbi utan att veta, att han satt där uppe, alldeles övergiven, utan att
någon brydde sig om honom. Och då ingen kommit upp till honom, inte ens
hon, han älskade, hade han tagit fram revolvern och skjutit sig.
Skulle det gå likadant med honom, inte just nu, men en gång långt fram
i tiden, då han blev löjtnant?
Han blev sittande alldeles stel och styv och stirrade framför sig. Jo,
så skulle det sluta. Han visste det nu, alldeles säkert. En dag skulle
han skjuta sig som farbror Ekenström, därför att ingen tyckte om honom
och därför att han var bättre än alla andra. Men innan dess skulle han
leva som löjtnant, som farbror Ekenström levat, i sus och dus, i glitter
och prål och flärd och fåfänglighet, som farmor kallade det, med uniform
och hästar och en kvinna i Köpenhamn som var så vacker att hon var
syndig... Jo, så skulle han sluta! Han visste det nu. Han visste också
nästan, hur det skulle kännas att leva så, i sus och dus. Han _förstod_
farbror Ekenström. Han hade själv gjort något liknande, då han gett Rose
frimärkena...
_Vad han varit lycklig då!_ Han hade gett henne frimärken. Och så hade
de kyssts. Och hon hade spelat piano på konditoriet. Varför hade han
inte tyckt bättre om att kyssas? Han ångrade det nu. Och varför hade han
skämts, när hon spelat piano på kondis. De skulle ha kyssts, kyssts,
kyssts, till dess han en dag sköt sig...
Jo, så skulle det gå till! Så skulle hans liv sluta, i sus och dus och
prål och flärd, musik och kaféer och en Rose och så: Pang! Och där hemma
skulle de andra officerarna säga: -- Nu har Stellan Petréus gått och
skjutit sig i Köpenhamn för en kvinna, som han gett för många presenter.
Han var i alla fall en hygglig karl, den hyggligaste av oss, men det är
alltid de bästa som skjuter sig.