* * * * *
De sista lektionerna hade han skolkat från dansskolan utan att säga
någonting där hemma. Han hade tagit på sig sina bästa kläder och de nya
chevreauxskorna, han skulle dansa in till slutbalen, strukit runt på
stadens gator, till dess lektionen var över och sedan gått hem, som om
ingenting hänt.
Han ville inte återse Rose. Han kunde inte. Han hatade henne. Och han
var rädd. Den spänning, han den sista tiden levat under, hade berövat
honom all initiativkraft. Han hade handlat på eget bevåg. Och han hade
misslyckats. Han hade räddats som genom ett underverk. Han behövde bara
gå förbi farbror Ekenströms dörr, för att det ögonblickligen skulle stå
klart för honom, hur nära undergången han varit. Om Ekenström inte bott
där? Hur skulle han då ha kunnat klara sig? Då hade det inte funnits
någon annan utväg än att göra inbrott i sparbössan. Och om han själv
inte suttit på trappan, då farbror Ekenström kom hem? Och om farbror
Ekenström inte kommit hem just då?
Han började för första gången i sitt liv ana livets underbara lek med
mänskorna, tillfälligheternas vidunderliga spel, den tunna tråd, på
vilken ens väl eller ve hänger.
Och han blev rädd. Inte på samma sätt som när Ebenezar stått över honom
och hotat honom med stryk och rektor, utan på ett annat, mera skrämmande
sätt, en rädsla, som ej kunde uttryckas i ord eller i form av konkreta
faror.
Och för denna nya rädsla gav han Rose skulden. Han ville inte träffa
henne mera. Han ville inte ha med flickor att göra. Det var andra gången
de fört honom ut i löje och olycka.
Men en eftermiddag, då de bara hade tre lektioner till innan
uppvisningen och slutbalen, stack Ida in huvudet i hans rum.
-- Dä ä en flicka, som vill tala mä'n.
Stellan stirrade på henne och stammade:
-- En flick -- -- --
-- Ja, just dä! Hon står ute i tamburn å väntar. Hon vill tala mä'n.
Pallra sig ut bara.
Stellan gick långsamt till tamburen och stack ut huvudet. Det var Rose.
Det var redan skumt där ute. Han kunde knappast urskilja hennes ansikte.
-- God da, Stellan, sade hon med en röst, som lät underligt mjuk.
Han var blodröd i ansiktet.
-- God da, svarade han kort.
-- Får ja tala me dig, Stellan?
Han visste ej, hur han skulle bära sig åt och nickade villrådigt.
-- Ja, men så att ingen hör oss, sade Rose efter en stund.
Stellan blev allt mera osäker. Inte kunde han bjuda en flicka in i
våningen! Det skulle inte vara passande.
-- Ingen hör oss, sade han kort.
-- Hur länge ska du va sjuk, Stellan?
Han lyfte ögonblickligen ena handen och viskade:
-- Tyst! Tyst! Nån kan höra dig. Ja har inte vatt sjuk. Ja har skolkat.
-- Har -- -- -- du -- -- -- skolk -- -- --
Han gick henne närmare in på livet:
-- Tyssst! Tyssst. Hör du inte va ja säger. Nån kan höra oss.
-- Ja men, ja ville tala me dig, Stellan. De ä nåt ja ville be dig om.
Stellan såg sig förtvivlad omkring. Han tänkte på gatan eller trappan.
Men någon kunde komma och se dem. Till sist sade han:
-- Kom mä mig in på mitt rum då. Men gå tyst!
De smögo sig genom salongen och hans fars rum in i barnkammaren. Stellan
stängde omsorgsfullt dörren, lyssnade en stund vid nyckelhålet och
viskade:
-- Säg det nu kvickt!
-- Varför har du skolkat?
Han lade händerna på ryggen:
-- För ingenting.
-- Ska du inte komma till uppvisningen heller?
-- Nä. Ja ska säga ja ä sjuk. Ja ska lägga mig till sängs, om dä behövs.
Hon såg på honom med sina stora, svarta ögon. Det började rycka i hennes
underläpp.
-- Ah, men kom i alla fall!
Han skakade på huvudet.
-- Ja ska bjuda dig på bakelser och konfekt hela kvällen.
-- Dä kan ja bjuda mig själv på!
Plötsligen satte hon händerna för ögonen och började gråta. Han blev
alldeles vettskrämd. _Där stod hon inne i hans rum och grät_. I detta
ögonblick lovade han sig att han aldrig, _aldrig_ skulle ha med flickor
att göra. Tänk om hans far eller tant kom just nu! Vad skulle de säga?
Han blev svag i knäna av skräck.
-- Gråt inte, gråt inte, viskade han med en röst, som stockade sig i
halsen.
Men Rose bara tjöt. Hon hade fått upp sin näsduk, och i den anförtrodde
hon hela sin smärta.
-- Ja har ingen å dansa me på uppvisningen, om du inte kommer. Du å ja
har ju dansat samman hela tiden och vi skulle dansa samman på
uppvisningen också å nu ä ja ensam. Å så undrar alla mänskor, varför ja
inte har nån å dansa me å så säger dom att de ä för att ja ä judinna. Ja
ska bjuda dig på bakelser hela kvällen. Mamma kommer dit å hon har så
många pengar me sig. Hon kan köpa alla bakelserna, om hon vill.
Han stod och hytte åt henne med ena handen. Men det var ej för att hota
henne utan av skräck.
-- Tyssst! Tyssst! Gråt inte!
-- Ja, men kommer du då?
Han nickade.
-- Ja, men du ljuger inte.
-- Nä, nä, bara tysst! Å så gå din väg!
-- Ä de _riktit_ säkert?
-- Ja, ja!
Hon torkade sina tårar. Han stod och vred sig otåligt.
-- Gå din väg nu, innan nån kommer.
-- Ja kan väl inte gå ut på gatan, sån som ja ser ut.
Hon torkade omsorgsfullt ansiktet.
Till sist var hon färdig, såg sig i spegeln och gjorde en sista fråga:
-- Å du narras inte?
-- Nä.
-- För om du narras, så talar ja om att du skolkat.
Stellan blev åter blodröd i ansiktet. Han ledsagade henne på tå genom
rummen ut i tamburen. När han stängt dörren efter henne, sjönk han ned
på galoschhyllan. Det var som om benen vägrat att längre bära honom. Han
var alldeles utmattad. Och åter igen lovade han sig att aldrig, _aldrig_
mera ha någonting med flickor att göra, inte förrän han blev riktigt
stor.
Men han infann sig till uppvisningen och slutbalen.
Det ville ej bli någon riktig vinter den julen.
Ibland snöade det några timmar. Man satt vid fönstret och betraktade
flingorna, medan hoppet tändes i ens hjärta. Och så såg man dem smälta
på gatan, medan hoppet slocknade inom en.
Ibland kunde det frysa till om kvällarna. Morgonen efter steg man upp
tidigare än vanligt, störtade till fönstret för att studera himlen,
sprang i kläderna och rusade ned till kanalen. På kanalbanken stod redan
en klunga pojkar och kastade sten ut över den nattfrusna isen, som
svarade med en lång, spröd, klingande ton.
Men fram mot middagstiden regnade det på nytt. Ens längtan efter is och
snö satt som en klump i halsen, man aldrig lyckades riktigt svälja. Man
satt åter vid fönstret och stirrade ut i det piskande stormregnet. Eller
också kröp man i ytterkavajen och sprang till en kamrat för att låna en
Åbergare eller en indianbok, man till äventyrs ännu inte läst. Och under
kavajen, i skydd mot regnet, hade man en liknande volym i utbyte.
En eftermiddag, då den låga, smutsgrå himlen tycktes bli högre och
tunnare och det alltså åter fanns hopp om att det skulle knäppa till
fram på kvällskvisten, satt Stellan orkeslös vid fönstret till sitt rum.
Det var bara en vecka kvar till uppropet och han hade till den grad
uttömt sina kamraters litteraturtillgångar, att han tagit fram en
Topelius från den lilla bokhyllan över skrivbordet.
Plötsligen såg han upp. Nere från porten hördes ett förfärligt oväsen.
Köttlund var full igen. Svordomarna kommo Stellan att rycka till och
lystra som en gammal nummerhäst vid en trumpetsignal.
Nu raglade Köttlund in på gården, vände sig svärjande om, svor, knöt
nävarna, samtidigt som någonting kastades på honom utifrån gatan.
Efter en stund kom Stellan underfund med att projektilerna, som träffade
Köttlund, bestodo av halvfrusna hästbullar.
Köttlund retirerade allt längre in på gården och räddade sig till sist
in i stallet.
Ur portgången stack ögonblicket efter ett huvud fram, sakta, försiktigt,
som när en råtta tittar fram ur sitt hål. Och så försvann det. Allting
hade gått så hastigt för sig, att Stellan ej kunnat se, vem det var. Han
hade bara fått syn på en klassmössa med klassmärket bortrivet och tippen
av en trubbnäsa.
Han satt i spänd väntan på fortsättningen.
Minuten efter stack huvudet åter fram, lika långsamt, men med mera
trygghet över de vädrande rörelserna.
Det var Kalle Möller. Han såg sig omkring för att orientera sig på denna
för honom främmande gård, tittade upp mot fönsterna, fick plötsligen syn
på Stellan och gjorde en grimas, åtföljd av fingertecken, vilka Stellan
uppfattade som en fråga, om han bodde där. Stellan nickade jakande och
inbjudande och lät likaledes genom tecken Kalle förstå att den lilla
dörren snett över gården ledde till stora uppgångens baktrappa.
Kalle Möller störtade över gården i anvisad riktning, på samma gång som
Köttlund kom raglande och haltande ut ur stallet med en kvast i högsta
hugg.
Stellan hade alltid hyst en blandning av beundran och fruktan för Kalle,
ända sedan han förra höstterminen börjat i Stellans skola. Dels hade han
kommit från Malmö, som var en mycket större stad. Dels kunde han en
massa nya lekar. Men framför allt hade Kalle redan vid den första
gymnastiklektionens början vetat att icke blott sätta sig i en oerhörd
respekt utan också skaffa sig ett anseende, som sträckte sig långt
utanför klassens gränser. Han hade nämligen hängt i krokig arm på bommen
så länge, att kapten Bergenstråhle, som var gymnastiklärare, till sist
sagt:
-- Nej, hör du, knallhatt, laga dig ner från bommen nu! Vi har inte tid
längre. _Uppställning!_
Från denna stund var Kalle Möller klassens självskrivne ledare. Ingen
vågade mucka mot honom, fastän det fanns många, som voro mycket större
än han. Till och med pojkar i högre klasser behandlade honom med
nedlåtande sympati och efter en vecka hade han flyttats upp _i den allra
högsta gymnastikavdelningen_. Något sådant hade aldrig hänt förut i
mannaminne.
Men liksom alla andra hade Stellan ej bara beundrat Kalle utan också, på
slutet, fruktat honom. En gång, under ett litet meningsutbyte om hästar,
ett område, där Stellan ansåg sig vara expert, hade Kalle, offentligen,
hånat honom med orden:
-- Dä ska du säga, du, som går i dansskola och går på kondis mä den där
judetösen. Du ska hålla käft, när förståndigt folk talar.
Stellan hade blivit blodröd i ansiktet. Han hade satt sig ner utan att
svara. Man gav sig inte in i alltför långa dispyter med Kalle. Men nu
fruktade han honom. Han gjorde det till den grad, att han, för att
förebygga vidare smädelser, ej räknade det under sin värdighet att genom
smicker söka vinna Kalles bevågenhet. Tyvärr hade resultatet knappast
motsvarat hans förväntningar. Kalle hörde till dem, som äro så starka,
så säkra på sig själva, så otroligt oavhängiga, att de ej ha behov av
smicker: sanningen om dem själva är dem nog.
Och nu stod denne beundrade och fruktade Kalle Möller i Stellans rum.
Det kunde ej hjälpas: han kände sig stolt, smickrad.
Kalle såg sig omkring i rummet med en van upptäckarblick:
-- Bor du här?
-- Ja.
-- Koss i Jisse nam! Då ska vi ha skojit! Skojar du aldrig mä gubbfan?
Han hade inte ens tid att vänta på svar. Han gick fram till fönstret för
att se, om han kunde upptäcka Köttlund. Men Stellan hejdade honom.
-- Nä, visa dig inte, för då kanske han ser, att vi håller ihopa.
-- Ä du rädd för honom?
-- Rädd! _Ja rädd! För honom! Nä du!_
-- Ja, men så du, hur han fick! Den ena hästskiten efter den andra rakt
i planeten! Koss i Jisse nam! Om ja bodde på den här gåren, så skulle ja
skoja mä'en, så att han ble alldeles tosi å inte visste, vikket ben han
skulle stå på! Skojar du aldrig mä'en?
Stellan rätade upp sig förnärmad:
-- Har ja inte skojat mä honom va? Du skulle bara ha sett! Har _ja_ inte
skojat mä honom? Du skulle bara ha sett hur många tusen gånger ja
sprungit opp i hans gödselhög och sparkat omkull den. Å så säger du, att
ja inte skojat mä Köttlund!
-- Hetter han så?
Stellan nickade. Han började förklara. Han talade upp sig. Han blev
ordrik och höljde sig själv med ovansklig ära och han såg med välbehag
och stolthet, hur Kalle lyssnade. När han slutat, tillade han, efter en
paus:
-- Så du kan se själv, att fastän ens pappa tvingar en å gå i dansskola,
så behöver man inte va en skit för dä.
-- Kommer han hit varenda eftermidda?
Stellan nickade.
-- Du tror förståss att de va ja, som bjöd Rose på kondis. Men se du, dä
va dä _inte_. För dä va hon själv. Å då kunde ja inte säga nä!
-- Men ä han full varenda da också?
-- Nä, inte varenda.
Kalle blev sittande på soffan försjunken i ett leende
framtidssperspektiv. Efter en stund sade han:
-- Hör du, då kan ja få komma opp till dig om eftermiddagarna å så kan
vi skoja mä gubbfan.
Stellan nickade.
Kalle försjönk åter i framtiden. Till sist reste han sig:
-- Koss i Jisse nam! Va ä klockan?
Stellan tog upp sin rova:
-- Halv fyra.
-- Halv fyra! Koss i Jisse nam! Å ja som bara skulle gå ett ärende.
Han fick tag i sin mössa. Sekunden efter var han försvunnen. Med den
säkra instinkten hos ett djur hade han letat sig genom två rum ut till
tamburen och var borta, innan hans värd hunnit visa honom vägen.
Stellan såg honom, efter en snabb blick mot stalldörrarna, störta ut i
portgången. Men Köttlund märkte det ej. Han låg redan i halmen och sov.
Stellan blev sittande kvar vid fönstret och såg länge ned på gården. Han
kände det, som om han först nu efter sin olyckliga kärlekshistoria åter
trätt in i ordnade förhållanden. Det var som om Kalles besök och hans
löfte att komma tillbaka på nytt tillrättalagt Stellans dagliga liv,
fört honom tillbaka till hans naturliga omgivning. Han kände sig
återigen _hemma_, efter en lång och förnedrande äventyrsfärd. Världen
var på nytt sig lik, visserligen full av äventyr, men av ett annat slag
än kärlekens och kreditsystemets, äventyr man ej behövde skämmas för i
sin egenskap av mankön.
Han kände sig lycklig. Kalle Möller skulle komma till honom varje
eftermiddag! Han hade fått en vän. Och vilken vän! Tack vare Kalle såg
han sig redan på en upphöjd och eftersträvad plats i samhället. Det låg
en utmärkelse i att vara Kalles förtrogne. Bara detta att kunna säga:
Kalle kommer hem till mig om eftermiddagarna!
Ju mera han tänkte på detta, ju starkare blev känslan av tacksamhet för
Kalle, ju större Stellans beundran för honom.
I ett enda slag hade han blivit Kalles vän! Inför detta blev till och
med frågan om is och snö betydelselös.
* * * * *
Och det _blev_ lyckliga dagar.
Det var inte skojandet med Köttlund, som i Stellans ögon i första hand
gav dem deras strålande glans. Det var samvaron med Kalle. Han skulle ha
känt samma lycka bara av att vara tillsammans med honom. Han gick
fullkomligt upp i sin nye vän och hövding. Det kändes så skönt, efter
allt handlande på eget bevåg, att förnimma en annans påtagliga
överlägsenhet och ovedersägliga styrka, att följa och lyda.
Utan att han märkt det själv hade all Åbergares och indianböckers
romantik så småningom gett konturer åt hans idé- och känslovärld,
förlänat den form och innehåll, skänkt den standard och kodex, förtätat
sig till en livsåskådning, ett livskriterium. Och det första budet i
denna värld var vänskapens obrottsliga lag. Den var heligare än allt
annat.
Och nu hade han fått en vän! Och vilken vän! På honom koncentrerade
Stellan all denna romantik, som under den hjärtklappande lektyren av
äventyrsböcker omdanat hans själ. Här slog den ut i full och flammande
låga.
Han endast tänkte i termen Kalle Möller. Han försökte så gott han kunde
härma hans språk, hans maner. Han gick ända därhän, att han slet
klassmärket från mössan. Hans dagar voro delade i två avdelningar, att
gå och vänta på Kalle och, då han kommit, vara tillsammans med honom.
Hans rum var ej längre platsen, där han själv hade sin varelse, fylld av
minnen från tidernas morgon: det var platsen, där Kalle och han
tillbringade eftermiddagarna tillsamman, där de välvde sina planer.
Men ej heller denna lycka var utan sina mörka skuggor. Ibland, då regnet
stod som spön i backen, då man ej kunde skoja med Köttlund, då det ej
fanns någonting annat att göra än att hålla sig stilla inomhus, kom oron
över Kalle. Han beklagade sig över att hans far blivit bankdirektör i
denna djävla håla, där det inte fanns någon hamn eller något hav. Han
kände sig innestängd.
-- Ja, men ån då?
Kalle gav honom en föraktfull blick:
-- Ån! _Sa du ån!_ Där finns ju inga skutor eller ångare. _Ån sa du!_
Du menar väl inte att man ska leka med barkbåtar heller. Man är väl
ingen barnrumpa.
Stellan rodnade och vände sig bort. Han skämdes. Det var just vad han
brukat göra i Särö. Han lekte inte precis med barkbåtar, men med vackra
små fartyg med vita segel och blåmålade, fernissade skrov. Efter en
stund sade han:
-- Ja, men ja vet va vi kunde göra.
-- Va då?
-- Vi kan leka med tennsoldater.
Kalle såg åter på honom.
-- Nä, hör du! Du ä för djävli. Tennsoldater!
-- Ja, men du förstår inte va ja menar. Man leker riktigt fältslag. Ja
har en sån massa tennsoldater. Så ställer man opp dom i två härar på
matsalsbordet liksom Gustav Adolf vid Lützen eller Breitenfeld eller
Karl den tolfte vid Narva. Å så _manövrerar_ man mä dom liksom Gustav
Adolf och Karl den tolfte å ser, hur de gick till. Pappa har själv visat
mig. Å så om man vill skjuter man på varandra med kanoner. Fast dä gör
aldrig pappa.
Kalle funderade en stund.
-- Har du kanoner då!
Stellan nickade.
-- Får ja se dom!
Stellan dök in i leksaksgarderoben och plockade fram en kanon med fjäder
bak, så att man kunde skjuta ärter ur den.
Kalle undersökte den. Minuten efter var fjädern sönder.
-- Å du menar, att vi skulle leka med sånt där, som går sönder bara man
tittar på de. Nä du! _Inte ja!_
Stellan kände sig mycket sorgsen.
-- Djävla regnande, sade Kalle och lade sig på soffan. Efter en stund
sov han.
Stellan satt vid fönstret och vakade över sin vän och hövding, så att
han inte skulle komma för sent hem till middagen. Och då han väckte
honom, störtade Kalle upp, ryckte till sig mössan och försvann med ett:
-- Koss i Jisse nam!
-- Kommer du i morron?
Men Kalle hade ej tid att svara. Minuten efter kunde Stellan höra honom
ramla nedför stora trappan.
Men dagen efter infann han sig i alla fall. Stellan kände sig lättare om
hjärtat. Kalle var i alla fall hans vän, hans verklige vän.
* * * * *
Då uppropet till vårterminen var över, fick Stellan tag i Kalle.
-- Du kommer väl som vanligt.
-- Visst!
Stellan gick hem och satte sig att vänta. Men hans vän kom ej. Var och
varannan minut öppnade han dubbelfönstret i sin fars rum och spejade ut
på gatan. Men Kalle syntes ej. Han gick tillbaka till fönstret i sitt
rum, blev sittande och stirrade ned på gården. Kanske han kom den vägen.
Han gick ut i tamburen, öppnade ytterdörren och lyssnade ned i trappan.
Inte ett ljud. Han gjorde samma rond på nytt, många gånger.
Då klockan var fem och han visste, att Kalle skulle äta middag, tog han
på sig ytterkavajen och gick till honom. En jungfru kom och öppnade.
-- Ja skulle fråga om Karl ä hemma.
-- Ja, han äter middag. Ja ska säga till honom.
Efter en stund kom Kalle ut. Han tuggade ännu. De sågo på varandra.
-- Du kom inte, sade Stellan lågt.
Kalle såg sig om för att vara säker på att matsalsdörren var riktigt
stängd.
-- Nä, ja glömde dä.
De blevo länge stående kvar utan att säga något. Ingen av dem visste,
hur man skulle handla i en dylik belägenhet. Till sist klämde Stellan
fram med en lögn.
-- Köttlund va så djävla full.
-- Köttlund -- -- -- ja ä trött på Köttlund -- -- --
-- Ja, men dä kan dröja länge tills han blir så full igen.
Det blev åter tyst, en lång tystnad. Slutligen stängde Kalle dörren
sakta bakom sig. Stellan stod ensam ute i förstugan. Han blev stående
länge, innan han gick nedför trappan. Och han gick med steg så smygande,
som om han hittat på något otillåtligt.
Kalle sökte ej mera upp Stellan om eftermiddagarna. Stellan kunde ej
längre förebrå honom att smita undan eller bryta sina löften. Kalle var
uppriktig. Då Stellan frågade honom: -- Kommer du i eftermiddag, svarade
han:
-- Dä vet ja inte.
Det var förgäves, som Stellan vädjade till det förflutna och dess
minnen. Kalle Möller levde alltför mycket i nuet och den allra närmaste
framtiden för att låta det, som låg bakom honom, tynga hans känsloliv
eller företagsamhetslusta. Han tog sina drabanter och väpnare, var han
fann dem, utan att i valet låta leda sig av hänsyn till gamla minnen
eller exklusiva vänskapsband.
Och Stellan förstod rent instinktivt allt detta. Han insåg, att om han
ville vara i sällskap med Kalle, berodde det på honom själv att träffa
honom.
-- Men va ska du hitta på i eftermiddag?
-- Dä vet ja inte. Hur kan ja veta dä i förväg. Dä blir väl nån rå.
-- Men var kan vi träffas då?
Kalle nämnde tid och plats, ett gathörn...
Men det hände ej så sällan, att han ej ens anträffades där. Stellan
stod och väntade länge, till dess han omsider började ströva omkring på
stor- och smalgatorna. Ibland stötte han på honom, ibland inte.
-- Du kom inte?
-- Va fan kunde ja hjälpa dä. Vi hade skojit inne på Ahlströms gård, ja
och en massa andra pojkar.
Och Stellan förstod. I de äventyr, som voro Kalles älsklingslekar, kunde
man ej vara bunden av tid och plats. Leken kallades att "gå på gårdarna"
och bestod däri, att man strövade omkring några stycken på gatorna,
stack huvudet in genom en portgång, såg efter, om det fanns någonting
man kunde förstöra och tog sin chans. I en sådan lek spelade det
gynnsamma tillfället den avgörande rollen. Inför detta måste alla andra
hänsyn vika.
Stellan förstod. Men förståelsen bragte ingen lättnad i hans sorg. Han
hade ingenting att förebrå Kalle Möller. Han beundrade honom lika mycket
som förr. Men han var avundsjuk på de andra pojkarna, som Kalle i sin
bekymmerslöshet samlade omkring sig på måfå om eftermiddagarna och med
vilka han strövade omkring på gatorna i hopp om en chans. Stellan hade
ingenting emot att vara Kalles drabant. Men han ville vara den förste,
den trognaste. Han ville ej låta någon tränga sig emellan honom och
Kalle.
I en sådan situation fanns det ingenting annat att göra än att ständigt
hålla sig i Kalles närhet, att ständigt vara till hands och på sin
plats. Stellan infann sig fördenskull hos honom om eftermiddagarna, så
tidigt anständigheten tillät det. Det var endast ytterst tvingande skäl,
som förmådde honom att hålla sig borta. Han blev Kalles långa, bleka
skugga. Genom själva sin ihärdighet skaffade han sig på sätt och vis
första platsen om icke i Kalles hjärta så i alla fall i hans tankar, vid
uppgörandet av planer.
Stellan blev en vana hos Kalle.
* * * * *
En av de första dagarna i februari kom vintern.
Sent en kväll började den med en snöstorm, som yrde genom gatorna. Den
varade hela natten. När Stellan på morgonen kom stickande ut ur Storehus
med morgonchokladen brännande från tungan ända ned i magen och med de
valfrusna fingrarna knäppande ytterkavajen, måste han vada genom en
snödriva, som dränkt de tre trappstegen ned till trottoaren. Gatorna
lågo med kullerstenarna alldeles nakna. Men längs husväggarna hade snön
tornat upp sig i väldiga vågor med spetsiga, blanka kammar. Snökornen
stucko som knappnålar i ansiktet.
I skolan gick stämningen hög. Pojkar, som bodde i utkanten av staden
berättade vidunderliga äventyr om snödrivor, de måste plumsa sig igenom,
så oerhörda, att det gått dem över axlarna. Man _ville_ tro dessa
berättelser, men visste inte om man vågade. Morgonbönen hade mindre
andakt över sig än någonsin. Snökornen piskade mot bönsalens höga
fönster och lukten av smält snö och smorlädersstövlar stack som en
ljuvlig rökelse i näsan.
Redan under den första lektionen lade sig stormen. Det skedde plötsligt.
Som på ett kommando vände alla pojkarna huvudena mot fönsterna, där en
grå dager grydde. Det hade med ens blivit så tyst där ute. Nu kom den
_riktiga_ snön, den efterlängtade, de stora, sakta dalande flingorna.
Det var omöjligt att hålla sina ögon från dem. Och allt eftersom dagern
steg blevo dessa flingor vitare, mjukare, fylligare. Vid andra timmens
slut, då man gick hem till frukosten, talades det i gymnasistkretsar
redan om slädparti med bal, medan småpojkarna vältrade sig i snön som
hundvalpar i gröngräs.
Åter igen hade livet i ett enda slag fått ett innehåll och en mening.
Hela den dagen fortfor snön att falla. På eftermiddagen hördes den
första bjällerklangen. Man störtade i väg genom tvärgatorna för att se,
vem det var och man fick så småningom veta, att det varit löjtnant
Hartman, som kört major Schwerins äldsta dotter i en släde med ett
väldigt slädtäcke och silverbjällror. Och så hördes en släde till. Nu
var man förberedd och höll sig i spänd väntan på Västra Storgatan. Denna
gången var det handlande O.Th. Borg, som var ute och körde för sin fru.
Det var inte lika vackert, åtminstone tyckte inte Stellan det, men det
var i alla fall släde och bjällerklang. Och sen kom det många flera,
officerare och handlande.
Innan det var tid att gå till sängs, slutade det upp att snöa. Och den
sista gången under kvällen, som man lyfte på gardinen och tittade ut,
var himlen hög och svartblå med tusentals stjärnor, som tindrade med en
glans som om de blivit nypolerade.
Då Stellan nästa morgon sprang till skolan, voro redan snöplogarna ute.
Och det var kallt. Andedräkten stod som rökstrålar ur näsan. Kölden
stack rakt genom yllevantarna och strumporna. Det isade kring
knäskålarna och på vaderna över stövelskaften. Men det var en skön
smärta. Mot detta kalla, gnistrande vita kommo från alla kanter svarta
figurer med händerna nedstuckna i fickorna och näsan i rockkragen
springande mot skolan, där de höga fönsterna i bönsalen lyste som kyrkan
en julotta.
-- Jo då. Kanalen ligger redan. Och isen ä så här tjock.
En yllevante stack fram ur en rockficka, mätte isen och dök tillbaka
igen.
-- _Kanalen!_ Va pratar du för skit! Tacka för att _kanalen_ ligger. Men
_åkanterna_ ligger också. Ja har själv sett dä.
-- Då blir det skridskolov.
I gymnasistkretsar tillsattes redan en kommitté för att uppvakta rektorn
med en förfrågan om möjligheten av arrangerandet av ett slädparti med ty
åtföljande bal på Fjelkinge gästgivaregård. Man skulle lova att inte
dricka glögg eller andra sprithaltiga drycker.
Kölden höll i sig. Vid frukostlovet tog man fram skridskorna. Varje rast
medförde nya underrättelser. Om två dagar skulle skridskoklubben öppnas.
Nästa lördag skulle regementsmusiken spela där, om det inte blev så
kallt, att spottet frös i trumpeterna. Det hade Stellans far själv sagt.
Han var musikofficer det året. Och det var han som bestämde, när och var
musiken skulle spela. Alltså var det sant.
Och kölden höll. Gymnasisterna fingo sitt slädparti.
Fredagsmorgonen steg rektorn efter sista psalmen upp på katedern. Alla
visste vad det gällde. Strömfåran hade lagt sig. Men det var liksom en
officiell bekräftelse på detta av alla kända faktum att höra rektorn
offentligen förkunna nyheten.
-- I natt har åns strömfåra lagt sig. Jag behöver ej påpeka, hur många
gosseliv den redan krävt och jag förbjuder härmed skolans lärjungar att
försöka det farliga vågspelet att gå över ån, innan jag från katedern
gett tillåtelse därtill. Ett sådant försök kommer att av mig personligen
bestraffas med kroppslig aga inför den felandes klasskamrater. Och med
klassmörj följer som bekant nedsatt sedebetyg.
Kalle Möller satte armbågen i sidan på Stellan.
-- Dä ska vi göra.
Stellan svarade ej. Men inom sig vägrade han.
De talades närmare vid om saken under första rasten. Stellan gjorde
fortfarande invändningar.
-- Du förstår inte va dä ä å gå över ån.
Kalle såg på honom länge:
-- Förstår ja mig inte på is, va? Dä ska du säga! Koss i Jisse nam!
Han snurrade flera varv runt på klacken.
-- Kan du inte simma?
Stellan rätade upp sig:
-- Jo, dä kan ja visst!
-- Ja, men ja ä simkandidat. Å ja vet, hur man ska bära sig åt, när man
dråsar i plurret.
Stellan såg på honom.
-- Å vill du inte va mä, så kan ja lätt få en annan. Dä ä ingen konst.
Stellan vred på sig:
-- Nä, dä vet ja väl!
Klockan ringde.
De gjorde en avstickare ned till ån, innan de gingo hem till frukosten.
Åkanten var redan belagd med tumstjock is, vit som surmjölk och med
vissnade vass stickande upp som skäggstubb. Men längre ut låg rännan med
ett tunt, stålsvart istäcke. Kalle hade plockat fickorna fulla av stenar
av olika storlekar. De gingo ända fram till strömfårans kant. Kalle
kastade stenarna ut över den nattgamla isen och lyssnade till tonen, han
fick till svar. Stellan sade ingenting. Han stirrade ut över detta
glansiga stålsvarta band; det klingade i isen, när Kalle kastade en
sten, som när man slår på en trekant. Och Stellan frös ända in i
benstommen.
Till sist skakade Kalle på huvudet.
-- Nä, dä går inte i eftermidda. Vi får vänta till i morron.
Stellan andades lättare. Medan de gjorde sällskap in i staden, underhöll
han Kalle om alla de olyckor, som hänt på ån. Kanske han skulle kunna
lyckas att övertyga sin vän och hövding.
-- Du så ju själv, hur djävla svart isen va. Du kan inte tro, hur stark
strömmen ä ute i rännan.
Kalle tycktes ej lyssna. Först när de skildes åt, sade han:
-- I morron går dä. Å dä skulle nog gå i eftermidda också, om man _kröp_
över. Om dä bara funnits en pojke till, som va simkandidat.
Han såg nedåt gatan, som om han sökte upptäcka någon, som avlagt denna
examen.
Hela eftermiddagen höll man till nere vid åkanterna.
I horisonten i väster stod en röd skybank, som för varje minut
skrumpnade till färg och form, medan solen sänkte sig. Långt borta,
andra sidan maderna, steg den höga skorstenen från det nybyggda
sockerbruket och bolmade ut en rök, som krympte samman, nästan trollades
bort till iskristaller.
Stellan gick vid sidan om Kalle längs strömfåran. De hade också andra
pojkar med sig, som under edligt tysthetslöfte invigts i planen. Kalle
hade använt middagsrasterna att gå omkring och säga:
-- I morron går ja å Stellan över rännan. Men andas du ett enda ord om
dä, får du på käften.
Nu hade också Stellan fickorna fulla av stenar, som han då och då med
kännarmin och huvudet på sned singlade ut över den stålsvarta isen i
strömfåran.
Han var rädd. Men han vågade ej visa det. Han hade i ett enda slag för
alltid befäst sitt anseende i klassen som Kalles drabant. Han hade
plötsligen framstått som en oomtvistligt oförvägen och modig natur.
Förvandlingen hade väckt så mycket större uppmärksamhet som han bara för
några veckor sedan gått i dansskola och ätit bakelser på kondis med
flickor. Man skulle ha haft svårt att tro på en så snabb förändring, om
inte Kalle själv genom att utvälja honom till drabant gått i god för
den.
-- Kom ihåg, sade Kalle, innan de skildes åt, att du tar gymnastikskor
mä dig.
Stellan nickade. Och samtidigt stack det till inom honom som ett
plötsligt hopp. Det var som om han med ens funnit en utväg att i sista
stund kunna klara sig undan: han kunde ha glömt gymnastikskorna. Det var
ett sätt att rädda sig. Glömma hade man rätt till. Det gjorde man var
och varannan dag i skolan.
Han skildes från Kalle utanför dennes port.
-- I morron, sade han högt och tydligt.
Kalle bara nickade.
* * * * *
Det var som om Stellan den kvällen inne på sitt rum för första gången
gjort ett överslag av sitt liv, bedömt ett mänskolivs värde och -- valt.
Han kände sig fylld av en stämning, så högtidlig, så allvarlig, att det
föreföll honom som om hans bröst skulle sprängas. Under denna kväll,
medan han stod vid fönstret till sitt rum med rullgardinen uppdragen och
såg upp mot de köldgnistrande stjärnorna förtätades Åbergs- och
indianboksromantiken till ett beslut. Han fick inte svika. Han måste
inte svika. Vad som än hände: man fick aldrig svika en vän. Det var
ärelöshet. Hellre då det andra, det kalla, våta, strömmen, döden...
Nu gällde det att visa, vem han var. Nu hade han världens ögon på sig.
Nu var den stund inne, som en gång kommer till alla de hjältar, han läst
om i böckerna, den stunden, då hans ögon flugit över bokens sidor, då
han skakat av spänning, om hjälten till sist skulle visa sig värdig. Och
nu var det _hans_, Stellans tur. Där han stod vid fönstret tyckte han
det var, som om hela världen, alla de andra pojkarna i klassen, i detta
ögonblick riktat sina blickar mot honom i samma hjärtklappande ängslan,
han själv känt inför böckernas hjältar. Skulle han svika...? Nu gällde
det!
Han såg upp mot stjärnorna och som för att brädda denna allvarsfyllda
stund gjorde han korstecknet som en katolik, medan han sade högt och med
fast stämma:
-- Karl Möller, jag skall _aldrig_ svika dig.
Och så kröp han till sängs, drog täcket över huvudet och rullade sig
samman som ett foster.
Men plötsligen låg han på rygg, klarvaken, stirrande ut i mörkret. Hans
hjärta bultade.
Han hade fått en idé, en idé så glänsande, att han satt kapprak i
sängen.
Kalle Möller och han skulle ingå fostbrödralag! De skulle blanda blod
samman, han och Kalle!
Han talade till sig själv, som om han redan höll på att utveckla planen
för sin vän.
-- Kommer du ihåg, att när två vikingar vatt i livsfara, så blandade dom
blod och lovade att va vänner för hela livet. Dom delade ljuvt och lett
och så lovade dom att di aldrig skulle svika varandra utan när dä gick
galet för en, så skulle den andre hjälpa. Och så hjälpte dom varandra.
Stellans tankar flögo en stund som svalor. Det skulle vara stiligt. De
skulle blanda blod och aldrig, _aldrig_ svika varandra. Hans kinder
brände.
Minuten efter ryckte han till. Vikingarna lät blodet rinna under en
tuva. Och det hade de ingen. Och hur skulle de få blodet att rinna?
Nu arbetade hans tankar som jordens kryp. Han måste fundera ut något
annat sätt. Kanske man kunde sticka sig i fingertopparna med en knappnål
och krama ut blodet. Och så kunde man slicka av det på varandra. Också
det kunde gå för sig. På det sättet hade man ju i alla fall blandat blod
med varandra. Han hade Kalles blod i magen och Kalle hans. Egentligen
var idén stiligare än vikingarnas. De läto endast blodet rinna under en
tuva -- -- --