Skymningen föll på.
-- Ja måste gå snart, sade han till sig själv, ja måste gå -- -- --
Till sist reste han sig upp.
Han knackade sakta på hennes dörr. Hon hörde inte och han måste knacka
en gång till, innan hon svarade.
-- Jösses, ä de han. Kommer han i dag igen.
-- Ja.
Hon såg på honom över glasögonen:
-- Då ä de väl nånting han vill ha, eftersom han kommer två dar i ra.
Det blev plötsligt stilla inom honom, stilla och dött. Han visste att
han inte skulle få pengarna.
De sutto båda tysta. Kerstin stickade på sin strumpa. Då och då kastade
hon en blick på honom över glasögonen.
Slutligen sade hon:
-- Ja kan väl tro han har kommit för å tigga pengar, eftersom han kommer
två dar i ra?
-- Ja, sade han lågt.
Det blev åter länge tyst.
-- Hur mycke ä de han vill tigga?
-- Tre kronor och sextifem öre, viskade han.
Kerstin hade tappat strumpan i knät. Hon tog av sig glasögonen.
-- Herre Jösses! Ä han _alldeles_ från vettet.
Det tog en stund innan hon hämtade sig:
-- Ä han rent från vettet. _Tre kronor och sextifem öre_. Tror han en
stjäl pengar som hans morfar! Tre kronor och sextifem öre! Ä han tosi!
Här har ja gått och släpat i alla mina dar först för hans salig mor och
sen för honom å så ä tacken man får att hans far kör en ur huset. Å så
ser man inte till honom på Gud vet hur länge å så kommer han å tigger om
tre kronor och sextifem öre. Han kommer aldrig utan han vill ha nåt. Ä
han rent från vettet! Tre kronor och sextifem öre. Och här har ja gått
och släpat och slitit i alla mina dar å så kör di en på dörren -- -- --
Stellan kröp ej samman under hennes ordflöde. Han var känslolös också
för det. Han hade vetat hela tiden, att han inte skulle få pengarna. Han
hade _alltid_ vetat det.
-- Va ska han ha pengarna till? Va ä de nu han ska köpa? Han ska då ha
allt han ser!
Stellan hade ej ens viljekraft att ljuga längre:
-- Ja ska inte köpa. Ja ska betala.
Hon såg på honom:
-- Va menar han me att han ska betala? Va ä de han ska betala? Han kan
väl inte betala utan å köpa?
-- Ja har redan köpt.
-- Har han _redan köpt_?
-- Ja.
-- Och har inte betalat?
-- Nä.
-- Har han tagit på bok då?
För Kerstin fanns det ingen annan kredit än den att taga på "bok" i
specerihandeln, ett system hon lärt sig känna i salig fruns och
konsulinnans tid, men som hon aldrig för egen del använt sig av.
-- Nä, ja har inte tagit på bok. Ja har tagit på kredit.
Kerstin blev sittande med sammanknäppta händer i knät utan att säga
något. Men hennes huvud vaggade fram och tillbaka.
-- Men vet han inte de ä syndigt.
-- Jo.
-- Å så gör han de synd ä?
-- Ja.
-- Va ä de han har köpt?
-- Frimärken.
-- Jösses, ja har väl aldrig hört maken. Va skulle han me dom?
-- Ja skulle inte ha dom själv.
Nu såg hon åter igen på honom länge:
-- Va har han gjort med dom då?
-- Ja har gett bort dom till en flicka.
-- Jösses! Gud i himlen! Nej, nu har ja inte hört på maken. Han har köpt
för tre och sextifem frimärken _å så har han gett dom till en flicka_.
-- Ja.
-- Jösses! Gud min skapare!
Det blev tyst, länge, länge.
-- Hur gammal ä de han ä? Låt mig se: han föddes mellan Mårtens gås och
Lucia -- -- --
-- Tie år.
-- Ja, han ä tie år. Jo, han blir snygg me tiden. Ä han alldeles från
vettet. Jösses, han kommer och hamna inom fängelsets murar, va de lider.
Va ska de bli av en sån?
Nu satt han med ens alldeles kapprak. _Nu visste han, hur det skulle
sluta_. Han skulle sluta i fängelset. Han hade sett det utifrån, det
stora mörka tegelstenshuset andra sidan kanalen, med de små fönstren och
gallren. Han hade också sett fångvagnen komma körande från stationen med
fångar i. Det var så det skulle sluta. Polisen skulle komma och ta
honom. En dag, då han gick ut från skolan, skulle en konstapel komma och
säga: följ med mig! Det var så det skulle sluta. Nu visste han det.
Gamla Kerstins ordflöde strömmade fortfarande. Men han hörde ej längre
på vad hon sade. Orden nådde honom ej mera. Han satt ej längre i hennes
soffa. Han var där borta, i det höga, smutsbruna huset andra sidan
kanalen, med de små fönsterna och gallren -- -- --
Till slut stod han på golvet.
-- Go kväll, Kerstin.
-- Go kväll. Å må Gud vara honom nådig och rädda honom från va synd ä.
Han kan ju fråga löjtnanten om pengar. _Löjtnanten, han ä ju go_. Han
hjälper dom, som ä betryckta och ä i nöd, han vräker inga mänskor på
dörren för att de som syndit ä ska regera i hans hus -- -- --
Stellan stängde dörren och gick.
Han stod åter igen som kvällen förut på den mörka Storegård. Det var så
det såg ut i ett fängelse, mörkt och ensamt.
Nej, nej, han ville inte i fängelse. Han ville inte komma dit -- -- --
Han ville inte!
-- Då -- plötsligen -- medan han stod på den mörka fängelsegården, fick
han en idé.
_Han var ju rik! Han hade ju pengar!_
Han hade ju många pengar i sin sparbössa. Den stod på byrån i hans rum.
Kanske han kunde skramla tre och sextifem ur den.
Han blev het över hela kroppen och störtade in i bakdörren till stora
trappuppgången, som om denna tanke med ens gett honom vingar.
Så blev han, lika plötsligt, stående på nedersta trappsteget med handen
om ledstången.
Nej, det skulle inte gå! Det skulle märkas, när hans far öppnade
sparbössan, innan de skulle gå och köpa julklappar till farmor och
morfars och kusinerna -- -- --
Han blev sittande på trappsteget och tänkte, tänkte, tänkte.
Det var synd. Det var ett riktigt brott. Och det skulle märkas.
Han skulle kunna klara sig undan Ebenezar. Men hur skulle det gå
sedan -- -- --?
Men idén ville inte släppa. Det var långt till jul, hela fjorton dar.
Till dess skulle han kunna klara sig. Fjorton hela dar -- -- -- Denna
tid föreföll honom med ens oändlig. Han räknade långsamt till fjorton:
ett -- -- -- två -- -- -- tre -- -- --fyra -- -- -- Nej, han måste räkna
ännu saktare: e -- -- -- tt -- -- -- tv -- -- -- ååååå -- -- --
Han satt och stirrade ned på trappsteget med händerna på knäna och
huvudet i händerna.
Men det var synd i alla fall. Och om han stal, skulle han _alldeles_
säkert hamna inom fängelsets murar.
Då ryckte han till. En sabel skramlade på trappstegen in till förstugan.
Han kröp samman och dolde huvudet i händerna. Han skrek till, som om han
ertappats mitt i ett brott. Det var hans far som kom...
-- Vad sitter du här för?
Han tog ej händerna från ansiktet. Men han hade hört på rösten, att det
inte var hans far. Det var en av farbror löjtnanterna på nedre botten.
Han kom närmare.
-- Är det du, Stellan?
-- Ja.
-- Vad står på?
Det var som om hans bröst sprängts, som om slussarna plötsligt öppnats
för överfyllda dammar. Han grät, grät -- -- --
-- Men vad är det med dig, min pojke? Kom med in till mig så får jag
höra.
Han kände en stor behandskad hand i sin och han leddes över förstugan
till en dörr, som öppnades.
-- Stå nu här, tills jag har tänt lampan.
Det blev ljust. Mellan tårarna såg han att det var farbror Ekenström.
Han spände sabeln från sig, krängde kartuschen över huvudet och sade:
-- Sätt dig nu här i länstolen, så ska vi talas vid.
Stellan satte sig. Farbror Ekenström placerade sig vid sidan om honom på
sidostödet och lade sin hand på hans axel.
-- Nå, berätta nu, vad du har på hjärtat. Stellan kände, att han luktade
punsch. Han kunde ingenting svara. Han bara grät.
-- Nå, då får du väl gråta dig torr då.
Farbror Ekenström reste sig upp, tände en cigarrett och började gå fram
och tillbaka på golvet, medan han visslade. Till slut sade han:
-- Nu har du gråtit nog. Kläm nu ut med vad du har på hjärtat. Något
riksviktigt kan det väl inte vara vid din ålder, då man inte har några
skulder.
-- Jo-o-o -- -- --
Farbror Ekenström brast i skratt, men hejdade sig:
-- Du menar väl inte, att du har skulder?
-- Jo-o-oo -- -- --
-- Det var mig en baddare. Och jag som har gått och trott att vid dina
år var man åtminstone lycklig. Du lyfter en sten från mitt hjärta, som
det står i Biblen. Hur många tusen ä det?
-- Fy -- -- -- ra -- -- --
-- Precis en tiondel av vad jag har.
Löjtnant Ekenström började åter gå av och an på golvet, plötsligen
fördjupad i sina egna bekymmer. Så såg han på nytt på Stellan, som om
denne med ens höjt honom upp på ett plan, från vilket han betraktade sig
själv, livet och mänskorna i ett allt oändligare perspektiv.
-- Jaså, du har trasslat in dina affärer. Fyra tusen. Hur gammal ä du?
-- Tie -- -- --
-- Inte illa.
Han stannade:
-- Hör du min pojke. Jag kan kanske hjälpa dig med affärerna, om du
sanningsenligt talar om, hur du råkat i klistret. Det skulle intressera
mig att höra, hur andra bär sig åt.
-- Ja-aa -- -- --
-- Nå, alltså! Hur gick det till?
-- Ja tog frimärken på kredit hos Ebenezar Svenson.
-- Jo, det finns Ebenezare lite varstans här i världen. Jag känner dem.
Men det ä väl inte så farligt.
-- Och så ga ja frimärkena till en flicka i dansskolan för att hon
samlade frimärken.
Farbror Ekenström visslade till, en lång, utdragen vissling:
-- Ack, ack, den gamla historien. Das ewig Weibliche. Och så kom du i
klistret?
-- Ja.
-- Och så vågar du inte be din pappa?
-- Nä!
-- Jag förstår dig, unge man. Gud bevare din utgång och din ingång.
Sådant talar man inte om för pappa. Men säg mig en sak till: Är hon
vacker, flickan?
-- Ja-aa -- -- --
-- Vad heter hon?
-- Rose.
-- Farligt namn. Man sticker sig på törnena. Tycker du mycke om henne?
-- Nä -- -- -- inte nu längre.
-- Unge vän! Torka dina tårar! Du kan räddas Du har ännu inte tömt
sorgens bittraste kalk. Den verkliga janitscharmusiken börjar först, när
man tycker mera om flickan, ju mer man kommer i klistret för henne.
-- Ja.
-- Det förstår du redan?
-- Ja-aa -- -- --
-- Du har framtiden för dig, unge vän. Du kommer att gå långt på den
bana, du utstakat åt dig. Det var fyra du sa? Här har du fyra kronor.
Stellan brast åter i högljudd gråt.
-- Vad nu då! Är det mera än fyra kronor. Har du flera skulder, så kläm
ut med samma, så slipper du och komma tillbaka. Kläm ut nu, när pinan är
som värst,
-- Nä -- -- -- ää -- -- -- de ä inte mera, de ä bara tre och sextifem
-- -- --
-- Nå, då har du trettifem öre över och kan börja på ny kula med dem.
Tacka behöver du inte. Det är det ingen mening med.
Stellan satt med två tvåkronor i handen. Han kunde inte röra sig ur
fläcken. Och han fortfor att gråta av tacksamhet.
Efter en stund sade farbror Ekenström:
-- Nej, unge vän, nu får du ursäkta mig. Jag väntar besök. Adjö med dig,
gamla vän! Kanske vi ses igen.