Han kunde inte sova. Tanken på den kalla, svarta strömfåran skrämde
honom ej mera. Den föreföll honom nästan som en bisak inför detta andra,
fostbrödralaget, blodblandningen...
Han hade så bråttom att komma i väg på morgonen, att han inte hann
knäppa alla sina knappar förrän han var ett gott stycke från hemmet.
Det var kallt, knastrande kallt. På sätt och vis sörjde han över att det
frusit så skarpt. Kanske strömfåran redan var säker. Han tänkte inte så
mycket på att han och Kalle skulle berövas vågspelets ära. Men om det
inte längre fanns någon risk för livet, skulle hans idé om
fostbrödralaget förlora sin glans. Man går inte fram till en vän och
säger: -- Nu ska vi blanda blod, om det inte har gällt någonting
_riktigt_. Det skulle bara se dumt ut, idiotiskt.
Han väntade på Kalle före morgonbönen så länge, att han var den siste
som slank genom bönsalsdörrarna, innan de stängdes. Och när de kommo
tillbaka in i klassrummet, fanns Kalle ej heller där. Ordningsmannen
anmälde honom som frånvarande utan att kunna säga om han var sjuk eller
ej. Han skrevs upp i liggaren som frånvarande utan laga förfall -- tills
vidare.
Innan Stellan gick hem till frukosten gjorde han en avstickare till
Kalles. Han låg påklädd på sängen och läste läxor. Han var sjuk. Han
hade ont i magen och i huvudet. Han hade varit uppe flera gånger på
natten.
Stellan blev stående vid sängen och såg på honom. Så kastade han en
blick mot dörren, som stod öppen till våningen, böjde sig ner och
viskade:
-- Kommer du inte till skolan _alls_ i dag?
Kalle svarade ej. Men inne från våningen hördes en röst, Kalles mors
röst, som sade:
-- Jo, det gör han visst det. Hans sjukdom är det inte så farligt med.
Han har naturligtvis inte läst på läxorna.
Stellan såg åter på honom. Men han bara skakade på huvudet. Till slut,
efter att ha kastat ett misstroget öga på den öppna dörren in till
våningen, varifrån den stränga rösten kommit, böjde sig Stellan över
honom och viskade:
-- Ah, hör du, kom! I morron blir dä för sent. Då ä isen så tjock. Ja
har en så stilig idé.
Kalle svarade honom med en matt, ointresserad blick.
-- Jo, ja har en sån stilig idé. Vi ska bli fosterbröder. Vi ska blanda
blod.
Kalle såg på honom med samma matta, ointresserade ögon.
-- Du vet, vikingarna, när di vatt i livsfara, så blandade di blod och
så bildade di fostbrödralag och lovade att dela ljuvt och lett
tillsammans och att alltid hjälpa varandra, du vet.
Kalle nickade, men utan den entusiasm, Stellan väntat sig.
-- Ä dä inte stiligt?
-- Å jo! -- -- --
-- Ska vi inte göra dä?
-- Dä kan vi väl göra -- -- --
-- Ja, tjenis! Ja kommer hit efter skolan och så tar ja gymnastikskorna
mä mig.
Kalle nickade.
En klocka ringde.
Inne från våningen klappade någon i händerna:
-- _Frukost!_
Kalle infann sig till middagslektionerna. Pojkarna i klassen skockades
om honom:
-- Ska du och Stellan göra dä i eftermiddag?
Kalle gav intet annat bestämt svar än det, att om någon knyste ett enda
ljud, fick han på käften.
Stellan var mera meddelsam. Han kunde visserligen inte ge några
upplysningar om klockslag och plats, där övergången skulle äga rum,
eftersom Kalle ännu ej gett bestämda order, men i eftermiddag skulle
det ske, annars var det ju ingen konst. Så som det frös nu skulle vem
som helst kunna gå över strömmen i morgon. Ville de se på, så fick de
själva hålla sig framme.
Också visavi honom själv höll sig Kalle tyst och förbehållsam. Men
Stellan tyckte sig förstå denna tystlåtenhet. Han till och med beundrade
den och skämdes över att han varit så talför. De riktiga hjältarna
pratade inte så mycket. Det fanns indianer, som aldrig sade ett enda
ord. Och nästa rast slöt också Stellan sin mun.
Plötsligen tog Kalle honom avsides:
-- Men, hör du, om vi skulle åka i plurret, var ska vi torka oss? Kan vi
göra dä hemma hos dig? Ja vågar inte komma hem våt.
Detta var någonting Stellan ej tänkt på och han funderade däröver hela
nästa timme, till dess han funnit lösningen. Kerstin! Visst djävern!
Gamla Kerstin. De kunde springa och torka sig hos henne. Hon skulle inte
säga ett knyst. Och hon hade en så bra kamin, som alltid var glödhet.
-- Vem ä gamla Kerstin?
-- Dä ä min gamla barnpiga. Och hon bor i Lillegård.
Kalle nickade betänksamt.
-- Och hos henne kan vi få låna en knappnål, som vi kan sticka oss mä i
fingertopparna.
Nu spärrade Kalle upp ögonen:
-- Sticka oss i fingertopparna! Va pratar du för skit? Vafför skulle vi
göra dä?
-- Ack, dä va sant! Dä glömde ja å tala om för dig i morse, när ja
talade om vikingarna, som blandade blod. Se du, ja har hittat på ett
bättre sätt än dä där mä att låta blodet rinna under en tuva. I stället
ska vi sticka oss mä en knappnål i fingertopparna och så ska vi krama ut
blodet och suga dä på varandra så att ja får ditt blod och du får mitt.
Du förstår!
Kalle nickade, men också nu utan entusiasm.
Klockan halv tre var Stellan hemma hos Kalle.
-- Ä du färdig nu?
-- Dä ä väl inte så djävra bråttom.
Kalle gick ut och blev länge borta. När han kom tillbaka, hade han
ytterkavajen med sig och drog ur rockfickan fram en torklina.
Stellan stirrade på honom:
-- Va ska vi mä den å göra?
Kalle bröt ut med en häftighet, som om han sökte försvara sig:
-- Du menar väl inte ja ä en sån idiot så ja vill _dö_ heller! Va vi ska
mä den? Vi ska ha några pojkar å stå mä den i närheten, så di kan kasta
ut den till oss ifall dä behövs.
Han granskade linan ett slag, stoppade den tillbaka på dess plats,
krängde ytterkavajen på sig och sade:
-- Ska vi kila då?
-- Ja, men Kalle, du har glömt gymnastikskorna.
-- Visst fan!
De gjorde ett slag kring gatorna för att samla upp en handfull pojkar,
fyllde fickorna med sten och vandrade längs strömfårans kant. Nu var
det endast mitt ute i rännan isen svarade med en klingande nattfrusen
ton, när man singlade en sten över den.
Till slut stannade Kalle där det svarta isbandet var som smalast.
-- Ska vi göra dä här? frågade Stellan.
Kalle nickade.
Plötsligen var det någon som opponerade sig. En av pojkarna, som skulle
hjälpa till med linan, ifall det behövdes, sade:
-- Men nu ä du allt bra djävla dum, Kalle.
Kalle vände sig om:
-- Va hostar du om?
-- Jo dä vet ja! Ja vet, att där rännan ä som smalast där ä strömmen
starkast.
En lång diskussion utspann sig. Till slut sade Kalle till Stellan:
-- Bry dig inte om'en. Han begriper ingenting. Vi gör dä här!
Han tog långsamt av sig ytterrocken, satte sig på den och började kränga
av sig stövlarna. Stellan följde hans exempel. Runt omkring stodo
pojkarna och sågo på, tysta.
När Kalle fått gymnastikskorna på sig, gick han ända ut till den svarta
iskanten. Så vände han sig om.
-- Ställ nu opp er här, pojkar, i en rad inåt lann mä linan. Å om nåt
händer, så kastar ni ut den, å när vi fått tag i den, så drar ni opp
oss.
Han ordnade linjen, som om han varit troppchef i gymnastiken. Pojkarna
lydde. De voro imponerade över detta metodiska, vetenskapliga
förfarande. Och de voro också stolta över att på detta jämförelsevis
ofarliga sätt få ta del i bragden.
Kalle granskade ännu en gång kedjan av hjälpredor.
-- Nu tar vi å oss i skjortärmarna då.
-- Ja, sade Stellan.
-- Å så ställer vi oss ett stycke från varandra och när jag säger tre så
glider vi över.
-- Ja.
Han vände sig ännu en gång om:
-- Hör du, du på sladden, va fan du hetter, du ska ha linan över axeln
och kring livet så du inte släpper taget, precis som sjömän, när di
drar.
Stellan stod ute vid strömfårans kant, ett stycke från Kalle och skakade
av köld i skjortärmarna. Han frös ända in i hjärtat. Inte svika... Inte
svika... Nu hade hans stund kommit...
Så kommenderade Kalle:
-- Ett -- -- -- ttt -- -- -- våååå -- -- -- ttttrrr -- -- --
Stellans hjärta bultade hårt, som om det ville spränga bröstkorgen.
Han slöt ögonen och tog ett glidande steg ut på det svarta. Det gick
-- -- -- Ett steg till. Nu såg han åt sidan. Kalle stod ännu kvar.
-- Kommer du inte? ropade han som i ångest och stannade.
-- Stanna inte! ropade Kalle tillbaka. Stanna inte!
Stellans ögon blevo plötsligen alldeles stela av skräck. Och
ögonblicket efter gav han till ett gällt, hest skrik. Det krasade under
honom. Han sjönk, drogs ned av något isande kallt och vått och tungt.
-- Opp mä armarna! Opp mä armarna! ropade Kalle. Hör du inte! Opp mä
dom! Hit mä linan, pojkar! Kvickt! Kvickt!
Det sista Stellan såg var Kalle, som krypande närmade sig honom:
-- Hugg tag i linan, hugg tag, ser du den inte! Här! Här!
* * * * *
De sutto hos gamla Kerstin, inbäddade i filtar framför den glödheta
kaminen. Vid sidan om på bordet stod en tillbringare med ångande mjölk.
Över kaminen hängde kläderna. Det rök ur dem.
Gamla Kerstin hade gått ut för att köpa dricka att blanda i den kokheta
mjölken. Det var det bästa medlet hon visste mot förkylning.
Ända sedan de kommit upp ur vaken hade de ej växlat ett ord. De hade
sprungit genom smågatorna så fort de kunnat i de nerisade kläderna och
med tänderna skallrande i munnen av köld. Och så länge Kerstin varit
inne hade de ej kunnat få fram ett ord. Hon hade bara grälat i ett
sträck.
Nu såg Stellan på Kalle. Djupt nere hos honom låg en misstanke och
värkte.
-- Varför kom du inte när du sa tre? frågade han till sist med en
trevande röst.
-- Kom! Va menar du mä dä? Dä skulle just ha vatt snyggt om vi sprungit
båda på samma gång. Vem skulle då ha krupit ut å räddat dig. Ja hade
själv tänkt å sprungit först, men så i sista stund tänkte ja, att dä va
bäst ja vänta ett ögonblick, om något skulle hända dig, så att ja kunde
va klar å hjälpa.
Stellan nickade. Han kände sig tacksam över förklaringen. Hans
misstankar hade skingrats. En översvallande tacksamhet steg upp inom
honom. Kalle hade räddat honom.
-- Ska vi göra dä nu? frågade han efter en stund. Nu, när Kerstin ä
borta?
Kalle såg på honom, förvånad, som om de ej utfört tillräckligt med
bragder redan:
-- Va ska vi göra nu?
-- Dä där du vet, som vikingarna gjorde, när di vatt i livsfara,
fostbrödralaget, du vet. Di blandade blod...
-- Jaså dä! Ja, dä kan vi väl göra.
-- Å så svär vi vid Gud att vi alltid ska dela ljuvt å lett å att om den
ene ä i fara så ska alltid den andre bispringa.
-- Har inte _ja_ räddat dig ur fara, va? Hade dä inte vatt för mig, så
hade du liggat i plurret nu.
Men nu kände sig Stellan kränkt. _Förstod_ inte Kalle vad han menade?!
Förstod han inte, att det var just därför, han ville blanda blod med
honom, av tacksamhet, av beundran.
-- Ska vi! Kerstin kan snart va tillbaks!
Kalle nickade, men utan entusiasm.
Stellan kröp ned från stolen och fiskade ur Kerstins sykorg fram en
stoppnål.
-- Gör du dä först, sade Kalle, så ja får se, hur dä går till. Ja har
aldrig blandat blod mä nån.
-- Inte ja heller, svarade Stellan förnärmad. De gjorde vikingarna _bara
en enda gång_. Ska vi?
Kalle nickade. Stellan började sticka i pekfingerstippen. Så kramade han
och fick fram en droppe blod.
Han sträckte fingret mot Kalle:
-- Slicka nu!
Kalle slickade upp bloddroppen.
-- Nu ä dä din tur.
Kalle fick tag i stoppnålen, stack till och lät Stellan slicka.
-- Nu ska vi göra dä en gång till. Dä va så lite blod.
-- Ah, dä behövs inte mer. En droppe ä väl nog. Dä beror väl inte på,
hur mycke man får i sig, utan att dä ä blod å inte nåt annat.
-- Då svär vi då att vi ska dela ljuvt å lett.
De svuro. Stellan räckte Kalle sin hand och sade:
-- Nu ha vi gjort fostbrödralag å dä ä för livet.
Kalle nickade. Det blev tyst. Det sprakade i kaminen.
Stellan kände det, som om han inträtt i ett nytt och högtidligt skede av
sitt liv. Nu hade han en vän, en riktig vän. Världen hade på något sätt
förenklats. Han var ej ensam längre. Han var två. Han hade blivit
starkare. Han hade från och med nu fyra armar att slåss med, två munnar
att skälla med, två hjärtan att bevara sina hemligheter i...
Kalle reste sig upp, kände på sina kläder, som hängde över kaminen och
satte sig igen. Till sist rös han till ett slag:
-- Fy fanken! Nu blir de nog klasstryk i morron.
Stellan såg på honom:
-- Inte ä du rädd för dä?
Kalle svarade först efter en stund:
-- Slår di en tills rottingen går sönder i den här skolan?
-- Dä vet ja inte. Ja har aldrig vatt mä om dä. Har du?
Kalle skakade på huvudet:
-- Nä, men i Malmö va dä en gång en pojke som fick klasstryk. Han sa dä
gjorde ont.
-- Skrek han?
Kalle nickade:
-- Han vrålade alldeles djävrigt.
Det blev åter länge tyst. Till sist sade Stellan:
-- Men dä ska inte _vi_ göra.
Kalle vaknade ur sina funderingar:
-- Vikket?
-- Skrika. Inte om dä gör aldrig så ont.
-- Nä -- -- --
Kalle tog sig en lång funderare innan han tillade:
-- Men ja tror inte ja får smörj hemma för ja kan alltid säga, att ja
räddade dig.
Stellan nickade:
-- Ja, dä gjorde du. Dä kan ja säga din pappa, om han inte tror dä.
Kalle funderade ännu en stund.
-- Kanske man kunde säga dä till rektorn också -- -- --
Stellan nickade.
* * * * *
Morgonen efter voro de hjältar. Det talades inte om någonting annat än
om dem. De stodo mitt i en ständigt växande klunga och måste berätta på
nytt. Det vill säga: det var mest Stellan som fick föra ordet. Kalle
sade inte mycket. Och Stellan berättade gärna. För varje gång han måste
upprepa historien slutade han:
-- Å om Kalle inte vatt där, så hade ja vatt dö nu. Ä dä inte sant?
Han vädjade till sin fosterbror, som svarade med en nick.
Men när de kommit in på bönsalen, var det inte längre något tvivel om,
hur dagen skulle sluta. Rektorn höll sig hela tiden nedanför katedern.
Han såg förfärligt ond ut. Och då adjunkten Lundquist slutat bönen, steg
rektorn sakta uppför katedertrappan och började tala. Stellan hörde inte
mycket på vad han sade mera än rektorsförhör klockan nio, omedelbart
efter sista morgonlektionen.
De båda fosterbröderna använde rasten mellan de båda morgontimmarna att
komma överens om vad de skulle säga. Nu var Stellan den fåordige. Kalle
visade sig åter som vanligt överlägsen, full av planer.
-- Nu ska vi komma överens om att du säger att ja räddade dig.
-- Ja visst.
-- Å så säger vi inte nåt annat.
-- Nä.
Men det gick ej, som Kalle tänkt. Stellan uppfyllde sin del av rollen.
-- Men repet, frågade rektorn. Var fick ni det ifrån?
-- Dä hade Kalle med sig.
-- Hade ni kommit överens om att ni skulle gå över ån eller var det
händelsevis, som Möller hade ett rep med sig i fickan?
Stellan började skruva på sig.
-- Bär Möller alltid ett rep på sig i fickan? Svara, Möller!
-- Nä -- -- -- äää.
-- Varför hade du ett rep med dig just i går?
-- Därför att -- -- -- ja tyckte dä kunde va bra å ha.
-- I händelse Petréus skulle gå ner sig? Var det så?
-- Ja.
-- Då visste du alltså, att Petréus skulle gå över isen?
-- M -- -- -- mnnn -- -- -- Han hade talat om dä.
-- Skulle han gå över isen ensam?
-- Mmmnnn -- -- -- näää, dä skull -- -- -- lle han inte.
-- Vem skulle gå med honom?
Kalle svarade ej.
-- Var det kanske du som skulle gå med honom?
-- Mmnnn -- -- -- kanske -- -- --
-- Ni är några oförskämda lymlar. Det blir klasstryk för er båda två
klockan tolv.
* * * * *
Och klockan tolv kom rektorn in i klassrummet. Han hade två rottingar
med sig, nya, gula, fernissade.
Pojkarna reste sig och bugade djupt.
-- Ordningsman, sätt fram en pulpet.
Det gick en rörelse av fruktansvärd spänning genom salen. Pulpeten
släpades fram under dödstystnad. Rektorn böjde prövande en rotting.
-- Petréus! Fram med dig!
Stellan gick sakta fram och ställde sig vid pulpeten. Ögonblicket efter
kände han rektorns hand om sin krage. Nu låg han på pulpeten och väntade
-- -- -- Och så kommo slagen. Han bet tänderna samman. Inte skrika. Inte
skrika, tänkte han. Han drog ryggen samman under de vinande rappen.
-- Stilla, drummel. Spänn dig inte!
Han slappnade åter till. Och så, utan att han visste det, pressades ett
ljud fram mellan hans tänder, ett väsande ljud, som blev till ett långt,
utdraget skrik:
-- A -- -- -- aaa -- -- -- jjj! A -- -- -- aaaaaaaaa -- -- -- jjjjj
-- -- --
Han smög sig bort till sin plats och gömde ansiktet i händerna. Han
hörde rektorn ropa Kalles namn, hörde rottingrappen mot byxorna. Men
Kalle skrek ej. Inte ett ljud kom från hans läppar.
Stellans kinder brände av skam. Hur skulle han kunna visa sig mera för
sin fosterbror? Han var honom inte värdig längre. Hur skulle han bära
sig åt för att försona vad han brutit? Fanns det över huvud någon
möjlighet att försona ett sådant brott? Han hade svikit sin
fosterbroder. Han hade tjutit. Han hade svikit sin ed, eden, han
högtidligt svurit, då de blandat blod. Han hade svikit -- -- -- han var
ärelös -- -- --
Plötsligen blev det tyst. Rottingen upphörde att vina. Tystnaden i
klassen var så intensiv, att man kunde höra rektorn flåsa. Och så sade
han:
-- Hör du -- -- -- h -- -- -- har du -- -- -- något i -- -- --
byx -- -- -- xorna, lymmel!
Kalle svarade ej.
-- Kvickt! Svara, drummel, har du stoppat något i byxorna? Knäpp ner
dem!
Hela klassen satt med återhållen andedräkt. Kalle knäppte ned sina
byxor.
Det gick ett viskande utrop genom klassen, då Kalle drog fram någonting
grått.
-- Vad är det? frågade rektorn.
-- En kökshandduk -- -- --
Ögonblicket efter låg Kalle med blottad bakdel på pulpeten och skrek så
att fönsterrutorna klirrade.
Och under tiden flämtade rektorn, medan rottingen ven i luften:
-- Jag ska lära dig att komma med busstreck! Här lyckas det inte,
lymmel!
Han var blåröd i ansiktet.
-- Bort och sätt dig!
Kalle hasade sig bort till sin plats. Med ena handen höll han upp
byxorna, med den andra frotterade han bakdelen.
Rektorn lät de båda sönderslagna rottingarna ligga. Utan ett ord gick
han ur den vördnadsvärt bugande klassen. Men i ena handen bar han Kalles
kökshandduk som ett minne att bevaras i sitt privata museum på
ämbetsrummet.
Stellan hade suttit med vitt spärrade ögon och vidöppen mun, medan Kalle
dragit fram kökshandduken. Han blev sittande så länge. Det var till och
med som om han inte hört sin fosterbrors skärande skrik. Det hade blivit
alldeles dött inom honom. Han satt som förstenad...
Men så, med ens kändes det som om en blixt slagit ned i honom.
Plötsligen _såg_ han Kalle. Plötsligen förstod han _allt_. Kalle hade
lurat honom hela tiden. Kalle var rädd. Kalle hade inte vågat gå över
ån. Det var därför han försökt skolka. Det var därför han försökt glömma
gymnastikskorna. Det var därför han inte sprungit, när han sagt tre.
När rektorn gått reste sig Stellan upp:
-- Får ja lov å gå ut?
-- Gå då!
Då Stellan kommit ut i den långa, öde korridoren, gick han fram till ett
av de stora fönsterna. Han stirrade ned på gatan utan att se någonting.
Det kom en slöja över hans ögon. Tårarna sipprade fram. Med händerna för
ansiktet grät han, över sin fosterbror, över brutna löften, över blod
man blandat med mänskor, som svikit, med mänskor, som haft andra
hedersbegrepp -- -- --
* * * * *
En kort tid efter förlorade Stellan också en annan vän.
Farbror Ekenström, som rest bort på permission till julen, hade ej
kommit tillbaka till regementet. Stellan hade ibland hört sin far svära
över honom. Han brukade säga att Ekenströms förfallna växlar kommo med
en regelbundenhet som om man prenumererat på dem, ett dunkelt uttryck,
vars förfärande innebörd Stellan ej förstod.
Och nu, i mitten av februari kom underrättelsen att han skjutit sig i
Köpenhamn. Anledningen var skulder och ett dåligt fruntimmer. Det vill
säga: hon var egentligen inte så dålig heller. Men hon var bara
cirkusryttarinna. Stellan hade till och med själv sett henne en gång, då
hennes cirkus var i staden. Hon hade ridit på en svart hingst med vit
sadel och själv hade hon haft hög hatt på huvudet.
Självmordet väckte ett oerhört uppseende. Det till och med skrevs en
visa därom, som sjöngs över hela Skåne. Löjtnant Ekenström blev en
hjälte, en folkets tragiskt romantiske avgud.
På Stellan gjorde farbror Ekenströms självmord ett outplånligt intryck.
När han gick förbi hans dörr nere i farstun blev han ibland stående
långa stunder och såg på den. Det kändes så underligt beklämmande i hans
hjärta. Han hade, till en början dunkelt, förnimmelsen av att det fanns
någonting gemensamt, en likhet mellan honom själv och farbror Ekenström.
Han tyckte också att det var, som om han hade någon skuld i Ekenströms
död. Han hade fått fyra kronor av honom. Kanske, om Ekenström _inte_
hjälpt honom, han hade kunnat klara sig...
Men allt som dagarna gingo förtydligades och fördjupades likheten mellan
dem båda. Med en blandning av förvåning och hemlig glädje såg Stellan
hur fullständig likheten var: farbror Ekenström hade tagit livet av sig
för en kvinnas skull; själv hade han varit nära att komma i olycka för
Roses skull. Kunde överensstämmelsen vara större och mera slående? Han
började ana sitt eget framtida öde. En gång skulle det skrivas en visa
om honom, som skulle sjungas över hela landet. Till och med Ida i köket,
som nu gnolade om farbror Ekenström, då hon lagade maten, skulle en gång
sjunga om honom, Stellan, som hon under alla dessa år varit så ovänlig
mot.
Stellan sörjde ej över farbror Ekenström som han sörjde över Kalle
Möller. Den döde blev honom en ledstjärna, en förklaring på det öde, som
väntade honom själv, ja, en förklaring på själva livet.
Ty en dag sade hans far på tal om sin gamle regementskamrat:
-- Ja, det är de bästa, som skjuter sig.
Orden voro ej avsedda att höras av Stellan. Men det var som om de
riktats just till honom. De sjönko ända ned i djupet av hans själ och de
stannade där, blevo de flytande, växlande dagarnas ankare.
Han förstod dem så, som han knappast förstått några andra ord, som
talats eller skrivits. Det är de bästa, som skjuter sig. Sådana som
Kalle Möller -- de skjuta sig inte. De fortsätta att leva och bryta
löften och vara fega; de gå omkring i skolan som hjältar och skryta över
att de varit så finurliga, så att de lagt kökshanddukar i byxorna. Och
de beundras av kamraterna.
Men de bästa -- de skjuta sig.