Men det är en lång historia.
* * * * *
Redan efter en fjorton dagar sade Rose under en lektion till honom:
-- Pappa säger, att du blir rik en gång, när din morfar dör.
Något sådant hade Stellan aldrig förr hört. Men han kände det med ens,
som om han blivit mycket större.
-- Hur vet han det, frågade han med en röst, som sökte vara obesvärad,
fastän den skälvde av nyfikenhet.
-- Pappa vet allt sånt. Å om han inte vet de, tar han reda på de. Han
vet, hur mycket pengar varenda mänska har här i stan, fastän vi kom i
augusti. Sånt tar han reda på i ett nafs.
Hon såg på honom gillande. Åter igen hade Stellan känslan av att i ett
slag ha skjutit i vädret. En lång stund kunde han ingenting säga. Men
till slut fick han fram några enkla ord:
-- Ah, de ä väl ingenting. De har ja vetat _länge_.
-- Men du blir _mycke_ rik, har pappa sagt. Din morfar ä konsul Axelson
i Göteborg.
-- Han ä i första kammaren också.
Rose nickade instämmande. Hon såg på honom med samma gillande blick. Och
plötsligen förstod han, att han beslutat sig för att bli kär i henne.
Det var ej ett beslut, fattat i huvudet. Han _kände_ det. Det var inte
längre bara ödet, som smitt dem samman. Nu fanns det också någonting
annat mellan honom och henne: Han skulle bli rik; _och hon visste det_.
Han tyckte sig växa i pausen, som uppstått. Och som om han under detta
ständiga skjutande i vädret ej helt och hållet ville växa från henne,
sade han:
-- Du blir rik, du också.
-- Naturligtvis!
Den kvällen gick han hem utan att söka sällskap med någon, inte ens med
Göran. Och då han befann sig mitt emellan två lyktstolpar, där det var
som mörkast, viskade han till sig själv:
-- Jag blir rik. Ich liebe dich.
Han sade de senare tre orden på tyska, dels därför att han ej riktigt
vågade säga dem på svenska, dels också därför att Rose talade tyska där
hemma.
Men innan han gick hem, tittade han upp ett slag till gamla Kerstin:
-- Säg, Kerstin, ä dä sant, att ja blir rik, när morfar dör?
Kerstin lyfte på glasögonen:
-- Vem har sagt honom de? De ä väl några dumma ungar, som tutat de i
örona på'n?
-- Dä ä dä visst inte. Ä dä sant?
-- Ja, gunås så visst. Å fördöljas kan de ju inte i evighet heller för
att de ä rättfånget gods, hans morfar samlat. Men nu ska han inte
springa omkring å bli högfärdig.
-- Dä ä väl ingenting och va högfärdig över.
-- Hin tro't. Han ska komma ihåg vad Biblen säger.
-- Va säger den då?
-- Den säger, att det är lättare för en kamel å gå genom ett nålsöga än
för en rik å komma in i himmelriket.
Stellan svarade ingenting. Han tackade för upplysningen och gick upp
till sitt. Där blev han sittande över skolböckerna. Han tänkte på vad
Kerstin sagt om kamelen och nålsögat. Det var hemskt. Men han tröstade
sig med att det i alla fall skulle dröja länge, tills han dog.
Och så tänkte han på Rose. Han mumlade:
-- Ich liebe dich.
Och det kändes skönt och högtidligt både att älska Rose och veta, att
man skulle bli rik.
* * * * *
Några lektioner efter sade Rose:
-- Så väldigt synd, att du inte samlar frimärken, Stellan. Varför gör du
inte de?
Den frågan ville han av finkänslighet ej besvara. Han hade alltid hyst
förakt för pojkar som samlade frimärken. Det var inte en sysselsättning
värdig en person, som med tiden skulle bli löjtnant och skjuta med
kanoner och kanske komma ut i krig.
-- För de skulle va så livat, om vi samlade frimärken båda två, för då
kunde ja få dina dubbletter.
Och hon tillade efter en stund:
-- Och du kunde få några av mina.
Men ej heller detta lockade honom. Han mumlade någonting om att: jo
visst, det skulle -- -- --
Under hela lektionen funderade han emellertid över vad hon sagt. Hennes
förslag hade väckt till liv inom honom någonting, som han ännu ej
riktigt kunde reda ut, men som på ett oförklarligt sätt förband sig med
två andra förnimmelser: känslan av att han skulle bli rik och att han
älskade Rose.
Det tog honom en hel dag innan han fick full klarhet i detta dunkla
sammanhang mellan Rose, rikedomen och frimärkena.
Och så -- med ens -- visste han vad han ville. Han gick Västra Storgatan
fram på eftermiddagen, och som alltid stannade han framför Antonia
Perssons Pappers-, Konst- och Leksaksaffär, för att se, om det kommit
några nya leksaker i fönstret. Hans ställning som enda barnet i hemmet
hade utvecklat honom till en person med plötsliga och våldsamma
besittningsbegär. Han hade redan en hel garderob full med leksaker, han
tröttnat på, men vilka han vårdade med kapitalistens starka känsla av
att ingenting bör förfaras.
Han stod och såg i Antonia Perssons ena fönster och där -- -- --
alldeles nere vid rutan lågo några kuvert, på vilka det stod: 100
sorterade frimärken: 35 öre, 200 sorterade frimärken: 60 öre, 500
sorterade frimärken: 1 kr. 25 öre.
I samma ögonblick han såg dem, visste han, att de legat där länge och
att hans spanande öga ofta flugit över dem. Men han hade ej fäst sig vid
dem. De hade aldrig kittlat hans besittningsbegär.
Men nu stirrade han på dem. Och medan han stod så, med blicken hängande
fast vid dem, sprang en fullfärdig tanke ur hans hjärna: Han ville ge
Rose frimärken...
* * * * *
Mellan detta ögonblick och den eftermiddag, då han gick in i Antonia
Perssons butik och köpte 100 sorterade frimärken låg emellertid en lång,
allvarlig och smärtsam process.
På sätt och vis skulle dess betydelse kortast kunna uttryckas så, att
han genom den utvecklades till en medvetet och på egen hand uppträdande
medborgare, som på eget bevåg och egen risk bestämde över sina
handlingar.
Hittills hade det ej varit så. Hittills hade han handlat antingen med
auktoriteternas tillåtelse eller på måfå eller för ett begär, som lätt
och omedelbart kunde tillfredsställas.
I fråga om kuvertet med de 100 sorterade frimärkena var förhållandet ett
helt annat. Detta var ej detsamma som att köpa karameller eller
bakelser. Han var redan nu tillräckligt mycket nationalekonom för att
_känna_ skillnaden mellan de båda handlingarna. I ena fallet beredde han
sig själv en njutning. I det andra -- -- -- Ja, det var frågan. Vad
väntade han sig av Rose? Ingenting, så vitt han visste. Han ville helt
enkelt ge henne frimärkena. Det var allt. Naturligtvis: han hade gett
bort saker förr: julklappar till pappa och Kerstin och farmor och
morfar. Men då hade han alltid väntat sig någonting annat och dyrbarare
i gengåva. Men här väntade han sig ingenting alls -- -- --
Tanken att gå in i butiken och köpa frimärkena för att helt enkelt ge
bort dem var så ny för honom, att den föreföll honom syndig.
Han kom emellertid ofta tillbaka till Antonia Perssons fönster för att
se om frimärkena fortfarande funnos kvar. Och det gjorde de. Och när han
nästa gång gick till danslektionen och mötte Rose ute i kapprummet,
kände han, att någonting fattades. Han skulle ha haft någonting i sin
hand eller i sin kavajficka, ett kuvert med 100 sorterade frimärken. Det
var inte tillräckligt att han en gång skulle bli rik, när hans morfar
dog. Han hade skyldighet att visa det redan nu. Han tyckte till och med
att hon såg på honom, som om hon väntade sig något av honom, nästan som
Lya, när hon tiggde vid bordet.
Han tänkte på frimärkena under hela lektionen. Nu voro de och Rose
oupplösligt förenade. Han kunde ej se på henne utan att samtidigt också
få en skymt av Antonia Perssons skyltfönster.
Skulle han säga till sin pappa: -- Säg, snälla pappa, får jag trettifem
öre? Men om hans far skulle fråga: Vad ska du ha dem till? Vad skulle
han svara? Han kunde inte säga, att han skulle köpa frimärken och ge dem
till Rose. Något sådant _gjorde_ man helt enkelt inte. Om man gav Rose
frimärken, talade man inte om det; sådant bevarade man som en hemlighet
till det sista.
* * * * *
Nu var det emellertid så, att Stellan sedan han kommit in i
elementarskolan varje lördag fick 25 öre i veckpengar av sin far. Det
hade hittills aldrig fallit honom in, att dessa pengar skulle användas
till något annat än bakelser och karameller. Men när han nu denna lördag
stod med silverslanten i sin hand, slog den tanken plötsligt ned i
honom: Om jag hade tio öre till, skulle jag kunna köpa kuvertet med de
hundra sorterade frimärkena.
Också denna tanke var ny för honom, och i stället för att störta till
J.P. Anderssons konditori gick han in på sitt rum och funderade. Och
här, i ensamheten, blev det så småningom klart för honom, att om han
gömde pengarna till nästa lördag, skulle han ha femtio öre. Han skulle
då kunna köpa kuvertet och ha femton öre över till två bakelser.
Han funderade en stund längre och kom underfund med att om han tiggde
tio öre av Kerstin skulle han kunna köpa frimärkena med samma och så
kunna behålla tjugu femöringen nästa lördag.
Han stack över de två gårdarna upp till Kerstin.
-- Säg, Kerstin, kan ja få tie öre?
-- Va ska han me dem?
-- Ja ska köpa frimärken.
-- Får han inte frimärken av sin far?
-- Jo, men inte såna. De här ä gamla.
-- Va ska han med gamla frimärken och göra?
Stellan vände och vred sig, han lovade henne att detta var sista gången
han skulle tigga henne om ett enda öre, men det var _alldeles_
nödvändigt, att han skulle ha frimärkena i dag, annars var det alldeles
säkert någon annan som köpte dem.
Han fick de tio örena och sprang till Antonia Perssons. Han blev stående
utanför en lång stund. Åter igen föreföll honom den handling han var i
begrepp att begå så fullständigt stridande mot allt sunt förnuft, mot
alla de lagar som hittills reglerat hans liv, att känslan av synd på
nytt steg upp inom honom.
Och då han till sist öppnade dörren, då klockan ringde och fröken
Persson kom ut i butiken med pincené på näsan och det alltså ej fanns
någon återvändo, då kände han sig som en person, som bränt sina skepp,
som begått någonting så oförnuftigt, så dåraktigt, att handlingen i ett
slag förändrat hela hans liv.
Han sprang ej tillbaka hem. Han gick mycket långsamt med kuvertet i
fickan och när han hunnit in i tamburen frågade han skuldmedvetet:
-- Ä pappa hemma?
-- Ja.
Han smet ögonblickligen in på sitt rum och gömde kuvertet allra längst
nere i en byrålåda.
* * * * *
Men allt eftersom tisdagen och nästa danslektion närmade sig, blandade
sig en annan känsla med förnimmelsen av synd och brott. Hans hjärta
klappade snabbare, när han tänkte på vad Rose skulle säga, när han
lämnade kuvertet. Hur skulle hon bära sig åt? Skulle hon tacka? Han
visste inte vad hon skulle göra. Men hans hjärta klappade hårt av
spänning.
Det blev emellertid inte som han tänkt. Han kunde inte förmå sig att
lämna henne kuvertet. Han hade det i fickan. Han kände på det. Flera
gånger hade han handen nere för att ta upp det. Men det fanns alltid
någon i närheten. Till sist såg det ut, som om han inte alls skulle
kunna ge henne frimärkena. Lektionen var redan över. De stodo åter ute i
kapprummet och krängde på sig ytterplaggen. Han blev allt oroligare.
Till slut gick han fram till henne, räckte henne kuvertet, så att ingen
skulle se det i trängseln och viskade:
-- Ta det! Kvickt!
-- Vilket?
-- Kvickt!
Han stack det i handen på henne och skyndade mot dörren...
Han hade redan hunnit ned i stora trappan då han hörde en röst:
-- Stellan, Stellan!
Han visste att det var hon. Han stannade utan att vända sig om. Hon kom
fram till honom, stod alldeles inpå honom. Men fortfarande vände han sig
inte mot henne.
-- Tack ska du ha, Stellan.
Han blev blodröd i ansiktet. Han kände sig het över hela kroppen. Det
sprängde inom honom av en alldeles ny och underlig känsla, glädjen av
att ge, bara ge...
Han var så glad, att han stod alldeles stilla utan att säga något, utan
att se på henne. Han kände att från denna stund Rose och han voro
oupplösligt förenade. Det fanns hos henne någonting av honom själv. I
hennes kappficka låg ett kuvert med 100 sorterade frimärken. _Och dem
hade han gett henne_...
Hon hade gått sin väg. Han såg efter henne, snabbt och skyggt. Hans
kinder brände. Och med en djup suck gick han långsamt hem.
* * * * *
Men då de träffades nästa torsdag, sade Rose:
-- Hör du, Stellan. Ja har alla de där frimärkena. Han kände med ens,
hur han blev stel och styv. Hon räckte honom kuvertet.
-- Vad ska ja med de. _Jag_ samlar inte frimärken.
Hon såg på honom. Och så, sekunden efter, hände något märkvärdigt. Hon
lutade sig in mot honom och viskade i hans öra:
-- Du ä väl inte ond på mig, Stellan?
Han skakade på huvudet, men på ett mycket litet övertygande sätt.
Hon viskade på nytt:
-- För ja kan ju inte hjälpa att ja hade alla frimärkena. De va snällt
av dig i alla fall.
Hon tog försiktigt hans hand. Han blev blodröd i ansiktet och kastade en
snabb blick omkring sig för att komma underfund med, om någon märkte
det. Men när han ej kunde upptäcka någon, kramade han hennes hand
tillbaka.
En stund efter, i dansens virvlar, viskade han:
-- Ich liebe dich.
Och hon svarade:
-- Je vous aime.
Det ödesdigra ordet var uttalat.
* * * * *
Nästa tisdag sade Rose:
-- Men _om_ du vill ge mig frimärken, så vore det väldigt stilit.
Det var inte utan, att Stellan -- med en viss känsla av plågsam plikt --
de sista dagarna hyst liknande tankar. När allt kom omkring, hade han ju
ingenting gett henne. Han hade visserligen blivit 25 öre fattigare och
för en hel vecka försakat karameller och bakelser. Men å andra sidan
hade denna försakelse ej medfört det åsyftade resultatet: att ge henne
frimärken. Han insåg fördenskull fullständigt det rättmätiga i hennes
begäran, ehuru utan någon speciell glädje.
-- Jag menar inte, att du ska ge mig ett frimärke _varenda_ gång.
Nej, det menade inte han heller. Han skulle visserligen bli rik, men
ännu så länge -- -- --
-- Ja menade bara någon gång.
-- Ja, svarade han, iblann -- -- -- jo -- -- --
Men nu blev hon stött:
-- Ja _tigger_ dig inte, ja kan köpa frimärken själv, om ja vill.
Ja bara frågade, därför att ja tyckte de skulle va stilit, om du
iblann -- -- --
Han medgav i all tysthet, att det låg någonting i vad hon sade. Det var
i alla fall inte mera än rätt. Ännu så länge hade hon inte fått något
frimärke. Han svarade:
-- Ja, men hur ska ja veta, va frimärken du vill ha.
-- De ska ja säga dig. Ja ska ge dig en lista på dom ja önskar mig.
-- Har Antonia Persson dom då?
-- Asch, Antonia Persson, hon har väl inga _riktiga_ frimärken. Hon har
bara skräp. Du ska gå till Ebenezar Svenson. Han som går i fjärde
klassen. Känner du honom?
Stellan nickade. Han kände Ebenezar Svenson en smula. Han kom från
landet och hans far var lanthandlande, och han var fräknig och rödhårig.
Stellan visste, att han handlade inte bara med frimärken utan också med
knivar och Åbergare och indianböcker, som han lottade ut för två öre
lotten. Stellan själv hade tagit lotter hos honom.
-- Jo, ja känner honom.
-- Han säljer _riktiga_ frimärken. Vill du de? Bara iblann?
Stellan nickade, en smula motvilligt, såsom den som erkänner billigheten
i en fordran. Och för resten hade han ju sagt: Ich liebe dich, och också
detta medförde förpliktelser.
* * * * *
De följande dagarna betraktade han Ebenezar Svenson på lämpligt
avstånd. Ibland hade han en klunga pojkar omkring sig och visade
någonting. Ibland gick han omkring och utbjöd sina varor. Han var en
fullfjädrad affärsman och stod under ferierna i sin fars butik.
Han kom också till Stellan:
-- Ska du ha en lott i en Åbergare. Djävla bra Åbergare. Nästan som ny.
Ebenezars far var frireligiös och Ebenezar passade fördenskull på att
svära ut under terminerna.
Han plockade fram en Åbergare ur ett gömställe under västen och
byxlinningen:
-- Här ska du få se. Nästan alldeles ny. Inte en enda sida borta.
Stellan skakade på huvudet.
-- Ah, du ä en skit. Ska du ha frimärken då?
Stellan drog på det. Ebenezar kom ögonblickligen ett steg närmare, drog
ur sin innerficka fram _en gul plånbok_ med gummiband kring och sade:
-- Säg ifrån vilka du ska ha, så ska ja se efter, om ja har dom.
Stellan såg på plånboken med stigande respekt.
-- Ja har inte listan med mig på frimärkena.
-- Ta den med dig i morron då.
-- Ja, men ja får den inte förrän i morron kväll.
-- Ja, men glöm den inte till freda då!
-- Nä.
-- Va hetter du?
-- Stellan Petréus.
Ögonblicket efter började Stellan fyllas av onda aningar. Ebenezar drog
en smal blyertspenna ur västfickan och skrev upp hans namn i den gula
plånboken.
-- Glöm inte listan på freda!
-- Nä!
* * * * *
Dagen efter vid danslektionen överlämnade Rose listan. Den var lika lång
som en av hans egna önskelistor till julen. Han frågade, med ett kort
tonfall i rösten:
-- Ska du ha _allesamman_?
-- Nä då! Förstår du inte. Bara ett iblann. Då och då. De skulle va så
stilit.
Han nickade en smula tvärt och avmätt och stoppade listan i fickan.
Han var inte längre glad. Han anade att någonting skulle hända. Han
ångrade att han gett henne de 100 sorterade frimärkena. Han kunde ha
gett henne någonting annat i stället. En bakelse eller några karameller.
Ibland. Varför hade han inte tänkt på det förut? Han kunde ha gett henne
en bakelse. _Och på samma gång kunde han ha köpt en åt sig själv!_
Varför hade han inte tänkt på det förut!
Men nu var det för sent. Han hade listan i fickan. Och Ebenezar Svenson
hade hans namn i den gula plånboken.
* * * * *
Nästa morgon under rasten kom Ebenezar fram till honom:
-- Har du listan med dig?
Stellan hade den i fickan. Han hade nog funderat på att söka smita undan
genom att glömma den, men av en eller annan anledning vågade han inte.
Men nu sade han i alla fall:
-- Ja har glömt den.
-- _Glömt den!_ Mig lurar du inte. Du har naturligtvis inga pengar.
Men nu blev Stellan förnärmad:
-- Har ja inte pengar, va! Ja ä rik.
Ebenezar såg på honom. Hans blick svepte över Stellans kläder och
skjorta. Han tog ett steg närmare och frågade:
-- Va ä din far?
-- Han ä löjtnant.
-- Vid artillriet?
-- Ja.
Ebenezar nickade:
-- Glöm inte och ta listan med dig efter frukostrasten.
Stellan kände sig ej längre rädd för honom. Han hade märkt, vilket
intryck han gjort på honom, och han ville imponera ytterligare:
-- Ja har listan på mig.
-- Varför sa du då att du glömt den?
-- Å, de va bara som ja ville skoja.
-- Nå, ta fram den då!
Ebenezar granskade den, tog upp sin gula plånbok och jämförde:
-- Här ä tre som ja har. Hur många ska du ha?
-- Ett.
-- Bara ett.
-- Ja.
-- Vilket?
-- De vet ja inte.
-- Här ä ett. Ska du ha dä?
Stellan såg på det. Det var avlångt och blått med palmer och en sjö. Han
tyckte det var vackert.
-- Ska du ha dä?
-- Ja.
-- Dä kostar sexti öre.
Stellan stirrade på honom med vidöppen mun:
-- Sexti -- -- -- ö -- -- --
Ebenezar såg på honom.
-- Du har inga pengar?
Stellan skakade på huvudet. Ebenezar funderade en stund.
-- Nå, du kan ta dä på kredit.
Stellan stirrade på honom.
-- Vet du inte va kredit ä?
-- Nä.
-- Jo, dä betyder att du inte behöver betala mä samma. Din far ä ju
löjtnant vid artillriet?
Stellan nickade.
-- Jo, ja kan skriva upp dä så länge.
-- Men när ska ja betala?
-- En vecka innan skolan slutar.
Nu ringde gudskelov klockan. De skildes åt.
Stellan hade ljugit när han sagt, att han inte visste, vad kredit var.
Han hade tagit på kredit förut. Han gick bara in i boklådan, begärde en
skolbok och sade:
-- Och så ska dä skrivas upp på löjtnant Petréus.
Systemet var honom alltså inte obekant. Men i fråga om frimärkena var
saken en helt annan. _Här skrev han upp på sig själv_. Nej, det var inte
rätt. Det var syndigt.
Han funderade vidare: Kanske han kunde skriva upp frimärket på sin far?
Men i alla fall skulle han själv få betala det. Han kunde inte säga, att
han tagit frimärken på kredit. Då skulle hans far fråga: var ä di? Och
det var den gamla historien. Han skulle inte kunna svara, att han gett
dem till Rose. Sådant gör man helt enkelt inte. Och om man gör det,
talar man inte om det.
Han funderade vidare. Det var sextio öre. Om han sparade i tre veckor,
så skulle han kunna betala frimärket och ändå ha 15 öre över till två
bakelser. Han skulle kunna gå i land med det. Det skulle kunna gå
-- -- -- Han kände sig lättare om hjärtat. Jo, det skulle kunna -- -- --
Kamraten, som satt bakom honom, sparkade på hans stol. Han vände sig om
och hörde kamraten viska:
-- Du har frågan, dumsnut.
Han ryckte till, men innan han hunnit vända sig om, stod läraren över
honom:
-- Hör du inte! Sitter du och sover? Översätt!
Stellan visste inte, var han skulle börja. Han fick en rungande örfil:
-- Nästa gång det händer får du anmärkning och nedsatt sedebetyg.
Rasten efter kom Ebenezar åter fram till honom:
-- Nå, ska du ha frimärket.
Stellan nickade.
-- Å dä ä riktigt sant, att din far ä löjtnant vid artillriet.
-- Ja.
Han tog frimärket, stoppade det omsorgsfullt i sin annotationsbok, medan
Ebenezar antecknade hans namn bland gäldenärerna i sin stora gula
plånbok.
Stellan lämnade honom med en känsla av häpnad och glädje. _Han hade inte
behövt betala ett enda öre med samma_. Ebenezar hade ingenting begärt av
honom.
Han insåg för första gången i sitt liv den oerhörda fördelen av det
system, som heter krediten.
* * * * *
Det fanns emellertid ett moment i kärleken, Stellan ännu ej gjort
bekantskap med: det _ömsesidiga_ behovet av att giva.
Lektionen efter den, under vilken han överlämnat frimärket, sade Rose:
-- Spring nu inte din väg, när de ä slut, för ja ska bjuda dig på
bakelser efteråt.
Stellan antog förslaget. Han hade visserligen inte tänkt sig denna
utveckling av saken. Men vid närmare eftersinnande insåg han förslagets
billighet, på samma gång som han kände sig rörd och tacksam. Det
föreföll honom som om de genom denna ceremoni skulle bli ännu mera
oupplösligt förenade. Åter ett band, som skulle knyta dem fastare
samman.
Men han hade aldrig föreställt sig att ceremonien skulle taga sig sådana
former, som den visade sig göra. Han hade tänkt sig, att Rose skulle gå
in på kondis och inköpa bakelserna, varefter de skulle förtära dem ute
på gatan.
Detta var emellertid något, som ej tilltalade Rose:
-- Inte ska vi stå ute och äta som tiggarungar. Tänk om pappa och mamma
skulle se mig. De skulle bli onda.
Han medgav att hennes invändning hade fog för sig. Hans far kunde också
komma förbi och se dem.
Han kände sig emellertid mycket osäker när de gingo in. Men Rose gick
rakt fram till disken, tog med övad hand en assiett och pekade på en
bakelse:
-- Va så god och ge mig den.
Stellan uppbjöd alla sina krafter för att imitera henne.
Rose promenerade före honom in i det inre rummet, där det fanns röda
plyschmöbler och palmer och ett piano. Stellan var blodröd i ansiktet,
när han i hälarna på Rose trädde in i detta rum. Han vågade inte se sig
omkring. Han insåg plötsligen hela den oerhörda vikten av vad han
företog sig: _han gick ensam på konditori med en flicka_. Det var som
att officiellt ge till känna för hela världen, att han och Rose voro
oupplösligt förenade. Han skämdes, och han var på samma gång också
rädd. Tänk om det fanns någon som kände honom där inne, någon som kände
hans far och som talade om det. Han vågade inte se sig omkring. Han satt
alldeles stel och åt sin bakelse.
-- Tycker du om din bakelse? frågade Rose.
Han nickade svagt gillande.
-- Ja tycker väldigt mycke om min, sade hon.
Det blev tyst, en lång tystnad. Slutligen frågade Rose:
-- Vill du ja ska spela?
Han såg på henne:
-- Spela va?
-- Piano, naturligtvis.
Han blev nära nog stel av skräck:
-- Nä, nä, nä, gör dä inte -- -- --
Men hon hade redan lämnat bordet. Stellan hörde henne öppna locket på
pianot och så -- -- --
Han satt alldeles orörlig och stirrade på den tomma bakelseassietten.
Han hörde inte alls på, vad eller hur hon spelade. Hans hud hettade som
den gjort en gång han haft nässelfeber.
Nu slutade hon. Men någon vid ett bord vid fönstret sade:
-- Spela en bit till.
Rose spelade en bit till. Hon spelade länge, och när hon till slut kom
tillbaka, frågade hon:
-- Tror du _nu_ att ja kan spela?
Han nickade.
-- Och de här va bara smörja ja spelade. Ja kan spela både Mozart och
Beethoven och allt det där. Tycker du om Beethoven?
Stellan visste inte vad det var, men han nickade.
-- Vill du ha en bakelse till?
-- Nä, nä, låt oss gå, sade han.
Det var första gången han sade nej till en bakelse.
-- Ja, då går vi.
De reste sig upp och kommo ut i rummet med bakelsedisken. Stellan gick
direkt mot dörren, medan Rose betalade. Men ute på gatan, genom
fönstret, såg han, att hon betalade _med portmonnä_.
När hon kom ut frågade han:
-- Va va dä för ena där inne?
-- Några gamla käringar. Varför frågar du det?
-- För ingenting.
-- Jo, de gör du visst. Du skäms för å gå i sällskap med mig. Ja vet de
nog. Du ä likadan som alla di andra. Men ja ska bara säga dig en sak,
att om några år så ä pappa stadsfullmäktig i den här lilla hålan, det
har han själv sagt å han kommer att regera hela stan. Å du ä lika
högfärdig som di andra, pappa har själv sagt, att detta ä den
högfärdigaste håla som finns å att ni inte vet vad fina judar ä, utan
bara di där som går med säck på ryggen.
De hade kommit ut i bulevarden. Han lyssnade till henne utan att riktigt
förstå, vad hon sade. Men han beundrade hennes flytande tunga, och han
skämdes över att han för en stund sedan skämts inne på konditoriet.
Plötsligt tog hon upp en näsduk och började gråta. Hon ställde sig mot
en av de gamla kastanjerna och snyftade i näsduken, medan hon mumlade
ord, han ej kunde uppfatta.
Han stod vid sidan om henne, handfallen, rådlös. Han visste inte, hur
han skulle bära sig åt. Till slut sade han:
-- Rose? Rose? Du ska få ett frimärke till av mig.
Men det hjälpte ej. Hon fortfor att snyfta.
-- Rose? Rose! Nu har vi ätit bakelser tillsammans, så att nu ä
vi -- -- --
Han tystnade. Han kunde inte nöjaktigt förklara, vad han menade.
Men hon fortfor att gråta.
-- Ich liebe dich, Rose!
-- De ä bara som du säger.
-- Nä, dä ä dä inte.
-- Men varför kysser du mig inte då! De gör di i Norrköping.
Stellan stod åter handfallen.
-- Ja kan inte, ja vet inte -- -- --
-- Vet du inte, hur man ska kyssas. Har du inte kysst din mamma.
-- Ja har ju sagt dig, att hon ä dö.
-- Hon tog näsduken från ansiktet och såg på honom, länge. Och så sade
hon:
-- Så skojit. Har du aldrig kysst någon?
-- Jo, farmor och mormor.
-- Ja, de förståss, men -- -- --
Stellan skakade på huvudet.
-- Så skojit, sade Rose.
Det blev en paus. Så skrattade hon och sade:
-- Då ska ja visa dig.
Hon lade sina händer på hans skuldror och kysste honom mitt på munnen.
Han var blodröd i ansiktet. Han visste inte vad han skulle tänka eller
känna i fråga om kyssen och allt som passerat. Men han hade förnimmelsen
av att något måste göras och han sade:
-- Tack.
-- Så skoj i du ä. Inte ska man tacka för en kyss.
-- Nä. Men ja menade -- -- --
Han kunde åter igen inte få fram vad han hade på hjärtat. Och för att
någonting säga, som kunde överskyla hans brott mot etiketten, tillade
han:
-- Och så ska du inte tro att ja ä högfärdig, för dä ä ja _inte_.
När de sagt adjö till varandra, tog han en lång omväg hem. Ännu visste
han inte, vad han skulle tänka eller hur han skulle känna i fråga om
allt det, som passerat. Han hade emellertid en förnimmelse av att
händelserna under denna kväll varit honom övermäktiga och att de skulle
fortfarande bli det.
Han var varken sorgsen eller glad. Han endast väntade, att någonting
skulle hända, någonting, över vilket det var Rose och inte han, som
bestämde. _Hon_ hade kysst honom, _hon_ hade bjudit på kondis. Det var
inte som det skulle vara. Och så hade hon betalat _med portmonnä_.
* * * * *
Nej, det var inte som det skulle vara.
Han hade kommit in i en circulus vitiosus av frimärken och bakelser, på
vilken han ej kunde se något annat slut än katastrofen. Det vill säga:
han såg den ej. Men han anade den, kände den.
Efter den ödesdigra kvällen stod det nämligen plötsligen klart för
honom, att han i alla fall inte gett henne någonting. Hans frimärke
uppvägdes av hennes bakelse. Tanken att de genom denna utväxling av
gåvor voro jämställda och att alltså ett slut lämpligen kunde uppnås
föll honom ej in. Det var hans tur nästa gång...
Och så gick han till Ebenezar Svenson.
Han önskade att dansskolan snart skulle vara slut. Och på samma gång var
han framsynt nog att inse, att denna tidpunkt endast skulle förvärra
hans läge. Ty just vid denna tid skulle han betala Ebenezar.
Han frågade sig ofta, med ett plötsligt sting i hjärtat, hur han skulle
kunna klara sig. Han tröstade sig med att någonting skulle hända. Hans
morfar låg just då sjuk. Kanske han skulle dö. Och då skulle han själv
bli rik. Eller kanske morfar eller mormor skulle skicka pengar till hans
födelsedag. Eller i värsta fall skulle han be Kerstin om pengar.
Men hans morfar kryade till sig. I det sista brevet, hans mormor skrivit
till hans far, stod det, att han nu satt uppe i en rullstol.
Med födelsedagen gick det lika illa. Mormor skickade tjugufem kronor,
som sattes in på sparbanksboken och av sin far fick han en ny tvåkrona,
som lades i sparbössan.
Han visste inte längre, hur mycket han var skyldig Ebenezar. Han vågade
inte räkna efter. Han skulle i alla fall inte kunna betala genom att
spara på sina fickpengar.
De enda lyckliga stunder han hade voro de, då han överlämnade ett nytt
frimärke till Rose.
Hon såg på det:
-- Nä, så stilit. Vem ska ha de?
-- Du.
-- Tack, snälla, snälla Stellan. De har kostat -- -- -- Och så nämnde
hon priset. Hon visste, hur mycket varenda frimärke kostade.
-- Tack, tack!
-- Å, dä ä väl ingenting.
Det låg något bittert ljuvt i att höra hennes tack. Snart, snart skulle
någonting hända, någonting -- -- -- vad visste han inte.
Men en dag, då han som vanligt under en rast kom fram till Ebenezar för
att köpa ett frimärke på kredit, sade denne:
-- Nä, nu får du inte flera. Nu vill ja ha betalt. Du ä skyldig mig tre
kronor och sextifem öre.
Han behövde inte ens se efter i den gula plånboken. Han hade alltsammans
i huvudet.
Och han tillade:
-- Nu ä dä bara fjorton dar kvar. Och ja vill ha betalt. Kom ihåg de!
Snart.
Stellan såg bort och svarade ett lågmält: -- Ja.
* * * * *
Ebenezar gav honom ännu några dagars frid. Men så började han ansätta
honom. Varenda rast var han över honom:
-- Har du pengarna nu?
-- Nä.
-- Du ska ha dom i morron, annars tar fan dig.
-- Ja.
Ytterligare några dagar lyckades Stellan rädda sig under rasterna genom
att stänga sig inne bakom en spjäldörr, som låg vid sidan om en rad
liknande dörrar och på vilken det stod målat: II A.
Han sprang från skolan så fort han kunde. Eller också stannade han kvar
inne i klassrummet, till dess korridorerna lågo öde.
Men till sist fick Ebenezar tag i honom. Han var fruktansvärd:
-- Om du inte betalar i morron anmäler ja dig för klassföreståndaren.
-- Ja.
Nu, sedan morfar kryat på sig och födelsedagen visat sig vara en
besvikelse, fanns det endast en utväg kvar: gamla Kerstin. Han hade
försummat henne mycket hela hösten.
Han smet upp till henne på eftermiddagen. Hon satt vid fönstret med
sladderspegeln åt smalgatan. Glasögonen hängde långt nere på hennes
näsa. Hon stickade strumpor. De voro till honom. Och han avskydde dem,
därför att de stuckos.
Han satt på soffan och såg på henne. Hans hjärta klappade. Det susade i
hans öron. Då och då öppnade han munnen för att kasta fram frågan. Men
han vågade inte. Inte nu -- -- -- inte nu -- -- -- om en stund -- -- --
Om han frågade henne nu, skulle hon alldeles säkert säga nej. Men om han
väntade en liten stund till, skulle hon kanske säga ja. Och under tiden
kunde han sitta här i soffan och inbilla sig, att hon skulle ge honom
pengarna.
Kerstin talade som alltid om världens och mänskornas ondska. Alla hade
bedragit henne. Och till och med han, gossen, som hon burit på sina
armar, hade övergivit henne.
-- Hans salig mor -- -- -- hon va en go mänska och gudfruktig också på
slutet.
Stellan försökte manövrera det därhän att slutligen kunna säga, att
Kerstin också var en god och gudfruktig mänska.
-- Men pappa ä god.
Kerstin svarade ej med ett enda ord. Först en lång stund efter sade hon:
-- Löjtnanten han ä -- -- -- ja, han ä väl go på sitt sätt.
Nej, det gick inte.
-- Ja, men Kerstin ä god.
-- Ä ja go! Nä de ska han inte tro. Om ja får leva några år till, om så
ä Guds vilje, så kanske ja blir go. Men de ska ja säga honom, att ja har
varit snärjd i satans garn ja me.
Nej, det gick inte. Han vågade inte be henne nu, inte i dag. Han satt
länge kvar. Det susade i hans öron.
-- Kerstin, lampan ryker.
Hon såg upp och skruvade på veken:
-- Ja, en ä så gammal, att en inte kan putsa en veke längre.
Till sist reste han sig upp.
-- Go kväll, Kerstin.
-- Go kväll.
Han blev stående vid dörren med handen på nyckeln:
-- Go kväll.
-- Jösses, så han skrämde mig. Har han inte gått ännu! Go kväll.
Storegård låg mörk med ljusstrimmor silande ut mellan gardinerna och
fönsterposterna. Han blev stående mitt på gården. Han kände det i detta
ögonblick, som om han sade farväl till allt detta, som om någonting
skulle hända, så att han aldrig mera skulle återse den gamla gården. Han
kom plötsligen att tänka på Köttlund och hur han en gång för många år
sedan sökt sparka kull gödselhögen. Vad han hade varit lycklig då! Om
han bara hade varit så liten som då. Då visste han inte att det fanns
frimärken.
Han fylldes av ett djupt medlidande med sig själv. Hans ögon började
tåras. Gråten bröt fram. Den kom våldsamt, i långa snyftningar. Han
brydde sig ej om att hålla händerna för ögonen. Han stod alldeles
stilla, ensam på den mörka gården och grät -- -- --
* * * * *
Första rasten nästa morgon var Ebenezar över honom:
-- Har du pengarna?
-- Nä.
Ebenezar såg på honom, som om han ville kasta sig över honom och slita
honom i stycken. Han blev så röd i ansiktet att fräknarna nästan stodo
vita.
Stellan skälvde.
Ebenezar spottade.
-- _Kan_ du betala?
-- Ja.
-- Ä de sant?
-- Ja.
-- Ja, för annars tar fan dig. Annars anmäler ja dig för rektorn.
-- Ja kan betala.
-- När?
-- I morron.
-- I morron första rasten vill ja ha pengarna, annars slår ja först
ögonen ur dig och sen anmäler ja dig.
Han spottade en gång till, stod en stund stilla, stirrade Stellan i
ögonen och sade till sist:
-- Djävla skit.
Och så gick han.
Stellan stod ensam kvar. Han kunde ej röra sig ur fläcken. Runt omkring
honom sprungo pojkar och lekte. Det var plötsligen, som om världen delat
sig i två hälfter: de andra och han själv. De andra voro lyckliga. De
hade inte tagit frimärken på kredit. Och han -- -- --? Det föreföll
honom så länge sedan han varit som de. Mellan honom och den tiden, då
han sprungit och lekt som de, låg avgrunden.
Och hur trött han kände sig. När klockan ringde -- långt borta som i en
dröm -- och han kommit in i klassrummet, sjönk han ned på sin bänk,
framåtlutad, med huvudet i händerna. Runt omkring stojades det. Ett
radergummi flög genom luften. Han fick en papperstuss i huvudet. Han
brydde sig ej ens om att se sig kring för att upptäcka, vem som kastat
den. Vad rörde allt detta honom? Han stod ju utanför. Han hade inte läst
över läxorna, han skulle inte kunna svara på en enda fråga. Han hade
inte ens tänkt på, vad han skulle ljuga ihop som skäl att han inte läst
på.
Läraren kom in. Han reste sig till hälften i bänken och hälsade. Var
skulle han få pengarna från? Han måste tänka ut något, _måste_ -- -- --
Det blev med ens i hans hjärna som en myrstack man stuckit i med en
käpp. Hans tankar flögo ej längre, sträckte inte på vingen som fåglar
eller fladdrade kring likt fjärilar. De myllrade likt myror, som gripits
av panik, alla varandra lika:
-- Var ska ja få pengarna? Kerstin, Kerstin. Var ska ja få pengarna
från?
Han skulle be henne. Han skulle tigga henne.
Han försökte sätta samman en lång historia. Men han kunde inte. Han var
för trött.
Han fick en fråga. Han mumlade någonting till svar. Han hade inte läst
på. Varför hade han inte läst på? Hade han varit sjuk? Vad hade det
varit för slags sjukdom? Jaså, huvudet. Jaså, tänderna. Varför hade han
inte sagt från vid timmens början? Trodde han, att han skulle kunna
smita undan utan att få någon fråga? Var han uppstudsig? Varför svarade
han inte ordentligt? Varför satt han där och mumlade? Jaså, han _var_
uppstudsig?
Han såg läraren öppna katederlådan och ta fram den långa liggaren och
bläckhornet och pennskaftet.
Det var dödstyst i klassrummet. En och annan vände sig om och såg på
honom. Han hade ej ens blivit blodröd i ansiktet eller bleknat. Han satt
alldeles okänslig. Vad rörde detta honom? En anmärkning! Nedsatt
sedebetyg! Vad betydde det? Var skulle han få tre och sextifem från?
Kerstin, Kerstin -- -- -- Jag måste tigga henne, _måste_ -- -- --
Det värkte vid hans tinningar och i bakhuvudet. Han satt sammansjunken i
trött och likgiltig slöhet.
Äntligen ringde det. Han var den siste som gick ur klassrummet. Då han
kom ut i korridoren för att kränga på sig ytterrocken, stodo några
kamrater och väntade på honom.
-- Du va allt djävla fräck, Pitter.
Pitter var på grund av hans efternamn Stellans öknamn.
-- Hur vågade du?
Det låg beundran i deras röst.
Men också för denna var han alldeles okänslig. Vad betydde kamraternas
beundran?
Han hade ingen aptit till frukosten och gick in på sitt rum, lade sig på
soffan. Han var så dödstrött, dödstrött.
* * * * *
Då han kommit hem från skolan på eftermiddagen, blev han sittande vid
fönstret och såg ned på gården, försjunken i sin olycka.