-- Va var de ni hette?
-- Stellan Petréus.
-- Mitt namn ä Rås, stavas R.O.S.E., men uttalas på franska.
Stellan sade ingenting. Men han hade ej kunnat undgå att lägga märke
till, att hon ej talade som han eller de andra i stan. Och hon talade
inte heller som kusinerna i Göteborg eller Malmö.
-- Men kanske ni inte läser franska? frågade hon.
-- Nä.
-- De gör _ja_.
Han var ohjälpligt slagen. En stund efter kom det för honom, att han
kunde ha sagt: Ja, men ja läser tyska. Nu var det emellertid för sent.
Hon frågade:
-- Spelar ni piano?
-- Nä.
-- De gör _ja_.
Det blev åter en paus. Så frågade hon:
-- Samlar ni frimärken?
-- Nä.
-- De gör _ja_.
Åter en paus. Och så:
-- Vad ä er pappa?
-- Löjtnant.
-- Min pappa ä direktör för den nya klädesfabriken.
Stellan svarade ej.
-- Har ni sett den nya klädesfabriken?
Men nu blev Stellan ond. Han såg henne ilsket i ögonen och sade:
-- Dä måtte ja väl ha gjort. Och för resten ä den inte färdig.
-- Men den blir snart.
Han hade inte sett hennes ansikte riktigt innan. Men han slog genast ned
blicken. Sådana ögon hade han aldrig förut sett. De voro alldeles svarta
och så stora så -- -- --
Balettmästare Lindquist kallade det första paret ut på golvet för att
visa, hur man skulle hålla en dam om livet.
Stellan hade tillfälle att närmare betrakta sin moitiée utan att hon
märkte det. Jo, håret var svart och väldigt lockigt, som ett enda svart
burr. Han tyckte bra om hennes ansikte, om det inte varit för näsan. En
sådan näsa hade han bara sett på den gamle majoren och på Görans far.
_Den var böjd_. Han kände försiktigt på sin egen. Den var trubbig. Han
visste inte, vad han skulle tänka om hennes näsa...
Tre stötar i golvet:
-- Har ni nu sett, hur man håller sina moitiéer.
Stellan hade ingenting sett. Han lade, med försiktighet och på måfå, sin
arm kring Roses liv.
Då hände något, han aldrig anat skulle kunna inträffa. Rose sade:
-- _Kom närmare!_
Och så fick hon tag i hans högra arm och lade den kring sin midja.
Stellan blev alldeles förvirrad och höll sin arm så lätt kring hennes
liv att den började värka. Till slut hann balettmästare Lindquist fram
till dem och inspekterade deras inbördes ställning. Han hade ingenting
att anmärka. Stellan kunde stå ledig och placerade ögonblickligen sina
händer på ryggen...
Han gick hem från lektionen i djupa funderingar. Han var på samma gång
missbelåten och förvirrad. Han tyckte inte om att hon så där tagit hans
arm och lagt den kring hans liv. Det skulle han ha gjort _själv_. Det
var inte som det skulle vara. Han satte hennes tilltagsenhet i ett
dunkelt samband med hennes utseende: den krökta näsan och det svarta,
burriga håret. Och han sade sig själv: Hon har bestämt lekt pappa och
mamma.
När han kom hem frågade han sin far:
-- Säg, pappa, den där klädesfabriken -- -- --
-- Ja, vad ä det med den?
-- Jo, säg, pappa, direktören vid klädesfabriken -- -- --
-- Ja, vad är det med honom?
-- Säg, ä dä fint å va direktör?
-- Det beror på.
-- Finare än å va officer?
Hans far var vid gott humör och svarade fördenskull:
-- _Är du alldeles förbannad!_ Varför frågar du det för resten?
-- För ingenting.
Han gjorde några slag fram och tillbaka på golvet. Slutligen frågade
han:
-- Va hetter han?
-- Davidson. Han hör till judarna Davidson i Norrköping.
-- Jaså.
-- Varför frågar du det?
-- För ingenting.
Plötsligen började hans far vädra som en stövare:
-- Hör du, min unga herre, är det du som luktar så förbannat eau de
Portugal.
Stellan blev blodröd i ansiktet:
-- Ja, ja -- -- --
-- Ja, jag märker det. Det är inte meningen att du ska _dränka_ dig i
smörjan. Och för resten ska herrn vara så vänlig och låta mina saker va
i fred.
-- Ja, pappa.
Han drog sig skyndsamt och rodnande in på sitt rum. Han strök med handen
över håret och luktade på sin hand. Den var alldeles flottig.
Till slut blev han sittande vid fönstret. Jaså, Rose var judinna. Det
var dom, som korsfäst Kristus. Han hade aldrig träffat någon förut. Det
var väl därför han tyckte hon var så olik de andra.
Han lovade emellertid sig själv, att han skulle behandla henne som en
dam -- -- --
* * * * *
Nej: hon var inte som de andra. Men ödet hade i balettmästare Lindquists
gestalt länkat dem samman, honom och Rose. Med högra armen om hennes liv
skulle han lära sig vals och polka, schottis och graziella...
Han tyckte det var synd om henne. Det fanns ingen, som ville vara riktig
vän med henne. Hon fick lov att vara med på ett hörn. Men han såg aldrig
någon av de andra flickorna ta henne i armen, föra henne bort i ett hörn
och _viska_ med henne. Ingenting bevisade bättre än detta att hon var
ensam och övergiven. Kanske när allt kom omkring, att hon var en slags
kvinnlig Josef. Och för resten, nu när han kom att tänka på det: _Var
inte Josef också jude?_ Tanken slog eld inom honom och värmde hans
medlidande till en känsla av hemligt samförstånd, av hemlig släktskap.
Han skulle vilja göra något för henne, han visste inte riktigt vad, men
så att hon skulle förstå, att _han_ i alla fall var hennes kavaljer och
hon hans dam.
Men också detta visade sig omöjligt. _Hon behövde ingen hjälp_. När det
plötsligt i hennes närhet började alltför ihärdigt talas om fläsk,
svarade hon inte. Hon grät inte heller. Men hennes svarta ögon blixtrade
så, att Stellan nästan blev rädd.
Hon kunde reda sig själv. Hon behövde ingen hjälp.
Han var naturligtvis övertygad om att han var mycket bättre än hon. Men
på samma gång nödgades han ständigt för sig själv erkänna, att hon var
honom överlägsen. Inte bara det, att hon läste franska och på detta
språk kunde säga godda, adjö och vackert väder. Mot denna överlägsenhet
ansåg han sig i början kunna uppställa sina kunskaper i tyska. Men också
häri bedrog han sig. En dag var han oförsiktig nog att säga: -- Guten
Tag. Han skulle ej ha gjort det. Hon svarade med en ordramsa på tyska så
lång, att det svindlade för hans ögon. Han hörde på henne med vidöppen
mun, som om ordströmmen varit alltför rik för att kunna komma in enbart
genom öronen.
Rose triumferade:
-- Nä, försök inte tyska me mig, för vi talar tyska där hemma. _Min
mamma ä tyska_. Va ä din mamma?
-- Hon ä dö.
Då såg hon på honom en lång stund och sade:
-- De ä synd om dig.
Stellan blev blodröd i ansiktet över hennes deltagande. Och på samma
gång kände han sig kränkt. Hon tyckte synd om henne, då det skulle vara
tvärt om.
Nej, inte behövde en sådan som hon någon hjälp. Hon kunde reda sig
själv.
Men hennes överlägsenhet inskränkte sig ej endast till det rena
kunskapsmåttet. Hon kunde redan alla möjliga danser. Och när han frågade
henne, varför bon gick i dansskola, svarade hon med några ord, vilkas
fulla innebörd det tog honom nära femton år att fullkomligt fatta. Hon
sade:
-- Ja går i dansskola för att göra bekantskaper. Hon hade också sett så
mycket. Hon hade varit i Berlin och Hamburg och Leipzig och Dresden och
Stockholm och Köpenhamn. Och överallt hade hon släktingar. Själv kunde
han bara skryta över Göteborg och Särö och Lund och Malmö.
Och ändå var hon föraktad.
Han funderade på allt detta utan att finna någon förklaring. Han visste
bara ett: att hon inte var som de andra och att han inte riktigt hade
klart för sig, om han skulle älska henne eller inte.
Han talade med Göran om saken en kväll på väg hem från dansskolan. Göran
svarade:
-- Inte ska du bli kär i henne. Känner du inte, att hon luktar hedniskt
blod.
Men då blev Stellan förgrymmad. Han skrek:
-- Det va en djävla lögn. Hon luktar gott. Hon luktar eau-de-cologne.
Redan nu erfor Stellan den djupa sanningen i de ord, den lärde Winckler
yttrat i sitt märkliga arbete "Kärlekens historia":
_"Den_ är en sällspord och lycklig älskare, som ej inom sig finner
känslor fientliga mot sin egen passion. Och det är kanske mera en
temperamentstillfällighet än ett återspeglande av situationens verkliga
fakta, att dessa känslor finna sitt uttryck än i blyg och självisk
försiktighet, än i en djup och osjälvisk övertygelse om plikten att
försaka, än i ett förhatligt tvivel på den älskades värde, än i en
givmild fruktan för ens egen ovärdighet."
Men för bekämpandet av alla dessa stridiga känslor fanns intet medel.
Ödet hade smitt dem samman. Ödet måste ha sin gång.