Artilleristerna bakom järnstaketet tvärs över gatan veko plötsligt
under diskreta armbågsstötar i varandras sidor tillbaka. Det var som om
en levande ridå dragits åt sidan -- -- -- Och mitt på den nu tomma
scenen stod löjtnant Gunnar Petréus, i parad, med plym i képin och
vakthavande officerens silverbricka med riksvapnet i ett blått, vattrat
sidenband kring den vita attilakragen.
-- Vad står på här? frågade han en av artilleristerna, som gjorde honnör
och svarade något.
Löjtnant Petréus lät sin barska blick fara längs pojkarna och -- -- --
Han ryckte till ett ögonblick och så skrek han:
-- Vad i helvete -- -- --! Vad innerst inne i det rena, rama,
genomglödgade, heta helvetet -- -- --! Vad i -- -- --! _Vad gör du där!_
Stellan hade sjunkit till marken, såsom om kroppen trollats bort ur hans
kläder och de fallit i en hög på stenläggningen.
-- Opp med dig! Ögonblickligen! Hör du vad jag säger, lymmel! Opp!
Kvickt! Kvickt! Ännu fortare! På benen med dig! Hem med dig!
Ögonblickligen! Med samma! Kvickt! Spring!
Stellan kröp på alla fyra ur ledet, i samma ögonblick som
demonstrationståget svängde in på gatan. Musikanterna torkade sig om
munnen, satte bleckinstrumenten mot läpparna och löjtnant Petréus'
vredgade kommandoröst drunknade i en framtidsmarsch.
* * * * *
Den kvällen höll löjtnant Petréus på att slå lemmarna ur led på
sin son.
Vart tredje år på hösten kom balettmästare Lindquist till staden och
öppnade dansskola. Strängt taget öppnade han två: en för skolungdomen
och en för stadens butiksbiträden.
Det året, Stellan gick i 2:a, beslöts det att han skulle lära sig dansa.
Han mottog underrättelsen utan glädje. Han befann sig i en period av
sitt liv, då man i allmänhet ej har någon användning för kvinnor.
Dessutom satt minnet ännu kvar av all den smälek, han lidit efter
historien med Svenska hjältar och riddersmän. Han hade tagit som regel
att så mycket som möjligt undvika kvinnligt sällskap för att därigenom
vara säkrare på att också undvika löjet.
När hans far därför framhöll för honom nyttan och nöjet av de lärdomar,
som inhämtades i en dansskola, gjorde han visserligen inga invändningar.
Men han gick in på sitt rum, stängde dörren och sade:
-- Fy fanken! Töser! Så fånigt!
Dansskolan visade sig emellertid vara betydligt fånigare än han
föreställt sig. Det som i tankarna en smula försonat honom med förslaget
var musiken. Och den fanns inte. Å andra sidan fanns det emellertid ej
några flickor. Han visste att de skulle komma till senare. Men han
tyckte det var skönt, så länge de höllo sig undan.
På det hela taget var det, som sagt, en fånig tillställning, ej så litet
förnedrande för ens värdighet.
Mitt i den för sparsamhetens skull illa upplysta festsalen på
Stadshotellet med dess flugsmutsade väggspeglar och ombundna
kristallkronor stod balettmästare Lindquist. Han hade ett litet
förtorkat ansikte med mustasch och pipskägg liksom Napoleon den tredje i
Nordensvans Fransk-tyska kriget, som låg på salongsbordet i Stellans
hem. Han hade dessutom ett kritvitt hår, som föll ända ned på kragen,
lång svart bonjour, smala svarta byxor och resårkängor med mycket höga
klackar. I ena handen bar han en svart käpp med silverkrycka. Han rörde
sig sirligt och använde många franska ord, ty han hade lärt sig dansens
konst i Paris.
Pojkarna stodo uppställda i en rad utefter ena långväggen från
gymnasister ned till förstaklassare. De fingo göra tårna häv, höfter
fäst och knäna böj, och långa stunder fingo de stå med fötterna så
utåtvridna, att de bildade en rät linje.
De fingo också gå fram till Lindquist och lära sig buga, öppna och
stänga en dörr utan att vända ryggen åt de församlade och en massa andra
konster.
Balettmästare Lindquist förklarade av vilken oerhörd vikt det var att på
ett fullständigt oklanderligt sätt träda in i och lämna en salong. Det
sätt, på vilket man gjorde sin entré, var ofta bestämmande för det
senare intryck man gjorde på de i salongen församlade, i synnerhet
damerna. Och det sätt, på vilket man gjorde sin reverens och gick ur
salongen var likaledes ofta bestämmande för det intryck, man lämnade
efter sig: även den briljantaste kåsör hade med en klumpig och oartig
sortie förstört det intryck, han med sin kvickhet och sin underhållande
konversation lyckats förskaffa sig.
-- Alltså, mina herrar, när man träder in i en salong gör man så här!
Gubben försvann ut i kapprummet, medan de äldsta pojkarna fnittrade och
de yngre räckte ut tungan. Så öppnade han dörren sakta, stängde den
bakom sig, med handen smusslande bakom ryggen som en trolleriprofessor,
bugade till höger och vänster och log -- -- --
Det hela var idiotiskt. Småpojkarna voro alla övertygade om att gubben
var fnoskig.
Till, sin förvåning märkte emellertid Stellan efter några dagar, att
danslektionerna lämnade kvar hos honom en egendomlig känsla, en
spänning, en förväntan på vad som skulle hända. Utan att han själv
visste, hur det gått till, hade balettmästare Lindquist förändrat hans
uppfattning om det andra könet. De voro inte längre töser, utan "damer"
eller "moitiéer". Och det var en helt annan sak. Det hade omärkligt
kommit över dem en glans och en gloria, av vilka de aldrig förut varit
omvärvda.
Han kände det, när han gick hem från lektionerna om kvällarna. Han hade
kommit in i en annan värld, balettmästare Lindquists, som i sin ordning
var det tredje, kejsardömets. Han var ej längre bara en skolpojke i 2:a.
Han var dessutom någonting annat: kavaljer, som balettmästare Lindquist
kallade pojkarna.
Spänningen, på vad som skulle komma, stegrades ytterligare, då man
hunnit så långt, att man lärde sig de första vals- och polkastegen.
Under dessa övningar gjorde sig frånvaron av dam eller moitiée allt mera
kännbar. Det stod plötsligen klart för honom att en moitiée var försedd
med händer, armar och midja. Naturligtvis hade han vetat detta förut.
Men nu fingo dessa kroppsdelar en alldeles ny betydelse. Händerna skulle
han hålla i, kring midjan skulle han slå sin arm. Han undrade -- ej utan
ängslan -- hur det skulle kännas.
* * * * *
Slutligen kom den stora dagen, då damer och kavaljerer skulle
sammanföras.
Prydnadsbehovet, som enligt nationalekonomien föregår till och med
behovet av skydd mot väder och vindar, vaknade hos Stellan. Utan att
någon visste om det, tog han på sig sin bästa kostym, och när ingen såg
det, passade han på att smita in i sin fars sängkammare och hälla eau de
Portugal i håret. Han granskade sig länge i spegeln, innan han gav sig i
väg.
Kapprummet var fullt av pojkar och flickor. Men de stodo i två skilda
grupper, med en lång rockhängare emellan sig. Man kunde bara se benen
på varandra. Det var ovanligt högtidligt där ute. På båda sidor om
rockhängaren talades det endast med låg röst.
Till slut slogos de höga, vita, med mörknade, snirklade guldlister
prydda dörrarna upp till festsalen.
Balettmästare Lindquist stötte tre gånger med käppen i golvet:
-- Entrez! Damerna som vanligt i rad längs högra långväggen,
kavaljererna längs den vänstra. Alltså: entrez!
Då de kommit på sina platser, stötte han åter tre gånger i golvet:
-- Kavaljererna _höger_ om, damerna _vänster_ om. Och hör nu uppmärksamt
på!
Stellan ryckte till. Där, bland damerna, vid andra långväggen stod Märta
Gyllencrantz -- -- -- och Ebba Boman och Anna Ekenstjerna -- -- -- Han
hade ej väntat sig att få se dem här. De voro i hans uppfattning inga
damer eller moitiéer. Han kände dem alltför väl. Det var som om ett
oblitt öde alltid fört dem i hans väg...
-- Kavaljererna framåt marsch längs väggen, till dess ni kommer till
dörren, där gör ni _vänster_ om och går längs golvets mitt fram, till
dess den förste kommer till musikestraden. _Damerna_ -- hör noga upp --
framåt marsch längs väggen, till dess ni kommer till dörren, där ni gör
_höger_ om och möter kavaljererna. Alltså: framåt marsch!
Lindquist ledde själv processionen. När de båda raderna till slut gjort
halt, stod Stellan med en dam, en moitiée, till höger om sig.
Och denna dam var -- Märta Gyllencrantz.
-- God da, Stellan.
Stellan svarade med ett kort: -- God da!
Balettmästare Lindquist stötte åter igen käppen i golvet:
-- All vår början är svår. (Han log självbelåtet över sin kvickhet.) Det
är därför av vikt att till en början damer och kavaljerer är av ungefär
samma längd. Nu ska vi se, hur lotteriet fallit ut.
Han gick granskande längs den dubbla raden, stannade, överlade med sig
själv och gjorde ombyten. Nu stannade han vid sidan om Stellan.
-- Nej, här får vi också byta.
Stellan svalde en suck av djupaste lättnad.
-- Så där ja, sade Lindquist.
Stellan hade fått en ny dam. Men han vågade inte se på henne av fruktan
att det kunde vara Anna Ekenstjerna eller Ebba Boman.
Lindquist gick ännu en gång längs raden och granskade sitt verk. Så
stötte han på nytt i golvet:
-- Kavaljerer och damer vända sig mot varandra, göra reverangs och
presentera sig för sina moitiéer. Ett, två, tre! Re-ve-raannngs!
De bugade sig och nego.
-- Presentation!
-- Per Stellan Severin Petréus.
Han hörde ej sin moitiées namn. Han hann emellertid uppfatta så mycket
av henne att han såg det var varken Anna eller Ebba. Han lade också
märke till, att hon hade ett mörkt hår och lacklädersskor.
Längst uppe i den långa raden började gymnasisterna redan konversera med
sina damer. Stellan sade ingenting. Han såg på hennes klänning. Den var
röd. Den var dessutom av något tunt tyg med ett svart sidenband om
livet. Sidenbandet imponerade på honom. Han märkte också, att hon inte
bar fläta. Hennes hår låg utslaget. Och det var lockigt, sammanfäst med
ett rött sidenband. Också lockarna gjorde ett behagligt intryck på
honom.