Han berättade om Edgar. Han talade om den i de vackraste ordalag han
kände. Men Göran förstod inte. Han gjorde den ena invändningen efter den
andra. Det var hopplöst, det hela. Stellan insåg det. Det tjänade
ingenting till att tala med honom. Göran blandade Edgar samman med
velocipedhästen. Det var _den_, han ville veta mera om. Det var den han
ville se. Edgar intresserade honom inte alls.
Förklaringen övergick till dispyt. Dispyten gällde värdet av gips.
Stellan påstod, att gips var det vackraste och dyrbaraste som fanns.
Göran däremot hade ingenting annat än förakt för gips.
Och så ringde klockan.
Två minuter efter det alla kommit på sina platser, inträffade
katastrofen.
Göran sträckte upp handen:
-- Tant, tant, får ja lov å fråga om gips ä dyrt?
-- Nej, det är det inte.
-- Ja, men Stellan säger, att dä ä dä dyraste, som finns och han har en
häst som ä å gips och den ä dä märkvärdigaste som -- -- --
-- Är det nu fråga om Stellans häst igen. Vi får väl klara upp saken.
Stellan, vad är det för märkvärdigt med din häst?
Men Göran var idel iver. Han reste sig upp i bänken och svarade i
stället:
-- Ja och så säger han att den äter havre och ligger på halm precis som
riktiga hästar å att ingen har en sådan häst.
-- Tyst nu, Göran! Nu vill jag höra, vad Stellan har att säga om saken.
Kom fram Stellan!
Stellan gick fram till katedern. Han var blodröd i ansiktet.
-- Nå, tala om nu, vad det är för en häst.
-- Den ä å gips.
-- Men då äter den väl inte havre?
-- Nä, men den sto på byrån, men så slog Ida sönder den och så har den
inga ben -- -- --
-- Nu ska Stellan gå och sätta sig och inte inbilla de andra barnen en
massa smörja. Det är väl inte något märkvärdigt med en häst av gips, som
inte har några ben.
Göran viftade på nytt med handen:
-- Ja, men tant, han säger också, att han har en häst som ä hälften
velsoped.
-- Har du det, Stellan?
-- Nej, men Jane å Alice i Göteborg -- -- --
-- Vem är Jane och Alice?
-- Dä ä mina kusiner.
-- Men då är den ju inte din.
Stellan skakade på huvudet.
-- Varför säger du då att den är din?
-- Jo, Edgar -- -- --
-- Vem är Edgar?
-- Dä ä gipshästen, som Ida slog sönder -- -- --
-- Vad har den med velocipedhästen att göra?
-- Jo, men -- -- --
-- Är velocipedhästen din då?
-- Nä. .
-- Varför säger du det då? Vet du inte att det är osanning?
-- Jo, men -- -- --
-- Gå ögonblickligen och ställ sig i skamvrån!
Det var alldeles tyst, då han gick bort i hörnet. Han gick som en för
alla tider förlorad mänska, med nedböjt huvud och skammens djupa rodnad
på kinderna.
Kamraterna endast sågo på honom, tysta av häpnad och förakt.
* * * * *
När Stellan kom hem, hade Edgar försvunnit. Spiltan var borttagen,
golvet sopat rent från halmen. Han betraktade länge den tomma platsen
mellan byrån och sängen, som så länge hyst föremålet för hans ömhet och
glädje. Han fann det ej ens onaturligt, att Edgar försvunnit. Det kändes
snarare som en lättnad. Och han gjorde inga frågor.
Först senare på dagen berättade Kerstin, att löjtnanten gett Ida
tillåtelse att ta bort hästen och spiltan. Taxen Lya hade varit uppe och
burit sig illa åt i halmen...
Stellan mottog underrättelsen utan att yttra ett ord.
Avslöjandet av den torftiga verklighet, som visat sig ligga bakom den
Underbara Hästen, hade den naturliga följden, att Stellan för en tid
förlorade anseendet bland sina kamrater.
De voro visserligen alla, i större och mindre utsträckning, lögnare och
fantasimänskor. Men också bland sådana existerar det en hederskodex. Man
ljuger _utåt_, för vilt främmande mänskor. Eller också förhärligar och
omskapar man _i sällskap och under gemensamt arbete och samförstånd_
vardagens levande väsen och döda ting till sagolika gestalter. Men man
ljuger icke _inåt_: man bygger ej upp en invecklad och rikt utsirad
historia på egen hand och i all ensamhet för att sedan, plötsligt, bjuda
ut den åt en kamrat med förhoppning att han skall sluka den helt.
Och det hade Stellan gjort.
I den etikettbundna värld, som är barnens, dömdes han därför strängt.
Han hade förlorat förtroendet och därmed också sitt inflytande i de
fluktuerande och fronderande kotterier, där han förut varit välsedd. Så
fort han sökte göra sin uppfattning eller önskan gällande tystades han
obarmhärtigt ned av opinionen med orden:
-- Dä ska du säga, lögnhals, som ljög om hästen.
I stället för att söka återvinna sitt förtroende drog sig Stellan
tillbaka. Och det betänkligaste i hans reträtt låg däri, att han ej
kunde tillvita sina kamrater att ha begått någon orättvisa. Han kände
sig ej kränkt. Tvärt om leddes han av en i djupaste mening social
instinkt, vilken kortast kan uttryckas i de tankar, han själv -- en
smula vagt -- formulerade till sitt eget försvar: Di säger, att ja
ljuger, och dä har ja gjort och därför tycker ja inte om dom.
Han gick alltså tillbaka till sig själv och sina tennsoldater och
gunghästen. Men de tillfredsställde honom ej mera. Hästar hade han fått
avsmak för. Historien om Edgar hade visat honom faran av att förirra sig
alltför långt in på fantasiens äventyrliga marker och samtidigt hade
samvaron med kamraterna gett honom smak för blod, för levande varelser
att umgås med.
Han började leka knekt, spände sabeln kring livet och satte kasken på
huvudet. Men det var ej mycket han på egen hand kunde uträtta som
soldat. Han kunde ej i längden exercera med sig själv, han kunde ej
samtidigt vara löjtnant och soldat, kommendera och lyda. Meningslösheten
i detta arrangemang slog honom genom sin hastigt inträdande, otroliga
enformighet. Det enda han som ensam soldat kunde företaga sig utan att
göra alltför starkt våld på verkligheten var att gå på post. Och det
gjorde han. Han stod vakt framför klädskåpet i sin fars sängkammare.
Ibland, för att skaffa sig omväxling, låtsade han, att det regnade. Då
klämde han in sig i skåpet bland kläderna och stod och kikade ut genom
den öppna dörren, till dess han tröttnade på regnet.
Det var en enformig lek och slutade som oftast med att han blev sittande
vid fönstret och såg ned på gatan. Han längtade åter ut till mänskorna
och världen och kände sig ensam, övergiven, utstött.
* * * * *
Det var då, en dag, historien om Josef och hans bröder plötsligen slog
ned i hans hjärta och som i ett blixtljus förklarade för honom hans egen
ställning och dess djupa mening.
Det var en torsdag, den sista lektionen för dagen. Han hade rasten innan
återigen obarmhärtigt klubbats ned under ett ödmjukt försök att komma i
kontakt med tillvaron sådan den en gång, före historien med Edgar,
gestaltat sig. Det hade varit fråga om vem som var starkast: Jonne eller
Axel. I stället för att på ett praktiskt sätt slita tvisten hade saken
efter en hel del gräl de tvistande emellan hänskjutits till de
församlade. Stellan, som ej ännu tillfrågats, sade plötsligen: -- Jonne
kan lägga dig, Axel, i backen som ingenting. Han hade sagt detta för att
göra sig god vän med Jonne, som för tillfället var en populär person.
Han förvånade sig inte över att Axel kastade honom beskyllningen för
lögnaktighet i ansiktet. Men det oväntade skedde: till och med Jonne
sade:
-- Vem bryr sig om va du säger, du som ljuger så.
Och så ringde klockan.
Han satt och kände sig ännu mera ensam och övergiven, medan tant Augusta
läste ur bibliska berättelserna en historia om Josef och hans bröder.
Plötsligen spratt han till. Plötsligen förstod han. Han var Josef. Han
var den yngste -- vilket på sätt och vis var sant, eftersom han kommit
tre veckor senare till skolan. Han var den förskjutne, den föraktade.
Han satt kapprak och lyssnade till tant Augusta, som om hon varit gamla
Kerstin, som berättat en splitter ny saga, men en saga sådan som han
aldrig förut hört.
Nu förstod han. När tant Augusta kommit till slutet och började med
förklaringen om den ringes upphöjelse och att man inte skulle förakta
någon av dessa små, tyckte han den var onödig. Han förstod. Han var
Josef.
Då han kom hem från skolan tog han ögonblickligen fast i Kerstin.
-- Finns det en historia som hetter Josef å hans bröder?
-- Ja, de finns de visst de. Och de ä dagsens sanning för de står i Guds
ord.
-- Och den yngste ska bli upphöjd?
-- Ja, de ä dagsens sanning, de ock, för va skulle en annars leva för,
om de inte va sant, att den ringe ska bli upphöjd.
-- Kan Kerstin den om Josef å hans bröder?
-- Det kan ja väl, men den står å läsa i bibeln.
-- Vill Kerstin läsa den för mig?
-- Inte nu. Ja ska skala potatisen.
-- Ja, men i kväll då, innan ja går å lägger mig?
-- Ja, de ska ja göra.
Den kvällen och många kvällar efter denna fick Kerstin sätta på sig
glasögonen och läsa historien om Josef, hans förnedring och upphöjelse.
Stellan satt vid sidan om henne på soffan. Då och då bad han henne hålla
upp ett ögonblick, medan han gick fram till fönstret, lyfte undan
rullgardinen med hjortjakten på och såg upp på stjärnorna för ätt
förvissa sig om att de verkligen nego för honom. Det hände aldrig att de
nego riktigt, men varje kväll tyckte han att de blinkade åt honom. Och
denna rörelse hos dem tillfredsställde honom.
Det hade med ens kommit ett ljus över tingen. Hans egen utstötthet var
lätt att bära. En gång, en gång skulle de alla buga sig för honom, en
gång skulle de alla komma och be honom om mat, Kalle med glaskulan,
Jonne med vagnen, Göran, Märta Gyllencrantz, alla -- -- --
* * * * *
Och den dagen kom förrän han själv väntat sig.
Saken var den att han en tre veckor efter hade sin födelsedag. En kväll
frågade honom hans far:
-- Ska du inte ha födelsedagskalas för dina kamrater i skolan?
Hans första tanke var: varför skulle jag bjuda dom, när di ä stygga mot
mig?
Dagen efter kom han emellertid att i förbigående och utan någon som
helst baktanke nämna om detta förhållande, att det snart var hans
födelsedag. Ryktet spreds snabbt, och till sin förvåning märkte han, hur
kamraterna plötsligen började betrakta honom med andra ögon, tack vare
den distinktion, som onekligen ligger i det faktum, att man inom kort
firar minnet av sin födelse.
Han tänkte på saken och ju mera han tänkte, ju mera tilltalade honom
faderns förslag om kalas. Han började förstå, att han därigenom
plötsligt höll i sina händer ett vapen, med vilket han kunde vinna både
tacksamhet, respekt och avund.
Men frågan var: vilka skulle han bjuda? Han vägde var och en av
kamraterna på våg, framkallade i sitt med ens utomordentligt starka
minne vars och ens syndaregister. Han utmålade i livliga och lockande
färger under rasterna alla de godsaker, som skulle serveras på kalaset.
Han mottog ansökningar från höger och vänster: -- Säg, du, får ja bli
bjuden på ditt kalas? Han lät supplikanten veta, vad denne gick för,
innan han svarade ett öppet ja eller nej, eller ett: ja vet inte
riktigt.
Han var förfärlig i sin makt, utdelade dödsdomar runt omkring sig, tog
dem dagen efter tillbaka för att nästa dag åter fastställa dem. Ju
närmare högtiden kom, ju större blev hans välde.
Till slut tog han ett par rådgivare: Göran, vilkens far kunde sätta hans
egen i arresten, och Jonne med vagnen. De gingo under rasterna avsides,
Stellan som den mest framstående i mitten, Göran och Jonne på var sin
sida om honom med armarna på hans axlar. Tillsammans gjorde de det
slutliga urvalet.
Två dagar före födelsedagen drog emellertid Stellans far ett stort
streck över alla hans planer. Han förklarade, att _alla_ barnen skulle
bjudas. Och tant Emilie och tant Augusta också.
Stellan stod tyst en stund. Han tyckte det var, som om kalaset med ens
förlorat hela sin mening. Han ville diskutera frågan och inledde den
därför med den första svårigheten:
-- Ja, men pappa, hur ska ja bjuda dem?
-- Hur du ska bjuda dem! I morgon bittida före lektionen ska du resa dig
upp, buga för tanterna och säga: Pappa ber att få hälsa tanterna, om de
vill göra Stellan den äran att komma och dricka kaffe hos honom på
lördag på hans födelsedag klockan halv fyra.
Stellan såg på sin far med vidöppen mun. Skulle han säga allt det? Och
för resten var det ju _han_, som gjorde en ära i att bjuda -- -- --
-- Ja men, pappa -- -- --
-- Har du förstått!
När hans far sagt: har du förstått, visste han av erfarenhet, att
invändningar voro resultatlösa. Men invärtes var han upprörd.
-- Och så skall du vända dig till kamraterna och be dem vara välkomna
också, både pojkar och flickor.
-- Ja men, pappa -- -- --
-- Har du förstått!
-- Ja, pappa!
Dagen efter insåg han till en grad han aldrig anat, hur rätt hans far
haft.
Hans inbjudan väckte en uppmärksamhet, han aldrig kunnat drömma om.
_Tanterna tackade och bådo hälsa löjtnanten så mycket_. Något sådant
hade aldrig hänt så länge han gått i skolan. Och alla barnen tackade
också på tant Emilies kommando. Med en mun ropade de: -- Tack, Stellan!
Han blev blodröd i ansiktet. Detta var alltför överväldigande. Han kände
sig plötsligt som förkrossad av tacksamhet.
Och med ens stod det klart för honom: han var Josef. Nu hade underverket
skett. Nu var han Josef i Egypten. Nu kommo de, alla de andra, till
honom och tackade -- -- --
Han satte sig ner på sin plats. Och ögonblicket efter steg det ur detta
under, som så oväntat kommit i uppfyllelse, en annan känsla, alldeles
ny, också den alldeles oväntad: plötsligen förnam han, att han _älskade_
alla sina kamrater, till och med Kalle med glaskulan och Märta
Gyllencrantz. Han satt där, på sin gamla vanliga plats, i denna skola,
där han varit förnedrad och utstött. Men nu var han upphöjd och han
älskade alla dem, som varit stygga mot honom -- -- --
-- Nej, men Stellan, sade tant Emilie, sitter du och _gråter_?
Alla vände sig mot honom. Han fick näsduken ur blusfickan och dolde sitt
ansikte.
Han snyftade i näsduken:
-- Ja behöver -- -- -- ja -- -- --
-- Ja, spring ut då och skynda dig.
Han sprang mot dörren så fort han kunde...
Han blev stående i trappan. Hans tårar flöto så ymnigt, som om ett
källsprång lossnat inom honom.
Nu hade berättelsen om Josef gått i uppfyllelse. Nu bugade sig
stjärnorna för honom och han älskade dem, älskade dem alla, Märta och
Kalle och Göran -- -- -- alla, alla -- -- --
* * * * *
Likheten mellan honom och Josef blev dagen efter ännu mera slående. Han
stod vid ingången till salongen och tog mot sina gäster. En efter en
kommo de, gratulerade och framlämnade gratulationskort. _Och de bugade_.
Nu kommo de till Egyptens kornbodar, till saft och vatten, kakor och
konfekt och en spettkaka, som hans farmor skickat från Lund. Och han
kände ej något agg mot dem för allt det de gjort honom i det förflutna.
Han bugade artigt tillbaka och sade till var och en:
-- Välkommen!
Men han grät ej längre. Det låg någonting av en konungs förtroendeman
över honom, när han bjöd sina gäster fram till kornbodarna:
-- Var så god!
* * * * *
Stellans förnedringstid var slut. Den hade varit betydligt kortare än
Josefs.
Redan på kvällen under födelsedagskalasets lopp invaldes han till medlem
i föreningen "Svenska hjältar och riddersmän eller Sju rum och kök".
Egentligen var detta sällskap endast en avläggare, en junior club, av
ett annat med samma namn, i vilket medlemmarna utgjordes av tredje- och
fjärdeklassare i elementarskolan. Några av dessa hade emellertid yngre
syskon, som i sin ordning bildade en filial av de storas förening.
Moderlogen hade till en början endast avsett att omfatta sådana
personer, som voro av adlig börd eller vilkas fäder voro officerare. Då
dessas antal emellertid visade sig alltför ringa, hade man på ett
stormigt sammanträde beslutat inbjuda också sådana personer, vilkas
föräldrar innehade en våning på minst sju rum och kök, jungfrukammaren
ej inräknad.
Juniorklubben, som bildats efter detta mönster och upptagit dess
fordringar på medlemskap, sammanträdde hos Anton Appeltofft på dennes
vind. Antons far hade visserligen endast sex rum och kök, men man beslöt
att räkna vinden som ett sjunde, i synnerhet som man utan den stod i
förlägenhet för samlingslokal.
Stellan kände sig mycket högtidlig till mods den första gången. Han hade
hittills aldrig varit medlem av någon förening, men i samma ögonblick
han blivit invald, hade han en stärk känsla av dess stora betydelse.
Den Appeltofftska vinden var mycket stor, rymlig och halvmörk: den
upplystes nämligen på vardera kortsidan endast av ett halvcirkelformigt
fönster. På ett naturligt sätt delades den i mitten i två avdelningar av
en stor skorsten. På dess ena sida fanns "våningen", bestående av gamla
bord och stolar, en schäslong på tre ben och en soffa med brutet
ryggstycke. Den andra avdelningen var kaserngård.
Det första Stellan fick göra var att gifta sig. Sven Bergclou
tjänstgjorde som präst och Märta Gyllencrantz var bruden. Som brudslöja
tjänstgjorde en gammal trådgardin. Efter vigseln blev det kalas i
våningen, varefter man gick ut ett slag och exercerade, till dess Märta
Gyllencrantz ropade: -- Nu är punschen serverad, då man slog sig ned och
pokulerade en liten smula.
Efter en stund fick Märta Gyllencrantz svåra plågor i magen. Hon jämrade
sig och kved. Stellan förstod ej, men Sven Bergclou upplyste honom om
att nu skulle Märta ha barn. Hon lades till sängs på schäslongen, höll
sig för magen och jämrade sig alldeles förskräckligt. Då kom Anna
Ekenstjerna till hjälp. Hon var barnmorska. Hon sade till alla
riddersmännen, som de manliga medlemmarna kallades, att ge sig därifrån.
Och åter igen gingo de ut på kaserngården.
Slutligen ropade Anna Ekenstjerna: -- Nu är det färdigt, nu kan ni
komma!
Riddersmännen återvände till våningen. På schäslongen satt Märta
Gyllencrantz, Stellans brud, och vyssade en docka.
Stellan visste ej riktigt vad han skulle tycka om leken. Den kallades
för Pappa och Mamma. Den föreföll honom en smula ensidig. Själv hade han
knappast haft något nöje av den: han hade helt enkelt varit ute på
kaserngården ett slag och när han kom tillbaka var leken över.
Hans vördnad för föreningen gjorde emellertid att han ej protesterade.
Och det visade sig också att hans omdöme varit förhastat.
Vigselceremonien hade så att säga endast varit en upptagningsakt. Den
upprepades ej varje dag. Tvärt om började föreningen allt mer tilltala
honom. Man exercerade på kaserngården, nere på Appeltofftska gården
eller gjorde fältmanöver på planen kring kyrkan iförda sablar, kaskar
och gevär, medan hustrurna där hemma lagade mat och skötte hushållet.
Föreningen förenade på ett lyckligt sätt hans längtan efter militarism
och hemliv. Men omväxlingen inskränkte sig ej endast till exercisen och
fältmarscherna. Den sträckte sig också till hemlivet. Då och då vigdes
man nämligen på nytt till en annan brud.
Tyvärr upplöstes föreningen ej så långt efter det Stellan invalts till
medlem. En gång, då Ebba Boman vigts vid Jonne med vagnen och skulle
visa flickorna, hur det verkligen gick till att få en liten -- hon hade
dagen innan fått en lillebror -- utstötte hon så höga skrin, att fru
Appeltofft kom upp på vinden och frågade vad som stod på. Man måste
förklara sig... Fru Appeltofft blev indignerad över de opassande lekar
nutidens barn kunde hitta på vid en ålder, då hon själv varit
renhjärtad och oskuldsfull.
Hon förbjöd föreningen att längre vistas på hennes vind.
Medlemmarna skingrades med en dålig smak i munnen. Fru Appeltofft hade
nämligen i sin sedliga indignation berättat historien ute i staden. Den
spreds hastigt. Vigselceremonierna och förlossningsscenerna utsmyckades
med uppdiktade detaljer. Medlemmarna i föreningen brännmärktes som
individer med depraverade tendenser. Deras anseende var för lång tid
framåt ohjälpligt förstört. Och även sedan tiden läkt detta som så många
andra sår, satt löjet kvar som ett ärr.
Riddersmännen skingrades, av skamkänsla, av plötslig och påtvingad
skuldmedvetenhet, i djup avsmak för sig själva, varandra och brudarna.
Det hus, i vilket Stellan bodde, bestod av två komplex. Det ena kallades
Storehus, det andra Lillehus.
Tillsammans utgjorde de en bild av det moderna samhället.
Storehus var en rymlig, vitrappad bygglåda i tre våningar, som skulle ha
tillfredsställt även de längst gående pretentioner på raka linjer och
plana ytor.
I översta våningen bodde den gamle majoren, som samtidigt också var
greve och hade en bror vid själva hovet. Majorens högröda ansikte
pryddes av grånade, mustascher utborstade likt svansarna på ekorrar
vintertiden. Dessutom bar han alltid ytterst smala, vit- och svartrutiga
byxor. Hans egentliga sysselsättning bestod i att med en käpp eller
genom att rycka i sina yviga mustascher jaga stadens barn och hundar
från stadsparkens gräsmattor och blomsterrabatter. Det var som om han
ägt parken. Och i själva verket var detta delvis också överensstämmande
med verkliga förhållandet. Det var tack vare honom den blivit till en av
de vackraste planteringarna i Sveriges småstäder. Det var tack vare
honom svanorna simmade i dammen och de antika, i långa, svävande
draperier höljda gipsgudinnorna stodo vita och vårnymålade på de
välklippta gräsmattorna med kastanjerna som fond.
I våningen under den barn- och hundhatande majoren-greven bodde Stellans
far och på nedre botten, på var sin sida om porten, två ogifta
löjtnanter. Löjtnanterna voro icke alltid desamma, men hur ofta de än
förändrades till utseendet hade de alla det gemensamt, att de voro
ogifta 1880-talslöjtnanter.
Lillehus vette åt smalgatan. Det var en våning lägre än Storehus, med
små, kvadratiska fönster, grått till färgen, eftersom det aldrig
nykalkades, men med kritvita fläckar, där den avfallna rappningen
lagats. I Lillehus funnos bostäder om ett rum och kök, där arbetare från
den mekaniska verkstaden trängt sig samman med sina barnrika familjer. I
Storehus kallades denna befolkning rabulisterna. Utan att äga någon som
helst kännedom om ordets betydelse förstod Stellan likväl från urminnes
tider dess innebörd. Han behövde endast se rabulistbarnen, deras trasiga
och lappade kläder för att mäta klyftan, som skilde honom och dem. Ja,
han behövde inte ens se dem, endast höra dem, deras skrik och
klapprandet av deras trätofflor mot stenläggningen.
* * * * *
Gården till Storehus var rymlig. Den kallades därför Storegård. På den
fanns ett stall för majorens två hästar och ett vagnsstall för hans
droska och jaktvagn.
En gång i tiden hade Stellan härskat suveränt på Storegård. Det fanns
inga andra barn på den än han. Han hade också varit god vän med majorens
betjänt och kusk. Men det var länge sen, innan han börjat skolan.
Mellan Storegård och gården till Lillehus, som var liten och trång, låg
en lång gång, på ena sidan begränsad av änkefru Björkmans flygel, på den
andra av en rad vedbodar.
Denna förbindelseled på samma gång skrämde och lockade Stellan. Vid dess
slut tog Lillegård vid. Där höllo rabulisterna till. Och det var de, som
på samma gång skrämde och lockade honom. Ibland, när han var nere i
stallet hos majorens kusk, kunde det hända, att ett ohyggligt väsen
började på Lillegård. Trätofflorna slamrade mot kullerstenarna, det blev
skrik och tjut, några fönster öppnades, så att rutorna klingade, gälla
kvinnoröster skällde. Allra sist kom änkefru Björkmans röst. Den var
högre och pipigare än alla de andras. Och så blev det tyst, alldeles
tyst.
Ibland kunde det också hända, att rabulisterna gjorde visit in på
Storegård. Det var när kusken gått sin väg och stängt stalldörrarna. Och
eftersom Stellan aldrig vågade vara på gården, när kusken inte fanns
inom räckhåll, såg han rabulisterna uppe från sitt barnkammarfönster.
Plötsligen samlades de, en fem, sex stycken i gången, i en lång rad. De
voro i bara strumplästen, med händerna instuckna i trätofflorna. De
sträckte på halsarna, viskade med varandra och gåvo varandra varningar
med de toffelbeväpnade händerna.
Stellan följde dem med en blandning av spänning, beundran och harm.
Och så drogo de sig tillbaka.
Men inte alltid.
Inte när Köttlund sopat samman hästspillningen från stallet i en stor
rund hög. Köttlund var en fattighusgubbe, som hjälpte kusken med
hästspillningen. Han var döv, smutsig och halt. Han hade fört ett supigt
leverne, påstod gamla Kerstin, och därför kommit på fattighuset.
När majorens kusk gått, kom Köttlund för att hämta spillningen. Ibland
var han full. Då sjöng han eller också svor han, beroende på hur full
han var.
Just som han sopat hästspillningen samman i en stor rund hög ett stycke
från stalldörrarna och haltade in i stallet för att hämta dyngkärran och
grepen, hände det -- -- --
Rabulisternas ledare kom smygande ur gången in på Storegård. Han
balanserade sig fram på tå, med munnen öppen och tungan utanför
läpparna. Han såg hemsk ut. Mitt emellan gången och gödselhögen stannade
han och lyssnade mot stallet med huvudet på sned. Oftast drog han sig
tillbaka med en skakning på huvudet.
Men ibland lyckades det. Gud vet, vad Köttlund hittade på så länge inne
hos hästarna. Kanske hade han en flaska med sig. Då rabulisten lyssnat
tillräckligt länge, störtade han plötsligen fram till gödselhögen,
sparkade omkring i den och försvann tillbaka i gången.
Då Köttlund kom ut igen med kärran och grepen och såg förödelsen, blev
han stående en lång stund. Så började han svära, haltade in på Lillegård
under förfärliga hotelser och fann den folktom. Rabulisterna voro för
länge sedan långt borta i smalgatan.
Stellan räknade dessa uppträden till de lyckligaste stunderna i sitt
liv. Han satt vid barnkammarfönstret med återhållen andedräkt. Han knöt
händerna samman av spänning och balanserade själv med tungan utanför
munnen liksom rabulisten. Eller också talade han högt till sig själv,
uppmuntrade honom med höga rop: -- Gör det nu, nu! eller också varnade
han honom: nej, nej, han kommer, han kommer! Från sitt fönster kunde
nämligen Stellan se ett stycke in i stallet.
Efter en lyckad scen med Köttlund tänkte Stellan hela eftermiddagen på
rabulisterna. Hur vågade de -- -- --? Och hur kunde de hitta på det? Han
beundrade dem. Och han fruktade dem också, på grund av deras mod, styrka
och uppfinningsrikedom. Nej, han skulle aldrig kunna göra det. Han
skulle aldrig ha kunnat hitta på något sådant. Han erkände sin
underlägsenhet. Och känslan var bitter, därför att han sedan tidernas
morgon _visste_, att han stod över rabulisterna. Det förtröt honom
också, att det var på Storegård, de utförde sina hjältedåd. Det var _på
sin egen gård_, han nödgades beundra och frukta dem. Det var inte som
det skulle vara. Det var inte rätt.
Men allt detta hörde till det förflutna. Sedan han kommit i skolan hade
han nästan glömt rabulisterna. De existerade för honom ungefär med samma
styrka som mänskoätare för en person i Skåne: man vet att de finnas, men
de äro så långt borta.
* * * * *
Någon tid efter upplösandet av föreningen "Svenska hjältar och
riddersmän eller Sju rum och kök" tvingades emellertid Stellan att göra
rabulisternas personliga bekantskap.
Gamla Kerstin flyttade över till Lillehus.
Det var en lång och pinsam historia. Den hör egentligen ej heller hit
och skall för den skull berättas i allra största korthet.
Saken var den, att eftersom gamla Kerstin ammat "unga frun", som hon
kallade Stellans mor, passat henne under hela hennes uppväxttid och vid
hennes giftermål följt henne till hennes nya hem, ansåg hon det nu som
en plikt mot den döda att upprätthålla traditionerna och bevaka den
avlidnas rätt.
Det blev ständiga slitningar mellan henne och husföreståndarinnorna. Hon
vägrade att lyda order och svarade: -- Jag gör som unga frun brukade
göra i tiden. Hon kallades in till löjtnanten och lyckades i sådana
ordalag förklara, hur hela huset förföll, hur linnet ramponerades, hur
porslinet krossades och hur det slösades till höger och vänster, att
löjtnanten blev förtvivlad. Till en början trodde han henne. Då Kerstin
framlämnade sitt ultimatum: antingen skulle husföreståndarinnan eller
hon gå, blev det vid det förra. Kerstin kunde han ej göra sig av med.
Varken för Stellans eller sin egen skull. Kerstin gick kvar som vålnaden
av ett kort och lyckligt äktenskap: nej, inte Kerstin.
Det hade redan varit tre husföreståndarinnor i hemmet. Ett halvår efter
det den fjärde kommit, måste Kerstin flytta.
Det blev ett våldsamt uppträde.
Som de flesta andra bondkvinnor tog Kerstin till bibelorden, när hon
blev djupt gripen. Hon ställde sig till domare över löjtnanten och
förklarade bibliskt okonstlat, att han bedrev hor med den nya "mänskan"
och att det var en evig skam på unga fruns grav.
Löjtnant Petréus blev blodröd i ansiktet. Han rusade upp ur länstolen
vid rökbordet och skrek:
-- Vad i helvete säger Kerstin?
-- Ja säger som sant ä. De står i Bibeln: Du ska inte göra hor. Och det
står ja vid. Guds och Bibelns ord ä goa nog för mig. Ja har själv gjort
hor och vet vad de blir till. Välsignelse blir det _inte_. De bolare och
horkarlar skall Gud döma, står det i Bibeln, och Bibeln ä go nog för
mig. De ä en dödssynd. Och så sant ja lever skulle ja förstått bättre
för ja va trettisex år gammal. Och han me, för han var fjärdingsman, och
visste både lagen och Guds ord. Och barnet dog innan de blev döpt, för
de va fött i synd och elände.
Löjtnant Petréus pekade på dörren:
-- Ut härifrån! Genast! Hör hon vad jag säger! Genast!!
Gamla Kerstin gick lugnt mot dörren. Där vände hon sig om och sade:
-- Ja, kör löjtnanten i väg mig, om han vill! Men kom ihåg, att han kör
vad rättfärdigt och sant ä på dörren och de kan inte bli till nån
välsignelse.
Därmed gick hon ut i köket.
Löjtnant Petréus gick av och an på golvet, till dess han tröttnade och
åter slog sig ned i länstolen. De känslor, som rörde sig i hans inre
skola här ej närmare beskrivas från en annan än den rent
förståndsmässiga sidan.
Frågan var: vad skulle han göra med Kerstin? Han kunde ej helt enkelt
köra henne på dörren. Hon hörde till familjen. Om han gav henne respass,
skulle hon fara till svärföräldrarna i Göteborg. Och det gick inte för
sig. Hon skulle berätta hela historien. Gumman Axelson skulle komma
nedresande, ställa till skandal och ta Stellan med sig hem.
Och det ville han inte. Inte på några villkor.
Förhållandet var nämligen det, att löjtnant Petréus för tillfället
befann sig i en ytterst invecklad situation. Han älskade två kvinnor.
Den ena var husföreståndarinnan, fröken Jepson, den andra var hans
avlidna hustru.
Deras äktenskap hade varit fullkomligt lyckligt, om också ej på ett
synnerligen djupt sätt. De hade båda på det hela taget stått för
varandra som ideal. Elsa hade ända sedan sitt tolfte år varit
löjtnantsromantisk. Allra helst skulle hon ha velat gifta sig med en
kavallerist. Men när ödet nu en gång fogade det så, att det blev en
artillerist i stället, framstod artilleriet ögonblickligen för henne som
arméns betydelsefullaste vapen, och hennes stolthet över de ärorika
anor, med vilka hennes mans regemente prunkade, var både stor och -- när
det behövdes -- vältalig.
Men om hon själv varit fylld av en stark och levande löjtnantsromantik,
hade hon också i sin egen person förkroppsligat officersfrusidealet. Hon
hade varit vacker, mycket vacker till och med. Hon hade varit en
ypperlig officersvärdinna, med en lagom blandning av inövad flirt och
inlärd lössläppthet å ena sidan och å den andra en blond och blåögd
hjärtats medfödda kyskhet. Han hade alltid varit stolt över henne och på
samma gång djupt och innerligt tacksam över den ekonomiska ställning,
hans äktenskap förskaffat honom, prästson och fattig löjtnant som han
var.
Han hade en gång, då han låg på knä vid hennes dödsbädd, ännu oviss om
hon kunde höra honom eller ej, lovat att alltid älska henne. Och det
löftet hade han hållit. Han hade med vilja, ej tagit någon
"ståndsmässig" fröken i huset för att ej förälska sig. Och nu hade ödets
blodiga ironi fogat det så, att han blivit allvarsamt förälskad i den
fjärde i ordningen. Hon var varken vacker eller ung. Inte heller
"regementsfähig". Hon var dotter till en hemmansägare. Gifte han sig med
henne, skulle han bli fullständigt isolerad, om de helt enkelt inte
sökte äta ut honom ur regementet.
Och för resten: vad skulle han leva på? Ty det måste i sanningens
intresse och i allra största förbigående påpekas att hans känslostrid ej
helt och hållet utspelades på ideella känslomärker. Också finansfrågan
spelade in. Han hade det bra. Gubben Axelson var generös; förhållandet
mellan dem båda blev med varje år allt innerligare, allt eftersom
svärföräldrarna kommo till klarhet över, att han ej endast gift sig för
pengar utan av känslor så djupa, att han ännu åratal efter gick som
änkling.
Men frågan var: vad skulle han göra med Kerstin? Det hela var så
idiotiskt. Här hade en gammal gumma stått och beskjutit hans officersära
till en grad som knappast någon annan än regementschefen skulle våga.
Och med en sådan kränkning kunde han ej leva.
Han rådgjorde en kväll på mässen med två ogifta kamrater, hans närmaste
vänner -- tillsammans gingo de under benämningen de tre musketörerna.
Kapten Ekman, som under livets vedermödor redan hunnit bli skallig och
som dessutom och med rätta skaffat sig anseende som en frikostig och
godhjärtad Don Juan, löste i en handvändning det ytterligt invecklade
problemet:
-- Fan, karl, går aldrig prästsonen ur dig! Du kommer att tröttna
fortare på Jepson än på gumman. Du ska behandla saken militäriskt. Du
ska naturligtvis sätta båda två på reservstat.
Och det gjorde löjtnant Petréus. Både Kerstin och Jepson flyttades från
hemmet. Jepson fick ett par rum ute i staden, i ett gammalt trähus,
inne i en trädgård, där det endast bodde en gammal döv och pensionerad
lektor i latin. Kerstin däremot fick ett rum och kök inne på Lillegård
för att vara så nära Stellan som möjligt. Han fick gå och hälsa på
henne, eftersom hon vägrade att åter sätta sin fot i detta syndens
näste, från vilket hon blivit utkörd.
Den ende, som ej kände sig fullt belåten med anordningen var Stellan.
Hans första invändning var:
-- Ska ja då ligga ensam om nätterna, för dä vill ja inte.
-- Varför vill du inte det?
På detta svarade ej Stellan. Han skämdes över att vara mörkrädd och
ville ej tala om den vita frun med det vidöppna gapet, som ännu kom och
ställde sig vid hans säng.
Hans far lovade utan vidare frågor att den nya fröken skulle ligga inne
hos honom.
Den andra invändningen var:
-- Ja, men ska ja då behöva gå över Lillegård och hälsa på Kerstin, för
dä vill ja inte.
-- Varför vill du inte det?
-- För där ä rabulisterna och de ä så stygga.
-- Ja, det ordnar sig nog.
-- Ja, men ä dä _riktigt_ säkert, för då vill ja inte.
-- Ja, det är riktigt säkert. Det blir nog råd med den saken.
* * * * *
Men saken blev aldrig ordnad på ett tillfredsställande sätt. Efter ett
par gånger vägrade Ida helt enkelt att följa honom över till Lillegård.
Detsamma, fastän på ett för Stellans stolthet betydligt mindre sårande
sätt, gjorde den nya husfröken.
Den första dagen Stellan ensam skulle gå till Kerstin, ställde han sig
mitt i den långa gången och ropade: -- Kerstin! Kerstinnn!!! Därefter
drog han sig skyndsamt tillbaka in på Storegård, och väntade till dess
hon kom och hämtade honom.
Men två dagar efter vägrade Kerstin att gå ner. Skulle hon behöva gå och
slita ut sina gamla ben, bara därför att han var en sådan kruka?
Nästa eftermiddag stod han åter i gången och ropade. Men hon kom inte.
Hon visade sig inte ens i fönstret. Han retirerade in på Storegård, då
Kerstin till slut ropade:
-- Nå, raska på nu. Hur ska han kunna bli löjtnant, när han blir stor,
som ä en sån stackare. Raska på nu! Han vet, var ja bor.
Stellan rörde sig ej ur fläcken.
Då öppnades ett fönster bakom honom. Han behövde ej vända sig om för att
få klart för sig vem det var. Det var Ida. Hon ropade:
-- Schas, unge! Kvickt! Annars kommer Köttlund och hugger en!
Då tog rädslan, källan till så många hjältedåd, överhanden. Han sprang.
Han såg rakt framför sig och bara sprang. Plötsligen befann han sig mitt
på Lillegård. Han tvärstannade av skräck. Där, några steg ifrån honom,
stodo alla rabulisterna. De stirrade på honom. Han stod som förstenad,
medan hjärtat bultade i halsen på honom.
Hur länge han stått så visste han inte. Plötsligen började han springa
på nytt, rakt mot Kerstins dörr. Han snubblade i trappan, och de sista
fyra trappstegen kravlade han sig upp på alla fyra.
Kerstin hade redan öppnat dörren, och han rusade förbi henne och kröp
upp i soffan.
-- Nå, där ser han. De biter en inte.
Han kunde inte svara för hjärtklappningens skull.
Först långt efter frågade han:
-- Skrek ja?
-- Skrek? När skulle han ha skrikit?
* * * * *
Efter några dagar var han god vän med rabulisterna. I det sätt, på
vilket han öppnade bekantskapen, leddes han av en som det visade sig
säker och resultatrik instinkt, ehuru det djupa motivet ej legat i
begäret att reta rabulisternas nyfikenhet eller väcka tacksamhet utan
helt enkelt i behovet att imponera.
Han tog en av sina leksaker med sig in på Lillegård -- det råkade vara
en av hästarna med seldon -- ställde den från sig mitt på stenläggningen
och blev själv stående vid sidan om. Rabulisterna betraktade först
honom, sedan den lilla hästen med seldonet. Ingen sade något. Så gick
han sakta mot Kerstins trappuppgång, medan han lämnade hästen på
gården, och efter att ha knackat på hennes dörr och släppts in, gick han
fram till fönstret för att undersöka effekten.
Rabulisterna hade närmat sig hästen, böjde sig över den och sågo
därefter upp mot Kerstins köksfönster.
Stellan nickade åt dem, till tecken att han var vänligt sinnad. Men de
tvekade ännu. Då öppnade han fönstret och ropade:
-- Ni får leka mä den!
De sågo på honom och varandra.
Efter en stund öppnade Stellan åter fönstret och citerade Kerstins ord
från dagen förut:
-- Han bits inte.
Efter ytterligare en stund kunde han konstatera, att de lekte med
hästen. Då först gick han ner.
-- Tycker ni den ä vacker?
De bara mumlade någonting till svar.
-- Ja har mycke vackrare leksaker hemma.
De sågo på honom...
-- Tror ni inte?
Ingen svarade.
-- Ja ska visa er en annan da.
Därmed tog han hästen och gick tillbaka upp till Kerstin. Han blev
sittande i fönstret och betraktade rabulisterna. Han var inte rädd för
dem längre.
Och så blevo de vänner. Då och då tog han med sig en leksak, men han
valde alltid med omsorg, en av de äldsta eller någon, han själv tröttnat
på. Rabulisterna å sin sida behandlade honom med en aktning, som gladde
honom. De tycktes förstå, att han var bättre än de. De lyssnade till vad
han hade att säga. Han skröt för dem en smula om sina leksaker och hur
han hade det om somrarna på Särö. Bara för att komma dit tog det en hel
natt, om man åkte hemifrån på eftermiddagen och en dag, om man åkte på
dagen. Och nere vid bryggan låg ett hav, som var så stort, att det inte
tog slut förrän man kom till Amerika. Rabulisterna gåvo varandra
snedblickar, när han berättade allt detta: de visste inte riktigt vad de
skulle tro.
Stellan talade upp sig:
-- Å om ni inte tror va ja säger, så kan ni själv fråga morfar.
Men det var det ingen som ville.
Stellan tyckte allt bättre om rabulisterna. Dels visste de ingenting om
den ledsamma och förödmjukande historien om Svenska hjältar och
riddersmän eller om den Underbara Hästen. Dels voro de villiga att leka
knekt. Och nu var det ej längre som i Svenska hjältar och riddersmän att
han fick stå som en annan knekt i ledet: han var själv löjtnant och
kommenderade, iklädd sabel och kask. Till en början voro de ej mycket
hågade för leken. Agust, som var den äldste och åtta år gammal,
förklarade till och med att det var en skitlek. Men sedan Stellan tömt
sitt förråd på sablar och kaskar och annan krigsrustning och dessutom
gjort Agust till sergeant, visade sig all fara för myteri undanröjd.
Medan Agust kommenderade och skrek, stod Stellan i den finaste
utrustningen, som bestod i en bröstplåt, och såg på -- som en riktig
löjtnant på kaserngården.
Han var fullt lycklig.
Han och rabulisterna blevo en dag så goda vänner, att de bjödo honom
följa med sig in i vedboden. Där visade de honom mannens stolthet, var
och en av dem. Och så sade de:
-- Får vi nu se din?
Stellan tvekade. Men då de förklarade detta vara ett av de svåraste
etikettsbrott en mänska kunde begå, gjorde han dem till viljes.
Det var endast Agust som yttrade sig om synen. Han sade:
-- Va den ä liten!
Under tiden stodo de kvinnliga rabulisterna ute på Lillegård, viskade
indignerat med varandra och ropade till slut i korus:
-- Vi ska tala om det för mor.
Till slut ropade de så högt att en av rabulistkvinnorna öppnade ett
fönster och frågade, vad som stod på. Men då svarade flickorna:
-- Ingenting.
Efter en stund kommo rabulisterna och Stellan ut ur vedboden. Agust
visslade...
* * * * *
Det var endast en lek, Stellan ej fick vara med om: det var, då
rabulisterna skulle äckla Köttlund. Därtill ansågs han ej värdig. Han
hade kängor -- -- -- inte fan kunde han -- -- -- han var inte rapp nog
i vändningarna -- -- -- det skulle gå mä en sju djävra vänster -- -- --
nej, kan kunde inte få vara med. Han fick inte ens vara nere, på gården,
då expeditionen skulle börja. De skickade upp honom till gamla Kerstin.
Där kunde han få sitta i fönstret och se ut i gången, om han ville. Det
hjälpte ej att opponera eller locka med nya leksaker. Om _han_ skulle
vara med, vägrade de helt enkelt att äckla Köttlund.
Stellan kände sig förödmjukad. Han till och med skämdes. Han insåg, att
denna expedition mot Köttlund utgjorde det verkliga provet på tapperhet
och mod. Det där att gå omkring och kommendera var i alla fall bara en
lek. Men Köttlund förkroppsligade allvaret, modet, snabbheten.
Till slut tog skamkänslan ut sin rätt. Han förklarade, att han _ensam_
skulle äckla Köttlund.
-- Inte fan, skrek Agust. Du ä inte rapp nog i vänningarna. Dä ska gå mä
en sju djävra vänster.
-- Jo, dä kan ja _visst_ dä!
En tid kunde han leva på löftet och försäkringarna. Men en dag kom Agust
rusande från smalgatan in på Lillegård och sade:
-- Nu ä Köttlund full. Ska du äckla honom nu?
-- Hur vet du han ä full?
-- Ja så honom på gatan. Han kommer in på Storegård nu.
Stellan nickade. Han tog av sig skorna och bad Agust hålla dem. Agust
gav honom några sista råd och upplysningar:
-- Du ska va rapp i vänningarna. Dä där ska gå mä en sju djävra vänster.
Stellan nickade på nytt och smög sig in i gången. Rabulisterna följde ej
med. De hade inte förtroende för honom.
Där låg gödselhögen, samlad, rund och hög. Stellan lyssnade in mot
stallet. Han kände sig knappast rädd längre. Han kände bara pulsarna
bulta i sitt huvud.
-- Gör dä nu, viskade Agust. Gör dä nu!
Stellan kastade sig huvudstupa in på gården, upp i gödselhögen och
började sparka.
Plötsligen blev han stående alldeles orörlig. Med en förfärlig svordom
kom Köttlund haltande och springande ur stallet. Han hade kvasten i ena
handen.
Stellan rörde sig ej. Han kunde _inte_. Han stod alldeles stilla och
bara stirrade på Köttlund, som närmade sig i haltande språngmarsch.
Storegårds köksfönster öppnades inför Köttlunds dundrande eder. Stellan
hörde Idas röst:
-- Dä ä rätt, Lund, ge en duktigt mä stryk! Dä ä just va han behöver.
Han ä så högfärdig och elak, så dä ä en synd och skam åt'et! Klå en
bara!
Nu var Köttlund alldeles inpå honom:
-- Jaså, dä ä du, din lilla djävel! Jaså, dä ä du, din lilla söta satan!
Ja har unrat å unrat -- -- -- Jaså, din lilla söta guds ängel!
Stellan föll vanmäktig ned på gödselhögen, innan Köttlund ännu rört
honom. Han tog mot slagen från kvastspettet utan att skrika, utan att
jämra sig.
I samma ögonblick kom majorens betjänt ur sin bostad. Han hade på sig
den blå fracken med de gula knapparna.
-- Sluta, skrek han, sluta, fyllehund! Va tar han sig till! Slår han
löjtnantens gosse!
Köttlund släppte taget om Stellans nacke. Stellan kravlade sig ned från
gödselhögen och störtade genom gången in på Lillegård.
Den var tom. Mitt på stenläggningen stodo hans kängor. Han plockade upp
dem, kastade sig in i Kerstins uppgång, flög uppför trappan och bänkade
på dörren.
-- Men var i Herrans namn har han vatt? Han har väl inte legat och
vältrat sig i dyngan heller?
Han var alltför andfådd för att svara och gick förbi henne för att kasta
sig på soffan.
-- Nä, där får han inte va med all dyngan. Klä av sin mä samma.
Kerstin drog av honom kläderna, piskade dem utanför fönstret och hängde
dem sedan på ett streck till vädring.
Till slut kunde han berätta. Han bad Kerstin gå upp till Ida och be
henne inte sladdra. Själv satt han insvept i en filt vid fönstret och
såg ned på Lillegård.
Efter en stund kommo rabulisterna tillbaka. De stucko fram huvudena
innanför porten, sakta och försiktigt. De sågo upp mot Kerstins fönster,
och då de fingo syn på Stellan, vinkade de åt honom att komma ned. Men
han skakade på huvudet och pekade på sina kläder. Då kommo de längre in
på gården och gjorde ett nytt tecken åt honom att öppna fönstret. Och
det gjorde han.
Det var Agust som förde rabulisternas talan:
-- Sa jag dig inte, att du inte va rapp nog i vänningarna, va? Dä där
ska gå med en sju djävra vänster.
Stellan stängde fönstret. Men efter en stunds betänketid öppnade han det
på nytt och svarade:
-- Ja, men ja vågade i alla fall.
Kerstin kom så småningom tillbaka från sin expedition till Ida.
-- Va sa hon?
-- Hon sa, att han inte fått nog.
-- Men hon sladdrar inte?
-- Nä.
-- Ja, men ä dä riktigt säkert?
-- Hör han inte vad jag säger!
Nu kände sig Stellan fullt tillfredsställd med sig själv.
Hans mod hade ej heller undgått att göra ett visst intryck på
rabulisterna. De diskuterade ofta saken. Eller rättare: det var Stellan,
som ej tröttnade att bringa den på tal. Man lyckades aldrig komma till
någon gemensam slutgiltig uppfattning i saken. Diskussionen upphörde
alltid med samma stående argument. Stellan sade:
-- Ja, men ja vågade i alla fall.
Varpå Agust svarade:
-- Ja, men du gjorde dä inte.
Men också i denna kritik låg det ett ej så litet erkännande. Och tack
vare sitt mod och sina leksaker befäste Stellan sin ställning bland
rabulisterna som oomstridd hövding och löjtnant.
Hans hövdingsmaner följde honom också till mamsellerna Beckströms skola.
Det hade kommit en befallande ton i hans röst, som ingen kunde misstaga
sig på, ej ens Göran. En gång, då han åter igen hotade Stellan med att
hans far kunde sätta Stellans far i arresten, fick han till svar:
-- Va tror du inte ja skiter i det!
Ett sådant språk kunde ej undgå att medföra respekt.
* * * * *
Det året inföll den första maj på en onsdag.
Redan på fredagen veckan innan hade rabulisternas hustrur stortvätt vid
pumpen. Det dracks kaffe på gården och tungorna gingo i takt med
klappträna. Man lånade givmilt såpa av varandra i utbyte mot socker.
Vattnet forsade i rännstenen, som gick tvärs över gården ut på gatan.
Och i rännstenen gingo rabulistbarnen och Stellan barfota.
Så hängdes tvätten upp på klädstrecken. Hela gården var full av
skjortor, kalsonger, byxor, särkar och strumpor. Somligt var lappat.
Annat var det hål i. Tvätten fick hänga i flera dagar. Rätt som det var
kom en aprilskur. Då blev det väsen i trapporna. Rabulistkvinnorna kommo
rusande ned på gården och sökte rädda kläderna. Men skurarna kommo så
häftigt, att varje gång mer än hälften blev hängande kvar.
Det var ett elände.
Stellan satt för det mesta i Kerstins fönster om eftermiddagarna och
tittade på. Rabulisternas mödrar hade förbjudit dem att leka på gården,
så länge tvätten var uppe. Den hängde för resten så lågt, att man måste
krypa under den för att komma fram.
Stellan satt och såg på allt detta med en underlig känsla i bröstet. Det
var som om han blivit avsatt, detroniserad. Rabulisterna hade blivit så
viktiga. Den första maj skulle det bli demonstration, påstodo de.
Äntligen blev gården fri. Men leken kom ej riktigt i gång. Rabulisterna
talade, inte om något annat än demonstrationen.
-- På nästa onsdag, då ska du få se, sade Agust. Då ska de bli
demstration.
Stellan såg på honom.
-- Sån djäver, han vet inte va demstration ä! Har ni sett en sån djäver!
Stellan kände sig stött och samtidigt ängslades han: här höll makten på
att glida honom ur händerna.
-- Vet du inte att på onsdag ä dä första maj?
Men nu rätade Stellan upp sig:
-- Dä vet ja visst dä.
-- Sån djäver, han ljuger. Dä visste du inte.
-- Dä visste ja visst dä.
-- Men du visste inte att dä ska bli demstration.
-- Dä visste javisst dä.
-- Men dä visste du inte häromdan.
-- Dä visste ja visst dä.
-- Ja, men dä visste du inte förra gången dä va första maj.
-- Dä visste ja visst dä.
Men nu kastade Agust sin mössa i luften och skrattade, så han skrek,
medan han dansade runt av glädje:
-- Sån djäver som han lögnar.
Och så gick Agust ända in på livet på Stellan och sade:
-- För sista gången dä va första maj va dä ingen demstration! Dä här ä
den första i stan. Förstår du, lögnhals.
Stellan svängde runt på klacken för att hämta sig. När helomvändningen
var fullbordad, sade han:
-- Dä visste ja visst dä!
-- Va visste du? Att dä va demstration?
-- Nä du, där ljuger du. Ja visste att dä _inte_ va demstration.
-- Men varför sa du då att du visste att dä va demstration?
-- Dä sa ja bara för att skojas.
Agust stötte sin granne i armbågen:
-- Sån djäver!
Och så blev det tyst en stund. Det låg fientlighet i luften. Man
betraktade varandra med snabba snedblickar.
Till slut sade Agust:
-- Men vet du va en demstration ä?
-- Dä vet ja visst dä.
-- Säg dä då?
-- Dä vill ja visst inte.
Nu började rabulisterna känna sig en smula osäkra. Kanske han i alla
fall visste det? Agust försökte lura ut, hur långt hans kunskap sträckte
sig:
-- Visste du att dä ska bli fanor?
-- Dä visste ja visst dä.
-- Ja, men visste du att dä skulle bli tal på excisfältet för oss
sossalister?
-- Dä visste ja visst dä.
-- Ja, men visste du att dä skulle bli musik?
-- Dä visste ja visst dä. Dä ska bli regementsmusik.
Rabulisterna sågo på varandra.
-- Vem har sagt dä?
-- Dä har pappa sagt.
Men nu hoppade Agust jämfota av glädje. Till slut måste han göra
vallstupstående mot väggen för att få utlopp åt sin glädje. Han följdes
av de tre yngre manliga rabulisterna, och en stund stodo de alla fyra
upp och ner i luften.
När Agust hämtat sig gick, han åter fram till Stellan och sade:
-- En sån djäver! Koss i Jisse nam! Regementsmusik säger den lögnhalsen!
Regementsmusik! Nä du! Dä ska bli sossalistmusik.
Det blev tyst. En stund betraktade de Stellan med ett äckelblandat
förakt. De två äldsta pojkarna drogo sig bort i ett hörn på gården och
viskade. Resten följde efter. Någonting viktigt avhandlades, medan de då
och då vände sig om och sågo på Stellan. Efter en stund promenerade de
alla högtidligt ut på smalgatan.
Han var ensam. En lång stund blev han stående alldeles orörlig. Han
kände sig som en avsatt hövding.
Så gick han sakta över den folktomma gården bort mot Kerstins
trappuppgång. Hon satt i vävstolen.
-- Kerstin? frågade han.
Men hon hörde inte.
-- Kerrrstinnn, hör hon inte!
Kerstin höll in skytteln:
-- Va ä de han vill?
-- Va ä demstration?
-- De får han, fråga sin pappa om.
-- Ja, men pojkarna säger dä ska bli demstration.
-- Ack ja, ack ja. Kerstin vaggade på huvudet.
-- Ä dä sant?
-- De ä väl de, Gud nåde oss.
-- Ja, men va ä dä för något?
-- Ja, inte vet ja. De fanns inte på min tid. På min tid fruktade
mänskorna Gud och höll hans bud.
-- Ja, men de säger dä ska bli musik också?
-- De ska väl de, de ska väl de. På min tid gick man i kyrkan och hörde
orgeln spela.
Stellan gjorde ej flera frågor. Han kröp upp i soffhörnet och satt
alldeles tyst. Men hans hjärna arbetade.
På kvällen, då han gick in till sin far för att säga god natt, frågade
han:
-- Säg, pappa -- -- --
-- Tja, vad är det?
-- Säg pappa, va ä demstration?
-- Demonstration? Var har du fått det ifrån?
-- Från pojkarna?
-- Vilka pojkar?
-- I skolan. Men säg pappa, va ä dä?
-- Demonstration. Vad det är? Jo, det ska jag säga dig. Det är idioti
och uppror och skulle förbjudas.
Stellan nickade.
-- Men ska dä bli fanor och musik också?
-- Tja, det ska det nog bli.
-- Ska dä bli regementsmusik?
-- Är du alldeles förbannad pojke! Vem har sagt det?
-- Ja trodde dä.
-- Du tror så mycke.
-- Jaså! Tack, snälla pappa! God natt, snälla pappa!
* * * * *
Då han dagen efter som vanligt sökte upp rabulistbarnen på Lillegård
möttes han av en högtidlighet, vars like han förut aldrig känt. De
knappast hälsade på honom.
-- Ska vi inte leka knekt ett slag, Agust, frågade han ödmjukt.
Agust placerade händerna på ryggen och svarade med ett kort:
-- Nä.
Också Stellan lade händerna på ryggen och såg upp i luften, som om han
betraktat molnen.
Agust tog sin yngre bror avsides ett slag, viskade med honom och kom
slutligen tillbaka. Så sade han mycket högtidligt:
-- _Vi ska va mä på demstrationen_.
Stellan såg på honom, bara stirrade.
Agust var tydligen inte nöjd med effekten eller också missförstod han
denna gapande tystnad. Han vände sig till de andra:
-- Ä de inte sant va ja säger?
-- Jo då!
-- Å vi ska ha röa bann på oss också. Demstrationsmärken.
Stellan bara stirrade.
-- Tror du inte va ja säger?
Stellan var alltför överväldigad för att vare sig kunna tala eller
jakande nicka på huvudet.
Agust lämnade dem, sprang in i sin trappuppgång, uppför trappan. Han var
försvunnen en stund, då ett fönster öppnades. Det var han. Och i sin
hand hade han något rött.
-- Tror du mig nu då?
Stellan såg på de röda banden. Han var stum, förkrossad av
sinnesrörelse. De yngre rabulistbarnen stodo mitt emot honom, höga och
högtidliga. Ej heller de sade något.
Det arbetade våldsamt i Stellans bröst. Helst skulle han ha velat gråta,
skrika, rulla sig på stenläggningen i känslan av sin egen maktlöshet.
Han _måste_ tro det. Det var ofattligt. De skulle gå med i demstrationen.
Och där skulle vara fanor och musik, precis som i vaktparaden och de
skulle få marschera med.
Och _han_ skulle inte få vara med. Han som marscherade mycke bättre än
rabulisterna och som kunde alla kommandoorden och visste precis, hur man
skulle hålla handen vid mösskärmen, när man hälsade... _Han_ skulle
inte få lov att vara med.
Han förstod, på ett dunkelt sätt, att här kunde inte ens hans far
befalla, att han skulle få vara med. Han var maktlös också han.
Han tänkte på Kerstin. Det stod plötsligen för honom, att kanske hon
kunde göra något åt saken. Han rusade upp till henne:
-- Kerstin, säg får ja lov och va mä om demstrationen.
Kerstin såg på honom över sina glasögon:
-- Ä han från vettet. De ä inte för såna som han.
Stellan blev ursinnig. Han slog omkring sig med armarna och stampade i
golvet:
-- Ja, men ja vill. _Ja vill!_
Nu tog Kerstin av sig glasögonen och såg på honom:
-- Va skulle hans salig mor säga, om hon så honom nu?
Stellan gick mot dörren. Där vände han sig om och sade:
-- Håll käft, käring!
Därmed stängde han dörren.
Lillegård var tom. Han gick hem till sig, kröp upp i soffhörnet i
barnkammaren och grät. Men det var ej heller någon riktig gråt. Det var
långa djupa snyftningar, som skakade hans kropp. Han skulle inte få lov
att vara med, han som marscherade mycke bättre än rabulisterna. Han
kände sig så maktlös, så hopplöst övergiven...
* * * * *
Hela tiden i skolan dagen efter tänkte han bara på detta enda: hur
skulle han få lov att vara med och gå i demstration med fanor och musik
liksom rabulisterna?
Plötsligen, den sista timmen, fick han en idé. Han skulle be
rabulistpojkarna. När klockan ringde, rusade han mot dörren, utan att
som de andra sakta resa sig upp och buga.
Han fick till straff sitta kvar fem minuter.
Han sprang hem, som om det gällt livet och störtade direkt in på
Lillegård. Den var tom. Rabulisterna hade inte kommit hem från skolan
ännu. Han satte sig att vänta på tröskeln till Kerstins trappuppgång.
Men han hade ingen ro. Gång på gång gick han ut på gatan för att se, om
inte rabulisterna syntes.
Till slut kommo de, hela raden.
Han sprang emot dem.
Redan på långt håll ropade han:
-- Säg, Agust, får ja vara mä på demstrationen?
De sågo på honom.
Till slut svarade Agust:
-- Nä du! Dä får inga såna som du. Dä ä bara vi folkskolepojkar som ä
sossalister.
De fortsatte fram mot Lillegård. Han följde ett stycke efter.
Plötsligen ryckte Agusts yngre bror Agust i rockärmen. De drogo sig in
på trottoaren med ryggen åt gatan och viskade. De tre andra rabulisterna
ville också deltaga i konferensen, men avmotades.
Stellan stod ensam mitt på gatan. De båda hemlighetsfulla förhandlade
med varandra med huvudena ända in mot väggen.
Till slut nickade Agust. Konferensen var slut. Agust gick långsamt fram
till Stellan. Han sade:
-- Bjuder du på karameller och wienerbröd då?
Stellan nickade ivrigt.
-- Men då ska dä va ett wienerbröd och två karameller var?
Stellan nickade.
-- Men dä ska va _ett_ wienerbröd och _tre_ karameller var?
Stellan nickade flera gånger.
-- Får ja va mä på demstrationen då?
-- Dä vet ja inte, svarade Agust, men ja ska fråga.
-- Ja, men ä de riktigt säkert?
-- Ja. Men det ska va _ett_ wienerbröd och _tre_ karameller.
-- Ja.
Stellan störtade in på Lillegård. Han skulle be Kerstin om pengar. Han
brukade då och då få en slant av henne. Mitt i trappan erinrade han sig
plötsligen, att han dagen innan bett henne hålla käft. Han stannade,
satte sig på ett trappsteg och funderade. Till slut knackade han. Han
var mycket ödmjuk, då han kom in. Han blev stående vid dörren en stund
och såg ned på golvet, medan Kerstin fortfor att slamra med väven. Till
slut sade hon:
-- Vad ä de han vill?
-- Jo, snälla Kerstin, rara Kerstin, ja skulle be så mycke om
förlåtelse för att -- -- --
Kerstin upphörde att slamra i väven. Hon tog av sig glasögonen och sade:
-- Ja, de behövs ska ja säga honom. Först kör hans far mig på dörren och
så ber han mig hålla käft. Och här har ja burit honom på mina armar.
Plötsligen började han storgråta. Han förstod nu, att han inte skulle få
tjugufem öre. Han skulle inte få lov att vara med i demstrationen. Nu
när han höll på att få vara med, så skulle han inte... Han stod vid
dörren och tårarna strömmade ur honom.
Då steg Kerstin ur vävstolen och kom fram till honom:
-- Se så, gossen, kom nu å sätt sig här i soffan hos mig.
Han följde med henne, satte sig vid sidan om henne medan hon talade om
hans salig mor, hur snäll och gudfruktig hon varit.
-- Å nu ska ja förlåta honom för denna gången å så ska han inte gråta
mera.
Men Stellan fortfor att gråta. Han tänkte på tjugufemöringen.
-- Men va gråter han nu för? Nu har ja ju sagt att ja förlåter honom.
-- Jo-oo-o, snälla, rara Kerstin, ja -- -- -- får ja -- -- -- ja
-- -- -- skulle ha tjugu -- -- -- fem öre -- -- --
-- Va skulle han me dom å göra?
-- Jo-oo-oo, ja skulle -- -- -- ja skulle ge Agust och di andra wie
-- -- -- ner -- -- -- bröd.
Kerstin svarade ej. Han gned huvudet upp mot hennes ärm:
-- Ja skulle inte ha -- -- -- dä för mig själv -- -- -- ja -- -- --
-- Jaså, han har börjat och tänka på andra. Ja, de ä Gud nåde mig tid
han tänkte på di som har de fattigt också och som inte får allt de di
pekar på. Ja, då ska han väl få de för denna gången å så för att han
visar att han har hjärta i kroppen och inte ä som sin -- -- --
Kerstin hade tänkt säga: far, men hon hejdade sig.
Han tackade ödmjukt och störtade nedför trappan. Rabulisterna väntade
honom på trottoaren utanför porten. Han visade dem silverslanten och
sedan de alla noga betraktat den, tågade de i väg till konditoriet.
Rabulisterna väntade utanför, medan Stellan gick in för att köpa de fem
wienerbröden och femton karamellerna. De stodo med näsorna mot
fönsterrutan för att se att allt gick, som det skulle.
Stellan kom ut med en påse wienerbröd och en liten strut karameller. Så
tågade man i procession tillbaka till Lillegård och in i vedboden. Där
öppnades påsen och struten och bytet delades.
Det visade sig att Stellan glömt att köpa något åt sig själv. Han fick
sitta och se på, medan de andra tuggade och sögo.
* * * * *
Och så kom den stora dagen.
Det var en onsdag, då man endast hade lektioner mellan nio och tolv.
Demonstrationen skulle starta från Fisktorget klockan ett.
Innan Stellan gick till skolan hade han träffat sin far vid frukosten.
Han var vid ett förfärligt humör. Han hade "brickan", d.v.s. vakten och
var som sådan ansvarig för ordningen bland artilleristerna. Redan dagen
förut vid orderutdelningen på Högvakten hade regementschefen gett
befallning om att inga artillerister fingo visa sig ute i stan, och
utom, den vanliga vaktmanskapsstyrkan skulle särskilda reserver ligga
till hands i kasernerna i händelse någonting inträffade. Det var första
gången socialisterna demonstrerade i staden. Man var väl inte precis
rädd. Men man saknade erfarenhet och beredde sig på det värsta.
Löjtnant Petréus svor sig genom frukosten. Hans första maj var förstörd.
Han satt och talade om, hur den firats förr i världen på regementet. Då
hade musikkåren spelat klockan fem på morgonen utanför chefens och
regementsofficerarnas fönster och klockan tolv hade hela officerskåren
ridit i parad genom gatorna med musiken i täten, och på kvällen hade det
varit stor middag med bal på Stora hotellet.
Och nu skulle ett par hundra sådana där förbannade verkstadsarbetare med
en lappskräddare i spetsen tåga genom gatorna i stället för
officerskåren och hålla möte på själva exercisfältet.
Att borgmästaren var en civil kruka, det kunde han förstå. Men att
regementschefen gett dem tillåtelse att prata smörja ute på
exercisfältet, _det_ var ett brott mot den ed, han svurit konungen.
Chefen skyllde visserligen på borgmästaren, som så fort som möjligt
ville ha uppviglarna utom stadens hank och stör. Men vad bevisade det
annat än att man var ena förbannade krukor, som inte kommenderade
manskap till Fisktorget med detsamma och skingrade packet.
Stellan hade inte hört sin far så mångordig så länge han kunde minnas.
Han bara tänkte på, hur lyckligt det var, att hans far hade "brickan":
då skulle han inte vara hemma på hela dagen och Stellan kunde smita ut
och komma hem som han ville. Och alla faderns svordomar kom det att
spränga ännu våldsammare i hans bröst. _Allt detta skulle han få vara
med om_...
Innan han sprang till skolan gjorde han en hastig titt in på Lillegård.
Den låg tom. Men i rabulisternas bostäder stodo fönsterna öppna, och han
kunde se Agusts och de andras fäder stå inne i köken med nakna
överkroppar och tvållödder i öronen.
Han kunde inte hålla sig stilla under lektionerna, och det var först när
han hotats med att få sitta efter en hel kvart, som han gjorde våld på
sig, spände alla sina muskler till stelkrampsstyvhet.
Tre och en halv minut över tolv stod han inne på Lillegård. Så fort hade
han ej sprungit från skolan sedan den första dagen, då han rymt.
Lillegård låg tom, övergiven, öde, död. Inte en röst, inte ett knäpp
från rabulisternas fönster. Det var som om pesten gått fram över gården
och Lillehus. Till och med råttorna hade vågat sig ut från sina hål. Det
satt två vid pumpen.
Han blev stående mitt på gården och kunde höra sitt hjärta slå i denna
ödsliga tystnad. Det var som om han lämnats alldeles ensam i en obebodd
värld. Bitterheten, som bröt fram ur honom, tycktes så överväldigande
att den på samma gång upplöste och förlamade honom. Det var som om han
samtidigt flutit bort och stelnat. Han kände sig så trött, att han
skulle ha kunnat sjunka till jorden för att aldrig mera resa sig. De
hade lurat honom... De hade smitit... Han var inte ens mäktig några
hämndkänslor. Han gav sig ej själv några heliga löften att han aldrig,
aldrig skulle ha med dem att göra mera, eller att han skulle straffa dem
med helvetets eld och svavel. För allt detta var hans känsla av
bitterhet och övergivenhet för stor.
Hän såg upp på raden av stängda och livlösa rabulistfönster: lurad, de
hade lurat honom, de hade smitit, fastän han hade gett dem wienerbröd
och karameller.
Plötsligen började han känna sig hemsk till mods i denna övergivna
ensamhet. Det var som om det vita spöket med den gapande munnen kunde ha
visat sig när som helst. Med en isande känsla mellan skulderbladen stack
hän ut på smalgatan. Också den låg öde. Endast långt borta kom en gammal
gumma gående med en torgkorg på armen. Det var Kerstin. Han dök in på
sin egen gata. Vaktposten stod ensam borta vid kaserngrindarna i parad
och med plym i képin... I kasernen hängde artillerister i skjortärmarna
med halva kroppen utom fönsterna och visslade till en piga, som kom från
torget, också hon med en korg på armen.
Så fick han en idé. Folkskolan! Kanske de funnos där! Han störtade dit
och träffade på vägen några brackor.
-- Demstrationen? flämtade han, demstrationen, var -- -- --
-- Va fan bryr vi oss om demstrationen.
-- Men var, var -- -- --
-- Norrevall, hörde han någon svara.
Han vände helt om och sprang genom hela staden till Norrevall.
Och där stodo de. Han såg en hel klunga av dem. De stodo uppställda på
två led...
De sista par hundra meterna gick han, som en utpumpad Maratonlöpare.
Äntligen... Han flämtade... Där stod en stor pojke framför leden. Han
tyckte sig aldrig ha sett en så stor pojke förr. Och där... Nu
upptäckte han Agust. Han såg så liten ut, mindre än han nånsin gjort,
bland alla dessa stora pojkar. Och nu fick han syn på Stellan... Han
blev röd i ansiktet och såg bort.
Stellan blev stående några meter från demonstrationen, utan att någon
tycktes uppmärksamma honom. Han tog ett steg närmare. Samma resultat.
Ett steg till -- -- --
Då, plötsligt, sade den förfärligt store pojken, som var löjtnant:
-- Va fan står du å glor för?
Stellan rätade upp sig, gjorde ställningssteg med klackarna och sin
vackraste honnör:
-- Ja skulle va mä på demstrationen.
Den förfärligt store pojken såg på honom från topp till tå.
-- Vem har sagt, att du ska va mä?
-- Dä har Agust.
-- Vem fan ä Agust?
Stellan pekade på Agust.
-- Han fick ett wienerbröd och tre karameller för att ja skulle få va
mä?
Men nu bröt indignationen fram ur Agust:
-- Dä va en djävra lögn. Ja sa aldrig att du _skulle_ få va mä, men ja
sa att ja skulle fråga de andra. Sa ja inte dä va?
Han vände sig om i ledet till de andra rabulisterna från Lillegård, som
nickade bekräftande.
-- Ja, men fick du inte ett wienerbröd och tre karameller å fick inte de
andra dä också va?
-- Ja, men inte för att du skulle va mä utan för att ja skulle fråga å
så glömde ja å fråga. Fråga de andra, så får du höra.
Han vände sig åter vädjande till Lillegårds rabulister i bakre ledet,
som på nytt bekräftade sanningen av det nyss sagda med en nick.
-- Får han va mä, Kalle? frågade Agust den förfärligt store pojken. Han
bor i vår gård, fastän på Storegård. Men han får leka mä oss.
Den förfärligt store pojken mönstrade Stellan ännu en gång. Agusts
rekommendation tycktes ha gjort ett visst intryck på honom. Med en
fältherregest pekade han bort mot vänstra flygeln och sade:
-- Ställ dig på sladden då.
Stellan placerade sig på anvisad plats. Han stod alldeles rak och
militärisk och såg stelt framför sig. Och nu först märkte han, att han
mitt emot sig, andra sidan gatan, hade Norra kaserngården. Innanför dess
höga järnstaket stodo artillerister och sågo på. Han stramade upp sig
ännu mera och såg om möjligt ännu högtidligare ut. Det här kunde han på
sina fem fingrar och han skulle visa dem -- -- --
Den förfärligt store pojken såg på honom en stund. Så gick han fram till
honom och sade:
-- Vad fan heter du?
-- Per Stellan Severin Petréus.
-- Djävla namn. Kan du sjunga Arbetets söner?
-- N -- -- -- j -- -- -- nä.
-- Då får du hålla käft.
-- Ja.
-- Giv akt, skrek den förfärligt store pojken. Hör nu på va ja säger.
När som demstrationen har gått förbi oss mä musiken å alla fanorna, så
följer vi efter precis som i gymnastiken.
Han tog några steg fram och tillbaka, kastade en snabb blick mot
artilleristerna bakom det höga järnstaketet och sade:
-- På stället vila.
Långt borta ifrån, åt Östra bulevarden till, hördes de trasiga tonerna
av en tillfällighetsorkester.
-- Giv akt, kommenderade den förfärligt store pojken. Kom nu ihåg att
när demstrationen gått förbi så följer vi efter. På stället vila!
Musiken kom allt närmare.
Plötsligen tystnade den. Det var paus.