Det var en vacker, solig vinterafton. De gröna slessingsgardinerna för
fönsterna till biskopens lilla rum, voro halfslutna och genom
öppningarna kom solljuset i täta strålknippen genom rummet och satte
fyrkanter på golfplankorna. Sinius och biskopen voro inbegripne i
samtal.
Denna gång gällde prostens öfvertalningsförsök helt visst någon viktig
fråga; ty den varsamhet och grundlighet, hvarmed han inledde den,
gränsade nästan till det komiska.
»Ingalunda min tanke att lasta kunskapen om andra folks seder och bruk»,
svarade Juslenius på en af hans frågor. »Hæc sunt facienda, neqve illa
omitenda, säga romarne. Men kunskapen om vårt eget bör likväl gå i
_främsta_ rummet.»
»Nihilo nihil fit», – svarade prosten med en misstrogen skakning på
hufvudet. »Om man icke känner något annat än sig själf, torde det vara
svårt att utveckla sig till något högre. Vi ha ofta här i Sverige större
svårighet att af en lysande, öfverlägsen tanke bringa fram något
verkligt, än våra grannar att af ett solgrand skapa hundra volymer.»
»Vår ungdoms stora lust efter utländska resor kväfver de gagneliga
företagen.»
»Min ärade bror har rätt äfven härutinnan. – Men om de utländska resorna
äro så skadliga, hvar skola våra unge män få afhöra en Bass och Becker i
Halle, kemister sådane som en Stabell, filosofer som Wolf i Marburg,
Quesnay i Paris, Trochin i Amsterdam, Albinus, Gravesand, Boerhave,
Haller och van Swieten i Leiden, och ...»
»Jag har icke sagt», svarade biskopen något ifrigare, »att icke den
svenska vetenskapen bör söka lärde mäns råd i alla land – min käre bror
har i sanning ganska litet af de gamles konst att höra på innan han
svarar. – Jag har endast sagt att vår ungdoms lust efter utländska resor
kväfver många gagneliga företag och jag påstår nu att denna min åsikt
hvarken är orätt, falsk eller vilseledande.»
»Skulle det icke vara af lika stor nytta för vår ungdom att på närmare
håll få deltaga i striden mellan Lockes och Leibnitz’s tillhängare som
att strida för Gyllenborg eller Åkerhjelm?»
»Hm! ... Tvärtom.»
»Enligt min ringa tro är det Causas impulsivus eller moventes seu
inductivus, det är de drifvande orsakerna till resan, som man i första
hand bör fästa sig vid. Dessa utgöra nämligen antecedens eller det som
går förut. Först därefter eller genom de rön, som man vet att den
resande inhämtat, hvilka vi ju här kunna kalla media concludendi, jura &
rationes eller slutmedlen, kan man i rätt ordning komma till
conseqventiam ex præmisso, det är påföljden. Ett motsatt
förfaringssätt», – fortsatte han, då biskopen endast svarade med att
nicka några gånger – »är både skeft och vilseledande. Man kommer ofta
till conseqventiam ex præmisso, där möjligheten tages för verkligheten
... För att nu endast hålla oss till de sista dagarnes händelser, hur
har man icke behandlat Buddenbrock under juldagarne? Ingen har dock
lyckats bevisa sanningen af premisserna, hvilka här voro själfva
libellens tillmälen.»
»Så», sade biskopen i det han rynkade ögonbrynen. »Det var alltså dit
min käre broder syftade med sin svartbäckslatin. – Men Lewenhaupt och
Buddenbrock _äro förrädare_; kom det väl ihåg. Såsom sådana skola de ock
behandlas, hoc est _på intet annat sätt än såsom förrädare_.»
»Lewenhaupt må min vördade bror kalla så, men Buddenbrock? Har icke han,
efter hvad alla underrättelser gifvit vid handen, varit den ende utom
gamle Bosquet som röstat för att hålla stånd ...»
»Ja, då det var för sent. – Planen för krigsföretaget var, om bror så
vill, god och för omständigheterna gynnande. Men allt samman vardt ju
vid verkställandet fördärfvadt genom en förening af oskicklighet och
trolöshet. Det finnes fakta, som tala ... De hemliga underhandlingarna
på Kulvilaskogen, den tiden då hans bror var rysk kommendant på Wiborg?
...»
»Min ärade bror har då ej tänkt på ...»
»Hvad har jag icke tänkt på? ... Då Lewenhaupts myndighet och respekt
var slut, var det ingen annan råd för rådlös man, förstås, än att gifva
sig i krigskonseljens hand, eller med andra ord att göra hvad de andra
ville. Då gaf han sig åt denne Buddenbrock, som förde alla de andra
mesarne efter sin vilja. Ingen vardt därför i en hast större hjälte än
denne Buddenbrock; ty när alla de andra ropade retirera, ropade han
attackera. Han visste nog att han allena icke kunde göra krigsrådets
beslut om intet.»
»Själfva grundorsaken till olyckan ligger dock väl inte hos Buddenbrock
utan snarare hos dem som framkallat kriget. Men dessa hans gamla vänner,
ha nu lämnat honom i sticket endast för att kunna rädda sig själfva.» –
Prosten gjorde här ett uppehåll. Det var tydligt att han öfverlade inom
sig om rätta tidpunkten var inne att öfvergå till själfva grundmotivet
för hans egen långa underhandling.
»Om man skulle», återtog han slutligen, med ett slugt ögonkast på
biskopen, »söka vinna generalerna för vårt parti.»
Prosten sade vårt parti af den orsak att han, på samma gång det började
gå illa i kriget för de svenska trupperna sadlat om ånyo och öfvergått
till mössorna, hvilka varit nog beskedliga att förlåta honom hans
föregående vinglerier.
»Hm!»
»Det är åtskilligt att vinna ...»
»Hvad fordra de?»
»Att de fängslade beredas tillfälle till flykt ... Tänk på fördelarna
... Vi vunno majoritet och kunde öppna räfsten med hattcheferna ...»
»Med hvilka? Tala tydligare.»
»Jag vill förutskicka den anmärkningen att jag visst icke i allo delar
deras uppfattning som bjuda oss handen i denna sak. En respektabel
penningsumma erbjudes nämligen dessutom ...»
»Men hvilka vilja de vinna, i Guds namn?»
»För min del svarade jag nej till propositionen ... har sedan funderat
något på saken och tänkte nu endast i förbigående höra min ärade brors
omdöme. Både domkyrka och universitetet i Åbo kunde ju bringas upp igen
för den summa de bjuda!»
Biskopen tog ett steg tillbaka.
»Det är om mig alltså! Jag skulle ta emot förrädarepengar? – För att jag
skulle medverka till att man skulle släppa dylika olycksfåglar, som med
skryt och högmod skriat upp hela landet till krig? ... De skulle skrämma
vilddjuren i skogen, sade de, och i stället sprungo de som harar och
voro glada att finna skydd hos fienden! Man skulle lämna _dem_ onäpste?»
»Min vördade broder förifrar sig ... Detta hade jag icke menat ... Men
vi ha mist Finland. Det få vi kanske ej tillbaka. Men ej få vi det
bättre igen om vi nu taga de båda generalernas _lif_?»
»Hvad som sker står i Guds hand», sade biskopen allvarligt, i det han
fäste en genomträngande blick på Sinius, »men framför allt är det vår
plikt att laga så att vårt land icke blifver ett nytt Polen. Sådana
uslingar, som icke hafva något visst fädernesland utan ständigt och jämt
föra på tungan att alla folk äro lika goda, må _de_ göras evigt biltoge,
må _de_ irra jorden rundt som Jerusalems vandrande skomakare, må _de_
städse sakna hem och fristad! – Men de som förråda det land de kalla
sitt må de straffas _med bilan_.»
»Det är framför allt kyrkans plikt», fortsatte han, i det han rätade ut
sin ståtliga gestalt, »att hålla heder och rättrådighet under armarne,
ty på deras helgd hvilar hela vår andliga och moraliska framtid. Får
allt glida ned för samma lutande plan, hvarpå vi nu kommit och som
hvilar på en blödsint människokärlek, utan kraft och nerv, då skall det
förvisso inte dröja länge innan vi stå vid afgrundens rand.»
»Icke var väl svenska folket bättre i vår ungdom», invände prosten
undvikande.
»Visserligen inte, moraliter; men det fanns mera ursprunglig kraft.
Olyckor möttes med mera mod än som nu finnes för en enda liten motgång.
Hvad är orsaken, om icke förströelselusta och håg för fåfänglighet! – Se
blott dit ner i gränden! Se på alla dessa nyhetskrämare och prånglande
köpmän, funnos de väl till i vår ungdom?»
»Om fiskaler och uppsyningsmän sågo bättre efter, voro helt visst våra
gator snart rensade.»
»Nej, se dit ner», upprepade biskopen, i det han drog ifrån
slessingsgardinerna. »Se denna flock af liderliga sällar, som dagarne i
ända säljer böndagstexter, nattmössor, almanackor, svafvelstickor och
lackstänger i stället för att hållas till ärligt arbete vid våra
manufakturverk.»
»Kan väl så vara, ärade broder men det torde likväl vara klokast att
icke döma den närvarande tiden allt för hårdt. Min ärade bror hade själf
tillfälle i sin ungdom att visa sina pas de rigaudon eller utföra en
vacker engelsk eller fransk kontradans på Lorenzberg eller vid träsket –
vår tids ungdom dansar polska och branickula på »Förgylda råttan» eller
»De tre solar?» – Om förr i världen hoffolket gladde sig åt Molières,
Renards och Destouches komedier får allmänheten nu i stället läsa sådana
komedier, som Jeppe på berget, den pratsjuke barberaren, den pantsatte
bonddrängen etc. – Och om man förr», fortsatte prosten med ett insinuant
småleende, »i vissa sällskap tog sig en tour piket eller ett parti
l’hombre eller revérsi, få de nu finna sig i att spela femkort, polskt
pass eller lurlanter.»
Biskopen kunde intet annat än skratta åt dessa besynnerliga jämförelser
mellan gamla och nya tiden. Prosten hade emellertid skickligare sopat
igen spåren efter sitt återtåg än han lyckades maskera sitt anfall. Han
fick vara nöjd därmed. Det hörde till de sju orimligheterna, tänkte han,
att vinna något positivt hos en sådan tvärvigg som Juslenius. Efter att
ytterligare sagt några ord i likgiltiga ämnen aflägsnade han sig.
Generalernas sak var enligt hans åsikt förlorad. En stund därefter sågs
han vandra öfver Norrmalmstorg mot mynningen af Regeringsgatan.
Ett stycke upp på sistnämda gata möttes vid samma tillfälle en kavaljer
och en dam. Kavaljeren hälsade med utsökt behag och på den eleganta
dräkten, den väl friserade peruken samt den vårdslöst förnäma hållningen
kunde man redan på afstånd känna igen hvem det var.
»Ah – quel bonheur, mademoiselle», läspade han. »Ett så agreabelt
rendezvous på en så ful afton!»
»Ärnar sig monsieur till baronens i afton?»
»Certainement! – Man kan ju icke helt och hållet draga sig undan.»
»Hvilken olycka har icke träffat de stackars människorna ... Man får ju
nästan migraine af att höra deras klagovisor. Ma soeur tror dock
fortfarande att hennes man, generalen, skall, malgré tout, draga sig ur
spelet. Quelle chimère?»
»Bien possible, ma foi. Mig synes det dock som en ren impossibilitet. De
sakna ju hvarje moyen?»
»Madelaine har än en gång skrifvit till Holland. De femton tusen
dukaterna äro redan slut. De ha’ mist både pensionen och partipengarne.»
»Än baronens förlofning?»
»Den blef inte af. Hon vägrade _resolument_ ... Hon hade fadrens löfte
att icke tvingas.»
»Det gör mig i sanning ondt om den gamle mannen», återtog Laforme
tankfullt. »När man hela dagen insuper kammarluften, är man ju alldeles
oduglig att uträtta något med geni. Hela ens matsmältning blir
derangerad. – Men hvad sade jag väl åt den aimabla friherrinnan innan
jag reste till Paris för ett och ett halft år sedan? – Madame, sade jag,
gör inte för mycket tapage för sådana bagateller som det publika. Det är
vraiment ovärdigt för gens de condition att melera sig med detta packet,
som hela dagen skriker om den dygdiga frihetens florerande. En vacker
dag kommer madame att råka ut för en stor chagrin ... Och nu kusin,
voilà la consequense! – Ah – quel peuple! – Man fängslar en gammal brav
general, som gjort högstsalig kungen de största tjänster, och nu vilja
dessa ociviliserade barbarer rent af decapitera honom.»
»Jag ryser för den förfärliga tid, hvari vi lefva», sade fröken Liewen,
i det hon svepte sin sammetssallopp närmare om lifvet. – »Vore det icke
för Madelaines skull, hade jag för länge sedan lämnat residenset ... Ah
– mon Dieu! ... En soldat med korsgevär vid porten!»
»Meijersdorff har lämnat mig ett passe partout ... Han lofvade att i
afton göra sin visit hos friherrinnan för att hjälpa oss att skingra
hennes douleur.»
»Stackars vår baron!» suckade fröken Liewen i det hon kastade en kokett
blick på Laforme, som artigt lämnade plats för henne att instiga genom
porten. »Att Ulrika fortfarande skall vara lika otillgänglig för hans
behag! Men hur var det, hennes finske celadon var ju nära att sprängas i
luften där borta i Willmanstrandska aktionen?»
»Vill verkligen minnas att jag hört något ditåt! Han lär hafva flytt
undan till en bastion och sökte döda baronen, då denne uppmanade honom
att angripa fienden.»
»Och hans långa förfärliga betjänt! – Genom hans oförskämda framfusighet
fick Madelaine ett efterlängtadt tillfälle att förbjuda sin dotter att
besöka gamla Beata, som gjorde sitt bästa att uppfylla flickans hufvud
med alla möjliga barnsligheter. Hvad den inhemska adeln har ringa
nobless uti sig! ...»
En stund därefter suto Laforme och fröken Liewen vid ett svart,
lackeradt bord och spelade kometen, sällskapspelet på modet. Midt emot
dem sutto friherrinnan Buddenbrock och prosten Sinius, hvilken senare,
tack vare de holländska dukatpåsarne, varit en trägen gäst vid hennes
afton-cirklar, oaktadt han officielt räknades till det motsatta partiet.
Friherrinnan hade åldrats mycket under sista året och nu mera lyckades
det icke längre för det skickligt utlagda sminket att fullständigt dölja
fårorna i hennes ansikte. Men ögonen voro de samma. När hon såg upp från
korten och lät sina blickar irra kring rummet var det ännu samma
genomträngande skärpa i dem, samma uttryck af viljekraft och ihärdighet.
Plötsligt sjönko hennes händer ner på bordskanten, blickarne irrade
tankfulla, nästan drömmande, öfver den urblekta sammetsplysen, som
utgjorde väggklädnaden.
Det var en oförklarlig svaghet som smugit sig på henne.
»Ack förlåt, mina vänner», sade hon i det hon med världsdamens
förbindliga leende, vände sig mot sina medspelande, »kusin Laformes
dystra berättelse riktigt konsternerade mig och kom mig att glömma min
skyldighet som värdinna. – Hur var det, cher ami», fortfor hon vändande
sig till Laforme. »Ni lofvade ju att berätta oss något muntrande från
Paris? ...»
»Som jag nämnde», svarade den tilltalade i det han kastade en förtjust
blick på fröken Liewens hvita händer, »det rådde inom les cercles comme
il faut i Paris en riktig rage de decoupures ... En hvar hade en liten
sax i fickan och man brukade invitera hvarandra att klippa sönder rara
kopparstick. Jag kommer i håg då lille abéen svimmade, när han råkade
sticka sig i handen! Det var hos hertiginnan af Maine. Ah! Nom de Dieu,
hvad Malezin och Saint Aulaire skrattade!»
»Men hvarifrån fick man då alla dessa kopparstick?» frågade Sinius, som
väntade på att spelet åter skulle taga sin början.
»Hvarifrån om inte från messböcker, almanackor och andra gudliga
skrifter», sade Laforme med ett visst insinuant leende. »Och när
urklippen voro gjorda satte man dem på eldskärmar, askar; man kolorerade
dem, ja, gjorde riktiga genretaflor af dem genom att förena de urklippta
figurerna från flere kopparstick: såsom Absalon i trädet, David och
Potifar ... Ah, mina damer, jag känner riktiga mästare i den konsten.»
»Men detta var väl icke det enda tidsfördrifvet hos les cercles à mode?»
inföll fröken Liewen, då prosten drog sig till baka med en min af sårad
värdighet.
»Nej, chère amie – man spelade Tric, gjorde blommor, broderade
garniturer till roben, gjorde veckade garneringar, falbolaner à la Marly
...»
»Man fördref väl där som här sin tid, kan jag tro, i syndig lättja och
sömnaktighet», sade prosten, med en menande blick på Laforme.
»Mort de Dieu, endast prästerna, ers högvördighet! Med undantag af de
världsliga abéerna hade kleresiet knappast tillträde till societeten.
Och hvad skulle väl därför de stackars människorna göra? – För en
kavaljer af god ton, var det indispensabelt», återtog han, vändande sig
till friherrinnan, »att äga ett etui, innehållande en liten guldnål,
något silke, fingerborg, dagens pasquill och en aire à la mode. I en
cercle à l’anglaise fordrades detta af etiketten lika strängt som en
dams »à ouvrage», i hvilken, som jag tror mig veta, det icke bör saknas
muschdosa, karmin ...»
Friherrinnan fäste en skarp blick på talaren, men kapten Buddenbrocks
inträde räddade Laforme från följderna af hans närgångna förmodanden.
»Men hvar är belle Ulrique?» frågade någon, under den tystnad som
följde.
»Hon är lik den förtrollade prinsessan», sade Laforme, »som icke visade
sig förr än solen gick upp? ... Och vår baron, som låter så länge vänta
på sig!»
»Ulrika är inne hos pappa», svarade Buddenbrock. »Hvar baron
Meijersdorff håller hus är mig däremot fullkomligt likgiltigt.»
»Henrik», inföll friherrinnan förebrående. »Att tala i sådan ton om en
af de bästa vännerna till vårt hus!»
»A propos baronen», skyndade Laforme att infalla, »var det ju sorgligt
att fänrik Tallklang dukat under i vinterkampanjen.»
»L’aimable garçon!» inföll fröken Liewen. »Aldrig tröttnade han på att
berömma sina förträffliga egenskaper, sitt vackra hår och sina nya
propra kläder?»
»Och skröt ständigt öfver den gunst han hade hos fruntimret?»
»Just han, mitt herrskap. Han förkylde sig, le pauvre homme, helt
oförmodadt i kajutan på jakten Hartassen och en vacker dag seglade han
på egen hand öfver till de elyseiska fälten. För mången dam här i staden
torde det vara en rätt artig förlust?»
»A propos fänrik Tallklang», inföll fröken Liewen, »hörde man någonting
af den unge mannen, Svenske, eller hvad han hette, hvilken en tid gjorde
så mycket uppseende här i residenset?»
»Certainement ... Han lär ha stupat på något curieust sätt i
Willmanstrandska aktionen?»
»Man kunde se på hans blå, stirrande ögon och konstiga later», sade
friherrinnan, i det hon flyttade sig högre upp i länstolen, »att det var
en sådan där boutefeu, som endast skulle stifta oreda dit han kom.»
»Svenske är min vän, min mor», sade Buddenbrock allvarligt. »Så vidt jag
känner uppförde han sig under kampanjen som en i allo tapper och modig
officer. Många sådana män i vårt gamla Sverige och vi skulle må hända nu
haft det mycket annanledes.»
»Quel ferveur, mon ami?» utropade Laforme, i det han reste sig, »jag
vill den unge mannen i sanning intet ondt. För mig må han gärna ha visat
så mycken feghet som helst mot våra fiender.»
»Svenske _feg_?» utbrast Buddenbrock och for upp af stolen. »Det var en
ny sida af honom. Med de ännu öppna såren efter fäktningen vid
Willmanstrand, rymde han från ryssarne, just som de skulle föra honom
öfver gränsen och uppbådade på egen hand en skara bönder i Karelen, med
hvilken han gjorde våra fiender större afbräck än alla dessa lärda
återtåg, efter franskt recept. Olyckligtvis lär han ha stupat ...»
Han afbröt sig hastigt. Det lät som skulle något tyngre föremål fallit
ned i salen, dit dörren stod halföppen. Men när kaptenen med armstaken i
hand såg efter hvad det kunde vara, upptäckte han intet ovanligt, och i
rummet där innanför hörde han sin far med hög röst diskutera med
vaktofficern.
Han stängde dörren med en axelryckning, liksom hade han därmed velat
frigöra sig från den obehagliga känsla han erfor, och gick ut.
De öfriges inbillning var i hög grad uppjagad. Den ena gissningen
aflöste den andra om hvad bullret kunde betyda och det dröjde en god
stund innan samtalet åter kom att röra sig kring andra ämnen.
»Det lär ha varit en hård strid vid Willmanstrand», sade slutligen
prosten. »Det har alltid varit sagdt att den unge mannen stupade där.
Han är biskop Juslenius’ systerson och jag har hört det berättas af
biskopens egen mun.»
»Lappri, – nu för tiden är det icke så ovanligt», svarade friherrinnan,
»att de döde uppstå. Det har jag erfarit genom vittnesmålen i min mans
process.»
»A propos, Willmanstrandska aktionen», inföll Laforme, »sade min vän
Schulenberg mig i dag att hela fältet efter bataljens slut skulle liksom
krälat af sårade ryssar, alldeles som man ser i en myrstack i
sommarvärmen.»
»Fi donc ... – kusin Laforme», utropade fröken Liewen med en afböjande
rörelse.
»Pardon, mille fois pardon! Jag tänkte för mycket på l’ami Schulenberg.
A propos Schulenberg, hvilken lysande choque beskref han icke för mig i
dag på morgonen. Ah, chère Liewen, ni ryser öfver mitt badinage. Enfin!
En kavallerist sticker sällan ihjäl sin motståndare nu för tiden, han
rider omkull honom, men hur ståtligt ser det icke ut då han trafvar fram
öfver fältet! Moritz af Sachsen skulle ha sett hvilken choque baronen
gjorde i spetsen för de karelske dragonerna och han skulle genast
utnämnt honom till general, påstod han.»
»Riksdagsuppviglarne», sade friherrinnan till hälften för sig själf,
»påstå att det är min man, som ensam är orsaken till nederlaget.»
»A propos riksdagen», återtog Laforme, »komma mina damer väl ihåg fänrik
Tallklang efter sista voteringen för ett år sedan? Hur ridikyl var han
icke då han sjöng för oss den sista airen, som han komponerat, ute på
Lorenzberg. I höst ett år sedan tror jag det var? ... Tempus fugit min
högärevördige vän. – Enfin! – Komma damerna ihåg hur han viftade med
armarne, alldeles så här?»
För att göra sin berättelse mera åskådlig uppsteg Laforme från bordet
och började gnola en air, medan han gjorde de mest gracieusa steg fram
och åter på golfvet.
»Se här dansa damerna och här kavaljererna», afbröt han sig midt i sina
trumpettoner. »Nu tar kavaljeren damens hand – tru-tru-tru! Ett gracieus
pas att oförmärkt passa in mellan glissaderna! Här kommer damen till
baka – tru, tru-trulii trutu – man kan morbleu riktigt tycka sig se hur
robe-ronden med de vackra falbolanerna släpar på golfvet kring damens
kjortel. – Nu komma de tillsamman igen – tru-trutru! Damen skall göra
chainet ... Passa nu på finten mes amies, den vackra lilla förtjusande
finten ...»
Ett skri, vildt och skärande, ljöd från de inre rummen och kom de
närvarande att ett ögonblick stanna på sina platser. Laforme, som
tycktes ha de svagaste nerverna, var nära att genom ett falskt steg
falla omkull. Prosten åter, som, tack vare den mjuka länstolen, varit på
god väg att komma i sömn, reste sig så häftigt att han var nära att slå
omkull tebordet, som höll på att dukas.
»Hvad var detta nu igen», sade friherrinnan, sedan hon hämtat sig. »Jag
tyckte alldeles att det lät som Ulrikas röst.»
»Att det nu _var något_, kunde jag bestämdt höra», sade fröken Liewen
lyssnande. »Hvad är klockan, kusin Laforme?»
»Elfva», sade friherrinnan i det hon såg på pendylen.
»Då skola vi minnas denna timmen. Det hade säkert något att betyda»,
sade fröken Liewen, i det hon ryste till.
»Varsel och syner, föra alltid något med sig», sade prosten högtidligt.
»Vår Herre låter icke sina barn fara vill utan att under stundom låta
dem märka sin mäktiga hand.»
»Parbleu, mina damer, och till och med ni, ers vördighet, synas ju vara
helt consternerade af denna bagatellen», sade Laforme, under det han
återtog sin teatraliska ställning på golfvet. »Hvilken superstition att
tro på andar och spöken!»
»Kanske något händt Ulrika?» utbrast friherrinnan oroligt.
»Ah, nu vet jag hela historien», återtog Laforme med ett tillgjordt
skratt. »La belle Lucinde gick kanske ut för att beundra det vackra
månskenet i sällskap med vår allvarlige kapten. Förmodligen har någon
katt skrämt henne. De små djuren äro så sensibla i mörkret.»
»Ni gör mig en verklig tjänst, kusin», sade friherrinnan utan att låtsa
höra hans skämt, »om ni tar armstaken där borta och än en gång
undersöker salen. Kan hända har någon af de råa soldaterna smugit sig
upp från vakten och ofredat Ulrika eller min kammarjungfru. Jag tyckte
alldeles nyss att det lät som en fruntimmersröst skulle ropat på hjälp.»
»Med största nöje», sade Laforme, i det han närmade sig bordet, hvarpå
armstaken stod. – »Men om något luftdrag skulle blåsa ut ljusen, skulle
jag knappast på egen hand kunna hitta rätt i detta gamla hus.»
»Tolluntur in altum, ut lapsu graviore ruant», sade prosten med ett
godmodigt leende, »eller, som det heter hos oss: stiger upp som en
morgonsol, faller ner som en skinnpäls.»
Prosten hann icke längre utveckla sina lärda funderingar, ty fröken
Liewen afbröt honom ifrigt med de orden:
»Skynda er då, kusin – Madelaine är orolig!»
Hon steg upp i detsamma och räckte Laforme armstaken.
Men det syntes tydligen att dennes courage var i det närmaste borta.
Hade han icke nyss förut hållit ett sådant tal mot vidskepelse och
spöken torde det ha varit ovisst huruvida han icke med något nytt
svepskäl sökt draga sig ur spelet. Men nu måste han däran för skams
skull och, samlande all sin viljekraft, gick han mot dörren, som han
öppnade på vid gafvel och lyste inåt salen.
Men hvad som nu hände kunde han aldrig riktigt förklara. Det kändes som
om någon blåst honom i ansiktet. Detta kom honom genast att vackla. Så
släppte han armstaken, som föll med en duns i golfvet och skrämde upp de
båda damerna från sina platser, samt kom prosten att knäppa ihop
händerna, medan alla på en gång frågade hvad det var.
Laforme hade icke lätt att besvara den frågan. Han mumlade några
mystiska ord om det »sällsammaste», det »underbaraste mellan himmel och
jord, som ingen menniska förstår», men undanbad sig emellertid alla
vidare spörsmål.
* * * * *
Det var ingen med hvilken general Buddenbrock hellre samtalade under
dessa olycksdagar än sin dotter. Men också hade Ulrika undergått på
sistone en märkbar förändring. Man igenkände icke längre i henne den
koketta världsdamen som på den kungliga assemblén ådrog sig allas
blickar, eller den glada, lifliga flickan, som under Liljeholmens ekar
narrade kavaljererna till det ena hoppet vådligare än det andra för att
få henne till sitt vif. Allt ifrån den dag, då modren, till följd af
Lars’ besynnerliga anklagelse, fått kunskap om hennes förhållande till
Svenske, hade hennes väsen liksom blifvit ett annat. I stället för att
skämta med allt och alla, blef hon tyst och allvarsam; men intog detta
oaktadt allas hjärtan genom sin enkla okonstlade vänlighet.
Blott en enda gång sedan Svenske lämnade hufvudstaden hade hon uppsökt
gamla Beata och det hade skett på hennes mors egen önskan, då den gamla
insjuknat och ingen visste hur hon kunde ha det i sin ensamhet. Här hade
hon emellertid fått höra, att Svenske stupat i den blodiga striden vid
Willmanstrand. Men om hon än för sin kära gamla tant gaf luft åt sin
smärta vid denna på en gång så sorgliga och oväntade underrättelse,
kunde likväl ingen af hennes närmaste omgifning i hemmet förmärka af
hennes sätt att denna dag icke varit lik alla andra. Endast
Meijersdorff, som nyss hemkommit från kriget och allt enträgnare anhöll
om hennes hand, tyckte att hon denna dag visat sig mer än lofligt
ohöflig mot honom. Då han icke upphört med sina frierier hade hon
slutligen rusat in till sin far och slagit sin arm kring hans hals samt
med tårar i ögonen bönfallit om att icke tvingas i sina känslor,
hvartill denne genast med rörelse samtyckt.
Efteråt hade hon af sin bror fått höra att det likväl icke var så säkert
att Svenske stupat; utan att många trodde att han ännu lefde fast i rysk
fångenskap. I sådant fall kunde man hoppas på återse honom efter krigets
slut. Detta hopp hade också, utan att hon vidare reflekterade däröfver,
hittills hållit hennes mod uppe. Det var den fasta punkt, kring hvilken
hennes tankar sväfvat i sorgsna stunder.
Samma afton som den händelse, vi nyss omtalat, tilldrog sig i
friherrinnans sällskapsrum, hade hon tillbragt skymningen under samtal
med sin far. Hans sinne hade varit i hög grad upprördt. Samma dag hade
han nämligen fått veta att hans vedersakare utkastat det påståendet att
alla de originaldokument, hvaraf han lämnat afskrifter, voro falska,
hvarför de fordrat att de skulle föreläggas dem i original, ett yrkande
som han redan långt förut med yttersta häftighet afvisat. Meijersdorff,
hvilken vid flere tillfällen under hans fångenskap visat sig vara en god
och tillgifven vän, hade nu begärt att få lämna dem åt konungen
personligen. Denne, hade han sagt, var allt för lifligt intresserad i
sina gamla krigskamraters öde, för att icke skulle låta sin motvilja mot
friherrinnan fara och söka rädda honom. Det var ju allmänt kändt att
konung Fredrik aldrig hyste långvarigt agg mot någon och Buddenbrock
kunde därför icke finna annat än att planen var god. Ulrika hade äfven
rådt sin far till detta steg, då hon, trots sin motvilja för baronen,
ansåg honom ur stånd att missbruka hennes fars förtroende. Då därför
betjänten anmälde att Meijersdorff hade vakten och önskade ett samtal
med generalen, hade hon än en gång med några uppmuntrande ord sökt
skingra dennes tvekan.
Hon väntade sedan utanför i salen att samtalet mellan dem skulle taga
slut. Mörkret inbröt. Hon såg hur den ene vandraren efter den andre
skyndade förbi fönstret i månskenet. En och annan vände sig om då de
kommo till hörnet och sågo nyfiket upp mot fönsterraden. Så vände de sig
om och fortsatte sin väg och ljudet af deras steg dog bort. Det var
återigen endast de månlysta, glittrande snödrifvorna som mötte hennes
tankfulla blickar då hon såg ut.
Slutligen tröttnade hon att vänta.
Den stora salen gjorde också i saknad som den var af sin vanliga
inredning, ett intryck af ödslighet, hvilket ännu mera ökades af den
egendomliga belysningen af månen från ena sidan och af den flämtande
lågan i spiseln på den andra.
Midt emot fönsterna var en stor spegel, afdelad på midten, infattad i
väggen. Och till venster om generalens dörr hängde en hautelissetapet i
granna färger, föreställande någon händelse ur gamla testamentet. Med
undantag af det prydliga, fast tunga gipstaket, var detta de få minnen,
som funnos kvar efter den glans, hvarmed salen i forna dagar varit
inredd.
Dörren till förmaket stod på glänt. Ulrika hörde hur Laforme skämtade
med fröken Liewen.
Nu nämnde hennes bror Svenskes namn. Detta var för stark dragningskraft
för att hon skulle kunna återhålla sin nyfikenhet. Med tysta steg,
liksom hon trott sig göra någon dålig gärning, smög hon sig öfver
golfvet. Men knappt hade hon hunnit halfvägs, då några ord, som yttrades
där inne, kommo henne att vackla till baka och med ett skrik segna till
golfvet.
Det var detta skrik som förmått hennes bror att afbryta sin berättelse.
Han hade genast insett orsaken till detta sällsamma ljud, hvilket likt
ett spökes susat genom rummet. Men han kände äfven sin systers hemlighet
och ville icke öka smärtan af det sår han ovetande kommit att vidröra,
genom att omtala hennes närvaro för det öfriga sällskapet eller själf
låtsa om att hon hört hvad han sagt. Han tog i stället, såsom nämdt sin
hatt och begaf sig ut i staden.
Det dröjde en stund innan Ulrika återfick medvetandet. Då hörde hon sin
far, vid det att dörren öppnades till generalens rum, säga:
»Där inne i förmaket finner ni friherrinnan och damerna, min bäste vän»,
samt därpå tillägga hviskande: »Det är alltså aftaladt att jag om några
dagar återfår de dokument jag nu lämnat.»
»Sur mon honneur, herr general», svarade baronen.
I det samma slogs dörren igen. Meijersdorff tog några steg, som hade han
ärnat sig till förmaket; men plötsligt tycktes han få en ny tanke. Där
såg han ju idealet för alla sina drömmar, la belle själf sitta vid
fönstret så tyst för sig själf i månskenet.
»Ma foi, kusin», sade han i det han hälsade, »det tyckes i sanning som
skulle lyckan i dag vara synnerligen nådig, då hon låter mig få se _mer_
än blotta skymten af kusins fagra anlete.»
»Ni har ju varit borta så pass länge, att jag synes er något rar»,
svarade Ulrika stelt, i det hon reste sig.
»Parbleu, så stolt och tillbakavisande! – Icke är väl jag den enda
orsaken till kampanjens olyckliga slut ... Pjesen är nu likväl à la fin,
som harlequin säger i komedien, och vi kavaljerer kunna åter få
tillfälle att böja knä för våra damer utan att störas af några skärande
trumpettoner.»
Detta sätt att skämta bort allvarliga ting gjorde ej något gynnsamt
intryck på Ulrika.
»Hvarje redlig svensk», svarade hon i det hon höjde rösten, »borde känna
sorg, men icke glädje öfver att så är!»
»Aldrig kan jag vara i lag! – Än är jag för triste, – då är jag blott en
politisk ränksmidare, än för glad, då är jag en landsförrädare ... Ack,
om kusin visste», afbröt han sig i det han fattade hennes hand – »om
kusin visste hur högt jag älskar henne? ... Så grym! ... Säg att kusin
samtycker till vår trolofning ... Kan ej åratals trohet och kärlek
uppväga en stunds nyck eller någon flyktig ungdomskärlek, som slocknat
kanske lika hastigt, som den tändes?»
»Kusin Meijersdorff känner mitt svar ...»
»Ni är hård, kusin ... Är detta lönen för min trogna kärlek? ... Att
föredraga en yngling, en boutefeu, som kunde rida grensle öfver
värjfästet utan att värjan miste sitt läge, en ...»
»Spara dessa liknelser! Ni sårar mig.»
Hon reste sig upp för att gå.
»Sårar kusin?» upprepade han, i det han fattade hennes hand och höll
henne tillbaka. »Förlåt mig, men jag är nästan från mina sinnen vid
tanken på att den mannen nu är borta, som var det mäktigaste hindret mot
min lycka.»
»Hvilket hinder? ... Hvilken man är borta?»
»Är det då icke allmänt bekant i residenset att fänrik Svenske dött i
fångenskapen?»
Ulrika såg på honom ett ögonblick. Det låg kanske en smula förakt i
blicken. Men eljest kunde intet märkas i hennes min, som tydde på någon
inre rörelse.
»Ni borde känna mig tillräckligt väl», sade hon kallt, i det hon slog
sitt hufvud till baka med en stolt åtbörd, »för att veta att det ej
tjänar till något att så här indraga mitt hjärtas tankar i diskurs. –
Min hand kan jag icke råda öfver», fortfor hon strax därpå, liksom hon
velat i ett enda andedrag uttrycka allt hvad hon tänkte, »men om kusin
vill uppföra sig som en sann, en verklig ädling, spara då sina
föreställningar till den stunden, då jag tvingas till brudstolen ... Det
bör ju kännas dubbelt retande att bedja en fånge om en ynnest. Ni
förvånas kusin? Tror ni ej jag ser bojan under silkesvanten? ...»
»Ack, kusin Ulrika, hur kan ni tala så? Det är ju jag som de tout mon
cœur vill vara kusins slaf ... som under hela mitt lif vill vara det.
Lifvet vore det minsta prof på kärlek, som jag ville hembjuda kusin som
offer, men offra då något för mig ... älska mig, åt minstone så mycket
som souverainen älskar sin favoritslaf.»
Han talade nu med verklig värme och Ulrika kände sig nästan förbryllad.
»Ni drifver mig till en usling om ni längre nekar», fortfor han. »När
allt här hemma är slut – när vi fått lämna detta grymma folk, som tagit
din faders lif ...»
Det var en lång glänsande blick, som Ulrika nu fäste på hans upprörda
anletsdrag. Hinden, då hon plötsligt varsnar vargen i det tysta
skogssnåret blickar troligen på samma sätt. Det var som om hela hennes
själ på en gång blef upplyst genom dessa däfna, frågande pupiller. Men
hon sade ingenting. Uttrycket i hennes anlete var dock mera vältaligt än
ord.
Under hela samtalet hade eldskenet från de falnande glöden i den stora
spisen spridt sitt fantastiska sken öfver väggarne i rummet. Men först
nu kom hon att gifva akt därpå. Det var, tyckte hon, alldeles om
skilderierna på den höga hautelissetapeten skulle fått lif och bilderna
röra sig i det egendomliga, rödaktiga skenet, när de reflekterades af
den stora väggspegeln.
Meijersdorff hade aflägsnat sig. Han hade troligen funnit att
enträgenhet gagnade till intet inför så mycken beslutsamhet och
viljekraft. När hade hon ej lagt märke till, så koncentrerade sig alla
hennes tankar kring den mörka punkt, kring hvilken de ständigt rörde sig
och som han nu med ens så brutalt blottat. Hennes fars lif? Nej, det
måste vara en hemsk dröm. Det kunde ej vara möjligt att människorna voro
så onda.
Hon tog ett par steg utåt rummet. Den djupa tystnaden i det stora
ödsliga rummet, med dess mörka gömslen innebar redan i sig själft något
spökligt. Nu tyckte hon bestämdt att bilderna i spegeln rörde sig.
Blodet rusade åt hufvudet med en förfärlig våldsamhet. Det tycktes henne
som om många röster ropat hennes namn och med ett häftigt skri föll hon
till samman. Och i skärande dissonanser upprepade ekot från de tjocka
murarne detsamma medan spegeln långsamt och ljudlöst åter vände till
baka i sitt läge.
Det var detta rop, som satt Laformes mod på ett så stort prof. Efteråt
påstod han att den häftiga rörelse han visat endast orsakats af hans
rädsla för la belle Ulrique; ty hon påminde så mycket om la duchesse de
Maine. En gång hade det händt den aimabla hertiginnan någonting
liknande. Det var på en af hennes förtjusande små aftoncirklar.
Plötsligt hörde man ett rop på terassen utanför. Man skyndade dit. Men
oaktadt de lifligaste diskurser lyckades man icke upptäcka hvem som
ropat. Hertiginnan fick emellertid en så svår nervattack att hennes lif
sväfvade i fara. Denna händelse hade så djupt fäst sig i Laformes sinne
att han aldrig kunde höra något fruntimmer ropa till utan att han fick
en påminnelse af samma obehagliga känsla som han då, liksom alla de
närvarande erfarit.