Ett år hade gått sedan de i föregående kapitel skildrade händelserna ägt
rum och berättelsens trådar förena sig nu åter i hufvudstaden.
Det var en kall men solig höstafton 1742. Tornspiror och fönster
glittrade i den röda aftonbelysningen och i det lugna vattnet mellan
Staden och Skeppsholmen, där de många finnskutorna kastat ankar,
aftecknades som i en spegel konturerna af deras skrof och tackling.
Men inne i de smala gränderna var det redan skymning, så att det var
ganska svårt att kunna urskilja hvar skylten hängde, som utvisade
ingången till det för alla stockholmare bekanta härberget »Holländska
Thun».
Detta kunde dock ha sina fördelar, hvilket nog insågs af det par, som
tagit sin tillflykt i den mörka portgången.
Han hviskade henne nu något i örat, som kom henne att skratta; men då
han ville ta ut betalningen med en kyss, skrek hon till och flög sin kos
uppför trappan.
Dörren till källarsalen öppnades i detsamma och i ljuset, som
utströmmade därifrån, kändes han igen som en stor, rödbrusig
gardeskorpral i hvitpudrad peruk och gula knäbyxor, där han stod som
bäst och skyldrade på lek efter henne med korsgeväret.
Det var en egen syrlig dunst, som slog emot en, då man inträdde i
källarsalen. Det luktade på en gång af gammal instängd tobaksrök,
utspildt öl samt af oset af gammal kumminost och gräslök.
De smårutiga fönsterna voro sorgfälligt stängda med säkra bommar och
endast oljelampan framme på disken och de flämtande glöden i spiseln,
fingo bäst de förmådde söka skingra det rådande dunklet. Kring ett stort
bord midt på golfvet sutto några borgare med tennmuggar och trästånkor
framför sig, sysselsatta med att drifva väldiga rökmoln ur sina korta
pipor. En källargosse höll på med att skölja några glas i en hög
tvättbalja vid spiseln och resa dem på kant utefter den breda
spiselkransen.
Ställets Hebe, som tronade på sin stol bakom disken, såg förstulet på
gästerna, under det att hennes granskande blickar öfverforo ett tiotal
karotter af hvitt porslin, fyllda med plockfink och andra
älsklingsrätter. Själf såg hon ganska respektingifvande ut, fetlagd och
rödkindad som hon var, i sin bindmössa och brandgula redgarnströja.
»En mugg till af detta ölet, vackra Fiken!» ropade en af gästerna, en
grofväxt karl, med svartmuskigt anlete.
»Ja, det är då visst som amen i kyrkan», inföll hans granne, då hon
öppnade luckan på golfvet, för att gå ner till ölförrådet, »att så sannt
jag heter Göran Smedman, som hade krambod vid Packartorget, måste man
icke draga på sig polska buffellädersstöflar om man skall gå ut när
höstvätan börjar ... och hafva två stadiga, handfasta lyktgubbar, som
kan dra’ upp en ur smutshögarne.»
»Och så kommer en sömnig hyrkusk», återtog den andre, i det han blåste
upp sitt rödbrusiga ansikte och slog sin tjocka näfve i bordet, »och då
... pladask ligger man där i mörkret. Nej, hederligt folk kan snart icke
gå på gatorna, utan måste bära sig såsom kungar och morianer.»
»Gårdsägarne borde åläggas, bror Flåberg, att åtminstone en gång i
veckan sopa gatan utanför sina hus, så att man kunde ta’ sig någorlunda
fram nattetid», inföll den tredje i sällskapet, hofperukmakaren Ludvig
Reincke.
»Nattetid? Nej, nu går det igen, sa’ Frodbomskan om svagölet!» –
skrattade slaktaren hest. »Bror Smedman vågar sig, ta’ mig ock böfvelen,
icke ens att _tala om_ att gå ut nattetid.»
»Minns på Eriksberg, härom da’n? Hm! Icke långt borta för bror själf»,
svarade den förre, med en menande blick på Smedman.
»Det ordet pliktar du för med nio daler, mäster hårfin», sade slaktaren,
i det han på nytt slog handen i bordet.
»Jag gör en konst i dina dalrar! Hela skrået känner nog hurudan gnidare
du är.»
»Gnidare kan du vara själf och inte jag», sade slaktaren i det han i
vredesmod reste sig från bordet.
»Sakta, go’ vänner», inföll nu Smedman medlande. »Bror Flåberg är ingen
gnidare, det skall vår Herre veta. När pipbruket gick omkull och jag
måste cedera bonis för den dåliga kreditens skull, så lånade han mig
hundra blanka plåtar.»
»Och testamenterade jag icke med varm hand en lika stor summa till en ny
messhake åt prästen i Jakob?»
»Ja, med förord att gifvarens namn skulle stå i kyrkoboken och
inrikestidningarna», invände perukmakaren försmädligt.
»Nej, vet nu skäms, din sakramentskade hårtång», skrek slaktaren, »för
nu gnisslar du värre än trähästen på Hötorget, då någon rider på’n. Hin
må vidare vara i brorslag med dig längre. Jungfru – betala!» skrek han,
i det han med beslutsam min tog sitt spanska rör från spjället. Han
ville dricka sitt öl vid ett annat bord.
»För mig kan du gärna sitta i femtusen år där borta på bänken», sade
perukmakaren i försmädlig ton, »och dricka öl så att det växer
brunnskrasse om halsen på dig – utan att jag skall kännas vid dig, du
ilskna kanalje.»
»Sakta, sakta go’ vänner», tog åldermannen till orda i medlande ton.
»Slå dig ner här igen, bror Flåberg. – Skola gamla vänner råka i lufven
för det minsta ordkäbbel? – Nej, – salig gumman hade nog rätt, då hon
sa’ att ...»
»Betala – jungfru!» skrek slaktaren ännu högre, i det han satte sin
gröna karpus på hufvudet och slog på kullen med handen.
»Nej, hör nu, bror Flåberg», fortsatte åldermannen bevekande i det han
fattade honom i rockskörtet. – »Hvad är väl detta för komedia? – Förr i
världen gaf man hvarandra ett godt glåpord eller torrbultade hvarandra,
så godt man förmådde, men se’n var allt bra igen. Hvart ska’ det väl
dra’ hän om alla gamla vänner bli så snarstuckna som bror.»
»Jag ... människa ... förstår mig icke på skämt. Förr brukade icke en
välaktad borgare skämta med sina gamla vänner – men nu är allt
tillåtligt, förstås! Är det väl annat dagligdags än politik och gräl? –
Men det var då en satans slyna! – Jungfru, – en mugg godt starköl till
...! Inte? ... Se bara hur hon klottrar figurer på brädlappen. Knäpp
henne på näsan perukmakare med räknetaflan, så att hon skyndar sig litet
fortare ... Men hvad är det väl för en gynnare?» afbröt han sig och
sänkte rösten, i det han sneglade åt dörren. »Ser ut som han hade ondt
samvete, den krabaten. Se bara hur han smyger sig som en fluga efter
väggen.»
Den som på detta sätt ådrog sig slaktarens uppmärksamhet var en
medelålders man, klädd i en hvit manchettskjorta, rödstickad tröja och
vida holländarebyxor.
Utan att låtsa om att han var uppmärksammad, slog han sig ner vid ett
mindre bord mellan fönsterna.
»Hör hit! Ett kvarter rhenskt af bästa slag», ropade han, i det han
satte sig och slängde ifrån sig hatten på bordet.
»Sådan skräflande öfversittare», sade Smedman i det han makade sig
närmare slaktaren. – »Alla dagar nytt folk. – Förr såg man icke ett nytt
ansikte på hela långa året. – Gamle Johan Pfeiffer, som stod där bakom
disken, i sitt gröna förkläde och snusbruna rock, kände hvarje kund
bättre än den onde känner Siklabröderna, – ja, det var andra tider förr
i världen ... men allt blir sämre och intet bättre ... Botten opp go’
vänner, sa’ jätten, drack ur sjön!»
»Det syns, han kommer från långresa», sade perukmakaren eftertänksamt.
»Se hur hans tofviga hår hänger ner i synen på honom. Rundskor och
slokig hatt, ombunden med en tågända. Kanske det är en finnskeppare?»
»Hör hit, landsman», sade slaktaren, ur stånd att längre kväfva sin
nyfikenhet; »Hvad nytt utifrån?»
»Kännen I då inte den sorgliga nyheten att svenska hären på finska
bottnen är tagen till fånga?»
»Bah! Det står i alla avisorna», sade perukmakaren i försmädlig ton.
»Hvem böfveln tror du, bror, läser de dumma avisorna», sade slaktaren
med en föraktfull blick på den siste talaren. »Ser för resten icke i bok
på hela långa året. Stopp och belägg för så’nt. Hvad rör en hederlig
borgare för öfrigt om folket annanstädes är galet och slaktar sin nästa
... Men slå sig mans ner här min herre. – Fast vi förstås icke höra till
storfolket kunna vi tömma ett godt glas rhenskt om det kniper.»
»Borgerskapet i Stockholm har ingen orsak att nu mera ställa sig
tillbaka för några utländska orters», – sade den okände, i det han tog
plats bredvid dem.
»Åja, – skam till sägandes var det icke så dåligt förr i världen
heller», inföll åldermannen, i det han rätade på sig, – »men hur var
det, min herre, med nyheten? ...»
»Sådan utbasad kannstöpare bror är», – afbröt slaktaren. – »Har du då
icke fått nog i dina da’r af nyheter? – Hela förmögenheten, hus och
gård, gick ju åt på nyheter och annat satty. Ska’ nu dina vänner, som
hjälper dig fram på ålderdomen, också dra’s med i eländet? – Låt du mans
hin håle bäst han gitter hållas med knektarne, herredagsmännen och
nyheterna, så att hederligt folk i fred få sköta sina sysslor.»
»Ha ni hört att ryssen tagit hela Finland», sade den okände.
»Hm!»
»Och att vi snart kunna vänta hans galejor på strömmen.»
I ett nu for perukmakaren upp från stolen, och hade icke slaktar Flåberg
gripit tag i hans rockskört och med andra handen i Smedmans peruk, hade
säkerligen båda två räddat sig genom dörren innan någon hunnit blinka.
Nu måste de stanna kvar.
»Inte ska’ ni bli vettskrämda för så’nt prat», skrek slaktaren. »Ha ni
hört talas om skepparlögner? Nej, nu bjuder jag på ett stop till om
perukmakaren sjunger sin nya visa.»
Flåberg hade en egen förmåga att få de bägge andra under sin lydnad och
perukmakaren började, ehuru ovilligt, att stämma upp sin låt:
”Gardesgossar all, hafwa hjälpt på fall
Swea land och rike.
Sparat lif och blod, wisat ringa mod
spelat gäck för alla ryssar
och förtjänt blå påkekyssar.
Wi ock ganska sannt, ha oss här bekant
att er’ dater warit slätta.
Fast uti wår stad, I på waktparad
efter wanligheten sprätta.
Näsan högt i wädret, fastän rädd om lädre
I på Castenhof er sätta.
Och af kronans pung,
som ej mer är tung
Edra tomma magar mätta.
Borgargossar blå,
som har luft att slå
om det en gång skinnet gäller,
Låt oß allihop,
hwar en gardesglop
ge en örfil, så det smäller!
Ingen inkwartering
eller nå’n förtäring
skall man gifwa slika mesar.
Will det gälla mer
innan kort man ser
att wårt borgerskap sig reser.”
»Nå, den var förbaskadt rolig, den skrifvarlåten», sade slaktaren
storskrattande så att tårarne stodo i ögonen på honom, »ja så går det,
när hararne leka krig.»
»Ni gör orätt, go’ herrar, att tala illa om knektarne», sade den okände
i allvarsam ton, när skrattet tystnat. Om inte de höge herrar, som hörde
till tullsocieteten, befallt gardesbussarne att lägra sig alldeles vid
sjökanten, där de döde båtsmännen voro nermyllade, hade det nog gått
bättre för dem.
»Det var en förfärlig syn», återtog han när de andre tystnade, »att se
dem ligga i jordkulorna hela hösten i ände ... Här en arm, där en fot
som stack upp ur den tunna mullen ... Fram mot julen, då snöslasket
började, voro de något skyddade för kölden, men af den stora fuktigheten
ruttnade och möglade kläderna in på bara kroppen. – Nej, go’ herrar,
inte var det deras fel att det blef en så slät utgång på kampanjen!»
»Wrangel visade ett oförlikneligt mod i Willmanstrandska affären», sade
åldermannen eftertänksamt.
»Tala om folk och fä på samma gång», afbröt slaktaren snäsigt. »Wrangel
det är en ärans man, en af de gamle kärngubbarne ... Nej det är den där
mesen Buddenbrocken, som fört olyckan öfver oss. – Han förledde vår
hederlige Lewenhaupt att göra det ondt var. Hur lämnade han inte Wrangel
i sticket vid Willmanstrand? ... Han hade tretusen, ska’ ni veta, och
Wrangel fyra tusen. Hade nu Wrangel haft hans tretusen också, hade han
haft sjutusen och då hade fienden varit kaputt. Det är så klart som
korfspa’. Prata om att inte Buddenbrocken är en förrädare ... Hä? ...»
»Stupestocken blir ock hans lön», sade den spenslige perukmakaren
tvärsäkert. »Men hvad säger ni, go’ herrar om vi skola dricka tappre
Wrangels skål. Han är en man af den gamla goda tiden!»
»Allt blir sämre och intet bättre», sade Smedman halfhögt för sig själf,
i det han med betänksam min satte ölstopet ifrån sig. – »Hvem frågade
väl i salig kungens tid hvems felet var? ... Frös och svalt gjorde man.
Men det fanns hjärta i kroppen. Fienden stod öfver oss både på sjökanten
och vid norska gränsen och här hemma dogo de för pesten såsom flugor.
Men aldrig talade man så mycket som ett ondt ord om hvems felet var. –
Kom fältskären någon gång med sin påse och man fick baggesöta och
libstickerot – eller boskapsteriak och ättika om det var mycket illa –
ja, då fick man vara nöjd och med en troinnerlig bön till vår Herre söka
den rätta hjälpen mot pestilentian ...»
»Då kunde också en hederlig krämare», sade slaktaren, »ha sin bod i
behåll till döddar. Var det inte så bror menade? – Nu är det en annan
sak och denne mannen har nog rätt att felet ligger hos de höge herrarne.
– Jag har hört på flere än ett håll att Buddenbrocken hade kolifej med
papister, jesuiter och aristokrater.»
»Ett sannt ord af min herre», sade den okände inställsamt. »Adeln är
rätta orsaken till kriget. Genom gärder vill den utsuga borgerskapet och
genom täta rekryteringar aflägsna böndernas söner, för att sedermera
kunna få lättare bukt med de ofrälse.»
»Och därför ska’ borgare och bönder hålla ihop», skrek slaktaren, i det
han slog sin breda näfve i bordet, »samt utrota all adel.»
»Först af allt generalerna», inföll den okände.
»Ja, först generalerna!» skrek hofperukmakaren. »Sverige ska’ styras af
en kung och icke af många herrar. Se’n må adeln stå sitt kast.»
»Om det funnits förrädare vid hären», sade åldermannen, undfallande för
denna störtsjö af ord, »tror jag nog att det är deras fel; ty mod och
tapperhet har vårt folk!»
»... och skönhet också», skrek den oförbätterlige perukmakaren, i det
han svängde sig på stolen. »Eller hur, vackra Fiken?» ropade han till
skänkjungfrun, som trippade öfver golfvet. »En kyss, vackra nymf, som
salig grefven sa’ till Britta på Förgyllda råttan, och mitt hjärta
tillhör dig för evigt!»
»Fy skäms, mäster sprätthök», svarade den tilltalade med en snörpning på
sin breda mun. »Hvad tror han Lina skulle säga, om hon hörde honom nu?»
»Trå ta mig om jag på åtta hela dar tänkt på lilla Lina. – Nej, du är
det, Fiken, som är min hjärtetös, och nu skall du icke slippa så lätt
ifrån mig som sist, då beslagskarlarne stodo vid disken.»
Efter att ha yttrat detta, lutade han sig framåt för att söka fånga
henne. Men vid hans ansträngning att hålla sig uppe föll länstolen öfver
ända och han själf framstupa på golfvet.
Då han slutligen lyckats resa sig upp och under de andres skämt åter
intaga sin plats vid bordet, var föremålet för hans ömma låga
försvunnet.
Fiken hade skyndat ut i källargången. Därifrån begaf hon sig in i ett
litet, hvälfdt rum med fönster åt gårdssidan, där hon lyssnade en stund
uppmärksamt, hvarefter hon slog eld och tände ett par smala talgljus på
spiselkransen samt framtog några blankskurade tennmått, som hon satte på
bordet.
Efter en stund hördes en sakta knackning på fönstret; den upprepades
något starkare, då hon skyndade sig att draga från regeln. Där utanför
stodo två män i neddragna hattar och vida kappor.
»Alltid lika vacker, ma foi», sade den ene af dem och klappade henne
under hakan. »En sådan hy du har, lilla Fiken! Men hvarför lät du oss
vänta där ute så länge? Kallt som i Februari.»
»Ja, hvad mig vidkommer, känner jag mig alldeles som i fjor då vi
slutade den där korfkampanjen, efter att i tjuguen dagar icke haft
kläderna af kroppen», sade den andre, en äldre man med sträfva, inbundna
anletsdrag och gråblå, genomträngande ögon. »Men här inne är ju riktigt
varmt och hemtrefligt ... Just hvad som kräfves för att kunna arbeta med
zèle och drift.»
»Tror hans nåd man kan se genom väggar och tak?» frågade Fiken, med en
misslynt snörpning på munnen. – »Kunde väl inte gissa häller hvem det
var där ute i mörkret som klappade på?»
»Hvarför inte det, mitt vackra barn? ... Psyche såg ju icke Amor. Men
hon älskade honom ändå, fast hon trodde att det var ett vilddjur.»
»I komedien ja; men inte går det så till i verkligheten ... och så var
den sköna fröken sjuk också, åtminstone gjorde hon sig till som hon
varit det, för det spektaklet såg jag själf här om dagen med egna ögon.»
»Godt, mitt barn», afbröt den äldre, som under tiden tagit plats vid
bordet, »vi lämna nu det där ... Säg mig i stället, om vi kunna vara
säkra på att få vara fullkomligt ostörda.»
»Var det likt att någon skulle störa ers högvälborenheter.»
»Hvad är det för folk där ute i källarsalen?»
»Ingen som öfverste Lagercrantz bör vara orolig för», sade hon med en
slug blinkning, i det hon såg honom djärft i ansiktet. – »Några
hederliga borgare, som snart aflägsna sig – och herr Bisot.»
»Superbt, min ängel! Men säg mig, en attendant, har du hört hvad de tala
om?»
»Om krig och generaler och några andra fasliga grymheter. Är det något
annat, som deras högvälborenheter befalla, så sitter jag strax vid
dörren», återtog hon, då han icke svarade, hvarefter hon med en nigning
försvann genom dörren.
»Ett godt hufvud på den där flickan», sade den äldre fundersamt, i det
han sköt länstolen närmare bordet. »Måhända skulle hon kunna vara oss
nyttig efter en passande éducation. – Den där grobianen Stenflycht har
haft stor nytta af sitt vackra kompani vid den sista riksdagen. – Men en
annan gång ... Hur var det, mon frère, vill gubben på inga villkor lämna
ifrån sig dokumentet?»
»Parbleu, om jag det riktigt vet. Han har visserligen förtroende för mig
och talar vidt och bredt om allting som rör hans sak, men när fråga blir
om att få se Wrangels bref och instruktionen han sände honom, då
pesterar han och väsnas, som om det gällde lifvet.»
»Har nog icke så orätt däri», svarade den andre med ett cyniskt leende.
»Men hvartill tror han sig väl kunna använda de där papperen?»
»Ma foi, hvartill? ... Hela processens utgång, tror han, hvilar på deras
ägande. I går ville gamle Hamilton kräfva dem med våld, men då vardt han
så desperat, att dottern fick convulsions hysteriques och alla människor
– till och med gamle fältmarskalken – sprungo och letade efter eau de
luce och kamfertstinktur.»
»Det hjälper ej; han måste _tvingas_. Bättre likväl om våld icke vore
nödigt, och bäst af allt om den gamle mesen Hamilton icke fick tag i
hemligheten. Han skulle naturligtvis genast lämna papperen tillbaka
eller måhända rent af taga hans parti.»
»Bien possible! ... men jag tror för min del att Buddenbrock förr låter
döda sig än lämna dem ifrån sig.»
»Något lämpligare måste uttänkas. Den, som finner medlet, gör partiet
och landet en sådan tjänst – att icke ens visad _feghet mot
fäderneslandets fiender_ sedermera torde skada honom, om den kunde
styrkas. För min del anser jag att en belöning af tio tunnor vore det
minsta han kunde ha att vänta.»
»Det är, vert et bleu, som att ta ner sjustjärnorna –.»
»Kan man icke gå kjortelvägen? ... Meijersdorff hade ju, om jag minns
rätt, sina små partier med de damerna. – Koketta, högmodiga kvinnor äro
förträffliga moyens, om man förstår sig på att rätt använda dem.»
»Jag spelade ut sista trumfen förra gången dokumentet var på tal.»
Den äldres grå ögon blixtrade till vid detta svar, i det han reste sig
häftigt från bordet.
»Böfveln till karl», utbrast han, »att kunna taga lyckan i handen och
icke vilja fånga henne? ... Än dottern då, för tusan? Fruntimret hade
jag ju så när glömt? ...»
»Vi måste på allt sätt påskynda rättegången», återtog han efter en
stunds tystnad, hvarunder han oroligt börjat att gå fram och åter på
golfvet. »Mössorna göra sig redo till en större räfst fram på våren ...
De ha redan haft flere sammankomster på Tureholm. Düring, Fuchs, Spens,
Åkerhjelm, Wrangel och alla de andra smågossarne springa dagen i ända
för att värfva röster. – _Vi måste_ skynda oss. Saken bör vara klar, då
de öppna kampanjen, så att vi icke förlora initiativet.»
»Certainement! Men på hvad sätt?»
»Dokumenten! Dokumenten ensamt gifva stöd för det formella i utslaget.
Sedan får den stora hopen skrika så mycket den lyster på generalernas
blod ... Hur var det?» afbröt han sig plötsligt, i det han stannade
framför baronen. »Baronen känner ju _flickan_ närmare?»
»Ja, jag har under någon tid frekventerat den familjen!» svarade
Meijersdorff dröjande.
»Ärnar då mon frère gifta sig med la belle?»
»Parbleu! ... Har verkligen funderat därpå en smula. Modern lär vänta
stor förmögenhet en gång från Holland, hvarför jag i det hela ej haft
något emot partiet. Generalen, den gamle tvärviggen är dock absolut mot
ett giftermål, förrän han blifvit satt på fri fot.»
»Friaresaken åtager jag mig, om papperen komma i min hand. En rutten
kvist kan borthuggas utan att man afskär hela stammen.»
»Men förmögenheten blir konfiskerad?»
»När den stolta fästningen en gång kapitulerar, hoppas jag mon frère
inviterar mig till festtåget!»
»Fort bien», svarade Meijersdorff – att det var denne har läsaren
förmodligen länge sedan gissat. – »Det skulle vara très curieux, om icke
chamaden snart skulle låta höra af sig ... Konsten ligger i approcherna,
mon frère, och här bör olyckan göra jordmånen lättare.»
»Är räfven utrökad, står boet orubbadt. Men hur var det med Bisot?»
»Den göken håller som bäst på att följa sin instruktion. Det hörs nog på
tapaget där ute att han blifvit väl mottagen. – Han är van att göra sin
déclaration en forme.»
»Icke fullt att lita på nu för tiden», sade den äldre tviflande. »Den
gunstig herren har dock dem som följa sig. – Ts! – hvad var det? Jaså,
det är gamle Björnberg som tassar redan där ute ... Ah! Se vår vän»,
afbröt han sig och vände sig mot den inträdande.
Den inträdande var en storväxt man med grofva, intetsägande anletsdrag
och klädd i en brun rock med utslitna guldbroderier, knäbyxor af samma
färg samt svart yfvig allongeperuk.
»Hvar äro de andra?»
»I hack och häl», hördes i detsamma flere röster utanför dörren. »Vi
trodde att Lagercrantz skulle vara hindrad i afton ...»
En stund senare voro de förnämsta medlemmarne af Lagercrantzska
fritroppen samlade omkring bordet, såsom bröderna Silfverschöld,
Stjerneld, öfverste Ollonberg, Marks von Würtemberg, Wurt, Ruuth m. fl.
»Stora nyheter i Gazette d’Altona», sade Lagercrantz, sedan man en stund
talat om likgiltiga ämnen. – »Cumberland är i fallande.»
»England är matt», sade Ollonberg. »Lumpna 75,000 pund i ett för allt
till röstvärfning för förverkligandet af de hessiska planerna.»
»Hessen är vida farligare», inföll Schulenberg, som af hämnd för den
uteblifna pensionen nu mera arbetade af alla krafter mot den hessiske
tronkandidaten.
»Må England hitsända hela sin skattkammare», återtog Lagercrantz, utan
att fästa sig vid afbrottet, »hvad betyder det? – När Birkenfeld icke
längre kan drifvas fram, återstår endast Eutin och Ryssland och den
förres utväljande torde förr eller senare varda ett conditio sine qua
non för Finlands återlämnande.»
»Må Hessen gärna komma», inföll Björnberg med hetta, »och låt mans äfven
England skicka hit öfver sina 40,000 man advokater, vi skola nog veta
plädera questio quo modo, så att hessaren skall finna det både varmare
och lugnare där han nu är.»
»Enligt min mening», sade Lagercrantz, »är det blott dansken som är
farlig. Grüner är ett slipadt hufvud och har skaffat sig ganska god reda
på våra förehafvanden.»
»När man, som han, går kjortelvägen, kommer man långt», sade Björnberg i
föraktlig ton. »Det har jag alltid sagt. – En dam kan verka både med
tårar och vackra ord ... jag känner till det där af gammalt.»
»Det minns äfven jag, ma foi», inföll Meijersdorff skrattande, »vackra
Cecilia på Lorensberg –?»
»Mes amis», inföll Lagercrantz allvarligt, »intet skämt! ... Stenflycht
har endast tolf fritafflar och 4,000 plåtar till pensioner och ...»
»Grüner har, par dieu, endast råd att hålla fem af de förra», inföll
Meijersdorff. »Och sju måste det vara för att kunna räcka till för hela
adeln.»
»Meijersdorff har måhända rätt», återtog Lagercrantz. – »Men en annan
nyhet, mes amis? Lanmary har vunnit kungen för partiet. Jo, som jag
säger! Han har tagit honom, tack vare sina förespeglingar om
suveräniteten och arfsrätt åt grefvinnan.»
»Måttlig vinst», inföll Marks von Würtemberg torrt. – »Grüner åter har
hela bondhopen på sin sida.»
»Stenflycht har äfven sörjt för att sådant folk inte skola felas vid
våra bord. Sexton till aderton kuvert serveras dagligen för medlemmar af
det hedervärda borgarståndet.»
»Par ma foi – fort bien!» ropade några af de yngre. »En skål för
chefen!»
»Bönderna», inföll Marks von Würtemberg, »skrika dag ut och dag in på
generalernas afrättning och danska kronprinsens utväljande. De hafva nog
med biskopar förut, säga de, och vilja icke höra talas om Eutin. Till
och med soldatesken är orolig. Sörmländingarne ha slagit ihjäl en
löjtnant, som skulle föra dem från trossboden.»
»Ja, må det jäsa», sade Lagercrantz och gnuggade sina händer. »Valde vi
tronföljare endast för att köpa fred för några lumpna bönders skrik och
hotelser, vore vi väl de uslaste trälar på jorden och hade förspillt
Göta och Svea mäns forna ära och anseende. – Lika väl sätta riket på
auktion! ... Ett val som uppoffrar vår frihet må man gärna uppskjuta, ja
ända till domedagsotta. Lyckligtvis är dock ingen fara», återtog han i
lugnare ton. – »Birkenfeld är omöjligt drifva igenom – men med Eutin
_går det_.»
»Generalernas sak måste först vara afgjord», invände Silfverschöld –
»förr kunna inga kraftiga mått och steg tagas. Buddenbrock är dock en
svår nöt att knäcka. Hans papper kunna icke jäfvas och så länge man bara
går fort med suppositioner och antaganden, kommer man icke långt.
Öfvergeneralen kan väl, för fannen, icke gärna ställas till ansvar, för
att visst folk flydde som fuyarder och flyktingar ...?»
»Det gläder mig att höra att mina vänner och isynnerhet min ärade svåger
är af den tanken», inföll Lagercrantz med en lätt ironisk ton. »Man kan
lätt låta eget hat förleda sig till orättvisa. –»
»Men beträffande det omtalade dokumentet har det emellertid ingen fara»,
återtog han efter att hafva funderat ett ögonblick, »om blott min svåger
smider medan järnet är varmt, skall jag nog laga så att papperen inom
kort äro _utan_ allt värde. Det är emellertid viktigt att mon frère
skyndar sig, ty annars kan allt ändra sig till generalens faveur ... Hm!
... Hans egen och grefve Liewens malice hvilade aldrig för att få mig
störtad, då _de_ hade makten.» –
»Hvad betydde väl Lewenhaupts falskhet», inföll Björnberg, »om icke att
han var kujonerad af de där Buddenbrockarnes kraftigare viljor.»
»Alla liffländare», sade Marks von Würtemberg torrt, »äro en och samma
onda race och hålla ihop som ler och långhalm.»
»Han sade till mig midt i ansiktet», återtog Lagercrantz, »då jag innan
Willmanstrandska aktionen ville att hären skulle rycka fram mot Wiborg,
att jag och mina vänner förde en slingrande politik, stödd på hemliga
underhandlingar och sväfvande allianser, som endast afsåg att skaffa oss
själfva så stora fördelar som möjligt ... med ett ord att vi icke hade
något allvar med kriget, utan endast ville göra svaga demonstrationer
etc. etc.»
»När alltså oförmodligen ett rinnande vatten upphäfver sig och finnes
skadligt», läste Silfverschöld från ett papper som han upptagit ur
fickan, »söker alltid den förståndige hushållaren att upptäcka dess
springkälla, för att dämpa och utöda ådran. Nu är questionen om rätta
grundorsaken till den första motgången, som skedde då ryssarne gingo
öfver gränsen vid Willmanstrand, samt de soutiens och de planer för
själfva kriget som då uppgjordes af Buddenbrock ...»
»Som mes amis höra har han redan allt färdigt i sitt koncept, hvilket
endast behöfver något corrigeras till skrifarten», afbröt Lagercrantz,
skrattande. – »Det innehåller äfven mitt sentiment. – Jag har gifvit den
gynnaren en coup de dents, fast nog kunde han hafva förtjänt ännu mer af
mig. – Men mannen vill blifva af med lifvet», fortfor han med ett
öfvermodigt hånskratt under det sällskapets beundrande blickar riktades
mot honom. – »Han skulle krossa mig! – Ha, ha, ha – jag, som icke var
mer än adelsman; men ärlig svensk adel kan nog uppväga hundra
liffländska baroner ... A propos baroner, vi få icke glömma,
Meijersdorff, de signa, jag markerat för nästa sammanträde – _en cas de
besoin_!» –
»Hvad fanden prata ni?» hördes under den tystnad som följde på dessa
ord, slaktarens väldiga basröst ifrån källarsalen. »Hvad förslag? – Vet
ni inte skäms? Skola ni redan gå er väg? – Understå er blott! – Understå
dig, Smedman, din gamle mes till ålderman? Det var som jag sa’ ... Salza
tog fast generalen vid Ensta och nu vakar en officer och 100 man af
gardet dag och natt öfver honom. – Nej, hör nu på hvad jag säger. – De
göra ronden genom min bakport ... Vi dricka ännu ett stop? Hör hit,
flickmänniska! – Ett stop äkta rhenskt, hör hon, och fyra rena muggar.
Neej, säger jag, inte ett ord mer, sa’ klockarn läste in prästen i
sakristian. Det gör er vid djäfvulen intet ondt, gossar ...»
»Men hvar tog denne munsiör Bisott eller Biså vägen ... Hör nu! Vill
herrn veta hur gråsuggorna gnaga, efter herrn lurar så där i vråarna?
Här lyssnar man icke, kan han få veta, på annat folks kärlekshandel ...»
Slaktarens glåmiga ögon glänste riktigt till, då han såg hur hans
kamrater raglade fram till bordet. Han drog af sig sin fläckiga rock,
knäppte upp den långa västen ända till halsen samt sjöng eller snarare
skrålade med sin hesa basröst.
»Säg mig bröder, hvar finnes vinet? Hvar finnes vinet från söder?»
»Noch ein Stock, sa’ tysken – skål munsjör Bisot! Det var ju så du
hette? Hur smakar ölet? – Bättre hos fader Turgot, var det? – Men skulle
vi icke rätt och slätt kunna dricka brorskål – jag har, skam till
sägandes, ett hus där uppe på Regeringsgatan bredvid Buddenbrockens. Där
ska’ ni få bo till döddagar, om ni vill hålla till godo. – Se så, öppna
korpgluggarne nu, mäster hårtång, för du får stå fadder ... Hvad för
slag? – Vill herrn icke göra besked i vinet, när jag stigit upp för
herrns skull!» – skrek slaktaren, ursinnig, då Bisot syntes tveka, i det
han slog vinglaset i väggen, så att det splittrades i smulor.
»Nå hvarför står du då och menar och menar och väger på hufvudet?»
fortsatte han då Bisot skyndade sig att dricka honom till. »Tror du
kanske att jag icke druckit brorskål med grannare peruk än din i mina
dar. – Trå ta mig om jag nånsin går på något kaffehus mer. – Dåligt
folk, snarstucket folk! – Gamla kärnrasen den är utdöd, alldeles som
hornboskapen. – Hör hit, jungfru nosgrann! Hvad har hon klottrat upp åt
sig på brädet? Hvad för slag? Femton plåtar, sa’ hon. – Nå så skynda på
då, sa’ roddarmadamen åt rospiggen, som satt på grund.»
Mäster Flåberg ville nu gå utan att ens taga rocken på sig.
»Stanna Flåberg, för stopp och belägg», sade perukmakaren, i det han
grep slaktaren i kragen, men var nära att själf falla under bordet.
»Nej stopp och belägg», skrek denne, som redan ändrat sin mening. »Nu
ska vi alla tömma försoningsbägaren. – Nattstånden ovänskap, och
nattståndet dricka luktar illa. Hör hon, flicka lilla, ett mått af det
bästa – men tappa inte grumset med.» –
De fradgande muggarne tömdes om igen och om igen flere gånger. Då
slaktaren ändtligen sent omsider befann sig på hemväg från »Holländska
Thun» efter att med tårar i ögonen tagit afsked af den spenslige
perukmakaren, var det Bisot, som fick äran att leda honom hela vägen.
Det var äfven till honom, som han anförtrodde, under strängaste
tysthetslöfte förstås, att enligt hans ringa uppfattning det verkligen
var Buddenbrocks skuld att tiderna voro så dyra och att hafretunnan
kostade en daler mer än under förlidna året. »Men välkommen till mig,
när bror vill», slutade han sitt prat – »för jag bryr mig icke för ett
halft runstycke om hvad den mesen Smedman pratade om dina intriger vid
riksdagen. Han lefver nu på nådebrödet, den gamle kraken, och är därför
litet ilsket afundsjuk på folk i en bättre ställning. – Nej, kom mans
bara hem, ska’ bror få se. Se så kom nu! – Godt öl ur ordentliga
stopmått ... inte sådana där fingerborgar, som halfstopen på krogarne
... Nå så farväl då till härnäst.» –
Med dessa ord skildes han från sin nya bror. En stund senare lyckades
det äfven för åldermannen att få ett säkert tag om sin portklapp och
hålla sig kvar där så länge att han kunde komma in.