Ringa odling kräfdes för hundrafyratio år sedan för inträde i det
prästerliga ståndet. Från plogen till predikstolen var vägen ofta kort,
sällan lång. Under pudrets och sminkets tidehvarf, var den teologiska
kunskapsbördan för det mesta blott en svag fernissa, för tunn för att
icke hästbytarens och drinkarens råa karaktärer skulle lysa fram, genom
religionslärarens och människovännens mask. Den landtpräst, som icke
lade sig vinn om att kunna rida, dricka och byta hästar på marknaden, i
kapp med ortens mera ryktbare hästbytare, hörde nämligen denna tid högst
antagligt till undantagen.
Men sinnesstämningen hos själfva folket var religiös. Pantheismen och
atheismen hade ännu icke öfversatts på folkspråket eller fått den
kristna konsten till förbundssyster. Man hade ännu förfädrens enkla
troslära ofalskad, om man än icke alltid var så noga vid att hålla
hennes bud. Ofta rörde sig samtalen bland adel och ståndspersoner om
djupgående religiösa funderingar och de kryddades då med långa
bibelspråk och uttryck hämtade ur minnet efter längesedan studerade
gudliga skrifter. Och när husmodren, efter slutade sysslor för dagen
satte nyckelkorgen ifrån sig på den stora dragkistan och tog brillorna
på näsan, för att med deras tillhjälp söka näring åt sitt själslif,
öppnade hon visserligen ingen fyrabands roman, ingen illustrerad
familj-journal eller godtköpsencyklopedi, hvari hon kunde plocka
vetenskap och konst pillervis. Utan de förgylda spännen hon uppknäppte,
sammanhöllo svarta, pressade läderpermar hvilka bevarade sådana
bestående verk som Kolmodins bibliska kvinnospegel, Arndt’s eller
Arnolds postillor eller biskop Spegels ännu ryktbarare »Guds verk och
hvila», hvars strängt religiösa tankar hon särskildt lärt sig att
beundra.
Böjelsen för religiösa ting gaf sig äfven uttryck i det dagliga
samlifvet. I de fleste hus, äfven hos högt stående män såsom hos
riksrådet Tessin, gjordes bön alla morgnar och aftnar. Familjens
medlemmar, hvartill äfven räknades husfolket, voro därvid närvarande.
Och försummelse af gudstjänsten på någon af de många hälgdagarne, ansågs
såsom hedendom ja, ofta höllos »veckopredikningar» för allt husfolket
två gånger i veckan.
Men det händer ibland att djup gudsfruktan i folklifvet uppblandas med
grof vidskepelse. Äfven hos denna tids upplystare samhällsklasser
umgingos hexor, spöken och troll såsom dagliga gäster. Visserligen hade
hexbålen flammat ut, den hänsynslösa kraften, som äfven på det andliga
området utmärkt landets stormaktstid, var bruten och förde icke
utrotningskrigets brandfackla. Men trosnitet yttrade sig allt
fortfarande i grymma förföljelser och landsförvisningar; och
blåkullafärderna voro ett alltför rikt och omväxlande ämne för ungdomens
berättelser, för att icke hela världen skulle känna sig öfvertygad om
tillvaron af den trollska kvastkäppen och den underbara ugnsrakan. Det
gick så långt att vid hofvet berättades en dag för hoffröknarne[9] – jag
vill minnas att det skedde på 1740-talet – hurusom en ryttare, som kom
från Dalarne, berättat att han under vägen känt stänk i ansiktet, ehuru
solen sken från en molnfri himmel, och då han sett upp varseblifvit
tvänne trollpackor, som velat skämta med honom. Och den berättelsen
troddes på hofvet som ett naturfenomén.
Under denna tid hördes äfven berättelser om hur skogsfrun förförde
kolare och jägare, hurusom aflidne gjorde besök hos de lefvande. Ja,
själfva prästerne gingo icke frie från upptuktelse af dessa osynliga
väsen.
Mången visste likväl berätta om huru hin onde måst gifva vika då han
händelsevis råkat på någon lärd man bland dem. Tjutande hade han då måst
pressa sig ut genom ett nålstyng i fönsterblyet, eller tjänstgöra såsom
selpinne till ett af hjulen för högvördige prostens kärra då denne for
till högmessan. En predikan af en sådan man, hvilken genom sitt ords
underbara kraft kunnat få makt med den onde, troddes såsom Guds ord
äfven om gudsmannen i det dagliga lifvet långt ifrån var någon helig
man.
Under denna tid, då en nyhet från hufvudstaden till Vestergötland kräfde
lika många veckor, för att komma till allmänhetens kunskap, som han nu
kräfver timmar, och då de få och litet spridda tidningarna aldrig
sysselsatte sig med politiska spörsmål, hade helt naturligt en dundrande
predikan af en ansedd präst större inflytande än en aldrig så väl
skrifven »ledare» i hufvudstadens politiska tidningar i våra dagar. Och
man bör icke tro att fältet, hvarpå deras predikningar rörde sig var
mindre. Nej, i stället för anvisa den väg till lycka och sällhet, som
det ålåg honom såsom den heliga skrifts förkunnare fylde han esomoftast
sitt föredrag med politiskt gräl eller barnsliga spekulationer i
naturläran. Detta lika väl när fjerdedagspredikanten profvade som då
biskopen eller riksdagspredikanten uppträdde på predikstolen. De
högvördige fäderne visste också, att vinna det mänskliga förnuftet på
känslans och den ögonblickliga hänförelsens väg; och deras predikan var
en häfstång, hvars verkan vår samtid icke förstår att till fullo
uppskatta.
Det föll därför ingen in att undra öfver att biskop Juslenius, då hans
tur att predika för rådet och ständerna var inne upptog hela sin
predikan med en redogörelse för de fängslade generalernes brottslighet,
samt det straff, som desamma enligt Guds och Moses’ lag gjort sig
förtjänta af.
Ämnet var:
”Ett från sin undergång som ur en brand i eldenom af Guds milda
hand uthulpet Svea land och folk.”
Storkyrkan var full af folk ur alla samhällsklasser; i synnerhet var
bondeståndet talrikt samladt, då biskopen hos detta stånd åtnjöt mycken
ära på den grund att det lyckats honom året förut, då drottningen skulle
begrafvas, att skaffa de fattigare herredagsmännen sorgkläder af kronan.
Detta och andra liknande drag hade grundlagt en folkgunst, som tilltog i
samma mån som hans parti till följd af krigets olyckor miste allt flere
af sina tillhängare.
Domen öfver generalerna var redan fäld i kommissionen och hade nu
hänskjutits till ständerna. Det var alltså öfver ett ämne för dagen, kan
man säga, som han talade. Ehuru ingen vetat om det på för hand var
kyrkan, såsom nyss nämdes, proppfull, och en hvar af de församlade
lyssnade med djupaste andakt till hans ord, hvilka i fördubblad styrka
återljödo från de höga hvalfven.
Långs midtelgången stodo flere af stadens förnämligare borgare. Med
förnumstig min vände de sina skägglösa, röda anleten än mot
predikstolen, än mot grannen, för att uttrycka sitt tysta gillande.
Därefter knäppte de sina händer öfver guldknapparna på sina spanska rör
och försjönko åter i stilla begrundan. Innanför i bänkarne suto deras
husfruar lika andäktiga. Men deras stickade bindmössor tycktes mera än
något annat utgöra föremål för den vaksamme kyrkväktarens spejande ögon,
när denne närmade sig med det osvikliga väckelsemedlet, den syrenfärgade
håfven med guldfransar; ty icke sällan hände det att något hufvud bland
dem föll ner mot bröstet. Och det var ett inbringande yrke att väcka
synderskan.
»De saligas himmel», ljöd biskopens kärfva stämma, »är en domsal, klädd
med paradisets eviga blomster; då de osaligas pinorum åter är en torr
öken, ett evinnerligt Sahara, där drakar, ormar och ödlor och all
afgrundens afföda har sitt tillhåll. Låtom oss därför, mine käre
åhörare, med trones säkra hakar, hålla oss fast vid det goda. Låtom oss
göra alla våra verk och gärningar till den Högstes namn och ära, så att
icke vi, såsom desse fariséer och syndare göra, af köttsens lusta låta
narra oss af detta jordelifs falska fägring, att därför utbyta den eviga
fröjden där ofvan molnen, där zittror och cymbaler ljuda, där Guds
englar sväfva i salig ringdans.»
»Men hur har icke denne öfverdådige härhöfvidsmannen Buddenbrock i
stället handlat? Detta varder den nästa frågan. Har han icke låtit våra
söners och fränders blod gagnlöst flyta i sanden, endast för att
tillfredsställa sin egen jordiska lusta efter hämnd på fruktade
medtäflare? Jo, för visso! Liksom David offrade Uria, hoc est, såsom en
man, den där offrar en gammal vän för sina syndiga begärelsers skull, så
har han sändt Wrangel i faran, ja mot själfva döden. Han har icke en
gång haft samma åhåga om denne sin vän och medbroder, dess underhafvande
folk och fästningen Willmanstrand, som Josua hade om Gibeoa, hvilken, då
han fick bud om den fara, som hotade denne senare, hvilken belägrades af
mäktige fiender, notabene kom hasteliga uppå dem, nämligen fienderne. Ty
drog han, mine käre bröder, hela natten från Gilgal, där han och hela
Israel hade sitt läger, belastande alltså icke sina knän med tältstänger
och många dagars matbärande. Ty, notabene, han bekymrade sig föga om den
myckna tross och bagagiet. Han brukade i stället, som det nu skulle
kallas, en marche forcée.»
»Efter som denne mannen alltså» fortfor biskopen i det han höjde rösten,
»ehuru han, som Ephraim af Jephta, som ses af Domareboken, vardt af sin
vän och medbroder Wrangel ofta påkallad och ändock icke halp honom ur
fiendens hand, utan höll sig mycket afskild från honom liksom Debora
sjunger i Domareboken och undsatte honom intet utan vardt skyldig till
deras blod, som i striden föllo, och till deras elände, som fångne vordo
eller sjuke och jämmerligen medfarne blefvo af den grymme fienden; ty är
det, som också klarligen kan skönjas af brefvet till de Thessaloniker,
första kapitlet sjette versen, rättvist för Gudi att gifva honom
bedröfvelse igen, som oss bedröfvat. Må vi därför icke längre fylla vår
själ med klenmodiga tankar utan säga till denne höfvidsman med Josua:
efter du hafver plågat oss, så må vi nu, då vi makten hafva i våra
händer, också straffa dig efter Guds och Moses’ lag och må sedan Herren
plåga dig till den yttersta domsens dag!»
Biskopens sträfva, hårda stämma ljöd med nästan öfvermänsklig styrka. I
den djupa tystnaden återgåfvos orden af ekot från hvalfven med hemsk
noggrannhet. Likt svar från en högre värld, kommo de ner öfver
församlingens blottade hufvuden. De lyssnande herredagsmännen funno sig
liksom utkorade af högre makter att sitta till doms öfver den olycklige
härföraren och på honom utkräfva Guds straff. Ingen af dem tänkte därför
på att visa medlidande mot den unga, svartklädda dam, hvilken i
öfvermått af smärta lutade sig ned i bänken vid ändan af midtelgången?
Hvad kände väl de femhundrades hjärtan, som klappade af idel tillförsikt
och öfvermod, af det femhundradeförstas kval? Ordningens stränge
öfvervakare, mannen med det stela, skrynkliga anletet och den högviktiga
minen, som såg hennes djupa rörelse och lade hennes florsslöja, som
fallit ut på gången, innanför skranket, var troligtvis den ende som
närmare gaf akt på henne.
Stackars Ulrika! Det var ej länge sedan det ej fanns en ung fänrik i
staden, som icke velat böja sig ända ned till jorden för att få kasta en
blick under förhänget kring din phaëton. Du dansade bland de främste i
kungasalen. Man undrade öfver din friska fägring och man beundrade din
sköna hy, ännu mera förhöjd genom det lätta sminket. Skaldens ingifvelse
vardt glödande vid åsynen af den förtjusande lilla mouche, som du bar i
munvrån, hvilken ständigt tycktes pladdra för de kurtiserande
kavaljerernes öron sitt på en gång hänryckande och skälmaktiga »baisse
moi!» Du var det värdigaste talämne för hofvets kvickaste bussar. En
blick af dig på couren var mera eftersökt än majestätets. – Och nu, hur
föraktfullt såg icke den stele kyrkväktaren med de för stora
kalfskinnshandskarne och de omodärna skorosetterna på dig, liksom om du
skulle hafva varit ett af de hemska odjur, hvilka biskopen nämnde i sin
predikan. Med hvilken öfverlägsen, liknöjd min betraktade icke den
rödnäsige borgaren, uppblåst i den snusbruna, utspända rocken, det
nystärkta kråset och den yfviga peruken, dina sorgsna anletsdrag. Men nu
var du också en förrädares dotter, hvilken Guds egen lag bjöd att man
borde stöta från sig; ty hämden skulle gå ut öfver alla hans afkomlingar
intill tredje och fjerde led.
Den sista tiden hade medfört många hårda pröfningar för Ulrika. Hennes
broder hade mycket ansträngt sig för att genom de vänner han egde bland
officerarne värfva anhängare inom kommissionen för fadrens sak. Men
Lagercrantz och de andre af motpartiet hade på en källare i närheten
druckit blygseln af sig innan de trädde upp i kommissionen. När de funno
att öfvervikten lutade åt motpartens sida, skreko de öfverljudt på mutor
och att man hvarken hos samtid eller eftervärld kunde hafva någon ursäkt
om »förrädarne» släpptes löse – och efter ett stormigt uppträdde blef
generalen med ringa pluralitet dömd från lif, ära och gods.
Alla de penningesummor som friherrinnan fått från Holland för att värfva
anhängare med bland bönder och borgare hade offrats förgäfves.
Det hade också varit med hjärtat uppfyldt af bittra, tärande tankar, som
Ulrika denna dag gått till kyrkan. Hon hade äfven sin egen sorg att söka
tröst för.
Man hade visserligen på sistone trott att Svenske återkommit ur
fångenskapen. Men hvarför uppsökte han henne icke? Kunde det vara sannt,
hvad ryktet hviskat om, att han i hemlighet sökte vinna en annans hand?
Dessa frågor hade hon aldrig haft mod att närmare ingå på.
När orgeln utsände sina rena, fulla harmonier och psalmen uppstämdes
från den samlade menigheten, hade hon känt sin själ lyft, sina kval
mildrade. Det hade liksom kommit glimtar om hopp om kommande bättre
dagar. Ljufva minnen hade, klara och vänliga, hade dykt upp för hennes
inre öga. Hon såg grönskande stränder och en blå, lätt krusad vattenyta,
infattad i en nordisk sommarnatts fridfulla stillhet och dessa bilder
hade fyllt hennes hjärta med ljuft vemod.
Men så hade orgelns toner tystnat, och därpå hade följt predikantens
ord. De hade handlat, icke om frid, om försoning, om människors lycka
och sällhet, utan endast om hämnd om makt om ärelystnad. Ja, till slut
hade de nedkallat dödsdomen öfver hennes olycklige far, lika hjärtlöst
som om talet rört en ogärningsman eller röfvare.
Predikan var slut. Den entoniga, mäktigt gripande psalmen genljöd från
hvalfven. Brusande orgeltoner strömmade ut öfver kyrkogårdens löfviga
lönnar och doftande häggar, som vajade af och an för vinden. Åhörarne
började lämna kyrkan. Man kunde se på deras tvärsäkra miner att predikan
uppbyggt dem. Då och då stannade några och bildade en grupp kring en
herredagsman, sysslande ifrigt med sina snusdosor under det de slogo
ihop sina kloka hufvuden, när han med några lämpliga och ofelbara
kraftord ytterligare utlade prästens tal.
Mellan dessa hviskande grupper hade Ulrika sin väg ned åt den trånga
gränden söder om kyrkan. Låga kojor, hvilkas gräsvuxna tak ofta började
strax ofvan gatan, bildade den stadsdel som vid denna tid sträckte sig
ned från Clara kyrka mot Röda bodarne. Hon drog floret tätare för
anletet och påskyndade sina steg.
Det var med en mer än vanligt butter min, som Stina, öppnade porten för
henne.
»Nej, allt sedan detta olyckliga kriget började har nådig fröken icke
varit frisk en enda dag», svarade Stina med en skakning på hufvudet på
hennes fråga hur tant Beata mådde. »Nu har hon då ändtligen fått en
liten slummer på förmiddagen ...»
»Det kunde dock icke gå bättre», fortsatte hon, då Ulrika satte sig
strax innanför dörren utan att svara. »Vår Herre visar ock sin vrede mot
det syndiga folket. Och hvilket lefverne ha de icke hållit här ... Dagen
före stora böndagen i fjor voro flere af herrarne på Castenhofs
storkällare och prästen kunde knappt hålla bönen. På själfva böndagen
kom kongl. lifregimentet marscherande genom gatorna med skrällande
trumpeter och vapenbrak under det allt folket var i kyrkan ... För att
nu inte tala om fröknarna här midt emot som hålla sina böndagar med
menuett och kontradans och många traktamenten till långt fram på
nätterna ... Men Stina står här och pratar. Om fröken tar’ af sig
saloppen och ser en liten stund på mina blommor, vaknar nog gamla fröken
så att vi kunna få tala vid vårt rara främmande.»
»Tack för hennes välmening, men det är nära middagen ... och de vänta
hemma.»
»Då få de väl blifva lugna igen. När jag var härom året i Jakob,
morgonen efter den stora eldsvådan, var gamla fröken så fasligt orolig
för att det dröjde så sent på natten innan jag kom hem ... Men ser då
inte fröken hvilka vackra blommor vi ha: Hyacinter, tulpaner och
narcisser. När de blomma är det riktigt, som vore man i en örtagård ...
Unge baronen kommer väl, kan jag tro och hämtar nådig fröken?»
»Min bror lofvade det», sade Ulrika i det hon böjde blombladen åt sidan
och såg ut på gatan. »Men han glömmer väl som vanligt bort det.»
Stina varnade henne nu för att sträcka sig för långt ut genom fönstret.
»Icke därför», sade hon, »att det var så synnerligen högt till gatan och
så lätt att ramla ut med styfkjortlar och tross; men det ginge så många
hofbussar förbi, denna tiden på dygnet, och man kunde få svårt att
hindra sådant folk att stiga in om man hängde ut en så vacker skylt.»
Under det Stina gjorde dessa betraktelser, makade hon blomsterkrukorna
åt sidan, liksom ville hon själf på närmare håll undersöka faran, då hon
tyckte sig höra att någon rörde sig bakom henne. Och hvad såg hon? Strax
innanför dörren, endast på ett par stegs afstånd stod en ung man, hvars
anletsdrag voro precist som fänrik Svenskes. Hur i all världen hade han
kommit in? Kunde det vara en gengångare? Men någon militär var det ej;
snarare kunde man hålla honom för en sjöman, klädd som han var i vida
holländarebyxor, och slokig hatt. Nu erinrade hon sig att det var
ackurat samma dräkt som spöket hos gamle grefvens Anna haft i förra
veckan och hvilket till lön för hennes vänlighet nästan kramat henne
till döds.
Den främmande smålog åt Stinas förvirring i det han tecknade åt henne
att vara tyst. Som detta öfverensstämde med hennes åsikter om spökens
vanor, för att hon icke blindt skulle efterkomma det, skyndade hon med
en viss lättnad om hjärtat, flux på dörren för att förskansa sig bakom
den stängda köksdörren.
»Jag kan hälsa kusin från andevärlden», hviskade Svenske i nästa
ögonblick, sedan han smugit sig fram på tå så tyst han kunde, i det han
lutade sig ned öfver Ulrika.
Hon spratt upp som träffad af blixten och vände sig förvånad mot honom.
Hjärtat bultade så att hon var nära att falla.
Så stodo de en lång stund tysta och sågo hvarandra i ögonen.
Då de en stund senare sutto vid fönstret inbegripna i ett intresseradt
samtal rörde detta högmålsprocessen. De hade icke tid att tänka för sin
egen sak; allt inom dem rörde sig kring samma punkt: hur de skulle kunna
rädda Ulrikas far.
»Vår Herre kan ej vara så grym och obarmhärtig», sade Ulrika. »Min
gamle, gode far! ...»
Tårarna kommo henne i ögonen vid tanken på faderns olycka.
»Gråt icke, kära ... I pröfningen låter han oss se sin allsmäktiga
hjälp.»
»När en sjukling dör, anstränga sig alla», återtog hon tankfullt, »att
hjälpa. I sin förtviflan beskärmar man sig öfver att människan icke har
makt att undandraga någon från döden. Och nu sätter hon en ära i att
förstöra hvad hon icke kan hela?»
»Det skall icke ske», sade Svenske i bestämd ton.
»Har du hört din morbror? ... Han predikade i dag.»
»Han har förskjutit mig ... För öfrigt vet ingen af att jag finns i
staden. Icke en gång din far.»
»Det fanns i hela hans långa oration intet tröstande ord», återtog
Ulrika liksom för sig själf. »Evigt mörker, ett outsägligt pinorum
skulle innesluta honom efter döden ... Tänk om det verkligen blefve ett
sådant slut på detta lifvet?» – afbröt hon sig plötsligt, i det hon såg
forskande på Svenske. »Tänk om min far icke skulle kunna höra oss när vi
sörja honom?»
»Du yrar! Du mår icke väl?»
Ulrikas tårglänsande ögon logo mot honom, då hon svarade:
»Jo, bättre än någonsin, mitt hjärta! ... Men jag ryste till, när jag
kom att tänka på ett samtal mellan hofjunkaren och prosten Sinius.»
»Den ifriga mössan umgås väl inte hos dina föräldrar?» frågade Svenske
förvånad.
»Han och Meijersdorff ha varit de ende af våra forna bekanta, som besökt
oss under vårt förnedringstillstånd, och vi ha icke råd att längre
skilja på de få vännerna efter vår forna partiståndpunkt.»
»Hur många tusen daler har prosten användt? ...»
»Tyst, käre, skall du i stället få höra hvad hofjunkaren svarade på den
fråga jag nyss gjorde. Först började han diskutera länge och väl med
prosten om hvad lifvet var. Den enskildes lif, påstod han, var för
mänskligheten endast som sandkornet för jordklotet. Då ingen förstod
hvad han menade, förklarade han, att någon himmel, såsom prosten påstod
skulle finnas ofvan molnen, fanns icke. Allt som talades därom var
endast tom inbillning. Hvad skrifterna kallade himmelriket var det
lyckliga tillstånd, hvari vissa dödliga ...»
»Sådant prat ...»
»Nej, låt mig fortsätta! I Paris, påstår han, var folket vida mer
upplyst än att tro på något dytikt ... Hvad tror kusin att t. ex.
kärleken är? frågade han mig. Inbillning, endast inbillning! Allt som vi
känna här i världen är endast en frukt af vår inbillning. Då jag frågade
honom hvad han trodde om lifvet efter döden, skrattade han först på sitt
vanliga försmädliga sätt samt frågade därpå om jag trodde att blomman,
som jag bar på roben, hade något lif där hon nu satt; ett ställe, som
han skämtande kallade för sitt himmelrike, eller om jag trodde att den
stackars Cleo var salig, hon som öfverkördes några dagar förut på gatan.
– Nej, min kusin, sade han skrattande, när det blir slut en gång, då är
det också slut ...»
»Det vore ju förfärligt, om det skulle vara så», tillfogade hon
tankfullt, i det hon riktade sina blå ögon mot Svenske.
»Så stolt och modig i forna dagar och nu en så klenmodig och grubblande
liten fröken! Tror du icke att vår Herre tänker lika mycket på hvartenda
ett af Laformes små sandkorn? Men, apropos! Kommer du ihåg vår egen
stjärna?»
»Ack, andra tider ...»
»Andra tider? Jag förstår nog icke mycket af hvad så vidt förfarna och
lärda män som prosten och hofjunkaren tala sinsemellan. Men ett minns
jag, som jag fick lära af min mor i min barndom. Hon tröstade sig alltid
öfver sin fars bortgång med den glada vissheten att de en gång, när
tiden var inne, skulle få återse hvarandra. Alla hennes sorger, alla
hennes pröfningar kunde icke rubba denna _hennes_ tro; – tänk på alla
fattige, alla sjuke, alla nödställde skulle de endast kommit till lifvet
för att varda delaktiga af denna världens sorger? – Nej, sådana tvifvel
får ej kusin Ulrika uttala högt ... och inga tårar ... De förstöra
endast det väna anletet ... Ma foi, de vackraste ögon på denna sidan
Östersjön ...»
»Baronen», återtog hon, leende åt hans beundran, »tyckte att hofjunkaren
hade rätt. Det kom sig af människornas egen dumhet, tyckte han, att så
många underkastade sig stora sorger och lidanden. – När ingenting fanns
efter detta, sade han, vore det icke då bättre att vara _ingenting_ än
att vara ett uselt och eländigt kräk, som ingen brydde sig om och som
endast var till omak.»
»Ingenting? – Alltså skulle allt hvad vi tänkte oss som kärast här på
jorden, våra bästa, ädlaste tankar endast komma från oss själfva och dö
med oss? – Och allt ondt och elakt som vi gjort, alla grymheter, hvarpå
vi rufvat, skulle vara för alltid jordade med oss. – En maklig lära! Men
ingen bra karl som säger så. Meijersdorff är också en gynnare, som man
bör taga sig i akt för.»
»Min far sätter likväl mycket värde på honom ... Som du vet, vill min
mor att jag skall bli hans maka.»
»Och du? –»
»Hvem kan tänka på förlofning, då allt ser så mörkt ut ...»
Detta undvikande svar jagade ett moln öfver Svenskes anlete. Han reste
sig häftigt och såg en stund förvånad på henne.
»_Han_ som tror att denne hofjunkarens ord äro sannare än Guds ord»,
utbrast han lifligt, »han som tror att din fars ande skall dö med
kroppen och att hans mördare skulle varda fria från ett kommande lifs
efterräkningar, han som tror att lifvet endast är till för att njuta och
tillfredsställa egen lusta, han som fegt undflydde striden, i stället
för att slåss till det sista för att åtminstone få stupa med ära, han
skulle varda din make ...?»
»Upphör, min vän. – Du förifrar dig. Kan du väl ett ögonblick tro att
_jag_ skulle älska _honom_?»
»Men? ...»
»Hittills ha nog mina kära föräldrar velat det, men baronen har blifvit
så pockande på sista tiden och i samma mån har min far blifvit
försiktigare. Nu har min far bestämdt lofvat mig att ingenting skall
afgöras, förrän slutlig dom blifvit fälld.»
»Då är ännu tid», sade Svenske lugnare, i det han försiktigt såg sig
omkring. – »Strussenfelt, Wrede och din bror ha stämt möte med mig i
afton på Lafonts kaffehus. Om blott generalen vill, skall allt gå bra.»
»Ack, min gamle, gode far», suckade Ulrika, i det hon dystert skådade
framför sig. »Ack, att ni blott kunde lyckas!»
»Allt skall gå bra! – Men nu måste jag gå –. En kyss? ... Den första?»
»Den andra!»
»Nej, nu _måste_ du gå!»
»Har du råkat Liewen?»
»Kusin Liewen? ... Hvarför frågar du så? ...»
»Jag blott frågade.»
»Fröken Liewen är ej i staden.»
Nu observerade han hennes leende min.
»Jaså, en krigslist», skrattade han, i det han lutade sig öfver henne
för att fullfölja nummerräkningen.
»Tant vaknar!» ropade hon med tillgjord förskräckelse, i det hon drog
sig hastigt tillbaka.
»Strunt! Stina stöter i morteln därute i köket, att man kunde tro att
det vore åskan. Tant går inte mera upp ur sängen.»
»Tänk om någon skulle komma ... jag är så rädd. – Nej, munsjör! Nu är
det bestämdt slut. – Efter förlofningen», sade hon, i det hon hastigt
sköt bordet mellan sig och honom. »Till dess, min junker, får ni vänta.»
»Fy! att vilja narra mig på detta sätt!»
»Minns du eken vid Liljeholmen, när _du_ narrade _mig_ att springa fram?
...»
Nu öppnades dörren till köket och Stina stack varsamt in sitt hvita
hufvud genom öppningen.
»Det är då visst och sant, att i dag är det riktigt sjusofvaredagen för
gamla fröken», sade hon med ett godmodigt leende. »Hon tycks inte alls
vilja bli vaken, sen hon fick höra hvilka som voro här. Men det var
sant, unge baronen frågar där ute om icke fröken vill gå nu; hon kan ju
få komma igen i afton» sade han.
»Är Henrik redan här?»
»Åh, han har nog väntat en god timme, kan jag tro.»
»Nå, då får jag väl låta min fordran vara ogulden än så länge», sade
Svenske med resignerad min, i det han lät Ulrika passera.
De kommo öfverens nu att Svenske skulle låta henne få kunskap om
befrielseplanerna, som voro i görningen. Själf måste han vara mycket
försiktig, men med Henrik såsom mellanhand vore det lätt nog. Lyckades
det dem att försätta generalen i frihet, hoppades han att det icke
längre skulle blifva svårt att af hennes föräldrar vinna den gunst hon
ej hade något emot att med deras samtycke lämna.