Solen stod högt på himlen, då Svenske närmade sig det öppna fältet
framför fästningen. Han hade uppbjudit all sin kraft för att hinna fram
så fort som möjligt. Då och då hade han stannat och lyssnat. Men ännu
hade intet skott uppväckt nejdens ekon.
Han kunde se redutten Faber skymta fram mellan träden i skogsbrynet.
Ännu några steg, och den höga fästningsfronten låg utbredd i solljuset
för hans blickar. På en höjd framför densamma syntes svenska hären och
något längre bort i skogsbrynet rörde sig mörka linier, som måste vara
fiendens.
Han kunde icke förstå hur Wrangel kunnat våga att med sina fåtaliga
trupper intaga en så utmanande och på samma gång svag ställning. Det var
ännu en gång det tomma skrytet som gick igen. Det skulle, förstås, illa
anstått den svenska tapperheten att, äfven mot fyrdubbel öfvermakt,
krypa ned bakom de höga fästningsvallarna. I första sammandrabbningen
skulle ryssarne få lära sig hvad det ville säga att pröfva på
svenskarnes mod och krigsduglighet. Den gamla Narvasagan, att en svensk
var lika god som tio moskoviter, skulle än en gång bli sanning. På öppna
fältet, i ärlig tvekamp, man mot man, skulle krafterna mätas. Och liksom
den gamle Carolinen redan i dess gry velat kväfva hvarje tvekan hos
motståndaren om ärligheten af sin utmaning, hade Wrangel låtit borttaga
kanonerna från vallarna och uppställt dem mellan trupperna ute på
fältet.
Han satt nu till häst framför fronten, omgifven af sin stab, och syntes
uppmärksamt åse fiendens rörelser. Bakom honom rörde sig soldaterna åter
och fram eller lågo utsträckta på den sluttande gräsmattan. Ytterst på
flygeln stodo de karelska dragonerna, därefter södermanländingar och
dalkarlar, sedan tavastländingar, västerbottningar och savolaksare och
slutligen ytterst på vänstra flygeln återigen en afdelning af de
karelska dragonerna.
»Jag medför generalens en chef order», sade Svenske, i det han hälsade,
»att herr generalen skall afvakta hans ankomst och icke inlåta sig i
strid ...»
»I god tid som vår general en chef gifver sina befallningar», svarade
Wrangel högdraget, i det han bröt brefvet, som Svenske räckte honom, och
kastade en hastig blick på den dammige budbäraren. »Men, förstås! När
man sänder fotgängare med expresse befallningar, kunna de icke komma
fram med någon synnerlig fermeté.»
»Mina herrar», fortsatte han, sedan han ögnat genom raderna, i det han
vände sig till de kringstående officerarne, »den lifländske baronen ber
mig handla som en pultron, en förrädare. Skola vi visa honom att vi
kunna handla utan hans förmynderskap?»
Ett jakande sorl lopp genom officersledet.
»Ni själf, unge vän», återtog han, vänd till Svenske, »bör en annan gång
afhålla er från att uttyda de depescher ni bär i er ryttarväska. Sådant
bevisar brist på éducation i métiern ...»
»Det gifves för djäfvulen icke heller någon tid till tvekan», afbröt han
sig hastigt, i det han vände sitt barska, kraftfulla anlete mot den
fientliga sidan. »Ser herrarne hur han börjar krypa fram där borta ur
sina mullvadshål?»
Tvänne svenska dragonpatruller kommo i detsamma fram ur skogsbrynet och
satte af i fyrsprång öfver fältet.
»Fienden har uppställt sig under musik och trumslag!» ropade kaptenerna
Dunker och Depong, som anförde dem, nästan samtidigt, i det de höllo
inne sina löddriga hästar. »Han är redan i full marsch mot staden!»
»Godt, mina herrar», svarade Wrangel lugnt och tillitsfullt. »Låt oss då
se att enhvar handlar efter sin eds- och ämbetsplikt ... Baron
Meijersdorff!» ropade han, då denne förtroligt hälsade Svenske. »Baronen
får taga fanan om hand där uppe på redutten. Men hör noga på signalen! I
händelse af désastre eller retirade får flaggan icke sänkas, förrän jag
befaller det.»
I det han yttrade dessa ord, gaf han sin häst sporrarna och red långs
den svenska ställningen, i hvilken soldaterna nu började ordna sig till
striden.
Alla Svenskes ansträngningar hade således varit onyttiga. Det tycktes
vara hans olyckliga öde, att allt hvad han företog sig skulle
misslyckas. Generalen hade icke ens brytt sig om att anvisa honom den
plats han borde intaga i den stundande striden.
Strax till höger på höjden, såg han nu, voro artilleristerna sysselsatta
med att ladda sina kanoner. Hos dem, tänkte han, skulle han vara
välkommen, eller, om intet annat, vinna en friare öfversikt öfver
stridsfältet.
Nu hördes den ena trumhvirfveln aflösa den andra. Med musköten på axeln
hade fotfolket ordnat sig på fyra led långs höjdkammen. En annan
afdelning fotfolk utmarscherade med fladdrande fana ur fästningen. Det
var Willebrands värfvade soldater, som skulle fylla luckan mellan
savolaksarne och västerbottningarne.
Ännu några ögonblick fortfor rörelsen inom de svenska leden. Här och där
aflossades ett skott, för att profva afståndet eller rensa fängpannan.
Därefter inträdde djup tystnad. Uppe på höjden stodo artilleristerna
orörliga vid sina kanoner, med den rykande luntan i hand. Allas blickar
voro vända mot de mörka linier, som skymtade fram mellan träden i det
motsatta skogsbrynet.
Middagssolen sken dem rakt i anletet och vinden dref väldiga dammoln,
som det fientliga rytteriet uppref från den torra marken, upp mot
höjden. Det var äfvenså vid Holofzin, mindes de äldsta veteranerna, och
deras skäggiga anleten logo på sitt trumpna, tvärsäkra sätt. »Kom bara
hit», tycktes de säga, »och vi skola snart göra slut på den här saken.»
Deras officerare ställde sig framför fronten. »Gören eder färdiga!»
kommenderade de, vid den ena afdelningen efter den andra.
Snart var fienden inom skotthåll. Kapten Åberg, som förde befälet vid
kanonerna, öppnade först elden. Men afståndet var ännu för stort och
kulorna gjorde därför föga verkan.
»Så går det alltid», sade han åt Svenske med en axelryckning, »när man
icke själf får sköta sitt vapen. – Om den gamle, envise gubben låtit mig
få behålla min plats där borta på andra kullen, hade helt visst ingen
fiende vågat sig fram på slätten.»
Nu sågos ryssarne släpa upp några stycken på en höjd icke långt från den
plats, där de stodo. Skulle de lyckas att där placera sitt batteri
blefve det en hård strid. Och allt tätare följde de röda blixtarne på
hvarandra från de små tallbuskarna, som stucko upp ur krutröken. Den ena
styckekulan efter den andra borrade sig in i sluttningen nedanför det
svenska batteriet.
Det var under skydd af denna fruktansvärda artillerield som det ryska
fotfolket vågade sig ut på slätten. Två ståtliga grenadierregementen
voro i têten. De gingo rakt på de svenska kanonerna uppe på höjden.
Under liflig musköteld ryckte de fram öfver den smala dalsänkning, som
skiljde dem därifrån. Utan att bryta sina led klättrade de uppför
sluttningen.
Men drufhagelskotten bortsopade den ena roten efter den andra.
Nya regementen måste fram till deras understöd. Men innan de hunno fram,
hade svenskarnes tålamod tagit slut. Utan att längre afvakta den
öfvermäktige fiendens anfall, togo savolaksarne musköten på axeln och
satte sig i marsch för att möta det på halfva vägen.
Den gråskäggige mannen, som red framför dem, var major Fieandt. Det var
han som vid Storkyro anno 14 fört fram de sista hoparna mot fienden och
vid Selånger by med en handfull bönder slagit flere hundra ryssar på
flykten. Sedan Narva har han varit med om tjugu fälttåg. – Hans kamrat
till höger, den gamle, buttre öfverste Willebrand, har endast en batalj
mer att komma ihåg bland sina många minnen.
Lyckan tycktes verkligen le emot de tappre. Fiendens första salva gick
totalt förlorad öfver deras hufvuden och de hånlogo åt kulorna. Nu voro
de själfva inom skotthåll. Ett kommandoord och rotarna slöto sig
tillsamman. De främre leden föllo på knä, de bakre gjorde sig färdiga
att öppna elden. Då slungade fienden sin andra salva mot dem. Den tog i
fanspetsarna och fällde deras gamle chef till marken. De främre leden
reste sig utan kommando, vacklade, råkade i oordning, medan de bakre
aflossade sina skott i luften.
Är det väl finnar, som så nesligt vända om till flykt? Aldrig förr hafva
de svikit sina fanor. Själfva fienden synes förvånad. En tredje salva
som sändes efter dem gjorde förfärliga luckor i deras led.
»Stån och tänken på den ed ni svurit kung och land!» skrek Wrangel mot
dem med hes stämma, i det han, hållande värjan i högsta hugg, red inpå
de flyende.
Men det är skräck och rädsla, som för dem an. Äfven Willebrands värfvade
fly och gifva allt förloradt. Generalen faller af hästen och föres på
bår in till staden, likaså Willebrand. Nu ryckas äfven de karelska
dragonerna, ytterst på flygeln, med i hvirfveln af de flyende. Innan de
ens hunnit draga sina långa huggvärjor, eller fängkrutet fått matta
glansen på deras nyskurade pistoler, släppa de tyglarna lösa och sporra
sina lurfviga hästar i ursinnigt fyrsprång genom det flyende fotfolket.
Svenskes hjärta hade klappat af stolthet, då han sett savolaksarne i väl
rättade led rycka an mot fienden. Men nu, hur blygdes han ej öfver deras
feghet! Utan att knappast gifva sig tid att bruka sina vapen, fly de,
slagna af skräck. Han ville rikta kanonerna mot de uslingarne. Men
fåfängt rusade han från den ena kanonen till den andra för att uppmana
artilleristerna att göra det. De logo åt honom, som om de trodde att han
var förryckt.
Ändtligen börja tavastländingarne, som ännu höllo linien, att röra på
sig.
»Värjan ut!» kommenderar deras öfverste, den tappre Bildstein, han som
för trettio år sedan, midt i den fientliga hären, bortsnappade konung
Augusts bref till tatarernas höfding. Ännu samma ungdomliga
oförvägenhet, samma käckhet i hans ädla anletsdrag.
Han ropar åt soldaterna att icke skjuta, förrän de kunna se fienden i
hvitögat.
Och deras anfall kan fienden icke motstå. Inom några ögonblick ha de
jagat in honom igen i skogen.
Men deras segerjubel blir tyvärr icke långvarigt. Då de se hur äfven de
karelska ryttarne fly hals öfver hufvud från fältet, stanna de rådvilla.
Då höres i det kritiska ögonblicket kommandoordet:
»Höger omvänder eder!»
Och detta märkliga kommandoord, som ingen sedermera vill vidkännas,
detta ord, som skall tvinga gråten i halsen på deras barnbarnsbarn, vid
tanken på alla olyckor som sedan följde, på allt det förtal, som sedan
spreds vida omkring i landet, är nog för att få dem att förlora all
besinning.
I vild oordning störta de tillbaka mot sin förra ställning. Deras
officerare, som söka hindra dem, trängas omkull eller skjutas ned. Och
snart finnas kvar af hela vänstra flygeln endast västerbottningarne, som
hålla stånd.
På högra flygeln hafva emellertid södermanländingar och dalkarlar under
tiden äfven gjort sitt anfall och tagit fiendens ställning. Men då de nu
komma i vägen för egen artillerield, måste de stanna.
»Stå! Stå!» skriker södermanländingarnes chef, den åldrige
öfverstelöjtnant Wasaborg.
»Är du rädd, gubbe!» svara de honom hånskrattande. »Har du fört oss i
leken, får du leken tåla!»
Nu faller Gripenhjelm, öfversten för dalkarlarne. Major Wrangel springer
fram för att återställa ordningen. Han vräkes åt sidan af de ursinniga
knektarne, som icke kunna begripa hvarför man vill hålla dem tillbaka.
Slutligen, utan att vidare låta sig hejdas, rusa de uppför den af små
tallbuskar öfvervuxna sluttningen och störta i vildt raseri mot fienden.
Men själfva tapperheten skulle på denna olyckliga dag varda ett fel. Där
uppe på höjden har fienden samlat sina bästa kärntrupper. Bajonett vid
bajonett framblixtra mellan träden, och för den salva, som möter dem på
nära håll, kan ingen trupp i världen hålla stånd. I vild flykt bär det
åter tillbaka samma väg de kommit.
Dagens öde är därmed afgjordt. Fåfängt försöka västerbottningarne med
sin musköteld att uppehålla fiendens kolonner. Deras chef, den tappre
öfverstelöjtnant Durietz, har stupat. Nästan alla officerare äro döda
eller sårade.
* * * * *
»Hur må våra plattfötter i denna menuetten?» ropade kapten Åberg med sin
vanliga försmädliga min, då han under det korta uppehåll, som nu
inträdde i striden, såg sin vän Krabbe andtruten klättra uppför
sluttningen.
»Tackar som frågar! Har min fina bror fått inskriften klar på ölstopet,
ty detta var ett satans fläng, och tunnor skock ...»
Majoren hann icke fullborda meningen, ty i detsamma kom en trepundig
kula, som splittrade lavetten vid den kanon där han tagit plats och
sände honom in i evigheten.
Nu rusade fienden fram från alla sidor. Striden upplöstes i ett vildt
handgemäng. Under sin ende återstående officers, den tappre kapten
Ehnbergs befäl, lyckades det emellertid för västerbottningarne att
slutligen slå sig igenom. Fulla af beundran öfver så mycken tapperhet,
gjorde fienderna honnör för den lilla skaran.
En annan flock, på sin höjd ett tjugutal män, lyckades uppnå
fästningsgrafven och besätta de små husen innanför fästningsporten:
corps de gardet och tullhuset.
Ett nytt uppehåll inträdde i striden som nu varat i tre timmar. Äfven
segraren syntes trött af att kämpa. Ett ögonblick tyckte man sig höra
chamaden blåsas utanför vindbryggan. Men det var ett misstag, och de
små, hvita flaggor, som här och hvar visat sig på vallarna, till tecken
att fästningen ville dagtinga, försvunno i krutröken. Skottväxlingen tog
åter vid.
Inom några ögonblick voro ryssarne uppe på vallen. Från tullhuset och
corps de gardet mottogos de af musköteld. Äfven från kyrkogårdsmuren,
som en del tavastländingar höll besatt, och från fönstren i den bakom
liggande kyrkan smattrade muskötsalvorna.
Men petarder och beckkransar komma snart det höga magasinet strax
bredvid att stå i lågor, och resten uträtta kanonerna, som nu hunnit upp
på vallen.
Svenskarne måste fly. Med svettiga, krutsprängda anleten, uppfläkta
munderingar och utan hufvudbonader, söka de sin tillflykt bakom de
brinnande byggnaderna. Hvarje hus blir en fästning, som icke dagtingar,
förrän hon gått upp i lågor eller besättningen till sista man sprungit
öfver klingan. Äfven kvinnorna deltaga i striden. Genom den täta
krutröken synas deras blå och röda kjortlar fladdra för vinden, då de
högt uppe på taken tillföra sina män och bröder ny ammunition, ty äfven
borgerskapet deltager med samma förbittring som soldaterna i försvaret
af sin stad.
Nu flyger kyrkporten upp i luften, sprängd i stycken af en petard. Och
mellan de rykande spillrorna utrusar en flock män. Det är knappt ett
tiotal. Deras unge anförare pekar med värjan upp mot redutten Faber.
»Upp, följ mig, bussar!» ropar han och rusar före dem uppför
vallsluttningen.
»Stå!» kommenderar han, då de inkommit i redutten. »Hälften till
sjösidan, andra hälften åt staden! ... Men hvad är detta, Lars? Ingen
här och flaggan blåser?»
»Skola vi sänka henne, nådig herre?»
»Det är icke vår sak, utan fiendens.»
»Nådig herrns arm värker? ...»
»Där äro de! – Passa på, Lars ... där i hörnet ... Hvem föll där borta?
...»
»Nu äro vi femton!»
»Tillräckligt många som sällskap till evigheten! Ställ säkra karlar vid
grinden!»
»Ja, hans nåd.»
»Hvar äro pistolerna? ...»
»De storma uppför gatan!»
»Tryck er intill vallen, bussar!»
»Nu sprang krutkällaren i luften!»
Svenske kom att tänka på att där i bastionen äfven borde finnas ett
förvaringsrum för ammunition, som nu började tryta för dem. Slutligen
funno de källaren, men dörren var stängd.
»Nå, bryt upp den!» sade Svenske beslutsamt.
Dörren gaf vika för Lars’ ansträngningar och de funno nu en stor mängd
krutkärl uppstaplade där inne, ur hvilka de skynda att fylla sina
kruthorn.
En djärf tanke far genom Svenskes hjärna. Om han skulle spränga sig
själf med de stormande ryssarne i luften?
»Rulla ut faten till dörren!» ropar han åt några soldater, som äro
längst inne i källaren. »Slå af locken och ställ kärlen närmare
tillsamman!»
»Nu komma de djäflarne öfver grafven», ropar Lars i detsamma uppifrån.
»Tänd luntan och passa på, när jag ger tecknet! Du tvekar, karl?» säger
han, då den soldat, som han gaf befallningen, med rädd uppsyn rusar mot
öppningen.
»Gif hit», skriker han till, i det han rycker till sig den brinnande
luntan och håller den beredd att sänkas i krutfjärdingen.
* * * * *
Skottväxlingen hade upphört och den hvita krutröken lägrade sig som en
slöja öfver redutten. Soldaterna satte gevär för fot, i det de med
nyfikna blickar syntes betrakta sin unge anförares åtgöranden.
Sorl af röster hördes nere från yttergrafven och nu ropade några att
ryssarna voro öfver dem. Han kastade en hastig blick öfver det
fängslande landskapet, som var öfvergjutet af den nedgående solens
rödaktiga strålar, och ett uttryck af trotsigt allvar lade sig öfver
hans anletsdrag, i det han sänkte den rykande luntan mot öppningen. Men
innan den röda skören vidrört krutmassan, rycktes luntan ur hans hand.
»Ma foi, unge vän ... Sådan dårskap!»
»Är ni galen eller hvarför blandar ni er uti hvad jag gör?» utbrast
Svenske och grep Meijersdorff i halsen, i det han sökte återtaga luntan
ifrån honom.
»Sakta, mon frère! Sacré nom de Dieu ... inga extravaganser! – Att efter
en hel dags fasta göra en så lång resa som den ni tyckes ha för afsikt
att företaga, likar icke min dåliga mage ... De våra ha ju segrat ...
Ryssarna springa som riktiga ankor där nere i vassen.»
En liflig gevärseld hördes i detsamma från grafven.
»De uppklättra redan på vallen», skrek Lars otåligt.
»Ni hör hvilka som segrat», svarade Svenske, och såg på honom med ett
ironiskt leende. »Edra lögner lura mig för öfrigt icke.»
Svenske förstod nu hvad baronens mening var. Han ville underlätta för
fienden att taga redutten i besittning genom att gifva honom tid att
omringa dem från alla sidor. Hvad Svenske länge anat visade sig sålunda
vara riktigt. Meijersdorff hörde till förrädarna.
»Sakta, min unge vän!» återtog denne. »Om man partout vill dö för
fäderneslandet, bör det väl ske så att någon ser det ... Fi donc! ... En
adelsman låta spränga sig i stycken i ett dylikt råtthål.»
»Ingen är för god, men mången för dålig därtill!» sade Svenske, hvars
otålighet nu öfvergått till raseri, i det han drog värjan och rusade
honom in på lifvet. Ett par häftiga stötar och Meijersdorff segnade,
blödande ner på gräsmattan.
»Skynda er, nådig herre», skrek Lars i detsamma. »De storma redan från
alla sidor.»
»Upp bussar på vallen!» skrek Svenske, i det han, lämnande baronen åt
sitt öde, rusade med värjan i högsta hugg mot några ryska soldater som
höllo på att klättra öfver pallisaden.
Men det var för sent. Det var ingen längre som följde honom.
Ett regn af kulor som slog smattrande mot pålverket, nådde äfven honom
och kom honom att falla innan han hunnit halfvägs.
Inne i staden rasade striden ännu i flera timmar. Väldiga flammor
ringlade sig upp mot himlen från de brinnande husen. Det var icke längre
en kamp, det var ett blodbad, där de mördades jämmerrop endast
öfverröstades af segrarnes vilda dryckessånger.