Enligt Buddenbrocks på fullgoda skäl stödda, fast af hans samtid mycket
klandrade fälttågsplan skulle trupperna delas, allt eftersom de
framkommo till gränsen, på tvänne läger, ett i söder vid Qvarnby på
strandvägen, hvilket skulle skyddas af Fredrikshamns fästning, och ett
annat fyra mil längre åt norr vid Martila på den öfre vägen. Detta
senare ansågs vara tillräckligt skyddadt af den tre och en half mil
framför detsamma liggande Willmanstrands fästning.
Från dessa två läger stängdes öppningen mellan Saima sjön och Finska
viken, där de enda större vägarna vid denna tid gingo öfver gränsen.
Slutligen låg flottan utanför Aspö såsom ett flankstöd för arméns högra
flygel.
Vid Qvarnby ärnade Buddenbrock själf föra befälet, vid Martila skulle
generalen Carl Henrik Wrangel, en äkta mössa af renaste skrot och korn,
föra befälet. Detta tyckte många var ett olyckligt val, ty Wrangel var
visserligen en tapper soldat, som vid flere tillfällen ådagalagt ett
stort personligt mod, men inskränkt, öfvermodig och lättledd, passade
han ej för ett själfständigt befäl.
Staden Willmanstrand låg denna tid på en i Saima mot norr utskjutande
halfö. Den var ännu föga betydlig hvad handel och näringar vidkommer,
men var å andra sidan, såsom liggande vid en viktig strategisk punkt i
landets försvarssystem, icke utan en viss betydelse såsom gränsfästning.
Själfva halfön, på hvilken den var uppbyggd, utgjordes af en hög sandås,
hvilken, i synnerhet mot landsidan, hade branta sluttningar. Utefter
krönet af denna sluttning voro fästningsverken utstakade. Landfronten,
bruten i tenaljform, hade på hvar sin flygel, där den ändade mot sjön,
en s. k. redutt. Redutten Friesenheim, som Svenske såg på vänster hand,
då han red öfver vindbryggan, låg nedanför höjden och stängde den
omkring trehundra fot breda strandremsan. Redutten Faber åter, på
motsatta flygeln, låg däremot på själfva krönet af den omnämnda
sandåsen.
Sedan Svenske passerat vindbryggan och ridit igenom den af ett starkt
palissaderadt utsprång skyddade fästningsporten, inkom han på en liten
öppen plan, där närmast porten på höger hand låg det lilla tullhuset,
medan han till vänster hade corps de gardet. Innanför dessa byggnader
lågo till höger det nybyggda kronobageriet och en gammal barack samt
till vänster en kyrka med utsprång och grafkor, omgifven af en tämligen
stor, med stenmur inhägnad kyrkogård. På södra sidan om denna mur låg
ett större magasin.
Genom de tillstötande tvärgatorna såg Svenske, under det han fortsatte
sin ridt uppför Storgatan, en skymt af den stora öppna residenstomten,
med dess gamla kanslihus och det nya våghuset, samt vid sidan om de
trappor, som ledde uppför sluttningen, rådhuset, hvilket på samma gång
var sätet för stadens trivialskola. Där bakom och något bortskymdt af de
mellanliggande byggnaderna uppstack det nyligen uppförda tyghuset sin
röda gafvel.
Då Svenske framkom till landskamrer Prinz’ hus, där general Buddenbrock
hade sin bostad, mötte honom å nyo underrättelsen att generalen hade
rest bort. Denna gång, fick han snart veta, hade han dock endast farit
ut på en rekognoscering i närheten och väntades åter samma kväll. Som
generalen medtagit hela sitt kansli, måste emellertid Svenske på egen
hand söka sig härberge i staden.
Hvad hästarna vidkom gick detta ganska lätt. Inom en handvändning hade
Lars fått rum för dem i ett lågt stall i öfre delen af staden. Men för
Svenske själf var det icke lika lätt att finna ett passande härberge.
Öfverallt hvar han klappade på mötte honom samma svar; alla gästrummen
voro upptagna af »knektarne».
Slutligen befann han sig framför ett lågt trähus med en hög utskjutande
trätrappa, på hvilken husdrängen låg och solade sig. På vinst och
förlust beslöt han pröfva sin lycka och frågade till den ändan drängen,
hvem som bodde där inne.
Denne molteg. Men hans breda grin tydde Svenske som en uppmaning att
själf höra efter, hvarför han klef djärft på uppför den af svarfvade blå
och röda pelare uppehållna förstugan och fattade låsvredet till den
närmaste dörren som syntes ovanligt tung, hvarför han grep fatt i den
med all sin kraft. Han kom därför att göra sitt inträde något hastigare
än han väntat, då hon lätt och ljudlöst vände sig om på sina gångjärn.
»Intet krus och bång för så’nt lappri», ropade en hes basstämma emot
honom och då han såg upp i detsamma, fick han se en äldre man med rödt,
välmående anlete, som helt fryntligt grinade mot honom.
»Min unge herre söker rum, kan jag förstå?» fortsatte mannen, i det han
drog några rökmoln ur sin korta pipa. »Men sådana finnas icke längre i
hela sta’n.»
Svenske fann af detta tilltal att det var öfverflödigt att anhålla om
härberge och sade endast några ord till ursäkt för det sätt, hvarpå han
gjort sitt inträde.
»Hin kan ha ögon att se genom lyckta dörrar», svarade mannen godmodigt,
i det han utstötte några väldiga tobaksmoln. »Skadar icke det ringaste
... Men är det tillåtet att fråga hvad min unge herre heter?»
Svenske hade intet skäl att dölja sitt namn. Och detta åstadkom en
förunderlig verkan. Mannens hela uppträdande undergick en plötslig
förvandling. Ifrån att se kall och likgiltig ut, som en köpman hvilken
njuter af att se främlingens köplusta, som han icke kan eller vill
tillfredsställa, vardt han idel vänlighet. Han ville strax höra efter
med mor, sade han, om det ändå inte kunde finnas ett litet krypin; det
kunde ju hända att hon hade något i reserv. Och innan Svenske fått tid
till ytterligare frågor, var han redan ute genom dörren.
Rummet, däri Svenske befann sig, var stort, ehuru dess ringa höjd lät
det synas mindre än det i verkligheten var. Några långa och smala
fönster, med smutsiga rutor infattade i bly, insläppte en svag dager,
hvilken kämpade om herraväldet med den tjocka tobaksröken. Möblerna voro
få, men mycket bastanta. Liksom ägaren buro de en viss prägel af
gammaldags kärnfasthet. Hedersrummet intogs af en stor skänk af ek,
utsirad med oräkneliga listverk; därnäst kom en stor omålad träkista,
det oundgängliga tillbehöret till visthuset och handkammaren. Slutligen
följde, utan särskild rangordning, några höga, klumpiga, men
tillförlitliga länstolar, öfverklädda med kalfskinn.
Svenske hade knappast hunnit göra denna hastiga öfverblick, då dörren på
nytt öppnades och värden inträdde, åtföljd af en gammal fryntlig
matrona, som han presenterade som sin hustru. Båda förklarade nu att de
voro förtjusta att få härbergera biskop Juslenius’ unge frände. På samma
gång erfor Svenske att han befann sig under rådmannen och handelsmannen
Tillmans tak.
Då han morgonen därpå inträdde i fältkansliet, sprang hans vän från
Stockholm kapten Buddenbrock i famnen på honom, innan han fått tid att
hälsa, samt frågade i nästa andetag efter nyheter från Stockholm.
»Goda och glada nyheter», svarade Svenske, omfamnande honom. »Både din
fru mor, friherrinnan, och din syster Ulrika må väl.»
»Gläder mig af hjärtat. – Och här får jag nu föreställa dig för dina
blifvande kamrater: Lewenhaupt, Wrede, Sparre, Ehrensvärd, Strussenfelt,
kamrer Wittfot.»
»Ett rykte går om snar aktion?» sade den sistnämnde, i det han tog
Svenskes hand.
»Löst prat ...», svarade de unga männen på en gång.
»Man vill», sade Buddenbrock skrattande, »att en afdelning af armén
genast skall sätta sig i marsch mot Petersburg, för att påskynda
revolutionen, hvilket är lika omöjligt som att taga ned månen. Intet
enda regemente är ännu komplett ...»
»Men nu hör jag att min far är återkommen», afbröt han sig. – »Det skall
nämligen ställas till förhör för att om möjligt få veta hvilken som
spridt ut dessa rykten. Men stig på, min far väntar.»
Då Svenske öppnade dörren till det inre rummet, såg han längst fram i
detsamma en äldre man, iförd en stor, kastanjebrun peruk, sitta framför
ett stort bord, på hvilket en karta låg utbredd.
Då Svenske sade sitt namn, reste han sig genast upp från stolen och gick
honom till mötes, i det han vänligt räckte honom handen.
På den strama hållningen kunde han genast förstå att han hade framför
sig en af gamle kungens gunstlingar, en man som redan såsom yngling
gjort sig förtjänt af att föra regementen i fält.
Svenske hade svårt att taga sina ögon från generalens ansikte. Hvilken
ädelhet, parad med allvar och energi! Just en sådan man, tänkte han, var
det som kunde taga upp salig kungens mantel och blifva den fältherre,
som skulle föra Sverige till seger. Den krökta näsan, den fast slutna
munnen, den höghvälfda pannan, det var en karaktäristisk treenighet af
kraft, som för en ung soldat som Svenske måste verka i hög grad
tilldragande.
Han erinrade sig nu ett yttrande, som han hört citeras om honom efter
den vördnadsvärde biskop Rydzelius: »General Buddenbrock», hade denne
sagt, »är en ansenlig, hurtig och af allom älskad herre; han är af allom
känd för kvickhet, esprit och otadladt renomé och conduite.»
För tillfället var emellertid generalen vid mycket dåligt humör. Han
hade nyss inspekterat fästningsverken och den inspektionen hade icke
utfallit till hans nöje. Då han fick se kungens bref, som Svenske räckte
honom, klarnade likväl hans anlete.
»Säg mig, min vän», sade han i vänlig ton, i det han lade brefvet
obrutet på bordet, »är folket i Stockholm för krig?»
»Man har nog varit mycket uppretad mot ryssarne», svarade Svenske
vördnadsfullt, »men saken är nu gammal och ...»
»Hur länge är det då sedan kriget förklarades?» inföll generalen
förvånad.
»Något mer än åtta dagar.»
»Åtta dagar? – En sådan försummelse!»
Han yttrade ingenting på en lång stund, men det var icke svårt för
Svenske att gissa hans tankar. Äfven han blef i högsta grad förvånad
öfver att icke högste befälhafvaren i god tid blifvit underrättad om
krigsförklaringen, och han tyckte att det var besynnerligt, att
regeringen kunde begära att denne skulle utföra de farligaste vågstycken
med oöfvade trupper ... taga fästningar genom öfverrumpling, och så begå
den försumligheten att icke underrätta honom om en så viktig sak, utan i
stället låta fienden först få veta den.
Han afskedade Svenske vänligt, nästan kamratlikt, och uppmanade honom
att hafva sina hästar i ordning för snar afresa.
En stund därefter tog förhöret med de inkomna spejarne sin början.
»Nå, min bäste öfverste Willebrand», frågade generalen en lång
gråskäggig officer, när alla infunnit sig, »hvar hafva vi våra
rapportörer?»
»Här, herr general en chef», svarade en barsk röst från dörren och en
ung, ståtlig man framträdde till nedre ändan af det bord, vid hvilket
generalen tagit plats.
»Är det löjtnanten, som sett fienden och gjort det beskedliga folket här
i fästningen från sina sinnen?»
»Det förra är sant, herr general en chef. Saken är i korthet följande: I
förgår afton fick jag order att med femtio dragoner aflösa förvakten vid
Armila by. Jag sände då två dragoner fram mot Taskula för att vakta vid
gränsbommen. I mörkningen kom samma afton ett ryskt parti dragoner genom
skogen förbi slagbommen, för att kringränna dubbelposten. Detta
varseblefvo dragonerna, som retirerade sig strax därifrån, hvarvid den
enes häst stupade och föll omkull. Den andre dragonen däremot kom
tillbaka i flygande fläng och omtalade händelsen, då jag strax tog
trettio man med mig och rekognoscerade till gränsen. Klara spåren kunde
då skönjas efter ryssarne. De hade nästan en hel fjärdingsväg gått fram
genom skogen och i hastigheten släppt efter sig både stångpiskor och
hästskrapor.»
»Egendomliga syner», sade generalen tankfullt. »Men är detta allt,
öfverste Willebrand?»
»Fältväbeln Kramer, som skulle föra generalens bref öfver gränsen, såg
hela fientliga lägret», svarade denne. »Hvar är Kramer?»
»Här, nådig öfverste! – Det var så», började denne, »att jag och mitt
folk hunno fram genom skogen först i mörkningen ... Då sågo vi några
eldar flamma till mellan träden i skogsbrynet och skulle just stiga af
hästarna, för att se efter hvad det var, då en af bussarne ropade att
det var ryska lägret ... I samma ögonblick, och innan trumslagaren hann
slå signalen, började kulorna hväsa kring öronen på oss. Båda hästarna
stupade för skotten och trumslagaren fick sin trumma sönderskjuten ...
Hur stor styrka det var, kan jag icke med bestämdhet uppgifva.»
»Detta är alltså summan af hvad man vet här om fienden?» sade generalen
lugnare. »Då synes mig den öfverlägsne fienden», fortfor han leende,
»endast vara ett ryskt spejareparti, som vill ställa till något väsen
här uppe för att narra oss från strandvägen, därifrån jag nyss på stund
fått underrättelse att fienden framtränger i stor myckenhet.»
»Pålitliga personer hafva likväl berättat», invände öfverste Willebrand,
»att mer än tio tusen ryssar stå icke långt härifrån vid Kananoja. Herr
generalen får därför icke anse mig för den jag icke är – hvilket jag ock
vid flere tillfällen med den högstes bistånd contrarium bevisat – om jag
nu enligt eds- och ämbetsplikt anhåller om flere trupper till
fästningens defension.»
Tonen, hvari den gamle öfversten yttrade dessa ord, hade en egendomlig
skärpa, som ännu mera förhöjdes genom uttrycket i hans grå, blodsprängda
ögon. Han var tydligen i hög grad missbelåten med det sätt, på hvilket
Buddenbrock upptagit hans rapport.
Buddenbrock själf syntes en stund tvehågsen. De underrättelser han fått
stredo fullkomligt mot dem han nyss erhållit på andra flygeln.
Besynnerliga rykten om hemliga intriger bland krigsbefälet, hvilka
skulle afse att draga trupperna så fort som möjligt närmare gränsen,
hade nyligen kommit till hans kunskap och gjort honom ännu mera
misstänksam. Hans tvekan varade likväl endast några ögonblick.
»Ni borde verkligen ha fördrag, go’ herrar», sade han med allvarlig ton
i det han reste sig, »att inkomma med sådana rapporter. De sätta endast
skräck i folket och betaga dem det första modet och hurtigheten ... I
alla händelser bören I eftertänka att en svensk är minst lika god som
tio ryssar. Af alla våra kunskapare och andra omständigheter», fortfor
han, då de andre tycktes instämma i hans åsikt, »hafva vi ju för öfrigt
den säkra underrättelsen att ryssen är mycket rädd för oss, och därför
för närvarande ej vet sig någon utväg. Det är snarare att tro att han
icke attackerar oss alls, om vi icke attackera honom.»
Härmed slutade förhöret. Under hela tiden, som det pågick, hade
generalen gång efter annan med särskildt intresse synts betrakta
Svenskes anlete. Sedan spejarne aflägsnat sig, kallade han honom till
sig.
»Är min unge vän säker på», frågade han i sträng ton, »att det brefvet,
som jag fick af honom, verkligen är af hans majestäts egen hand?»
»Jag mottog det själf af kungen», sade Svenske förvånad.
»Min unge vän», tillade han med ett egendomligt leende, i det han vände
honom ryggen, »har fått ett godt härberge hos rådman Tillman, efter hvad
jag hört. Det skadar dock aldrig att vara försiktig.»
Det var tydligt att en omkastning inträdt i fråga om generalens
uppfattning om honom. Men orsaken?
När han kom ut i kansliet, hörde han ej längre talas om att han skulle
sändas ut på någon längre ridtur. Han skulle stå till kommendantens
förfogande, i händelse att något fientligt spordes på gränsen. Detta var
allt han fick veta.
Medan han som bäst grubblade öfver denna händelse, kom Henrik emot
honom. »Du bör nästa gång bättre se efter dina bref», sade han. »Se här.
Det bref, du lämnade min far, är falskt.»
Nu steg Svenskes förvåning öfver alla gränser. Hur skulle han förklara
detta? Han såg nu själf att det icke var samma bref, som han haft dagen
förut, och dock voro sigillet och kuvertet desamma.
»Min far ville sätta dig i arrest såsom spion», fortsatte den förre,
»men jag tog ditt försvar, och denna gången går du fri. I högkvarteret
kommer du emellertid icke ... Här måste man hafva både sina ögon och
öron öppna», fortfor han, då Svenske bedyrade sin oskuld. »Farväl nu
till härnäst!»
Generalen hade stigit till häst och Svenske fick icke tillfälle att göra
några vidare frågor.
»Hälsa borgerskapet», sade generalen åt kommendanten med ett småleende,
i det han ordnade tyglarna, »att nu kunna kvinnfolken lugnt kläda af sig
om aftnarna, ty från denna sidan lär ingen fara vara att förvänta.»
Öfverste Willebrand svarade icke. Men när generalen aflägsnat sig stod
han kvar på samma ställe, en lång stund sedan den bortilande
ryttarskaran försvunnit.
»Ingen fara å färde?» mumlade han för sig själf. »Men det förstås, de
som höra till partiet bekymra sig föga efter folk och fästningar. Kan
tro, go’ herrar, en svensk mot tio ryssar! – Alldeles som i salig
kungens tid ... fanden själf måtte hålla stången mot tio af de röda
kosackerna.»
Hans uppfattning af kosackernas krigsduglighet tycktes vara lika allmänt
delad af de kringstående som hans missbelåtenhet med general en chef.
»När man icke har råd att köpa några fattiga bjälkar till nya
kanonbäddningar, kan man så godt låta bli att föra krig», sade kapten
Åberg, som var chef för artilleriet, i det han föraktfullt höjde på
axlarna. »Om han stannat ännu några minuter, skulle jag lärt honom de
tio budorden både fram- och baklänges.»
»Tror nog det», sade major Krabbe vid karelerna med ett försmädligt
grin, i det han skrufvade sin stora peruk mera ned i nacken – »men
hvarför, för böfveln, kunde min herre icke hinna med att göra det, då
han var här? – Alla de där högdjuren förtjäna hvad de få. Hur var det
nu, go’ herrar», fortfor han, då kommendanten tog afsked af dem. »Vi
skulle ju känna på rådmanskosten i dag. Den är, ta mig böfveln, icke att
förakta.»
»Vår unge kamrat», tillfogade kaptenen, »är själfskrifven i vårt lag.
Hvad djäfvulen tjänar det till att se ledsen ut», afbröt han sig, då
Svenske, grubblande öfver brefvets bortkomst, icke gifvit akt på
majorens fryntliga inbjudning. – »General en chef är i sanning en mycket
större nattmössa, så hatt han är, än alla vi ärliga mössor tillsamman,
eller hur, herr kamrat?»
Svenske kunde icke återhålla en min af förvåning. Det var helt visst
första gången som någon räknat honom till mösspartiet, och han visste ej
om han skulle taga det för skämt eller allvar. Men han hade föresatt sig
att icke uppenbara det mycket fåtaliga parti till hvilket han hörde, för
att icke invecklas i enskilda trätor. Han tackade därför för bjudningen
med en artig bugning och medföljde stillatigande, då en stund efteråt
officerarne, med major Krabbe i spetsen, satte sig i rörelse mot det
omnämnda huset.
Hos rådmannen hade de öfriga gästerna redan samlats för att, som det
hette, fira åldermannens namnsdag, då den af major Krabbe anförda
flocken inträdde. Den fryntliga husmodern var som bäst sysselsatt med
att under krus och fjäs persvadera pastorn i staden, den lärde doktor
Kamerarius, att stiga längre fram i rummet. Iklädd en hvit rynkad mössa
och en vid långkofta af storblommigt triumphant, skulle hon kunnat tagas
för stadens drottning, om icke hennes man, den lille fetlagde,
jovialiske, ständigt smågrinande rådmannen, sett så föga majestätisk ut.
Sedan pastorn läst den sedvanliga bordsbönen, satte sig gästerna ned
kring det rikligt försedda bordet.
Värden höjde sin refflade Nürnbergpokal och drack dem till, hvilken skål
af dem samfäldt besvarades. Härefter vardt ordet fritt. Man kunde äfven
se detta på major Krabbe; ty han fnös som en gammal stridshäst vid
åsynen af stridsvimlet, då han såg den blanka vinkannan göra sin rund.
Allt sedan på tjugutalet hade denne gamle hedersman varit en trogen gäst
i rådmansgården. Den väldiga krökta näsan, den stora, öfverlägset
grinande munnen, den låga pannan, hvilken ännu mer nedtrycktes af den
yfviga brunsvarta allongeperuken, de grå, krigiska knäfvelbårarna och de
små plirande ögonen af samma färg bildade tillsamman en präktig typ af
den tidens krigare, hvilka i den »hvita fradgan» och de »muntra
historierna» sökte glömma den sanna vapenäran eller sökte sarkasmer mot
de unges prat om kommande storverk.
En fullkomlig motsats till honom var hans granne, den sprättige
kaptenen, hvilken i sin nymodiga peruk, gräsgröna byxor och blå rock med
stora ducringer snarare tycktes hafva sin håg åt det ideala i lifvet än
dess materiela njutningar – om det öfver hufvud taget kunde finnas något
som han hade håg för eller icke klandrade. Krabbe hade en gång sagt ett
ord om honom, som vunnit en viss ryktbarhet inom garnisonen: »Om Gud
fader själf», hade han sagt, »skulle en dag presentera för honom alla
paradisets skönheter, skulle han inom tjugufyra timmar vara trött på
hela härligheten.»
Äfven vid detta tillfälle hade han naturligtvis något att anmärka och
höll upp ölglaset mot dagen, i det han halfhögt mumlade några ord om
färg och smak.
»Ja, bror Åberg, hvad vore väl bordet», sade Krabbe med tillgjordt
allvar, »utan godt hembryggdt måltidsdricka?»
»Ett elakt och illa ansadt dricka medför sjukdomar», svarade denne
trumpet, »såsom gikt och andra plågor.»
»Bättre än vår värds kan man, för tusan böflar, icke få. Detta säger jag
dig, äfven om du tagit Kajsa Vargs och Winbergs kokböcker till din
psalmbok och katekes ...»
Vinkannan, som i detsamma passerade förbi, kom Krabbe att afbryta
meningen.
»Maken till pontak finnes, för böfveln, icke häller på hela kusten»,
återtog han efter en duktig klunk, i det han sög vinet ur sina stora
knäfvelbårar. »Därför en skål för vår gamle redlige värd!»
»Det kostar sju glas.»
»Det var endast det han ville», hviskade kaptenen åt Svenske. »Allt som
har en medfödd aning om ett torrt russin, ska’ min herre veta, heter här
pontak – och all mat, som icke består af braxen i ölättika eller
rofvälling, kallas kalasmat ... Det syns att hattarnas dåliga
öfverflödskram ännu icke hittat vägen till gamla Finland.»
»I fält är kommissariatets kost ofta en läckerhet», sade Svenske
anspråkslöst. »Salig kungen lefde ofta endast af succarjebröd och
vatten.»
»Nå nå, min herre! Icke värdt att vara så anspråkslös. Sätter man
ständigt sitt ljus under ena skäppo, kan det lätt hända att danken
slocknar. För öfrigt är »i fält» och »i fält» just icke detsamma, och om
detta leksakskriget är det ju icke värdt att mycket orda. Dansen tror
vår general en chef kommer att bli åt sjösidan ... ha, ha, ha! ... Men
detta vet nog vår unge kamrat, lika väl som ryssen, hvar den blir!»
tillfogade han högt, i det han riktade ett menande ögonkast på Svenske,
liksom han ville att denne skulle fortsätta.
Svenske, som hade svårt att förstå hvarthän kaptenen syftade, svarade
endast med en stum nick. Men detta svar, så intetsägande det i själfva
verket var, hade nära nog kommit rådmannen att släppa sitt stora
Nürnbergglas i golfvet. Äfven på de öfrige syntes det öfva en märklig
inverkan. Det syntes tydligt att man hade missräknat sig på honom och
det dröjde en god stund, innan samtalet åter kom i gång.
Det var majoren, som först lyckades finna ord för sina tankar.
»Jag var med Armfelten anno tretton», sade han och lade båda armbågarna
på bordet. »Då var det andra bullar i ugnen. Hela landet var så
rensopadt, att den måttligaste sparf kunnat hungra ihjäl endast genom
att flyga öfver byarna.»
»Ja, Gud nåde oss för stora ofreden», inföll husmodern – som hittills
moltegat, utom då hon förmanat sin dotter att sitta rak vid bordet och
inte spilla på den nya kornlärftsduken eller det rara kalminklifstycket.
– »Det var icke mer folk kvar i min hembygd än att då gudstjänsten
skulle hållas en söndag, flög en orrhöna upp ur predikstolen just då
prästen skulle dit upp för att börja sin predikan.»
»Ja, det är sant», inföll rådmannen, »för detsamma hörde jag i fjor på
Sibbo vintermarknad af en trovärdig karl från den nejden. – Men förse er
nu, go’ herrar», tillade han med en förtrolig blinkning åt det håll där
Svenske satt, »af portugisvinet. – Man kan inte så noga veta hvad
morgondagen för med sig.»
»Præsens est certior hora», svarade pastorn, som ändtligen lyckats
svälja den sista klänetten. »Det är: kommande stund är oviss eller:
blott den närvarande timmen är tillförlitlig, eller ännu bättre: Horæ
non ulli similis producitur hora, det är: ingen dag är lik den andra
eller ...»
»Skam ta den som spottar i glaset, ty han får intet mer», skrattade
majoren, plirande med ögonen. »Ett förböfladt bra bibelspråk! Icke för
det min utslitna kastorhatt är värd så mycket som ett ruttet lingon, men
jag skulle ändock vilja hålla upp den mot alla mäster Jobst Doblins och
Mårten Ströfvings timmerstockar, att min högvällärde vän tänker fortare
än en häst äter hafre ...»
»Nu vill Krabbe ställa sig in för en vacker likpredikan», inföll
kaptenen med ett försmädligt ögonkast. – »Jag skulle därför föreslå att
man hoppade öfver både parentes och nativitas och endast stjälpte ur ett
ölstop på grafven och skref i botten af detsamma: educatio, conjugium et
vita.»
»Det gällde icke dina timmerstockar, och då kan min herre vara tyst»,
röt majoren, då de öfrige inföllo i kaptenens skratt.
»Timmerstockarna trodde jag annars hörde till brors hemliga sportler.»
»Och dem har icke hvarje sprätthök rätt att skrifva sig på näsan», skrek
majoren, allt ursinnigare.
»Skock tunnor attan, bror Krabbe», inföll nu rådmannen med hög röst, i
det han reste sig upp från sin stol, för att göra sig bättre hörd, »vår
vän kaptenen talade ju icke ett enda ord om höga öfverhetens bränsle,
och icke häller så vidt jag kunde förstå om de timmerstockar som vi alla
veta att kära bror själf brukar draga på, då han fått smaka på en god
klunk starköl.»
Detta sätt att afleda samtalet uppväckte mycken munterhet bland de
öfriga gästerna, och majoren, som icke gärna kunde neka till möjligheten
af detta påståendes riktighet, tog förklaringen för god, sedan han till
yttermera visso hört den upprepas ett par gånger.
Allt sedan han på ett så mystiskt sätt tilltalats af kaptenen, hade
Svenske afhållit sig från att deltaga i samtalet. Förlusten af kungens
bref gjorde honom för öfrigt icke böjd att lyssna till de andres skämt.
Han hade hoppats att få beröm för sin snabba färd och redan från första
stunden vinna generalens välvilja. Och i stället hade han kommit fram
som en dummerjöns, hvilken hade en väns borgen att tacka för att han
icke genast fängslats.
Förmodligen funno sig hans grannar vid bordet slutligen sårade af hans
tystlåtenhet; ty efter några frågor rörande den sannolika utgången af
fälttåget hade de dragit sig alldeles undan. I stället för att åhöra
rådmannens vidare utläggningar i politiken tog han därför, så snart
måltiden var slut, afsked.
I stället för att följa gatan rakt fram, kom han nu att af en händelse
vika af till vänster långs sjöpalissaden. Aftonen var utmärkt vacker och
då han såg en trappa i närheten, beslöt han att stiga upp på vallen för
att skaffa sig en öfversikt af terrängen framför fästningen. Och väl
uppkommen på vallsluttningen af den högt liggande redutten Faber, kunde
han icke nog beundra nejdens skönhet.
Han kunde nu med ögat följa den väg, på hvilken han inkommit i
fästningen och som öfver vindbryggan ledde utåt fältet. Nedanför den
branta backsluttningen delade den sig. Den ena väggrenen fortsatte rakt
fram åt ryska sidan, den andra aftog åt höger långs sjöstranden, alltså
åt svenska sidan. Den höga tallskogen, i hvilken båda vägarna fördjupade
sig, begränsade synranden åt alla sidor.
Trakten var nästan ödebygd. Endast i närheten af vallen syntes några små
stugor med torftak. Invånarne hade ännu icke utsökt åt sig nya
byggnadsplatser utanför de skyddande fästningsvallarna och Lappvesi
kyrka, som nu reser sitt torn i själfva vägknuten, skulle ännu länge få
vänta på sin grundläggning.
Utom de nämnda kojorna var en hög väderkvarn den enda byggnad som ådrog
sig Svenskes uppmärksamhet. Hon låg på en tämligen brant backe, strax
till vänster om den väg som ledde åt svenska sidan. Svenske begrep
genast att denna backe var genom sin höjd en farlig punkt i händelse af
ett anfall mot fästningen. Efter hvad han trodde sig märka ledde dock
den bortvända sluttningen ner emot en sumpig däld, öfver hvilken det
kanske ej var så lätt för en fiende att framföra några kanoner. På andra
sidan om denna däld framstucko några enstaka mindre tallar, hvilka
småningom samlade sig till tätare småskog, bildande sålunda den höga
furuskogens på samma gång förvakter och spejare.
Svenske lät blicken följa utefter skogsbrynet för att utröna, hvar
fienden, i händelse af anfall, sannolikast, skulle uppföra sina
batterier. Förhöret och i synnerhet de dunkla yttranden, som fällts
under middagen om en blifvande strid, hade nämligen uppjagat hans
inbillning i hög grad, så att han kände sig som vore han i närheten af
en fara, ändock han icke visste från hvilket håll hon närmade sig.
Plötsligt väcktes han ur sina funderingar genom några halfhögt yttrade
ord i hans närmaste grannskap. Han vände sig hastigt om för att efterse
om någon af de andra gästerna möjligen följt efter honom. Men i den
dunkla skymningen kunde han icke upptäcka någon mänsklig varelse. Han
steg högre upp på bröstvärnet, för att bättre kunna se ned i grafven.
Men icke häller där kunde han varseblifva någon. Han fann detta så
mycket besynnerligare som han på röstens tonfall tyckte sig igenkänna en
bekant.
Han skulle just lämna vallen, då rösten på nytt hördes, denna gång från
motsatta sidan af pålverket, och nu kunde han tydligt urskilja hvarje
ord.
»Förhållandena i S:t Petersburg utveckla sig allt gynnsammare», hörde
han. »Vår dyrkansvärda prinsessa är likväl i största behof af vår
hjälp.»
»Det är ännu omöjligt att göra något», svarade en annan i lägre ton.
»Senast i dag gjordes ett försök, men det strandade på hans vanliga
indifferentism. Han är sträng som Regulus och dygdig som Cato.»
»Då måste Wrangel skickas fram. En ryss är för honom som ett rödt skynke
för en ilsken tjur.»
»Wrangel gör de facto allt som den andre icke önskar. – Men hur många
man skickas emot honom?»
»Är ni rädd, min bäste? Endast ett par regementen af de farligaste
motståndarne till revolutionen. Det är svårt att taga mera folk genom
skogarna.»
»Hvad säger Chetardie om saken?»
»Excellentissime – och Crepi äfven.» –
»Mais que faire, om den tvärviggen vägrar?»
»Har nog ingen fara. – I nödfall bör han tvingas. – Var utan all
inquiétude, min vän. Jag skall nog veta smida järnet, medan det är varmt
...»
Nu tystnade rösterna, hvilkas samtal på det högsta retat Svenskes
nyfikenhet. Skulle några hemliga planer verkligen vara å bane? Hans
morbrors afskedsord jämte det som förefallit under middagen gåfvo honom
full anledning att misstänka hvad som hälst. Han beslöt därför att
försiktigt smyga sig ned i grafven för att om möjligt från yttre
grafbranten, genom någon springa i pålverket, utforska hvilka de
samtalande voro.
Men knappt hade han uppkommit på bröstvärnets yttre sluttning, då ett
doft buller nådde hans öra, som kom honom att öfvergifva denna plan. En
blick på den dunkla kvällhimlen öfvertygade honom genast att hans första
gissning, att det var åskan, var falsk. Bullret liknade mera det
aflägsna dånet af en stor ryttarskara. Nu kunde han tydligt höra att det
närmade sig skogsbrynet på andra sidan slätten. Han kunde tydligt
urskilja hofslagen och prasslet bland grenarna i småskogen. Och innan
han hunnit bilda sig någon föreställning om hvad som kunde vara å färde,
utbredde sig ur trädens slagskugga en mörk massa, hvilken rörde sig
snabbt fram emot fästningen öfver den nu i klart månsken liggande delen
af fältet.
Han kände hur marken darrade under hofslagen. Var det förvakten, som
flydde inåt fästningen, förföljd af fienden? Men styrkan var för stor.
Eller var det måhända något fientligt öfverrumplingsförsök?
Varningsropet ljöd nu från post till post utefter vallarna. Trummorna
kommo i rörelse inne i staden. Vindbryggorna reste sig upp i luften.
Soldater och borgare skyndade om hvarandra att besätta vallarne. Inom
några minuter stodo artilleristerna färdiga vid sina stycken med
glimmande luntor i händerna.
Men den sig närmande ryttarskaran tycktes förakta faran. I ett enda
fyrsprång syntes den vilja sätta öfver den djupa grafven och de höga
vallarna. Då, utan att ännu ett skott lossats, uppkom en skockning i
leden. De stannade, liksom befälhafvaren i sista ögonblicket skulle
tvekat. Hästarna vrenskades och gnäggade, medan de sparkade upp sanden
omkring sig. Men det varade blott ett ögonblick, i det nästa var hela
den stolta linien i vild flykt mot skogsbrynet. Fåfängt ansträngde
vakterna på vallen sina ögon för att upptäcka några ryttare. Det hela
var som en spöksyn.
Liksom de öfriga åskådarne stod Svenske slagen med förvåning öfver hvad
den kunde betyda. Då fick han se Lars, som äfven skyndat ut.
»Nå Lars, hvad säger du om sådan klappjagt?»
»Skulle kanske kunna säga något, hans nåd ... Tycker nog det hade varit
bäst att icke ställa till så mycket väsen för så’nt varsel.»
»Varsel? – Säkert endast något kosackskämt.»
»Inga kosacker, hans nåd. – Svarta hästar ... stora fladdrande vingar
... ej en enda ryttare.»
»Äro dina spöken framme så tidigt på aftonen, då torde vara skäl att vi
se till hästarna, så att inte tomtegubbarne stjäla bort fodret.»
»När man försummar Guds hus och i stället äter kräsliga rätter och umgås
med syndiga lustar och begärelser ...»
»Käre Lars, spökena får du ha för dig själf, men predikningarna bör du
öfverlämna åt våra präster, som du ju håller så mycket af. Bäst gör du
dock, om du lämnar mig i fred för bådadera.»
»Jag har, gudnås, varit en så syndig människa», mumlade Lars med
gråtmild ton. »Men nu är jag omvänd.»
Svenske var icke i lynne att vilja höra hur grundlig Lars’ omvändelse
var, då han kände honom tillräckligt för att förstå att han upptäckt
någon ny ölsort och var på väg att återse den hvitklädda flickan, i
hvilket fall det vore bäst att han vore inomhus. Han tillsade honom
därför att följa sig till stallet.
Här möttes han redan utanför af vänskapliga gnäggningar och på de stora
ögonen, som lyste som eldkol i halfdunklet, såg han, så snart han stigit
in genom den låga stalldörren, hvar hans häst befann sig, vid hvilken
han för hvarje dag kände sig mer fäst.
»Se, det var så, att han blef litet sömstucken i går», mumlade Lars, i
det han förgäfves sökte tända ljuset i den spruckna hornlyktan.
»Sömstucken? – Hvad pratar du för dumheter», utfor Svenske häftigt. »Har
jag icke sagt att han icke fick omskos, förrän jag sade till därom?»
»Går nog fram ändå, fast jag linkar ett slag, sa’ amiral’n med
kopparbenet.»
»Skon är väl borttagen? Inte? Nå skynda dig då, för böfveln.»
»Kommer fort, sa’ han som klef ut genom fönstret. Det är blott den ena
hofven, ty den lymmeln fick inte röra de andra hofvarna. – Han svor på
att han skulle göra en sko så nätt, att hon skulle anstå själfva den
vackra rådmansdottern.»
»Hvilken pratar du om? Hvad var det för en gynnare?»
»Han sade att han kände hans nåd.»
»Kände mig?»
»Ja, och så talade han så godt om gamle kungen och bjöd på utmärkt
starköl och ...»
»Jag har en gång för alla sagt ifrån att du ej får släppa obehörigt folk
till våra hästar», sade Svenske allvarligt. »Kom ihåg hvad du själf
gjorde i Åbo. – Låt nu den sjuka foten stå öfver natten på fuktig
lerjord och håll ett godt öga på den andre hästen, så att icke äfven den
blir otjänstbar. – Om det finnes något fel på honom i morgon, är du icke
längre i min tjänst.»
Denna skarpa tillrättavisning gjorde Lars med ens nykter. Det var första
gången som hans herre lät honom förstå, att det fanns en gräns som icke
fick öfverskridas ens af trotjänaren. Också var det med uppriktigt
hjärta som han lofvade att förr skulle trollen få dränka honom
lifslefvande än att ett tagelstrå skulle röras på hästarna.
Då Svenske återkom till rådmannen, sutto gästerna ännu vid sina
vinkannor. Endast pastorn och majoren voro sysselsatta med att rulla
tärningarna i brädspelslådan.
»Skock tunnor attan», ropade den sistnämnde mot Svenske, då han
inträdde, »trodde jag icke att du redan gifvit dig på hemvägen för att
skrika något i öronen på generalen.»
Svenske ansåg det icke löna mödan att, i den sinnesstämning majoren
befann sig, fordra något slags upprättelse, utan nämnde blott i få ord
att han hört ute i staden att larmet uppkommit till följd af några lösa
kosackhästar, hvilka man sedan tagit fatt på vid Armilavakten.
Om än det besynnerliga uppträdet kunde på detta sätt få sin helt
naturliga förklaring, kvarstod likväl för Svenske det hemlighetsfulla
samtalet på vallen såsom en olöst gåta. Äfven berättelsen om
hofslagaren, som sökt fördärfva hans häst, gjorde honom åtskilligt
hufvudbry.
Under natten väcktes han af ett nytt larm. Nu var fienden, skrek man, i
fullt tåg öfver gränsen. Så snart Svenske hunnit kläda sig, skyndade han
därför till kommendanten.
Men denne tog ingen vidare notis om honom. Och på Svenskes fråga, om han
befallde att han skulle stanna kvar, svarade han tvärt att han redan
afsändt alla rapporter som han funnit af nöden.
Efter en lång ed tillade han att som »hans hetlefrade unge herre» ändock
bara vore till förargelse och besvär, kunde han gärna begifva sig hvart
åt fanders han själf funne för godt. Men toge han vägen öfver
Fredrikshamn, kunde han göra honom den tjänsten, så vida han kom ihåg
det, att nämna för generalen en chef att ryssarne gått öfver gränsen.
Svenske, som äfven tog humör, svarade helt snäft att han skulle följa
anvisningen.
Han hade icke hunnit långt från fästningen, då uppstigande dammoln
utefter vägen, enformiga ljud af trummor och glittrande bajonetter gåfvo
tillkänna en mötande större truppkolonn. Var det den svenska hären som
närmade sig? Då vore hans färd slutad. Han höll inne sin häst. Men han
kunde icke uppskatta de mötande trupperna till mer än på sin höjd några
tusen man. De hade synbarligen mycket brådtom; ty soldaterna hade tagit
af sig rockarna och gingo i de långa gula västarna och deras skäggiga
anleten voro böjda mot marken. När de kommo närmare, besannades hans
antagande. De marscherandes matta, blodsprängda ögon talade om
outhärdliga ansträngningar, då de blickade upp i drömlik dvala mot den
ensamme ryttaren som bröt deras led.
»Hör hit, min herre!» ropade generalen, som red i têten för den andra
bataljonen i ordningen, »hvart skall man rida?»
»Till högkvarteret.»
»Hälsa då general en chef att han må ligga stilla så länge han gitter,
ty nu går gamle Wrangel på eget bevåg och eget ansvar mot ryssen.»
»Hoppas, herr general, att vi andra snart få följa efter.»
»Gör mans det, unge man, gör mans det. Det är nog en annan lek, detta,
för sprätthökarna och hattjunkrarne, än att föra stat på Riddarhustorget
och acortisera damerna på assembléerna i Stockholm.»
I det generalen med själfbelåtet leende yttrade dessa ord, återtog han
sin plats i kolonnen och hälsade Svenske med handen till afsked.
En stund därefter var Svenske åter allena med Lars. Den ena afdelningen
efter den andra hade slingrat sig fram genom de böljande sädesfälten och
försvunnit i det bakomvarande skogsbrynet. Ännu hördes en stund deras
trummor, som gåfvo genljud från bergen; men snart blef äfven tyst åt den
sidan.
Utan att möta något annat anmärkningsvärdt, inträffade Svenske på
kvällen i Qvarnby, där han, sedan general en chef nu blifvit fullkomligt
öfvertygad om hans pålitlighet af sin son, till hvilken han satte ett
obegränsadt förtroende, gaf honom order att tidigt följande morgon rida
öfver till general Wrangel med uttrycklig befallning att i det längsta
uppskjuta striden. Wrangels marsch hade väckt generalens största
förvåning, då den icke blott var ett brott mot föregående order, utan
stred fullkomligt mot de mått och steg, som han själf endast få timmar
förut uppgifvit sig ämna vidtaga. »Men han hade ej velat», hade han
skrifvit till Buddenbrock, »lämna Willmanstrands besättning och invånare
till spillo, utan ville – ledd som han var blott af mod och deltagande –
gå fienden till mötes.»
Hvad följden af hans egenmäktiga tilltag skulle blifva, var icke svårt
att inse, om icke Buddenbrock hann att i rätt tid komma till hans
understöd. Och detta var icke lätt. Det kräfdes åtta mils marsch på de
uslaste vägar. Hästarna, som för den ringa fodertillgångens skull varit
spridda på bete på en yta af flere mils omkrets, hade emellertid nu
blifvit hopsamlade, och om bara Wrangel kunde uppskjuta striden ännu ett
dygn eller taga skydd bakom Willmanstrands vallar, skulle Buddenbrock
med säkerhet hinna fram till hans understöd och hejda fienden. Sista
rapporten, som Buddenbrock nyss mottagit, då Svenske kom till lägret,
hade likväl gifvit vid handen att Wrangel, såsom hörande till
mösspartiet, var alltför afundsjuk på en af hattpartiets förnämsta
ledare för att med honom vilja dela segerns, som han trodde, lättvunna
lager och därför sannolikt högst ogärna skulle hålla sig på defensiven.
Hvarje sekund var därför dyrbar för Svenske och han pressade gång på
gång sin häst att falla i galopp, med den påföljd att denne snart vardt
alldeles uttröttad. Svenske måste därför med våld taga en ny. Men denne
var en usel krake, som snart låg flämtande på vägen, ur stånd att mera
resa sig.
Denna motgång var så mycket större, som det endast återstod en
fjärdedels mil fram till fästningen. Men kosta hvad det ville måste han
hinna dit innan det blef för sent. En gång för alla ville han gifva ett
prof på hvad han dugde till. Med rask takt borde han vara framme på
kortare tid än en halftimme.
Ännu hade han ej hört något skott från Willmanstrandssidan. Mötande
ryttare visste ingenting om något anfall. En af dem berättade till och
med att fienden vändt tillbaka öfver gränsen.
Han hade just hunnit lossa sin väska från sadelbommen, då en ryttare
visade sig uppe på backkrönet. Han kände genast igen att det var
Schulenberg, på den svarta peruken och den tillgjordt förnäma
hållningen. När denne fick se Svenske, hälsade han förtroligt, men
tycktes mån om att ofrågad få fortsätta sin väg.
»Hvarthän, herr kvartermästare – är striden redan börjad?» frågade
Svenske, icke utan ironi, då han såg att Schulenberg icke gjorde min af
att stanna.
»Jag måste skynda. Öfver trettitusen ryssar äro som bäst i färd att
förgöra vår lilla hop.»
»Och ni rymmer fältet?»
»Potz donner, min herre, en lägligare tid och ni skulle få göra
bekantskap med min klinga.»
»Låna mig blott er häst i stället, kamrat, kunna vi uppskjuta den
affären till en lägligare dag», sade Svenske leende. – »Äfven för mig är
hvarje ögonblick dyrbart. Jag har generalens en chef order och måste
hinna fram innan striden börjar. Jag tillåter mig därför att låna ert
sto för några timmar», tillade han i det han grep fatt i betslet.
»Är min herre förryckt?»
»Mitt fulla allvar ... lämna mig er häst. Kanske arméns öde beror på om
jag är framme i tid.»
»Om ni än vore en ny Simson, kunde ni intet uträtta där. – De våra komma
för öfrigt snart denna väg tillbaka. – Jag har själf måst bana mig väg
genom de ryska linierna för att utfinna den bästa återtågsvägen. Har ni
icke hört hur det skjutits i flere timmar? Au revoir, min herre!»
I det Schulenberg yttrade dessa ord, gaf han sin häst sporrarna och slog
i detsamma till Svenske med handtaget af sitt ridspö så att denne måste
släppa sitt tag. I nästa ögonblick var han försvunnen.