Solen hade gått ned i de praktfullt skimrande vågorna. Den ljusa
nordlandsnatten stod med tunga molnskärmar långs synkretsen och bredde
sin slöja öfver den vida, oroliga vattenytan.
En liten däckad ålandsskuta kryssade fram mot den i fjärran skymtande
skärgården. Sorlande föllo vågorna undan för den skarpa stäfven
upplösande sig i skum. Men så enade de sig åter. I yr glädje fradgade de
sig för vinden, som ilat till deras hjälp och den svarta stäfven hade
svårt att slita sig lös ur deras frustande famntag.
Men för hvarje gång kom skutan närmare sitt mål. Den mörka, blånande
randen aftecknade sig allt skarpare mot himlen, där gula och violetta
strimmor nu började färga den mörka molnväggen.
Det var likväl icke denna tafla som tedde sig för den person, hvilken,
insvept i en vid ryttarkappa, låg utsträckt på fördäcket af den gungande
båten. Vågornas skvalpande var för honom kanondånet, som rullade fram
öfver nejden och gaf genljud från de mörka fjällsluttningarna. Han såg i
drömmen hur de högväxta furorna omsveptes af blåaktiga krutmoln, som
långsamt ringlade sig upp från fiendens muskötter, hörde hur de röda
blixtarne smattrade i skogsbrynet. Liksom buren af jättehänder drefs han
fram mot dem i spetsen för sina skaror. Allt gaf vika för anfallets
förfärande våldsamhet. Ett ändlöst jubel lopp genom de segrande leden.
Men nerifrån den lilla skogslunden, där nattdimman ännu uppsteg, orörd
af de nyfödda solstrålarne, hördes ljudet af trummor, åtföljdt af
trumpeternas glada smattrande. Oöfverskådliga led af bajonetter och
gyllene fanspetsar stego glittrande upp ur dimhöljet. Han hörde sitt
namn ropas af tusentals röster. Och han såg, under det att den allmänna
hänryckningen äfven fyllde hans hjärta med stolthet och glädje, en skön
kvinna på en hvit springare komma emot sig. Nu styrde hon sin häst tätt
intill honom. Det var segerkronan hon bar i sin hand, den härliga
klenod, med hvilken hon skulle pryda hans hufvud.
Hennes blå ögon blickade ömt på honom. Det var hennes drag, som han nyss
så gärna velat framkalla för sin inre syn utan att kunna det och hvilka
nu logo skönare än någonsin förut emot honom. Och de jublande
soldatleden, de höga fjellen, himlens gulhvita, skimrande strömoln, allt
försvann för honom vid hennes åsyn. Med sakta våld tryckte hon sig
intill honom, som hade hon i ett enda famntag velat utgjuta all sin
kärlek. Hennes friska läppar mötte hans, hennes barm hvilade mot hans
bröst och han kände mjuka armar slingras kring sin hals under det hon
jollrade om tro och kärlek.
Han var lycklig. Han vågade knappt draga andan, för att icke ändra det
närvarandes sällhet. Men hon tyckte, sade hon likväl, att han var kall
och stel.
»Ack Ulrika», svarade han och ville med tusen kyssar tysta hennes
förebråelse. Då kom en sakta vindfläkt, frisk och lifgifvande som
sommarvinden är då han susar genom skogstopparne, och bredde de gula,
fladdrande lockarne för hennes anlete. Hon ryste till i det samma.
»Det är slut med vår kärlek» sade hon. »Jag är redan en annans brud.»
I samma ögonblick förvreds hennes anletsdrag af fasa och hennes gestalt
tycktes upplösa sig för vinden. Fåfängt utsträckte han armarne för att
kvarhålla den vackra bilden.
Ett häftigt slag på armen kom honom i det samma att uppslå ögonen. Han
blickade förvånad omkring sig. I fören af den gungande båten stod Lars
och grinade vänligt emot honom, under det han svängde hans hatt på en
lång båtshake.
»Hans nåd tappade nyss sin hatt i sjön och vi ha haft ett fasligt
slingrande innan vi kunde få fast honom igen.»
Solen började redan färga synranden i öster då Svenske vaknade. Vinden
hade lugnat af och det dröjde därför enligt hans uppfattning alltför
länge innan skutan ändtligen sköt fram på den trearmade slottsfjärden
utanför Åbo. Snart kände han igen de grönklädda holmarne, hvilka så
underbart stucko af mot bergen i fjärran med deras allvarligare, af
nattdimman ännu omtöcknade grönska, och bakom dem, på södra sidan af
Aura ån, det höga domkyrkotornet, ännu icke återstäldt efter den tre år
förut härjande åskelden. Midt öfver på norra sidan skymtade murarne af
det gamla slottet, »Åbo värn och historia». En stund senare fälldes
seglen och skutan lade till land.
Det gamla Åbo bar ännu många minnen från sin ödeläggelse under stora
ofreden, då stadens ståtligaste byggnader hade af fienden uppbränts
eller på annat sätt underkastats förgängelsens lag. Då Svenske vandrade
uppåt den långa Slottsgatan, kunde han på flere ställen se spåren efter
ryssarnes våldsamma framfart under förra kriget.
Men han var uppfödd bland dessa nedrasade murar, dessa hopfallna trähus
utan fönster och dörrar. För honom voro de gamla vänner, hvilkas usla
tillstånd icke förtog utan snarare ökade återseendets glädje. På södra
sidan af ån vardt emellertid utsikten gladare. Vid torget utvisade det
nybyggda rådhuset med torn och urtaflor att välmågan åter var i
stigande.
Det var tidigt på morgonen, hvarför endast få personer voro i rörelse.
Men Lars, som följde några steg efter Svenske med ressakerna, tyckte sig
likväl oupphörligt se gamla bekanta anleten. Om icke Svenske gång på
gång manat honom att påskynda stegen, hade han därför helt säkert inledt
ett längre samtal med enhvar han mötte om tillståndet i landet.
När de vandrat gatan nästan i ände, öppnade sig en smal gränd på vänster
hand. Strax vid hörnet låg ett litet, rödmåladt envåningshus med brutet
tak: målet för deras vandring. Dess sneda fönsterluckor med hjärtformiga
synhål voro sorgfälligt tillbommade, likaså de tunga portarna, som
stängde ingången till gården, från hvilken man inkom i själfva huset.
Några kraftiga slag på porten uppväckte skrällande ekon. Men först sedan
Lars fått tillfälle att upplifva i sitt minne en och annan ofelbar ed,
hördes reglarna ändtligen frånskjutas på inre sidan. Samtidigt frågade
en hes röst i argsint ton, hvad det var för några ottefåglar, som icke
kunde låta ärligt folk sofva i fred. Vore de af djäknefolket eller några
ohörsamma, förlorade eller försumliga studenter, slutade rösten, skulle
de genast anmälas för rectores och hela akademistaten, eller om de voro
...
»Eller om du vore en karl och icke en käring, krukmakare-Anders, kunde
du skynda dig och öppna porten, ditt nöt!»
»Din sakramentska sölkorf», fortsatte Lars, då porten ändtligen öppnades
på glänt, »ska du låta mig och min nådige herre stå här i evighet och
vänta i morgonkylan?»
Lars hade likväl icke hunnit väl tala till punkt, innan båda portarna
rycktes upp på vid gafvel och ett brunt, fåradt gubbanlete, infattadt i
en krans af stripigt grått hår och likadant hakskägg, helt vänligt
grinade mot dem.
»Kors, om jag vetat att det varit hans nåd», började gubben, i det han
ödmjukt aftog sin hvita nattmössa och bad dem stiga in, »minsann om inte
porten gått upp af sig själf, det lofvar jag.»
»Trå ta’ dig, gamle, om du längre pratar i nattmössan», sade Lars, ännu
långt ifrån blidkad. – »Att du blifvit en mes på gamla dar, visste jag
redan som barn, men ej att du blifvit en sådan förgylld blomkruka.»
»Här är, Gud så visst, ett sådant förfärligt oväsen», sade gubben till
Svenske, utan att låtsa höra på Lars, »af alla dessa djäknar, studenter
och militärer, att – icke för det jag är rädd – ty vid den helige Niklas
och väderflöjeln på slottstaket, nog skulle jag gifva dem en ärlig bastu
– men, ser hans nåd, min gumma har så svårt att få sofva om nätterna –
och ...»
»... och så är väl mäster Krankfot orolig för, kan jag tro, att den
andra öronlappen också ska’ gå sin kos?»
»Mitt öra är mitt öra, och det rör icke din blånäsa. – Det gick sin väg
i salig kungens tjänst, mot riksens fiender ...»
»Mot hans hästar», inföll Lars med ett bredt hångrin. – »Minns du fuxen
i akademihuset, där ryssen hade stall på den tiden?»
Det var ett gammalt groll som syntes på väg att rifvas upp igen. Och på
gubbens vreda blickar såg det icke ut, som skulle detta skämt få
ostraffadt gå förbi det friska örat. Men Svenske, som till en början
funnit sig road af att se huru de gamla vännerna skulle välkomna
hvarandra, tyckte nu att Lars gick för långt i sin vänlighet. Han
frågade därför gubben om rummet vore i ordning, som Anders Skeppare hade
sagt till om under förra veckan, och tillsade därefter Lars att, då han
var nog förvis att redan tänka på hästar, också skynda sig ut i staden
att genast köpa ett par, då det troligtvis var ondt om dem för krigets
skull.
Svenske följde härefter krukmakaren in uti ett stort, fast mycket lågt
rum på nedre bottnen, hvars väggar voro fullsatta med oräkneliga
namnsdags- och födelsedagsgratulationer af blått och rödt papper.
»Nå, min vän», sade Svenske då de inkommit. »Hur går det egentligen med
kriget? Hörs ryssen af ännu?»
»Inte kommer någon ryss hit häller», svarade krukmakaren med en slug
blinkning, i det han tog på sig några klädespersedlar, som han i
brådskan kastat ifrån sig. »Han vågar nog intet företaga utan får väl
tacka vår Herre, om inte vi i stället göra en påhälsning hos honom i
Sanct Petersburg.»
»I Stockholm lät det dock som ni här hemma skulle varit liksom litet
rädda för honom?»
»En sådan förböflad osanning, ers nåd; större än alla skutskeppares från
Hangö till Aspögaddar. Har väl aldrig hört att det rådt ett så’nt
glädjelif som nu i gamla Åbo.»
»När freden är bruten?»
»Picknicker och parader hvarenda dag. Officerare ha vi så fullt af, som
grannen har steglitsor på sina rofland vid kyndelsmässan ... rädda för
ryssen?»
»Det var många fartyg i hamnen och det syntes lifligare där än när jag
lämnade er.»
»Ja, muntert lif det föres, som sagdt, dag ut och dag in, från morgon
till kväll. Och god kommers sedan! ... Men borgerskapet skall väl också
ha någon fördel af kriget. – Det var nog ett sant ord, som mäster Tobias
sa’ i går, då man talade om för honom att ryssen tagit skutan hans. ’Än
ha vi icke sett slutet’, sa’ han, och den tuppen skrämmer inga höns, som
gal innan sol’n gått upp.»
»Vi skola väl göra vårt bästa att hålla honom från lifvet.»
»Ja, visst skola vi bjuda till, alltid. Icke för det jag är rädd af mig,
men gammal är ändå äldst; – och så tänker jag på allt det onda, som i
stora ofreden öfvergick vår stad ... Om man pratade mindre och gjorde
mer, skulle nog varda andra bullar för ryssen. Gumman min drömde i natt
om ingen mindre än salig kungen och det betyder något riktigt duktigt
det, skall ers nåd tro. Han satt, sa’ hon, på en stor svart häst och
hade en så otrolig mängd soldater framför sig, som slogos med värjor,
bössor och långa spjut mot fienden. Men hvad det ska’ betyda vet nog ers
nåd bäst, som sofver och äter alla dagar i kungens borg.»
»Den gången torde er gumma väl ändå få svårt att varda sannspådd»,
svarade Svenske skrattande.
»Inte så bra att skratta åt sådant», sade gubben och skakade på
hufvudet. »Det kan jag bedyra att det är icke en utan väl tjoget fullt
af våra trovärdigaste borgare, som nyligen sett salig kungen lifs
lefvande. Ja, här om natten, för icke länge sen, fingo några skråbröder,
som ville dricka ur S:t Henriks källa, se – hvad, om icke en stor, ja,
en fast orimligt stor karl i blå rock med skimrande guldknappar. Han
hade ett gult hjortlädersbälte om lifvet, alldeles som ers nåd, stora
kraghandskar på händerna och bruna ridstöflar, samt ett alldeles
likadant slagsvärd, som det som salig kungen bar i lifstiden. Detta
kände skomakaren mycket väl, ty han hade varit med honom hos
hundturken.»
»Sade kungen någonting?»
»Nej, tycker man något sån’t! Men han såg på dem med en fasligt sträng
uppsyn.»
»Var det då ingen bland dessa hedervärda borgare, som kunde tala några
ord till spöket för att se efter om det var af kött och blod?»
»Nej, tycker ers nåd något sådant, som att simpla borgare skulle våga
tilltala en kung. För resten kom strax en tjock dimma fram ur buskarna
och tog bort honom. Tala till salig kungen? – Nej, vet hans nåd, först
åtta dagar därefter vågade repslagaren här midt emot omtala händelsen
för mig, och detta ändå under strängaste tysthetslöfte ... Men nu står
jag och glömmer bort att ers nåd måhända vill dricka något varmt på
morgonkvisten. – Gumman är redan uppe ...»
»En mugg varm välling eller ölost, om du kan bjuda därpå?»
»Var det likt till något annat. Ja, hon kan göra en rar ölsupa»,
fortsatte han, i det han skyndade sig ut, »hvars make ingen kristen
smakat häremellan och Viborg.»
»Sjön suger», återtog han, då han efter en stund kom tillbaka och satte
en spilkum rykande ölsupa på bordet. – »Ers nåd kan behöfva något
födande, innan han på nytt gifver sig åstad. Det måste nog vara en
faslig brådska att komma till gränsen, bara inte återfärden varder så
mycket rappare.»
Anders syntes färdig att öfvergå till en utförligare redogörelse för
skråets kannstöparepolitik, då dörren öppnades och Lars inklef öfver den
höga tröskeln.
»Nå, fick du några hästar?» frågade Svenske nyfiket.
»Bagaren bad hälsa hans nåd», svarade denne, sneglande åt krukmakaren,
som skyndade sig ut då Lars inträdde, »att alla hans hästar upptingats
af borgare, som resa till Borgå i handelsärenden.»
»Måtte hin ta deras handelsärenden», sade Svenske, i det han satte
spilkumen med en fart ifrån sig på bordet. »Hur länge få vi vänta då?»
»Var det likt till någon väntan», svarade Lars med ett bredt grin. »Nog
ha’ vi hästar alltid och det rara krakar ändå.»
»Nå, hvad grinar du då åt?»
»Det fanns, trå ta’ mig, i hela stan, ska hans nåd veta, icke en
fjolårsföling en gång och jag skulle just vända om hem igen, då jag såg
att Stallkalle var i färd med att sadla bagarhästarna. Stallkalle,
ropade jag åt honom, ska du inte hälsa på en gammal bekant. – Å kors, sa
han, minsann tror jag inte att det är junker Lars. – Topp på det, din
spottfoling, sa jag, fast du ej bör junkra mig ännu. Men skynda dig, ska
vi ta oss en öltår och bättra på bekantskapen. – Stallkalle var
tvehågsen, men då lofvade jag honom att berätta något från stora
världen, och se då gick det i flygande fläng, förstås, efter ölmuggarna,
och då var det Lars, som passade in några små hasselnötter under
sadlarna ...»
Lars grinade härvid helt belåtet, i det han skakade på hufvudet. »Nu ska
ers nåd tro», skrattade han, »att det vardt ljud i skällan, när de
välfödda krämarpatronerna skulle upp på krakarna, bland allt sitt pick
och pack. – Trå ta mig om det dröjde en handvändning en gång, förrän de
lågo där raklånga och plaskade i smörjan, gula som svalor i mungiporna
... Det var hästkrakarnas fel, förstås. Men då sa’ jag till dem:
Go’herrar, sa jag, jag ska köpa hästarna. Om jag kan nyttja dem, ska ni
få hvad ni gifvit. Detta tyckte de vara ett hederligt bud och här stå nu
krakarna och vänta på hans nåd.»
Svenske gillade ingalunda Lars’ beteende. Men då krämarne för länge
sedan gifvit sig af på sina kärror, kunde köpet icke gå tillbaka. För
uppdragets hemlighållande var det äfven fördelaktigt om han icke behöfde
använda sin kurirbricka, och i hvilket fall som hälst, tänkte han, var
det alltid bättre, om han i tid hann fram med kungens viktiga bref, än
om några krämare kommo några timmar förr eller senare till en marknad.
En stund därefter lämnade han staden. Den vidsträckta slätten höjde sig
långsamt från kusten och uppsteg i böljande sädesfält mot de gröna
skogsdungarna till vänster om vägen. Hettan kändes tryckande, så mycket
mer som hästarna för hvarje steg de togo upprefvo riktiga moln af damm.
Men tvärt emot hvad Lars förutsagt vardt dagen, i synnerhet för honom
själf, en riktig glädjedag. Han kunde ej rida förbi någon enda krog vid
vägen utan att sätta skänkflickorna i rörelse, på det att han skulle få
känna på det bästa starkölet. Och hans laxfärgade anlete strålade af
lycka, när han med tungan slickade bort ölfradgan från de grå, raggiga
knäfvelbårarna. Efter hvarje sådan njutning kom emellertid den lilla
trehörnade hatten alltmera på sned och de grå, plirande ögonen vordo
allt mattare. I stället lifvades hans musikaliska sinne och bäst det
var, uppstämde han med full hals den gamla soldatvisan:
Ej raglande fötter, ej blinda ögon
har den som sin första färdknäpp fått!
Ej stammande tunga, ej täppta öron
får den som den andra ej försmått!
Ja, den som är full, han är stor som en kung –
För sjung falleri, fallera, fallera – kung!
Uttömmande sina lungor till sista andetaget, skrek han omkvädet om igen,
så att det gaf skallande ekon från de små skogskullarna på sidan om
vägen. Slutligen, öfverväldigad af ruset, släppte han sitt hufvud mot
bröstet och nickade stumt takten åt hästens rörelser, hvilka småningom
ökats till sakta lunk.
Den långa ridten under solvärmen efter den ansträngande sjöresan hade
äfven medtagit Svenskes krafter. Ehuru han icke, såsom Lars, oupphörligt
druckit stopöl och ätit spicken braxen med ölättika, var dock hans
viljekraft icke tillräcklig att hålla honom vaken. När hästen saktade af
till skridt, kom äfven hans hufvud att sjunka ned mot bröstet.
Emellertid hade solen gått ned och en tät dimma börjat uppstiga i
luften. Genom det grå töcknet sken månen dunkelt fram. Det var ännu
ljust, men man hade svårt att tydligt urskilja något visst föremål. En
och annan skogsdunge uppdök här och hvar med sina toppar ur dimhafvet,
men för öfrigt var allt grått, tyst, osäkert. Icke en gång ängsknarren
lät höra sitt enformiga läte.
Hästarna syntes färdiga att vid första tecken till fullkomlig frihet
från sina herrars tyglar göra närmare bekantskap med det höga, frodiga
gräset på dikesrenen. Vid ett något för tidigt försök af dem i denna
riktning väcktes Svenske ur sina funderingar. Ordnande sina tyglar, gaf
han sin häst sporrarna och ropade åt Lars att följa sig. Detta rop, som
ekot återgaf från skogen, kom Lars att slå upp sina ögon.
»Tyst! – Stanna, nådig herre!» – ropade han enträget efter honom. – »Hör
I då ingenting?»
Svenske höll genast inne sin häst och lyssnade. Skulle det kanhända vara
borgarena som ville återkräfva sina hästar? Men rundt omkring rådde den
djupaste tystnad.
Han vände sig om för att fråga hvad Lars menade. Men han kom sig icke
för att göra det. Hvad hade väl inträffat? Hans bistre och trumpne
följeslagare var icke mera samma person. Han kunde icke frigöra sig från
en obehaglig rysning, då han såg framför sig en man, som stirrade honom
rakt i synen med ett par glasartade ögon, medan han gapade med vidöppen
mun.
Nu såg han dock att det verkligen var Lars. När allt kom omkring, var
det kanske månen som förskräckte denne. Den var icke lik en vanlig måne,
tyckte Svenske, utan liknade snarare återskenet från en aflägsen
eldsvåda, när den spred sina rödaktiga strålar genom björkdungarna och
bredde sitt sällsamma skimmer öfver dimhafvet nedanför i dalen.
»Hvad rädes du för?» frågade Svenske, sedan han ridit intill honom.
»Ers nåd!» hviskade Lars med ängslig stämma, under det han riktade sina
förfärade blickar mot honom – »den hvitklädda flickan! Men tala inte
till henne!»
Utan att säga mer, gaf han sin häst sporrarna och red med värjan i
högsta hugg i vildaste fyrsprång framåt vägen, huggande omkring sig åt
alla sidor och utstötande de hemskaste rop.
Svenske satte genast sin häst i kort traf, för att se efter hvart han
tog vägen. Men det dröjde en god stund, innan han återfann honom. Han
låg då sanslös i ett dike, medan hästen betade vid vägkanten.
Lyckligtvis hade han icke skadat sig i fallet och kunde, sedan han
återfått medvetandet, utan olägenhet åter sitta upp.
Den återstående delen af färden tillryggalades utan några vidare
äfventyr. Lars, som icke mer oroades af några andesyner, hade återtagit
sitt vanliga trumpna och kärfva sätt. Men fåfängt hade Svenske frågat
honom om orsaken till hans raseri. Lars hade endast svarat med en stum
nickning, samt på upprepade frågor förklarat att han icke kunde omtala
det, förrän månskiftet var öfver.
En kal sandslätt med några här och där uppstigande bergknallar, samt
längre i söder hafvet och i öster en samling låga trähus, rymmande på
sin höjd ett tusental människor, var den tafla som mötte Svenske, då han
vek af nedåt den bergiga halfö, på hvilken våra dagars Helsingfors
sträcker sina vackra husrader. Kasaberget hade ännu icke fått sitt
granitmurade Ulrikasborg, öarna i söder hade lika litet fått sitt af
Ehrensvärds snille och Cronstedts förrädiska feghet på en gång lysande
och sorgväckande namn. Där Sveaborg i en följande tid skulle resa sina
väldiga murar, syntes för Svenskes blickar endast de kala Vargskären,
mot hvilkas strand hafvet bröt in med glittrande vågor.
Vid Esbo tull var en liten skans uppförd af trävirke, med framför
liggande jordvall ur hvilkens öppningar några svarta kanonmynningar
stucko fram; den första krigiska syn som hittills mött dem i Finland.
»Från Åbo, kamrat! Här är vårt pass!» svarade Svenske på vaktkarlens
fråga, hvarifrån de kommo. »Men kan du nu säga oss, hvar generalen har
sin bostad?»
»Vid stora torget, rådman Huuks gård alldeles bredvid stora
klockstapeln. Nådig herrn kan se den hit», sade soldaten, sedan han
ändtligen lyckats resa upp slagbommen. »Men hans nåd generalen reste
redan i förgår till gränsen.»
Det var en ledsam nyhet. Och Svenske måste därför redan följande dag
fortsätta sin färd.
Trumpnare än någonsin lunkade Lars denna dag vid hans sida på sin
rödbruna, långmanade skinnmärr, hvilken genom sitt egensinniga
uppförande tycktes vilja visa att hon delade sin herres uppfattning om
världens uselhet. Så hade Lars ridit hela förmiddagen, då Svenske,
ihågkommande äfventyret under resan från Åbo, frågade honom, om icke
månskiftet ännu vore öfver, så att han kunde få veta orsaken till det
galna upptåget, hvilket han hoppades icke skulle förnyas.
»Hans nåd har, raggen ta mig, skäl och räson att vara ond på mig», sade
Lars och syntes för ovanlighetens skull bli smått förlägen. »Men för
tunnor attan gråkattor såg jag henne icke så tydligt framför mig som jag
nu ser hans nåd där han rider.»
Så red han åter en stund utan att säga något. När äfven Svenske teg,
återtog han efter en stund:
»Det kändes ackurat som om ett hvasst isstycke snuddat förbi anletet. Så
började mitt hufvud värka, som om jag skulle ha logerat där en hel
division fyrverkare, så att jag icke visste mera hvad jag var än krypet
i kungens hårpiska.»
»Ja, jag kunde nog se det, käre Lars», sade Svenske, skrattande åt hans
öppenhjärtiga bekännelse, »men någon hvitklädd flicka, som du pratade
om, har jag däremot icke sett, sedan vi lämnade Åbo. Alla kvinnfolken
äro här antingen blå eller röda.»
»För raggen i våld, skämta ej om sån’a ting. Det kan vara rätt så nog
att jag såg henne skymta mellan träden – men hans nåd är för resten
intet söndagsbarn.»
Svenske var icke själf fullkomligt fri från tidehvarfvets tro på syner
och spöken och det låg också en viss tvekan i rösten, då han svarade
Lars:
»Lägg emellertid bort sådant där löst prat och ställ icke till någon ny
hetsjakt. Hästarna få nog svårt ändå att gå fram på de här usla
vägarna.»
»Hans nåd har, för böfveln i våld, rätt», sade Lars undfallande, »men
jag har nu i flere dagar känt mig så orolig till temperamentet. Nu har
den där maran visat sig två gånger och gamle Lars får väl snart slå den
stora chamaden, kan jag tro.»
»Hvad är det som gör dig så orolig? Du har ju allt hvad du behöfver. Med
tillräcklig föda och rent samvete behöfver man hvarken rädas för troll
eller spöken. Hvar var du, innan du kom i min fars tjänst, eftersom du
nu för tiden finner allt så dåligt?»
»Hans nåd frågar så mycket på en gång, att inte sju visa män kunna svara
därpå! Men hemligheten skall en gång fram och det är så godt att passa
på, innan _hon_ visar sig för tredje gången. Ty det är nog snart slut
med texten, sa trollet, nappade mässhaken från prästen.»
Här tystnade han och sänkte blicken mot hästhalsen. Det var så långväga
minnen, att han hade svårt att i hast få dem samlade.
»Salig far var smed i Uleborg», började han; »en skam till sägandes både
burgen och välaktad borgersman. Mor min var en icke mindre rar och
duglig kvinna, styrde allt i huset från det minsta till det största.
Aldrig glömmer jag hennes ögon, då hon bannade mig.
’Lars’, sa’ hon en gång, då jag klättrat öfver vår grannes,
linkrämarens, tak och stoppat tallkottar i hans skorsten, ’du är ett
sådant odygdskräk, att den onde inte kan ge dig nog med stryk’ – men det
var inte i går det.
Kom så kriget. Jag var med ifrån första fäktningen och under fulla
tretton år såg jag icke mina föräldrar. Mycket folk och grufliga
penningesummor hade på denna tiden utkräfts från vår stad och man
önskade för själ och pina att fred skulle slutas. Förfärligare vardt det
för hvarje dag. De våra tvungos baklänges mot norden och vår stad
lämnades öppen för fienden, ja, trå ta mig, när jag tänker på den tiden,
är hjärtat färdigt att hoppa ur halsgropen.»
»Under sommaren hade bönderna i lugn och ro fått sköta sitt jordbruk och
mången trodde i sin enfald att fienden allt framgent skulle lämna dem i
fred. Men så kom han öfver dem fram på våren som ett rykande jehu och nu
vardt det en gruflig nödens tid. Många skyndade att fly undan och lasta
på kärror och båtar gods och redbarheter. Hustrun gaf sig icke tid att
vänta på mannens hemkomst, föräldrarna icke på barnens. Hela kusten
lyste hvit af segel från båtarna som förde flyktingarna öfver till
svenska bottnen och många, många dogo i vildmarken. Åkrarna sköflades,
ängarna voro orödda, byar och gårdar, stora som små, brändes, de vuxna
männen och barnen bortfördes i fångenskap, kvinnorna bundos vid
kosackernas sadelgjordar och vilddjuren voro snart ensamma herrar öfver
bygden.»
Lars gjorde här ett längre uppehåll.
»Ja, det var en tid», återtog han, efter att hafva strukit med
afvigsidan af handen öfver ögonen, »och annat slag för allmogen var det
då än att spela herrar vid riksdagen. Allt som icke i första hastigheten
kunde undanskaffas togs af fienden. Utan skonsmål eftersatte han
flyktingarna och jagade dem som vilda djur genom snödrifvorna, tills de
slutligen, afklädda in på bara kroppen, dogo af hunger eller köld.
Det är dystra minnen, men det kan göra godt för en gammal syndare att
någon gång få rifva upp dem igen ... och man måste gå i ordning med
frågorna, sa hin onde, började med ärkebiskopen.»
»Samma år, som slaget stod vid Napo by», fortsatte han efter en stund,
»satt jag en kulen februaridag hos mina föräldrar i vår lilla stuga. –
Detta satans hugget öfver näsan, som hans nåd sett, och några andra
skråmor hade gjort mig mindre kavat för någon tid. – Helt oförhappandes
fingo vi höra ett fasligt skrikande utifrån gatan och då min mor
skyndade till fönstret, såg hon hur kvinnor och barn flydde undan för en
hop skäggiga, kutryggiga kosackhundar i trasiga munderingar, som slogo
efter dem med spjutskaften ... Hvad som sedan hände är så rysligt, att
jag aldrig talar om det. Ett par veckor därefter satt jag fången i
Viborg. Far och mor hade de pinat ihjäl.
I Viborg såldes jag och kom till olika ägare, tills jag slutligen en
vacker dag rymde min väg och kom öfver till Sverige, där hans nåds far
tog mig i sin tjänst.»
»Men den hvita eller hvitklädda flickan, när kommer hon med?» frågade
Svenske.
»Strax, hans nåd. Tålig man trifs, sa bonden, rökade ut räfven. När
ryssarne bränt hans nåds gård och hennes nåd icke mer hade rum för mig
på den lilla holmen ute i skärgården, gaf jag mig åter på väg till min
födelsestad. Men här kunde jag icke stanna för ryska spejare, som
påstodo att jag under kriget svurit ryske tsaren trohetsed, och att jag
därför måste åter gifva mig i deras våld ... På den kroken bet jag dock
icke, utan begaf mig i stället till Stockholm.
Här var det bara nöd och elände efter kriget. Hvart man kom, gamla,
uthungrade och trasiga knektar. En dag träffar jag en sådan där
trollkonstnär, som lär finnas så godt om i det där räfidet, och han
lofvade mig godt arbete på Bälsta hos arklimästaren Granatenflycht och
jag var icke sen att mottaga anbudet. Men ångern var snar. Det hade
varit mycket bättre, om jag i stället förts till röda Ryssland. Hans
herre sysselsatte sig nämligen, så adelsman han var, med falskmynteri
och gjorde guldringar och pengar af bara messing och tenn. Till
medhjälpare brukade han mig och den herre, som värfvat mig, hvilken ej
var någon annan än en förrymd fästningsfånge, som de kallade Laxen.
I början gick allt väl, men slutligen fingo bönderna i nejden nys om
saken och en vacker dag, innan den onde fått tofflorna på sig, tog
polisen både mig och min medhjälpare samt förde oss till
Smedjegårdshäktet, där vi dömdes flux till stegel och hjul, och efter
vår husbonde, som kommit undan, trummades på alla torg.»
Svenske kunde icke återhålla ett utrop af förvåning.
»En mörk höstkväll», återtog Lars, i det han förde sin häst närmare
Svenske, »samma dag som vi dömdes af norra kämnärsrätten, insläpptes i
vårt fängelse en stor högväxt man med mask för ansiktet. Han frågade om
jag ville göra en rask gerning ... så skulle jag strax få nåd. – Jag
frågade honom ej, hvad jag skulle göra; ty i det tillstånd, hvari jag
befann mig, var jag redo till allt för att vinna friheten. Jag sade
blott ja och därefter ej ett ord, när jag följde honom.
En täckt vagn väntade utanför porten, däri vi togo plats, hvarefter han
knöt ett skynke för mina ögon. Hur länge eller hvart vi körde kan jag
icke säga, om man än skulle bjuda mig hela Sala grufva därför. Mer än en
timme var det nog som vi skakade upp och ner i det gamla skrället öfver
gatstenarna, ty utom stadsportarna kan jag inte tro att vi någon gång
voro. Ändtligen stannade vagnen och jag tillsades att klifva ur,
hvarefter jag leddes af min följeslagare upp- och nedför flere trappor,
tills vi slutligen stannade och han aftog bindeln.
Jag befann mig då i ett stort högt rum med gyllene tapeter. Längst fram
på golfvet låg något underligt, som jag i början icke kunde uppfatta
hvad det skulle vara; men för öfrigt var det endast kala väggarna.
Mannen, som fortfarande bar mask för ansiktet, tilltalade mig nu:
’Innanför detta rum’, sade han, ’är en lifsfånge, som skall dö strax på
stund. Men om han säger sitt namn eller om du frågar honom därom, skola
vi äfven nödgas afrätta dig.’
Han hade nätt och jämt hunnit yttra dessa ord, då dörren till det inre
rummet öppnades och en reslig storväxt man utfördes af tvänne andra,
alla tre iförda svarta dräkter och med svarta masker för ansiktet.
Då den lifdömde fick se mig, glänste det till i hans ögon, som jag
tydligt såg i hålen på masken. Jag kunde däraf förstå att jag var afsedd
att spela någon rol vid afrättningen, men hvilken? Utom mig och de tre
fångvaktarne fanns ingen mer än han i rummet.»
Lars öfverfors, i det han yttrade dessa ord, af en häftig rysning, och
det dröjde en god stund, innan han åter kunde börja med låg, nästan
flämtande röst:
»Man ville att jag skulle vara skarprättaren», hviskade han. »Då man
drog bort ett grönt skynke, stod där verkligen under den underliga
ställningen, som jag grubblat efter hvad det kunde vara, en stor
stupstock och en af de maskerade männen framtog under ett annat skynke
och räckte mig en bred yxa.»
»Jag tvekade ... men Gud förlåte mig ... det gamla krigskuraget var
borta! Jag tänkte på fångkällaren och klippte till. Det var ett
ögonblicks verk ...»
»Men det värsta var icke öfverståndet ...; ty knappt hade de maskerade
männen hunnit breda skynket öfver styggelsen och hällt ut en korg
sågspån, som de framdrogo ur en nisch, för att suga åt sig blodet, då en
ung, hvitklädd flicka kom instörtande som en hvirfvelvind i rummet. Hvad
hon sade, det må hin veta, men grät och snyftade gjorde hon så, att hon
hade kunnat få stenar att gråta ... Hon ryckte med våld undan skynket.
Hennes gula lintestar till hår yrde kring hennes likbleka anlete. Och
allt sedan den stunden», slutade Lars, i det han med en orolig blick såg
sig om, som hade han väntat sig att finna bekräftelse på sina ord, »har
hon aldrig släppt mig. Natt eller dag, när hon visar sig, är ofärd nära
och då hjälper hvarken starköl eller Hjärnes testamente.»
»En underlig historia», sade Svenske tankfullt. »Hvem kunde det väl vara
som du på detta sätt var tvungen att afdagataga?»
»Därom torde man göra bäst i att icke forska. Det var många på den
tiden, som kommo bort utan att man visste hvart. Förmodligen hade de för
noga reda på gamle kungens död, och ... ja, det må hin veta alla konster
... Dagen därpå vaknade jag ett godt stycke utanför Hornstull med hundra
äkta plåtar i pungen och med dem knallade jag mig redan samma dag öfver
till Åbo.»
Svenske gjorde honom ytterligare några frågor. Men Lars svarade fåordigt
och undvikande. Snart upphunno de några kompanier, som voro på marsch
mot gränsen, och denna omständighet ledde tankarna öfver till närmare
liggande frågor.
Och ju närmare de kommo gränsen, dess mer fylldes vägarna af tågande
trupper och proviantforor. Krigsförklaringen, ehuru länge påtänkt, hade
kommit så brådstörtadt, tack vare det invecklade korruptionsmaskineriet
vid riksdagen, som tände krigsfacklan, att Buddenbrock knappt hunnit
samla hälften af sina trupper, när krigsförklaringen redan utropades på
torgen i Stockholm. Den återstående hälften låg kringspridd på rotarna
eller var på tåg till krigsorten. Det hade varit svårare för det rådande
krigspartiet att vinna öfvervikten i de voteringar, som afsågo utgifter
för de erforderliga förberedelserna till kriget, än att i
hufvudvoteringen genomdrifva själfva fredsbrottet med fullkomligt
oförberedda trupper.
Med den största förvåning betraktade Svenske de oordnade hopar, som
släpade sig fram långs vägarna. Nedböjda under tunga packningar, med
rostiga gevär på skuldran och trasig mundering kunde man snarare hålla
soldaterna för röfvare än reguliära trupper, afsedde till att användas i
ett ordnadt fälttåg.
Lars skakade allt betänksammare på hufvudet, ju flere sådana afdelningar
han red förbi.
»Sämre krakar», utropade han, då han ridit förbi Åbo ryttare, »har jag
då i hela mitt lif icke sett bland svenska knektar. Och sådana ryttare
se’n ... Månge ha säkert aldrig förr sutit på hästryggen.»
Längre fram upphunno de Österbottens regemente. Halfva regementet, som
icke hade några rockar, gick i kapotterna.
»Det skulle salig kungen låtit gå», sade Lars, i det han råkade i
fullkomligt raseri. – »Värre hade vi det aldrig under hans tid, äfven då
det gick som allra värst baklänges. Men trå’ ta mig, om han icke varit
man för att köra ut alla riksens ständer och sätta spolen i hand både på
adelsman och bonde, så att det blifvit väfva vadmal af i bygden åt
knektarne.»