X.

»Hvad hon såg liknöjd ut», sade Svenske för sig själf, under det han

gick upp till sitt rum i härberget. »Men hvad är det att bry sig om.

Mina drömmar kunna ju aldrig blifva verklighet ... Hennes småleende var

likväl förtjusande.»

Han stannade i trappan och stirrade tankfull mot månskenet, som föll in

genom de dammiga fönsterrutorna. – »Dock, tusen gånger nej! det får ej

ske! – Någon gång måste det sluta. Jag har ingen rätt att fordra hennes

uppmärksamhet. Hon må gärna skratta åt min kärlek ... men hon får ej bli

för mig annat än en vacker bild ...»

Det var med denna föresats, som Svenske slöt sin dag. Om han sedan

ändrade sig och gjorde upp några nya kärleksplaner för de kommande

dagarna, torde detta hafva skett i drömmens land.

Då Svenske vaknade omtalade nämligen Lars att hans herre fört »ett

rysligt lefverne» under sömnen och flere gånger ropat ett

fruntimmers-namn, hvilket efter den nya drömboken icke gärna kunde föra

något godt med sig.

Antingen nu drömboken verkligen spådde sant eller Lars hade säkrare

grund för sitt siareskap – allt nog, det onda, som skulle komma, lät

icke länge vänta på sig.

Biskopen hade icke varit riktigt nöjd med Svenskes uppförande från den

dag, då han erfor hans intresse för fröken Buddenbrock, hvilken dam

enligt biskopens åsikt bort vara för Svenske liksom den förbjudna

frukten för det första människoparet, alldenstund hon tillhörde det

motsatta partiet. Det hade uppstått allt häftigare strider mellan den

nyss så foglige ynglingen och den kanske något för stränge biskopen,

hvilka strider slutat med att Svenske nästan helt och hållet upphört att

besöka honom. I stället kom han att allt oftare sällskapa med Laforme,

Meijersdorff och andra unga män af hattarna, hvilka med allt gevalt

sökte locka honom öfver till partiet. Under vanliga förhållanden hade

detta icke varit svårt, då han både af natur och böjelse drogs åt de

krigiska, handlingskraftiga männens sida och icke åt de fredsälskande

mössornas; men frändskapsbanden voro starka denna tid och han hade

därför icke ens tänkt på att bryta med sin gamle vän och välgörare.

Med de nya vännerna lefde han ett allt annat än dystert lif. Han hade

nyligen intagits i ett illustert ordenssällskap, där Dalin var själen.

Icke sällan gick man från middagen hos den ene ordensbrodern till

soupern hos en annan. Svenske var icke minst välkommen i sin egenskap af

rival till Meijersdorff, hvars heta blod ännu lättare än förut kunde

bringas i jäsning. Några vidare förvecklingar dem emellan uppkommo dock

icke, då baronen, som i själfva verket endast ville profva sin styrka på

oerfarna ynglingar, hade fått en afgjord aktning för Svenskes

kallblodighet och skjutskicklighet. Tack vare friherrinnan Buddenbrocks

försäkringar betraktade han honom icke häller såsom sin rival, trots den

påtagliga uppmärksamhet, som Svenske på sista tiden visat Ulrika.

Nästan sig själf ovetande hade sålunda Svenske på samma gång trädt under

krigspartiets fanor, som han allt tätare omspunnits af kärleksgudinnans

förrädiska skimmernät. Han var icke häller fri från en viss portion

själfkärlek och öfvermod, då han, tack vare sina framgångar, börjat

uppskatta sitt eget värde. Den omsorg hvarmed han blåste bort dammet

från sina spetsmanschetter och utslätade dessa i yppighetsförordningen

så strängt förbjudna »Agremens poins d’Espagne», tydde på att steget

till den cirklade hofmannens krets och vanor icke längre var så svårt

att uttaga för honom som några månader tidigare.

Han förde Laforme under armen, hvars tal synbart intresserade honom,

under det att de långsamt promenerade uppför Drottninggatan. Enligt den

instruktion som den förre fått af fröken Liewen, sökte han på allt sätt

underblåsa Svenskes vaknande böjelse för Ulrika; och han gjorde sig icke

häller samvete af att öfverskrida densamma. Svenske fick icke allenast

veta att det var Ulrika, som önskat hans närvaro på den kungliga

assembléen, utan äfven att ryktet om den förestående förlofningen mellan

henne och baronen var fullkomligt ogrundadt. Hennes far hade från början

varit emot detta parti. Familjen Buddenbrock hade icke mer än

partipengarna att lefva af och hvad baronens arf vidkom, visste en hvar

att det sväfvade lika högt öfver molnen som Schulenbergs hessiska

pension. I framtiden hoppades friherrinnan att få ärfva en rik morbror i

Holland. Det var troligen detta arf, hvilket ryktet förstorat till

millioner, som baronen fikade efter, – så vidt hans kurtis icke, såsom

andra påstodo, snarast orsakades af fåfängan att vilja kallas konung

Fredriks rival. »Emellertid», slutade Laforme, »är flickans mor lika

exorbitant förtjust i honom, som flickan själf – hvilken kallar honom en

mauvais plaisant – är trött på hans sällskap – som hon också visat med

en och annan korg.» –

De hade nu hunnit till Wredeska huset, där franske ministern, S:t

Séverin, hade sin bostad och dit de ärnade sig. Ministern skulle

nämligen midt i Julivärmen gifva en af sina lysande middagar för de

svenska vänner, hvilka de hotande ryktena om ett snart stundande

fredsbrott förmått att utbyta trefliga landtgods mot hufvudstadens heta

och osunda stengator.

Den ena vagnen efter den andra med betjänter i lysande livréer hade

redan stannat vid ingången till ministerns bostad. Många af gästerna

voro därför samlade i försalarna, då Svenske och Laforme inträdde. Om

några minuter skulle hofmästaren med högviktig min förkunna att borden

voro serverade.

Men – underligt att omtala – den stora råbocken, festmåltidens pièce de

résistance, var ännu icke färdigstekt, hvilket oangenäma faktum

förskaffade köksmästaren ett förfärligt hufvudbry. Mäster Lemartins röda

anlete tycktes utsvetta riktiga blodsdroppar, då det sken framför den

klara sprakande spisellågan nere i köket. Och för hans lifliga åtbörder

och blixtrande ögonkast sprungo underkockar, sockerbagare, tårtbagare,

stekvändare och diskerskor som om de varit från vettet.

Stekvändarne voro isynnerhet föremål för hans vrede, därför att de icke

passat på de i fem rader hängande stekarna: – ett stort vildsvinslår och

en rå bock, för att icke tala om kapuner, kycklingar, unghöns, dufvor,

änder o. s. v., hvilka under flere timmar undergått en jämn och enligt

alla konstens regler afpassad stekning.

Förmiddagen hade varit så vacker; allt mera förföriskt hade den blå

himmeln frestat kökspojkarnes unga sinnen, så att deras nyfikenhet till

slut tagit öfverhand öfver pliktkänslan. Och när det första orätta

steget var taget, gick det lätt med det andra. Den stora spaniefararen

vid Skeppsbron hade slutligen förjagat den svaga återstoden af

pliktkänsla och det var först då de märkte mästerkockens förgyllda

käppknota och snäfva peruk skymta fram mellan ett par sockerbalar ner på

skeppsbron, som de anat början af den katastrof, som nyss timat och som,

hvad grundligheten vidkom, haft få föregångare. Emellertid hade

rättvisans skipande försenat stekarnas uppsättning en hel timme, och en

hel timme på en sådan dag var i mäster Lemartins ögon mera värd än ett

helt lif för en stackars stekvändare.

»Sacre bleu, icke nog», ropade han med sin franska brytning, för femte

eller sjätte gången börjande samma föreläsning –, i det han drog af sig

sin hvita mössa och genomfor det svettiga håret med fingrarna, »icke nog

att steka kött som att koka kött. Det skall, par Dieu, hafva sin goda

rundliga tid, för att få den mörhet, som gör det bra för hälsan, så att

det fördelaktigt inverkar på lifslängden, på vätskornas jämvikt och

temperament. – Vet han, le petit», fortsatte han – i det han tog på sig

sin mest förkrossande min i det han vände sig mot en af stekpojkarne,

som gjorde grimaser bakom en af de störres rygg – »dessa dumdryga

krämare, i hvilkas kök han påstår sig varit, veta, morbleu, icke hur

lång tid, som åtgår för att steka en simpel kalfsida. – De vilja härma

de store och öfverlasta sina bord med rätter, som kosta mycket pengar –

men, Dieu me damme! – har jag icke smakat på dem och sämre mat har väl

aldrig en simpel månglare från Montmartre ätit under fastan. – –

Tillagad af ovana händer, säger han? – Nå det var då sant ...» »Och på

vanligt svenskt vis», fortsatte pojken, som såg att smickret gjorde

verkan, »herr munsiör tänkte jag aldrig på ...»

»Milles graces, skulle tro det; ingen kan säga att mäster Lemartin ej

förstått att tillaga en rôti och en rôti de plus excellente. – Men tacka

vet jag Paris», fortsatte han med en suck, i det han på nytt torkade

svetten ur pannan. »Ah, nom de Dieu! Det är en stad för hela världen;

alltjämt nya såser, okända ragouter – icke endast kött och bara kött;

nej själfva benen mjukas upp och göras till de smakligaste rätter – ack

ja, min bäste vän – mon cher ami Marin! ... Han förstod le métier! –

Dagligen en soppa på tuppkammar åt sin höge herre, le duc, och

dessemellan omelette på karptungor; ty dessa anrättningar, bör ni veta,

voro hans herres favoriträtter.»

»Hvilka kostade honom dagligen hundrade sådana där écus och slutligen

bara lifvet», inföll pojken. »Ja den historien har mäster berättat för

oss många gånger förut ...»

»Taisez-vous donc! Tretusende karpar dagligen, tretusende; – och en

sådan vinkällare sedan, Picardon, Muskat, Portugis, Pontak i kaskader,

för att icke tala om de mera ädla vinerna, Malaga, de Grave, Sauterne,

Bommes, Barsarac, Preignac, Langorance ...»

»Skulle vi så gå på med våra karpar», inföll en af de äldre tårtbagarne

med eftertänksam min, »skulle väl den högfärdige Vertmüllers karpdammar

därute vid Roslagstullen snart vara länsade ...»

»Mille tonnerre: hvad var det som föll ned där borta?», frågade monsieur

Lemartin utan att höra invändningen, hvarpå han, blek af vrede, rusade

mot en af kökspojkarne.

»Ja, jag skall lära dig att tappa spettet i elden», skrek han, allt mera

ursinnig. »Mon Dieu, min bästa kapun! ... Cassé! Ah, scélérat, jag skall

...»

Hvad han skulle göra fick man aldrig veta, tack vare den flod af

svordomar, hvarmed han omgaf sin krigsplan. Men man hade lätt att i allt

fall förstå andemeningen, då han ryckte till sig en stor slef ur en af

grytorna och rusade efter den lille stekvändaren, hvilken, till

diskerskornas stora förskräckelse och den manliga kökspersonalens

ogemena fröjd, tog sin återtågsväg undan sin förföljare öfver alla

bänkar och bord.

Flykten var dock nära att få en snöplig utgång, ty förste tårtbagaren,

som hittills från sin skrubb med förnämt förakt åsett uppträdet, tyckte

troligen att den lille stekpojkens oförskämdhet gått för långt. I det

han bortkastade mjölmått och kafle, sökte han därför utställa ett

bakhåll för flyktingen. Hans uppträdande var oväntadt och hade helt

säkert ledt till ett blodigt nederlag för den flyende, om icke just i

samma ögonblick han räckte ut handen för att gripa sitt rof dörren från

förstugan öppnats och hofmästaren med högviktig min och gravitetiska

steg inträdt. Vid hans åsyn afstannade förföljelsen som genom ett

trollslag.

»Jag ville endast fråga», började denne med en viss försmädlig skärpa i

tonen, »om monsieur möjligen behagat ändra hans excellens’ mattid, eller

om de höga gästerna skola vänta på vissa dumma upptåg. – Oskickligare

slarf har man väl aldrig sett i något kök, hvarken i Paris eller

annorstädes ...»

Att hans gamle motståndare hofmästaren skulle understå sig att inför

hans egna undersåtar så djupt kränka honom, var mer än mäster Lemartins

tålamod kunde uthärda. Också dröjde det en god stund innan han kunde

sansa sig så mycket, att han kunde gifva svar på tal. Och hade icke

hofmästarens resliga gestalt gjort ett så afskräckande intryck, torde

det varit fråga om, huruvida icke slefven på nytt kommit i rörelse. Nu

nöjde han sig med att till en början sätta händerna i sidorna och med en

föraktfull min medlidsamt höja på axlarna, hvarpå han utan att låtsa om

hofmästarens närvaro, gaf befallning åt sina underlydande att skynda på

sina sysslor.

»Vite! Vite! Skynda er, slynglar, och bär upp hvad trappspringaren

skriker om», ropade han då hofmästaren aflägsnade sig uppför trappan. –

»Men hvart sprang den slyngeln som släppte kapunen i elden?» fortfor han

och såg sig förvånad omkring åt alla sidor.

Ingen hade dock sett hvart pojken tagit vägen. Han hade alldeles

försvunnit i samma ögonblick som hofmästaren inträdde. En af

diskflickorna påstod visserligen att hon sett något svart kila upp genom

skorstenen, hvilket hon trodde var Bertil, »som alltid hade något satty

för sig och flere gånger, så att hon hört det, läst ’Fader vår’

baklänges».

Det var emellertid icke tid för långa undersökningar. Under det att

mäster Lemartin med själfbelåten min upplade de ångande stekarna och

smakade på de välluktande såserna, då de upphälldes i de blanka

silfverskålarna, voro hans undersåtar sysselsatta att bära de färdiga

rätterna till den i öfre våningen liggande matsalen, där de fingo sina

bestämda platser på de stora hästskoformigt ordnade borden.

Dessa omgåfvos endast på den yttre sidan af högkarmade rygglänstolar.

Uti det inre rummet mellan bordsarmarna intogo hofmästaren, förskäraren

och lakejerna sina platser.

Mellan dyrbara kristallskålar höjde sig skönt arbetade bordspjäser af

silfver eller förgylld brons, s. k. dormons, hvilka voro afsedda att

mottaga de större stekarna, hvilka omgifna med en krans af mindre

fjäderfä och vildt, icke fingo flyttas under måltiden. Hofmästaren

serverade från dem af anrättningen, allt efter gästernas önskan. Mellan

dem och de spegelklädda platåerna voro mindre skålar, öfverfyllda med

torra aprikoser, vindböjtlar, drufvor, jordärtskockor brynta i saltspad

o. s. v.

Anrättningen var verkligen storartad och hofmästaren hade med skäl

kunnat säga åt sin misslynte kollega, att det icke var matlagningen

allena, som utgjorde hemligheten af bordets nöjen. När man så mycket

talade om »finhet» och »vällukt», borde man äfven tänka något på

rätternas inbördes plats och den färgton, som de anslogo, på det att

aptiten äfven härigenom skulle retas och gästerna förmås att äta mera

och med bättre smak samt smälta bättre.

Hvad som näst de dukade borden borde ådraga sig uppmärksamheten, var den

utmärkt vackra sandstensspiseln i fonden af salen. Försedd ofvantill med

en fin list af den rikaste sammansättning med figurer, frukter och

blomsterslingor, var den ett verkligt mästerstycke. Detta kunde äfven

sägas om eldskärmen, hvilken var så inrättad, att den antingen kunde

framdragas på golfvet eller användas för att tillsluta den manshöga

spiselöppningen. Det jaktstycke, som var måladt på densamma, måste

ovillkorligen ådraga sig åskådarens uppmärksamhet, och detta icke blott

för den enkelhet och otvungenhet hvarmed djurtyperna voro tecknade som

icke ännu mer för färgernas friskhet. Vid en föregående fest hade

general Stenflycht också, efter hvad som berättades, velat taga på sin

ed, att han sett huru det ursinniga vildsvinet rörde sig och hört

skallet af hundarna. Att generalen icke haft så orätt, skulle en närmare

undersökning snart ådagalagt, om än orsaken till vildsvinets rörelser

icke berott på någon dess egen åtgärd utan snarare på Bertil stekpojkes

sotiga anlete, hvilket i öfvermått af förvåning och nyfikenhet icke

alltid med tillbörlig försiktighet förstått att vidröra skyddet för sitt

osäkra och farliga gömställe.

* * * * *

Några timmar hade förflutit sedan mäster Lemartin och hofmästaren haft

sin »affär». I den mest upprymda sinnesstämning sutto gästerna kring

bordet, under det att lakejerna, i dräkter med skimrande guld och

silfverbroderier, kringburo de mångfaldiga desserterna eller fyllde

glasen med den gamla bourgognen. –

»Ma foi, ett sådant förtjusande Barsarac! ... Superbt, riktigt

ragoutant!» sade Laforme, i det han läppjande på sitt fyllda glas vände

sig till sin granne på höger sida, den yngre af grefvarne Höpken.

»Hvilken fumet! I mitt tycke går det likväl icke upp mot detta magnifika

vin, som nyss serverades på karppastejen, – ett sådant Bacharacher! –

Ah! Det hade icke blott läppsmak utan en gomsmak, som man, parbleu får

leta efter.» –

»Man påstår också», svarade Höpken, småleende åt sin grannes

förtjusning, »att vår amphitryon fått hundra flaskor Rotenbleicher af

majestätet ...»

»Silence, messieurs!» hördes nu grefve Ekeblads röst öfver bordet.

»General Lewenhaupt vill dricka med Er!» – »När en konung vill dricka

någon till», fortfor han i hviskande ton, då de nedsatte sina glas, »och

till på köpet vår _trettonde_ Carl, får man icke vara så distrait.»

»Mon frère är full af sarkasmer» – svarade Laforme liknöjdt. – »Man bör

dock icke slösa med dem så mycket på sina vänner. – Je suis tout

consterné af vår värds goda bourgogne», suckade han därpå, i det han med

en blaserad min lutade sig bakåt i karmstolen.

»Mon ami får kanske snart samma syn, som vår gamle gynnare till höger»,

hviskade Höpken, i det hans intelligenta ögon blixtrade till och ett

slugt leende spelade kring munnen. – »Sedan han druckit sina modiga 27

glas kanelbrännvin, tyckte han sig se hur vildsvinet där borta på

eldskärmen sprang undan för hundarna och höra skallet af dem. – Men

tyst, låt oss höra hur vår man sonderar öfversten.»

»Hur var det, min bäste öfverste?» hördes från öfre ändan af bordet

general Stenflychts sträfva stämma, »flottan hörde jag har fått order

att hålla sig färdig ... subsidietraktat har afslutats med Frankrike ...

vi äro en concert med Ottomaniska porten ... tunnor attan! ... och en

partagetraktat är afslutad med Danmark, som får Liffland? För mycket

alldeles för mycket för de mjölkhararna. – England i krig, Österrike

sysselsatt med kejsarvalet. Väl, väl, min bäste öfverste, ni talar som

sankte Petrus, då han ville prata sig in i himmelriket ... Men för

tunnor attan», fortsatte han med hemlighetsfull min, »böra vi icke först

jaga mössen ur deras inbillade équilibre och jämvikt?» –

»Flottan bör vår vän amiralen där borta på hörnet bäst känna till»,

anmärkte öfverste Lagercrantz småleende.

»Den matguden! ... För djäfvulen, bror Stenhöök, är du allt fortfarande

på tyska bottnen och gör dina fördelaktiga desseiner? – Tala då någon

gång med dina gamla vänner. De tro annars att du satt på grund i

matsundet, ha, ha, ha ... därför att du vimplar så förbannadt med dina

brokiga klutar.»

»Se, min vän», hviskade Laforme i detsamma till Svenske, som satt till

vänster om honom, »hur litet amuserad vår stränge amiral blickar omkring

sig; han hatar, morbleu, lika mycket att tala då han äter, som han

älskar själfva ätandet. Och att anfalla hans gammalmodiga bandrosor

torde den onde själf icke våga sig på ...» »Men, mon frère», tillade han

i en viss nedlåtande beskyddarton – »man kan sannerligen icke kallas en

kavaljer comme il faut, om man icke förstår att sätta värde på denna

frontignacen. En sådan haut goût! Vi måste tömma den i botten – parbleu!

Detta är annat, herr general, än simpel ratafia ...»

»Tunnor attan, min kruserlige hofjunkare», skrek generalen, som hörde de

sista orden, »att tala med oss gamle om att dricka vin. Det vore som att

vilja lära en dansk underhandlare att krångla om sekreta och separata

artiklar. – Men metod och ordning i allt ... var med en gång under gamle

kungens tid, då hela rådet icke kunde skilja mellan portugis och pontak

– eller hur, gamle krigskamrat?» skrek han till i örat på amiralen ...

»Det var annat slag förr i världen – man pratade och slamrade mindre med

sådana här fördömda politesser och artigheter, men drack ärligt och med

besked ... Trå tunnor attan, ett sån’t ölsinne bror har – inte svara en

gammal vän på skålen – än en gång: – skål för salig kungen!»

»Snart få vi höra hundskallet», hördes Dalins lågmälda röst ner ifrån

ändan af bordet, då de gamla krigsbussarne tömde sina glas. »En

förtjusande målning på den där eldskärmen», tillade han högre. »Sällan

har man sett så lifligt tecknade djur.»

»Målningen?» upprepade generalen, som nu började taga hela bordssamtalet

om händer – »tunnor attan, är den icke alldeles förbannadt bra hopsatt

och så målad efter naturen, att den fått lif i sig ... Men potz donner

wetter, rör den sig icke nu igen», skrek han till – »se mans bara på hur

det sakramenskade vildsvinet skjuter fart!»

De yngre af sällskapet skrattade högljudt och sågo förstulet på Dalin,

som lyckats att än en gång försätta generalens inbillning i verksamhet

och som nu med väl speladt allvar utbad sig den äran att få tömma ett

glas med generalen, i det han förklarade att det väl icke kunde finnas

någon kavaljer, af de närvarande som kunde döma i denna tvist utom

måhända amiralen, hvilken var van att äfven under storm och dimma

observera rörliga föremål.

Amiralen, hvilken såsom Laforme ganska riktigt anmärkt, af allt på

jorden icke hatade något så mycket som prat under en god middag, hade

genast till följd af dagens politiska betydelse och för att icke förlora

sin franska pension antagit ministerns bjudning. Han förklarade nu kort

och godt att det visst var vinet, som förledt hans gamle väns och

krigskamrats fem sinnen till dylika utsväfningar.

»Vin hit och vin dit, din gamle sjöbjörn», skrek generalen som retades

af motsägelserna och skrattet, »tåla två glas bourgogne! – Minns, tunnor

attan, på Grigsbys kaffehus i London för någon tid sedan, då käre bror

såg hafvet, midt under källarsalen. – Nu säger jag fuller visst, och

böfveln må ta’ den som nekar i kommandot. Svinet rörde sig nyss som om

det varit lifslefvande.»

»Sakta, mes amis, quel embarras! Sätt er ner, min bäste general» ropade

världen på fransyska, då hela bordsällskapet var färdigt att lämna sina

platser. – »Je vous en prie, monsieur Stenflycht! ... Det är en verklig

synd», fortfor han då lugnet inträdt å nyo, »att ej vår skicklige målare

lefver, så att han kunde få höra dessa smickrande loford öfver sin

konst. – Men vi kunna ju närmare undersöka taflan, när vi stigit upp

från bordet.»

»Om Stenflycht vore vildgalten och någon annan landtkrabba hunden»,

svarade Stenhöök vresigt, »skulle jag tro att han sett rätt, ty nog har

jag sett flere sådana gynnare som han i mina da’r hala undan för

långhalsarna.»

»Väl, väl, min bror», inföll generalen, i det han slog handen i bordet,

retad af den andres sarkasme, »jag skall visa både bror och dessa andra

ungvalpar att här icke är fråga om några étatsraisoner och plurima

vota.»

»Snart visar oss säkert generalen fullkomligt hur det gick till för i

tiden», sade Dalin skrattande, då hans grannar fåfängt sökte rädda några

glas från att falla i golfvet under generalens kraftiga åtbörder.

Värden hade emellertid vinkat till sig hofmästaren för att tillsäga

honom att fråntaga eldskärmen och lämna den till generalens

skärskådande, då samtalet fick en alldeles oväntad vändning. Generalen

hade nämligen, under det han uttalade de sista orden, vändt sig till

Svenske, och denne, som icke låtit vinglasen stå otömda framför sig, var

icke i det tillstånd, att han fann det lämpligt att närmare öfverväga

sina ord.

Hans svar höll på att helt och hållet bringa generalen ur fattningen.

Svenske hade troligen på fullt allvar fått sota för amiralens envisa

motstånd och de andres skratt, om icke värden, som önskade afstyra detta

obehagliga, fast på en partimiddag långt ifrån ovanliga uppträde,

anmodat Dalin att sjunga en glad dryckesvisa, som kunde bringa gästernas

upprörda känslor i jämvikt.

Och denne var lyckligtvis icke sen att efterkomma uppmaningen. Grannarne

skyndade att fylla hans stora silfvertumlare, och sedan han tankfullt

smuttat något af innehållet, reste han sig, ögonen glänste, det ironiska

leendet försvann, och han började sjunga på sitt oöfverträffliga sätt:

Riddare och wänner alla,

låten ondskan ej befalla,

hören Bacchi muntre slaf.

Ej i friska hjärtan wreden

mer bereden

groll och hat att flamma af.

Sen hwad sköna höns och fiskar

eldigt win, som ljuft förfriskar,

löser glada tungans band,

häfwer knip i hjärtegömman.

Sku’ wi tömma’n?

Bägarn opp! En tår på tand!

Se’n wi den i bottnen tömma

sorgen, kifwet, oron glömma.

Lifwet, ack hwad lustig dans!

Winet skänkt det milda löjen;

wåra nöjen

komma ej på dekadans![8]

Någon undersökning af spisen kom, efter den allmänna förtjusning, som

följde på denna sång, icke mer i fråga. En hvar aktade sig att vidröra

ett så ömtåligt ämne, och den återstående delen af måltiden förgick

under skämt och glada dryckesvisor. Sedan slutligen skålen druckits för

den gästfrie värden, partiets höge gynnare, gingo gästerna ur matsalen

till de inre rummen, där bord voro dukade med vin och punschbålar.

»Hvad skrattar den blageuren åt nu igen?» frågade S:t Severin, i det han

betraktade Laforme.

»Ah – c’est vrai ... gamle Creutzen», svarade general Lewenhaupt, som

stod bredvid honom.

»Han frågade i går, den gamle lurifaxen», skyndade Höpken att upplysa,

»huru de små vargungarna mådde i det sekreta utskottet, därmed menande

Ekeblad och mig – och jag svarade att de började få tänder.»

Historien väckte mycket jubel. General Stenflycht skrattade, under det

han tog sin gamle trätobroder, amiralen i famn, så att det lät som dånet

af en salva från ett trepundigt batteri.

»Potz tausend! Var inte den historien så bra som den om gubben Loos

häromdagen», inföll Schulenberg – »generalen som gifte sig med den rika

borgmästareänkan. – Svågrarne väckte åtal för det han satt en hund i

vapnet, då en sådan också satt i deras hjärtsköld – men han redde sig

excellent – det var en hynda, som han tagit, svarade han.»

Under det att de yngre af partiet fortsatte att sjunga glada

dryckesvisor, omväxlande med lustiga riksdagshistorier, gingo värden och

partiets stormän till de inre rummen för att öfverlägga i allvarligare

ämnen.

Den förste som inträdde i kabinettet var den lille, sirlige värden,

utmärkt genom sitt egendomliga stereotypa småleende och sina lifliga

åtbörder. Han förde under armen Sveriges »vice konung»,

kanslipresidenten Gyllenborg, hattarnes främste man, hvars högresta

gestalt och veka anletsdrag talade lika mycket om världsmannen med det

fina umgängesvettet som om statsmannen utan den kraftiga viljan. Efter

dem kom grefve Lewenhaupt, landtmarskalken, Sveriges förste ädling. Hans

något stela hållning och högdragna, fast genomhederliga uppsyn, stucko

skarpt af mot mannen som gick vid sidan om honom, öfversten för

Elfsborgarne, den hänsynslöse ränksmidaren och partiledaren Lagercrantz,

hvars hårda och skarpa anletsdrag och grå, lifliga ögon på samma gång

uttryckte den järnhårda viljan och den listiga förslagenheten.

»Är det verkligen sant, min bäste grefve, hvad ni berättade för oss där

ute om edra planer?» frågade grefve S:t Severin, i det han inbjöd

Gyllenborg att taga plats i soffan bredvid sig РȀro verkligen dessa

finnar så afvogt stämda mot Sverige att de oupphörligt ropa att

svenskarne äro deras enda verkliga fiender, som vilja föra till dem

krig, hunger och dyr tid?»

»Bönderna och de ofrälse prata om allt möjligt», inföll Lewenhaupt, då

Gyllenborg syntes betänka sig innan han ville svara, »men när säga de

väl ett förnuftigt ord om icke för att vinna penningar», fortfor han

under det att ett förnämt leende spelade kring munnen – »lägg blott en

dukat på sidan om en bonde och man skall, mon Dieu, förvånas öfver en

besynnerlig metamorphos.»

»Tror min illustre vän på en lycklig utgång af förhandlingarna med vår

ryska prinsessa» frågade Gyllenborg undvikande, då S:t Severin tycktes

afvakta svar på sin fråga. – »Och på den lyckliga utgången af ett krig?

– Det är länge sedan våra trupper voro i elden.»

»Hur skulle jag väl hysa annat än förtroende för de svenska vapnen efter

de angenäma bekantskaper, jag fått tillfälle att göra bland dess

utmärkte officerare?»

»Svensken är tapper», inföll Lewenhaupt med värme »och väl en gång i

spetsen för den finska hären, skall jag marschera rakt mot Petersburg.»

»Grefvens egen tapperhet betviflar ingen», sade Gyllenborg småleende,

»men om kriget skulle gå olyckligt, kommer ansvaret att falla äfven på

oss. – Det är dock fåfängt att längre söka hämma lidelsen, som jäser

inom nationen. På alla kaffehus, i alla gränder, i kyrkorna, öfver allt

ropas på hämnd för den olycklige Malcolm Sinclairs blod. – Hur tveksam

och villrådig jag än känner mig själf i denna saken, kunna vi dock icke

bida längre utan måste skrida till activitet och verkligheter – men

därför – ännu en gång och för den sista» afbröt han sig med ett uttryck

af allvar och rörelse, i det han betraktade grefve St. Severins glatta,

polerade anlete liksom ville han med en enda blick genomskåda dennes

tankar – »gillar Frankrike, gillar hans allrakristligaste Majestät,

gillar slutligen ni, herr grefve och ambassadör, att Sverige i detta

ögonblick förklarar Ryssland krig?»

»Vi icke blott gilla det» svarade denne med sitt vanliga, nästan

omärkliga småleende, »utan min store souverain skulle med största undran

och djupaste smärta se om ett folk, sådant som det svenska, hvilket han

mest af alla älskar och högaktar, icke vore mera ömtåligt om sin ära än

att det skulle låta förnedra sig ända därhän, att det icke begagnade sig

af en så gynnsam konjunktur som den närvarande till att återupprätta sin

sjunkna makt. – För öfrigt», tillade han i bestämd, nästan hotande ton,

»hoppas min höge souverain att icke fåfängt hafva offrat på svenskarne

så stora summor, hvilket han ju gjort i förlitande på deras mod och

pålitlighet. – Tiden är nu inne att gripa till verklighet – ett längre

vacklande skulle vara ett bevis på svaghet och min höge souverain får i

denna händelse se sig om efter allianser på annat håll.»

På dessa märkliga ord, följde en lång tystnad, hvilken ingen tycktes

hågad att bryta.

»Men hvar finna en lycklig förevändning?» frågade slutligen Gyllenborg.

»Sedan Gyllenstjernska affären hafva dessa fördömda mössor vackert

afhållit sig från alla stämplingar», sade Lewenhaupt.

»Denna förevändning måste skapas mina herrar» inföll nu Lagercrantz.

»Tiden är verkligen inne att lämna pratet för handlingen. Vi hafva stöd

af Polen och Preussen. Tessin skrifver i hvarje bref om hans allra

kristligaste Majestäts höga sentiment för vår nation. Den eviga freden

är vår skada.»

»Öfversten har rätt», sade S:t Severin med ett betydelsefullt ögonkast

på Gyllenborg, »Sverige lider mera af fred än af krig.»

»Om blott vår Herre vill blifva neutral», återtog Lewenhaupt, »skola vi

drifva dessa ryssar i en handvändning från Östersjön.»

»Motgångar kunna inträffa», sade Gyllenborg tvekande.

»Motgångar», inföll Lagercrantz, »sådana hafva träffat jordens

mäktigaste folk – mig synes det dock vara hederligare att dö som ett

fritt folk, än att träla sig fram i ett eländigt och föraktadt

beroende.»

»Och tids nog skall Sveriges snäcklif taga sin början», invände S:t

Severin.

»Under tjugu år hafva vi haft fred» sade Lagercrantz, i det han steg upp

och ställde sig framför Gyllenborg. »Folket har hunnit återvinna sina

forna krafter. – Arméns tapperhet är icke mindre nu än förr. Dess mod är

upplifvadt vid tanken på att kunna återtaga de förlorade landskapen –

själfva damerna vilja utgå i kriget mot ryssen. Vi känna alla hur

friherrinnan Buddenbrock råkade i onåd hos Majestätet af denna orsak.

Och hur är det väl med vår fiende?» – fortfor han, då Lewenhaupt och S:t

Severin genom några inkastade ord då och då uttryckte sitt gillande. –

»Ryska folket är i grund utarmadt efter det svåra turkiska kriget.

Utsuget och förtvifladt, önskar det ingenting högre än freden.

Stjernstedt har ju skrifvit till oss från Finland att deras arméer

endast utgöras af pojkar och utländska äfventyrare och slutligen»

tillade han med starkare tonvikt »slutligen bör grefven tänka på, hvad

hela världen vet och känner. Om en svensk här närmar sig gränsen, skall

hela Ryssland stå i uppror. Prinsessan Elisabeth, en gång vorden

kejsarinna, skall ingenting högre önska än att till tack få lämna ifrån

sig både Estland och Karelen, kanske själfva S:t Petersburg ... ja, hvem

vet om icke till och med ett eller annat guvernörskap kunde uttänkas för

den svenske statsman, som så kraftigt förstått att stödja hennes

intressen.»

Det var en egendomlig, öfvertygande vältalighet, som låg i Lagercrantz’

ton. Han lämnade icke heller någon svaghet, något själslyte hos den, som

han ville vinna för sina syften, orördt. Frestelsen med

guvernörsskapet, skickligt framskjuten vid sidan af en varm vädjan till

fosterlandskärleken, utöfvade en större verkan än någon kunde ana på den

fåfänge, fast i grunden rätttänkande, kanslipresidenten. Det var ock med

en långt mindre tvehågsen min, som Gyllenborg, när Lagercrantz slutade,

framställde några matta invändningar om den rådande penningbristen och

om svårigheten att finna en passande förevändning att få saken på tal

inom riksdagen.

»Säg mig då min bäste grefve och ambassadör», frågade han slutligen, då

alla hans skäl tillbakavisats, »hur mycket penningar kunna vi räkna af

Frankrike i det afgörande ögonblicket?»

»Femtontusen écus.»

»Femtontusen écus. Denna summa räcker ju endast för adeln och

prästerna.»

»Men borgare och bönder?»

»Bah!» utbrast Lagercrantz. »Några nya privilegier för krämarpacket och

fri bränvinsbränning för bönderna – voilà tout.»

»Städse lika snabbtänkt, min bäste öfverste», inföll Lewenhaupt med ett

beundrande ögonkast. – »Bland den yngre adeln är ni verkligen min bäste

vän och ni får icke säga nej om jag ber er följa mig, då jag går mot

ryssen.»

»En för stor ära åt mig herr grefve och landtmarskalk», sade denne i det

han med en själfbelåten min bugade sig. – »Alltså återstår blott den

lämpliga förevändningen» återtog han strax därpå, »och den torde icke

vara svår att finna.»

»Den åtager jag mig» sade S:t Severin; »men efter saken således herr

öfverste nu synes afgjord, borde icke vår vän i Finland få sina

instruktioner?»

»Är detta nödvändigt? – Ju mindre man skrifver dess bättre.»

»Mon frère har rätt» sade Gyllenborg, »men min vän generalen tror ännu

att allt beror på den ryska underhandlingen och hemsänder grufliga

jeremiader.»

»Skulle icke baron Meijersdorff afresa för majestätets räkning till

Finland?»

»Vår nådige konung befallde så», sade Lagercrantz med ett egendomligt

småleende – »men som han var nödvändig här vid voteringen – så skingrade

jag Hans Maj:ts höga svartsjuka – tack vare den här finske ynglingens

galna upptåg och galanterier – och vår nådige konung tror nu att denne

är en långt farligare medtäflare än baronen om den skönas gunst. – För

öfrigt tyckes vår monark nu på väg att återvända till sin gamla kärlek»

fortfor han småleende, »hvilken lär komma att förlänas en verklig

grefvinnetitel ... af Hessenstein ...»

»A propos denne finske adelsman» inföll S:t Severin afbrytande – »vore

icke han lämplig till budskickningen? – Han tillhör ännu icke öppet

partiet, känner språket och folket!»

»Biskop Juslenii systerson, vår argaste motståndares nära släktinge, den

gamle holsteinske tvärviggens son, en ung sprakfåle, som icke kan styra

sina känslor efter några glas svagt vin.»

»Min bäste öfverste», föll Gyllenborg i talet, »jag har känt mången

yster riksdagsfåle som, obändig på fastande mage, blifvit allt mera

betseltam då han en tid bortåt fått fylla magen med de förnämas mat.»

»Men han är lika envis som häftig såsom alla af blandad ras och gör sig

en ära i att endast, som han säger, räkna sig till kungens parti.»

»Enfin, det beror på metoden, min bäste öfverste», inföll S:t Severin

småleende. »En ung adelsman, som skall korrumperas, måste behandlas som

en blyg flicka, hvars oskuld i orden respekteras under det man som bäst

priverar den. Vi skola kalla hit baronen, som närmare känner vår man.»

»Han börjar blifva en smula besvärlig denne yngling med sin rättframhet»

sade Lewenhaupt, då Lagercrantz gick mot dörren, »men vi hafva ingen

annan att skicka. Om han samtycker, vore det en god ekonomi med partiets

krafter.»

I rummet utanför hade gästerna grundligt anticiperat på kommande

lyckligare tider, då friheten icke längre skulle få någon gräns; och det

var endast enstaka ord som kunde genom sorlet uppfattas af det tal som

Schulenberg stammade fram, under det han med båda händerna höll sig fast

i bordet.

»Måtte vi hemföra den sköna Elisabeth ... måtte vi sätta henne på tronen

... måtte vi hemföra henne till vår tron! ...»

»Har man väl hört maken till fiskmåse i stormby», hickade amiralen från

sin länstol »stufva ner honom bakom i krutdurken, bussar.»

»Måtte prinsessan Elisabeth ... fara till blåkulla med alla generaler

och amiraler», återtog Schulenberg i det han mödade sig att bringa sin

peruk i ordning, hvilken fallit bak i nacken och blottat hans eget

rödstripiga hår.

»Silence, mes amis» ropade Laforme i det samma. »Titta bara på baronen,

så trist! – har mon ami fått någon förnäm tjänst eller fruktar han att

jag vill forcera mig till någon gunst?»

Den tilltalade hörde ej ett ord af hvad Laforme sade, där han satt och

vägde på stolen, under det han oupphörligt pratade och fäktade med

armarne mot Svenske, hvilken på samma gång han i själfva verket var

fullkomligt främmande för det hans vän yttrade, uppmärksamt tycktes

lyssna till hans tal.

»En sådan fördömd otur» skrek baronen – »ett sådant todos – många

matadorer på hand och miste alltsamman för en lumpen sexa – verte bleu,

endast en klöfversexa ...»

»Kanslipresidenten ropar baron Meijersdorff» skreks nu i korus från

dörren.

»Kanslipresidenten ropar! – har jag icke rätt att chagrinera mig öfver

ett sådant coup?» återtog han, utan att bry sig om ropen. »Ganska

lyckligt i början. – Min vän förlorade ansenligt – afbryt mig icke –

vardt bête och jag fick god entrée. – Ma foi, entrée i spader – köpte så

spadillen, bastan, kungen, knekten, damen – nej, icke damen – så

manillen, damen och sjuan – dem hade jag förut – alltså hade jag sju

matadorer på hand – när jag fått cinques premiers var jag ändock icke

nöjd utan gick på Todos och detta chagrinerar mig, jusqu’au dernier

soupir – usque ad cineres! – behöll därför klöfver sex. Då kom min vän

med knekten, som jag tänkte längesedan vara ute och couperade mig. –

Todos fick jag betala – men bêten gick och femtio dukater därtill.»

»Femtio dukater, quelle bagatelle!» läspade Laforme, och ryckte på

axlarne. – »Femtio dukater fick min kammartjänare häromdagen för en

agréable nouvelle – men otur i spel, mon frère, är tur i kärlek och när

gueridonerna sättas fram för afskeds processionen» fortfor han, i det

han hjälpte baronen att komma på fötter »kan mon ami förse sig med två

gånger den summan af partipengarne – tag nu afsked af vår älskvärde värd

två gånger – det gör vår vän generalen alltid – och Schulenberg

negligerar icke en gång hofmästaren – tag åt botten i skålen. – Seså!

peruken något mer framåt och nu en avant!»

»Stackars vår vän» sade Dalin skrattande, då baronen stödd på Laformes

arm gick förbi honom, »nu torde han hafva svårt att skilja på gomsmaken

och läppsmaken. – Vår finske vän tyckes riktigt ha satt skräck i vår

tappre hjälte.»

Hade icke ljudet af hans ord förtagits af det buller som i det samma

uppstod därigenom att Höpken föreslog skålen för partiet, hade troligen

baronen icke varit sen att protestera. Nu nickade han endast belåtet åt

de kvarvarande vännerna, hvilka samlades kring bålen, och försvann genom

dörren –

»En rätt och sannskyldig undersåtes kärlek», började Höpken sitt tal för

de kvarvarande af partiet, »är den dyrbaraste klenod, det ädlaste ting,

den behagligaste rikedom, den största skatt, den afundsvärdaste lott,

det starkaste fäste, det pålitligaste värn, som öfverhet äga kan! ...

När öfverheten ser mera på sin makt, sin myndighet, sitt herravälde, sin

höghet, sin ära och glömmer undersåtarnes kärlek, förkofring, välgång,

lycksalighet, då finner hon fuller ingen framgång, makt eller storhet

...»

Talet, som fortgick sålunda under en dryg timme under de andre gästernes

bifallsrop, var ända till slutet, som Dalin dagen därpå uttryckte sig,

öfverströdt med sirliga och retoretiska blomster. Och det dröjde

säkerligen många år innan såväl detta som festen i öfrigt, med dess

stora »solennetet» glömdes af de män som deltagit i densamma.