Ute på fjärden krusades vattenytan af en sakta vindfläkt. Men allt för
obeständig förmådde han ej fylla de slappt hängande seglen på de slupar
och lustjakter, hvilka rörde sig inåt Liljeholmsviken. Säfligt och
enformigt plaskade de långa årorna i vattnet, ledsagande med sitt ljud
muntert klingande melodier från flöjter, oboer och valdhorn.
Öfver det stilla vattnet och de grönklädda stränderna utbredde sig en
molnfri himmel.
På stranden var allt i ordning. Nickhakarne laddade, luntorna tända.
Johannes skeppare reste sig upp från den sluttande gräsmattan för att se
om han öfver skogstopparna kunde upptäcka vimplarna på de väntade
båtarna.
»Sade jag ej det, fader Niklas», utbrast han buttert, i det han gjorde
ett betänksamt uppehåll mellan hvarje ord, »Liljeholmen ligger långt
från sta’n, sa’ jag, – och solen går bakom Kungshatt innan de äro
framme, sa’ jag.»
»Är det också kristligt, Johannes», svarade den tilltalade, gnuggande
sig i ögonen, »att fara hit för att hålla dans på själfva
söndagsaftonen? Se’n riksdagsherrarne togo bort apostladagarne fins då
rakt ingen Gudfruktighet mer i landet.»
»Däri har I rätt, fader Niklas. – Och dyrare blir det dag från dag. –
Vill man göra sig grön en enda gång och röka en pipa hos tjocka Tunnman
på Tre byttor, får man nu betala sex styfver måttet bara för
dubbelölet.» –
»Kunde få ett fullt tenstop för hälften i min ungdom, på hvilket tapperi
som helst i staden. – Gumman min där hemma fick magvärk af för stark
föda häromdagen då hon för en gångs skull fick mjölk till vattgröten. –
Men se der vimpla de nu bakom udden» afbröt han sig i det han rusade
upp. – »Pass på Johannes!»
Den främsta slupens stäf sköt nu framom udden och det ena skottet efter
det andra dånade ur nickhakarne. Likt den väntade åskan, rullade ljudet
bort öfver bergen, under det att den ena efter den andra af de med löf
och flaggor festligt smyckade sluparne lade till vid stranden. Allt
efter som de framkommo ordnade sig damer och kavaljerer under skämt och
skratt på den vackra gräsplanen, medan båtkarlarne buro i land korgar
med vin och matvaror.
När alla voro komna i land satte sig tåget i rörelse mot Johannisbergs
värdshus, där festen skulle äga rum. Musiken öppnade tåget, därefter
gingo kavaljerer och damer parvis – och under de muntra melodierna af en
modern fransk kontradans rörde sig tåget upp för den grönklädda
backsluttningen.
Leende utsikter öppnade sig här åt alla sidor. Till höger en liten
kulle, klädd med höga furor, under hvilka svala löfsalar voro uppförda,
till venster en liten trädgård med tulpaner och prunkande solrosor.
Längre bort visade Mälaren en flik af sin underbara fägring, ett sådant
där förtjusande ställe, där han, kransad af löfklädda stränder, låter
Necken i någon förtrollande vik smyga sig in i den trånande skogsråns
rike.
Det ena paret efter det andra stannade och uttryckte sin förtjusning
öfver nejdens skönhet innan det inträdde genom den höga äreporten af
hvitstammiga björkar, på hvilka stora i blått och rödt målade
vapensköldar, med »vackra och sinnrika» tänkespråk voro upphängde. Ett
dubbelt namnchiffer: M. E. och H. M. under en friherrlig krona, utklippt
af kulört papper, som var uppsatt på förstugubron, ådrog sig i första
hand nyfikenheten.
Men den ena öfverraskningen var hopad på den andra. Från en mindre stuga
till vänster utträdde nu ett tåg af herdinnor, förda i rosenbojor af
olympens gudar, hvilka beslutit att vända åter till den kalla norden, då
de fått höra att ett vördnadsvärdt par i dag där skulle fira sin
silfverbröllopsfest.
Bland den af skönhet och behag strålande gudaskaran ådrog sig i
synnerhet Aphrodite flertalets blickar. Sällan hade också någon dräkt
klädt en ung flicka bättre än den Ulrika bar, såsom den ur hafvets skum
uppstigna kärleksgudinnan, med sitt rika, blonda hår utslaget och
genomflätadt med sjögräs och neckrosor. – I Svenskes ögon var hon ett
öfverjordiskt väsen.
Hymen, som för dagen iklädt sig den blygsamme namnsdagsskalden Andreas
Hesselii obetydliga skepnad framträdde och efter att hafva sirligt bugat
sig för det främsta paret, friherrinnan Buddenbrock och general
Stenflycht, som föreställde hennes i kriget frånvarande make,
deklamerade han gudarnes hyllning med följande ord:
I dygdens höga prakt, på ädla anors grund,
Du Magdalena har, allt se’n din födslostund,
upplyst wårt ringa lag, med wänskap huld och sund,
liksom en sorgfri dag upplyser minnets lund.
Hwi sku wi icke då Din helga dag nu prisa,
och upp ur hjärtats grund wår ömhet mot Dig wisa?
Kom nio muser fram, kom Pindens sånggudinnor!
Satyrer, Nymfer små, och herdar och herdinnor!
Stig upp ur wågens skum I wåta små najader!
och sjung från skogens djup Er sång Hamadryader!
Kom, firen denna fest, som Hymen här tillreder
åt detta sälla par. Hjälp mig att bringa neder
wår Magdalenas lof och hennes makes pris. –
Hon skön som Daphne är, han är som Pallas wis –
Ack må de alla dar af salighetens spis
sin luft och gamman ha’ som i ett paradis!
Ock lefwa många år med barn och wänner hulda,
i fröjd och wänskap sälla, af hopp förtröstansfulla
samt sist när timmen slår, att de då sluta må
på Glyfis täcka vall, där sköna palmer stå.
Sedan de båda hedersgästerna sålunda välkomnats, fortsatte skaran sitt
tåg mellan de båda byggningarna till en rund stenterrass på baksidan,
där stora bord voro uppdukade, hvilka dignade under den rikliga fägnad,
som väntade på de skimrande platåerna.
Man ordnade sig kring borden. Sedan en kort bordsbön var läst, skyndade
man sig att angripa den läckra anrättningen. Sjöresan hade fört matlust
med sig och det kräfdes verkligen som Dalin sade, ett så gästfritt
värdskap, som af olympens gudar, för att alla skulle få sitt lystmäte.
Efter de mera substantiela rätterna kommo skålarne med pepparnötter,
marzipansocker, brända mandlar, Nürnberger pepparkakor, dadlar, fikon,
canderadt socker, öfverdragna schwindelkorn och »uppblåsta figurer».
Härmed var måltiden slut. De äldre kavaljererna samlade sig på
gårdsplanen, där bålar af pontak väntade; de äldre damerna drucko kaffe
på bit. Ungdomen åter begaf sig till den sluttande gräsplanen bakom
byggnaderna, där den under skyddet af dess skuggrika ekar enligt tidens
sed roade sig med lekar och upptåg.
»Hvilken horribel värme!» utropade friherrinnan Buddenbrock, då hon
trädde in i en af de små löfsalarne, som uppförts på sidan af
gräsplanen, »i dag bör inte monsieur Laforme ha’ skäl att längre tala om
sitt snöhof.»
»Snarare mygghofvet», svarade fröken Liewen, som inträdt före henne, och
ifrigt fläktade med sin solfjäder – efter dessa efterhängsna insekter. –
»Men se där min unge kavaljer» fortfor hon afbrytande, då Svenske i det
samma gick förbi. »Kusin kan aldrig tro, hur väl han förde sig i första
menuetten på assemblén.»
»Mon amie har ju själf éducerat honom», svarade friherrinnan småleende,
då fröken Liewen sände ett smäktande ögonkast efter honom och kokett
lekte med den stora törnrosen, som sammanhöll roben öfver bröstet. –
»Men hur går det nu med vår snillrike hofjunkare?»
»_Han_ observerar ingenting i dag», sade fröken Liewen tankspridd.
»_Han?_ Tvärtom. Han var Ulrikas förklarade Celadon på hitvägen. Vår
aimable baron var missnöjd, tack vare hennes kallsinnighet. – Vet,
kusin, hon lägger riktigt an på kusins protegé. – Men hvilken löjlig
misstanke att den unge mannen skulle, som kusin nyss nämnde, hysa några
desseiner?» utbrast hon med ett lätt skratt, i det hon lämnade sin plats
och ställde sig i öppningen till löfsalen. »Hvilken ridiculité!» –
Det var idel lif och rörelse hon såg under de högstammiga ekarna! Man
hade ordnat sig till en ny enklek. Den föregående hade måst afbrytas, då
den elake Mars jagat den vackra Clio ned i ett djupt dike, för att
bortröfva den ännu vackrare Melpomene. Det var en besynnerlig blandning
af det pryda och det konstlade, af det landtliga enkla, af gammalt och
nytt. Herdinnornas bredskyggiga schäferhattar, klädda med röda törnrosor
och sidenband, och herdarnes yfviga allongeperuker sällskapade med
gudinnornas lysande coifurer och gudarnes snäfva modeperuker. Äfven i de
icke förkläddas dräkter tedde sig samma underliga blandning. Damernas
långa, urringade klädningslif så väl som deras höga korsetter och långa
robronder talade både om Régence och Pompadour. Man befann sig ock i
själfva brytningen mellan dessa mäktiga välden inom modets värld.
Glädjen var allmän. Också var det ett oafbrutet springande och ett
ropande, som skallade vida omkring öfver näjden. Äfven Svenske hade icke
kunnat motstå den allmänna förtjusningen. En enda blick hade varit
tillräcklig att förmå honom att kasta sig in uti det tätaste vimlet,
slaf af en enda idé, den att kunna vinna _henne_ såsom sitt vif.
Nu skall täflingen äga rum på nytt. I fullt språng skyndar paret ned för
sluttningen. Parbleu, min baron, denna gång hjälper Er icke er värja! –
Men hvilken otur! Damen har för mycken omak af sin vida styfkjortel, och
den unge enklingen, som söker sitt vif, vinner synbart för hvarje steg.
– Nu gör hon en hastig vändning. Pang! – Där ligger hennes kavaljer,
baronen, i diket.
Men motgången besegrar henne ej. De gula lockarna fladdra kring hennes
vackra hufvud, schäferhatten har redan tagit sin reträtt bak i nacken,
då hon måst släppa den för att i stället hålla styfkjorteln från marken
under språnget. Det skulle ju också vara mycket oartigt mot baronen om
hon utan nöd lät taga sig. Därför försöker hon den ena krigslisten efter
den andra för att narra sin förföljare. Hon stannar, hon lutar sig till
höger, uttager därpå några hastiga språng i denna riktning, för att
därefter plötsligt ila af åt vänster. Men till slut svika krafterna och
hon är nära att tagas, då hon plötsligt får sikte på en stor ek, som
bjuder skydd medan hon hämtar andan.
»Ja, här står jag nu, kusin Svenske», ropade hon skrattande, då lifliga
bifallsrop hördes uppe från kullen. – »Men hvad jag är trött», suckade
hon i det hon lutade sig mot stammen. – »Skynda sig, baron! Nå, kusin
Svenske, tag mig nu –!
»Man har inte rätt att krypa undan så där,» sade denne andtruten, »under
det han sökte genskjuta henne. – »Men envis vinner, och jag _vill_ hafva
kusin till vif» ...
»Pytt, Herr Junker – det ena du vill, det andra du skall. – Skynda sig
baron! – Tag mig nu om kusin kan», ropade hon skalkaktigt, i det hon
lutade sig framåt, för att söka narra ut honom åt motsatta sidan.
Svenske hade emellertid genomskådat hennes afsigt, innan baronen hunnit
närma sig tillräckligt. Och då hon skulle skynda denne till mötes, hade
hon icke väl hunnit uttaga ett par steg innan Svenske, som smugit kring
stammen i motsatt riktning, fattade henne om lifvet.
»Att smyga sig så där bakifrån, är då alls icke ridderligt», sade hon
rodnande, i det hon förlägen tog Svenske under armen.
Baronen endast höjde på axlarna med liknöjd min och vände om för att
ställa sig framför paren.
»Men kusin Ulrika sprang ju själf dit bort för att leka smyggömma», sade
Svenske förlägen, då de ställde in sig i kolonnen.
»Vi damer böra väl hafva någon företrädesrätt för våra stora panierers
skull» ...
»Ulrika!» hördes i detsamma moderns stämma.
»Hvem ropar? – Ack mamma! – att leken skall taga så snart slut!»
»Friherrinnan väntar i löfsalen», sade Laforme, som närmade sig.
»Stor generalorder – men vänta mig kusin», hviskade hon förtroligt åt
Svenske, »jag kommer strax tillbaka. Men på inga villkor vill jag
springa med baronen! – Fi donc att se så liknöjd ut, då han vardt
öfvervunnen.»
»Ulrika, mon ange!» började friherrinnan då Ulrika ännu var ett godt
stycke från henne, i det hon, väpnad med luktflaska, solfjäder och
réticule, trädde ut ur löfsalen. – »Vi skola snart tänka på affärd. –
Stackars Liewen har ondt i sin fot! – Men hur kan mon ange visa en sådan
brist på éducation?», tillade hon i lägre ton, då Ulrika kommit fram
till henne. »Kusin Meijersdorff var verkligen i hög grad moquerad under
hitfärden och sade mig att det var mer än vanlig likgiltighet, som du
visade honom. Och nu lämnade du honom så där snöpligt i sticket. – Han
är likväl din utkorade.» –
»Han är visst icke mitt hjärtas utkorade – vördade mor», svarade Ulrika
hastigt. »För öfrigt var det han själf som öfvergaf mig.»
Hennes glada anlete antog i det hon yttrade dessa ord ett barnsligt
uttryck af fasthet. Men ett enda allvarligt ögonkast från modern var
tillräckligt att på nytt få ögonlocken att sänka sig och framlocka en
skär rodnad på hennes kinder.
»Därom behöfva vi ej tvista, kära barn. I _mina ögon_ är han din
tillkommande make. Ett mera passande parti får man i sanning leta efter.
– Han är en trogen anhängare af vårt hus och vårt parti. – Hans sex anor
till våra fem gör ingen mesallians – fastän de ej äro alldeles fullt så
goda som våra» ...
»Kusin Meijersdorff är odräglig», invände Ulrika med en barnsligt
egensinnig min. – »Nyss påstod han att jag var hans trolofvade och icke
hade lof att springa med någon annan än honom. – Goda vördade mor,
slipper jag ej», fortfor hon i bedjande ton, ledsagande sina ord med en
själfsvåldig rörelse med hufvudet, som gjorde henne dubbelt intagande,
»slipper icke Ulrika att conversera med kusin Meijersdorff under
hemfärden?»
»Hur kan Ulrika tala så naivt – det vore ju en uppenbar offension mot
honom såsom adelsman – en ruptur inom partiet, skulle man säga. – För
öfrigt är det, mitt barn, icke renommerande», fortfor hon i mera
allvarlig ton, »för en ung dam af familj att endast sysselsätta sig med
parvenuer och uppkomlingar, äfven om de äro så hyggliga som denne finske
officer. Kusin Meijersdorff gör dig förmodligen icke den äran att än en
gång skänka dig någon entrevue ... men se där våra charmante
kavaljerer», afbröt hon sig, då Meijersdorff, Laforme, Svenske, Dalin
och några andra af sällskapet närmade mig. – »Låtom oss beklaga kusin
Liewen, mina vänner! La belle Henriette har skadat sin fot och smäktar
nu till döds efter gudarnes nektar, kärleken och ömheten, som hon så
länge gått miste om.» –
»Ma charmante cousine!» började Meijersdorff, i det han med tillgjord
sirlighet bugade sig för Ulrika. »Värdigas skänka tillgift åt en fattig
ädling, som icke bättre förstod att värna sina dyrbara rättigheter – –
men han kände, ce pauvre garçon, någonting underligt i blodet. –
Någonting ... je ne sais quoi» ...
»Ah, se där monsieur Laforme!» utropade i detsamma Ulrika, utan att
låtsa höra baronens fadda kompliment, i det hon med en min af leda vände
sig från honom, »så eget att jag icke förr fått se Er under aftonen.»
Hofjunkaren, synbart smickrad af Ulrikas uppmärksamhet, böjde sitt
mästerligt friserade hufvud med en min af tillgjord anspråkslöshet, i
det han med utstuderadt behag förde sin spetskantade hatt till hjärtat.
»Ack min fröken» svarade han »huru olika då _vårt_ sentiment! För mig
har Ni varit som polstjärnan för sjömannen – med den difference likväl
att jag sväfvat på sferernas harmoniska vågor högt ofvan molnen i
stället för på den vreda böljan.»
»Dykrängerna se verkligen ut som fiskfenor» inföll Dalin småleende,
»mais quel désastre att vaxet skulle smälta så fort under vingarne för
vår nye Ikarus.»
»Hvad Mars lär hafva bäfvat för den nya människosonen, som så där i smyg
ville sväfva upp i olympen», inföll fröken Liewen skrattande med en
hastig blick på Svenske.
»Ma foi, om jag förstår ett enda ord», sade Laforme något förlägen, »mes
amis känna då icke mitt valspråk, att då man älskar, liknar man gudarne
och får – vingar?»
»Hvad tyckte min herre om versen i dag?» frågade fröken Liewen – sedan
samtalet genom denna egendomliga kärleksförklaring afstannat för ett
ögonblick – i det hon vände sig till Dalin. »Tycker icke min herre att
de voro långt vackrare än på sista assembléen?»
»Visserligen, min nådiga – när en snillrik poëta laureatus lyckats
hitlocka till våra fattiga bygder en sådan flock af förtjusande najader,
hamadryader, herdinnor och gudinnor, och lärt dem så många olika
tungomål, skulle han icke då vara värdig att kallas nordens verklige
musagetes?»
»Vårt fattiga och folktomma land!» inföll friherrinnan ifrigt, synbart
något retad af Laformes skämt. »Ett slagord, som mössorna jämnt föra på
tungan och som icke är annat än en förtäckt afund öfver andra nationers
behagligare klimat och okyska njutningar. – Det är pur högfärd, min
herre, att göra sig sämre än man är; våra förfäder hafva, trots sin
fattigdom, uträttat storverk ...»
»Fört eld och svärd öfver Europa, som riktiga barbarer», svarade
Laforme. »Jag har på många ställen sett beklagliga minnen därefter. –
Hvad denna blodsutgjutelse, som man kallar krig, är äcklig!» fortfor
han, utan att låtsa märka friherrinnans missnöjda min. – »Kroppslig
styrka och friskt courage är väl icke allt som bör fordras af store
män.»
»Nej, däri har min ärade vän rätt», svarade Svenske, då talaren nu vände
sig till honom, »det bör äfven fordras redlighet ... rättframhet ...
gudfruktighet ...»
»Det har Laforme troligtvis glömt», sade Dalin småskrattande.
»Glömt – parbleu! – Har ingenting att glömma, af dessa inföddes vanor
att slåss och rifvas om statssaker, som ingen förstår, och dess emellan
visa sig tölpaktig i ett angenämt umgänge och oskicklig till innocenta
tidsfördrif, att sätta sin svenska stolthet i att vara okunnig om
inbördes politesse och artighet ...»
»Räknar min herre denna lilla picknick till något annat än ett innocent
tidsfördrif?» inföll nu friherrinnan.
»Jag skulle vilja fråga min herre», inföll fröken Liewen, i det hon tog
friherrinnan under armen och aflägsnade sig, »om det är han själf som
rönt bristen på denna inbördes politess?»
»Aj, för böfveln», sade Dalin och bet sig i läppen, »det där var ett
grundskott.»
Laforme svarade endast med en axelryckning. Man kunde dock tydligt märka
att han var djupt generad.
»Hur kunde mon frère förklara krig så brådstörtadt. – Jag fick nyss en
grundlig moralpredikan af dessa charmanta damer, för det jag påstått att
den svenska kvinnan borde skåda mera på hjärtats renhet än perukens
formfulländning.»
»Parbleu! Mina damer!» sade Laforme, i det han med en min af
öfverlägsenhet såg efter dem. »Ni böra icke tro att jag är någon vanlig
coquâtre – man kan icke alltid hafva patience. – Svenska kvinnan»,
fortfor han i det han vände sig mot Svenske, »är liksom en vidbränd
hönspastej, utan must och arom, som Lemartin säger. ’Man bör i allmänhet
sky kvinnan såsom ett lägre djur’, sade Musquet i Paris ... Hennes
umgänge är tråkigt och onyttigt – och han hade, verte bleu, rätt.»
»Pauvre Liewen!» suckade Dalin.
»Pardon! – Jag pretenderar ej att älska henne; och jag hoppas det är mer
af vana än egenkärlek, som mon ami säger sådana sottiser.»
Laforme var nu så ond han kunde bli.
»Att frekventera ett nöje, att något accortisera en dam är icke kärlek?
– Jag borde dock sluta äfven därmed ... men så länge denna förskräckliga
politik varar, il n’y a pas moyen.»
»Nu vardt han då ändtligen en smula arg på allvar», sade Dalin, då
Laforme med stora steg lämnade dem. – »Men så snart discoursen rör
damerna, är han alltid oberäknelig. – För min del håller jag före att
roi soleil är kvinnan. Mon ami Roué i Paris sade alltid till mig: ’drag
aldrig värjan annat än för en älskvärd kvinnas skuld – må man utmana dig
hur mycket som hälst för kort och tärningspel’ – och jag håller
verkligen med honom. Det är icke nobelt att slåss för någon
teaternouvelle eller efter första voteringen.»
»Eller med unge män i gammalmodiga kläder», inföll Dalin försmädligt.
»Quelle bagatelle!» svarade baronen skrattande, i det han förtroligt tog
Svenske under armen. »Man bör framför allt jaga skräck i unga
nykomlingar, liksom det är ganska fördelaktigt att göra det med tjänare,
fruntimmer och andra husdjur.»
»För att icke tala om ryssen.»
»Under det man dör, icke sant, så att hela hären blir vittne till huru
en tapper officer åkallar den skönas namn? – Hvilket perspektiv!»
Dansen tog nu sin början. Kontradansens lätta melodier inbjödo de
konverserande med oemotståndlig kraft. I närliggande mindre löfsalar
serverade täcka herdeflickor söt pontak och sockerverk, schwindelkorn
och pepparnötter. I andra uppbjödo herdarne all sin förmåga att locka
hafvets och luftens gudomligheter att tömma ännu ett glas kanelbrännvin,
ratafia, madera eller sött langorance. Långt in i sena sommarkvällen
hördes musikens toner ljuda öfver nejden, och midnattens stjärnor hade
redan börjat sitt kretslopp på himlahvalfvet, då ett par skott från
nickhakarne manade till uppbrott och damer och kavaljerer under skämt
och skratt intogo sina platser i sluparne.
Den lustjakt, på hvilken Svenske gjort ditfärden, skulle icke återvända
till staden. Han såg sig därför uppmärksamt omkring efter någon annan
plats.
»Ma foi, ser icke min herre så vred och grym ut, som vore han själfve
Jupiter, som efter sin lilla åskserenad i skymningen ville hedra oss med
ett personligt besök», sade fröken Liewen, i det hon vinkade åt honom
att taga plats i den båt i hvilken hon befann sig. – »Kusin Laforme!
maka sig något åt sidan.»
»I fören är bättre utrymme», svarade denne i det han motvilligt reste
sig upp, »eller hur, fröken Ulrika?»
»Om kusin Svenske håller till godo med några kappor och salopper att
sitta på», sade Ulrika rodnande, »skall jag flytta mig så långt som
möjligt åt sidan.»
Denna inbjudning var alltför efterlängtad, för att icke Svenske skulle
skynda att efterkomma den samma och han märkte hvarken friherrinnan
Buddenbrocks missnöjda min, fröken Liewens rodnad, baronens medlidsamma
axelryckning eller Laformes belåtna leende. –
På den heta sommardagen hade följt en af dessa härliga kvällar, hvarpå
nordens sommar är så rik, då själen oförmärkt lämnar sitt bräckliga
omhölje, för att fri få irra kring i den blå rymden, högt öfver
jordlifvets kval och bekymmer. Det är visserligen icke söderns rena,
djupblå himmel, som från sin otaliga stjärnehär utandas lidelsens glöd.
Det är icke orangens vällukt, som sprides af aftonvinden, då han med
lätt hand krusar insjöns vatten. För hans milda famntag susa i stället
på stranden allvarliga furor, vajar hängbjörken sina långa grenar öfver
vattnet, som utom den mörka stranden endast kan återspegla en blekblå
himmel med fåtaliga stjärnor. Men den ljusa rymden, den fridfulla,
allvarliga stillheten tala likväl ett språk som går till djupet af
människosjälen. Ty det är icke stundens förtrollande fägring de förkunna
– utan det eviga och oförgängliga.
En sådan afton måste alltid utöfva en mäktig verkan på unga sinnen.
Svenske, som en lycklig tillfällighet fört till Ulrikas sida, hade snart
fullkomligt glömt bort alla förut fattade beslut att tygla sin känsla
för henne. I stället uppbjöd han hela sin förmåga för att kunna
framställa sina lefnadsplaner i så ljus dager som möjligt. Hur skälmskt
smålog hon icke, då han omtalade att han varit en smula misslynt därför
att hon försmått honom för baronen. Hur förtjusande skalkaktigt var icke
hennes leende, då hon svarade att hon icke visste att någon annan än
kusin Meijersdorff hade åtagit sig att vakta öfver hennes conduit. Hur
hjärtligt skrattade hon ej då Svenske frågade henne hvilken kung hon
mest tyckte om, endast för att få henne att säga Carolus, som var hans
namn. –
»Så vackert stjärnan lyser där borta öfver berget», sade hon efter en
sådan fråga, i det hon bröt den förtrollande tystnaden. »Är det icke
Carlavagnen?»
»Nej, kusin. Carlavagnen ligger mera i norr. – Hvilken stjärna är kusin
Ulrikas?»
»Ack ... ingen stjärna är min. För ett år sedan, då jag en natt plockade
ängsblommor med kusin Liewen, hvilka vi sedan skulle drömma på, såg jag
en så vacker stjärna, och då tänkte jag genast på kusin Meijersdorff. –
Hon sken så klart – men ett tu tre slocknade hon och föll ned till
jorden. – Kusin Liewen sade att man alltid skall vara två, för att äga
en stjärna», tillade hon förlägen.
Det vardt nu tyst i stäfven under några ögonblick.
»Skulle då kusin Ulrika icke vilja dela sitt konungarike där uppe på den
där lilla stjärnan?»
»Hör kusin hur vackert hofjunkarn sjunger: »Tircis je ne veux refuser.»
»Sköna Afrodite, ni må icke tro att ni på nytt får försvinna i
vågskummet», sade Svenske hviskande i det han fattade hennes hand, »och
icke häller låta någon annan än Mars röfva bort hälften af ert sköna
stjärnrike.»
»Ni plågar mig med er stjärna ... Kusin vet lika väl som jag», fortsatte
hon i häftigare ton, höjande sina blå, fuktiga ögon mot honom, »att vi,
oförståndiga barn, redan tycks hafva delat henne – Men hvad var det?»
afbröt hon sig, i det hon spratt till liksom förskräckt öfver de ord hon
låtit undslippa sig, – »ropade ej någon mitt namn?» –
»Där föll stjärnan, som vi tänkte på –»
»Ack, så grymt ödet är.»
»Nej, jag ser, det var en annan.»
»Vet kusin, jag känner mig så vemodig just nu. En så underlig känsla ...
jag undrar just hvar vi äro om två år på denna dag.»
»Hvarför just om två år?»
»Jag vet det icke, det föll mig så in», svarade hon skrattande, »det var
som hofjunkaren brukar säga, en idé som embarasserade mig.»
»Ulrika, mitt barn, så högt du skrattar», hördes friherrinnans stämma i
detsamma från aktern. »Vi kunna ju icke höra ett ord af baronens vackra
air, endast för ditt uppsluppna skratt. En väl éducerad dam bör mera
tänka på sin person.»
»Vår sköna Afrodite, tänker på vågens hvita skum, hvilket påminner henne
om barndomens lyckliga vår.»
»Mon Dieu, hvad hofjunkarn jämt smickrar!» sade fröken Liewen i det hon
kastade en retsam blick på Laforme, under det Ulrika, förlägen till
följd af modrens skarpa tillrättavisning, icke brydde sig om att svara
på Laformes fadda artighet – »men du fryser, mon ange ... tag min
salopp! Man bör akta sitt unga hjärta, min herre», tillade hon
småskrattande i det hon sänkte ett par smäktande ögonkast på Svenske.
En lång tystnad följde på dessa ord. Till och med Schulenberg hade
tröttnat på att tala med general Stenflycht om sin hessiska pension och
det var endast årornas plaskande i vattnet som bröt tystnaden, då
slutligen alla på en gång utropade »nu äro vi framme!»
Som ett eko hördes öfver det glada sorlet fröken Liewens stämma: »Mon
Dieu! Hvar äro då mina kavaljerer?»
Denna färd från Liljeholmen hade varit ett af de angenämaste ögonblick
som Svenske upplefvat. Han tyckte sig allt jämt se sluparne framför sig,
huru de, den ena efter den andra, gledo fram i den ljusa sommarnatten
och höra hur skrattet och sången genljödo från stranden. Längst bort vid
synranden stod den lilla stjärnan, ensam på fästet. En mörk sky skred
sakta ned emot henne. Men den gick förbi. Hon skulle alltså fortfara att
lysa för honom.
Han mindes vidare hur sången fört honom bort till de ljusa rymder som
omgifva människans paradis, hur den vackra fullmånen höjt sig öfver de
södra bergen, öfvergjutande den mörka vattenytan med sitt silfverskir
under han såg hennes anlete småle emot sig då han talade om sin far och
förtrodde henne att han ville blifva lika tapper som han hade varit. Nu
tyckte han sig höra igen hennes klingande skratt, då hon svarade honom
att hon ju flera gånger om förklarat att hon icke tyckte om andra än
tappra kavaljerer ...
Medan han så drömde, hade han kommit till sitt härbärge, och ärnade just
inträda genom den på glänt stående förstugudörren, då denna häftigt
rycktes upp och en liten pojkbyting, i hamn och häl förföljd af Lars,
som höll en stor sopkvast i högsta hugg, var nära att springa omkull
honom.
»Nå var då icke så bråd på gröten, din bortbyting», ropade han efter den
springande pojken, som stannade och bugade sig, då han fick se hvem den
mötande var, »och du Lars, tycker du att det är rätt och anständigt att
nappas med sin herre på detta sätt om dörren?» –
Men Lars var inte sen att ge svar på tal; han saknade aldrig ord i mun.
Bäst han sutit utanför dörren till sin herres rum, sade han, och putsat
knapparna i den blå rocken, hade han fått se den här lilla vettvillingen
göra miner mellan spjelarne af trappstaketet.
»God afton junker», sade han, då han märkte att han var uppmärksammad.
Lars hade till förstone inte svarat, då han ansett att talet ej rört
honom.
»God afton Herr kung», hade pojken återtagit, i det han sett riktigt
illmarig ut och gjort den allra ödmjukaste bugning.
»Trå dig hur du sprätter, ditt lilla yrfä», hade Lars nu svarat med
godmodigt grin, i det han tagit honom i noggrannare ögonsikte.
»Alla som voro med gamle kungen, äro kungar i mina ögon», hade pojken
fortfarit.
»Ja, du! Hugget som stucket!» svarade Lars, som börjat känna sig allt
mera böjd för samtal.
»Ska’ junkern hjälpa soldaterna, då de gå ut i kriget?»
Lars hade svarat på frågan med en stum nick.
»Och er unge herre också? Något till ståtlig karl ... Nådig junkern är
hemma hos sig, kan tro?»
Lars, som under samtalet tagit upp en gammal strumpa ur byxsäcken,
hvarur han sökte ut ett af de minsta mynten, och slutligen stannat i
valet mellan tvenne olika slitna runstycken, hade plötsligt lystrat till
vid denna fråga. Därpå hade han slängt slanten nedför trappan, i det han
ropat, »där har du för dina komediantkonster, ditt lilla kräk.»
»Det ingen vill ha’, vill ingen ta», hade pojken svarat med ett skratt,
utan att bry sig om den kastade penningen, som skramlande for nedför
alla trappstegen. »Det skulle vara roligare att se en sådan hög herre
som ni, junker, på ert slott», hade han fortsatt med ett försmädligt
grin, »och se hur ni jagar, fiskar, äter, dricker, kräfver in
bonderäntorna, sofver, äter, dricker om igen och slår drängar och
pigor.»
»Nu kan det vara nog med den psalmversen, sa’ klockaren, bröt halsen af
sig», hade Lars svarat. »Lagar du dig icke nu din väg, skall hin rida
dig. Nådig herrn kan komma i hvarje ögonblick.»
Därpå hade Lars lagt ifrån sig arbetet och rest sig upp.
»Är nådig herrn då inte hemma?» hade pojken frågat, i det han fäst sina
plirande ögon på Lars.
»Din utbasade tjufpojke! Jag skall lära dig att narras med mig och få
mig att säga mer än jag vill.»
Han hade i detsamma rusat upp för att gripa pojken i kragen, men denne
hade, smidig som en ål, glidit ned utför trapporna och skulle just
springa ut på gatan, då, såsom är nämndt, Svenske inträdde.
»Ers nåd kanske icke håller sitt ord», sade pojken, då Svenske, sedan
Lars berättat deras samtal, uppmanade honom att komma närmare, lofvande
att intet ondt skulle vederfaras honom. »Ers nåd gör kanske med mig som
en annan viss hög person i Carlbergsparken, som först lockar en till sig
med pepparnötter och candisocker, för att sedan fjädra en värre än
mäster Lemartin, då han skall till att lära någon att fjädra en kapun –
eller som den engelske ministerns fru i Kniggeska huset gör med
hundarna, som hon först lockar med sockerbröd innanför järngallret, för
att sedan hugga hufvudet af dem.» –
»Tyst, din lille skräflare», sade Svenske, nyfiken att få höra hvad
pojken hade att förtro honom, »jag ger dig mitt hedersord på att intet
ondt skall hända dig.»
Detta löfte tycktes innebära tillräcklig säkerhet, ty pojken följde nu
Svenske uppför trappan och in i hans rum, där det icke varade länge,
innan han fängslade Svenskes hela uppmärksamhet.
Genom förräderikommissionen hade hattpartiet, så berättade pojken, fått
reda på de hemliga möten som biskopen, hans morbror, haft med engelske
ministern hos ålderman Smedman, som därför följande afton skulle
arresteras i samma ögonblick han stode i begrepp att mottaga de engelska
subsidierna. Pojken visste det bestämdt, ty han hade hört det med egna
öron och han berättade för Svenske huru han, sedan lång tid tillbaka,
hade tjänat biskopen med dylika rapporter samt nu senast från franske
ministerns kök skaffat honom flere underrättelser, för hvilka han fått
mycket beröm.
Till en början visste Svenske icke rätt hvad han skulle tro om denne
besynnerlige rapportör och sporde därför endast hur hans morbror fått
fatt på honom. Men pojken svarade öppet och utan tvekan att det skett,
då hans mor för några år sedan skulle brännas som trollpacka, anklagad
för rätta därför att råttorna spökade i linväfvarens bakport.
»Det var vid den tiden», sade han, »som så många andra af hennes tro
foro bort med det stora fartyget, för att undgå prästernas förföljelser.
– Min stackars mor kunde ej följa med, då hon var fängslad i
smedjegårdshäktet, där, som hans nåd vet, man hänger dem nakna med
armarna mot kalla muren, så att endast en tå i sänder kan röra vid det
vattenfyllda golfvet, eller vaggar dem i pinnvaggan.»
»Var det där som min morbror fick fatt i dig?»
»Ja, hans nåd; – och sedan skaffade mig en vacker fröken, hvars vagn
åkte öfver mitt vänstra ben, en plats som stekpojke hos franske
ministern. Det var hon som skickade mig hit.»
Denna sista upplysning stadgade Svenskes uppfattning om sagesmannens
pålitlighet och han affärdades därför med mycken vänlighet och en vacker
penninggåfva.
»Glöm ej i morgon afton», sade pojken med ett belåtet grin, i det han
sprang nedför trappan.
»Eller rättare i afton», sade Svenske för sig själf, i det han stängde
dörren efter honom; »det är ju redan långt öfver midnatt.»