Det var konung Fredriks sextiondesjette födelsedag. Redan länge hade
förberedelser gjorts för att värdigt kunna fira densamma. Och
nyhetsjägarne hade varit på flitig jakt efter underrättelser om allt det
underbara och storartade som festen skulle komma att framte. Mången
läcker kalfstek – för att icke ännu mer blotta yrkeshemligheterna –
hade, till husfaderns stora ledsnad, satts på spettet för deras skull.
Många blickar, värda konungariken, hade deras möda att samla
upplysningar om den stundande kungliga assembléen inbragt dem.
Deras berättelser gränsade ock till det underbara. Mäster Precht, visste
några omtala, hade under en hel månad varit sysselsatt med att förgylla
och bättra upp ornamenten i det gamla kungshuset. Hofkonterfejaren
Schröder, som så skickligt lyckats »afkonterfeja» 5 riksråd och 6
presidenter, hade haft ett ofantligt arbete med att sätta det gamla,
bofälliga huset ett i sådant skick, att det kunde mottaga den lysande
samling gäster som väntades. Och när dagen för festen slutligen vardt
känd, när man kunde säga »i öfvermorgon» eller »i morgon blir det», så
visste alla människor hvad detta »det» betydde. Hela Stockholm var i
rörelse. När man slutligen kunde säga »i afton», upphörde man till och
med att tänka både på riksdag, politik och sekreta utskott.
De unga fröknar, som varit så lyckliga att inbjudas på festen, hade
troligtvis icke på länge fått en blund i sina ögon af pur otålighet. De
hade uttömt hela sin uppfinningsförmåga för att narra sig till mera tyg
till roben och styfkjorteln. Ja, många sömmerskors heder hade måst löpa
sin kos för deras tårar och böner att göra styfkjorteln några alnar
vidare, än det mera anständiga mått af fyra och en half alnar, som
yppighetsförordningen föreskref, tillförsäkrade dem.
Den enda af alla hufvudstadens invånare, hvilken icke gladde sig åt
högtidligheten, var kanske kungen själf. Öfver hufvud taget älskade han
icke stora assembléer, och detta både för dansens skull och för
kortspelets, hvilket han rent af afskydde.
Utom denna motvilja mot assembléer i allmänhet, tillkommo för dagen
några särskilda ledsamheter, som bragt hans annars goda lynne ännu mer
ur jämvikten.
Dagen hade varit en fullkomlig olycksdag för honom. Bland andra
förtretligheter hade den vackra Xismenes död kanske gjort det
obehagligaste intrycket. Hvad det hade varit för lif och rörelse mellan
Djurgårdens ståtliga ekar! Ett prasslande, ett hoppande, ett flyende att
hinna undan, öfverallt hvart man vände ögat. Muntert ljudande skall af
trumpeter och valdhorn hördes på afstånd. Med spänd uppmärksamhet stodo
jägarne i skogsbrynet, lyssnande efter de väntade älgarna. – Då kommer
ett doft brus, ett sakta stönande djupt inne i skogssnåren. Det lät som
då vårfloden bryter sig fram genom den sega flodisen. I vida kretsar
banar det sig väg genom skogen. Brakande höras träden gifva vika medan
dånet och stönandet blifva allt starkare.
Älgarna närma sig. Pass på, jägare, där ner på slätten! Vildt och
förtvifladt är språnget på den unga älgkalfven, då han flåsande störtar
sig fram ur skogsbrynet. Hjärtat klappar högt hos jägarne, där borta
bakom de högstammiga ekarna. Deras ögon stirra på det flyende målet,
handen hvilar på fängpannan, andedräkten hämmas. Gif akt! – Nu är den
flyende inom skotthåll, tätt följd af den stora svärmen af jakthundarna.
–
Kungens öga strålar af glädje vid denna syn. Han är icke längre endast
den godmodige gubben med de slappa dragen. Jägaren och soldaten ha tagit
befälet öfver konungen. Men hvarför skjuter han då icke »den fördömte
kerl». Jo – Pang! – Det blixtrar till mellan grenarna – en bom! Så
förargligt. Den unga älgkalfven löper ju oskadd förbi genom skyttarne.
Det är Xismene, den vackra Xismene, drottningen bland alla jagthundarna
i det stora hundslottet vid Carlberg, kungens egen hund som ligger där i
stället, drypande i sitt blod.
Ursinnig af vrede lät kungen genast sluta jakten, och då jägarne vid de
muntra signalerna samlade sig, anställde han ett häftigt förhör, för att
utröna hvem som gjort det olyckliga skottet. Det visade sig då att det
var baron Meijersdorff som var den skyldige. Denna upptäckt hade varit
nära att försätta kungen i ursinne, då Meijersdorff till följd af sina
efterhängsna frieriförsök till fröken Buddenbrock, för hvilken konungen
på senare tiden fattat en allt starkare lidelse, korsat hans intimaste
planer.
»Beim Teuffel, baron, att hafva en äkta David Bars, en bössa utan like,
och uppföra sig som en sådan klåpare» sade han och vände honom tvärt
ryggen, hvarpå han gaf en puff i ryggen på sin hoffalkenerare liksom han
velat säga att han skulle riktigt förstå hvad han menade. »Men det är
slut med det ädla jaktnöjet i Sverige, mäster Björn», tillade han efter
en stunds tystnad, »falkarne dö ut och, Gott im Himmel, det finnes ju
snart icke en enda god bössa norr om Östersjön.»
Men detta var på långt när icke allt. Den brynta surkålen till middagen
hade icke smakat väl. De stekta ostronen hade varit skämda, och hvad som
var mest förtretligt, det trefliga aftonsamkvämet hos grefvinnan
Casselstein hade måst försakas för assemblén, kanske utbytas mot ett
religiöst samtal med drottningen, späckadt med bibelparaleller från
Locenius eller någon annan af hennes älsklingsförfattare. –
Klockan fem skulle festen taga sin början. Den skulle inledas med en
prolog, till hvilken den populäre skalden Andreas Hesselius Americanus
författat verserna. Därpå skulle följa skådespel och maskerad, hvarefter
festen skulle afslutas med dans.
En dubbel rad af soldater var redan bildad från Riddarholmsbron upp mot
stora trappan. Gästerna, som samlats i riksrådet Creutz’ hus vid
bron,[6] vandrade i lysande grupper på den mattklädda gångbanan mellan
deras led. Det var ett öfverflöd af förbindliga ordvändningar, snillrika
infällen, förtjusande ögonkast mellan de stolta kavaljererne i de
guldbroderade röda och bruna rockarna och damerna i de vida
styfkjortlarna med sitt famnslånga släp. De hvita perukerna lutade sig
med det utsöktaste behag mot de genomskinliga florsslöjorna, bakom
hvilka man tyckte sig skönja den skönaste hy och de mest blixtrande
ögon. Välformade ben i hvita silkesstrumpor gjorde så sirliga steg, de
skimrande skospännena blänkte så gladt i solskenet, de små
fruntimmersskorna med sina röda klackar, trippade så lätt på det mörkblå
klädet, under det att det lysande tåget rörde sig upp för trappan till
kungshuset. Det ena hurraropet efter det andra skallade från folkmassan
som trängdes på sidorna.
»En skön linhätta den där junkern har» hördes en röst bland åskådarne.
»Ja, nu kunna de sprätta med dem», svarade en annan, »men när de äro
döda låta de vackert bli, ty ingen får hädanefter svepas med peruk –
eller hur, madam Närsynt?»
Den tilltalade var en välfödd matrona, som fåfängt sökt göra sig
tillräckligt smal för att kunna tränga sig fram mellan soldatleden. I
stället kom hon nu i vägen för den talande, som var ingen mindre än
själfva slaktaremästaren Zachris Flåberg.
»Sakta madam, sa’ bonden till märren. Skall hon tränga om kull en
hederlig borgare, bara för att få se på sådana här utklutade
komedianter? – Nej, se bara hvad de sprätta med benen, det käns ackurat
hela glitterverket som man fått lök i ögonen.»
»Det ordet hördes att det kom från mäster själf det!» – hördes nu en
annan röst strax bredvid falla in. – »Undan nu kärringar, med och utan
kjortlar, när skeppar Pust lägger bi.»
Inom ett ögonblick hade skepparens starka armar gjort en öppning i
folkmassan nog vid för att både han och hans vän slaktaren i allsköns
maklighet, skulle kunna åse härligheten.
»Hvad säger bror om så’nt spektakel?»
»Hvad jag säger? Jo jag säger» svarade denne med ett bredt grin – »att
tacka vet jag Stina Flink, då hon dansar Branickulan på förgylda
råttan!»
»Det var ett sant ord af mäster» inföll nu madamen, som för ett
ögonblick åter lyckats tränga sig fram och ville ställa sig in hos sin
farlige granne.
Skepparens solbrända, skäggiga anlete lutade sig ned öfver henne med ett
obeskrifligt illmarigt uttryck, hvarefter han lugnt och varligt makade
henne ett långt stycke åt sidan.
»Vet hon madam» sade han efter fullbordad gärning, »hon är lika dum som
ett sprucket flatstrandsostron. Hvad är väl detta spektakel annat än ett
lappri, som förvänder ögonen på kvinnfolken? Nej, tacka vet jag långt
där borta vid världens ände ser hon, där jag senast var, där var det så
godt om guld och silfver att dessa s. k. ädla metaller voro liksom
runstyckskringlor för en bagarprins. – Oxar, hästar och andra fyrfota
djur körde man med kedjor af rödaste guld.»
»Nej, hvad säger skeppar Pust?»
»Jo, och alla kor hade brokiga silkessläp i stället för svans – för att
nu inte tala om hönsen och de andra flygfäna, som bespisades med bara
guldkorn.»
»Å kors!» sade madamen undrande, – »är det långt till det landet?»
»Just inte nästegårdsväg, sa’ kärringen peka’ på månen.»
»Nej, tyst nu junker storljugare och låt mig få en titt. – Ser han inte
hur det lyser och blänker om dem där borta på trappan. Ack hur kloke och
förståndige se icke kavaljererne ut och hur sköna äro icke kvinnfolken!
Liksom det icke skulle finnas så mycken vishet och skönhet här i landet,
som det fans guldkorn där borta vid världens ände – har man väl hört
maken?»
»Jo för böfveln i våld, mamma lilla! De vise männen och de sköna damerna
handskas också med sina små guldkorn, som om de bara voro kråkor och
höns.»
»Mamma kan han vara själf mäster skeppare! Och akta sig vackert att tala
om, som han gjorde i går, att han ville vrida om nacken på alla höns och
sprätthökar, för jag är icke alltid så dum som jag gör mig.»
Slutet af meningen försvann i det allmänna sorlet. Festtåget var slut
och folkmassan böljade långsamt fram öfver den förut afstängda delen af
torget mot gamla kungshuset. –
Det var ett riktigt haf af ljus som strömmade gästerna till mötes, då de
höga glasdörrarne till festsalen öppnades. Längst fram höjde sig där en
mattklädd plan, scenen för det blifvande skådespelet. Fonden utgjordes
af ett blått sammetsdraperi öfversålladt med guldarabesker och
guldcrepiner. På sidorna stodo, i stället för kulisser, tolf höga
piedestaler, rikt förgylda och på hvar och en af dem hvilade en gudinna,
iklädd en dräkt af siden och flor i blandade färger, broderadt med guld
och silfver. Bakom dem åter höjde sig balkonger, rikt draperade med
broderade sammetstäcken. Här hade musiken, bestående af pukor, trumpeter
och flöjter, sin plats.
Själfva salen slutligen, hvilken upplystes af skenet från stora,
mångarmade silfverljuskronor, var klädd med tapeter i skiftande färger.
Här hade de inbjudna åskådarne intagit sina platser på de utsatta
bänkraderna.
Nu kommer festtåget! Vid en på samma gång liflig och skrällande musik
inträder den kungliga cortègen, företrädd af romerska riddare i stora
allongeperuker och nätta spatservärjor, samt slutande med ett led af
till morianer utklädda flickor i korta styfkjortlar, bärande solfjädrar
i händerna.
Under åskådarnes underdåniga bugningar delar sig festtåget på båda sidor
om de kungliga personerna, som taga plats längst fram i salen, och
konungen gifver tecken till festens öppnande. –
Först höres en ensam flöjt uppstämma några klagande toner, under det att
det blå förhänget långsamt höjer sig, blottande för åskådaren ett leende
landskap med djupblå, klar himmel, sollysta fält och gula orangelundar.
I förgrunden hvila Bacchus och Pomona på en bädd af blommor och
murgröna. Musiken tilltager så småningom i styrka. Äfven den smattrande
trumpeten blandar sina ljud med de klagande flöjterna.
Ändtligen vakna de slumrande gudamänniskorna till lif och se sig
undrande omkring åt alla sidor öfver den lysande syn, som möter deras
blickar. De skynda sig till Olympen för att omtala för Mars och Venus
hvad skönt jorden nu åter synes framalstra i gudarnes förra boning, det
gamla Manhem.
Så falla pukorna in. Ett tungt rassel och dån höres närma sig bakom
scenen. En vagn, skimrande af guld och glittrande stenar, inskjutes af
en skara slafvar, hvilka hållas fångna med rosenkedjor af sköna
cupidoner. Ofvanpå vagnen hvilar en underbart skön kvinna. Det är Venus,
som håller den stridslystne Mars bunden i sina rosenkedjor. Där hon far
fram, väcker ett blomsterregn till lif, alla de »tillåtna lustbarheter»,
som den fredssälle kung Fredriks lyckliga regering för med sig.
En allmän hänryckning griper åskådarne. Ett så storartadt och på samma
gång djuptänkt skådespel har icke varit gifvet sedan Stanislaus
Leczinsky, under de sista krigsåren, gästade hufvudstaden. Man kan icke
nog prisa anordningarnas skönhet.
Men klingande fanfarer påkalla på nytt uppmärksamheten. Vid tonerna af
en munter kontradans inträda Atlas, Europa, Asia, Afrika och Amerika och
omgifva gudinnans vagn. I fonden höjer sig på en molnsky det svenska
riksvapnet, uppburet af tvänne lejon, af hvilka det ena, såsom den
tidens krönikeskrifvare berätta, »kastade oräkneliga nådeblickar öfver
land och vatten medan det andra ljungade med sina kringstrålande ögon
mot fienden».
Nu höll musiken upp och Venus deklamerar:
”Hwad Carol war i strid, kung Fredrik är i friden,
Hwad Fredrik är i frid, kung Carol war i striden
En maklös konung Carl i själfwa fejden war
I frid kung Fredrik dock sin like icke har.
Kung Carl den tolfte war i alla krig den störste
Hwad är då uti frid kung Frederik den förste?
Hans ålder, wishet och hans dygd samt hjältemod
De wittna att han ock ej rörs af sämre blod –
Blott konung Carols namn kund’ fägnad med sig föra,
Kung fredrik äfwenwäl det samma mäktar göra.
– – – – – – – – – – – – – –
Ho undrar då om wi all rädsla från oß slå
När wi deß födslofest med wördnad skåda få
All ungdomsblygsel will från wåra hjärtan swinna
Så stor är glädjen wår, när wi den nåden winna
Att se den sälla dag, wår konungs födslostund
En fägnad, som rätt far från hjärtats inre grund
Gud tänkte ock på dig! och uppå huldarika!
Han glömme icke oß att wi med er tillika
Må äga Himlafrid och således få därnäst,
Hwad som för er och oß kan wara allra bäst!
Gud skydde Riksens Råd och alla Swea Ständer
Gud sägne ock enhwar i alla Rikets länder!
Gud hjälpe oß i krig! Gud hägne oß i frid
Och skänke oß med dig en högst behaglig tid.”
Femtio morianer, efterträdda af Bacchus med ett rikt följe af bacchanter
och satyrer, kringbjödo nu förfriskningar, bestående af likörer och
andra kostbara drycker, under det att de senare afsjöngo glada
dryckesvisor.
Första delen af festen var slut och gästerna drogo sig till de inre
rummen, medan salen ställdes i ordning för dansen.
Alla uttömde sig i loford öfver mäster Langlois’ skicklighet, som
framtrollat så många vackra saker. Konungen hade återvunnit en del af
sitt goda humör, och drottningen visade sig synnerligen nådig mot den
lycklige poeten för de drag af gudfruktighet, som han så väl förstått
att lägga in i sina snillrika vers; »hvarigenom han gjort sig förtjänt
af», sade hon »att i framtiden vara ihågkommen, då något pastorat blefve
ledigt».
»Hvilken förtjusande peruk Pomona hade!» sade fröken Liewen, i det hon
tog friherrinnan Buddenbrock under armen och förde henne till ett litet
kabinett vid sidan af festsalen.
»Ja, den var i sanning makalös – och så väl och naturligt hennes
ansiktsfärg sedan var anlagd – Entre nous! Hon måste bestämdt känna till
den nya oljemasken, som Laforme beskref för oss i går afton att damerna
i Paris lägga på ansiktet om kvällen, för att få karminen att falla
bättre ut.»
»Ah! – superbt! – men se där vår farlige Argus!» utropade fröken Liewen
afbrytande, i det hon kokett vinkade med solfjädern åt en kavaljer att
taga plats bredvid dem vid ett af spelborden.
Det var en medelålders man med egendomliga, fast tilltalande anletsdrag:
en ovanligt hög, bakåtlutande panna, en hög, krokig näsa och stora,
utstående ögon. Hans lutande gång och tafatta bugning påminde icke om
den artige »hofbussen», men den öfverlägsna minen tydde icke dess mindre
på den erfarne världsmannen.
»Verserna voro ju förtjusande, min bäste hofsekreterare», sade
friherrinnan, i det hon artigt vände sig mot honom.
Hofsekreteraren svarade endast med en ny sirlig bugning.
»Hvilken blygsamhet! – men ni är så bortskämd af smicker och courtoisie,
att ni ej förstår mitt uppriktiga beröm.»
»Tro icke att det är därför att vi ängslas för någon ny Argus» inföll
fröken Liewen skrattande, »som vi anhålla att få beundra Er, monsieur
Dalin.»
»Mina damer anse sig således hafva skäl för sitt beröm?» svarade den
tilltalade i lågmäld ton. »Alla äro nu för tiden icke lika lyckliga. –
Tyvärr var det icke jag, namnsdagspoeten», fortsatte han, i det han
satte sig vid bordet och bläddrade i en kortlek, »som nu borde komma i
åtanke utan en långt värdigare Apollobroder.»
»Alltid lika anspråkslös, men säg mig då, en confiance, hvarför tillhör
vår store poet alltid minoriteten?»
»Ack, min nådiga fröken, det är ju en riktig samvetsfråga för Argus –
men hvad skall man väl göra, då majoriteten endast gör sottiser?»
»Artigt sagdt mot oss, damer af partiet, af vår artigaste hofman; – men
à propos majoriteten, hör man något nytt om kriget?»
»En naiv fråga till en poet», svarade Dalin skrattande, i det han
ledsagade sitt skratt med en häftig rörelse på skuldrorna, »vi som
endast tänka på sång och kärlek. – Sådana förtjusande små hattar, som
sitta instuckna under den lilla bröstrosetten – under själfva hjärtat!
Man kunde ju vara färdig att ändra hela sitt politiska program för
lyckan att få vidröra en dylik talisman.»
»Tyst Ni, herr Näsvis!» sade friherrinnan, i det hon slog åt honom med
solfjädern. »Men där kommer ju vår charmante general Stenflycht; han
skall tala om det som Ni icke vill säga oss. – Icke sant, herr general»,
fortfor hon, vänd till den inträdande, en gammal krigare med stel
hållning och kärfva anletsdrag, »vi skola ju snart drifva ryssen från
Östersjön?»
»Vill blott Gud vara neutral, skall det vara en bagatell», svarade
generalen, i det han vred upp sina knäfvelbårar och tog på sig en bister
uppsyn. – »Men man talar och skrifver nu för tiden om så mycket som
aldrig blir af ...»
»Mig synes», invände Dalin med sin egendomliga, lågmälda röst, »som
borde vår svenska Simsons väl mycket afrakade hår ännu en tid få växa
till, innan man förde ut honom i vapenskramlet.»
»Tunnor attan, hvarför så?» svarade generalen med hetta. »Är då icke
hvar och en af oss lika god som tio ryssar?»
»Om våra bröder och män icke vilja tåga ut», inföll fröken Liewen med
ett förtrytsamt ögonkast på Dalin, »för att hämnas den olycklige Malcolm
Sinclairs blod och fånga dessa afskyvärda ryssar, skola vi kvinnor göra
det.»
»Stolta ord, men värdiga en svensk dam», svarade Dalin bugande. »Det är
väl kännedomen om dessa tänkesätt bland det sköna könet, som gör de
flesta desertörerna bland oss.»
»Ja, för tunnor attan, mina nådiga damer», inföll generalen med ett
belåtet grin – »få ryssarne att desertera, ha, ha, ha ... för böfveln i
våld en god idé – bättre än vår illustre generals, som han förtrodde
konungen.»
»Le brave de la faction? ... vår charmante landtmarskalk? ...»
»Ja, för tusan, han och ingen annan. Hans Maj:t frågade honom nyss, hvar
han hade sin plan för den tillämnade campagnen. – ’Här, svarade han»,
och gjorde en åtbörd mot hufvudet. »_Här!_ – för tunnor attan, som det
någonsin skulle funnits något _där_.»
»Ja, hvem skulle väl kunnat tro något sådant!» sade Dalin med ett
sarkastiskt leende, som narrade hela sällskapet i högljudt skratt.
Generalen, som missförstod orsaken till deras munterhet och trodde den
låg i hans berättarkonst, började att berätta historien på nytt, då en
ung kavaljer inträdde i rummet med baron Meijersdorff under armen.
»Är kriget redan förklaradt, efter så mycken munterhet råder» frågade
han friherrinnan.
»Nej! tyvärr», svarade denna som icke tagit del i munterheten.
»Allvarliga tankar trifvas icke med tomt ordprål – men må Gud förlåta
mig», fortfor hon lidelsefullt, »skulle jag icke i tio år vilja utstå
alla afgrundens kval, om vi blott kunde få krig mot dessa ryssar och
tillfälle att hämnas på detta föraktliga folk.»
»Ack, min friherrinna», skyndade sig baron Meijersdorff att infalla,
»jag för min del skulle gärna för samma ändamål underkasta mig samma
kval i hela tjugu år.»
»Men, mitt herrskap», invände Dalin med låtsadt allvar, »om vi nu
förklara krig mot Ryssland och blifva slagna och i grund förstörda,
hvilket angenämt passetemps under de där tio eller tjugu åren!»
»Ah, min herre», afbröt friherrinnan honom med värdighet. – »Man skulle
dock i sådant fall hafva visat hela världen vårt mod ... vi skulle hafva
befriat oss från den nesa, med hvilken vi hittills krupit för det sämsta
af alla folk. – Ni, min baron», tillade hon, då Meijersdorff
vördnadsfullt böjde sig ner och kysste hennes hand, »Ni är en sann, en
verklig ädling ...»
En rörelse bland den samling kavaljerer, som stängde dörren till
festsalen, åtföljd af hviskningen, att konungen var i antågande, tystade
orden, som friherrinnan hade på tungan, och kom baronen att resa sig
upp.
»Jag ville sätta upp alla våra ordenshemligheter[7] mot en lumpen
niodalerssedel», sade Dalin till sin granne medan de, bugande för
konungen, drogo sig in i festsalen, där dansen nu tog sin början, »att
den skräflaren Meijersdorff aldrig varit närmare en lycklig bête. –
Gumman kan emellertid säga som salig Fontenelle, då en ung flicka kysste
hans sekelgamla hand: ’ack, sade han, om jag varit tjugu år yngre!’»
Kungen hade ändtligen återfått sitt goda lynne. Utan att fästa sin
uppmärksamhet vid någon viss person, räckte hans välvilliga leende till
för alla. Han var synbarligen stadd på en af sina sedvanliga ronder, för
att, som han sade, se efter om något vackert villebråd råkat i drefvet.
Och det var därför som han med en viss orolig nyfikenhet kastade sina
blickar öfver de bugande grupperna, för att se efter om icke bakom de
främre leden dolde sig någon blyg, ungdomlig skönhet, eller kvardröjde
orörligt på samma ställe, för att kunna uppfatta de bugandes anletsdrag,
då de reste sig upp. Följde man hans matta, glåmiga ögon, såg man huru
de glänste till af förtjusning, då de förstulet smögo sig ned till den
välformade fotvristen, som den sköna ägarinnan så behagfullt förstod att
blotta utanför den broderade styfkjortelskanten, under det att hon
gjorde sin mest ärbara nigning för majestätet.
I ett sådant ögonblick af belåtenhet och njutning var det som han
händelsevis kom att titta åt sidan och upptäckte friherrinnan
Buddenbrock, för hvilken baronen som bäst gjorde sin hyllning.
Ingenderas åsyn kunde vara angenäm. Den ena af dem var mor och en envis
och oböjlig mor till den unga dam, för hvilken han på sista tiden fått
ett så pressant tycke, och den andre sades vara hennes gynnade friare.
I och för sig betydde väl detta ej så mycket, men därtill kom att
friherrinnan djupt förolämpat honom i ett samtal rörande detta ämne. Och
om han än var otillgänglig för alla varaktigare intryck, kunde likväl
minnet af dylika små misshälligheter länge gro inom honom.
En molnsky lade sig också genast öfver hans anletsdrag. Han fattade
hofmarskalken Düben häftigt i armen och sade sakta, men dock
tillräckligt tydligt för att kunna fattas af de kringstående:
»Sannerligen tror jag inte att vår stolta, vår nådiga friherrinna öfvar
sig som fédrottning till vår nästa assemblé.»
»Snarare då som Valkyrian eller vilda skogskungens maka, som såg sin
gamle älskare vid ljussken och fann honom på nytt vara en yngling»,
svarade Düben i samma ton. –
Svaret, som hänsyftade på en nyligen timad kärlekshistoria, roade kungen
synbart, och han gaf också sitt nöje luft i ett högljudt skratt. Ledd
som det tycktes af en hastig ingifvelse vände han sig om och gick rakt
på föremålet för deras samtal. Stelt och högdraget, med minen af en
drottning, gjorde friherrinnan, omgifven af sina beundrare, sin
undersåtliga reverens.
»Det gläder mig att se er redan återställd efter den lilla förkylningen
på Carlberg», började kungen i det han med ett vänligt småleende
besvarade hennes hälsning. – »Af ert utseende kan man förstå att det
gamla ordstäfvet är sannt, som säger att lidandet föryngrar
understundom. Ni har, beim Gott, embellerat; man föryngras när man
lider!»
Ett nästan omärkligt drag af ironi smög sig öfver friherrinnans anlete,
i det hon svarade:
»Ers Majestäts höga välbehag är liksom en lifgifvande källa, vid hvars
blotta åsyn en trogen undersåte känner sig som ung på nytt.»
»Mein lieber Gott! jag en källa?»
Kungen skrattade så att han blef alldeles röd i ansigtet.
»Men apropos! Har Ni säker vakt kring djurgården så att inte villebrådet
skjutes bort af krypskyttar?»
»Ers Majestät talar i gåtor» – sade friherrinnan med en viss skärpa i
rösten, »och täcktes icke onådigt upptaga om jag icke fattar dess helt
säkert djupa mening.»
»Beim Gott! Den som ursäktar sig han anklagar sig ... men, potz Donner,
jag lofvar er tystlåtenhet. Ni skall få höra att jag vet allt!»
»Det har gladt oss», fortsatte han vänd till baron Meijersdorff, »att se
oss omgifna af god och vacker adel, som inbördes ingå allianser. Ert
val, Meijersdorff, kan därför icke annat än vinna vårt välbehag. – Men
Potz Donner hade vi inte trott att det var för vår sköna guddotter,
lilla fröken Ulrika, som man lade sina nät, men Meijersdorff har fått en
ful vana på senare tiden, han siktar på ett och skjuter på ett annat ...
Vi vilja emellertid förlåta för denna gång och uppdrar nu åt er vår
sekreta beskickning till general Buddenbrock i Helsingfors. – Ni, min
friherrinna,» tillade han i allvarlig ton »bör ej glömma, att om än
Fredrik söker vinna den sköna dotterns kärlek, vördar han, konungen,
likväl icke mindre barnets oskuld.» –
»Hvarje tvifvel härutinnan skulle vara en förolämpning mot hela mitt
kön», svarade friherrinnan, ur stånd att längre råda öfver sina känslor.
»Potz Donner, min fru» utbrast kungen, som just hade vändt sig om för
att gå, »denken Sie dann nach med hvem Ni talar?»
»Må det aldrig kunna sägas», svarade friherrinnan lugnare, i det hon
fäste en stolt blick på honom, »att en von Hagedorn glömt hvem som
sitter på våra stora kungars tron.»
»Jag finner att man icke häller är rädd för krig inom landet», svarade
kungen »men vi skola minnas det vid fredsslutet.»
Med dessa ord fattade han Düben under armen och aflägsnade sig hastigt,
utan att bevärdiga hvarken friherrinnan eller de andra damerna med sin
vanliga hälsning.
Den förstnämnda kastade en stolt, nästan föraktfull blick efter honom.
Därefter vände hon sig till baronen och sade på franska, i det hon
mottog hans arm: »Förhänget är fallet, låtom oss skynda till menuetten!»
I den stora festsalen hade dansen länge sedan tagit sin början. Det var
ett skimrande ljushaf, fullt med glittrande förrädiska skär i form af
strålande skönheter. Den ena lysande toiletten öfverglänste den andra i
dyrbarhet och prakt. Framför allt var det den långa roben, som vid denna
tid utgjorde måttstocken på ägarinnans smak och konstsinne. Nedhängande
i fylliga veck öfver den vida styfkjorteln, smög sig det tunna,
skiftande tyget i den samma förföriskt upp kring den hvalfiskspända
korsetten, för att slutligen fångas midt för hjärtat i en bukett af
konstgjorda blommor.
Nu börjar den andra turen i anglaisen. Sprittande af lif och glädje
följa de klara flöjttonerna hvarandra i ständigt staccato, förstärkta i
omkvädet af en kraftig treklang från valthornen. Damer och kavaljerer
ordna sig på hvardera långsidan af salen. Så falla äfven pukorna in. Med
högburet hufvud och värdig hållning samt med handen hvilande på
värjfästet närmar sig kavaljeren med trippande steg sin dam. Hans
diamantprydda skospännen glittra, då han gör sina konstfulla pas på det
bonade golfvet. Nu vänder damen sitt vackra hufvud, öfversålladt med
juveler och spetsar, mot honom. Hvita, välformade armar med fint formade
handlofvar sticka fram ur de med kostbara spetsuppslag och broderier
kantade ärmarna, då hon med behagfullt koketteri fattar roben, för att
höja den tillräckligt mycket för att få tillfälle att visa styfkjortelns
vackra kantbroderi och de små rödklackade skorna.
Hon fattar kavaljerens hand. Ett småleende sväfvar på hennes läppar, då
de byta plats i chaînet. De nätta marongerna, hvilka likt en krans af
kulörta lockar nedhänga från hennes pudrade hår, följa, skiftande i alla
regnbågens färger, hufvudets rörelser.
Men det är icke så mycket det enskilda paret, som frambringar den
storartade anblicken. De skiftande brokadtygen, den glänsande
silkesväfven med dess bruna och röda färgskiftningar bryta sig på ett så
underligt sätt mot de hvita hufvudena och de glittrande juvelerna bilda
en så vacker färglek, att man tycker sig liksom se ett helt tidehvarf på
en gång passera nöjets tempel.
Denna förtjusande tafla af artig belefvenhet, af glädje och
ungdomsfriskhet aflockade till och med den kritiske Dalin ett utrop af
beundran.
»En charmant anglaise», sade han till sin vän Carl Bonde, som stod
bredvid honom i fönstersmygen. »En havannapris vore dock som manna i
öknen i detta dammoln.»
»En ringa önskan», svarade denne, i det han upptog sin briljanterade
snusdosa. – »Men nys nu ej för högt – vår vackra granne kunde tro att
kanonerna redan hördes från S:t Petersburg. Men se, där kommer fröken
Liewen från de inre rummen – gif akt på med hvilken förtjusande
doux-sourir hon vänder sig mot den danske ambassadören. – Och en sådan
coiffure!»
»Allas vår Laforme passar icke på sin hönsomelette – men den är nog
redan något vidbränd ...
Nej, där är han ju! Så viktig han ser ut – helt visst någon ny
möss-intrig.»
»Hvem är vår vackra frökens celadon i dag?» återtog Bonde efter en
stund, då Ulrika, förd af Svenske, passerade dem förbi. »Se med hvilken
viktig min Laforme närmar sig dem. Men, mon Dieu, den andre slår icke
Chamade vid första anfallet. – Ah, min junker, vore det någon annan än
vår godmodige vän, hade ni säkert att vänta er ett godt värjstyng innan
morgonen.»
»Det synes vara en allvarligare courtoisie i fråga. – Mannen är en djärf
best, som vågar att rusa mellan vargen och fåret.»
»En haltande liknelse – Meijersdorff varg, eh bien! – men flickan ett
får? – Se med hvilken grace hon för sitt vackra hufvud. – Men à propos
vargar, tror mon ami att vår store politiker där borta skall äga mod att
genomdrifva kriget?»
»Kanslipresidenten?»
»Ja visst.»
»Gyllenborg går aldrig öfver Rubicon i någon fråga – men låtom oss lämna
plats för de unga tu och i stället utforska hvad kanslipresidenten kan
hafva att säga Lagercrantz. Det vore, ma foi, intressant att veta, hur
fåfängan och ärelystnaden bära sig åt när de hämta stöd af
hänsynslösheten och ränksmideriet.»
På sista tiden hade lyckans gudinna visat Svenske i rikt mått sin gunst.
I duellen med Meijersdorff hade han sålunda endast fått sin arm helt
lindrigt sårad. Efter några få dagars förlopp var såret alldeles läkt,
tack vare den salva som Lars tillredt af venetiansk tereak, torr
bockblod, svafvel, stötta kräftsjärtar och svintänder, en salva som för
öfrigt, enligt Lars’ bestämda försäkran, var af den egendomliga art, att
den ägde förmåga att ersätta blodets kraft i människokroppen.
Genom sitt oförskräckta uppförande under duellen hade Svenske vunnit ett
visst anseende bland de unge adelsmännen. Och då han, tack vare
biskopens kloka åtgärder, fått lyfta sitt lilla arf, nödgades han ej
längre helt och hållet undvika deras nöjen. Han hade till och med hos
mäster Langlois inhämtat de oundgängligaste maneren för en man af värld.
Att denne hufvudstadens förnämste smakdomare icke fåfängt förspillt sin
möda, såg man tydligt redan denna afton. Till och med fröken Liewen lät
sig föras af den finske ynglingen i kontradansen, hvarunder hon sagt
honom i förtroende att hon beundrade hans vackra, artiga åtbörder och
väl afmätta steg. Hon hade visserligen sett något hemlighetsfull ut, då
han, djärf af hennes förtroende, berättat för henne, huru han, utan att
ana det minsta, plötsligt fått den länge efterlängtade fänriksfullmakten
och på samma gång befallts till den kungliga assembléen. Och han hade
icke begripit det allra minsta, då hon förklarat att hon »nästan var på
väg att dö af skratt», då han uttalat sin förmodan att det icke gärna
kunde vara någon annan än kungen som sändt honom den.
Men hvad betydde väl, hade han tänkt, alla de sottiser som han helt
säkert gjort sig skyldig till – och en sådan måste denna gissning hafva
varit – då han fick föra Ulrika i anglaisen och sedan ostörd samtala med
henne där borta i fönstersmygen. Och lyckan tycktes vara ömsesidig, att
döma af den unga damens kärleksfulla blickar.
»Kusin tycker således», sade Ulrika, i det hon lät sina ögon kokett
halka öfver solfjäderskanten, »att edra landtliga fester i Åbo voro
angenäma.»
»Ja, på sätt och vis, kusin.»
»Då damerna fingo sitta hela kvällen och suga på sötmjölksost och
hallonsylt, om de icke ville springa enkleken. I sanning det roligaste
tycke, jag någonsin hört», tillade hon med ett hjärtligt skratt.
»Kusin måste finna ett särdeles nöje i att skämta öfver våra
gammalmodiga vanor i Finland. – Jag sade ju endast att man var mera
otvungen då man kände alla och umgänget endast var mellan vänner.»
»Bättre och bättre! ... Man bör fara från Stockholm till Tälje, för att
söka sig stort umgänge! ... Men, à propos umgänge», ändrade hon sig, då
Svenske icke syntes böjd att skämta, »är min krigskusins blessyr läkt
nu? – Och har ej vår baron utbedt sig att få göra en ny?»
»Det där var ju endast en bagatell! Om icke min tjänstgöring hindrade,
skulle jag anhålla om en ridtur i kusins angenäma sällskap för att visa
att jag är fullkomligt återställd. – När skola vi företaga den där
utfärden till Liljeholmen för att leka enkleken?» fortfor han
skrattande.
»Ah! Ciel! ... skulle kusin Liewen säga! Nu kan man verkligen höra att
kusin dragit nytta af edukationen. – Men hvarför skall alltid tjänsten
hindra?» tillade hon i naiv ton. – »Alltid talar kusin om krig, kosacker
och tjänstgöring, liksom monsieur Laforme om politik, turkar och ryssar.
– I sanning två angenäma kavaljerer, som jag råkat ut för denna afton.»
– »Nå, hur var det nu min herre», afbröt hon sig, då Laforme i detsamma
närmade sig »står den ottomaniska porten ännu öppen för oss, eller har
den elaka ryssen stängt den?»
Laforme besvarade icke frågan, utan anhöll, under det han gjorde en den
sirligaste bugning, att få föra balens drottning till hennes fru mor,
hvilken väntade i galleriet.
»Ja-ja», suckade Ulrika, i det hon släppte Svenskes arm, »ni hör ordern,
kusin, och vi fruntimmer måste också lyda signalerna. – Således, min
herre, vår lösen vare: Liljeholmen ... Men låt se kusin» tillade hon i
det hon med ett oefterhärmligt uttryck af värdighet och förnämhet
fattade Laformes hand »att ni då icke mera tänker på de små rara
kusinerna med sötmjölksost och hallonsylt.»
Svenske hann ej besluta hur han skulle svara, då en butter röst väckte
honom ur hans tankar.
När han vände sig om befann han sig ansikte mot ansikte med general
Stenflycht.
»Tunnor attan, unge man», utbrast denne, i det han ställde sig bredbent
framför honom, »de där styfkjortlarna synas mig enkom gjorda att hålla
oss karlar på afstånd, ha, ha, ha! Och ändå sträfva dessa trollsländor
att på allt sätt draga oss, fattiga syndare, till sig. – Det är naturens
ständiga lek: draga till sig och stöta bort.»
Svenske ursäktade sin tankspriddhet så godt han kunde. Han var första
gången på hofvet och hade så mycket att beundra, lysande dräkter och
sköna damer.
»Raggen må ta’ deras galna klädbonader», afbröt honom generalen vresigt,
»såg jag icke i går på Norrbro en prästdotter som gick och spatserade
i en vid sidenrob à queue trainante, som det lär heta på
rustkammarspråket, och detta så att smutsen stänkte omkring henne. – Och
då jag kom hit i afton, gick där icke en sådan där lång utstyrd räkel
mot mig, som jag tog för själfva landtmarskalken. – Nå, hvem tror mans
min unge vän att det var? – Jo – en assessor. – En skrifsudd och
lagvrängare i entoilage-manchetter och med två betjänter i husarlivré
med silfver på mössorna bakefter sig. – Skulle just gått an i salig
kungens tid! – Men, tunnor attan, det är andra tider vi lefva i nu under
detta skrifvarväldet!»
Svenske önskade generalen allra minst till Blåkulla, men då ett
tillfälle att undkomma icke infann sig, nödgades han åhöra en utförlig
redogörelse öfver generalens uppfattning om partierna i landet, huru han
brukade bota rosen i sitt sjuka ben genom att bära en skinnpung med tysk
såpa kring halsen, hur man i Preussen lagt sig till med järnladdstockar
i stället för sådana af trä o. s. v.
Och när Svenske sent omsider befriades från sin plågoande, hade
friherrinnan och Ulrika redan lämnat festen.