Det var en vacker dag vid pass en vecka längre fram i tiden. Man närmade
sig midsommarshelgen och landtfolket, som slutat sådden och inte ännu
börjat höskörden, hade mera ledigt att fara in till staden med sina lass
för att sälja sina laggkärl eller sin säd på Norrmalmstorg eller sina
finare landtmannaprodukter utanför Jakobs kyrka. I synnerhet på
Regeringsgatan var det ett hojtande och ett skrikande, som aldrig
tycktes taga någon ände. Man kunde vara frestad att tro att sekreta
utskottet tagit sig för att ställa till ett inbördes krig, om icke
färdemännens glada uppsyn gifvit till känna att deras rop endast var ett
sätt för dem att gifva luft åt sin glädje öfver att komma till staden
eller att visa sin mandom för stadens vackra tärnor.
Hvad hade de för öfrigt att göra med krig och sekreta utskott? Af sina
grannar, som kanske för många år sedan varit inne i staden, hade de
måhända hört – måhända inte – att kungen öfverlämnat makten åt några
visa män i stora allongeperuker. Och detta var troligen i det närmaste
allt hvad de visste om Sverige såsom stat betraktadt. Det var också nog
för dem; ty skulle ryssen eller dansken verkligen lägga sig i staten
Sveriges »domestika angelägenheter» fordra t. ex. att rådsherrarne
skulle bära franska modeperuker, i stället för de yfviga
allongeperukerna, skulle de nog tids nog få lära sig hvad man ville att
de skulle göra. I nödfall »man ur huse», annars hvar sjette, femte eller
fjärde, allt eftersom faran kräfde. Och sedan leken en gång börjat,
skulle myrorna i sin stack aldrig kunna gå mera blindt mot den farliga
ström, som gjorde hål i deras hus, än dessa larmande, hojtande svenska
bonddrängar skulle gå löst på ryssen.
I närheten af Tre Remmare låg vid den tiden ett gammalt tvåvåningshus af
sten. I stället för att längre följa med folkströmmen kunna vi ju gå dit
in.
Vi stanna i ett stort och ljust hörnrum med väggbeklädnad af blå
sammetsplys. Men denna var urblekt, delvis till och med bortsliten, samt
hade på vissa ställen endast ersatts af det randiga lärftsfodret. Äfven
fönsteromhängena af blå sammet voro illa medfarna. Möblemanget var i ett
något bättre skick. Det stora bordet i ena hörnet af rummet med sin
stora förgyllda lejonfot och duk af gul damast, kantad med blå
silkesfransar, samt de små förgyllda, gulklädda kullerstolarna, den
konstigt utsirade eldskärmen, den stora spiselmålningen – svart tryck på
hvit atlas – föreställande evangelii förkunnande i norden, samt
slutligen och framför allt det lilla dyrbara i svart lackerade bord i
ena fönstersmygen, vid hvilket två fruntimmer för tillfället voro
sysselsatta med att tillverka spetsar och falbolaner, antydde i sitt
sammanhang att man verkligen befann sig i en adelsfamilj af gamla tiden.
Friherrinnan von Buddenbrock, som i sällskap med sin vän fröken Liewen
var som bäst sysselsatt där inne med att bereda sig till det storartade
firandet af kungens födelsedag, skulle säkerligen, vid minsta antydan om
att något mankerade i fråga om polityr eller förgyllning, med det mest
förtjusande småleende försäkra att min herre nog såg riktigt. Det var
så! Dessa möbler voro verkligen trasiga! Men dessa trasor voro
intressanta. Dessa tapeter t. ex., förr så dyrbara och försedda med så
många utländska mönster, voro för henne en »frappante imitation» af
Sverige, och, enär hon framför allt ville vara svenska af gamla tiden,
hade hon därför valt detta rum, oaktadt dess förfallna skick, till sitt
eget.
Men vi skola icke skrämma de båda damerna med våra stora stöflar, långa
byxor, pomaderade hår och kantiga åtbörder. Vi kunna ju icke en gång de
trettiofyra tempi, som fordras för att handtera vår hatt. Låtom oss
därför vara tysta och begagna oss af vår osynliga tillvaro för att
lyssna till deras samtal, under det att de låta sina nålar flitigt raspa
i sidentyget.
Så vidt vi våga döma, trots det väl anbragta sminket, torde fröken
Liewens ålder varit omkring trettio år, snarare öfver än under. Om hon
således icke längre hade kvar all ungdomens fägring, voro hennes
anletsdrag likväl ännu ganska intagande. Mörka, blixtrande ögon, en
välformad näsa och en mun, som då hon log – och detta gjorde hon långt
ifrån sällan – visade tvänne rader pärlhvita tänder, borde lätt kunna
försätta ett manligt hjärta i brand. Det var dock i synnerhet hennes
ståtliga växt och förnäma väsende samt allra mest den stora förmögenhet,
som hon fått i arf efter sina föräldrar, som samlade de flesta
rekryterna till hennes beundrareskara. Man hade länge undrat hvarför hon
icke funnit »den rätte». »Hon kan icke lida hymens rosenbojor», tänkte
hennes »uppvaktande» kavaljerer. »Ett så charmant hufvud som hennes kan
icke trifvas med hvardagslifvets enformiga sysselsättningar eller finna
behag i hemlifvets lycka. Hennes oroliga själ måste dagligen finna
rörelse», skulle hennes kvinnliga umgängesvänner hafva svarat. »Fröken
Liewen», hette det på de politiska klubbarna – ty hennes förmögenhet
gjorde henne med eller mot sin vilja till ett politiskt föremål –
»fröken Liewen föredrager möståndet och ägnar sina penningar, sin tid
och sitt geni åt fosterlandet. Tillsamman med sin goda vän friherrinnan
Buddenbrock anför hon »fruntimmershattarne», krigspartiet af det svaga
könet – och en svår politisk intrig är för henne mer än hela världens
kärlek!»
Den som närmare kände henne visste att hon tidigt förlorat sina
föräldrar och uppfostrats hos aflägsna släktingar, hvilka krusat för den
rika arftagerskan och låtit hennes vilja i allt vara rådande, hvarigenom
hennes af naturen fåfänga och nyckfulla sinne blifvit ännu mer
excentriskt. Nu hade den ene friaren efter den andre anmält sig; men
alla hade måst återvända med oförrättadt ärende. En hade haft brist på
geni, tyckte hon, en annan haft landtliga later, en tredje för få anor.
»Hon kunde icke lida», hade hon en gång yttrat i ett obevakadt
ögonblick, »dessa ädlingar från provinsen, hvilka den ena dagen lefde på
rågbröd och hafresoppa, drucko öl ur lerstop, snöto sig i rockskörtet
och spottade högt i taket och den andra dagen foro upp till riksdagen
och lekte gentilshommes, köpte sig broderade rockar för partipengarna,
dansade menuett på de kungliga assembléerna, och ansågo sig nog goda för
att anhålla om en ung dams hand, hvars kjortelfåll de i själfva verket
icke voro värdiga att ens hålla i, än mindre kyssa.»
Dessa elaka ord, hvilka likasom allt elakt spredos mycket fort,
förbittrade de unga kavaljerernas sinnen. Därtill bidrog äfven en
nidvisa, som författats af en anonym och som handlade om »Hönan, som
ville lära tupparna gala.» Den sjöngs på en mycket känd air, och nu led
den nyss så firade den smäleken att se sin beundrareskara för hvarje dag
glesna.
En kavaljer var henne likväl uppriktigt trogen i alla lifvets skiften
och denne var Laforme. »Han hyste», hade han en gång sagt, »den djupaste
respekt och vördnad för hennes kvickhet och geni. Hon var den
snillrikaste kvinna under solen, och allt sedan han haft den stora nåden
att få samtala med hertiginnan af Maine, hade han aldrig träffat någon
dam, som kunnat föra en konversation så snillrikt som hon.»
Den värde hofjunkaren tycktes också vara, tack vare sin ihärdighet, på
god väg att nå sitt mål och varda ägare till det stora Stjernnäs. Det
gamla ordspråket att trogen kärlek vinner skulle därigenom på nytt visat
sin giltighet. Något visst förelåg ju inte, hvarpå man kunde stödja sin
spådom. Men ett eller annat smådrag, så begärligt för ryktessmidaren
hade dock uppsnappats. Sminket, visste man, flöt icke mera ut så lätt
öfver hennes kinder, korsetten måste gång efter annan göras vidare,
kammarjungfrurnas fingrar kändes allt mera klumpiga och tafatta, och
ifrån att hafva skämtat öfver allt som kunde få namn af kärlek och
äktenskap, hade hon plötsligt slagit om. Hon hade till och med
förklarat, till sin vän friherrinnans stora förvåning, att
kärleksberättelsen om »den asiatiska Banise eller det blodiga, men
modiga Pegu» djupt rört henne. Det hviskades också om att hon nyligen
skulle låtit någon af de yngre bland hofmännen i tydliga ordalag förstå
att fästningen, om än så svår att storma, likväl icke vore ointaglig.
»Sakta, mon amie», inföll fröken Liewen lifligt, i det hon fäste ögonen
på friherrinnan och lät sina hvita händer sjunka ned på broderiet, »pour
le badinage bon, pour le mariage non. Må han dö, som du säger, af pur
chagrin, men min hand får han aldrig.»
»Icke tänker väl mon ange continuera i sitt möstånd så länge hon lefver?
Laforme är ju en hygglig ung man – af adel.»
»Hans farfar var ju kock! –»
»Malice; – hans träd[5] går tillbaka med sina rötter till Frans I.»
»En ganska ledig konversation; men, mon Dieu, hvilken kavaljer! Veklig,
säflig – och lat i allt utom i konversationen – slösaktig – dum.»
»Grand Dieu, med hvilken värme söta syster säger allt det där», sade
friherrinnan småleende; »den stackars mannen måtte verkligen djupt hafva
sårat dig på sista assembléen?»
»A propos friare och fester» sade fröken Liewen i det hon återtog sitt
arbete, »har majestätet tagit någon ny démarche mot Ulrika?»
»Han har yttrat sin höga disgrace öfver monsieur le baron, för dennes
uppträdande på hans sista s. k. barnbal i Carlbergsparken, och hotat att
sända honom öfver till Finland. Hans »egen» grefvinna lär emellertid
snart återvända till hufvudstaden och hon torde vara vårt bästa
skyddsmedel.»
»Sedan den där fatala aftonen, du minnes, då han moquerade sig öfver
mitt yttrande, att han kunde göra sina romanresor med sina galanter ända
intill hjärtat af Chatelet i Paris, blott han upphörde att skänka Ulrika
sin höga uppmärksamhet, har han flere gånger sagt, att han aldrig skulle
glömma en sådan förolämpning.»
»Det är olikt honom att länge trifvas med dåliga tankar mot sin
omgifning. Han var ju mycket nådig mot Henrik innan han for.»
»Blott några skämtsamma ord och ett vänligt handslag, då Henrik
förklarade på hans fråga, om han vågade gifva sig ut på sjön under en så
stormig och mörk natt, att han ville trotsa hvarje oväder, när han finge
den nåden att öfverbringa Hans Maj:ts order till trupperna att hålla sig
redo för att tåga mot gränsen.»
»Blott min man, generalen, ville vara så obligeant och slå dessa
välsignade ryssar »en granda bataille», tillade hon tankfullt, »skulle
jag vilja bjuda både Hans Majestät och hela dess hessiska anhang på
kalas.»
»Ja, och om jag vore karl», inföll fröken Liewen lidelsefullt, i det hon
fäste sina blixtrande ögon på sin vän, »jag skulle gå till fots genom
snödrifvorna ända till Finland för att få deltaga i nederlaget på dessa
ryssar.»
»Inte sant! Våra krigskrokader voro ju förtjusande på sista assembléen»,
återtog hon, i det hon kokett vände en liten bandros mot friherrinnan.
»Så intagande flickor som Ulrika borde förmå alla mössor att lämna
fanan.»
»Ah, mon amie, tala icke om Ulrika!» svarade friherrinnan med en min,
som på samma gång utvisade trötthet och likgiltighet. »Hon är ju icke
mäktig af någon enda stor tanke. Ej en droppe von Hagedorn flyter i
hennes ådror. Såg du, par exemple, hennes courtoisie för den där finske
glopen för några dagar sedan i Kungsträdgården. Hon negligerade ju
totalt vår aimable baron?»
»Nej, söta syster, jag dröjde så kort tid kvar och är verkligen allt för
litet curieuse att efterfråga namnet på alla unga män som svärma här ...
men att negligera baronen var oförlåtligt.»
Nu öppnades dörren sakta på glänt och en kammarjungfru stack in hufvudet
och anmälde att monsieur Laformes franske kammartjänare varit »där ute»,
för att höra om hennes nåd friherrinnan var hemma. Men hon hade sagt att
friherrinnan var utfaren, hvarpå han åter svarat att hans herre skulle
komma åter kl. tre, för att göra sin formliga visit.
»Det är ändå en särdeles artig man, denne hofjunkare», sade
friherrinnan, då kammarjungfrun stängt dörren efter sig. »Men han kan
icke jämföras med baron Meijersdorff, på hvilken man tydligen kan se att
han frequenterat le Beau Monde i Paris.»
»Såg mon amie, med hvilken grace baronen hälsade då vi möttes i går i
allén; – med hvilket utsökt behag förde han icke sitt spanska rör! – Ja,
ända från bandrosen i hårpiskan till skospännet är han en fullkomlig
ädling.»
»Han är också af god och gammal adel», inföll friherrinnan, i det hon
upphörde med sitt arbete. »Hans far, skall du veta, var en mycket
förtjänt officer, som ofta camperat tillsamman med min far, von
Hagedorn, och han själf saknar icke häller meriter. Om ryktet talar
sant, lär han hafva utmärkt sig för stor bravoure i campagnen vid
Rheinströmmen. Sedermera, då han tjänstgjorde vid regementet Deux-Ponts,
lär han hafva varit den skickligaste fäktaren vid regementet.»
»Äfven jag har hört detsamma och har svårt att förstå Ulrika, som visar
honom en sådan disgrace.»
»Han vågade ju till och med sitt lif för hennes far den där aftonen, då
det stora tumultet var på klubben. – Jag kan aldrig tro annat än att
Lagercrantz hade sitt finger med i det spelet ... men därom ville
Buddenbrock aldrig höra talas. Då jag bad honom akta sig för
Lagercrantz, sade han alltid att denne vore en tapper officer, som
tjänat under gamle kungen, och en sådan borde han alltid anse såsom en
god vän ...»
»Men, se här är ju Ulrika», afbröt hon sig, då denna i detsamma
inträdde. »Hvad du ser blek ut; – en flicka med god éducation bör alltid
söka att hafva en jämn couleur.»
»Mig fattas intet», svarade Ulrika, i det hon lutade sig ner öfver
fröken Liewens sybåge.
»Du säger det där intet, i en så besynnerlig ton», sade fröken Liewen
och såg upp på henne med en frågande min; »jag ser att det icke är
riktigt väl, mon ange. Skall jag hämta litet ungerskt vatten?»
»Förlåt mig, min vördande mor, för min brist på éducation», sade Ulrika
med ett eget tonfall i rösten, som antydde att det icke var första
gången hon fick denna förebråelse; »men jag hörde nyss en så ryslig
historia af Sara, som hon fått höra af monsieur Laformes kammartjänare
...»
»Hvilket skvaller har Sara roat sig med nu igen», afbröt friherrinnan
henne häftigt, i det hon antog sitt vanliga stränga och högdragna
utseende. »Säkert någon borgarfru som tagit lifvet af sig vid
Sillhofvet, för att göra sin man förtret, eller har måhända vår lilla
söta Clemence fått den farliga hundsjukdomen som lär gå på landet?»
»Den unge kavaljeren, som Henrik presenterade för oss i Kungsträdgården,
lär i går eller i förgår blifvit skjuten af baron – Meijersdorff.»
»Min son Henrik gör då aldrig annat än sottiser», sade friherrinnan
likgiltigt, i det hon återtog sitt arbete. »Kan du tänka dig, kusin»,
återtog hon, vändande sig till fröken Liewen, »sådan löjlig idé att icke
allenast presentera den unge étourdin för mig utan äfven uppgöra
kusinskap mellan honom och Ulrika?»
»Redan första dagen han var i residenset lär den unge finnen hafva
öfverfallit några äldre officerare ... och huru tölpaktigt bar han sig
icke åt, då han i vår närvaro var färdig att för ett blott raljeri draga
värjan.»
»Han är af gammal adel», invände Ulrika. »Henrik sade att hans far och
vår varit goda vänner och krigskamrater under den stora ofreden.»
»Att tala om gammal adel, när frågan är om Svenskesläkten» –
friherrinnan ryckte på axlarna med en åtbörd af förakt. »Ingen med det
namnet kan uppvisa fyra rena anor. Hans farfar hette som yngling Carl.
Hvad tjänst denne hade där ute vid kommissariaten i Tyskland och Polen
känner man icke så noga, men att han hembragte en otrolig summa pengar,
för hvilka han – jämte dem han sedan vann på kaperierna i Göteborg –
kunde på gamla dagar köpa sig flere stora gods i Sverige och bygga ett
slott för att bevara sina röfvade ägodelar, det vet man.»
»Och hans son, denne tölpens far», fortfor hon med ett ironiskt leende,
»hvilken sedan ärfde de röfvade ägodelarna, han var visserligen en
ganska tapper officer, som fäktade med stor bravoure i salig kungens
campagner, men ...»
Här tystnade hon tvärt, liksom något gammalt minne plötsligt skulle fått
makt med hennes tankar. Först efter ett litet uppehåll, sedan hon med
ett forskande ögonkast på Ulrika och fröken Liewen öfvertygat sig om att
hon icke med sina ord förrådt någon hemlighet, återtog hon:
»Så gjorde ryssarne descente på kusten och brände godset. Allt som var
röfvadt från den tyska adeln gick upp i rök, hvilket ju icke var annat
än en försynens skickelse. – Hvad som sedan blef af hans änka, som var
en ofrälse, är mig alldeles obekant och indifferent – voilà la toute
histoire.»
»Det kan vara ära nog för den unge mannen, tycker jag, att få mäta sig
med en von Meijersdorff», sade fröken Liewen, i det hon återtog sitt
arbete vid stickbågen. »Om han icke fallit på platsen, hade han fått
lära sig att i framtiden icke förblanda en röd sköld med en gyllene
eller tvänne hoplänkade, glanshvita vingar, nedåtvända, med tvänne
skilda, svartgrå, uppåtsträfvande.»
»Jag förstår icke, hvad min kusin menar med anspelningen på vårt vapen»,
sade Ulrika, »men efter hvad Henrik berättat, skulle hans förfäder bragt
sig upp med ära, förstånd och mandom till adelsståndet och alltid visat
sig som ärliga och redliga patrioter. Och inte kan väl min vördade fru
mor räkna som ett fel att hela Svenskesläkten genom salig kungens långa
krig bragtes till fattigdom?»
»Men – mon ange – hvilken rodnad», skämtade fröken Liewen. »Jag tror i
sanning att den unga vildhjärnan varit på väg att väcka _mer_ än
medlidande hos en viss dam.»
»Fy, kusin, hur kan du tala så, skulle jag så mycket kunna glömma min
börd? Men han är en ung, artig kavaljer, hvilken är olik alla dessa, som
endast säga smicker hela dagen. För öfrigt vet min vördade mor», tillade
hon, »att jag afskyr dueller allt sedan bror Henrik duellerade med långe
Sparren vid gardet.»
»Men hvem är han då, denne yngling, som väcker ett så stort uppseende?»
frågade fröken Liewen, som under samtalets lopp blifvit mera intresserad
af ämnet.
»Kusin såg honom säkert för några dagar sedan, då vi promenerade på Nya
Kungsholmsbron», svarade Ulrika. – »Vi talade ju då om hans uppförande i
Kungsträdgården.»
»Ah! Ciel! – den unge mannen med det blonda hufvudet – en ståtlig växt,
en viss medfödd air, intressanta anletsdrag – Ma petite har smak.»
»En boute-feu utan skick och seder!» inföll friherrinnan.
»Education skola vi gifva honom», svarade fröken Liewen i skämtande ton,
»och hvad hans heta blod vidkommer, är ju den ystraste fålen ofta den
bästa.»
»Ja, den bryter åtminstone halsen af den, som skall tämja honom»,
skrattade friherrinnan.
»Se där kunna vi få höra närmare om händelsen», utbrast fröken Liewen,
då dörren i detsamma öppnades och hofjunkaren med sitt mest nobla leende
trippade fram mot de tre damerna.
Liksom han sett framför sig den utsöktaste pastej på vildt, skyndade han
under ett ständigt ordflöde att föra den ena af fruntimrens händer efter
den andra till sina läppar. Först sedan denna ceremoni var afslutad och
han fått tillfälle att göra ett par vackra pas öfver Ulrikas långkoft,
tog han omsider plats och kom i hvila.
»Ah, min friherrinna», började han å nyo, »hvad det är fägnande att se
er vid bonne santé. – Jag är alldeles förvirrad; men à propos, kan jag
berätta för mes dames en lustig passage ... Ja, jag är så charitable att
genast vilja stilla er nyfikenhet», tillade han, i det han kastade en
smäktande blick på fröken Liewen. »Kunna mina damer tänka att den lilla
finska björnungen har duellerat i dag på morgonen!»
»Ute på malmen?»
»Det var så bestämdt från början, men hinder kommo i vägen ... enfin,
det skedde vid Broströms värdshus på Djurgården.»
»Han vardt ju svårt blesserad?» inföll Ulrika med en röst, som hon
förgäfves sökte gifva en ton af likgiltighet.
»Afbryt mig icke! – Man hade kommit öfverens att slåss på värja ...
värjan är en ädlings vapen, _mitt_ älsklingsvapen – men man bestämde sig
till slut för pistol. Meijersdorff sköt först. Han mankerade ... bom!
... så sköt den unge mannen ... nej: c’est à dire, först sköt den unge
mannen ... Ah, parbleu ... ja, pardon, mina damer, men denne monsieur
Lemartin hos franske ministern, där jag nyss haft äran déjeunera, gaf
mig en så förtjusande lefverpastej och där var en så magnifik
Frontignac. Ah, parbleu, hvilken god smak på det vinet ...!»
»Men duellen, ... duellen!»
»Jag och baronen voro först på platsen, och det dröjde en god stund
innan vår motståndare infann sig; hans sekundant kom icke tillstädes.
Det skulle vara Henrik, hörde jag, men han hade måst hastigt afresa till
Finland.»
»Min son måste resa i högst angelägna ärenden», sade friherrinnan, i det
hon såg ut genom fönstret.
»Enfin ... jag hade varit nog omtänksam att låta min kammartjänare föra
med sig en liten korg med några färska ägg, en bit parmesan och några
flaskor godt Bacharach och vi uthärdade därför morgonkylan som goda
kamrater tills en ny sekundant kunde anträffas. Det blef unge Wrede som
fanns i närheten.»
»Vill min herre vara så charitable och snart stilla vår nyfikenhet»,
sade fröken Liewen. »Vi dö eljes af denna förfärliga sjukan.»
»Enfin – som sagdt – den unge mannen sköt först och mankerade ... så
sköt baronen och mankerade. Vi satte nu i fråga om affären, som ju ändå
gällde ett blott lappri, borde continuera. Den unge mannen declarerade
genast att han ej hade något mot baronens person och hoppades därför att
baronen skulle säga detsamma och icke en annan gång mankera honom på
hälsningen. Det dependerade således af baronen och af baronens
sekundant, som var jag, att decidera hur länge saken skulle räcka. Den
först nämnde förklarade att han icke hade något emot den unge mannens
person, men han hade andra skäl till att fortsätta. Den unge mannen
begärde att få veta dessa skäl, men de sades vara hemliga. Duellen vardt
alltså continuerad och nu sköt baronen den unge mannen.»
»Men endast helt doucement i vänstra armen» – tillade han, då han såg
att Ulrika icke tycktes väl upptaga den skämtsamma ton, hvarmed han
omtalade händelsen – »och sedan följdes vi alla åt till Lusthusporten
vid bron, där vi tömde några vänskapsskålar, för att skölja ner allt
groll. Den unge mannen hade stora skäl att fira en glad dag. Han hade,
som jag sedan fick höra, samma morgon fått höra att han skulle få lyfta
ett större arf.»
»En hop förtretliga processer, kan jag tänka», inföll friherrinnan.
»Sådana äro vanligtvis det enda arf, som barn nu för tiden få efter sina
föräldrar.»
Medan Laforme fortfor att tala vidt och bredt om hur han fått kännedom
om denna arfshistoria och om arfvets storlek, efter hvad man
gissningsvis antog, allt under det han anställde sina betraktelser öfver
det sätt, hvarpå den lycklige arftagaren efter all sannolikhet skulle
komma att förstöra det samma aflägsnade sig friherrinnan och Ulrika i
ett inre rum. När han därför efter en stund händelsevis kom att se sig
om, märkte han till sin förvåning att han befann sig ensam med fröken
Liewen. Att detta icke gjorde honom vid sämre lynne, kunde man klarligen
skönja på den själfkära min, hvarmed han granskade sin frisure i spegeln
och lagade till rätta sin toupet.
»Ack, min fröken», sade han, i det han gjorde sin röst ännu mera
smäktande, »att en hel vecka sakna edert sällskap är värre än att stå i
halsjärn på Packartorget.»
»Min herre, vet att jag är ond på er sedan den sista picniquen, då ni
liknade mig vid en affallen ros utan törnen. Jag hade i sanning god lust
att visa att det är svårare att plocka en sådan ros än min herre tror.»
»Ah, belle Henriette, litet brutet är ju snart förlåtet!»
»Allt skämt är likväl icke anständigt; – och tystlåtenhet framför allt»,
tillade hon, i det hon varnande höjde fingret. – »Denna har min herre
glömt.»
»Mon Dieu, tystlåtenhet, hvilken osmaklig ragout gör icke den tillsamman
med kärleken ... må vår mun tala vårt hjärtas språk ...»
»Känner min herre den unge mannen som duellerade med baronen?» afbröt
honom fröken Liewen, utan att låtsa förstå hvarthän han syftade eller
hans smäktande ögonkast.
»Visserligen känner jag honom något litet», svarade Laforme med ett
öfverlägset leende, då han märkte fröken Liewens allvarliga min ... »Det
säges att han velat äta upp porcelainskräftorna i garneringen kring
laxmajonäsen hos Sparrens för några dagar sedan ... men –»
»Hör på! Han måste befallas till den kungliga assembléen!»
»Quelle caprice! – Hans maladresse och kantiga åtbörder skola jaga bort
alla damer af condition.»
»Låt detta vara min ensak! – Ulrika intresserar sig för honom. – Om
baronen bortskickas till Finland, måste majestätet finna något annat
hinder i sin väg. – Ni förstår?»
»Certainement! Men om skogens son icke lånar sig till en dylik komedi?»
»Hviska honom i örat, att en viss fröken, som intresserar sig för honom,
önskar det.»
»Ni, min fröken –?»
Fröken Liewen kunde inte annat än le åt sin kavaljers häpna uppsyn.
»Ja, hvarför inte! Nu kan Ni få tillfälle att taga revanche med _edert_
älsklingsvapen – men – raillerie à part – det var ju om Ulrika som det
var fråga ... jag litar alltså på er zèle och er tystlåtenhet», afbröt
hon sig, då hon i detsamma hörde friherrinnans steg i rummet bredvid,
och återtog sitt arbete.
Samtalet fortgick sedermera en stund mellan hofjunkaren och de tre
damerna. Det handlade nu för det mesta om tillredelserna till den
kungliga assembléen och om franske ministerns, S:t Severins, stora
middag för sina vänner några dagar senare, hvilken sistnämnda i
synnerhet intresserade Laforme, som icke nog varmt kunde framhålla de
förtjänster i gastronomin och trancherkonsten, som ministerns
köksmästare monsieur Lemartin, städse lade i dagen.
Assembléen åter intresserade damerna mera. Det hade lång tid förflutit
sedan någon dylik fest ägt rum på hofvet. Drottningen tyckte mera om att
fördjupa sig i studiet af de heliga böckerna och det föregående
århundradets kyrkofilosofer än att åskåda menuetter och contradansar.
Äfven kungen älskade föga större samkväm.
Man visste ännu icke säkert om hans födelsedag skulle firas med assemblé
eller om »festiviteten», såsom Laforme sade, »skulle utgöras af
procession, predikan, oratorium, skådespel eller bankett». Emellertid
berättades det man och man emellan att komedianterna vid Bollhuset fått
nådig befallning att hålla sig i ordning och att hofskräddaren
förfärdigat dyrbara dräkter åt dem. Denna nyhet hade skingrat många
farhågor och under de senaste dagarna hade brodernålarna i staden varit
i ständig rörelse.
I öfverensstämmelse med tidens sed var Laforme ganska skicklig att föra
dylika nålar. Han kunde sticka ett vackert kantbroderi till styfkjorteln
eller rynka till en prydlig falbolan, lika flinkt som någon yrkesbrodös.
Och han var icke nödbedd, då han därigenom oftare fick tillfälle att
fägna sina ögon med åsynen af la belle Henriette, än han eljes kanske
skolat få. Först sedan man intagit »thé à l’anglaise» och Ulrika tvänne
gånger spelat Laformes sista air på klavecinen, fann han tiden vara inne
att aflägsna sig. Det var också »gäspdags», tyckte friherrinnan.