Ryktet om slagsmålet på Lafonts kaffehus hade, som kungen sagt, spridt
sig kring hela staden. På alla kaffehus talades därom och man undrade
mycket hvem den unge mannen kunde vara, som var nog oerfaren eller nog
tillgifven det allra intimaste hofpartiet att uppträda som grefvinnan
Casselsteins försvarare; och detta till och med mot den skickligaste
fäktaren vid gardet. Det täcka könet lade sig i synnerhet vinning om att
erfara något om denna intressanta nyhet, och den kavaljer var med
visshet välkommen till sin beskyddarinnas lever, som kunde framläspa
någon ny, mer eller mindre originell upplösning af gåtan.
Mon Dieu! – Fröken Taube! »Kungens förklarade älskarinna!» – som till på
köpet endast såg karlar i sin salong och var nog djärf att motsätta sig
den nya koaffuren à l’anglaise, att en ung adelsman kunde taga hennes
parti; kunde något vara mera himmelsskriande!
Det var säkert, en hessisk äfventyrare, eftersom han knappt hade
kläderna på kroppen, eller kanske någon af hennes forna tillbedjare, som
ännu brann af försmådd kärlek. Man måste emellertid nöja sig med det
lilla man fått veta, ty kungen, berättades det, hade, så snart historien
kommit till hans kunskap, förbjudit de däruti deltagande att vidare orda
därom, vid straff att de i annat fall skulle dragas till ansvar för
slottsrätten därför att de blottat värjorna på ett allmänt ställe.
De, som voro mest intresserade af att få närmare reda på den unge
mannens stånd och villkor, voro naturligtvis själfva deltagarne i
slagsmålet. Meijersdorff och Laforme ansträngde alla sina krafter för
att i tysthet utforska hans närmare omständigheter. Meijersdorff därför
att han kände ett okufligt begär att snart få förnya fäktlektionen, och
Laforme därför att han nu fått något att tänka på och något nytt att
tala om.
Men deras möda var länge fåfäng. Någon patrull hade aldrig hörts af.
Ropet därom hade, såsom läsaren redan känner, endast varit falskt alarm.
Då de åter infunnit sig hos mäster Lafont, var den unge mannen
försvunnen och Bisot hade endast omtalat för dem, att den, som de sökte,
i vredesmod och under flere hotelser mot Meijersdorff aflägsnat sig
uppåt Västerlånggatan. På intet af de mera anständiga värdshusen, som
Laforme uttryckte sig, hade han tagit kvarter.
På aftonen samma dag som tilldragelsen egt rum sutto nu i
Kungsträdgården nämnda båda vänner och samtalade om de ansträngningar
som de för denna sak underkastat sig.
»Det var min olycka», sade Meijersdorff, »att vi voro på ett offentligt
ställe; annars skulle jag, parbleu, expedierat honom flux, så att vi
icke behöft bråka våra hjärnor för hans skull!»
»Hans långa bonde till följeslagare var, ma foi superbe; – hörde mon
frère hvad han sade åt mig?»
»Nej, jag såg icke att ni voro i något samtal.»
»Jo, det var just som vi kommo ut på gatan. – Jag skrattade åt hans skor
med de stora remmarna uti – ha, ha, ha! Då hördes något, – alldeles som
när man hårdt gnider tvänne murkna trän mot hvarandra: ’Jag bär mitt hår
sådant det är, utan att mjöla det fullt eller binda upp det bakom
öronen’, hväste han så att alla månglerskorna hörde det. ’Tar rent
lintyg när jag behöfver och icke blott för syns skull. Brukar skor, som
täcka mina fötter och äro stadiga och starka att gå på – och hvad
stekspettet angår, har jag satt sådana kramsfåglar som munsjör på det
förr en gång’.»
»Nå, du gaf honom väl med flatan, sedan ni kommit ett stycke uppåt
Österlånggatan?»
»Tyvärr gick tillfället mig ur händerna. Jag träffade mäster Lafont på
vägen och kunde icke underlåta att gifva honom en duktig étude för hans
sätt att instufva gens de qualité i ett kaffehus. Det blir ju en
veritabel ölkrog. Hur litet folk förstår att lefva i detta landet!»
»Hvilken åtskillnad mellan våra värdshus och dem i Paris!» sade
Meijersdorff, i det han blåste dammet från sina manschetter och varsamt
skrufvade hatten något mera på sned.
»Minns du par exemple l’hôtel Impérial vid Rue du Tour, l’hôtel Anjou
vid Rue Dauphin och – verte et bleu! – l’hôtel d’Andraque vid Rue
Tournon?»
»Hélas! Ces jours de fête, ils sont passés», suckade Meijersdorff.
»Annat folk än af kondition vågade icke visa sig där. – Men hur är det
väl här? – Guillemot’s, Lafont’s, Allardi’s, Thurou’s äro ju riktiga
ölkrogar, där all inbördes politesse är bannlyst. Människor af
distinktion kunna knappt visa sig utan att näsvisa ungdomar eller
snuskiga krämare hänga sig i öronen på dem. – Ah! Paris! vive Paris!
vive la France!»
»Du har rätt, min vän! Till min olycka har jag varit alldeles för länge
i det här björnlandet, där man antingen skall slåss eller blanda sig i
statssaker och skaffa sig intriger på halsen.»
»Att slåss med gentilshommes härdar själen!» svarade Meijersdorff. »Men
à propos statssaker, har du hört något om hur republikens vänner må i
det Secretas Secretissimum?»
»I förgår lär det hafva vägt tämligen lika. – Gamle räfven Åkerhjelm gör
ett envisare motstånd än vanligt och vår vän kanslipresidenten torde
enligt min ringa tanke icke vara den man, som själf kan behärska de
andar han framkallat. Men hvilka damer komma där borta mellan träden?»
afbröt han sig, i det hän vinkade åt Meijersdorff att stiga upp.
»Ah, mon Dieu, la belle Ulrique!» sade denne i det han skyndsamt reste
sig.
»En ny eröfring?» läspade Laforme i det han satte hatten under armen och
gjorde sig redo att gå.
»Så tvärt?»
»Verte et bleu, vi kunna ju icke alla hinna till Corint. Jag afstår åt
dig de sköna, liksom jag skulle önska se dig i afton afstå åt mig den
bästa biten af mäster Lemartins tryffelpastej.»
Men Laforme tycktes hafva uttömt sin tvekan i orden, ty när Meijersdorff
gick de båda damerna till mötes, följde Laforme med lika ifrigt som om
han tyckt sig se i dem rykande pastejer.
Det var en förtjusande tafla, som de hade framför sig, då de lämnade den
mörka löfsal, där de hittills, ostörda af de promenerandes blickar, fått
utbyta sina tankar. Kungsträdgården, då liksom nu den förnäma världens
mötesplats, sträckte sig denna tid från Hamngatan icke längre ned än
till Arsenalsgatan, söder om hvilken den gamla arsenalsbyggnaden
sträckte sina tornspiror. En hög tegelmur, på hvilken funnos några
större portar, inneslöt honom på alla sidor.
Det var mycket folk denna afton samladt i de breda alléerna, hvilka just
började ikläda sig den första sommargrönskan. En nyligen uppsatt byst af
konungen i hvit marmor samt fyra kastanjeträd, som han själf med egen
hand planterat och hvilka sades vara de första som växte på svensk jord,
voro också något nytt att se, som icke erbjöds alla dagar.
»Hvilken lycka att se min nådiga friherrinna så pass återställd efter
det ledsamma äfventyret i går afton», sade Meijersdorff, i det han
gjorde sin allra sirligaste komplimang. »Min vän här och jag hafva nyss
talat om den ringa politesse som folket i vår vackra hufvudstad vid
sådana tillfällen lägger i dagen.»
»Ack, min baron, ni är för god som bryr er för en sådan bagatell»,
svarade den tilltalade småleende. – »Jag har icke skänkt ett ögonblicks
uppmärksamhet däråt. Min dotter blef något illamående, det är allt.» –
»Det var blott en liten stund i går afton, mamma.
För öfrigt är det icke första gången som friherrinnan von Buddenbrock
varit utsatt för stockholmspöbelns okynne. Själfva namnet tyckes
innebära något tilldragande för dessa snickare och slaktare,
herredagsmän och hvad de allt heta, som eder dumma politik församlar i
vår vackra hufvudstad. Kusin Lagercrantz har dock styrt om att de denna
gång icke lekte sin sabbat förgäfves.»
»Och den stackars gossen», inföll nu dottern, i det hon nedslog ögonen
för Laformes mönstrande blickar »som man beskyllde vår kusk att hafva
kört öfver, har min mor skaffat en plats hos franske ministern såsom
stekgosse. – Han var icke alls sårad.»
»Ja, Ulrika har verkligen intresserat sig för den där lille vagabonden»,
återtog den förra, vändande sig mot Laforme. »Hon kan helt säkert
berätta ännu närmare detaljer om sin nyaste eröfring.»
Hon mottog, under det hon yttrade dessa ord, Meijersdorffs artigt
framräckta arm, för att sluta sig till skaran af de promenerande.
* * * * *
Svenske hade undergått en stor förändring till sin yttre människa, tack
vare hans nye väns råd och anvisningar. Då han lämnade slottet, hade
denne nämligen följt med honom till Norrbro, där han fick utbyta sin
illa medfarna hatt mot en ny och köpa sig modärnare gehäng och nya
kastorhandskar. Under tiden underhöll han honom med en redogörelse för
ställningar och förhållanden inom hufvudstaden och hofvet. Samtalet hade
äfven rört Finland och det väntade kriget, hvarunder Buddenbrock
försäkrat, att Svenske helt visst skulle blifva hjärtligt välkommen hos
hans far, generalen, hvilken många gånger talat om den gamle
krigskamraten, öfverste Svenske.
Under det de följdes åt till Kungsträdgården, intresserade sig Svenske
mycket för att få veta något närmare om de kavaljerer, med hvilka han
under förmiddagen råkat i strid. Buddenbrock kunde gifva honom besked.
»Baron Meijersdorff var en sprätthök och slagskämpe af första ordningen.
I synnerhet då det gällde att visa sin öfverlägsenhet öfver fegheten
eller blygheten, var han oöfverträffad. – För öfrigt var han – en ganska
aimabel kavaljer, som kurtiserade alla unga fruntimmer och kunde, om det
fordrades, göra en lika välrynkad falbolan som någon sömmerska vid
hofvet samt ett tapisseri, vackrare än mäster Precht’s ornament.»
»På hans pudrade kindben kan man också se att han har något af kvinna i
sig. Men det är den fransyska smaken som regerar världen, min vän. – För
öfrigt, som man är klädd blir man hädd. – Ma foi, unge man, skulle han
säga till dig, om du vore honom på något sätt i vägen, edra handskar
äro, parbleu, glacerade under näsan, ert gehäng ser, par Dieu, ut som
ett grimskaft, ert ...»
»Upphör», sade Svenske allvarligt, »jag hörde tillräckligt därom i
middags.»
»Då gå vi vidare till Schulenberg, för att först hålla oss till
militärerna. Denne är af helt annat slag. Tämligen tapper då han får
hålla sig till pratet, kryper han gärna bakom ryggen på sin vän
Meijersdorff, då det blir allvar å färde. Sådan är äfven min vän
Laforme, men af annan orsak. Hans själ har sin bostad i
matsmältningsorganen. En fint anrättad diner är för honom allt; och för
att han skall vara partiet trogen, har han också fått alla
taffelpenningarna om hand. Så länge engelska ministern Guidickens var
här, hörde han till mössorna, hvilket malicen påstod berodde på soppan,
som ministerns kock ensam förstod att tillaga. Nu har monsieur Lemartin
– kocken hos franska ministern – fått öfvertaget genom sina
karptungomeletter. Laforme är nu en lika så ifrig hatt som någon annan.
Ja, skratta inte! Till följd af sitt sätt att lefva, är han långt ifrån
någon obetydlig politisk person. Hvad värjan vidkommer», tillfogade han,
småleende, »är han dock fullkomligt oskadlig. Det är icke comme il faut,
tycker han att störa matsmältningen genom några häftiga rörelser. Att
utgjuta blod skulle uppväcka hans äckel och störa aptiten! Till
yttermera visso skulle han förklara, om du nödvändigt ville byta stötar
med honom, att hans vän Flogiston, förste lifmedikus hos hans utkorade –
hvilken ej är någon mer eller mindre än hertiginnan af Maine – har sagt
honom att blodet är en kraft, som man, äfven med den bästa digestion i
världen, har svårt att tillräckligt underhålla, och som man på intet vis
bör utsätta för andra förluster än den, som hvarje månad uppstår genom
den föreskrifna åderlåtningen.»
»Det var äfven en fjärde med i laget, en ung man med bleka anletsdrag;
han bar gardets uniform.»
»Jag vet, unge Wrangel, son till öfversten vid gardet. Han är ingenting,
hvarken ondt eller godt. En ung étourdi i nattkappa och halfärmar, som
endast för pappas förtjänster får beledsaga sin afgud Meijersdorff.»
»Jag får väl göra mig beredd på revanche?» – »Något värre blir det väl
inte?»
»Åh nej! Slottsrätten har ej reda på någonting.»
»Men kungen?»
»Gammal soldat med fyra blessyrer; har själf varit med om mången het
dust i sina unga dar. – Mot dig särskildt var han ju mycket nådig
hvilket ju också var helt naturligt, då han trodde att du tagit hans
dams parti. – Fruntimmer och jagt äro nu hans lefnads ljusa sidor. Att
regera, tänka, spela kort och nyttja kläder af inhemsk tillverkning det
värsta han vet.»
Svenske omtalade nu att han aldrig hört grefvinnan Casselsteins namn
nämnas, och att det endast varit kavaljerernas gyckel öfver hans
urmodiga dräkt, som retat honom och bragt hans blod i jäsning. Hans vän
ansåg emellertid att klokheten bjöd i detta fall att tänka som hela
staden tänkte och hålla god min.
De båda unga männen hade nu inträdt genom en af de östra ingångarna till
Kungsträdgården. Innan de tagit många steg, mötte de Laforme och Ulrika
samt en annan dam, hvilken presenterades för Svenske såsom fröken
Liewen.
Svenske igenkände genast i Ulrika von Buddenbrock en af de damer, som
han aftonen förut sett i vagnen. Hon var ock en ståtlig uppenbarelse,
hvilken icke så lätt kunde glömmas. Hög och smärt och på samma gång
yppigt formad, var hon, för att följa Laformes liknelse, »en nyss
utsprucken lilja, som hade själfva behaget fjättradt kring sin lilla
körsbärsmun, samt till ögon de allra skönaste förgätmigej, glänsande af
esprit och kvickhet».
Man får därför icke undra öfver om Svenskes föresats att vara tyst och
sluten, på det att han ej skulle utsättas för något nytt skämt, snart
började vika för en mera tillgänglig sinnesstämning. Ännu en stund
iakttog han dock rättningen på vänstra flygeln af det promenerande
ledet, lika noggrannt som om han skulle haft sin första profexercis. Men
hvarfvet var ej fullbordat genom den ståtliga lindallén, förrän ordre de
bataille ändrades. Fröken Liewen hade upptagits af en främmande
kavaljer. Buddenbrock tog Laforme under armen för att rådgöra med honom
om en ny maträtt, som kungen frågat efter.
»Hör ni, min herre, jag älskar blått och gult!» ropade Ulrika med ett
skälmaktigt leende efter Laforme, när han aflägsnade sig.
Svenske, som sålunda plötsligt befann sig ensam med den unga damen,
måste taga upp tråden, som den andra släppte; och han gjorde det mindre
tafatt än man kunnat vänta sig.
»Fröken skrattar således icke åt mina gammalmodiga kläder?» frågade han,
en smula varm om kinden.
»Hvarför skulle jag göra det?»
Hon betraktade honom en stund med en blick, som på en gång uttryckte
förvåning och nyfikenhet.
»Blått och gult äro ju de gamla svenska färgerna; de kunna väl icke
uppväcka någons löje?»
Nu följde en längre tystnad; och det tycktes nästan, som skulle samtalet
helt och hållet afstanna, då en äldre man närmade sig från en af
sidoalléerna.
»Låt oss påskynda våra steg», sade Ulrika ifrigt, i det hon tog Svenskes
arm.
»Mannen, som min herre såg där borta», återtog hon, då de kommo in i en
sidoallé, »är amiral Stenhöök, känd för sina sarkasmer. Han ifrar för
gamla bruk och bär ständigt och jämt utslagna spetshalsdukar och röda
och gröna hals- och skorosor, oaktadt de väl för tjugu år sen äro
aflagda.»
»Inte skall man väl blott tycka om hvad som är nytt och på modet?»
»Åh, visst icke! Hvarje människa bör följa sitt eget tycke och icke
tvingas att endast göra comme il faut. A propos! Hofjunkaren berättade
nyss», tillade hon skrattande, »att Stenhöök sagt kungen i går att det
ej var comme il faut att tala då man åt, hvilket väckte monsieur
Laformes synnerliga förtjusning.»
»Är man alltid så tyst och allvarsam där borta i ert sagoland?» återtog
hon efter en stunds tystnad, hvarunder Svenske förgäfves sökte utfinna
någon ny uppslagsända för konversationen.
»Hvad skall jag väl kunna säga en dam vid hofvet», svarade han blygsamt,
»jag som kommer från vildmarken? Sockerbrödet smakar ovant för den som
fått hungra sedan sin barndom.»
»Ack, så sérieux! – Munter och glad skall man vara i ungdomen», sade hon
i tillgjordt allvarlig ton, under det hon fäste på honom sina skälmska
ögon. – »Det är icke nog att vara tapper, min herre. Hur skola väl vi
damer våga att skänka våra färger åt en ungersven, som ser så bister
ut?»
Äfven hon, tänkte Svenske, gjorde anmärkningar öfver hans sätt att
skicka sig. Men hos henne var det icke öfversittarens hån, som stötte
honom tillbaka. Den förtjusande skälmaktighet, som lyste fram ur hennes
blå, intelligenta ögon, utöfvade en alldeles motsatt verkan; och då han
nu på hennes uppmaning berättade uppträdet på kaffehuset, började hans
tunga att tala med allt större ledighet. Så smälter vårsolen den
starkaste is. Han var icke häller af naturen en sådan tvärvigg, att icke
hennes muntra skämt skulle komma hans trumpenhet att gifva vika. Och ju
mer han såg henne, dess mera förtjusande blef hon i hans ögon. Aldrig
hade han sett så mycket kvinnligt behag. Hennes nätta, rödklackade skor,
som knappt lämnade ett fjät efter sig i den slätsandade gången, måste
uppväcka beundran i hvarje manligt sinne. Han glömde totalt sin
gammalmodiga gula väst af chamoiskläde och det ostickade
hjortlädersgehänget. Efter en stund öfverraskade han sig med att taga
efter några af kavaljerernas later, som han från början så mycket
ogillat. Så lät han gehänget, ett tu tre, svänga mera ut åt sidan, så
att värjan kom att hänga mera vågrätt, medan åter hatten under gåendet
kom allt mera på sned. Ja, då han beskref de leende vikarna och de
löfklädda holmarna utanför hans födelsestad, var det som hela hans väsen
skulle hafva undergått någon plötslig förvandling.
Ulrika lyssnade med synbart välbehag till hans lifliga beskrifning.
Äfvenså hennes bror, som lyckats frigöra sig från Laforme och skyndat
att uppsöka henne.
»Minns du, syster», frågade denne då Svenske slutat sin beskrifning,
»hvilken händelse det var, då Svenskes far hjälpte vår far så tappert
mot ryssarne?»
»Det minns jag!» inföll Svenske lifligt. »Det var vid Weichselfloden, i
Polen.»
»Generalen skulle med tre hundra dalkarlar öfvergå strömmen för att
anfalla ett polskt regemente, som låg på förpost på andra sidan. Men
polackarne hade anat oråd och då svenskarne kommo i land, mottogos de
därför med en förfärlig eld samt hade säkert måst gifva sig fångna, om
icke min far i spetsen för en liten skara ryttare lyckats öfvergå ett
vad längre ned vid floden, och tvingat polackarne att fly hals öfver
hufvud från sitt läger.»
»Det var äfven vid ett annat tillfälle» – inföll Ulrika – »som öfverste
Svenske kom vår far till bistånd?»
»Skulle man påminna sig alla tillfällen, då gamle kungens krigare räckt
hvarandra handen i farans ögonblick, skulle man få genombläddra hela
krigshistorien.»
»Men inte sant, för oss är det ju som vi känt hvarandra i flere år.»
»Man är alldeles som man vore släkt», sade Svenske hänryckt.
»Låt oss då också anse som vi vore det», sade Buddenbrock, i det han
räckte Svenske sin hand, som han tryckte. »Och du, syster, kan gärna
vara med i släktskapen och kalla Svenske kusin. – Du glömmer väl icke
att lyfta på floret för kusin Svenske, som du nyss glömde att göra för
kusin Meijersdorff», tillade han skrattande, då Ulrika rodnande räckte
Svenske sin hand.
»Med stort nöje», sade hon, »kallar jag sonen af en min fars gamle
krigskamrat kusin; det vill säga om min allvarlige herr kusin icke har
något däremot», tillade hon med det lilla näpnaste småleende. »Men någon
kusinkyss blir det inte; ty här i residenset äro vi inte så
gammalmodiga. Här lefva, sofva och drömma vi – à la mode de Paris, ma
foi.»
»Sakta Ulrika, där kommer »ma foi» gående med ma mère och hela stassen
af dina trognaste drabanter; men man bör icke reta honom.»
Meijersdorff höll just på att afsluta för sin dam en teckning af
Svenskes bedrifter och karaktär. Och att densamma icke varit till hans
fördel, kunde man lätt förstå på den stela hälsning, hvarmed
friherrinnan mottog hans presentation.
»Du går ju riktigt som en somnambule», sade hon därefter i en skämtsamt
förebrående ton till Ulrika. »Baron Meijersdorff har två gånger hälsat
på dig i dag utan att bevärdigas med en blick. Om det händt en af dessa
infödde», tillade hon med en föraktlig sidoblick åt det håll Svenske
stod, »på hvilka man knappt kan se om de hälsa eller icke – så styfva
äro deras nackar – hade det varit mindre underligt. Jag hoppas
emellertid, min bäste baron, att er kända générosité icke tillåter er
någon misstanke rörande min dotters éducation!»
»Vår kunglige Nimrod har verkligen en högst besynnerlig smak att välja
sina sändebud», återtog hon hviskande åt Meijersdorff, men dock
tillräckligt högt att Ulrika kunde höra det. »En familj af condition
kunde ju för alltid förlora sitt goda rykte genom dylikt sällskap; –
nyss Broman och nu denne!»
»Kungen var onådig för sista picknicken i Karlbergsparken. Han är kär
som en galning i fröken Ulrika och hotar mig med björnskall, om jag icke
vill hjälpa honom. – Det är inte klokt att direkt motsätta sig hans
planer.»
»Hvad, kusin?» afbröt friherrinnan honom tvärt; »ett dåligt skämt, vill
jag hoppas?»
»Ma foi, är det inte min tappre läromästare», sade Meijersdorff i en
skämtsam ton till Svenske, utan att låtsa märka friherrinnans missnöje.
– »Det gläder mig i sanning att få förnya er bekantskap. Ridderligt af
er att taga upp striden för en så – respektabel dam.»
»När som hälst står jag till min herres tjänst», sade Svenske kärft.
»Par dieu!» inföll Meijersdorff med en axelryckning. »En sådan dam
behöfver eller begär inte ert beskydd.»
»Om förlåtelse», sade Svenske, i det han bugade sig stelt, »jag trodde
motsatsen. Men jag är, som min herre vet, från en aflägsen landsbygd och
har ännu icke hunnit antaga stora världens seder.»
»Bry dig icke om hvad han säger», hviskade Buddenbrock i örat på
Svenske. »Hans yrke är att visa sin öfverlägsenhet mot unga män och
främlingar.»
»Tid och ställe?» frågade Meijersdorff i vårdslös ton, då han efter en
stund befann sig ensam med Svenske vid ingången till trädgården.
»När och hvar Ni behagar!»
»I morgon då, bakom Gyllenborgska malmgården?»
»Med nöje!»
»Jag blir hans sekundant», sade Buddenbrock i det han framträdde och
till Meijersdorffs icke ringa förvåning tog Svenske förtroligt under
armen. – »Alltså i morgon klockan sju, herr baron», tillfogade han, då
baronen aflägsnade sig.
»Jag är icke mycket förtjust öfver baronens umgänge», sade Buddenbrock
då han blef ensam med Svenske. »Genom sin ytliga kännedom om Frankrike
och Holland och kanske framför allt genom sin smickrande tunga har han
emellertid vunnit min fru mors vänskap. Ja, säkerligen skulle hon
ingenting högre önska än att se honom som Ulrikas man.»
»Fröken Ulrika tyckes dock icke vara honom synnerligen bevågen?»
»Nej, inte alls! I går skulle du hört dem. ’Det är en lustre för ett
land att hafva god och gammal adel’, sade mamma, då hon fick se honom på
sin svarta, stelbenta häst anföra vaktparaden. Hvad Ulrikas vapen skulle
passa väl tillsammans med det Meijersdorffska!»
»Tysk knapadel», sade Ulrika utan att se upp.
»Det är tyskarne och holländarne som bragt Sverige till stormakt. Det
var salig kungens största galenskap att inom landet söka upp sådana
blårockar som du och jag, ty därigenom kom kriget att gå olyckligt.»
»Din fru mors åsikter måste delas af flere», sade Svenske. »Får jag
därför icke min fänriksfullmakt snart, torde jag få löpa landet omkring
med min värja endast för min blåa rocks skull.»
»Mot dig var baronen ovanligt nådig! Du skulle hafva sett, huru han
behandlade unge Wrangel vid gardet, hvilken nu är hans trognaste
beundrare, för det denne begagnat de nya hyrkuskvagnarna till sina
första visiter. – ’Du är en ung étourdi’, sade han i det han hällde ut
en hel ölmugg öfver honom, ’som genom förnäma relationer i vaggan fått
kommando öfver ett dussin gardesknektar. Men därför bör du icke tro, att
du utbytt vaggan mot en vagn för att därifrån kommendera honnett folk’
–; och så höll han på att taga lifvet af den lille bleke ynglingen ... –
Men farväl nu och glöm icke bort Gyllenborgska malmgården! – I morgon
afton klockan sju.»
Med dessa ord skildes de från hvarandra.