Svenske kom nu ihåg sitt löfte att besöka tant Beata. Men som klockan i
detsamma slog nio, fann han att det var för sent, och beslöt i stället
att uppskjuta besöket till följande dag. Han påskyndade emellertid sina
steg uppför slottsbacken, för att mellan de här uppstaplade högarna af
byggnadsmaterial söka kortaste vägen till sitt härberge.
Skymningen hade fört regn med sig och de allt ymnigare fallande
regndropparna förvandlade snart den lösa marken, hvilken saknade
stenläggning, till en djup gyttja, genom hvilken otaliga små rännilar af
lergult vatten skuro sig väg. Dagens händelser upptogo emellertid för
stor del af hans tankar, för att han skulle skänka någon större
uppmärksamhet åt omgifningen. Han hade nyligen fått se den skönaste
kvinna han någonsin skådat. Hvad voro väl alla skönheter i Åbo mot
henne! Sedan föregående afton, då hon darrande lutat sig fram öfver den
höga vagnskorgen, hade hon oupphörligen varit i hans tankar. Och nu hade
hon samtyckt till att han fick kalla henne »kusin»: ett tilltalsord
brukligt endast mellan nära fränder!
Vid Gyllenborgska malmgården skulle måhända nästa afton hans sköna
framtidsdrömmar för alltid skingras. Men lifvet, hade ju hans morbror
nyss sagt, vore endast ett skådespel, hvars slut visserligen kunde vara
mödosamt men alltid lyckligt.
»Skall hon väl minnas mig?» Denna fråga, som plötsligt afskar hans
vidare funderingar, återförde honom till verkligheten och han märkte nu
att han under sina funderingar gått miste om rätta vägen. När han vände
sig om, för att med fördubblade steg återtaga den förlorade tiden,
varseblef han tvänne personer, tätt inhöljda i sina kappor, hvilka
tycktes hafva följt efter honom, och som nu stannade och betraktade
honom. Då de sågo sig observerade låtsade de emellertid icke fästa någon
vidare vikt vid hans person, utan afveko åt vänster i samma gränd, dit
han ärnade sig. Då det, till följd af regnet, var tämligen mörkt och, då
den bekantskap han redan hunnit göra med Stockholm icke var af det allra
fredligaste slaget, underlät han ej att, innan han gick in i gränden,
omvrida sitt gehäng så att fästet kom att ligga ännu bekvämare till
hands, om det skulle påkallas.
Så vardt dock icke förhållandet; och utan att på något sätt störas nådde
han strax därpå sin bostad.
»Välkommen, min käre gudson!» ropade tant Beata, sedan han dagen därpå
vid tiotiden lyckats besegra alla svårigheter, som husets trotjänarinna,
gamla Stina, gjorde i förstugan mot att insläppa en vildt främmande
karl. »Hjärtligt välkommen!»
Vederbörligen iakttagande Stinas förmaning att icke med sina smutsiga
ryttarstöflar sopa tillsamman allt granriset på det hvitskurade golfvet,
klef Svenske varsamt fram för att omfamna henne. –
Hon syntes vara kommen till den gräns af lifvet, då det nästan ser ut,
som om döden skulle hafva glömt bort att utsläcka den matta, flämtande
lifsgnistan. Den lilla, hopkrupna gestalten försvann nästan helt och
hållet i den vida kappa af urblekt sammet, kantad med gulnade
hermeliner, hvilken i vida veck nedföll kring henne, där hon satt i den
stora länstolen. Om icke de bruna, lifliga ögonen blixtrat till under
den stora gråa taftmössan, skulle man knappt kunnat tro att man stått
framför ett lefvande väsen.
Rummets inredning var enkel, men långt ifrån tarflig. Väggarna, klädda
med tjock, blommig damastdräll, voro fullsatta med taflor af röd eller
hvit atlas, på hvilka någon jubelhögtid, kröning eller kunglig
begrafning med gyllne bokstäfver stod beskrifven. Präktiga länstolar af
snidad ek, öfverdragna med blommig damast, stodo långs väggarna; och
framför fönstret, där gumman hade sin vanliga plats i den högkarmade
ekstolen, stod ett dyrbart i svart lackeradt bord, medan framför
detsamma låg på en vackert broderad kullerstol hennes andra trotjänare –
en grå katt – som på kattors vanliga sätt gaf sitt välbefinnande för den
inträdande främlingen tillkänna.
»Det var en sorglig nyhet du medför», sade gumman, då de första
vänskapsbetygelserna hunnit utbytas. »Henrik var ju endast barnet – men
så är det ofta – Herren tager icke de sina efter våra beräkningar.»
»Morbror var öfver sextio år.»
»Sextio år! Hvad är det mot min ålder, jag som är så gammal. Jag minnes,
skall du veta, den förfärliga stormen och snöyran, då de hemkommo från
Göteborg med liket efter vår salige konung Carls farfar och det är snart
åttio år sedan. – Men jag glömmer ju att hälsa på mina kära vänner»,
återtog hon, i det hon vände sig mot Juslenius och ålderman Smedberg,
som under det hon talat inträdt i rummet.
»Denne handelsman är min gamle hederlige Smedman», sade hon åt Svenske;
»han har köpt din morfars hus vid Packartorget. Där föddes din mor,
skall du veta», fortfor hon, i det hon framräckte sin hand åt
åldermannen, som vördnadsfullt kysste den, »årtalet minnes jag ej, jag
har alltid haft så svårt att minnas årtal. Men det är ju en ståtlig
gosse, som lilla Lovisa födt till världen», tillade hon då hälsningarna
voro utbytta.
»Ja, det förefaller mig alldeles som det varit i går», inföll
åldermannen, »då unga hennes nåd, jag menar fru Lovisa, ledde sin lille
son utför packartorgstrappan – men tiden går fort vid vår ålder. Om
blott allting blefve bättre. Men så är det tyvärr inte. Ingenting blir
bättre; allt sämre.»
»Om alla unge män äro som Carolus», inföll gumman med ett förtjust
ögonkast på sin gudson, i det hon vinkade åt gästerna att taga plats i
de lediga länstolarna, »är ingen nöd å färde. – Mindre ståtlig ungersven
har jag sett mången i mina dagar.»
»Söta syster ser riktigt kärlig ut på gamla dagar», inföll nu Juslenius
leende, i det han satte sig, »men efter hvad jag kunde förstå, menade
min ärade vän här icke så mycket yttre skönhet och vackra later, utan
fast mer den inre skönheten; och däri har han rätt, att både klokhet och
mandom saknas som oftast hos vår tids ungdom. Jag vill därför icke säga
något ondt om Carolus.»
»Både klokhet och mandom komma kanske att pröfvas snarare än man tror»,
återtog åldermannen med en viktig min, i det han med en jakande nick
instämde i hvad biskopen sagt.
»Ja, du lär ju medföra ännu sorgligare nyheter, efter hvad jag hör?»
frågade Beata. »Kan det verkligen vara sant, att finnarne vilja på nytt
hafva krig?»
»Det sträfvas därhän på vissa håll», svarade Juslenius, utan att låtsa
märka att frågan ställts till Svenske. »Jesuiter och annat papistiskt
anhang trängas om hvarandra här i Stockholm. En riksdagsman af någon
betydenhet kan icke yttra ett ord utan att det strax är uttrummadt på
kaffehusen.»
»Förbuden äro icke nog stränga», sade åldermannen, i det hans anlete
antog ett högviktigt uttryck.
»Stränga äro de nog, men med deras efterlefnad är det si och så. Handlar
det däremot om hattarnes krigsplaner, hålles det nog tyst.»
»Kan det vara möjligt att all denna ungdom på Riddarhuset vill gå ut i
kriget?»
»Möjligt och sant, syster Beata», inföll nu biskopen. »Större öfvermod
har man sällan upplefvat. – Till och med min gamle godmodige vän Sinius
sökte omvända mig här om kvällen; han har själf redan förlorat
förståndet och gått öfver till hattarne; – och jag vet inte rätt, bror
Smedman, hur det går dig själf på det yttersta. Man frestar mycket.»
»Jag hör tydligen af hvad I sägen», inföll gumman, då åldermannen icke
låtsades förstå hvarthän biskopen syftade, »att det går, som det står i
Psaltaren, att ’förrän jag späkt vardt, for jag vill, men nu håller jag
ditt ord. Du äst mild och god, lär mig dina rätter’.» –
Under den tystnad, som följde på detta citat, vågade Svenske blanda sig
i samtalet.
»Jag hörde i dag», sade han, »att traktaten med Frankrike endast skulle
vara pure défensive.» –
»Pure défensive? – För Frankrike, ja», sade Juslenius med ett leende.
»För oss är han så offensiv som gärna möjligt. – Skönt sällskap att vara
i lag med, dessa franska modedockor, som förstöra våra riksdagar med
sina dukatpåsar och vårt samhällslif med sitt bjefs och sina grannlåter.
– Nu äro de så förmätna, att de påstå, att det var Frankrike som vann
vår store Gustafs segrar och att Sverige borde skatta sig stolt af att
få kallas för Hans allra kristligaste Majestäts vasall.»
»Alla dessa dumma påhitt att härma de inhemska manufakturerna; – glömmer
min ärade bror dem? Och hur de söka oupphörligt införa utländska moder?»
sade Smedman, under det han kammade med fingrarna i sin hoptofvade
svarta peruk och tog på sig en hållning så styf och rak som en stärkt
halskrage.
»Men hvad den tiden ändrar allt!» återtog han efter en stund – »Allt
blir sämre; intet bättre.»
»I min barndom», inföll nu Beata, »var folket mycket bättre och
förståndigare än hvad det nu är.»
»Ja, så sant jag heter Smedman och har krambod vid Packartorget»,
utbrast denne ifrigt, i det han reste sig upp, »sade icke hennes nåd nu
ett sant ord. – Nej, förr i världen gällde icke ett partinamn såsom det
förnämsta af allt. Men hur är det nu! För att endast tala om mig själf
och pipbruket på Långholmen, håller det inte på att gå i kaputten,
endast för bristande låneunderstöd! – Nu skall allt, gubevars, gå framåt
med stormsteg och den som på ärligt vis vill nöja sig med en liten
vinst, han får ofta stå tillbaka för dessa storskräflande
kommissionärer, dessa s. k. hattstofferare, som lofva guld och gröna
skogar för mindre än ett runstycke. Tvingas de en dag att hålla hvad de
lofvat, begifva de sig vackert bort med dalerpåsarna, eller, om de höra
till de s. k. hederlige, bjuda möjligen – tre procent.»
»Alldeles så som min ärade vän säger!» inföll nu biskopen. »Sedan de
lymlarne lockat till sig stora penningesummor af lättroget folk och fått
stora kronoleveranser, göra de bankrutt och fara till Norge.»
»Hvad jag vet är att jag själf», återtog åldermannen, »fick tjäna och
träla till mina fulla trettio år, innan jag kunde blifva min egen. Men
hur är det väl nu? – Nu hoppar man ur boden på kontoret, så snart man
lärt sig skilja debet från kredit, ja, ofta tidigare.»
»Herre min Gud, när jag tänker på gamla tider», sade Beata med en suck,
»är det som allt nu vore upp- och nedvändt. Min far var en så allmänt
aktad och ansedd köpman som någon som i våra dagar yfves på Stortorget
eller Tyska stallplan. Men aldrig bar min salig mor sidenkläder oftare
än andra dagen af stora helgdagar. Och ständigt, hela året om, gick hon
i sin bindmössa, sin randiga redgarnströja och sitt blommiga förkläde.
Då hon någon gång tog mig med till bönen, bar hon utanpå sina
hvardagskläder endast en simpel salopp af danzigtyg.»
»Nu ser det så rasande förnämt och präktigt ut här hemma i gamla
Sverige», sade Juslenius, »att om våra föräldrar uppstode från de döda,
skulle de kunna tro att enhvar fått del i Salberget och stora
Kopparbergs grufvor eller att gamla staten från anno 96 blifvit ökad med
hundra procent.»
»När jag ser hur folket lefver nu och kommer ihåg hur det lefde i min
ungdom, vet jag knappt hvar jag är hemma», återtog gumman. »Det är
visserligen sant att de rike förr i tiden brukade galoner och gyllene
tyger, men så ha de nu i stället sidentyg – ja, till och med det ringare
borgerskapet – och det som är långt dyrare.»
»Söta syster har rätt, men hvad äro väl alla sidentyg mot den
fördärfliga andan att oupphörligt vilja doublera. – Förr brukade en dam
en hedersklädning i många år; nu skola våra fruntimmer hafva minst en ny
sådan hvarje nyårshelg.»
»Herremännen voro icke häller öfverflödiga» – inföll åldermannen, på
hvars belåtna leende man tydligt kunde förstå att han riktigt befann sig
i sitt esse öfver att få språka med liktänkande i ett så rart och
angeläget ärende.
»Min far nyttjade aldrig dyrare rockkläde än till sex daler alnen»,
inföll biskopen, »och hvad husets innandöme vidkommer, fanns det
visserligen tapeter, men de hade varit i huset alltsedan min salig
morfars tid.»
»Och aldrig såg man häller silfver på bordet», återtog Beata, »utom
bägare och kanna.»
»Men god mat och stadigt öl fick man, när man kom till söta systers
föräldrahem», infogade biskopen småleende.
»Kroppen skulle ju hafva sin nödtorft; men rart vin behöfde ingen af
gästerna spilla på kläderna i vårt hus, icke häller någon få magvärk af
konstig mat, som det lär ske nu för tiden.
»Ja, det var en annan tid och andra människor», sade biskopen. »Nu
slösar husbonden bort silfverdalern i tusental; matmodern kläder sig i
hvardagslag i »ras och sicile» eller hvad de kalla det, och flickorna
skola vi aldrig tala om, ty de äro färdiga att när som hälst flyga bort
af bara grannlåt. – Så snart de slippa mamma, skola de genast hafva
kläder, örhängen och halsband lika som fröknar och prinsessor. Deras rum
skola möbleras och förses med speglar och stora sidensängar och
dagligdags skall det ståtas med allt bordssilfret.»
»Mäster Noel le Maitre på Norrbro blir snart lika rik på sin handel med
kram och bjäfs af sköldpadd och elfenben, som våra höga matadorer
Plomgren och Kjerrman blifvit det på kronoleveranserna.»
Här afbröt ändtligen Stina det något enformiga samtalet, som dock i viss
mån var ägnadt att sätta Svenske in uti lefnadsförhållandena i
hufvudstaden.
Stina hade länge sedan framsatt på bordet små silfvertumlare samt en
stor skål rågad med de läckraste strufvor och gorån. Gång efter annan
hade hon sedermera sökt vinna Beatas uppmärksamhet genom att flytta
porslinsbilderna på spiselkarmen, hvilken manöver – då bilderna voro
»Hennes Nåds ögonstenar», – ju icke borde kunna förfela sin verkan. Men
denna gång hade hon kunnat slå ned den helige Lukas, som stod ytterst
till höger, utan att observeras; och det var först när hon tog mod till
sig och gick fram och ställde sig med händerna i sidorna och förklarade
att allt nu var framsatt som skulle fram, som hon vann gehör.
»Ja, det är så sant», sade Beata, vänligt småleende, »jag glömmer ju
alldeles att bjuda mina kära gäster och fränder på välkomstskålen. – Man
får väl lof ändå», fortfor hon, då åldermannen icke nog mycket kunde
rosa vinets färg och styrka, »att något följa med tiden. Jag har köpt
några flaskor af Peter Semuyns på »Tre kronor».
Man dricker i botten, min unge krigare», tillade hon, i det hon vände
sig till Svenske som stod och smuttade i en vrå. »Ungdomen skall se
lustig och glad ut och icke söka likna oss gamla; vi som redan fått nog
af lifvet.»
Genom detta tilltal blef Svenske hufvudpersonen i sällskapet och fick
omtala alla de händelser som han upplefvat sedan han kom till Stockholm.
Uppträdet på kaffehuset vann tant Beatas bifall. »Det är ändå roligt att
se», sade hon och nickade belåtet åt Juslenius, »att unga män äfven nu
för tiden kunna växla bistra miner och blotta sina klingor mot
hvarandra.»
»Ja, därtill behöfver man i sanning icke uppmana dem», svarade denne
småleende, »men den forna ridderligheten, som så mycket klädde en
välartad yngling förr i tiden, med den är det slut. Äfven jag var yr i
min ungdom – men det var på svenskt vis. Sådana utländska fasoner, som
nu lära begagnas, att man gör sig glad öfver en främmande mans klädsel,
kände vi icke till. Vi galnades nog och handskades oss emellan, men
aldrig på något kaffehus och offentliga ställen.»
Svenskes berättelse om mötet med kungen höjde honom i Smedmans ögon, som
genast frågade om han icke någon gång hade lust att äfven besöka honom.
Biskopen hade sina starka tvifvelsmål angående den utlofvade
fänriksfullmakten. Gamle kungens minne var icke långvarigt, sade han,
och hvad hans gunstlingars, en Bromans eller Kallings, minne i sådana
ting vidkom, tog det slut vid penningpåsen.
Beata intresserade sig blott för Svenskes berättelse om sitt samtal med
Ulrika, hvilken framfördes i så lifliga färger, att ett småleende smög
sig öfver gummans anletsdrag.
»Hvad ungdomen är hastig af sig nu för tiden!» utbrast hon, då han
slutat. »Aldrig skulle något sådant kunnat hända i min ungdom. Knappt
har han varit ett par dygn i Stockholm och redan klappar hjärtat
fortare. Men sämre val kan man göra, mitt barn; ty af alla unga flickor
jag känner är det ingen som jag håller så mycket af som Ulrika
Buddenbrock.»
»Tant känner henne således?» frågade Svenske, smått förlägen öfver att
föremålet för hans hemliga tankar gjordes till föremål för samtalet.
»Skulle jag icke göra det? Hon var mitt enda sällskap under den tid jag
tillbragte i familjen. Men du må icke tro att den fästningen är lätt
intagen», tillade hon med ett hemlighetsfullt leende. »Hennes mor är
stoltare än en drottning och skall inte taga emot någon friare, som icke
har minst lika gamla anor som hon själf.»
»Fröken skall vara sin fars afbild», inföll nu Smedman.
»Hon är sedesam och allvarlig, fast därför icke trumpen och
otillgänglig; alldeles som en flicka skall vara», svarade Juslenius.
»Alla som känna henne tala om hennes förmåga att lägga sitt goda hufvud
i dagen genom tusende små nöjen, som hon bereder sin omgifning. – Men
tack vare en ärelysten mor blir hon väl snart en lika tom modedocka som
flertalet af våra adelsdamer. – För öfrigt», tillade han, »tillhör hon
våra motståndares parti, och en yngling som vår Carolus är för god till
att bränna sina kol förgäfves. Men lyckligtvis torde den stolta
friherrinnan icke tillåta en yngling af hennes motparti några favörer,
och min räddhåga är därför troligen ogrundad.»
»Generalen är ju i Finland?» frågade Svenske.
»Den mannen», svarade biskopen, »är i farliga ärenden stadd; få se om
han icke en gång kommer att ångra att han gaf vika för sin högfärdiga
frus vilja och slöt sig till krigspartiet.»
»Det var ett gammalt löfte», svarade Svenske med värme, »hvarom
Lagercrantz lär ha påmint honom.»
»Med honom kan det vara hur som hälst», inföll Beata, »men dottern blir
det mera synd om. Hennes mor lär ha velat tvinga henne att gifta sig med
en viss baron Meijersdorff, som hon icke tycker om, och hvilken inte
skall vara någon bra kavaljer.»
Svenske, som hittills lyckats iakttaga ett tämligen obesväradt utseende,
blef nu alldeles röd i ansiktet och höll på att stöta omkull den stora
silfverkannan, som nyss ådragit sig åldermannens beundran. Biskopen och
tant Beata kunde inte annat än småle.
Fattiga unga män borde akta sig för att se för mycket på henne, tyckte
biskopen, och borde slå alla sådana griller ur hufvudet. Hennes mor
skulle aldrig kunna glömma att hon på mödernet härstammade från en så
urgammal ätt som den von Hagedornska, hvilken, som hon själf brukade
säga, hade ett så gammalt stamträd, att när det första gången tilldrog
sig uppmärksamheten, fanns det icke en enda adelsman norr om Östersjön.
Äfven åldermannen hade den förmånen att något känna de personer, om
hvilka man talade. Han visste ingen, som han så mycket afskydde som
Meijersdorff, sade han, denne högförnäme junker, som både tillhörde
hattpartiet och den utländska knapadeln. – Hans bodpojkar och drängar
hade esomoftast om måndagarna varit urståndsatta att arbeta till följd
af något slagsmål, hvari baronen eller någon af hans närmaste vänner
varit med. Men här om dagen – det kunde vara vid påfvelsmässan – hade
han till sin glädje fått höra att baronen blifvit grundligt genompryglad
af en skräddare. Skräddaren hade fått plikta vid norra kämnärsrätten,
och baronen hade skänkt böterna till en soldat, hvars hustru var hans
favorit, och som i första hand varit orsaken till hela slagsmålet. Detta
jublade hans vänner åt och kallade honom för en verklig adelsman! –
Det var nu så långt lidet på dagen, att biskopen reste sig för att gå.
Innan han tog afsked, ville han emellertid säga några ord.
»I det vi få tacka vår alltid lika lifliga och ungdomliga gamla
värdinna», sade han, i det han fattade sin bägare, »för en angenäm
samvaro och god välfägnad, vill jag nu föreslå en skål för en god
framgång af våra sträfvanden. Skål mina vänner för de
_trogne_ män, som kassan gömma,
_samvets_män, som folket döma,
_kloke_ män, som ta beslut,
_tappre_ män, som föra’t ut.»
Sedan skålen druckits i botten, togo gästerna afsked. När han gick sökte
Svenske att blidka gamla Stina, som gjorde sura miner för de många våta
fjäten vid dörren och det hoptofvade granriset. Men till Smedmans stora
nöje misslyckades alla hans försök i den vägen.
»Där ser man» sade åldermannen till biskopen »hur en anständig jungfru
nu för tiden skall skicka sig. – Hon inlåter sig ej i portgången med
hvem som helst, för att tala vare sig ondt eller godt om sitt
husbondefolk – och min gumma som jemt rosar den nya tiden! Men jag skall
berätta det då jag kommer hem.»
Lars var icke vid godt lynne, då Svenske vid hemkomsten råkade honom i
portgången till härberget. Hela dagen hade han känt sig öm i kroppen, i
synnerhet i hufvudet och veka lifvet, hvilket ej kunde bero på annat än
gastkramning förliden natt. Med en mer än vanligt trumpen och vresig
min, svarade han därför sitt »Guds fred» på Svenskes hälsning. Men
Svenske låtsade icke märka något, utan befalde honom att gå upp efter
floretterna, så att han kunde få tillfälle att enligt löfte mjuka upp
sin herres lemmar för morgondagen, för den händelse att duellen –
hvilket ännu var oafgjordt – skulle komma att äga rum med värja.
Sedan fäktningen börjat var det med en viss ansträngning, som Svenske
kunde reda sig mot sin tystlåtne motståndare, hvilken gjorde sitt bästa
för att pröfva sin herres skicklighet. En häftig stöt var nära att
bringa Svenske ur jämnvikten, på samma gång som hans vapen pressades att
beskrifva en båge bort till en vrå af rummet.
Ett bredt grin uppklarnade Lars anlete.
»Öfvertersen, väl utsträckt, är annars den bästa garden», sade Svenske
förlägen, i det han torkade svetten ur pannan och gjorde sig i ordning
att på nytt börja lektionen, – »man kan därur gå öfver både i kvarta och
sekunda, allt efter tid och lägenhet.»
»Och mista klingan ur handen, som nyss», grinade Lars.
»Men tersen redde sig på morgonen mot baronen!»
»Är man fri från griller och passar på finten ... men se där ligger hon
igen», utbrast han och grinade till på nytt mot Svenske, då denne efter
ett utfall fann sig på samma sätt som nyss förut utan vapen. – »Sjette
regeln i fäktarekonsten lyder», började Lars i predikande ton: När då i
denna ters din klinga på något sätt fångats, må du med udden – det är i
undertersia per lineam obliqvam eller i skef linie – gå till jorden, och
din kropp och dina knän, som tillförne voro öfverlutade, alldeles
retireras och gå tillbaka. – Så äst du fri och hafver betagit din
motpart den mensur’ till att stöta.
»Välförståendes att om han inte vet», fortsatte Svenske i samma
predikoton, »att bruka den vantagio eller sirlighet med kroppen, att han
ej följer klingan utefter, ty då varder han stötter, utan approchering
eller annalkande» – ...
»Därvid likväl alltid märkandes första regeln i fäktarekonsten: Man låte
sig ej af andra tankar dispareras eller åtskiljas, såsom af affärer,
kärlek ...»
»Nu kan det vara nog med fäktning i dag», afbröt Svenske tvärt, i det
han kastade bort floretten. »Nog skulle jag ändock kunna reda mig mot
dig, gamle Lars – om det gäller.»
»Kärleksgriller och kvinnosnack, gör kloker galen sa’ Hans Sack.»
Svenske gick sin väg utan att låtsa höra hvad han svarade; men nu fick
Lars brådt med att hänga upp floretterna och skynda efter.
»Nog kan min käre, unge herre vara lugn», sade han och slog honom
förtroligt på axeln. »Alltid koxar dufvan så länge som båge bändes.»