Då Svenske lämnade Lafonts kaffehus, styrde han kosan tvärs öfver torget
till källaren Gyllene freden, där han, som läsaren torde påminna sig,
stämt möte med sin morbror. Men middagstimmen var förliden och han
förebrådde sig att han låtit sin nyfikenhet förleda sig att alltför
länge lyssna till officerarnes prat.
Vid denna tid spisade man i regeln à table d’hôte. Den numera[4] nästan
undantagslöst brukliga portionsspisningen var helt och hållet okänd. På
ett bestämdt klockslag, vanligen kl. ett, men äfven tidigare, infunno
sig gästerna för att vid ett gemensamt bord förtära de få rätter som
värden låtit tillreda.
Då Svenske inkom i källarsalen på Gyllene freden, var därför denna
nästan tom. Alla gästerna hade för en god stund sedan, efter hvad värden
berättade, aflägsnat sig. Hans högvördighet biskopen hade emellertid
icke varit bland dem. Han brukade eljes hvarje dag, försäkrade värden,
hedra stället med sin närvaro.
Det dröjde dock icke många minuter, innan biskopens magra skepnad visade
sig i dörren. Att dagens öfverläggning inom sekreta utskottet varit
häftig visade sig otvetydigt på hans stela, pergamentslika ansikte,
hvilket utmärkte sig för en mer än vanlig liflighet.
»Den afgörande dagen närmar sig mer och mer», sade han tyst till
Svenske, i det han lämnade sin kappa och hatt åt den bugande värden, som
skyndat fram för att mottaga dem. – »Och kroppens nödtorft bör ej få stå
tillbaka för viktigare värf, eller hur, mäster Peter?» fortfor han.
Den kruserlige värden svarade endast med många bugningar, i det han
diskret drog sig tillbaka.
Utan att vidare bevärdiga honom fortfor han därför, vänd till Svenske:
»Men våra motståndares antal tillväxer för hvarje dag. Det är också
lättare att med förflugna planer hänföra en obetänksam massa än att
sedermera bringa samma planer till verkställighet. – Men äfven du, min
son, ser upprörd ut», afbröt han sig, i det han kastade en forskande
blick på den unge mannen; »har något händt dig?»
Svenske berättade nu utförligt uppträdet på Lafonts kaffehus och yttrade
sin ledsnad öfver att han icke bättre kunnat lägga band på sitt sinne.
Biskopen lugnade honom emellertid med den förklaringen, att det icke var
så ovanligt att ungdomen vid riksdagen kifvades. En ärlig tvekamp mellan
unga män, oaktadt den kanske icke till fullo kunde anses
öfverensstämmande med den heliga skrift, hörde ej till våra svåraste
synder. Hvad som försvårade saken var dess politiska sida. ’Parva
scintilla neglecta magnum sæpe excitat incendium’, säger Curtius, sade
han; »våra motståndare skola helt säkert icke underlåta att uppdikta de
värsta historier med sammansvärjning, förräderi och uppror. Men må hvar
dag hafva sin omsorg och sin plåga. Nu skola vi icke mer tänka därpå,
utan i stället se till hur det kan gå med verkliggörandet af dina
framtidsplaner. Jag har redan talat vid några vänner. För närvarande
synes ringa utsikt vara för handen, att du, oaktadt din fars
förtjänster, skall snart lyckas få rekommendation till något regemente.
Men vi skola hoppas att det reder sig!»
»Du är mycket god som tänker på mig», sade Svenske, rörd, i det han
fattade biskopens hand.
»Inga tacksägelser, min son! Se i stället till att du får något af den
här fårsteken, det mesta är redan uppätet, och resten är bara ben och
senor, men sero venientibus ossa, det är uttydt: den som kommer sist
till kvarnen får sist mala. Vi få vara nöjda, om Peter vill gifva oss
något alls denna tid på dagen.»
Deras enkla måltid var också snart slutad. Kräsligheten i mat hörde icke
till denna tids hvardagslif. Den var hänvisad till de större kalasen,
hvilka också till följd af de prof, som de kunde ställa på gästernas
matsmältningsorgan, hade allt skäl att fordra en långvarig förberedelse
och en grundlig efterföljande späkning. Sedan därför fårsteken med
vattenlingonen och de ättikdränkta portulaksstjälkarna var affärdad,
återstod endast den magra köttsoppan och med denna och några »fattiga
riddare» var måltiden slut. Som biskopen strax på eftermiddagen skulle
deltaga i sitt stånds öfverläggningar, tog han genast afsked af Svenske,
hvilken han emellertid gaf det rådet att se sig något om i staden, tills
dess de, som öfverenskommet var, skulle besöka tant Beata.
Då Svenske lämnade Gyllene freden, styrde han sin kosa framåt
Österlånggatan, som denna tid var en af hufvudstadens finaste gator.
Hans afsikt var att taga det under byggnad varande slottet i närmare
ögonsikte. Detta var nu till sina yttre delar nästan fullbordadt; men på
södra sidan återstod ännu åtskilligt att fullständiga. Sålunda voro för
tillfället en del arbetare som bäst sysselsatta med att fylla den djupa
slottsgrafven. Den bredvid liggande Storkyrkan var äfven under
reparation. De många små och låga handelsbodar, som på alla sidor
omgåfvo henne, skulle bort, på det att stadsarkitekten Carlbergs snille
skulle få tillfälle att visa ett mästerprof på sin konstnärliga storhet
genom att gifva åt hufvudstadens dôm det smaklösa yttre, hvari densamma
ännu den dag i dag är befinner sig.
Då Svenske vikit om hörnet af det nya bollhuset och stod försjunken i
slottets betraktande, fästes hans uppmärksamhet på några män och kvinnor
i den bakom nämnda hus liggande trädgården. Deras besynnerliga klädnad,
på en gång bjärt, lysande och trasig, sade honom att de måste tillhöra
det under sista tiden så mycket omtalade Svenska komediantsällskapet,
hvilket för penningar gaf föreställningar i bollhuset två gånger i
veckan, och hvilka föreställningar han senast på förmiddagen hört mycket
omtalas på kaffehuset. De skulle samma afton kl. 5 uppföra en större
komedi i tre »öppningar», kallad Plutus eller mammon. Enligt affischen
skulle åskådarne förnöjas icke blott med hörseln utan äfven med synen
genom många snillrika maskiner, luftsprång och intermeder. Hans
nyfikenhet – han hade aldrig förr hört en komedi omtalas, än mindre sett
någon sådan uppföras – hade blifvit väckt, men hans morbror hade
alldeles ogillat hans plan att åse föreställningen. »Oaktadt det i det
hela taget icke kan få anses som något groft slöseri, hade han sagt att
betala sina 16 styfver, för att få se deras konster», »är dock vårt
fäderneslands närvarande tillstånd så allvarligt, att det bör betaga oss
all lust efter dylika fåfängliga njutningar och i stället gifva oss en
verklig anledning till sorg efter Guds sinne, som också ensam kan
åstadkomma bättring.»
Biskopen hade äfven talat om komediernas hedniska ursprung. »De romerska
hedningarne hade afsett med dem att, som de sade ridendo castigare mores
eller, med andra ord, velat genom dem införa den utvärtes dygd, som de
funno i det blotta sunda förnuftet. Men detta gagnade ju för oss
kristna, hvilka redan genom födelsen vore delaktiga af Guds rena ord
till rakt ingenting. Guds ord upptäckte tillräckligt för oss vårt
invärtes fördärf genom allehanda lärdomar och förmaningar, hvilka också
ensamma ägde tillräcklig kraft att förmå oss – om vi det ville! – att
bortlägga det onda och förnyas till det goda.»
Dessa ord från hans vördade morbrors läppar hade gjort ett djupt intryck
på Svenske. Tanken på att han kanske om igen skulle ådraga sig några
spefåglars hånfulla ord och blickar för sina urvuxna, gammalmodiga
kläder förjagade nu sista resten af begär hos honom att åskåda dylika
sällars konststycken. Det var därför med en viss förargelse, som han såg
sig utsatt för det skrattande komediantsällskapets blickar.
»Vid alla Bacchi prästinnor», hördes en hes karlröst öfver de skrattande
fruntimmersstämmorna, »liknar icke den här unge mannen på ett hår bror
Köppel som den stolta fattigdomen. Se blott hvilken min! Kanske han är
lappkungen som skall inspektera vår nya habit.»
Nu visade sig mellan syrenbuskarna ett magert kvinnoansikte, hvilket,
till följd af en stark påläggning af blyhvitt och karmin, påminde
Svenske om de gamla helgonbilder han sett hemma på kyrkvinden.
»Akta dig Trundman att du icke råkar illa ut, som du gjorde här om
dagen, då du ville agera Carion för stadsgevaldiern ner på skeppsbron.»
»Lappri, Filine, den här ser sannerligen icke så farlig ut. I ska’ få
se, go’ vänner, att det är en officer från provinsen, som vill låna ut
pengar åt våra bankobetjänter.»
»Konsterna stiga och vetenskaperna komma i anseende,» inföll den som
kallats Köppel – en lång, mager man, iklädd en utsliten, gräsgrön rock
och bärande kalott på hufvudet i stället för peruk –. »Men jag tror
snarare att han kommer från min vän Harpagon, som inte vill tvätta sig
för att kunna spara på vattnet.»
Detta svar uppväckte säkerligen glada minnen, ty hela sällskapet började
nu att skratta med full hals.
Svenske, som icke onödigtvis ville gifva näring åt deras skämt, men icke
häller velat vika för första stöten, ansåg nu tillfället lämpligt att
draga sig ur spelet, hvilket äfven lyckades honom utan vidare obehag,
genom att gå in i slottsporten som stod öppen. Väl inkommen på
borggården, tog han sedermera af på vinst och förlust in åt en mörk
hvalfgång. Utan att närmare efterhöra om det var tillåtet eller icke,
fortsatte han med hastiga steg tills han kom till en bred stentrappa. Nu
var hans tanke att vända om; men han kunde icke motstå sin nyfikenhet,
utan beslöt efter någon tvekan att fortsätta. Utan att han själf riktigt
visste hur han kommit dit, stod han någon stund senare i en praktfull
sal, som med sina höga fönster vette utåt Logården. Åbo gamla slott hade
varit det största boningshus, som han dittills skådat, och det höga rum
med grant utsirade tak, hvari han nu befann sig, det bonade golfvet samt
framför allt den vackra utsikten från fönstren väckte därför, som
naturligt var, hans både förvåning och beundran.
Om han icke haft så mycket vackert på en gång att studera, skulle han
icke underlåtit att i fönstret bredvid lägga märke till en äldre man,
som med lika förtjusning tycktes försjunken i åskådandet af det rörliga
skådespelet nedanför på strömmen, och hvilken, för att göra det ännu
bekvämare för sig, nästan helt och hållet uppkrupit i den djupa
fönsternischen. Hans yttre tycktes utvisa en man ur den välmående
medelklassen, en borgare, som icke lyckats att vid ölmuggen till fullo
förstöra de pengar, som gynnsamma aftal på Tyska stallplan eller utanför
Guillemot’s kaffehus inbringat. Växten var hög och fetlagd och bredden
mellan axlarna tydde på försvarlig styrka. De stora, ljusgrå ögonen,
hvilka matta och intetsägande sköto fram likt kaninögon ur det pussiga
ansiktet i förening med hans tjocka läppar antydde lusta efter sinnlig
njutning, kanske äfven vana vid ringa tankeverksamhet.
Kläderna voro tarfliga. Den röda västen, som bjärt stack af mot den grå
rocken, var försedd med ett delvis urblekt guldbroderi. Såväl den som
rocken var nedfläckad af minnen från mer än ett middagsmål. Dräkten
fullständigades af ljusgrå redgarnsstrumpor, en hvit halsduk med långa
spetsändar samt gammalmodiga skor utan spännen, men i stället försedda
med stora röda bandrosetter, länge sedan ur modet. På hufvudet satt en
gulhvit allongeperuk, hvilken i vida lockar nedföll på axlarna.
Svenske tog det därför ganska lugnt, när mannen, då han blef honom
varse, väckte honom ur hans funderingar genom ett slag på axeln.
»Hvad gör mans här min unge man?» frågade han med stark tysk brytning,
under det han nyfiket betraktade Svenske. »Hör mans bara på, mein Herr»,
fortfor han, då Svenske icke svarade, »hvad vill en sådan man här att
göra? Här är kungens gemak.»
Svenske, som trodde att hans gammalmodiga klädsel var på väg att skaffa
honom något nytt obehag, svarade kärft, att han icke trodde att det
rörde någon hvar han stod, då han icke gjorde något ondt, och undrade om
den som frågade var borgmästaren eller stadsfiskalen.
»Beim Teuffel, tager icke den man mig för en borgmästare. Det borde
Aulœvill höra», sade den okände småleende – Hans röda ansikte utvisade i
själfva verket höjden af nöje. – »Nein, beim Gott, mein lieber Herr!»
fortfor han, »jag är ingendera. Och Ni må gärna se så mycket mans vill.
Ach, du Gott! Att taga mig för gubben Aulœvill!» – han skrattade så, att
tårarna stodo honom i ögonen – »Mein Herr är från landet, kan jag
förstå?» återtog han i det hans stora rödsprängda ögon, som det tycktes
med synnerligt välbehag fäste sig vid huggvärjan och kraghandskarna.
Svenske var icke alls belåten med den närgångna mönstringen. Och det var
icke utan en viss näsvishet både i ton och åtbörder som han anmärkte:
»att det tydligen kunde ses på min frågvise »min herre» att han icke
vore från landet, ty där höll man sig snygg och ren, äfven om man icke
hade så fina och välskurna kläder.»
Men gubben tog anmärkningen med orubblig godmodighet, anmärkande endast
att det var ett dåligt tidens tecken att ungt folk klandrade allt nu för
tiden. »Men hvad heter han, min vän?»
»Mitt namn är Svenske», svarade denne och rätade på sig. »Dopnamnet har
jag fått efter vår högstsalige konung, Carolus vid namn. För öfrigt har
min herre gissat rätt, att jag är från landet.» Han vände sig i detsamma
om för att gå.
»Godt namn att brås på!»
»Ja, det är det», svarade Svenske, som missförstod uttrycket. »Och gifve
Gud att vi hade honom ännu i behåll i dessa dåliga tider, då skulle icke
en ung adelsman antastas, hvart han gick, både af kavaljerer,
komedianter och sådana här krämare, endast för att han icke har rocken
fullsatt med franskt glitter, eller saknar en sådan där lingarnshätta på
hufvudet som min herre tyckes yfvas öfver.»
»Sakta, mein Herr, kungen tycker icke om att man talar så högt.»
»Kungen bor mans inte här ännu», sade Svenske, härmande den andres
viktiga min, då han tyckte att dennes förmynderskap började gå för
långt, »och för öfrigt ger jag den här kungen en god dag. En ung
adelsman, som vill göra gagn och skaffa sig fram i världen, får gå och
drifva här sysslolös omkring, utan att kungen har så mycken makt, att
han kan skaffa honom ens en fänriksyssla. Allt skall gå genom det
sekreta rådet eller hvad de kalla det vid riksens ständer.»
»Pots tausend, hvad säger man om kungen?» afbröt honom den okände med
något sträfvare tonfall, i det han rätade upp sin stora kropp och sökte
intaga en soldatlik ställning; »denk er doch etwas besser nach ein ander
mal!»
I detsamma gjorde han en militärisk vändning mot dörren för att aflägsna
sig, då en ung kavaljer inträdde från den motsatta dörren och till
Svenskes icke ringa förvåning gjorde en djup bugning för den gamle
mannen. »Hans Maj:t», sade han, »signalen är hissad på Logården och
sluparna ligga i ordning att öfverföra jägarne.»
»Väl, von Buddenbrock, då vilja vi strax infinna oss.»
»Kungen själf», mumlade Svenske. Det gick formligen omkring i hans
hufvud. Men han sansade sig genast. Han hade hört berättas, mindes han,
att kung Fredrik var en god och mild konung. Icke vetande rätt huru han
skulle te sig, och ytterligare förvirrad genom de blickar, hvarmed
kungen och hans unge kavaljer betraktade honom, tog han slutligen ett
steg framåt och föll på knä, i det han med några osammanhängande ord
sökte uttrycka hur olycklig han kände sig till mods öfver att hafva
tagit den glorvyrdigste konungen, landets fader, för en vanlig människa,
hvarför han i sin djupaste undersåtliga ringhet bad om tillgift.
Det godmodiga leende hvarmed konungen åhörde hans anförande lugnade
honom. »Ja, mitt namn är Friedrich», sade konungen och vinkade åt honom
att stiga upp. »För öfrigt är jag visserligen intet annat än en vanlig
människa; och ingenting kan väl vara likare en konung än att vara en
människa. Men jag har hört min unge man rekommenderas af en utaf mina
vänner,» återtog han, med en nådig böjning på hufvudet, »och det är icke
utan att jag är skyldig er en återtjänst. Friedrich glömmer aldrig en
tjänst – var vår frände Carolus stor i striden, kan Friedrich visa sig
stor i friden.»
Då Svenske icke kunde återhålla några utrop af förvåning, afbröt honom
konungen:
»Beim Gott! Unge man, jag vet allt; – von Buddenbrock här har redan
omtalat alltsamman. Historien går ju för öfrigt hela staden omkring! –
Men man får icke vara så hetsig af sig, äfven om man är i sin goda rätt
och vill taga en vacker dams parti. – Man skall hålla sin värja i styr,
såsom vi en gång för alla befallt. – Emellertid vilja vi nu», fortfor
han efter en stunds tvekan, »till straff för att unge man, genom att
draga svärd i residenset, brustit aktning för kungens närvaro ålägga
honom att hela aftonen vara i denna tråkiga mans sällskap, hvilken under
en hel förmiddag icke kunnat berätta för konungen en enda galant
historia, utan endast hållit bedröfliga sorgetal öfver sin far,
generalen i Finland, eller om ryssar och kosacker som bränna folk
lefvande.
Och här har mans till andra kläder», fortfor kungen godmodigt – då
Svenske bugande afhörde hans befallningar – i det han började en
undersökning af sina stora västfickor, hvilken emellertid icke ledde
till något resultat; ty sedan han fortsatt därmed en stund – och detta
så grundligt, att han vände ut och in på fickorna – sade han med samma
godmodiga leende: »Potz donner! Den skälmen Dalin tog verkligen den
sista dukaten från kungen i dag!»
Nu öppnades dörren och en medelålders man, klädd nästan alldeles lika
med konungen, steg öfver tröskeln.
»Broman» sade konungen, vänligt framräckande sin hand för att kyssas,
»välkommen! Vi borde egentligen vara ond på dig, då vi hela långa
eftermiddagen fått sitta här ensam och endast kunnat roa oss med att se
på gubben Blom, hur han lastar in veden där nere. Men hvar har man varit
hela långa dagen?»
»Ers maj:t, trägna göromål; penningebekymmer –», började Broman med ett
inställsamt småleende, under det han gjorde en djup bugning.
»Potz donner, man; – redan slut? Sverige skulle vara ett riktigt Peru,
för att vår kommersiepresident skulle vara en honnett man. Men vi vilja
tala en annan gång därom. Hur var slutet på historien vi fick löfte om?
Vi älska icke böcker och vilja därför hälst hafva deras innehåll
omtaladt för oss.»
»Menar Ers maj:t historien om de nio fångade björnungarne?»
»Nej, det var ju historien om de förtjusande trollsländorna» – kungen
smackade med läpparna och ett belåtet leende smög sig öfver hans anlete.
»Om allerliebsten Cismene; hon som så djupt fäste sig i vårt minne på
sista balen. – Hvad säger hennes mor, den stolta friherrinnan? – Men,
det är sant, vi hafva icke tid nu. Vi vilja höra den i afton efter
jagten –; redan i afton, hör man det!»
»Men se där», afbröt kungen sig, »vi hade så när glömt vår dams trogne
riddare. Hör, min vän», återtog han, vändande sig till Broman, »denne
man vill blifva soldat vid vår armé och du får därför ställa så till,
att han snart får en fänriksfullmakt. Vi själfva vilja betala den, och
får du därför för denna gång nöja sig utan sportler. Det är stor lustre
för riket att hafva vackra officerare; – liksom mycken och vacker adel.»
I det han sade dessa ord, vinkade han vänligt med handen till afsked åt
Svenske och kapten Buddenbrock samt följde Broman genom dörren till de
inre slottsrummen.