Det hade spökat i klostret. Vid första vårningen, när solen stigit och
värmde, hade man från övre rummen hört ett tramp och ett snurrande som
liknade en symaskins, men var starkare. Undersökningen var lätt att
verkställa, och det fanns ingen maskin däruppe. Revisorn, som trodde på
ett vanligt akustiskt fenomen, gjorde upp några försöksteorier. Det
kunde vara en maskin på stora varvet som framkallade dessa ljud, vilka
endast voro hörbara i fokus som befann sig i övre våningen. Han jämförde
denna företeelse med ekot på en given lokalitet; innanför fokus hördes
det icke, men i själva brännpunkten kunde det förnimmas: alltså det
hördes på ett avlägsnare avstånd men icke på ett närmare; ett
beaktansvärt undantag från den fysiska lagen. Men förklaringen var
endast grundad på hypotesen om befintligheten av en maskin någonstädes.
Han gick vidare, och observerade att spökrummet var klätt med en på duk
spänd tapet, vilkens spänning ökades eller minskades med den olika
temperaturen.
-- Nåväl, demonstrerade han, där ha vi fonografens membran. Antagom att
kakelugnsmakarns drejskiva arbetat häruppe, och att tapeten = membranen
uppsamlat ljuden, vilket är sannolikt; kan då icke under vissa givna
temperatur- eller fuktighetsförhållanden tapeten ge ifrån sig dessa
oartikulerade ljud?
-- I sanning, det synes vara påtagligt.
-- Men då skulle en trumma som har en verklig membran kunna trumma av
sig själv ibland?
-- Jaa, är du säker hon inte gör det? Har du inte hört talas om »falskt
alarm» hälst om natten, då vakten sprungit ut troende sig höra trumman?
Jag vet att på järnvägsstationer det icke är ovanligt, att inspektorn
hört tåg, om natten, och sprungit ut. Här kunde ju skenorna ha tjänat
som membran.
-- Varför icke? svarade Kilo. Men om vi nu gå vidare, på det fysiska
planet, så vet jag en stationsinspektor som sprang ut om natten och fick
_se_ ett tåg rusa förbi. Han telegraferade till stationen nedanför och
ovanför, men där var intet tåg passerat.
-- Alltså en hallucination!
-- Låtom oss reda i det gamla begreppet hallucination? Kanske det är
lika ihåligt som en hop andra begrepp. -- Att hallucineras betyder
vanligen att man ser en bild av något som icke motsvaras av en
verklighet. Om vi nu skulle jämka något och säga så här: en
hallucination är en bild av något som icke har full verklighet ...
-- Säg »en overklig bild»!
-- Nej, ty alla bilder äro verkliga, emedan de kunna uppfattas antingen
av synsinnet eller av fantasien ... I din mening skulle ju föremålet
självt intränga i ögat, men det är ju dess bild som fattas av ögat, och
denna bild kan du icke ta i, men vågar ej förneka dess verklighet.
-- Väl! Vidare!
-- Nu voro vi ense om att ljud kunna magasineras och åter utsläppas; att
ljus kan fixeras det vet vi genom fotografien. Att en ljudvåg kan
fortplantas på en ljusvåg känna vi av radiofonen, veta vi då säkert att
icke en kombination av ljudvågor kunna transformeras i ljusbilder?
Edison tror på möjligheten, därför att han har fått övertygelse om
naturkrafternas enhet, och har därför sökt fortskaffa en bild per
telefon. Kan alltså ett obefintligt lokomotiv höras, så finns en
möjlighet att det även kan synas, och då har min inspektor sett bilden
av en verklighet som icke mer var närvarande. Detta på det fysiska
planet. Stiga vi upp på det psykiska, så ha vi större möjligheter, ty
själens outredda krafter äro vida mäktigare än vi vågat antaga.
Spökerier iakttagas ju ofta i hus där mord blivit begångna, och det
behöver icke ha något med den oskyldiga men så illa anskrivna fantasien
att göra, ty personer som icke veta om mordet, kunna få obehagliga
hörsel- eller synförnimmelser i ett mördarhus. Och man tänker sig de
oerhörda psykiska energier (och fysiska) som beledsaga en människas
våldsamma död; mördarens övervinnande av betänkligheterna, den mördades
förtvivlan, tron I som bekännen energins oförstörbarhet att icke några
ansamlingar av kraft stanna i rummet?
-- Men varför få icke alla människor förnimmelserna?
-- Därför att icke alla äga den känsliga mottagningsapparaten.
-- Antaget att spökerier existera, och kunna förklaras på naturligt
sätt, tror du på spöken då?
-- Eftersom jag är övertygad om spökeriers tillvaro, jämför
krukmakarskivan häruppe, så är jag väl skyldig tro på spöken också. Men
vi skola först definiera spöken! Säg själv vad folket menar med spöken.
-- Levande eller avlidna personers skenbilder.
-- Är då skioptikonbilden av en avliden ett spöke?
-- Ja, om du så vill, på visst sätt. Den avlidnes fotografi är ju en
bild, och skioptikons projicierade bild är en bild av bilden ...
-- En lins kan ju ge verkliga bilder av ett föremål och virtuella
bilder. Vad menas med en virtuell bild?
-- I plana speglar, säger fysiken, är bilden virtuell eller skenbild ...
-- Si där! en skenbild, som icke kan uppfångas på en skärm. Men denna
skenbild kan uppfångas av ditt öga och uppfattas eller ses; man kan
således se skenbilder?
-- Ja, jag måste erkänna det.
-- Nu definierade du spöket med att vara en skenbild av en levande eller
en avliden person, alltså har du i ett slag erkänt att man kan se ...
-- Nej stopp! där gör du ett felslut!
-- Kanske! -- Det är svårt att tänka! -- Skenbilder kunna ses, spöken
äro skenbilder ...
-- Pass! Spöken anses av folket ...
-- Mycket rätt! Hjälp mig vidare; jag är trött!
-- Om skenbilder av levande eller döda existera, så kunna de ses!
-- Alldeles rätt! -- Nu skola vi söka bevisa att sådana bilder existera.
Inför lagen gälla två trovärdiga personers samstämmande utsago. Gillar
du den bevisningen?
-- Nej, jag vill se själv!
-- Då är du subjektiv, och om du själv såg ett spöke, så kunde du aldrig
bibringa andra din subjektiva övertygelse. Vill du icke erkänna att mina
två trovärdiga män, som äro två »själv», kunna åvägabringa lika god
bevisning som ditt ensamma »själv»?
-- Icke för mig; jag vill se själv.
-- Har du sett Amerika?
-- Nej!
-- Tror du det finns?
-- Ja! Men Amerika är icke något spöke.
-- Alldeles rätt. Nu skall jag emellertid säga dig, att jag _sett_
Jennys skenbild när hon nyss var död. Alltså existerar spöken för mig.
Antag att du hade sett henne, så hade spöken existerat för dig? -- Nu
existera spöken för mig, alltså existera de.
-- Fallax!
-- Jag kan inte inse! -- Allt vetande är ju subjektivt, emedan det måste
falla inom ett subjekts erfarenhetssfär; när det faller inom mångas
nämnes det objektivt; hur mångas är icke angivet, och hur pass klokas är
icke heller angivet. Nog av, jag vet att det finns spöken, i vår angivna
mening, därför är jag nödsakad tro på spöken, ty tron subsumeras under
vetandet. -- Jag skall emellertid för din skull återvända till
fysikal-planet. -- Tror du att den bild som i fotografkameran visar sig
på visirskivan endast finnes där eller om den ej potentiellt, osynlig,
finnes hela vägen mellan föremålet och kameran?
-- Sannolikt det senare.
-- Och bilden är reflekterat ljus från föremålet.
Föremålet ger således något ifrån sig som på visst avstånd är osynligt,
på annat avstånd synligt. Bilden på visirskivan är således en emanation
av föremålet. Tror du alla föremål kunna emanera sådana bilder, som än
äro osynliga, än äro synliga?
-- Jag känner icke alla föremål, men jag antar det vara sannolikt.
-- Från en levande eller död kropp kan således emanera en stundom
osynlig, stundom synlig bild, och det är denna senare vi kalla spöket.
-- Ja, men när föremålet är belyst ...
-- Väl, belyst antingen av ljusa strålar, eller mörka strålar, du känner
ju mörka strålar, Röntgenstrålarne?
-- Tack ska du ha; då tror du väl också att man kan göra sig osynlig?
-- Vänta lite! Göras osynlig, är icke omöjligt, ty jag behöver bara
släcka lampan, så äro vi osynliggjorda, båda två. Men att bli osynlig i
belysning, skulle kunna inträffa, dock endast under ovanliga
omständigheter. Antingen så, att de från mig emanerade strålarne
absorberas genom en omedveten viljeakt, eller så att strålarne brytas
till totalreflexion, eller så att de ljusa strålarne ompolariseras i
mörka; eller ock kan fenomenet betraktas som ett interferensfenomen där
de reflekterade strålarne släcka varandra. Att man _kan bli_ osynlig,
det vet jag; om man genom upptäckande av orsakerna, _kan göra_ sig
osynlig, det vet jag inte, men det är kanske möjligt, längre fram och
efter övning.
-- Det är gott i alla fall att tanken sås ut, den behöver så lång tid
att gro. Nu skall jag börja samla iakttagelser, och om tio år kanske jag
har din mening.
* * * * *
Filosoferna vandrade i allén:
-- Vi ha icke alls några profetpretentioner; vi räddade oss bara på
Ararat i vår ark.
-- Det talas om gudarnes återkomst; ha de varit borta någonsin? Kommo
icke armisterna 1878 och fingo massorna att klä sig i säck och aska?
Började icke templarne 1879 sitt arbete, och fredsvännerna med 1880?
-- Luther var ju den första frikyrkliga i norden, och nu står hans
frikyrka som de frikyrkliges värsta fiende. Hedningarne älska den ruttna
statskyrkan, ty de älska allt ruttet, och de frisinnade hata de
frisinnade läsarne, det är en bizarr situation. För att utnämnas till
frisinnad skall man vara så pass liberal att man mottager ordnar med
eller utan halsband, går på slottsbalen, är intolerant mot olika
tänkande. För att få heta frisinnad skall man vara pederast, teoretiskt
åtminstone, gynolater och arbeta för kvinnan såsom privilegierat stånd
...
-- Och så skall man tro på Dreyfus' oskuld, fastän Dreyfusministären
Waldeck-Rousseau blev överbevisad om hans skuld i Rennes. Labori måtte
också ha blivit omvänd, ty först bröt han och Picquart med Dreyfus, som
efter benådningen avbröstade sig som arméns och generalens vän. Labori
hade också efter fiaskot i Humbertprocessen ett uttalande, däri han
förklarar att i Dreyfusaffären »fanns hederligt folk på bägge sidorna
och vilka trodde sig strida för ett ideal» och »han hade sett personer
dekoreras i deras förmenta egenskap av Dreyfusarder, vilka vänt honom
(Labori) ryggen i fem år.» -- Vilken babylonisk röra! Dreyfus
nationalist och generalvän! Labori erkännande något gott hos fienden.
Waldeck-Rousseau förklarande i Toulouse 1900, »att Dreyfussaken blivit
anförtrodd åt oberoende domare, vilkas utslag blivit respekterat och på
samma gång hade humanitetens fordringar genom en benådning blivit
tillgodosedda.»
-- Vad säga våra Dreyfusarder om det?
-- De gå på i ullstrumporna som om de arbetade för betalning, och Zolas
J'accuse står redan i läroböckerna, fastän hela anklagelsen var falsk.
-- Falsk?
-- Javisst, han anklagade generalerna, för bedrägeri, och de voro alla
oförvitliga. (Henry var nämligen icke general.) Dreyfus försvarade själv
generalerna och trodde att de arbetade för honom.
-- Hur skall man förklara alla dessa falska dokument?
-- Ibland har jag trott dem vara snaror tillverkade av Dreyfus' vänner
och inlagda i Dossiern ... Picquart, den hederlige, gjorde ju eget
spioneri med falska dokument!
-- Därmed må nu vara, men att se våra nationalister stå som en man mot
Frankrikes, som kämpa för samma sak, det är barockt. Hemma är man
patriot, men ute är man världsmedborgare! Det är billigt vara det på
andras vägnar.
* * * * *
-- Där ha vi Nordiska museet med torn och spiror. Vad skall man gömma
där? Nationalmuseum, vetenskapsakademien och riksbiblioteket, där vår
ära ligger?
-- Inte alls det! Men general Hazelius' chiffonier och tobakspipor,
onkel Adams glasögon, Fredrika Bremers snusdosa, Kristina Nilssons fiol
... vidare selpinnar, lökträn, supaskålar och bondkläder ...
-- I fjor utvandrade hundra man om dagen. I år sätter man inte ut i
almanackan den stora siffran, utan bara procenten. Att dölja sanningen
kan vara farligt nog.
-- Vet ni att rovdjurens antal ökas i Sverige? Och komma vargar och
björnar fram, så fly människorna ändå ivrigare. Slutet: att landet blir
utarrenderat som jaktmark åt rika engelsmän!
* * * * *
-- Sista underrättelsen från Zachris. Han har flyttat till Örebro och
jagar på Falkenströms revier. Denne hade nämligen koloniserat där, och
upparbetat en vänkrets som Zachris nu vampyriserar. Det är tionde gången
han schakaliserar efter Falkenström, och tidningen berättar i dag att
han hyrt på samma gata (alltid något!).
-- Sedan Zachris börjat trycka Falkenströms brev, skrivna under
intrycket av de inbillade tjänster Zachris gjort honom, har Falkenström
i sin sista bok förklarat att han inför samtid och eftervärld återtar
allt gott han yttrat om Zachris, eftersom han var förd bakom ljuset.
-- Ja, vi behöver bara minnas siffrorna vid försäljningen som Zachris
förmedlade: Falkenström fick tre tusen, men Zachris tog fyra tusen!