När Zachris blivit ensam om natten efter gästabudet med dödsdansen föllo
hans tankar in i en ny riktning.
Hans ekonomi var genom tidningsköpet bliven god, ty den gamla
redaktionen bibehölls med ökade löner; detta gav honom lust att leva,
börja om ett nytt friskt liv med en frisk människa. Varför skulle han
vara sjukskötare och liksvepare? Jenny var ju slut, det såg han i kväll.
Hon hade förlorat all charme för herrarne, och det var dit han ville, ty
nu skulle han äntligen få ro. Nu kunde han köpa sig en ny kvinna som
skulle vara hans förnöjelse, hans ålderdoms fröjd och varför icke hans
sjuksköterska ...
Här reste han sig och erinrande scenen som Jenny givit i afton,
antecknade han den ...
Därpå fortsatte han framåt. Gossarne skulle genast sättas ut i ... ja
vad? De kunde icke skriva och räkna, de visste icke uppföra sig bland
människor. Deras fria uppfostran var kanske ett misstag; att de fått
deltaga i backanalerna var nog icke så klokt; att de utpuffats som
snillen, att de fått springa i teaterlogerna, interviewats och
biograferats i tidningarne hade nog ingivit dem alltför höga tankar om
sig själva; men vad skulle de bli? Studentexamen fordrades till allting,
och de här hade icke folkskolebildning ...
Nu hördes skrik uppifrån. Zachris sprang upp för trappan ... Jenny hade
rest sig i sängen och tycktes betrakta något som ingav henne skräck ...
-- Skaffa en läkare och sköterska, genast, men visa dig icke mer! Jag
kan icke se dig!
Zachris var icke heller angelägen om ett närmande, utan mottog med nöje
ordern, och gick ner att utföra befallningen ...
Och så började dödskampen ... Den var icke skön och icke uppbygglig.
Gossarne voro absolut känslolösa, anställde observationer och gjorde
reflexioner som vivisektörer. De voro födda i våldtäkt, och modren hade
förbannat dem i moderlivet redan.
Zachris gick fram och åter på golvet nere i våningen och hörde hela
förloppet. Det lät som om man sågade ved däruppe. Ibland grät han av
medlidande, när han föreställde sig själv i samma belägenhet; ibland
åter, när minnet av allt varmed hon pinat honom, dök opp, erfor han en
viss tillfredsställelse: »Känn på du, hur det känns att pinas,» tänkte
han. »Det ingen vågat, det vågar han, döden!»
Därpå grät han igen, minnandes några vackra scener ur det fula samlivet.
Ibland läto hennes rop som en barnsängskvinnas, och då erinrade han den
första förlossningen. Det var ett stort ögonblick. Och modrens sista
kvidande innan barnet kom liknade så ett litet barns, att han trodde
detta vara fött. När slutligen den nyfödda skrek till, trodde han
återigen det var modren.
Fram på nästa förmiddag blev det tyst. Då kom sköterskan ner och
förkunnade slutet.
Därpå blev det kav lugnt utom honom och inom, och han föll i en djup
sömn som varade till eftermiddagen. Sorgen infann sig; denna blandning
av tomhet, förtvivlan, ånger över allt brutet och allt underlåtet, av
befrielse, egen och hennes, av något intressant, ovanligt, försonande,
som tillsammans kändes som en vällustig smärta.
På andra dygnet njöt han av lugnet som han icke haft på många år. Nu var
han oåtkomlig, stark, ty nu kunde de icke plöja med hans kalv, icke
styra honom med hennes betsel. På tredje dygnet hade han haft så mycket
bestyr med graven att han bara längtade få henne ur huset för att han
sedan kunde få möblera om igen, inrätta sig som ungkarl och bestämma om
allt utan att hans vilja skulle korsas.
Begravningen gav honom något bekymmer, ty då man numera icke bjuder
gäster, så blir den större eller mindre tillströmningen ett plebiscit,
ett uttryck av ens notering på fåfängans marknad. Zachris, som noterades
lågt för tillfället, ville icke riskera ett fiasko. Han måste
personligen anmoda alla ståndspersoner, alla namn och finare märken. Det
här var en föreställning, en premiär, och tidningarne skulle referera
den. Han beslöt först skicka pojkarne, men när Bruntes ambassad avlopp
så olyckligt, beslöt han gå själv. Att yrka eller hota eller locka med
byte av tjänster dugde icke mer; han måste fara omkring och tigga.
Han gjorde sig så liten som möjligt, och lyckades krypa genom många
nyckelhål, men icke genom alla. De som kände honom riktigt, visste att
han skulle begagna deras namn för att kava sig upp -- och därmed trampa
ner dem.
På begravningsdagen mönstrade han sin trupp och fann den respektabel.
Han var åter chef, hade manskap, och kunde operera. Vid graven uppträdde
han och talade om sina förtjänster i litteraturen, om den stora
revolutionen, om härföraren och lederna, om motståndet och krafterna,
men höll på att glömma bort Jenny, som han slutligen gav ett erkännande.
Hon var naturligtvis den bästa (eftersom hon var hans) och så vidare.
Det var en triumf; men det skulle slaktas fångar på graven, och Zachris,
som aldrig velat höra talas om Jennys beundrare, uppfann nu en serie av
»olyckliga tillbedjare», vilka namngåvos i en liten tidning. Alla som
varit artiga mot frun i huset förvandlades till älskare, naturligtvis
olyckliga, ty hon var den äkta troheten. För att hämnas på Falkenström
för hans uteblivande nämndes hans namn först; »han hade av lätt
förklarliga skäl icke infunnit sig, men hans krans talade».
För att kunna flagga med andra uteblivnas namn, infördes även dessas
ursäkter, vilka ju för anständighetens skull varit inlindade i en
artighet.
Doktor Borg pressade man som en matros på följande sätt i referat: »Dr
B., den avlidnas speciella vän, _skulle_ ha skött henne under sista
sjukdomen ... --»
Landshövding O., ett stort märke, stals på ett listigare sätt. »Fru Z.,
som räknar anor från Närike, härstammade från den ädla släkten O., för
vilken ätt vår mest berömda landshövding kanske icke är alldeles
främmande.»
Telegram trycktes även; gamla brev offentliggjordes, och Jenny blev en
stor succès för Zachris. Hon hade varit ett centrum, en Sokratisk
Aspasia i den stora stilen, och hennes inflytande på samtidens
litteratur kunde sägas vara omätlig. (Att Zachris' inflytande varit
enormt kunde man sluta därav.)
* * * * *
När Zachris kom hem efter begravningen, märkte han att huset såg så rent
och sopat ut. Och på aftonen hade han glömt henne och det förflutna; det
var bara skönt tyckte han. En stilla frid, som liknade en allvarlig
glädje, emellanåt kryddad av triumfen att åter ha samlat alla fiender
och avundsmän _under_ sin fana.