Hanna Paj hade varit framme igen och lockat Smartmans hustru, i harmen
över en oartighet. Men Smartman hade genast hämnats. Först hade han
låtit överraska hustrun och älskaren i badhusets dubblett, och sedan
hade han organiserat en chikan medelst polisen.
Efter första tillfredsställelsen och sedan han begärt skilsmässa, syntes
han en tid vara sluten och grubblande, och han förekom ensam på avlägsna
kaféer drickande omåttligt, men alltid allena, och stundom talande för
sig själv. Slutligen en dag hade han fallit från stolen och var död.
Han hade emellertid emotsett sitt slut, ty man fann i rockfickan ett
brev till hans son, vilket var förseglat och därför lästes på
redaktionen, kopierades och överlämnades till adressaten. Detta brev
hade följande lydelse:
Till min son!
Om du kommer att läsa detta brev, är mycket tvivelaktigt, då jag vet att
du ogärna läser orekommenderade brev. Att du icke följer mina råd, det
är jag viss på, ty jag ger dig inga, och jag har själv varit ung. Jag
skriver mest för att reda ut mitt eget innan jag går hädan.
Barn av min tid såg jag livet framför mig som ett slagfält, och
tillvaron som en kamp om brödet, ställningen och kvinnan. Jag slog mig
fram, kännande mig berättigad var gång jag nedlagt en fiende med alla
lovliga eller i nödfall olovliga medel. Det var tidsandan man kallar.
Livet var sitt eget ändamål; samvetet var en sjuklighet, barmhärtigheten
svaghet. Med dessa idéer tyckte jag mig född, ty jag läste aldrig den så
kallade osedliga litteraturen. Viljan till makt, som är nedlagd hos alla
människor, var särdeles starkt utvecklad hos mig, och jag fann min lust
i att styra och ingripa i människors öden. Ofta roade det mig att göra
en människa lycklig, men endast för att binda honom och för att jag
skulle njuta av känslan att ha varit hans försyn.
Livet stormade fram. Absolut okänslig för mothugg och skymfar, måste jag
segra på alla punkter, i synnerhet som jag endast åtrådde det närmaste.
När jag slutligen nått mitt mål, och såg hur allt och alla böjde sig,
sökande mitt beskydd, hur de höga underkastade sig och de rike buro fram
sina kapital, så kom en stund, då jag frågade mig: vad mer? Är detta
allt? Intet vidare? -- Jag stod framför en bergvägg och kom icke längre;
vandringen var slut och jag satte mig ner att reflektera. Tomheten och
tystnaden fattade mig, och jag såg tillbaka på livet som på något så
fasansfullt, att jag undrade hur jag kunnat leva det igenom. Jag blev
förtvivlad och förlorade intresset för livet.
Lik vandraren som med hopp och längtan strövat över slätten för att nå
berget, satt jag nu vid bergsroten och stirrade på det nådda målet -- en
bergsvägg. Finnes det då ingenting där bakom eller däruppe? frågade jag
mig. Mitt förstånd svarade att det måste finnas något. Men jag orkade
icke med en bergstigning, jag vågade icke riskera att få se på andra
sidan en ny slätt och ett nytt berg lika de förra. Jag längtade nog till
nya utsikter, men jag blev sittande, modlös, hopplös, tills jag föll och
blev liggande.
Det förefaller mig som om min spårvagn släppt kontakten med kablarne
däruppe, och därför stannat. Däruppe? Det fanns ju intet uppe och nere,
sade de lärda, men likafullt, jag är därnere och kan aldrig komma upp.
Att ångra det förflutna? Önska det ogjort, ja; erkänna att jag gått
vilse, ja; men känna skuld, det kan jag inte ...
Född i ett kristet samhälle, har jag dock aldrig förnummit mig delaktig
av försoningsverket. Kanske jag är av hednasläkt som de många vilka
rasat mot kristendomen i våra dagar? Jag vet blott ett: att jag är
förtvivlad, utan att dock känna samvetsagg.
Tiden hade till uppgift att rasera gamla former, jag var med och kände
mig berättigad. Må nu grundläggare till det nya komma; sedan murare, och
bygga nytt. Deras yrke har jag icke lärt på. -- -- -- -- --
(Här följde några rader strykningar.)
När tomheten och förtvivlan nått sin höjd, ville jag fylla tomrummet,
men jag fann intet innehåll, det nya var icke utjäst och kunde icke
tappas; och du vet ju hur nytt vin icke trives i gamla flaskor.
Jag såg alla jordens folk blandas, alla religioner smälta samman, gamla
seder och sedelagar upplösas, uråldriga näringskällor sina, nya tagas
upp; all forntids visdom grävdes fram. Det var en stor tid, släktet
växte ut, men individer förgingos; en av dem var jag!
* * * * *
Hur man skall leva livet? frågar du. Vilka åsikter man skall ha, vilket
parti man skall tillhöra, hur man skall ha sig, med ett ord? Det drar en
lång tid för somliga innan de komma underfund med sig, och jag trodde
slutligen mig ha funnit en ledtråd. För sitt land skall man arbeta utan
att glömma det man är världsborgare; alltså icke urpatriot och icke
smickrare. Den klass i vilken man är född skall man tjäna. Är du
underklass passar dig illa att ävlas med aristokraterna, men är du
diktare eller artist, skall du leva utanför klasser och stånd, utanför
partier, dock bevara dina yrkesbröders intressen, sökande rättvisa,
följande din genius. Som diktare har du rätt att leka med tankar,
experimentera med ståndpunkter, pröva åsikter, men utan att binda dig
vid något, ty frihet är skaldens livsluft. Därför icke stanna i någon
skola eller riktning; ämnet du behandlar skall ge sin form, och de fria
konsterna tåla inga lagar, utan äro sina egna lagstiftare ...
Är du borgare, så var det grundligt, men glöm icke du är medborgare
också. Stanna i din klass och ditt stånd, så blir du något helt, och
akta dig för dilettantism. -- -- --
Om du skall gifta dig eller leva ogift! Gör vad som lyster dig, men tro
icke sällheten eller olyckan beror därav. Undvik ej äktenskapet, men
stanna icke i det, om det förnedrar dig. Bättre dock ett olyckligt
äktenskap än intet. Man går igenom det, och kommer ut, mera erfaren än
förut, och erfarenhet är kapital.
Glömskans frid över mitt stoft!
ANMÄRKNINGAR TILL FYRTIOFÖRSTA DELEN.
SVARTA FANOR.
Svarta fanor utsändes i sin första upplaga våren 1907 från Björck och
Börjessons förlag med följande upplysning vidfogad: »Denna bok är tryckt
i ett begränsat antal ex. Ny upplaga kommer icke att utgivas.»
En andra upplaga utgavs 1910 av Åhlén och Åkerlund. Strindberg har icke
läst korrektur på denna upplaga. Den lider av talrika tryckfel.
I föreliggande upplaga äro rättade ett antal uppenbara tryckfel i första
upplagan.
Originalmanuskriptet till Svarta fanor har liksom handskrifterna till
Blå böckerna och flera senare Strindbergsmanuskript skänkts till
Nordiska museet. Utgivaren har emellertid genom prof. V.
Carlheim-Gyllensköld, ordnaren av Strindbergsmuseet i Nordiska museet,
meddelats förbud att taga del närmast av handskriften till Svarta fanor
för textens redaktion i Samlade skrifter. Våren 1917 lovades
handskriftens utfående för tryckfelens rättande efter två månader;
senare uppsköts alltjämt tillståndet, tills slutligen febr. 1918
handskriftens delgivande vägrades. Dessa svårigheter ha gjort att Svarta
fanors utgivande fördröjts nära ett år och delen 41 utkommer efter del
42--45.
Svarta fanor författades 1904 som en fortsättning på Götiska rummen.
Strindberg skriver 19 jan. 1905 till E. Schering, sin tyska översättare,
om arbetet: »Romanen är en fortsättning på Götiska rummen, och består i
sedeskildringar från sekelskiftet. De äro fruktansvärda, men efter
naturen. Jag har icke haft någon glädje vid skrivandet. Men verket
förföljde mig, måste sålunda skrivas. Även om jag skulle lida därunder,
ty det bör man.»
27 jan. 1905 meddelar han vidare därom: »Boken har stort värde. Det kan
dock förringas därmed att man stämplar den som pamflett.»
26 april 1907 skriver han: »Nu läser jag korrektur på Svarta fanor. I
detta verk bryter jag som bekant, med de 'Svarta'. Säkert skall man
stena mig. Men det tar jag som mitt yrke. Det är jag ju för övrigt redan
van vid!»
* * * * *
Ett stycke av texten i Svarta fanor var ursprungligen bestämt för
Götiska rummen, nämligen samtalen sid. 30, rad 11--sid. 37, rad 24.
Dessa sidor skulle ha ingått i Götiska rummen från sid. 303, rad 27 i
Samlade skrifters edition, men har uteslutits på önskan av förläggaren
till första upplagan av detta arbete. Så uppger Schering, helt visst
efter upplysning av diktaren, i en not till sin tyska upplaga av Svarta
fanor, sid. 32. Schering har infört ifrågavarande ställe i sin edition
av Die gotischen Zimmer, sid. 326, rad 3--Sid. 334, rad 9.
Tryckfel i uppl. 1.
Sid. 12, rad 30. Uppl. 1 börjar felaktigt stycket med tankstreck: --
Mister Anjala etc.
Sid. 22, rad 18: Rökringen. Så i uppl. 2. Uppl. 1: Rökningen.
Sid. 24, rad 12: liksom. I uppl. 1 citationstecken av oförklarlig
anledning; möjligen har föregående fras »damm på själarne» varit avsett
att citeras.
Sid. 30, rad 14; undanträngde. Så uppl. 2. Uppl. 1: undanträ_nge_.
-- rad 20: pokerspelet. Uppl. 1; pockerspelet.
Sid. 31, rad. 11--12: den här mekaniska världsåskådningen. Så uppl. 2.
Uppl. 1: världsåskådning.
Sid. 35, rad 22 och sid. 36, rad 2: blague. Uppl. 1: blage.
Sid. 37, rad 6: Utropstecken efter »Nationalmuseum». I uppl. 1
frågetecken.
-- rad. 21--22: autodidakt, autodidakter. Uppl. 1: autodiakt.
Sid. 39, rad 22: semikolon efter »rätta». I uppl. 1: kolon.
Sid. 75, rad 28: Kowalewski. Uppl. 1: Koroalewskio.
Sid. 110, rad 13: koagulerade. Uppl. 1; kagulerade.
Sid. 120, rad. 6--7: på hans manlighet har jag har full bevisning, här!
Komma efter »bevisning» saknas i uppl. 1.
Sid. 140, rad. 3--4: Det som strider mot naturlagarne är underverk.
Uppl. 1: äro; möjligen skrivfel av Strindberg.
Sid. 147, rad 21: Javäl! Men när fantasin etc. I uppl. 1 kolon i stället
för utropstecken, läsfel. Likaså sid. 154, rad 12, sid. 210, rad. 28--29
(efter som det ansiktet skrämt henne!), sid. 226, rad 30 (Lova mig det!
Du tar in i pensionatet etc.) sid. 242, rad 4, sid. 272, rad. 8--9
(Frid, frid! bjöd Kilo! Det förra etc.; i uppl. 1 kolon på bägge
ställena), sid. 280, rad 1, sid. 281 (Väl!), rad 26 (Kanske!).
Sid. 149, rad. 22--23: Male cum recitas, tuum est! Uppl. 1: tuus.
Sid. 150, rad 10--11: Men det vänder ju opp och ner på hela astronomien.
Uppl. 1: vän_des_.
Sid. 168, rad 26: -- Ja, man är rädd för ditt namn. Så uppl. 2. Uppl. 1:
-- Ja, _men_ man är etc. Troligen en upprepning från rad 24: -- Näh, men
man är rädd för dig!
Sid. 177, rad. 18--19: detta hopvräkande -- -- synes ibland vara gjort
på måfå. Uppl. 1: gjord.
Sid. 179, rad 4: 2:3 etc. Så uppl. 2. Uppl. 1: 2:2. Ekvationen skall
illustrera föregående sats att den mindre förhåller sig till den större,
som den större till det hela. Jfr även följande rader, där siffran 3
angives.
Sid. 196, rad 17: diatrib. Uppl. 1: diatril.
Sid. 234, rad 20: vaktlarnes tåg. Uppl. 1: vaktarnes. Jfr föregående
rad: vaktelkungen.
Sid. 240, rad. 19--20: apoteosen. Uppl. 1: apotesen.
Sid. 249, rad 18: Lavoisier. Uppl. 1: Laovisier.
Sid. 252, rad. 1--6: Zachris hade icke glada dagar efter sitt besök i
redaktionen. Att han liksom fått avsked kom honom _ej_ att glömma
smärtan och skammen, som främlingens uppträdande framkallat. Han hade i
alla fall burit detta barnet på sina armar, slösat sina första känslor
som far, gjort uppoffringar, byggt en framtid. I uppl. 1 saknas den har
spärrade negationen i andra meningen. Den fordras emellertid;
utgångspunkten för föremålets reflektioner och handlingar i detta
kapitel är just erinringen av smärtan och skammen som främlingen
ingivit.
Sid. 256, rad 32--Sid. 257, rad 1: Han hatade dem som han hatat det
sköna och goda. Så uppl. 2. Uppl. 1: dem som hatat etc., meningslöst.
Sid. 259, rad 2: Och så vidare. Så uppl. 2. Uppl. 1: Också vidare.
Sid. 262, rad. 3--4: hade ett underligt beslöjat uttryck över blickarne
likt en sömngångares. Så uppl. 2. I uppl. 1 saknas »uttryck».
Sid. 265, rad. 20--21: silvret i dess i vatten lösliga form. Uppl. 1: i
vattenlösliga form.
Sid. 269, rad 11: Nej! Låt oss se. I uppl. 1 semikolon.
Sid. 272, rad. 2--4: -- Och där står din f. d. Tekla med sin prins.
-- Hur det är med prinsskapet, vete den, men han lär vara skolmagister!
sade Falkenström.
I uppl. 1 ha bägge dessa repliker satts i ett som Falkenströms. Den
första meningen är tydligen yttrad av revisorn, som betraktar båten i
kikarn och meddelar vad de andra ej kunna iaktta.
John Landquist.
Transcriber's note:
Originalets stavning och interpunktion har bibehållits.
Ett fåtal uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):
[S. 13]:
... att talriken verkligen såg ut som när man ätit en ...
... att tallriken verkligen såg ut som när man ätit en ...
[S. 27]:
... var ur ett dokumentskap han tog den. Där funnos ...
... var ur ett dokumentskåp han tog den. Där funnos ...
[S. 36]:
... Om en isralit förnekar Kristi guddom, är han ...
... Om en israelit förnekar Kristi guddom, är han ...
[S. 47]:
... Två år efter begick Zachris ett nytt nidingsnåd, ...
... Två år efter begick Zachris ett nytt nidingsdåd, ...
[S. 69]:
... den som en brud bland anjovis och ost, portugisisk ...
... den som en brud bland ansjovis och ost, portugisisk ...
[S. 94]:
... Ibland, dock i ensamma stunder, under sömnlösa ...
... Ibland dock, i ensamma stunder, under sömnlösa ...
[S. 120]:
... -- Nej? Men apropos, vet du att Max och Kilo ...
... -- Nej! Men apropos, vet du att Max och Kilo ...
[S. 123]:
... rum; och med de billigaste färgade bomullstoffer hade ...
... rum; och med de billigaste färgade bomullsstoffer hade ...
[S. 245]:
... Zachris satt nere och skrev romenen; gick ibland ...
... Zachris satt nere och skrev romanen; gick ibland ...
[S. 248]:
... -- Är det det Kilo, som lärt dig sådant där? väste ...
... -- Är det Kilo, som lärt dig sådant där? väste ...
[S. 249]:
... Svalet sönderdelas var gång det påtändes; guldet ...
... Svavlet sönderdelas var gång det påtändes; guldet ...
[S. 260]:
... -- Ja, efter som jag själv prenumerat, så kan jag ...
... -- Ja, efter som jag själv prenumererat, så kan jag ...